Uffe Minns Dolores O’Riordan

Dolores O’Riordan från Gruppen Cranberries är tyvärr död endast 46 år ung. Hon hittades på måndagsmorgonen på ett hotellrum i London. Artikeln och artikelförfattaren sörjer hennes minne. Bild från Wikimedia By Kuan – Flickr, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2127418

Dolores O’Riordan, flickan med guldstrupen, har tyvärr dött endast 46 år ung. Hon kämpade sedan 2014 med den då upptäckta sjukdomen bi-polaritet och var stundtals så pass sjuk att turnéer med bandet var tvungen att ställas in. Trots oddsen kämpade hon vidare och med henne bandet som betydde så mycket. På måndagsmorgonen upptäcktes hon livlös på ett hotellrum i London. Dödsorsaken är i skrivandets stund fortfarande inte fastställd.

Genombrottet för den Irländska gruppen kom med monsterhiten ”Zombie”. En stark låt som vände sig mot inbördeskriget på Nordirland och de inblandade i konflikten som oavsett sida beskrevs som just Zombier. Antivåldet i texten låg rätt i tiden för ett mycket konflikttrött Irland där båda sidorna av gränsen hade fått känna på vansinnet som konflikten hade utvecklats till. Också omvärlden såg på konflikten på samma sätt och även här fick den alltså fotfäste.

Bandet är i många kretsar synonymt med alternativ rock. Deras musik innefattar dock många bottnar och influenser. Den Irländska folkmusiken är ständigt närvarande, post-punken likaså, här finns en ordentlig portion indie-pop och till sist är allt kryddat av rock, rock och åter rock. Musiken var ytterligare en faktor som grundlade bandets storhet och dess framgångar.

Bandets framgångar med låten ”Zombie” och albumet ”Everybody Else Is Doing It, So Why Can’t We?” följdes snart upp av fler album och mer framgång. Album som ”No Need To Argue” etablerade dem som en av de största banden från Irland efter U2. Med över 40 miljoner sålda skivor och inte mindre än fyra skivor som har legat på topp 20 på Billboard-listan är de med rätta både en exportframgång och ett rockfenomen med internationella förgreningar.

Bandet låg visserligen på is under perioden 2004-2008 då medlemmarna ägnade sig åt sidoprojekt, men 2009 lät man världen förstå att återföreningens tid var kommen. Perioden gav två soloplattor från O’Riordan, ”Are You Listening?” och ”No Baggage”. Återföreningen ledde fram till den hett efterlängtade ”Roses” som kom ut 2012. Så sent som 2017 kom albumet ”Something Else” ut och befäste därmed deras roll som ett viktigt band.

Ungefär samtidigt hade Dolores O’Riordans alltmer tilltagande dåliga hälsa börjat ställa till det. T ex var man tvungna att ställa in delar av Europa-turnén på grund av vikande hälsa under förra året, en hälsa som nu alltså kanske har skördat ett offer i form av en tragisk död. Ingen vet som sagt vad som har lett fram till denna tragiska händelse. En spekulation i ett samband med sjukdom eller medicinering av denna kanske dock inte är alltför djärvt.

Vi på Blaskan sörjer som alltid en stor artist som nu alltså har tystnat. Rocken har förlorat en stor förgrundsfigur. Med henne har också en unik röst tystnat. Det var i många stycken hennes unika sångstil som satte pricken över i och gjorde Cranberries till en annorlunda musikupplevelse. För novisen rekommenderas en genomgående lyssning av de album som gjorde dem så stora, för oss redan frälsta återstår en sorgeperiod. Tack Dolores för musiken.

Jag tänkte avsluta med tre låtar med Cranberries som enligt mig ställde det mesta på ände:

 

 

Bruce Dickinson: En självbiografi ”Kan innehålla spår av heavy metal”


Det är trevligt med en självbiografi från hårdrocksvärlden som är i stort sett klinisk rent från skandaler,groupies, sönderslagna interiörer från hotell och allt annat som brukar smycka böcker om hårdrocksvärldens band och stjärnor. Ja det brukar bli så trist med sådana skildringar så jag gäspar direkt. Tyvärr hade de olika självbiografierna från Kiss-medlemmar den trista detaljen med i sina respektive böcker. Som sagt var tycker jag att det är tråkigt med sådana böcker och värsta exemplet är nog forne Okej-redaktören Anders Tegners egen bok ”Access all areas” där skryter han om att han minsann fick del i rockbandens kvinnor. Ja så reduceras bokens värde direkt. Jag vill läsa seriösa böcker såsom Bruce Springsteen eller Bob Dylans memoarer, ja plus första delen av Neil Youngs bok också får nog räknas dit. Böcker som ger mersmak och kunskap om artisten ifråga.

