Folkpunk: Dropkick Murphys – 11 Short Stories of Pain & Glory $$$$

För oss vänner av irländskinspirerad folkmusik och punk plus allmänt älskar band såsom Flogging Molly och The Pogues då är naturligtvis Dropkick Murphyss nya skiva inspelad i El Paso i Texas. Dessa Bostonhjältar som också kan röja på scen är hur attans bra som helst. Det nya albumet är en stark skiva som lyckats väl med att förena sitt irländska arv

Det är en källa ren glädje när bandet spelar och får till känslan när sångaren Al Barr får till sången och sjunger med samma kraft som den store Shane MacGowan i The Pouges. Musiken vibrerar av ren glädje och bandet spelar med stark känsla sin musik som stundtals närmar sig oi-punken.
Jag tycker om farten och den dynamiska energin som praktiskt strålar ut som radioaktiova strålar ur bandets instrument.
En av låtarna ””4-15-13” är en ren hyllning till de som blev offer för fega mördares attentat i Boston vid ett maraton för en del år sedan. Låten är värdig och precis som resterande skiva har den samma starka låtmaterial bandet brukar ha på sina tidigare skivor.
”You’ll Never Walk Alone2 handla rom drogberoende och vad som kan ske när en närstående till bandet går under i drogerna. Men titeln på låten har är också titeln på en sång av Rodgers och Hammerstein som finns vid en av deras musikaler och inspelad av otaliga artister sedan 1946.
I nya numret av Close Up kan man läsa en intervju med bandet ifråga och få veta mera om gruppens intentioner med sin skiva. Musiken är som sagt var uppsluppen och träffande rakt igenom hjärtat. En skimrande skiva med närhet till barer och markandstält. Ja så känner jag för musiken. En underbar skiva kan jag sammanfatta det med.

Punksamlingar

Diverse artister: [Cease & Desist] DIY!:Cult Classics from the Post Punk Era 1978-1982)
Scientists: A Place Called Bad
Diverse artister: Punk 45 – Chaos in the City of Angels and Devils
Förra året fyllde punken fyrtio år och vi på bLaskan gjorde ingen ny hyllning eftersom vi dels för elva år sedan gjorde en specialnummer av Blaskan som avfirade dess trettio år och kände att det räckte på ett sätt och senare har vi återkommit till punken då och då med artiklar, recensioner och på andra sätt uppmärksammad punken med essäer då och då från Blaskans Ulf Holmén.

Förra året kom det ut tre intressanta samlingar. Den ena ”Punk 45” fångar in essens av Los Angeles punkscen och gör det oerhört bra. Det är bland det bästa punk du kan lyssna på. Ren punk och hardcore handlar det om. Ren och skär lycka här. Jag tänker plocka in låtar från ”Punk 45” som är ren punkgodis.








Nästa samling handlar om do it yourself-ideologin som kom till i punkens eftervågor och när new wave övergick till postpunken då inträdde just idealet att band skulle fixa alting själv ännu mera. Jag tänker på gamla favoritband såsom Scritti Politti och Swell Maps plus Television Personalities. Den här samlingen är tillägnad Chuck Warner som brukar plocka upp okända eller portglömda new wave eller postpunkpärlor som den här samlingen är fulla av. Chuck Warner är lite av punkmusikens svar på Alan Lomax. Nu kommer det en rrad med låtar därifrån.





Sista samlingen med Scientists som visar upp detta band som jag stundtals tänkte mig konkurrerade med the Saints eller Radio Birdman men det flyttade till England och levererade en rad med snygga powerpop och punklåtar och blev sina frisyrer och smink gothrockens favoriter med en stil som låter skramlig likt Nick Caves gamla band Birthday Party.




