Uffe diggar till folkmusik

Grupp/Albumtitel: West Of Eden – No Time Like The Past – A Collection
Betyg: ♣♣♣

Vi som stundtals sliter med Blaskan älskar musik och skriver ju mer än gärna om alla sorter och nyanser, men folkmusik tillhör inte det vardagliga. Synd och skam så nu har det blivit dags att reparera den skadan. Göteborgs stolthet West of Eden som har funnits sedan 1995 står stadigt i myllan av skotsk, irländsk, engelsk och i viss mån amerikansk musikalisk tradition. Det mesta är komponerat av gruppen i samma traditioners anda.

Nu har gruppen och deras skivbolag gett ut en lyxig utgåva som samlingsalbum för att sammanfatta sina år i musikens tjänst. ”No Time Like the Past – A Collection” kommer i bokform med dubbel-cd som tillbehör. Det mesta materialet är redan utgivet men en del är nyskrivet och därmed tidigare opublicerat.

Jag har både sett och hört band som har misslyckats rejält med att få till det där genuina som gör folkmusiken från regionerna trovärdig, West of Eden tillhör inte den skaran. Det låter genomgående nära originaltraditionen.Tolkningarna är ömsom moderna men också traditionella. Lågmält med tonvikten på nyanserna mejslar gruppen fram det där fantastiska i musiken. Skivans starkaste kort är över huvud taget de små penseldragens triumf.

Normalt är jag en fan av rock, ju bullrigare desto bättre. Detta är visserligen dess motsats, men också den har sina klara meriter. Nedtonat men ändå med en klar profil. Instrumenteringen är inte speciellt överraskande. Akustisk gitarr, banjo, dragspel, fiol, sång och trumma precis som sig bör. Också här är det hela ytterst traditionellt med andra ord.

Men det är kanske här mina invändningar börja, om än mindre så finns de där. Jag är inte förtjust i det förväntade förutspådda, jag vill bli överraskad. Det blir jag tyvärr inte i högre grad när allt följer den gängse mallen. Detta gäller naturligtvis all musik, inte bara denna. Det oväntade är snarare det som premieras, det förväntade däremot inte i lika hög grad. Orättvist? Ja, kanske men det är det som jag ser som stor musik. Att våga göra det oväntade är större än att följa i invanda fotspår.

Det är naturligtvis inte kattpiss att låta genuin men jag hade nog föredragit någon liten ögonbrynshöjare där de oväntade hade fått ta plats. Kanske en vildsint låt inspirerad av grupper som The Dubliners där en ohämmad bodran hade fått anslå takten? Kanske hade man kunnat liva upp och där de annorlunda idéerna hade fått ett större utrymme? Eller varför inte en hädisk utflykt i musiken där The Pogues hade fått agera ledstjärna men bara som inspiration, inte en blåkopia?

Istället är det som sagt det traditionella man satsar på och inget fel i det, det är ju som sagt inte dåligt att ändå låta så nära förlagorna som man gör. Här och där väver ändå gruppen in pop som avbräck där det mer otraditionella får mer utrymme. Jag önskar bara att de utflykterna hade fått ta större plats och att man hade vågat gå än längre ut på den stigen. Jag önskar också att man hade valt en mindre utslätande stil än den pop som nu serveras. Pop i all ära, men rätt många exempel är bara upprepningar av det redan gjorda. Det är då det blir lite småtråkigt.

Exempel på en mer poppig ådra är en låt som ”True Believer”. Ska jag vara lite kritisk så fungerar faktiskt just den typen av experiment i det här fallet sämre på mig än det mer traditionella. Trots utflykten i det experimentella är just den låten samt ”Pawthorne Heights” exempel på mindre bra låtar, i varje fall i mina öron. Det traditionella behärskar gruppen till fullo, men det otraditionella är tyvärr inte lika bra. Det är särskilt i låtskrivandet svagheten dyker upp.