Fastän nu finner jag också hur intelligent och framförallt roligt Bruce Dickinson formulerar sitt liv i boken utan att fastna i ointressanta detaljer, ja detaljer kring hans intresse av fäktning och framförallt flygplan som han genom sin flygutbildning fixar sig. Det finns en kronologisk bottenhistoria i boken men den följer hans uppväxt, skolgång och till slut hur musiken tar plats alltmera och upplsuckar den snart sextioåriga Bruce Dickinson. Javisst en koventionell berättelse som har hur han från gruppen Samson till slut värvas till Iron Maiden. Men det väldigt lite av Iron Maiden på sätt att Bruce Dickinson skriver skarpt och trevligt om sina andra sidor istället för att enbart hänge sig åt livet som frontman åt Iron Maiden. Det är en högst läsvärd bok, ja en av de bästa böcker från en hårdrockande sångare jag läst på väldigt länge.
Ja det finns små doser och spår av hårdrock men boken är innehållsrik och visar upp en beläst intellektuell människa – en humanist förklädd i hårdrocksångarollen som söker sin roll i livet.. En bra bok helt enkelt.

En tribute till Fame-studios berömda ägare som gick bort i år.


FAME Studios ligger nära Muscle Shoals, Alabama där även Muscle Shoals Sound Studio som bildades av de musiker som lämnade Rick Halls verksamhet – nu är den store låtskrivaren och producenten borta. Han föddes 1932 i Tishomingo County, Mississippi. Rick Hall hamnade i armén under Korea-kriget men kom tillbaka för att spela musik i ett band tillsammans med Faron Young och Gordon Terry. legendarisk fiolspelare inom country och rock. Bland annat ingick han i Bill Monroes kompband.
Rick Hall hade ävenledes bandet the Fairlanes där den store framtida låtskrivaren/skivproducenten Billy Sherrill och framtida kompanjonen Dan Penn sjöng i bandet. Rick Halls kärlek till blues, soul och country fick honom att bilda och bygga upp Fame-Studios.

Nu kommer här en hyllning till Rick halls musikaliska verksamhet:









Så sista låten

Manipulera världen: Aktivera Öyvind Fahlström. Moderna Museet


Att Moderna Museét gör en utställning baserat på Öyvind Fahlströms konkreta och politiska popkonst med sextiotalets internationella samhällsproblem i fokus, är natuligtvis helt i sin rätt. Öyvind Fahlström som skapade en konkret konst där konsten saknade all form symbolism eller abstrakta drag utan var konkret i sig själv och visade de konkreta i verkligheten. Öyvind Fahlström gick ännu längre och började också placera in populärkulturen i ett nytt sammanhang och drog politiska kritiska ställningtagande utifrån aktuella händelseförlopp som skedde i verkligheten. Tänk er Noam Chomsky och Edwards Saids postkoloniala kritiska blick i sin renaste form.
Hans geniala verk där han stöpte om monopolspelets utseende genom att göra om spelets spelplan genom att plocka in den kritiska synsättet emot USA, kapitalism och samhällsutveckling ur ett klassisk vänstersynsätt men ändå l¨ångt ifrån den torra statiska politiska plakattvänsterns misslyckade revolutionära slagord som de lärt sig av Maos lilla röda eller Lenins misslyckade förmåga att tala om imperialism. Som idag ekar tomma som klychor där skalet är kvar som bleknande löpsedlar som man finner i ett gammalt utdömt hus när man ser den kommunistiska och socialistiska världsbilden sedan länge imploderad.
Öyvind Fahlströms konst som här också visas på utställningen har fortfarande den levande dynamisk fantasin i behåll. Dessa fåtaliga verk är de enda som jag kan se relevansen med trots att jag numera ahyser en borglig kulturkonservativ synsätt

Problemet med utställning så som jag ser den är när vi kommer till de övriga konstnärerna så hamnar vi rakt in dagens postmoderna och utnötta postkoloniala teorier som härstammar från Michel Foucaults tankar om hierarki och diskurs.
Här har vi allting som måste vara våta drömmar för en modern radikal världsfrånvänt akademisk vänster Varenda verk i sin kontext har just deras agenda och ideologiska sammanhang. Jag vet att det blir litepolemik här nu. Men det stör mig något ofantligt att varje utställning som skall andas samhällskritik måste belysas av just dessa rådande normer som utgör en del av dagens intellektuella vänster som hamnar någonannanstans än det som berör. Verken hamnar i den kontexten vilket gör det i sin helhet ointressant och liksom tom i mina ögon.

