Chefradaktören väljer sina bästa favoriter just nu:

The Sadies gör en smaklig måltid med sin form av americana med röster, melodier och kärlek till genren.

Willie & The Bandits kan man alltid lita på när det gäller den här formen av countryblues med samma sväng som joe Bonamassa.

Steve Ashely är utan tvekan genom sin musik och politiska vy en av de där omöjliga rösterna som man ej tröttnar på.

Chris Wood är så fin här med sin låt

Här kommer en stark rocklåt .

The Braniacs 5 spelar en psykdelisk rock som har drag från Syd Barret och Kring Crimson med lite punkenergi i sig.

PJ Harvey möter Siouxsie Sioux via Joan Jett och Patti Smith. Bandet har också ett par Melvinsgrabbar i sättningen.

The Neck är så underground det kan bli.

Så briljant detta musikstycke är.

Fin vårsingel med lite av schlagertouch och pokjbandfeeling

Lite småskramlig ny pop här:

Skramlig garagerock med stor dos av hardcoreilska i sig.

En ny snygg fin poplåt här med sommardrömmar i sig

The Legends är tillbaka med en ny smart singel. Mitt sista val nu:

Musikmix och musikaliska inlägg såsom recensioner

AVANTGARDET – På östkusten intet nytt $$$
Rasmus Arvidssons grupp Avantgardet eller hellre hans enmans projekt har lämnat Björn Olsson bakom sig för att låta Jocke Åhlund från Teddybear producera skivan och föra fram mera rasslande och trasiga låtar som har vissa politiska tonlägen att servera oss. Visst är det gitarrdrivna poplåtar som tar sig fram och formar en kritisk perspeltiv mot landet vi bor. texterna och musiken bildar en kontext där allting glider ihop.
Duetten med El Perro Del Mar är skivans höjdpunkt. Annars blir det en lite väl politisk platta med lättsamma plakatttexter som lätt kan slå över och ta hand om helheten om inte plattans smått subtila detaljer höll den på rätta sidan av vägen.

Spoon – Hot Thoughts $$
Jag hade hoppas på att deras skiva skulle vara så där discopolerad som Hot Chips och Simian Mobile Disco men det blir mest under ett par korta ögonblick Spoon glänser till för det blir mest tomma poplåta rmed discokulörta kulor till låns. Jag som tyckt eom deras video jag lade ut på Blaskan men så försvinner bandet bort snart ur min horisont.


The Shins – Heartworms $$$$
James Mercer är i stort sett ensam kvar i The Shins och låter sina låtar flyta fram ungefär som Stephin Merritt gör med sitt projekt Magnetic Fields när musiken flödar lyckligt och så där härligt brittiskt eftersom
under sin ungdom i England i Suffolk tillbringade James Mercer på en flygbas där han hörde The Jesus And The Mary Chain första gången. Just den musikaliska inlevelsen förmedlar han så bra så. Det är en samling snygga popsånger som berättar om tillvaron.




















Jesca Hoop – Memories Are now – $$$$
Jesca Hoop är tidigare mormon som lämnat det bakom sig och gör musik som tar dig till finare världar precis som hennes nya album förädlar ditt sinne. Skivan är precis som hennes tidigare fina dofter och råare biffar kan råstekas av hennes röst. En skicklig artist som tidigare sammarbetat med Sam Beam från Iron And Wine. Med sina nio låtar gör hon en förträfflig skiva måste jag säga.

VALERIE JUNE – The Order of Time

Valerie June har rösten plus den genom-musikaliska stilen som präglar henne sbluesrock och countryfeber. Det är musik som visar hur rocken skapades av bluesen, countryn och den nya soulmusik som fanns där i början. En porlande skiva med största stunder där musiken verkligen står i samklnag med henne smest lysande röst. En av vårens bästa skivor.