När så gruppen ger sig på en låt som ”Green Fields of Clover/The Homecoming” är det precis tvärtom mot ”True Believer”. Här finner man inte bara sin stil utan bitarna faller alla på plats. Det är extremt traditionellt men när det slår så här mycket gnistor om det kan man överse med avsaknaden av både The Dubliners och The Pogues. I ”Wilson Line” får man så äntligen släppa loss lite och bli något utsvävande. Så nej, det är inte bara dåligt. Här finns stort utrymme för både bra låtar och det lite mer lössläppta. När man som grupp låter så stort som i just ”Green Fields of Clover/The Homecoming” så är det inte mycket annat än att kapitulation inför det storartade som gäller.

Sammanfattningsvis är det fullt habilt, kanske rent av imponerande. Tyvärr gäller detta bara  vissa låtar, andra är inte fullt lika vassa. Det är traditionell och skickligt genomfört, men här och där kan det bli jämntjockt. Jag tycker också att jag saknar de mer hedonistiska utsvävningarna i musiken som faktiskt finns i t ex Irländsk tradition. Grupper som The Dubliners var mästare på blöta whiskeystinkande och kryptiskt humoristiska låtar som ”Seven Drunken Nights”. Där borde West of Eden titta för att vidga sin repertoar, inte på småtråkig pop.

En trea i betyg känns rättvis. Det blir aldrig dåligt men ändå saknas vissa pusselbitar och här och där blir det som sagt lite för mycket. Extra plus för att man faktiskt låter så genuina som man gör, jag har hört betydligt sämre när det gäller den biten. Så ingen ko på isen, West of Eden gör det med stolthet men det finns i mitt tycke en del att önska trots det. Till sist lite förhandslyssning med gruppen. Den låt jag tycker har störst meriter på albumet är ”Green Fields of Clover/The Homecoming” så här ett litet smakprov. Dessutom ett smakprov på The Dubliners och deras smått absurda texter och musik.

Thåström – Centralmassivet ¤¤¤¤¤

Thåström avlägsnar sig alltmera från sitt urpsrung i Ebba Grön rent soundmässigt för att på album efter album närma sig industriskramlet på sitt gamla europeiska projekt Peace, Love and Pitbulls, särskilt det bandets tredje skiva har lite av samma stämning och hotfulla musikaliska mörka inramning. Javisst kanske projektet ”Sällskapet” där Niklas Hellberg ( Med ursprung från All That Jazz) ingick har samma stämningsfulla mörka stråk i musiken. Thåström har på sina senare skivor haft samma byggnadskonstruktion i musiken.

Nu på den nya skivan har han en närmare närvaro som stundtals är lika stark och symbolisk som jag finner på den mentala kartan hans självbiografiska album ”Skebokvarnsv. 209” befann sig vara. En stark återgivning av en människans sjävbiografiska och fiktiva sanning på en och samma gång. Låtarna liksom musiken följer den mörka dimma som gåtan Thåström lanserar vidare för oss att fundera, reflektera och försöka tyda tecknen som är skrivna med svett och tårar – en allegorisk beteckning men fullt adekvat att ta till för att gå vidare i pusslet Thåström ger oss.
Pelle Ossler, Ulf Ivarsson, Niklas Hellberg, Anders Hernestam med flera musiker speglar sin tid i Thåströms musik genom sina målande insatser som musikanter. Tidigare var både Conny Nimmersjö och Christian Gabel med i bandet vilket ej är fallet numera. Man kan säga att Thåströms har nog bland de mest kompetenta band man kan säga – lite av gräddan från punk, new wave och rockens Svedala.
Den nya skivan blir på ett personligt plan något som gör att man känner sig närmare artisten. Jag öppnar dörren lite på glänt till hans inre och hoppas att jag skall upptäcka något annat än vad jag tidigare trodde fanns där. Men visst blir vår hjälte personlig fastän med ett filter som släpper ut lite självbiografisk ånga från luftventilen.
Men ändock är skivan årets bästa svenska album som jag kan utan att tveka ta till mig.

The Rolling Stones

Visst nu är allting över för denna gång. Konserten är över och stenarna har åkt vidare för länge sedan. Fastän minnena är kvar naturligtvis så därför tänkte jag välja ut en rad med favoritlåtar med Stones så att det kommer bli översvärmning av musik.





















Här avslutar jag The Rolling Stones videos.