Utställningen är uppdelad på två våningar. Den första delen är intressant om jag frikopplar verken från den kontext som verken skall ingå fungerar många verk helt fristående på ett unikt sätt. Då lever verken upp och jag kan få tankebilder vad konstnären vill genom att filosofera på egen hand. Börja bygga upp en egen inre föreställning om verkens betydelse.

När man ser den andra delen av utställningen så har man transformerad det hela till en lagerbyggnad med hyllor där verken står på rad. Jag vet inte om det skall betyda att konsten mest blivit en stappelvara elelr om det handlar om konst vi konsumerar som vilken betänklig vara som helst.
Men problemet med denna del är att det blev en fullständig ointressant del av konstutställningen då ingenting verkar få fäste. Det står bara en massa med verk på rad efter varandra. Jaha men sedan då. Man måste sitta vid varje enskilt verk och se, ja vad är det jag egentligen beskådar? väldigt trista, sega konstverk som ingenting, ja ingenting berättar något väsentligt utan mest blir abstrakta ideologisk verk som har en trött vänsterprägel.
Det är därför synd att man oftast slarvar bort många utställningar på museér och institutioner genom att skapa korrekta modeteoretiska utställningar med en viss ideologisk slagsida som lustigt nog nu den intellektuella vänstern oftast brukar sammanfalla med deras perspektiv. Jag vill ha objektiva och intressanta utställningar istället för politiska ideologiska föreställningar som alltid hamnar inom vissa politiska synsätt.


Olle Ljungströms postuma skiva – Måla hela världen ¤¤¤¤¤


Jag har två motsatta tankebilder när det handlar om Olle Ljungströms personlighet som liksom tävlar om att få vara den dominerande känslan inför en specifik människa såsom Olle Ljungström. Den ena bilden handlar om en ödmjuk poet som är eftertänksam och säger ingenting om det inte är noggrant genomtänkt med en viss form av visdom. Jag tänker att det vilar lite av Slas kloka värme i Olle Ljungströms själ. Men så har vi också bilden av en bestämd och kanske lite krävande av sin omgivning för att han tycker att andra bör skärpa till sig och inte prata skräp utan ha en substans i resonemangen. men dessa bilder är bara mina egna. Jag har aldrig träffat Olle Ljungström personligen. Däremot har jag sett Olle ljungström otaliga gånger live med både bandet Reeperbahn, Heinz & Young och som soloartist.

Olle Ljungström kan man säga var lite som Freddie Wadling – unik och säregen och skapade också briljant musik tacl vare sin känsla för bra material och poetiska virvlande texter i sann vortex.
Det postumt sammanställda albumet som fick titeln ”Måla hela världen” som hans producent Torsten Larsson gjort färdigt är också det bästa testamente och arv jag kan tänka mig.
Här finns de mest hjärtknippande balladerna och de omisstliga Ljungströmska knycken och rycken i texterna som flödar över av både stor retorik och konnotation som skapar hans bildväv i texterna. Musikaliskt ligger han nära den känsla som, ja en artist såsom Håkan Hellström kan forma när han sjunger sina texter. Men här ligger Olle Ljungström djupare i skiktet där det emotionella och det hårdnackade livests dynamiska spännvidd av känslor gnider och vibrerar och bildar en friktion gentemot livets allvar.
Olle Ljungströms sista album blev hans sista mästerverk enligt mig.

Stefan Hammarén – Loserförfattarfabriken (H:ström) 2017


Finland fyllde hundra år 2017 och det är därifrån den modernistiska litteraturen och bästa avantgardelitteraturen i min tillvaro alltid kommit ifrån. Ja det var i de mörka skogarna i Raivola vid Karelska näset som Edith Södergran skulle via sina fyra diktsamlingar ge oss den moderna världens litteratur. Franska symbolismen, tyska futurismen och tyska expressionismen blev de rörelser som Edith tillsammans med Hagar Olsson skulle sprida till övriga Sverige och norden.
Oja det var den poetiska revolutionen som Majakovskij drömmde om som ävenledes Gunnar Björling och Elmer Diktonius och bröderna Parland gav oss att ta till oss så frikostigt att bli en del av och skapa som en grogrund för en ny form av säregen poesi eller prosa.
Jag älskar den finlandsvenska litteraturen och framförallt att förkovra mig i den. Den bästa bok om poesi är finlandssvenska filosofen Hans Ruins ”Poesins mystik” som är en vacker genomgång av poesins teoretiska skönhet.