Diverse artister: Still in a Dream – A Story of Shoegaze 1988-1995

Shoegaze var en musikalisk genre som utvecklades ur sena 80 talets och tidiga 90-talets alternativa musikvärld. Det var band som förmodligen inspirerades av Sonic Youths distorsion och vävda oväsenmattor med sina smattrande gitarrer och skimrande medlodier.
Dessa brittiska band lät sina gittarer väva ljudmattor och låtarna hade oftast samma sköna melodiösa grunder som sextiotalets The Zombies, Them eller Crosby, Stills, Nash & Young fastän bandets blickar var oftast nedsänkta mot skorna och såg aldrig upp emot publiken. Den här samlingen visar upp rader med klassiska band som Ride, Lush, Pale Saints, Telescopes, CRANES, THE JESUS & MARY CHAIN, THE HOUSE OF LOVE eller SLOWDIVE. Javisst här finns även Curve med plus rader av band men tydligen även THE COCTEAU TWINS vilket överraskade mig. Men ändå är denna box på fem cd-skivor nästan lika relevant som den klassiska Nuggets-boxen med amerikansk garage och protopunk som Lenny Kayes och Jac Holzmans satte ihop 1972.
Jag blir glad över hur dova trummor, smattrande gitarrer och väna viskande röster tog över min värld då på det tidiga 90-talet. Det är en romantisk och vacker samling. Det äna abert i glädjen är att My Bloody Valentine inte finns med på grund av rätthetsbråk men boxens titel är lånad av en deras låtar. nu kommer här ett stort urval av mina favoriter från boxen. Men först My Bloody Valentine som jag ändå måste ta med här.

Elizabeth Fraser vackra underbara sång och Robin Guthrie elgitarr räcker hela dagen lång.

Den här låten är fortfarand elika vacker och storslagen

Mera skimrande än så kan det väl inte bli

Andy Bells Ride

Curve älskade jag då som nu när deras mörka The Cure-gotik slår sig genom muren

Bland mina 90-talets underground fanns alltid Lush där:

Husgudar

Mera underground och psykedelisk punk kan man ej komma.

Indierocken var så bra på 90-talet

Ett annat suveränt band med en av mina favoritlåtar från 90-talet

Slowdive är alltid Slowdive

Revolver lärde jag mig snabbt att älska

En av skivbolaget Creations finaste band

Ej att förglömma Black Tambourine

Sista låten nu med Jason Pierces band Spiritualized som han hade efter Spacemen 3

Diverse artister: Brown Acid – The Second Trip

När flower powerrörelsen var i sluttampen kom det en hårdare rockmusik som blev inledningen till hårdrocken. Visserligen hade Deep Purple tidigt haft en mindre hit med Hush på sextiotalet men det var nog band som jag vill hävda var ledningen till den hårdare rocken. Även om Deep Purples låt var en ganska så soft psykedelisk låt men ändå kunde man nog märka att den tyngre rocken var på väg att slå sig till rot ju närmare sjuttiotalet man närmade sig. Låten är tung men har ändå den typiska melodin som skapar den tunga bluesartade psykedeliska soundet i en förgrening. Men visst var hårdrocken i ankommande.

Band som Vanilla Fudge med Mark Stein,Tim Bogert, Vince Martell och Carmine Appice gjorde en stark psykedelisk rock som var både experimentell och tung samtidigt som också var tycker jag klassisk i sin specifika form.

Själv är jag förälskad i Blue Cheer som gjorde den här formen av hårdrock långt före sin tid. Deras musik hade ingenting av summer of love i sig. Utan mera urban hårdrock innan begreppet fanns ännu.


Jag vill fortsätta att plocka fram band som började dyka upp där i slutet av sextiotalet som mitt absoluta protohårdrockband som jag älskar Iron Butterfly som också skapade en form av tidig hårdrock starx innan Deep Purple, Black Sabbath, Led Zeppelin eller Grand Funk Railroad som skapade en hårdare ljudbild.


Grand Funk Railroad släppte också hårdare rock som förgyllde upp rock musikens väsen med sina klassiska attacker.