Liam Gallagher – As You Were ¤¤


Jag hade nog förväntat mig så mycket mera av forne Oasis-brodern Liam Gallagher på hans första egna soloalbum. För det fanns ansatser på en låt som var riktigt bra, singeln ”For What It’s Worth” var till exempel jättebra men så kommer resten som knappast är specifikt lustfyllt genomlyssning. Det låter mest seg upptrampad skogsstig med Oasis-spåren tätt sammanväxta.
Liam Gallagher kämpar för att visa att han kan själv ungefär på samma desperata sätt när han släppte album med sitt tillfälliga band Beady Eye.
Javisst ett band som fortsatte efter det Noel fått nog av allting och bråken i Oasis med sin bror. En ovanligt tjockskallig platta blev det med Beady Eye enda skiva som jag känner till. Noel Gallagher fann ett nytt band med sitt High Flying Birds som var klart mycketbättre än Liams band och om man tar nya soloskivan så är det mest samma tråkiga rock som fanns på oasis senare album av undermåliga skivsläpp.

Nu är det väl så att mitt perspektiv på Oasis har väl skiftas och förändras under de senare åren. Jag gjorde en granskning och avbön från min tidigare gamla kärlek till Oasis i Blaskan där jag gjorde upp med min kärlek till bandet ifråga.
Det jag kan säga att efter min långsamma befrielse från min gamla till ett band jag då dyrkade under 90-talet och såg tre gånger live under 90-talet. Först i Hultsfred 1994 och några år senare i Stockholm och Oslo.. Men nu när krutröken har lagt sig och jag har haft allvarligare funderingar så är det nog mest några låtar som ”Rock ‘N’ Roll Star” och ”Wonderwall” plus några till som jag på de två första skivorna fortfarande tycker om.
Men nu när soloalbumet dyker upp blir det mest tomt och buttert på ett träaktigt sätt. Musiken är habil och texterna, ja inga Noel Gallagherhöjdpunkter. Utan mest gamle sångaren som vill hänga kvar och visa att han minsann kan skriva och sjunga fortfarande. Fastän med skralt innehåll förutom en låt som jag tidigare nämnde. Liam Gallagher bör tänka om och kanske två gånger till innan han gör sin nästa skiva.

Civil War – The Last Full Measure

Jag är fortfarande alldeles betuttad i Civil Wars förra platta ”Gods And Generals” så förväntningarna på senaste plattan är stora och förhoppningsvis fortsätter Civil War  leverera starka låtar som ”Bay of pigs” och ”The Mad piper”.
Samtidigt vet man ju att någonstans kommer en formsvacka. Förhoppningen har hela tiden varit att bandet ska fortsätta leverera låtar där starka melodiösa refränger följt av lekfulla solon med glimten i ögat, gärna med lite svenska anknytningar. The Last Full Measure har ett par låtar med starka refränger men ingen av låtarna kommer upp i klass med ”Bay of Pigs” eller Saint Patrick´s Day från deras tidigare skivor. Skivan öppnar med ”Deliverance” tempot är där och Daniel Myhr flipprar med syntharna och ackompanjeras träffsäkert av Sunde’n, Petrus och Mullback. Sista spåret nämligen titelspåret börjar vackert med Daniel Myhr på keyboard och utvecklas så småningom till en av de bättre låtarna på skivan. Patrik Johansson jobbar hårt med sångtekniken och bygger upp låtstrukturen fantastiskt med sången. Låtstrukturen påminner lite grann i vissa stycken om ”The mad Piper” fast utan säckpipor, bra jobbat Patrik.
Det har hänt en del i Civil War världen, sångaren Patrik Johansson har tyvärr lämnat bandet och Kelly Sundown Carpenter från Adagio har numera tagit över mikrofonen. Patrik medverkar dock fullt ut på The Last Full Measure. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig framöver, med en ny sångare.
Skivan får € € €
/Sonny