Ja den finlandsvenska liksom finska litteraturen formar fortfarande mycket av den litteratur jag läser. Från Pentti Saarikoski till Sofi Oksanen. Men så finns det ytterliggare en stor favoritförfattare som bor i skogen och lever sitt liv nära naturen. Stefan Hammarén som är en vår europeiska litteraturs allra främsta författare i min bok.
Den nya romanen ”Loserförfattarfabriken” är den fullständiga moderna satiren i prosaform som skär rakt igenom språket och litteraturens förmåga att absobera vår nära samtid. Hans nya bok är storsatsning och har du läst hans tidigare verk så känner du igen dig språkhanteringen och i de unika flödet av det melodiska klangen i den berättelse Stefan Hammarén format till min eller din stora glädje.

Romanen är en halsbrytande berättelse som går bakom chimärer, avslöjar Mayas dimridåer och nedtecknar samtiden i en rasande prosa som bränner bort den onödiga fettlager och vill krossa likt Ekelöf ”Bokstävlarna” i nutidens tapeter. En egen litterär vision som målar författaren värld med breda språkliga kluriga färgskalor.

Att läsa Stefan Hammaréns nya bok är att upptäcka ett inre landskap som författaren genom språket, orden och begreppen formulerar till en alldeles egen berättelse som jag följer skata men säkter som en ringlande flod. En självbiografisk uppgörelse med den samtida finska elelr finlandssvenska kulturmiljön som Stefan Hammrén aldrig tillhört, det vill säga den litterära parnassen utan Stefan hammrén visar i sin bok att han tillhör enbart sig själv men däremot väl förankrat i en starkt litterär finlandsvensk och modernistisk tradition som ej liknar något annat i vår litterära samtid.

Det är en härlig bok som berättar om att vara just författare i en tid som ignorerar sann genialisk litteratur och hur kmapen kan bli tröttsam för att få en värld att övertygas. Det är en därför en viktig bok i Stefan Hammréns lysande författarskap där han försöker klargöra och frambringa sina litterära tankar om kulturens värld med en dos av bitter svart humor som serveras giftig och rå.
med andra ord får jag en ärlig och sann prosabok med klara poetiska drömmar som glider in språket och de rasande meningar som Stefan Hammarén har sammanfogad i en av hans bästa böcker om ni frågar mig.

Morrissey – Low In High School ¤¤¤¤


När jag läste Morrisseys självbiografi ”Autobiography” när den kom ut 2013 så fick jag klara bilder kring hans liv och hur han resonerade och formade sina tankar. Jag läste även Simon Goddard ”The Smiths: Songs That Saved Your Life” och biografin ”Morrissey: Scandal and Passion” av David Bret under några månader för att förstå Morrissey.

För de facto är att jag fann oftast Morrisseys texter i The smiths intressantare än gruppens musik. Deras videos var charmiga och visst fanns det stildrag jag kunde tycka var bra i bandet.
Men själva fenomenet The Smiths som skapade både hyseri och passionerade fans så transformerades bandet till något större än själva livet. Vilket jag fann lite svårt att greppa och förstå när det begav sig i mitten av 80-talet.
Morrissey var då popmusikens svar på Oscar Wilde och de arga unga männen, som var en författargrupp som innehöll namn såsom John Osborne, Kingsley Amis, Alan Sillitoe, John Wain, John Braine, Keith Waterhouse och Stan Barstow och det gjorde honom unik i mina ögon.

Morrissey var allt detta plus en argsint socialist som läste Germaine Greer och ställde upp för strejkande arbetare.