JESSI COLTER – The Psalms $$$
Waylon Jennings änka Jessi Colter ger ut skivan ”The Psalms” som hon en gång tiden spelade för Patti Smiths gitarrist och garagerockboxen ”Nuggets”-skapare Lenny Kaye. Han var hemma hosd Waylon jennings för att skriva hans självbiografi innan han gick bort. Jessi Colters pianobaserade hymner till Gud och livet är porlande ord för att beskriva sin tro. En skiva som är finstilt och vacker på sitt sätt.

https://w.soundcloud.com/player/?url=https%3A//api.soundcloud.com/tracks/310084860%3Fsecret_token%3Ds-WPDjE&auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&visual=true















THE JESUS AND MARY CHAIN – Damage and Joy $$$$$


Bröderna Jim och William Reid är grunden till bandet The Jesus And The Mary Chain. Under några år var även Bobby Gillespie med som trumslagare i den första upplagan av bandet ifråga innan han själv bildade Primal Scream. Jag hörde första gången The Jesus And The Mary Chain med singeln ”Never Understand” som fick mig att bokstavligen knockas.

Det var gitarrdrivande distortion med den där Sonic Youthkänslan fastän med popmelodier som är nästan som hämtat ur alltifrån Phil Spectors perfektion och The Beach Boys finkänslighet. Om The Smiths var den intellektuella dandymusiken från arbetarklassens hjärta var The Jesus And The Mary Chain på debutalstret ”Psychocandy” just skitig och rå rock från hamnen fastän så där sublim att man kunde tro att Jim Webb eller Burt Bacharach målade melodiernas fina subtila touch.

”Darklands, Automatic och Honey’s Dead” är alla estetiska skivor. Ja vi får inte glömma bort samlingen ”Barbed Wire Kisses (B-Sides and More)” som blev ett exempel på hur mycket bra material det fanns med The Jesus And The Mary Chain. Jag vill påstå att bandet levererade den bästa brittiska oväsen man kan tänka sig. Men så 1997 annonserade bröderna Reid att de skulle upplösa bandet och deras sista skiva ”Muki” skulle komma ut. Jag såg på en video med låten ”I Love Rock ‘n’ Roll” och blev salig och helt hysterisk när jag hörde låten. Vilken låt, vilket sväng, vilket underbart gitarroväsen – ja leven rocken tänkte jag då. Senare läste jag Per Bjurmans entusiastiska recension av albumet ”Muki” och ja den var så bra den kunde vara. Mästerverk rakt igenom när jag själv köpte albumet och och visst var det exakt så som Per Bjurman skrev i Aftonbladet.

2007 kom bandet tillbaka. 2017 släpper The Jesus And The Mary Chain en atombomb till album. Ja, ”Damage and Joy” infriar alla mina förväntningar på albumet. DEt är precis så där starka melodier som jag kan önska mig. En skiva vars texter kanske inte alltid håller måttet men det gör ingenting för min egen del. Jag slukas av arrangemangen som bröderna Reid åtstadkommer med sina rocksånger. Lyriken får stå tillbaka för själva utförandet. Men det stör inte alls på något sätt. Jag har alltid älskat bandet för att de förenade popens elegans med rockens förmåga att skapa energi och orsaka intensitet mitt i orkanens epicentrum.
Det nya albumet växlar mellan mjukhet och slagkraftiga rocklåtar som dånar elegant och sobert i mina hörlurar.
Med andra ord är det musik som tåls att lyssnas på om och om igen.

Dr Dacapo diggar till Pixies nya

Grupp/Titel: Pixies – Head Carrier
Betyg: ♣♣♣♣

Pixies är den klassiska gruppen från Boston som mer eller mindre satte standarden för indierock i slutet på 80- och början på 90-talet. Några av deras patenterade metoder är passive aggressive-metoden som bygger på att en låt börjar lågmält och plötsligt exploderar i ett crescendo. Poppiga melodier som plötsligt förvandlas till härdsmälterock kan man säga. Ett annat inslag är Frank Blacks (också känd som Black Francis) i ena stunden förföriska och i den andra skrikiga sångstil som ylar som en värsta prärievarg.

På den nya skivan ”Head Carrier” som släpptes 2016 finns alla de där ingredienserna med. På plattan finns också senaste basisten Paz Lechantin som ersatte Kim Shattuck. Bandets ursprungliga basist – Kim Deal – har än en gång sagt upp sig, den här gången antagligen för gott. Bandet förlorade därmed det som var ytterligare ett signum. Bakgrundssång och kanon tillsammans med Black Francis var Kim Deals kännemärke förutom basspel då förstås.