Men så dök det upp band som knappt någon kommer ihåg idag som gjorde bra musik som var i gränslandet mellan hårdrock och psykedelisk rock. Den här samlingen ”Brown Acid” som tar upp band som gjorde bra låtar som förtjänar komma fram i ljuset. Band som jag aldrig hört talas om. Bara se här på videon så kan man höra en helt underbar låt.

Mera av bandet i fråga:

Från samlingen ännu en härdsmälta som jag enbart bara älskar.

Den här låten med Sonny Huggs är en ren knock out

Jag hela den här samlingen är gyllene guld. Jag tycker att man skulle kunna ta med Cream eller Hawkwind men de är nog för kända band så den här skivan täcker upp ett gäng låtar som har just den där kvaliteten man kan behöva.

Green Day – Revolution Radio @@@@


Äntligen har Green Day gjort en helgjuten skiva som jag verkligen kan ta till mig och dessutom säga att den känns relevant och träffar hårt rakt i mitt hjärta. Det var alltför länge sedan Billie Joe Armstrong gjorde en ren rak och okomplicerat punkplatta med sådan nerv och storartat energi som den senaste ”Revolution Radio” verkligen blev.

Jag hade nästan gett upp hoppet av Green Day. Jag älskade deras 90-talsplattor såsom ”Kerplunk”, ”Dookie”, ”Insomniac” och framtill 1997 års mästerverk ”Nimrod”. Där tyckte jag det var deras storhetstid. För där efter gick snabbt utför när jag btyckte att bandet började lira hemsk MTV-punk i samma stil som Sum 41 eller Blink-182. Ja dessa två band tillhör de som givit mig föga av värde som band. Green Days politiska operaskiva ”American Idiot” tyckte jag då ochg anser fortfarande den är övervärderad och riktigt seg och trist som album. Jag tänker mig den skivan att den förstörde mitt Green Day på¨samma sätt som när Billy Corgan fick Smashing Pumpkins spela in dubbelplattan ”Mellon Collie and the Infinite Sadness” som jag tyckte var en fruktasvärd pretentiös skiva.
På samma sätt lyckades Green Day även på uppföljaren av ””American Idiot” som hette ”21st Century Breakdown” förstöra mitt kärlek med dessa hopplösa alster. Men så kom 2016 och plötsligt slår det till med sin ultimata rockdänga med punk och några lugna låtar. Fastän allting är snyggt ihopknutet med musik som har melodier och skönhet att erbjuda mitt i det snabba drivande pulserande punkpärlorna.

Jag förstod redan vid de första singlarna att bandet skulle få till det med en knäckande bra storslagen platta med mera renodlade punksmockor. Jag förstod att nu äntligen skulle Billie Joe Armstrong finna sina rötter tillsammans med Mike Dirnt, Tré Cool och den ganska så nya gitarristen Jason White. Ett album som slår knock på min själ – äntligen där de få till soundet som de hade på sina nittiotalsplattor. Tack för det.

Volbeat : Seal the deal & Let´s boogie


Volbeat är inne i ropet just nu med deras folkliga rockabilly-metal. Nu har man satsat på lite poppigare melodier. De spelar på Friend´s Arena i september.
I öppningslåten flörtar man ordentligt till tyngre metal med tunga Black Sabbath liknande gitarriff i ”The Devil´s Bleeding crown”. När man förväntar sig att få höra Ozzy´s stämma så träder Michael Poulsen fram med sin stämma, visst 17 det var ju Volbeat´s senaste platta som ligger på skivtallriken. Hur som helst en härlig inledning. I ”Marie Laveau bjuds vi på snabba rappa riff och en lite återkommande småfunkig basgång på ett par ställen. Härlig mix. Den gamle punkikonen Johan Olsen är gästsångare och tar i för full hals på danska, i “For evigt” och nivån lyfter rejält, här är plattans i särklass bästa låt. Michael Poulsen är en mästare på att skriva älskvärda refränger som träffar en pricksäkert direkt i hjärtat.
”Black Rose” är förvillande lik ”Lola Montez” från förra skivan och har ett skönt rock´n´rollsväng, Lola Montez hade ju mer bluesrock i grunden. Den har lite annan twist i refräng samt vers och är stor favorit till bästa spår. Danko Jones gästspelar i låten och det kan förklara det sköna, rappa drivet i låten.
”Rebound” bjuder på tuggummipunk a´la Ramones, det är ett härligt gung i låten. En influens som jag dock saknar på resten av skivan. Volbeat hade ju annars tendenser att vara lite halvpunkiga i sitt sound. ”Battleship Chains” blir lite för mycket folkparkdansbandsstuk. Känns som utfyllnad.
”Seal the deal & let’s boogie” är en genuin Volbeat-skiva, gillar man Volbeats tidigare plattor är det här ett absolut måstehaalbum. Det är framför allt låtarna Rebound, For Evigt och Black Rose som lyfter upp hela skivan.