Men det relevanta är att Morrissey aldrig har varit plakattsocialist och som numera verkar ifrågasätta det självklarheter som vänstern omfattar och han stod för då under denna tidsepok. Hans politiska orientering verkar gått till en liberal och kanske mera konservativ känsla.
Man kanske inte skall dra slutsatser av hans politiska inriktning för mycket, utan kanske tänka sig att Morrissey alltid varit en intellektuell tänkande man som också kunde skriva om hopplös romantisk förlorad kärlek i både The Smiths och på sina soloplattor.
Tänk på att Morrissey också var ordförande för Englands fanklubb för The New York Dolls vilket jag anser vara ympatiskt och att ha skrivit en bra bok om bandet för minst 36 år sedan vilket jag ser som en hedersbetygelse i min bok.
Tidigare i min bokhylla på 80-talet hade jag hans hyllning till James Dean. En annan fin bok är ”Morrissey: In His Own Words”där Morrissey och John Robertson samverkade vilket gav mycket relevant information över Morrisseys liv och framförallt hans tankar.
Det finns en hel del litterära stoft som man kan få näring av för att förstå och tränga in i Morrisseys världsbild. När det gäller den musikaliska delen i The Smiths är det naturligtvis gitarristen Johnny Marr den motor bandet i förening med Morrissey såsom skapade den stämning och magi som enligt fansen alltid fanns där i The Smiths musik. Albumen ”Meat Is Murder” 1985 och ”The Queen Is Dead” är väl topparna eller deras mästerverk som en del säger. Jodå det får jag väl hålla med om. Deras debutskiva köpte jag aldrig eftersom där fanns bara singeln ”Hand in Glove” och albumspåret ”What Difference Does It Make?” som jag tyckte var bra.
Sista albumet ”Strangeways, Here We Come” köpte jag 1987 men efter ett år gav jag bort den till en vän – för då var bandet upplöst och jag hade då redan gått över till Morriseys första debutskiva som soloartist ”Viva Hate” vilket kom ut 1988. En sparsmakad men elegant skiva som smakade hallon och ironisk engelsk paj. Även andra albumet ”Bona Drag” hade en rad med fina lyriska pärlor med uppbackning ifrån Graham McPherson som är sångare i Madness och Kirsty MacColl. Det är en form av samlingsskiva med låtar som han skrev efter upplösningen av The smiths.

Jag tappade bort Morrissey under några och det var först 1994 då jag föll i kärlek till hans bästa 90-talsalbum ”Vauxhall and I” som är toppen på hans eminenta förmåga att skriva låtar och skapa lyriska stämningsbilder. Ja nu är det dags att lämna Morrisseys historia så som jag upplevd den.

Ja hur står till idag med den nya skivan? Ja här kommer nu det intressanta med hur musik/kulturjournalister till vänster vilket framförallt är väl Andres Lokko fastän en del andra också, blev alldeles upprörda eller enbart sorgsna för att Morrissey tagit parti för Israel och det innebär ett grovt intellektuellt brott mot vänsterns egna moraliska ställningstagande.

När du lämnat vänstern blir man närmast en förrädare i deras ögon.

Ja Morrissey bekommer det nog inte för han fortsätter ändå. Utan att diskutera Jerusalemfrågan eller nämna den alltmera besvärande bosättningspolitiken, kan man säga att Morrissey går sin egen väg.
Det nya albumet har några låtar om Israel men de flesta är både bra och dynamiska sånger om att ligga kvar i sängen och strunta i plikterna samhället påbjuder och gör vad du själv vill.

En egensinnig Morrissey som låter musiken gå sina upptrampade stigar vi så väl känner till från andra skivor och sånger. Fastän det gör ingenting. Hans halvironiska inställning levereras med snygga välpaketerade små sanningar.
Producenten Joe Ciccarelli som arbetat med Frank Zappa förstår sig nog på artister som med djup ironi eller stark sarkasm framställer vår omgivande samhälle med en egen filtrerat omvärldesanalys som leder till att man drar egna slutsatser. Ja Morrissey blir nästan punk här med sin inställning till världen han ser och upplever.
Jag måste säga att nya skiva är en av hans bästa på länge. Ja inte jämförbart med hans ”You Are the Quarry” men kanske med ”Years of Refusal” från 2009. Nåväl vilket som så tycker jag om hans skiva väldigt mycket och går väl därmed emot många andras uppfattningar kring Morrisseys nya album En klar fullträff enligt min uppfattning.

Recension Av Peter Perretts Nya

Artist & Titel: Peter Perrett – How the West Was Won
Betyg: En solklar ♣♣♣♣♣

En av den brittiska popens stora förnya var helt klart gruppen The Only Ones. Till harmonisk pop berättades små historier ur vanliga människors liv. Likt Kinks gjorde man nerslag i verkligheten och framförde dessa i form av berättelser om hopp och desperation. Bakom de geniala små verken stod frontfiguren Peter Perrett. Plattan ”Another Girl, Another Planet” är klassisk. Så småningom började dock drogerna och problemen dessa medföljde kasta grus i gruppens maskineri och personligen för Peter Perrett.

Historien om The Only Ones startade 1976 men redan 1981 var den över, visserligen har gruppen återförenats under senare år men mest för att turnera och bara tillfälligt. Senast 2014 gjorde man en bejublad turné med det klassiska materialet från de plattor de hann med att spela in under sin glansperiod. Nu har Peter Perrett kommit med en soloplatta i samma anda som Only Ones med titeln ”How the West was Won”. Dags att titta närmre och framför allt lyssna på en artist som vi på Blaskan hyser en djup respekt för.

Det första som slår mig är att konceptet är sig likt. Det är samma typiska brittiska pop och små underfundiga texter som det brukade vara under The Only Ones dagar. Här och där som i låten ”Living In My Head” ryms rocken. Här får det lov att bli småfarligt och hotande som för att bryta mot det harmoniska.  Den enda skillnaden är att idag är melodier och arrangemang något uppdaterade för att förnya soundet. Och faktiskt så fungerar det fantastiskt bra.

Också i ”Sweet Endevour” får det lov att lossna och bli vilt. Här leker dock Peter Perrett med olika tempon och där det får lov att utbrista i ren hänryckning har han smakfullheten att blanda in spårämnen av amerikansk pop som ett eko av grupper som Beach Boys eller Paul Collins Beat i melodin. Mer lågmält blir det i ”C Voyeurger”, jag vet inte varför men det känns som om jag vill säga ”Lou Reed” när jag hör den. Den är inte lik på något sätt men det känns som om låtens atmosfär pockar på de där två orden som betyder så mycket.

Lou Reed känns för övrigt ganska närvarande genomgående på plattan. Inte i form av ren stöld från olika låtar utan snarare som i ”C Voyeurger” mer i atmosfären och kanske i hur enskilda instrument används i delar av låtar. Sämre influenser kan man ju hitta så inte mig emot. Det är aldrig uppenbart att han har stulit något. Snarare är det tanken, atmosfären eller arrangemangen som vagt påminner om honom.

Också i ”Something In My Brain” dyker nämligen känslan upp. De breda arrangemangen med gitarrer som grund och hur de används minner om den store artisten som nu har fått en arvtagare. Klangfärger och arrangemang minner om något som skulle kunna härledas till just den nyligen avlidne artisten. Med egna idéer och en egen linje men ändå med mästarens bakomliggande tanke skulle man kunna säga. Det här för mig blir extremt stort, jag är officiellt imponerad av hur Peter Perrett trollar med vidunderliga låtar.

Ett exempel på Lou Reeds närvaro hittar du i inledande ”How the West Was Won” där slidegitarren känns som om låten ”Sweet Jane” svävar över alltihop. Men det går aldrig längre än till atmosfär eller känsla. Peter Perrett undviker skickligt att gå i fällan med att göra något för likt utan nöjer sig istället med att gå vidare på sin inslagna väg. Greppet ger den här skivan en aura av något stort. Det är som Lou Reed i nytappning har klivit fram. Med nya idéer och egna arrangemang men med samma känsla känns allt storslaget.

Den här skivan känns på många sätt som en extremt spännande skapelse. Peter Perrett har lyckats med något som är fantastiskt när han nyskapar både Lou Reeds musikaliska tanke men samtidigt går sin egna väg. Stora låtar som liksom lever sitt egna liv utan att behöva stödstrumpor. Texter som känns som rena historieberättanden och till sist stora och genomtänkta idéer som i idé- och instrumentform vävs in för att lyfta låtarna till en ny nivå.

Peter Perrett av idag har repat sig från sitt självdestruktiva rykte och lyckats prestera en av årets plattor. Kanske till och med den platta som framstår som klarast lysande. Hans ”How The West Was Won” är inget annat än ett litet mirakel. Foto: By Zena Perrett – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42827713

Texterna var det ja, fulla av Peter Perrets patenterade ironier och sarkasmer som vi har vant oss vid genom åren. Då det begav sig med The Only Ones kunde vi roas av elakheter som ”Why Don’t You Kill Yourself”. Efter underlängre tid överdrivet intagit medikamenter som inte alltid har varit hälsosamma, kanske rent av fört honom ett steg närmre döden, har han nu istället övergått till betraktelser av sig själv.

I låtar som ”Man of Extremes” roar han oss istället med rader som ”I didn’t die, at least not yet, I’m still just about capable of one last defiant breath” som en hälsning till sin gamle musik- och knarkkompis Johnny Thunders som i motsats till Peter Perrett dukade under av samma medikamenter. Numer nöjer sig alltså Peter Perrett med att driva med sig själv. Mörker blir till sarkasmer och egenterapi istället för destruktivitet. Det känns både angeläget och mycket hoppfullt.

Det är helt enkelt en av det här årets större skivor som i varje fall jag har fått lägga örat på. Slutresultatet blir en stor popskiva där både det traditionella och nyskapande trängs i en angelägen blandning. Det här blir helt enkelt en av de där måste-skivorna. Skulle jag tvingas ta med en skiva som jag fick ta med mig till en öde ö, skulle denna åtminstone finnas med i diskussionen även om det finns alldeles för många andra. Den klassiska bilden av jultomten borde helt enkelt se ut som Peter Perrett på baksidan av texthäftet.

En stor skiva är född, jag känner mig lycklig över att just jag har fått förmånen att lyssna igenom den. Betyget blir högt, jag tvekar nog inte att säga att det blir toppbetyg. Stämningen, låtarna och förmågan att förnya sitt låtskrivande la grunden för det. Texterna understryker ytterligare skivans storhet.

Grattis Peter Perrett, femman är mer än välförtjänt. Plattan borde stå i varje musikälskares bok eller skivhylla, hälsa tomten det. Musik att bli både engagerad och lycklig över kan aldrig gå av för hackor. God Jul Peter önskar Uffe Holmén för Blaskans räkning. En av årets mest angelägna och viktiga skivor utan minsta tvekan.

Uffe stagedivar på Danko Jones konsert

Konsert: Danko Jones på restaurang Katalin i Uppsala
Betyg: En just höger rakt i solar plexus med ♣♣♣♣ som resultat

Så stod vi äntligen framför restaurang Katalin i Uppsala, målet för vår kulturresa. Konsertbiljetter var redan inköpta och Danko Jones, rockräven från Toronto Kanada, stod på menyn. Kön ringlade men humöret var på topp när Warren Zevons ”Warewolves of London” ekade ut i de yttre högtalarna.

En öl senare står vi inne i den slutna delen som utgör konsertlokalen. Förbandet Skraeckoedlan från Norrköping spelar stonerrock så det står härligt till. Det är bra men det otacksamma i förbandens roll lyser igenom, det är ju för huvudbandet de flesta är där. Så kommer Danko med band in och en åkning vi sent ska glömma inleds. Kompakt blues med klara influenser av punk och små humoristiska inslag av texter med annorlunda twist serveras helst kokhet. På den punkten gör bandet ett gediget jobb.

Bandet är samspelt, det kvider, det dunkar och det går som på räls. Vad annars, järnvägen går ju trots allt rakt utanför stället där vi befinner oss. Gamla och nya låtar radas upp och det är med både svett och hjärta som de levereras. Mellan låtarna förläser Danko om användbara fakta som hur nästa låt är en jazzlåt eftersom Katalin är en jazzklubb. Jazzrocken som han påstår att nästa låt är, levereras efter utläggningen med en rak höger som kan få den mest härdade att bli punchdrunk.

Danko Jones med band invaderade snabbt Uppsala på torsdagskvällen. Vi som var där gick hem svettiga men lyckliga. Foto: Ulf Holmén

Diggare av stenhård rock får mer än sin beskurna dos av lystmäte. Musiken går på knock och det är mest pogodans från början till slut. Svettiga men lyckliga stapplar vi två timmar senare ut. En kväll att minnas med andra ord och det med varma tankar till både band och ställe. En bra konsert är bland det mer upplyftande man kan gå på, och det är med ett saligt leende vi går hemåt.

Tack Danko Jones, tack gode tid för rock-musik i en tid av musikaliskt förfall och till sist tack Katalin för smaken att bjuda in akter som denna. Det är kvällar som denna man kommer ihåg länge än och det är de som gör det gött att leva. Danko kom, såg och spelade skiten ur det mesta. Det kommer jag att leva på länge än.