Paz Lechantin fyller dock det tomrummet med samma koncept på ett snyggt sätt. Hon är faktiskt ett fynd som passar som handen i handsken, snyggt basspel och en sångröst som duger till en låt där hon får ta över rollen som ledsångerska. Också som Frank Blacks motpart på bakgrundssång fungerar hon utmärkt. Det är faktiskt som om tomrummet efter Kim Deal nu är fyllt. För den som tvivlar på att Paz Lechantin kan fylla Kim Deals roll finns alltså inget att hämta, tvärtom klarar hon av rollen utmärkt.

I ”Um Chagga Lagga” finns den där patenterade duosången som gruppen gjorde sig känd för i början av 90-talet och här bevisar Paz att  hon klarar av den uppgiften galant. Den här låten och flera andra visar ett band som är spelsuget, håller sig till sitt egna koncept men med en ny twist. Det är med andra ord låtar som faktiskt levererar. Starka, typiska Pixies-låtar som inte kompromissar utan som istället mejslar fram ett litet mästerverk. Pixies är tillbaka i storform helt enkelt.

Pixies nya visar ett band som är både spelsuget och kapabla att skapa nya små pärlor till låtar. Bandet har helt enkelt fått en nystart och till och med tomrummet efter Kim Deal är nu fyllt. Foto: Wikimedia By Alejandro Jofré (djdroga) – http://www.flickr.com/photos/djdroga/5082137457/, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26058296

Låtarna är som sagt det andra kännemärket som en gång gjorde Pixies så kända. Pop, rock och annorlunda lösningar i låtarnas uppbyggnad gjorde snart dem kända. Deras lite knyckiga stil blev stilbildande. Med låtar som ”Where Is My Mind” och ”Monkey Gone To Heaven” skapades moderna klassiker. Det är ett tungt arv och mycket att leva upp till men än en gång visar gruppen att de inte är uträknade. Det är stundtals tunga rocklåtar som i titelspåret ”Head Carrier”, men det är också poppigare som i ”Might As Well Be Gone”.

Slutresultatet blir bra. Starka låtar och det där patenterade Pixies-soundet banar vägen för det. Det är inte i klass med gamla mästerverk, det är helt enkelt inte längre lika dynamiskt och inte lika obehindrat som det en gång var, men det är trots detta attans så bra. I vissa låtar som ”Tenament Song” eller ”Um Chagga Lagga” är det rent genialt, men som sagt, inte riktigt lika starkt som i fornstora dagar. Det duger långt ändå, i varje fall för mig och det är både glädjande och rörande att höra ett inspirerat band som jag bara älskar.

Det är inte direkt en dussinskiva som serveras. Head Carrier är faktiskt en riktigt bra skiva som träffar mer rätt än missar. Det är trots allt så att Pixies visar upp att de fortfarande besitter en rad kvaliteter som inte gör dem till ett band vilket som helst. Tvärtom är det ett spelsuget band vi möter, bästa exemplet på det är ”All I Think About Now”. I låtens inledning gör bandet en musikalisk vink till introt på egna ”Where Is My Mind” men utan att falla i fällan att kopiera den. Både snyggt och roligt!

Visst, det är inte den klassiska kvaliteten som bandet hade på plattor som ”Doolittle” eller ”Surfer Rosa” men bra är det så det räcker ändå. Fyra blir betyget och ett välförtjänt sånt. Det är ett nytänt band vi möter på skivan som uppvisar både kompetens och spelglädje. Glädjande är det också att konstatera att Paz Lechantin så perfekt axlar den fallna manteln efter giganten Kim Deal som på sitt sätt formade bandets musik. Flera av låtarna är klart mer än okej och en del blir man rent lyriska inför.

Gruppen uppvisar musikaliskt flera sidor och har därmed fortfarande en hel del att erbjuda. Lyssna på avlutande ”All The Saints” så förstår du varför, en vemodigt vacker poplåt med mycket känsla och hjärta. Pixies må ha mer än 25 år som grupp bakom sig och en del kanske menar att de har passerat sin höjdpunkt, men faktiskt inte. Här finns en hel del som gör att man blir glad över att gruppen fortfarande producerar skivor och spelar tillsammans. Det här är en grupp att respektera och att njuta av. God lyssning!

Nyreviderad text kring Christer Enanders bok ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson. omskrivien från youtubeversionen.