Nobelpristagare 2017 i litteratur Kazuo Ishiguro


Det finns romaner som bryter upp rumsdimensionen och tidens strukturer och låter allting flyta omkring ungefär såsom Karl Marx hävdade att allt beständigt förflyttas, ständigt får man väl tillägga. Den roman jag verkligen älskar av årets nobelpristagare i litteratur är hans roman ”Konstnär i den flytande världen” där tidens pil förflyttas fram och tillbaka i associativa bildflöden.
Ett minne väcks av en nutida händelse medan minnen ligger i hjärnan som magnetband i en gammal datormaskin. Romanen köpte jag 1987 precis när den kommit ut på svenska marknaden. Omslaget såg lite diffus och gåtfull ut – ungefär som det vore målad av Monets pensel i impressionistiska dimmiga stildrag.
En gammal konstnär som var väldigt populär i Japan under japanska militära auktoritära fascismens intåg fram till andra världskrigets slut. Hans bildkonst går från att varit oerhört populär till att bli skamfläckar som ingen vill ha att göra med när det förflutna skall ersättas av framstegens optimistiska verklighet.

Kazuo Ishiguro förmår verkligen beskriva på flera plan och förflytta mig såsom läsare till två tidsplan samtidigt och ändå få romanens helhet att hänga ihop på ett för mig lysande sätt. Han karvar ur fantasins marmor ut finskurna block av dynamik och fantasi där den magiska realismen och låter små tecknade drag av science fiction samverka så att byggnadskonstruktionen ändå håller samman detalj och formar helheten på ett övertygande sätt.

Hans första roman på svenska ”Berg i fjärran” läste jag om i recensioner i tidningarna och bestämde mig 1982 vid sjutton års ålder att införskaffa mig den romanen. Det blev verkligen min första möte med Kazuo Ishiguros författarskap. Jag älskade en roman där ingenting händer i fysisk mening utan allting ligger inbäddad på ett djuplodande inre dold rum i själen. Det var länge sedan jag läste romanen, ja det blir nu trettiofem år sedan så minna minnen kan vara lite suddiga angående romanens centrala handling.
Jag minns att den handlade om en äldre kvinna som tidigare bodde i Nagasaki. Hon mindes hur hon som änka med barn försökte överleva och bygga upp sitt liv på nytt. På äldre dar bor hon i London. Jag kommer ihåg att hon blev vän med en ung kvinna med barn. Jag tyckte om skildringen av vänskapen mellan två kvinnor i olika generationer. Skam och svek var ett par röda trådar i hans roman.

Jag hade fått en ny favoritförfattare visste jag nu.

Hans kanske mest kända roman ”Återstoden av dagen” som också blev en utsökt film med Anthony Hopkins och Emma Thompson i ledande huvudrollerna. Även här bryts tiden upp genom att huvudkaraktären betjänten Stevens skriver sin dagbok och genom hans anteckningar spelas nutidens scener upp i minnet som om det vore dokumentära bilder uppspelad på en stor biografduk. särskilt hans personliga relation till hushållerskan Miss Kenton.

Det unika med Kazuo Ishiguro är just hans förmåga att bryta ned tiden till fragment eller transformera dem till minnen som romanens karaktärer reser med som tidsmaskiner genom att bilderna blir starkt exponerat till oss läsare.
Hans andra romaner såsom ”Vi som var föräldralösa” eller den lätt science fiction-anstrukna ”Never Let Me Go” har också samma litterära teknik där tidsförloppen förskjuts men på diverse olika sätt. Det är fascinerande hur Kazuo Ishiguro verkligen leker fram sina litterära händelser och får det låta vara så lätt vid skapelseögonblicket.
Jag tycker mycket om hans essä/tankebok i litterär novellstil ”Nocturner: fem berättelser om musik och skymning” som är det senaste jag läst av honom. En av de mest inspirerande böcker jag har läst under 2000-talet.
Med andra ord är det en skicklig, stor mästar som verkligen kan sägas bemästra tidens förlopp i litterär mening.

Tom Petty – En av rockens giganter har gått bort

Hur kan man sörja en person man inte har en relation till? Är det ens möjligt? Jo då, det är det och anledningen är enkel, man ser andra band än de relationsmässiga. I Tom Pettys fall var det den fullständigt förödande bra musiken som i varje fall fick mig att falla som tre ton Gullhögens. Därmed skapades just det bandet jag talar om och dess existens blev uppenbart i måndags då vi nåddes av dödsbudet. Själv är jag som alltid bedrövad och chockad, en av rockens stora har gått bort.