Skivan får € € € +
/Sonny

Jorn : Heavy Rock Radio


Jörn Lande har släppt ett coveralbum, där han sätter sin prägel på låtar som betytt mycket för honom genom tiderna. Med både klassiska hårdrockslåtar och poplåtar. Här hittar vi covers på låtar med Eagles, John Farnham, Kate Bush, Frida, Queen, Journey och, förstås, föga förvånande, Black Sabbath från Dio-eran samt en Dio låt.
Öppningsspåret är Phil Collins och Fridas gamla hit ”I know there’s something going on”. Jorn gör den riktigt lysande, låten förtjänar en avdammning. Det är länge sedan jag lyssnade på låten och det här var riktigt uppfriskande. Nästa spår ”Running up that hill” Kate Bush gamla hit från åttiotalet var jag först lite tveksam till hur Jörn Lande skulle fixa Kate Bush’s ljusa, späda röst, men det fungerar riktigt fint med Jörns hesa sångröst.

Jag saknar dock trummorna som låten är uppbyggd kring och har en betydande del i soundet .
Jorn dammar även av Foreigners låt ”Rev on the red line” ett lite udda val av låt, respekt där. John Farnhams stora hit ”You’re the voice” tappar tyvärr lite fart och hade kanske tjänat på ett annat arrangemang. Jorn låter gitarrerna sjunga ut istället för kören i refrängen, lite synd då det blir en mer bräcklig och skör ljudbild.
Med Journey´s hit Don´t stop believin´ är han tillbaka på banan igen, Jorn har en fantastisk sångröst och sätter sången mitt i prick i det mesta han spelar in. Hans kärlek till DIO låtar lyser igenom lite för mycket. Men Eagles ”Hotel California” var ett modigt drag, och gör låten riktigt bra men jag föredrar nog originalet trots allt. Iron Maidens ”The final frontier” känns mer som utfyllnad och tillför inget.
Jörn Lande har en av rockvärldens bästa sångröster och jag hoppas att han är rädd om den. På det stora hela får plattan klart godkänt € € €
/Sonny

The Rolling Stones – Blue & Lonesome @@@@@

Vilken energikick The Rolling Stones har fått av att gå tillbaka till sina gamla bluesrötter på ett för mig verkligen givande sätt. Jag måste verkligen tillstå att detta är deras bästa album under hela 2000-talet och då var deras förra alster ”A Bigger Bang” som producerades av Don Was och The Glimmer Twins eller Jagger/Richards själva riktigt bra. Fastän nu toppar The Rolling Stones genom att göra suveräna moderna men dock ändå klassiska versioner med känsla och nerv. Mick Jagger sjunger intensivare än någononsin och får till det på ett för mig bra sätt.

Låtar av mästare som Howlin Wolfs ””Commit a Crime” eller titelspåret som Little Walters gjorde originalet på. Jag måste säga deras ultracoola version av Eddie Taylors ”Ride ‘Em On Down” är min givna favoritlåt utan tvekan på skivan. Det finns naturligtvis ännu mera låtar av Willie Dixon, Otis Hicks eller Magic Sam och alla The Rolling Stones underbara versioner av låtarna ger originalartisterna den ära de de förtjänar och The Rolling Stones bör äras för att de kan sina bluesrötter väl och utför sina bluesnummer med värdighet och ger dignitet åt bluesen som dess bästa förvaltare av i dag det vill säga fortfarande bäst.

Deras skiva har allt som man kan önska av en bluesrockplatta där Mick Jagger sjunger otvunget och stilsäker när han fraserar rätt och får till med den där rösten Mick Jagger haft sedan början av sextiotalet när de tillsammans med Brian Jones undersökte bluesmusikens rötter.
Det bara ta deras första album som till exempel ”The Rolling Stones No. 2” där det plockade fram soul eller bluesklassiker tillsammans med egna sånger så har det varit innan bandet mest började spelade in egna sånger. Därför känns det naturligt att bandet enbart går tillbaka till sina bluesrötter genom att hylla de gamla mästarna som The Rolling Stones gör med bravur på sitt nya album.

Naturligtvis finns det sura kritiker där ute som naturligtvis tyckte att det enbart handlade trötta rockmiljadärer som bara körde utnötta blueslåtar för tusende gången – men det får stå för de surmagade kritikerna. Själv känner jag enbart glädje, kärlek och riktigt bra rockmusik på en skiva som levererar. Don Was är tillbaka på producentstolen på den här albumet som jag vill kalla för mästerverk.

Jag vill tillägga så på slutet att Keith Richards spelar naturligtvis skjortan av de flesta rockmusiker som vanligt med sina jättesnygga gitarrlicks och får till det med bluesvänget riktigt otroligt bra.

Micheles Kindh om Little Richard utsläpp

Little Richard – The Explosive Little Richard (Bear Family/Border)
Playlist: The Best Of The Reprise Years
Directly from my heart: The Best of the Specialty & Vee-Jay Yars

För sjutton år sedan såg jag filmen om Little Richard som hette ”The Little Richard Story” som var en sann film om rock n`roll-pionjären och kristna pastorn Richard Wayne Penniman eller Little Richard som han hade som artistnamn. Den filmen speglade på ett bra sätt hans liv tyckte jag då och har ingen orsak att ta tillbaka den åsikten. Det finns också en bra bok som heter ”The Life And Times Of Little Richard” av Charles White som berättar på ett direkt och på ett sätt som inger förtroende och äkthet åt berättelsen om mannen som James Brown, Mick Jagger, Otis Redding, Elvis Presley och som Jimi Hedrix innan hans egen solokarriär tog fart, spelade med som kompmusiker, såg som kungen, influensen, rockguden, ja de alla hade sin bild av Little Richards liv som artist och föredöme.

Det har kommit ut skivor som vill försöka spegla hans karriär under hans aktiva decennier. Sextiotalets brittiska invasion gjorde det svårt för femtiotalets rockpionjärer att klara sig på sin musik. Både Chuck Berry och Little Richard försökte hålla rockens fana högt. Medan Elvis hamnade i kommersiella Hollywoods skräplåda med stundtals rent av löjeväckande filmer. The Killer eller Jerry Lee Lewis började spela countrymusik som flera av femtiotalets rockare började göra för att överleva. Gene Vincent kämpade på fram till sin död på sjuttiotalet. Ja Buddy Holly hade tyvärr gått bort i den ytterst tragiska flygolyckan 1959 plus Eddie Cochran som gick bort 1960 i en bilolycka i London på en pågående turné.
När engelska rockmusiken och popmusiken började ta sin form så förlorade tyvärr femtiotalets rockare på det hela även om en del kunde få förnyade karriärer senare när sjuttiotalets nostalgiska vurm för femtiotalet kom som ett brev på posten i västvärlden.

Little Richard lämnade musiken för att börja predika i kyrkan för att ta sin kristna tro på allvar men han återvände på sextiotalet till musiken men hade problem med alltifrån skivbolag och få fram nya hits. Fastän idag tycker jag att helheten i hans musik visar varför Little Richard tillhör de allra största namnen i musikhistorien.

Tre olika utsläpp som fångar upp hans musikaliska världsbild är något som jag verkligen låter mig hamna i med tanke på storheten i både rocken och den klassiska soulmusik han också kunde förena i sin musikaliska gryta med det bästa av det mesta.

Little Richard bevisade att rockmusiken kunde kliva över klassgränser och över barriärer mellan svarta och vita. Rockmusiken som av de konservativa etablissemanget sågs som en fara som smutsade ned amerikanska själen och förförde ungdomen. Ja USA som bekämpade kommunismen fick plötsligt den afroamerikanska musikskatten över sig så att även vita ungdomar plötsligt började dansa till sånger deras föräldrar hade svårt att förstå och en ny ungdomskultur växte fram. Men Litte Richard liksom Chuck Berry kämpade med den rena rasismen och musiken blev deras biljett till ett annat liv. Musiken som erövrade gudsskelov världen med sin fart, dans och sexuella explosion som låg latent inunder musiken. Men det var också en del av den sociala kampen för att överleva tillvaron.

Dessa tre utsläpp som har kommit de senaste två åren 2015/2016 kartlägger hans musikaliska tid som under sextiotalet blev mera av klassisk soul som med fart och fläkt skapade den här häxbrygden mellan rock och soul som här sammanfogas på ett komplex bra sätt på nyutgåvan av ”The Explosive Little Richard”. Nu handlar det om sextiotalets Little Richard som tog en annan väg än femtiotalets rockpionjäranda som han då visade världen prov på.


Ta det är exmeplet på en typisk hit från 1965 som är en klassisk soulballad där hans röst jonglerar med stämma, frasering och röstläge. The OKeh Sessions”. Musiken på samtliga tre skivor är givevis enbart magisk och storartat musik som ger mig ett större och bredare perspektiv på artisten Little Richard.

Ännu flera skivrecensioner

Devendra Banhart – Ape in Pink Marble @@@@
När den moderna mästaren av begreppet acid folk-scenen där även Joanna Newsom liksom Vashti Bunyan kom att tillhöra. Här blandade man folkmusik från USa med elektroniska lkudlandskap. Jag älskar och har sedan början av Blaskans födelse skrivit om de skivor Devendra Banhart hittills givit ut. Hans senaste alster har en mera varierad uttrycksätt så att de blir bosanova, Herp Albertljudlanskap och snygga fina Lee Hazlewood-arrngemang. Nya albumet leker med melodierna och fångar in stämningar på ett för mig snyggare musikaliskt sätt. Jag tycker om hur musiken sakta låter tiden nästan stå stilla och årstiderna tycks växla genom alla sångern apå senaste albumet. Här finns samma skickliga sätt att få skönheten att låta ännu mera romantisk som skogskällan vid en sommardagsgryning. Fin musik med lite japansk shintoism i låtarnas slingor.

Conor Oberst – Ruminations @@@@@

Jag tänker framförallt hur mycket Conor Oberst i sitt band Bright Eyes där även producenten Mike Mogis ingår. Ett band som även influerade vårt eget svenska First Aid Kit. Vilket är av intresse. Conor Oberst gav tidigare ut i år ut detta Bob Dylan-influerade albumet som verkligen går i mästerbardens fotspår men på ett briljant sätt. Låtarna är urstarka och mästerliga kompositioner där munspelet känns välbekant från Dylans eskapader inom munspeleriet. Conor oBerst sjunger med pianokompet med en dramatisk poetisk nerv. En skiva med adekvata uttrycksfulla möjligheter att förvalta Dylans arv på det bästa sättet man kan uppnå.

Anohni – Hopelessness @@@@
Antony Hegarty är sångfågeln med den vackraste och mest särpräglade rösten som artisten vilket numera betitlar sig för transsexuell. Jag älskade hans band Antony and the Johnsons och insatser i discorockbaserade Hercules and Love Affair. Nu uppträder han under sitt nya artistalias ”Anohni” som fortsätter i stort samma anda han gjorde på första albumet under Antony and the Johnsonseran. Numera ligger det mera elektroniska ljudlandksapet nära hans arkitektoniska fonetiska musik nära. Det är som om Brian Eno gift sig med Boy Georges soloalster. Det är en bra skiva som skapar intressanta sånger.

Dinosaur Jr – Give a Glimpse of What Yer Not @@@@@
Nu är bandet tillbaka med en storslagen rockplatta som återigen visar upp skrammelrock med punk/hardcore referenserna från J Mascis och Lou Barlows gamla band Deep Wound fortfarande är intakta. Men trettio års perfekta garagerockoväsen med snygga melodislingor från popens mest estetiska skönhetsfält förmår att förhöja Dinosaur Jr med sin senaste skiva av perfekta rocklåtar. Jag bara älskar skivan här. Det kommer du också att göra till slut.

Chris Robinson Brotherhood – If You Live Here, You Would Be Home By Now @@@@
The Black Crowes gamle frontsångare Cris Robinson har med sitt nya projekt skapat countryrock som närmar sig The Bands gränstrakter och kanske Gram Parson skulle kunnat ha varit nöjd med det hela. Andr autsläppet från bandet gör det till en helskön skiva med storslagen bergs och skogsmusik med en viss känsla av sextiotalets The Byrds, Neil Young eller kanske David Crosby. Ja bra musik är det som låter det hela landa i samma landskap som Janis Joplin skulle ha känt sig hemma i. En av de stora överraskningarna i år.

The Coathangers – Nosebleed Weekend @@@@
Så här klar som korvspad skall rejäla rocksmockor från punken och garagerocken låta som på det senaste The Coathangers – deras coola svänghäng låter precis så där tuff som Ramones och Blondies gemensamma rockbarn, om man säger ta till så där enkla konceptuella smaker och såser och rör om det till en gryta med den bästa av dagens rock. Ljuvligt smärtsamt hårdför rock.

Weezer – Weezer (White Album) @@@@
Precis som The Beatles så har den Weezer verkligen fått till det med melodier och det har återvänt till poppunken och har samma kraft som tidigare Green Day eller som Green Day låter på det senaste albumet. Jag blir överförtjust över hur bra albumet är och hur bra Weezer faktiskt är det verkligen vill skapa bra rockmusik som de har gjort här.

John Paul White – Beulah @@@@
Civil Wars är insomnad sedan länge men John Paul White fortsätter under eget namn och släpper snygga balladplattor med soliga och lite sakta smygande sorgliga melankoliska betraktelser. Stundtals smått bluesiga och rockiga men på ett för mig delikat snyggt sätt. Jag måste verklige tillstå att musiken blir bättre och bättre för varje genomlysning under året. Det är musik som jag behövde helt enkelt.

John Moreland – High on Tulsa Heat @@@@

Folkmusik eller country ligger här nära varandra – Johnny Cash tänker jag på när jag det här. John Moreland visar här med briljant klarsynt hur bra han är när han tar sin gitarr och berättar med samma starka stämma som Bruce Springsteen gör i sina finaste ögonblick. Bättre än så kan jag inte tänka mig – när rockmusiken bultar med så snygga countryvibbar.

Lori McKenna – The Bird & The Rifle @@@@
countrymusiken är intakt här men det finns stilpoäng att finna från andra håll också. Men rootsmusik är det ändå som skimrar så snyggt att man blir löjligt glad över att finna att hennes senaste skiva håller rakt igenom utan större problem. Låtarna är bra och musiken välgjort. Ingenting verkar ha lämnas åt slumpen här. Ett starkt album.