Jag följer en detektiv som söker spåren efter en stor författare tillika kultur/samhällskritiker av rådande samhället i Landet Sverige. Det är Crister Enander som är den bäst lämpande och framförallt den författare som mest följer den kulturradikala väg som knappt någon författare eller skriftställare gör längre. Crister Enander är en sann kulturradikal författare som står utanför makten och kritiserar makten precis Lars Gustafsson alltid gjort i sitt författarskap. En sann kritiker av makten och dess medlöpare som alltid väljer makten framför människan. Det var därför Lars Gustafsson likt andra författare såsom Sven Delblanc, Jan Myrdal och Sven Fagerberg alltid sågs som gnälliga och till vis del avskydda bland maktens tjänstemän. Deras kritik skar rakt igenom landets maktpelares strukturer.
Eftersom Crister Enander gör likvärdiga insatser och ser maktens tentaklar ur en ytterst kritisk position och kan därför dissekera den på ett sätt som få gör. Enander förstår Lars Gustafsson på ett sätt som få gör. Hela hans bok om Lars Gustafsson går igenom med klar precision och lyckats förmedla en stark och nära bild av Lars Gustafsson som författare och försöker också finna människan bakom verken.

Lars Gustafsson gömmer sig och lämnar spår i sina böcker och dessa spår lyckats Crister Enander avkoda och därigenom teckna ett fint skarpt porträtt av en författare som verkligen ser genom maktens tjänstemän och ser hur konturerna av hur makten kan skapa korrupta matkhavare. Framförallt det stora partiet Socialdemokraterna som genom sitt innehav av att förvalta drabbas ständigt av skandaler på ett eller annat sätt.
Den här kloka vidsynen som Lars Gustafsson med sina böcker, essäer och artiklar påtalat har knappast gjort honom till en hjälte inom det politiska och kulturella etablissemanget fastän denna ständiga heliga vrede över hur maktens tjänare behandlar och fortfarande behandlar sina medborgare höll lågan igång. Numera är det författare som Crister Enander som axlar den hållningen och just det gör honom bäst lämpad att verkligen på djupet och med seriöst förstå Lars Gustafsson gör också den här boken till ett unikum att förstå en klassisk socialliberal med den här kulturradikala civilisationskritiska inställningen att makten stjänare alltid skall hållas kort gör både Crister Enander och Lars Gustafsson med en stridslysten glädje. Boken är därför bland det bästa du kan läsa om man som människa, läsare och medborgare vill komma Lars Gustafsson nära. En briljant bok helt enkelt.

In Memoriam: Chuck Berry

Chuck Berry är död och därmed har en av rockens stora gått ur tiden. Berry dog troligen av sviterna efter en lunginflammation 90 år gammal. Många menar att det var han och ingen annan som formade rocken och det stämmer men bara delvis. Han var ju knappast ensam artist i sin samtid och det går inte att förbise storheter som Elvis Presley eller Bill Haley som i lika hög grad gjorde rocken stor i mitten av 50-talet. Så vad var det som gjorde just Chuck Berry stor?

Charles Edward Anderson Berry föddes 1926 i St. Louis Missouri. Tidigt lärde han sig att spela gitarr och det blev allt mer uppenbart att musiken var hans stora kall i livet. Länge var det traditionen kring blues som upptog hans musicerande.Tillvaron var inte alldeles problemfri och snart hade han hamnat i händerna på lagens långa arm för bland annat väpnat rån och bilstöld. På grund av hans låga ålder blev resultatet ungdomsvårdsskola och både 1944 och 1947 tillbringade han tid där.

Så småningom lugnade han dock ner sig, livet som gift och småbarnsfar bruka ju ha den effekten. Han jobbade ett tag på bilfabrik, som vaktmästare och hann också med att utbilda sig till kosmetolog. Under hela den här perioden släppte aldrig musiken greppet om honom och han spelade på klubbar med flera lokala band. Bluesen var hans starka ledstjärna sedan många år och musiken bidrog dessutom till välbehövliga extra inkomster. Ett av banden leddes av pianisten Johnny Johnson som Berry inledde ett långt samarbete med.

I de musikkretsar han nu frotterade sig i fanns många influenser som han började lyssna på och göra till sina egna. Country och tidig R&B var två av dessa som han kom i kontakt med. Det var nu Berrys unika stil började formas och som skulle göra honom till den legend han faktiskt var. Snart hade han nämligen utvecklat en stil som bäst går att beskriva som en musik där blues möter country och R&B. I hans musik kom vit och afro- amerikansk musiktradition att mötas. Låtar som ”Maybellene” kom att bevisa detta.

Chuck Berry hade inte bara en unik musikstil utan också en unik spelstil. Både visuellt och musikaliskt förnyade han rocken. Hans låtar gjorde honom berömd, men det var de annorlunda influenserna i rocken som gjorde honom så minnesvärd. Bild: Wikimedia Commons

”Maybellene” blev Berrys singledebut. Egentligen hade låten redan spelats in av countryartisten Bob Wells under namnet ”Ida Red” men Berrys tolkning av den var så annorlunda att den också fick ett nytt namn. Chess Records som var kända för sina blues- och R&B-artister sökte något nytt bortanför stilarna då försäljningen hade börjat dala. När Berry introducerade låten för det Chicago-baserade bolaget blev de genast eld och lågor. Den blev en stor succé och sålde över en miljon exemplar, en gigantisk siffra för tiden.

Låten bevisade också något annat, Berry var en av de första afroamerikanska artisterna som blev lika stor hos den afroamerikanska publiken som hos den vita. Genom historien har det funnits en rad färgade artister, men många av dessa blev bara stora i antingen det ena eller det andra lägret. Så kallade ”crossover-artister” finns det betydligt färre av i musikhistorien, men Berry blev nu en av dessa.

”Maybellene” hade skrivit in honom i musikens hall of fame. Själv menade han att tidpunkten då den kom var den rätta då den afroamerikanska musiken som mycket hade varit en affär för en färgad publik, nu hade börjat spilla över till också vit mainstream-musik. Snart hade dock Berry nya järn i elden. Låten ”Roll Over Beethoven” som släpptes i juni 1956 blev inte bara snabbt en klassiker, den visade också att Berry behärskade betydligt fler stilar än country. En distinkt rocklåt med farligt mycket bluesreferenser var född.

”Roll Over Beethoven” nådde Billboard-listans 29:e plats som bäst och etablerade Berry som en av rockens tungviktare. Bluesens alla inslag fanns som sagt med och gjorde honom till en unik artist för sin tid. Den är både tidlös och klassisk vilket inte minst bevisas av alla cover-versioner den har spelats in som. Alla de stora från Beatles till Electric Light Orchestra har gjort versioner av den men ingen likt det unika originalet, inte enligt mig i varje fall.

Chuck Berry var också en mycket visuell artist med många poser som sitt kännetecken. Duck Walk var en av dessa där hans unika stil också fick ett bildligt uttryck. Det synbara och det hörbara flöt ihop och blev den helhetsbild som gjorde honom till ett unikum. Bild: Av Pickwick – Billboard, page 59, 25 November 1972, Public Domain

Under de kommande åren radade nu Berry upp hit efter hit, klassiker efter klassiker. ”Johnny B Goode”, ”Nadine”, ”Rock’n Roll Music”, ”School Days”, ”Sweet Little Sixteen”, ”Memphis, Tennessee”, ”Little Queenie”, ”You Can’t Catch Me”, ”Go, Johnny, Go!” (”Johnny B Goode” under ett annat namn men i stort samma låt) etablerade honom nu som en av de stora. Han etablerade sig också som den store riffmästaren. Ett av hans kännemärken, bluesen, gjorde att han nu höll på att rita om rockens karta.

De sista åren av 50-talet hann Berry också med att framträda i den tidiga rockfilmen ”Rock Rock Rock” från 1956. Tyvärr hann han också med att än en gång bli arresterad. Den här gången löd anklagelsen att han skulle haft sexuellt umgänge med en då 14-årig flicka. Han överklagade inte mindre än två gånger och menade att domen snarare var rasistiskt motiverad än juridiskt. Mellan 1962-1963 blev det dags att avtjäna straff då han hade förlorat i sista instans.

Sista låten innan det blev dags att krypa i fängelse var ”Come On” som släpptes 1961. Den visade en artist som nu försökte hitta en ny stil i den föränderliga musikens värld. Världen hade förändrats och så också musiken. Minskad popularitet var kanske ett av skälen bakom nyorienteringen. För i slutet av 50-talet, kanske som en följd av hans allt mer tilltrasslade förhållande till lag och moral, började hans stjärna dala.

Det som kunde ha blivit slutet på en karriär, blev efter fängelsevistelsen istället en nytändning. Flera band som Rolling Stones och Beatles hade under tiden spelat in flera av hans låtar och det bidrog till att intresset för hans musik fanns kvar efter frisläppandet. Nya låtar som han genast tog itu med att spela in var ytterligare en orsak. Nytt skivkontrakt med giganten Mercury Records kan ha varit den tredje faktorn i nystarten.

Under perioden producerade han låtar som ”Nadine”, ”No Particular Place To Go” som var en humoristisk vink åt den egna ”School Days”. Den och ”You Never Can Tell” befäste alla hans storhet. Han spelade dessutom in fem album varav ett blev hans första live-skiva – ”Live at Fillmore Auditorium”. På albumet medverkade en kommande storhet i rockvärlden Steve Miller Band som kompband. De kom senare att bli stora av egen kraft. Berry var definitivt tillbaka i rockens högre division.

Så småningom återvände Berry till att spela in för Chess Records som blev hans hemvist från 1970. Han spelade under perioden allt fler konserter och många gånger backades han upp av kommande storheter. Steve Miller har jag nämnt men en annan som fick denna otacksamma roll var Bruce Springsteen med band. De fick inte ens en låtlista utan förväntades falla in i rätt tonart och låt vid första inledande riffen från legenden Berry. I filmen ”Hail! Hail! Rock’n Roll” intervjuas Springsteen om detta.

Under de sista fyrtio åren av Chuck Berrys liv kom hans artistskap alltmer att handla om live-framträdanden. Den näst sista skivan kom 1979 men det har nu börjat ryktas om en postum sista platta som redan ska vara klar. Framtiden får utvisa. Foto: Wikimedia Commons

Fram till sin död kom Berrys karriär alltmer att handla om liveframträdanden. Länge var det tyst med nyheter i form av nya skivor. Hans framträdanden var ofta egna eftersom han var den legend han var. Många av dessa var med storheter som gäster som den konsert han gav 1986 inför sin 60-årsdag. På den deltog kollegor, devota fans och vänner, några av dessa var Keith Richards, Eric Clapton, Etta James, Julian Lennon, Robert Cray och Linda Ronstadt. Dagen till ära spelade Clapton på en Gibson ES 350 T för att hylla Chucken med just den gitarr Berry själv spelade på i sin tidiga karriär.

Chuck Berry hann också med att skapa fler skandalrubriker och dra på sig fler åtal för lagbrott under perioden. En handlade om unga damer som under besök i hemmet hade upptäckt en dold kamera på toaletten som hade filmat dessa i mindre påklätt tillstånd. Åtalet las ner efter att Berry hade betalt en hemlig summa pengar till de inblandade. Ett annat åtal handlade om Johnny Johnsons medverkan i låtskrivandet. Han ville ha sin beskurna del men stämningen las ner med motiveringen att alltför lång tid hade förflutit.

Nya skivor kom det däremot inte. Det hann faktiskt gå 38 år mellan näst sista skivan 1979 och det som kommer att bli hans sista. Inför nittioårsdagen lät han annonsera att det nu var dags för ett nytt album. ”Chuck” som är en dedikation till frun Thelmetta Berry, spelades in planenligt men hann aldrig släppas innan artisten dog den 18 mars. Planer kan finns att släppa den postumt men ingen vet ännu var när och hur eller ens om. På skivan medverkar två av barnen och den lär spänna över en rad stilar som innefattar hans karriär.

Chuck Berry är en av rockens stora, otvetydigt så. Han skapade med sin unika musik en egen genre som kom att forma flera artister efter honom. Beatles, Rolling Stones och flera andra har låtit sig inspireras och fångas av en artist som omfattade så mycket och så många stilar. En unik röst är död men som alltid lever denna vidare i form av odödliga inspelningar. Stilbildande för sin tid och än idag en artist som på många sätt har skapat andra är borta. Vi på Blaskan sörjer men gläds också över en rik låtskatt och en unik artist.

För den inbitne lämnar vi er med filmen Rock Rock Rock från 1957 där Berry framträder. Förbered popcorn om du vill och ställ in dig på en afton med bild och musik från rockens barndom.

Aneta Grzeszykowska – Body of Work på Mindepartementet

Medan Marina Abramović blir mera abstrakt när hon själv inte är på plats så faller lite av hennes koncept och verk som nu är aktuella på Moderna Museet som jag tidigare har recenserat för någon månad sedan. Nu ser jag polska Aneta Grzeszykowskas bilder som är klart mycket mer akonkreta och påtagliga så att man nästan känna verken med alla sinnena öppna. Hennes verk dissekerar kvinnliga kroppen på ett sätt som avsexualiserar kvinnliga kroppen och tar bort den manliga bblicken på ett effektivt sätt. Hon iscensätter sig själv gör kroppen både till ett subjekt och objekt på samma gång. Se bara hennes egna fototgrafier där hon gör samma sak som Cindy Sherman gjorde på sjuttiotalet. Att sätta in sig själv i olika roller i olika miljöer för att utmana klichebilden av kvinnan i fotografiet. Här skulle säkert Roland Barthes synsätt på fotografiet vara applicerbar eller Susan Sontag liksom John Berger som alla skrivit om fotografin som konst och verklighetsåtergivning.



Men Aneta Grzeszykowska hon är sig själv och väljer klart hur perspektiven skall vara och vilken tolkning som är aktuell för henne – hon är sin egen återgivare av den verklighet hon anser skall vara till åskådning.
Hon gör kroppen till ett lekfullt instrument hon sätter ihop och dekonstruerar såsom konstruerar likt klippdockan som hon styr helt själv utan några som helst skrupler. Jag tycker att Aneta Grzeszykowska frilägger sitt perspektiv så att det är enbart hennes egen blick som avgör vad som visas i de verk hon skapar.
En kritisk feministisk tydlig budskap som visar hur stark konsten kan vara om man slipper ideologiska plakattstämplingar utan här blir det en kraftfull fingervisning i konstens frihet och framförallt en frihet utan begränsingar där dynamik och lekfullhet är det givna riktpunkterna.
Det är en utställning varje man såsom kvinna bör se. En av vintern/vårens starkaste utställningar.



Vladimir Oravskys nya text

Jörn Donner

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att i år firar Finland 100 år som självständigt land.

Jag har inte läst ”Suomi Finland” än, men jag har personliga erfarenheter av herr Donner.

Jörn Donners bok ”Djävulens ansikte – Ingmar Bergmans filmer” från år 1962 var en av de tre, möjligen fyra böcker om enskilda filmregissörer och deras filmer som jag tyckte var den mest läsvärda, analytiska, visdom- och lärdomssprängda. Donner var 28 år gammal när han skrev den och i den fanns redan hela Donners personlighet inskriven. Han är allvetande, kaxig, undervisande, strukturerad, våghalsig och underhållande i den. Jag läste boken år 1969 och jag tänkte, vilket underbart land jag hade tur att landa i. Med en filmskapare som Ingmar Bergman och uttolkare som Jörn Donner.

Jag skrev recensioner för Bibliotekstjänsten och på det viset fick jag komma i kontakt med Märta Tikkanens bok ”Män kan inte våldtas” innan den nådde bokhandlarnas försäljningsdiskar. Jag läste den snabbt och samma dag skrev jag till Tikkanen, och undrade om det var ok att jag författade ett filmmanuskript på den.

Det fick jag, trots att hon knappast kunde ha hört mitt namn tidigare. Troligen var hon nöjd med min vision hur jag tänkte omvandla boken till bilder med sammanhållen handling.

Någon vecka senare hörde Tikkanen av sig ännu en gång, och den här gången beskrev hon för mig att Jörn Donner också visat intresse för filmatiseringen av ”Män kan inte våldtas”, och hon undrade om herr Donner och jag skulle kunna prata med varandra och komma fram till en lösning som passade alla. Det tyckte jag var en bra idé.

Några dagar senare ringdes jag upp av Jörn Donner och han undrade om vi kunde träffas. Vi enades om en träff i Malmö.

Jag erkänner att jag faktiskt var imponerad av både honom och Märta Tikkanen för att jag erbjöds chansen att tala för mig, även om det skulle visa sig vara bara pro forma. De kunde ha skrivit eller ringt till mig och meddelat att ”du är ute ur bilden, vi beklagar, och bifogar 250 riksdaler för frimärken och dina andra omkostnader, ha det bra, om du sköter dig, bjuder vi dig kanske på premiärvisningen.”

Så hatten av både för Märta Tikkanen och Jörn Donner.

Donner bjöd på en överdådig lunch, sådan som jag såg i gamla svenska filmer som jag också plöjde in eftersom jag ville veta så mycket som möjligt om mitt nya land. Serveringsfolket behandlade honom som om han var en gammaldags brukspatron som folk var starkt beroende av. Om personalen alltid var sådan mot alla, eller om Donner iscensatte detta, vet jag inte, men jag var både lite förvånad, lite imponerad och lite förskräckt: är det verkligen så att serveringspersonal måste buga på det servila viset för det fina folket i ett socialdemokratiskt Sverige? Men som sagt: det är inte omöjligt att Donner arrangerade hela denna teatrala tillställning i vetskap om att den inte skulle bli glömd i första taget.

Lunchen serverades i ett privat rum, eller snarare sal, med mycket högt tak. Fast det var bara det taket som det var högt i. Eftersom det redan från början var helt klart att det var han som skulle bli filmens regissör, manusförfattare och producent, all annan konstellation var bara en chimär. Det var han som kände alla som borde kännas i filmsammanhang, och det var han som hade ett namn om sig, som även jag kände respekt för.

Donner var inte den som var extremt förtjust i mycket rundsnack, allmänt vedertagna artigheter och väderprat, utan han gick direkt på ämnet. ”Vlado”, sade han på finlandssvenska, ”’Män kan inte våldtas’ är en mycket finsk angelägenhet, hur mycket bekant är du med Finland?”

Jag svarade på slovakssvenska, att om jag fick för mig att göra en rymdfilm, skulle jag då som jordbo vara automatisk diskvalificerad för den?

Han tyckte att det var lite skojigt sagt, men att man inte kunde jämföra Finland med rymden, och det höll jag med om.

Hur slutade vårt möte? Kom vi överens om något?

Mitt förslag, att jag skulle skriva manuskriptet, var inte genomförbart, eftersom han ville närma sig ämnet på ett annat vis, än det som jag presenterade för Märta Tikkanen. Inte heller var det aktuellt med att jag skulle försöka anamma hans sätt att återberätta Tikkanens bok. Hans aspiration var att vara en auteur, en term introducerad av André Bazin och Roger Leenhardt och utvecklad av François Truffaut, i dag är alla döda men dock långtifrån bortglömda.

Donners förslag var att jag skrev ner olika idéer till manuset/filmen och de som skulle passa honom skulle han köpa in och betala för.

Det tänket passade mig inte, och vi skildes som vänner som träffades bara en gång till, på någon av de många filmfestivaler som vi båda kom att besöka om än i olika roller.

Att skriva enstaka scener för ett manuskript blev jag faktiskt erbjuden än en gång. Av Erik Balling och Henning Bahs som år 1979 bjöd in mig att skriva gags som skulle användas i deras Olsen-banden-filmer. Fast då fick jag betalt för min tid, oavsett om jag levererade eller ej, och oavsett om de kunde använda mina idéer eller ej. Och jag jobbade som besatt, då jag absolut inte ville svika deras förtroende. Och som grädde på moset, fick jag skriva och regissera filmen ”Den grimme ælling” under deras patronat. Den hade ingenting med H.C. Andersen att göra. Senast jag var i Helsingfors, fann jag ”Den grimme ælling” i en låda med en massa gamla, billiga videos. Jag frågade efter Jörn Donners ”Män kan inte våldtas” och fick till svar ”kan det möjligen vara så att du letar efter Märta Tikkanens ’Män kan inte våldtas’? Då blir det i bok-avdelningen i så fall.”

Jag minns Jörn Donner i dag, och det skulle jag göra även om hans bok ”Djävulens ansikte” från år 1962, var det enda han åstadkommit och jag kom i kontakt med.