Melodikänslan, den trallvänliga popen, rocken i kombination med denna, tillbakablicken mot grupper som The Byrds, Paul Collins Beat, The Real Kids osv men också med en gnutta eget samt blandningen av alla stilar gjorde att denna länk kunde uppstå. Och den bestod genom alla år, skiva efter skiva var alla små mästerverk. Bäst i mina öron är fortfarande det legendariska genombrottsalbumet ”Damn the Torpedoes” från 1979. Med ena benet i New Yorks punkscen och det andra i traditionen skapad av grupper som The Byrds, fullständigt svepte den bort mig från stående position.

Naturligtvis var också Tom Petty en i allra högsta grad kommersiell artist. Framgångarna med album som ”Full Moon Fever” eller låtar som ”Into the Great White Open” banade vägen för det. I vissas ögon kan ju sånt vara detsamma som en automatisk fatwa, men faktum är att Tom Petty klarade också den balansgången det alltid blir mellan kvalité och att ändå sälja. Hans recept var alltid att hålla fast vid sitt sound men ändå skriva låtar som gick rakt in i folks hjärtan. Vem kan glömma en låt som ”American Girl” som blev en kioskvältare?

En rocklegend är död men hans musik lever vidare. Rik låtskatt är inte fy skam men sorgen över Tom Pettys död överskuggar trots allt. Foto: By Camtin at English Wikipedia – Transferred from en.wikipedia to Commons., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2857731

Så har då en av rockens viktiga personer tystnat. Med honom försvinner en viktig pusselbit i musikens värld. Historieberättaren, låtskrivaren och ljudsnickaren Tom Petty har tystnat. Kvar finns som alltid en rik låtskatt, har du inte utforskat denna rekommenderar jag varmt en närmare titt. Plattor som ”Damn the Torpedoes” borde stå i varje skivhylla och de andra är inte dumma de heller. Så vad väntar du på? Ut och undersök en underbar låtskatt om du inte redan är en av de inbitna.

En sista hyllning hinner vi med och jag väljer fyra av mina favorit-låtar, tre från hans mellersta del av karriären och en lite äldre. Den sista – ”Free Fallin'” är inget annat än en klassiker. Den är dessutom ett av de tydligaste exemplen på hans berättarkonst. Från Amerikas utmarker och småstäder med dess traditioner på gott och ont så skalar han obevekligt av varje lager på löken. Lägg märke till att bakom varje ord kan man också ana samhällskritiken. Tack för ordet och god lyssning men med en smula sorgkant.

 

 

 

Foo Fighters – Concrete and Gold ## & Queens of the Stone Age – Villains ###

Dave Grohl verkar var med överallt där jag rör mig. Han intervjuas här och där och bilderna av Dave Grohl kan jag se lite överallt. Jag såg hans tv-serie där Foo Fighters skulle spela in sin skiva samtidigt Dave Grohl skulle vara en sorts ciceron och berätta om andra artisters musikaliska skapande. En intressant programserie var det tycker jag. Nu när Foo Fighters nya album släpptes så köpte jag med anledning av detta faktum senaste numret av rocktidningen Mojo.
Där intervjuas Dave Grohl och i tidningen tar man upp Dave Grohls tidigare medverkan i Nirvana och deras numera legendariska spelning i Reading 1992. Genom att låta andra artister från andra band, berätta om hur just de upplevde hela spelningen kring Nirvana. En otrolig spännande läsning som gör att jag kan få associationer till den spelning jag såg med Nirvana på Sjöhistoriska Muséet, där Teenage Fanclub var förbandet. En av mina livs konserter i Sverige.

Här kommer själva Readingfestivalen i sin helhet:

Dave Grohl är också mannen som varit involverad i många musikaliska projekt och påminner därvidlag om Mike Patton från Faith No More, som också varit med diverse musikaliska projekt som släpper album.
Nu är alltså Foo Fighters ute med sitt nya album och jag blev tyvärr grymt besviken på skivans slutresultat av skivan.
Det saknas melodier för det mesta eftersom de få anslag till melodier med popens kraft försvinner alltför oftast in i ett grötigt rockmuller som tappar sin lyster.

Jag tröttnar på att varje låt som kan tänkas få något att haka mig på, en snutt, melodislinga eller en hook. Ja då bestämmer sig Dave Grohl att han genast skall baka in musiken i fläskiga köttstycken till hammare, plåt och svetslåga.
Det blir alltför tröttsamt då dissonanserna blir det som tar över utan att styras åt något vettigt angivelse. jag finner egentligen enbart bara sången ”Sunday Rain” uthärdlig medan resterande dör bort för att hamna på skrotupplaget.

Tar man nya skivan ”Concrete and Gold” och ställer den bredvid debutskivan med dess självbetitlade album som utkom 1995. Ja ett år efter Curt Cobains tragiska död. Så var det ett delikat snyggt producerat alternativ till rockplatta med en skönhet och sublim känsla, att kunna vara ett mellanting, där den kommersiella mainstream möter undergroundrocken.

Det som skedde efter två urstarka album var just att bandet precis som The Red Hot Chili Pepper eller R.E.M. blev stora tunga rockelefanter. Sedan händer det som så många band råkar ut för. De blir superstora arenarockband och kan tappa lite av det originella med sin musik.
Nya albumet förvandlar Dave Grohl till någon form av biffig rock som saknar punkkänslan eller har för lite av hårdrockens skrevrockarröj i sig själv. Det blir mest bred ofarlig radiorock eller rock för grabbar som gillar monstertruckar.
Foo Fighters har tappat sin finkänslighet när det gäller arrangemang och låtskriveri. Nu blev det en skiva jag fort tappade intresset för.

Josh Homme är också en mångsysslare i rockens tjänst. Han var med och grundade stoonerrockbandet Kuyss som jag älskar och varit med i projekt såsom Eagles of Death Metal, Mondo Generator, Mark Lanegan och Them Crooked Vultures som han hade tillsammans med vännen Dave Grohl och Led Zeppelins legendariska John Paul Jones. Ja det finns åtskilliga andra som han spelat med i. Ett kort tag i Mark Lanegans band Screaming Trees och Mark Lanegan var med i Queens of the Stone Age under en kort tid.

Nu så är Queens of the Stone Age aktuell med ett nytt album sedan slutet av augusti och det är en skiva som märkbart följer den tråd av röd linje tidigare skivor haft i deras karriär. Snygga och avancerade arrangemang och fina detaljer som bakas in i musiken på olika sätt. Ja skönheten brukar gömma sig i detaljen som man kan säga. Samtidigt är det också svagheten i bandet när det finns risk förupprepningar och att allting flyter ihop på deras album. Det kan stundtals vara osäkert på vad som skiljer skivorna ifrån varandra. Jag menar att den röda tråden som kan vara en behärskat fastä´n ändå innehåller lite av rockmusikens klichéer. Plattan är klart bättre än Foo Fighters nya album. Här finns det fina sparsmakade låtar som kommer växa med tiden under hösten här.

Bandet har en sorts hackig rytmisk rockmusik som jag varit lite svag för under årens lopp. Nya albumets låtar är en form av mix mellan hårdrock och indierock. Det finns en kärnfull bottenssats i låtarna som sedan broderas ut och kan ses som en karta över Josh Hommes egna val av musikalisk frontband han vistas i. Men det är i detta aktuella band han har sin största identitet och arbete med inom
rockmusikens basala tjänst. Nya skivan är hans eget universum som han skapar eller fritt omskapar efter eget huvud.
Plattan får ett okej betyg från mig.

Tom Petty 1950 – 2017

Tom Pettys rockmusik kommer att leva för evigt eftersom hans låga brann för sitt kall. Den här sortens värmande heartland-rock där även Bruce Springsteen och John Mellencamp gjorde så bra lyckades även Tom Petty så bra med att skapa med sitt band ”The Heartbreakers. Blaskan vill hylla vår självklara hjälte med att spegla Tom Pettys gärning genom musiken.















Nu avslutar vi med Tom Pettys första grupp Mudcrutch som senare ombildades till just The Heartbreakers som även gjorde comeback under 2000-talet med orignalupplagan:


Bandets singel från 1975: