Dadaism fyller 100 år: Del 2 avslutande hyllning

Jag tror att första gången begreppet dadaism blev ett bekant koncept var när jag läste ordet ””Merz” av Kurt Schwitters. Det var visst ett gammalt nummer av konsttidskriften Paletten från 60-talet. Några år senare fann jag på stadsbiblioteket Gunnar Hardings översättning av just Kurt Schwitters dikter. Jag var fast. Ordet Merz fastnade i min hjärna. Det var just det ordet som Kurt Schwitters tydligen använde när han under en tillställning där nazister medverkade fick reda på att de ville förbjuda hans konst. Han reste sig upp tydligen och undrade försynt hur de kunde förhindra Kurt Schwitters från att använda det lilla ordet Merz, han ville bara merza sitt ord. Just sådant påverkade mitt sinne.
Jag blev djupt förälskad i dadaismen när jag var 14/15 år gammal. Bara tanken så glad jag blev när jag i början fick läsa strofer från Hugo Balls dadaistiska manifest:

”Dada är en ny tendens inom konsten. Det kan man säga eftersom ingen känner till den ännu, och imorgon så kommer alla i Zurich att prata om den. Dada är från uppslagsboken. Det är väldigt enkelt. På franska betyder det ”käpphäst”. På tyska ”Hejdå”, ”Lägg av” eller ”Vi ses nångång”. På rumänska ”Javisst”, ”Ja, det är sant”, ”Ja, just det, självklart” och så vidare.

Ett internationellt ord. Bara ett ord, och det ordet är rörelsen. Väldigt lätt att förstå. Oerhört enkelt. Att göra den till en konstnärlig tendens borde betyda komplikationer. Dada psykologi, Dada Tyskland med indigestioner och dimkramper, Dada litteratur, Dada borgarklass och ni själva, ärade poeter, som alltid skriver med ord men aldrig själva ordet, ni som alltid skriver runt själva meningen. Dada världskrig utan ände, Dada revolution utan början, Dada vänner, också ni poeter, högaktade herrar, fabrikanter och evangelister. Dada Tzara, dada Huelsenbeck dada m’dada, dada m’dada dada mhm, dada dera dada, dada Hue, dada Tza.

”Jag vill inte ha några ord som andra har konstruerat. Alla ord är andra människors uppfinningar. Jag vill ha min egen grej, min egen rytm, mina egna vokaler och konsonanter som stämmer överens med min egen rytm. Om den här pulsen är sex meter lång, så vill jag ha ord för den som är sex meter långa. Mr Schulzs ord är bara två och en halv centimeter långa.”

”Allting har sina ord, men orden har blivit ting i sig själva. Varför skulle inte jag kunna finna dem? Varför skulle inte träd kunna heta Pluplusch, eller Pluplubasch om det hade regnat. Ett ord, ett ord, ett ord bortom era domäner, bortom era sak-igheter, denna skrattretande impotens, er dumma självgodhet, bortom era imitationer, era uppenbara begränsningar. Ordet, mina herrar, är en offentlig angelägenhet av största betydelse.”

Vilka ord som här utmanar borgliga konventionen och den konstsyn konservativa etablissemanget hade torgfört. Jag sådana ord tyckte jag då verkligen bröt sönder kulturen för att breda vägen för den nya moderna konsten.
Fastän från början var det nog ändå Picasso som fick in mig på intresset för avantgardistiska experimentella konsten och kulturen. Det var när jag bläddrade i en konsthistorisk bok vi hade hemma i familjens bokhylla på sjuttiotalet, där jag såg Picasso och Braque målningar. Det var så häftigt och banbrytande i min pojkfantasi att beskåda deras verk. Sedan när jag började läsa.se, smaka och beröras av den moderna konsten.
Idag hyser jag en mera nyanserat syn på dadaismen som konkret och modernistisk framårriktat rörelse. Den djupa radikala kärlek som jag som ung hyste år dadaismen därför att deras lekfulla uppror och protest emot första världskriget och hur de ville bjuda motstånd emot de kommande diktatoriska strävandet som fanns i andra rörelser. Numera hyser jag en mera kulturkonservativ perspektiv men dock är jag ändock förtjust i den fria vackra livssyn och moderna stil dadaismen hade i sina konstnärliga aktiviteter.
Nu blir det bilder eller videos med dadaistiska anstrykning:

Kurt Schwitters Merz-bilder:
Kurt-Schwitters-Merzbild-9A-£500-700k-£1.27m
H0046-L03094939

Hugo Ball:
Hugo_Ball_Cabaret_Voltaire


Tristan Tzara:
Tristan-Tzara-03
230px-Theo_van_Doesburg_kleine_Dada_soirée
Tzara-jeune
Sista bilderna av dadaism
dada
genre_dadaism_ba_gb_3d_49237_1511231154_id_1015030

Veteransoul

images
Aaron Neville – Apache @@@@@
Aaron Neville känner vi mest till i som medlem i sina bröders band Neville Brothers som stod New Orleans soultradion nära där bandet var verksam. Men har även vid sidan om Newville Brothers en minst femtioårig skivkarriär som soloartist. Hans sidenröst sveper som honungslen sirap rakt ned i din själ. Han kan verkligen sjunga ballader liksom funkigare sånger vilket märks på det nya albumet som smäktar av klassisk soul liksom det finns stekhet funksväng. Fastän allt känns bekant och verkligen invant så går det inte att låta bli att att hans musik tar dig med hela vidöppna famnen. Låtarna är förträffliga praktverk så att varje låt på skivan sticker ut från mängden av musik. Det är klar kvalitetstänk rakt igenom smaragderna. Så har vi rösten Aaron Neville behärskar till fullo. Det blir en stilsäker klassisk soulplatta som låter mig som lyssnare åka iväg på en nära fast ändå långdistansresa över Amerikas soulhistoria. Det handlar om en artist med integritet som han uppvisar med äkthet och stolthet när hans röst tar tag i låten och får den flyga högt och stolt som flertalet av sångerna gör på nya albumet. Sommarens bästa soulalbum.

151110-allen-toussaint-obit-mbm_27dc98708df2a261d2d2b5d59959e2f9.nbcnews-ux-2880-1000
Allen Toussaint – American Tunes @@@
Tyvärr gick Allen Toussaint bort i våras. Det gör att ännu en koppling till just New Orleans musikaliska 50-tal är borta igen. Men det kom ett fint välkomponerad och producerat album med amerikanska jazz och bluesklassiker som arrangeras fint med vackert pianobaserade klangvärldar. Musiken smyger sig på med harmonisk takt och ton. Det är kanske inte de mest originella tolkningarna men de är äkta eftersom det kommer ifrån en kompositör och musiker som själv varit med länge och långt tillbaka in i femtiotalets New Orleans. Så det blir en äkta bluesmans musikaliska memoarer på sitt sätt. En skiva med klara kvaliteter.

Horace Engdahl – Den sista grisen: Albert Bonniers Förlag 2016

bigOriginal
Horace Engdahl är min första och största litterära hjälte, ja det är exakt så. Det var just Horace Engdahl som fick mig inse att man kan läsa litteratur helt utan ideologiska föreställningar. Ja han stod för sig själv och skapade en helt igenom därvidlag egen stil.
Det var ett sant nöje och ren glädje att ta del av hans balett och litteraturkritik på 80-talet. Det var ren glädje att vid sidan av Torsten Ekbom läsa Horace Engdahls skarpsinninga artiklar. Läs samlingsverket ”Ärret efter drömmen : essäer och artiklar” 2009.

Numera har Horace Engdahl börjar skriva i aforismer eler lyriska sentenser, ja kanske inte riktigt men ändå i dess närhet. Nu har vår svenska banerförare för Roland Barthes och Maurice Blanchot börjar skapa intelligenta och oerhört roliga böcker som fått titlar såsom ”Cigaretten efteråt” eller som den nya ”Den sista grisen”. Nu vandrar Horace Engdahl i samma trädgård som Georg Christoph Lichtenberg och François de La Rochefoucauld och med stark tydlig influens av Walter Benjamin kan här tänkas också, så får vi livsfunderingar med stark och härlig kulurtkonservativ ironisk livserfarenhet.
Den senaste boken ”Den sista grisen är både melankolisk med djup medmänsklig humanitet men ändå laddad med skarp ammunition som ändock har en undanliggande finuerlig humor, visserligen doppat i lite saltpetersyra.

Naturligtvis när boken kom ut i våras så ville många kritiker läsa den utifrån den aktuella skilsmässan från Ebba Witt-Brattström och framförllt ville de alla läsa Horace Engdahl och jämföra med Ebba Witt-Brattströms då aktuella bok ”Århundradets kärlekskrig” för att finna strid och blodiga intellektuella bataljer som den ”seriösa pressen” på bästa löpsedelsidor likt ”Hänt i vaklande veckan” kan prestera. Ja nog om det. Jag har läst bägge böckerna fastän det har varit månader mellan för att undvika någon som helst jämförelse och bägge böckerna är lika självständiga verk som dessa giganter alltid skrivit tidigare i sina respektive verkförteckning.

Det väsentliga för min del är hur mycket Horace Engdahls verk kom att betyda för min egen del. Jag minns så väl när jag fick tag i hans doktorsavhandling ”Den romantiska texten” som öppnade med vidöppna kanaler till svenska lärdomshistorien och framförallt mitt älskade sjuttonhundratalets litteratur. Plötsligt så blev Thorild, Kellgren och andra författare levande framför mina ögon. Transformerade till röster från det förflutna som gav en historisk svensk tid en plats, ett rum som lät texterna från deras böcker sprudla och i mina vener genomströmmade Atterboms lycksaliga ö, en paradisö med tidens samlade vetenskap, visdom och lärdom.

Horace Engdahl fick mitt litterära synfält att bli en aveny av nyfikenhet. Plötsligt så förstod jag potensen och vitaliteten i historiens litteratur. Det fortsatte med verket ”Beröringens ABC” som gav rösten, skrivsättet ett levande forum för förståelse av litteraturen särart och hur man som författare förhåller sig till språkets egna koder och regler. En bok som på ett retoriskt sätt fångar in litteraturens väsen.

Fastän även hans aforistiska texter fångar in både det nyfikna, det livserfarna och den personliga reflektionen över vardagens realiteter. Men det vardagliga blandas väl som man blandar en kortlek, där vardagens triviala väsentligheter som vi dagligen lever med till kulturen och litteraturens andliga väsen finns där i en salig mix fastän såsom som små eller stora ögonblick av livsvisdom. Jag tycker mycket om hans klokheter och det han skriver berör mig ordentligt.

”Den sista grisen” är en klok, underhållande bok med en lättsam men allvarlig djupliggande blick på livets allfarter både när det handlar om kärlek, relationer, littartur, erotik, man/kvinna. En härlig befriande känsla kulturkonservativ humor och ljuvlig allvarsamhet. En bildande bok.

Bok: Andy Weir – The Martian: Filmen The Martian av Ridley Scott

the-martian-by-andy-weir-2
Boken är en form av realistisk science fiction som har klara och precisa detaljer som berättar vad som faktiskt kan ske om det vore en riktig Mars-resa. Mne eftersom NASA planerar och förbereder en eventuell Mars-resa någon gång 2030, tror jag det var, så är romanen en veritabel varning om vad som kan hända om olyckan vore verklig.
Den här science fiction-romanen är en utsökt berättelse om hur astronauten Mark Watney blir ensam kvar på Mars vid en sandstorm och övriga besättningen räddar sig till huvudskeppet. Alla tror likosm vid NASA att Mark Watney. Han måste överleva eftersom hjälpen är långt borta. Romanen känns äkta i varje detalj. Med hjälp av sina botaniska kunskaper och även andra vetenskapliga principer gör allt för att överleva. Till slut får NASA kontakt med Mark. Sedan kan man säga att boken handlar om hur NASA verkligen planerar räddningsaktionen på diverse sätt. Naturlitgvis finns den politiska potetioalen där hur NASA och amerikanska myndigheter agerar gentemot varandra i filmen och i själva verkligheten. Ett växelspel så att säga

Så man kan förstå varför Ridley Scott med hjälp av manusförfattaren Drew Goddard. Denna författare som tidigare skrivit manus till serier som Buffy och vampyrerna, Lost, Angel och Alias som är serier som blivit del i populärkulturen. En liten utvikelse om Drew Goddard. Han skrev även manuset till Brad Pitt-filmen ”World War Z” och regisserade den utsökta skräckfilmen ”The Cabin in the Woods” med en ung Chris Hemsworth.

Ridley Scott fångar väl in alla elementen i sin filmatisering. Matt Damon spelar så oerhört bra i sin roll som astronauten Mark Watney. Filmen är en skicklig välkomponerad drama som sakta men säker gör att man verkligen får följa de lösningar som Mark Watney är tvungen att skapa för att överleva. Filmen har en långsam mänsklig tonläge och vi får parallellt följa huruvida NASA kommer på olika former av lösningar, misslyckande och till sist en vågad chansning. Allt förblir spännande på ett sätt att man känner själv i kroppen hur det hela skall förlöpas i filmrutorna ända till slutet av filmen. Både boken och filmen lyckats fånga in stämningar och tankarna som känns äkta rakt igenom filmen.
Det är verkligen intelligent underhållning med viss verklighet som fond. Hur de amerikanska myndigheterna och regeringarna ser på rymdfarten efter challnegerolyckan 1986. Det är en lyckat science fiction-drama som gör att man får känna ångesten och villkoren att överleva in på bara själen.

photo

Poesi: Ann Jäderlund – djupa kärlek ingen Dikter 1992-2015 Albert Bonniers 2016

Ann1
Obegriplighetsdebatten var en litterär diiskusion om den nya poesi som framträdde på fyrtiotalet det vill säga de författare som Karl Vennberg eller Erik Lindegren som skapade sitt mästerverk ”Mannen utan väg” som upprörde äldre konservativa kritiker som Sten Selander. Han med flera tyckte att den nya poesin var obegriplig. Sten Selander hade fel då men den här märkliga debatten dök upp igen på 80-talet fastän då riktades kritiken mot de nya kvinnliga poeterna. Jag tror att det var Katarinna Frostenson, Birgitta Lillpers och naturligtvis min stora givna favorit, Ann Jäderlund. Jag läste debattartiklarna men tyckte mest att de var befängda för Ann Jäderlunds debutsamling ”Vimpelstaden” från 1985, som jag älskade därför att jag då läste Wittgensteins svårtydda verk ”Tractatus logico-philosophicus” utgiven 1921, som ansågs vara det mest svårlästa filosofiska verk som funnits och som Ann Jäderlund var starkt influerad av. Bara det räckte för att mitt intresse och kärlek av hennes poesi. ”Vimpelstaden” blev min dyraste ägodel rent litterärt under flera månader 1985. Fragmentarisk och skarptsinnigt på en och samma gång. Språket var på gränsen tror jag postmodernistisk – om det nu betyder någonting längre. Men debatten som gick under Jäderlunddebatten blev för mycket och till sist en tråkig enfaldig debatt om Ann Jäderlunds diktverk. Ann Jäderlund förtjänade verkligen inte att hudflängas av trötta kritiker gällande hennes alldeles förfinade utsökte poesi. 1988 kom ett annat poetiskt mästerverk ”Som en gång varit äng” som också hade ett förtrollande språk vilket fick mig att bli litterärt knäsvag.

Nu när jag läser den senaste samlingen som visserligen innehåller dikter från mera än 20 års skrivande, så är det ingen traditionell samling utan skrivna dikter genom åren, som här sammanfogas till en ny skicklig välkomponerad diktsamling, så att det blir som det vore en nyskriven diktsamling.
Titeln ”djupa kärlek ingen” får mig att tänka på strofen i boken ”Allt som är djup utan att känna” vilket kan betyda mycket i en människans tillvaro. Smärtan sitter där så djupt att man till slut inte tänker på den eller finner den längre då smärtan blivit transformerad med din själ.

För här finns dikter som ringlar runt mig och som fångar in mig med orden som bryter ned mitt eventuella försvar i form av bespansrade ordstäv. Ann Jäderlunds dikter trängser som alltid igenom mig för att nå mitt innersta. Förvisso kan hennes dikter på ytan se språkligt tillkrånglat ut men så när du läser och ger dessa dikter en chans då når djupet dig som en svallvåg av emotionella känslor.

Hennes dikter är kärleksdikter har filosofiska tankesfärer som skapar en renhet och en skarp precisionsblick, som tar upp människans belägenhet på det privata planet, såsom Ann Jäderlund med bottelös insikt också beskådar med diktens kraft det allmängiltiga hos oss som essentiella varelser.
Hela hennes verk strålar och har ett djupsinne som få diktare når i vårt avlånga land. Hon har en förmåga att trollbinda sina dikter, så att de blir små berättelser, som jag själv, som läsare får bringa till liv, eftersom dramatiken finns inbyggt i dikternas form.
Återigen visar Ann Jäderlund vilken förmåga som poet som förmår stormen att bevekas och mörkret skingras och ljuset bringa liv i världen.

Ny musik i Blaskan







https://www.dropbox.com/s/dkd9o5ivfkxwfdr/02%20EVERYONE%20IS%20SOMEONE%20MASTER.mp3?dl=0












https://w.soundcloud.com/player/?url=https%3A//api.soundcloud.com/tracks/268582134%3Fsecret_token%3Ds-UAtyF&auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&visual=true





Konstutställning: Arvet efter Andy Warhol. Arkipelag konsthall:

2016-08-03 14.58.14
Andy Warhol var utan tvekan konstvärldens moderna geni som visste exakt hur man marknadsförde konst på marknadsekonomisk basis. Konsten flyter direkt in i kommersiella kapitalismens sfärer och dessutom ville Andy Warhol också kunna utnyttja det moderna affärslivet och dess industrialisering av produkter. Konsten blev en produkt som gick att kopiera i det oändliga för den stora marknaden där ute. Till slut blev äkthet och kopia upplöst i en form där reklamens potential för massmarknaden existerar i ett rum där tidigare konsten stod för sig själv. Andy Warhols geniala mästerskap låg i hur han utnyttjade den kunskap han fick från reklam, massmedia och tryckeriverksamheten vilket han använde sig av som tekniker till att producera egen nyskapande kommersiell massproduktion av sina egna konstverk.
2016-08-03 15.13.02

Men det var naturligtvis inte allt som hände. Han tog konceptet med fabrik på fullaste allvar och skapade en egen fabrik för konstnärlig och visuell produktion. Andy Warhol var också fascinerat av televisionen och filmens unika möjligheter att skapa något nytt med dessa media. Han skaffade sig filmkamera och lät vänner och folk han kände bli filmstjärnor. Begreppet antifilmer utan direkt handling började bli en del av Andy Warhols konstkoncept.
Ett exempel blev när musikvärlden blev en del av Andy Warhols konstnärliga skapade. Framförallt Lou Reed, John Cale, Moe Tucker och Sterling Morrison i The Velvet Underground och Nico. Multimediaexperiementet ”Exploding Plastic Inevitable” där bandet spelar mässande organisk rockmusik i monotona stämningskuliseer medan Warhols projicerar filmer i bakgrunden och låter sina vänner Mary Woronov (konstnär och aktris i Roger Cormanfilmer),Barbara Rubin och Gerard Malanga dansa runt bandet när det filmades.
Nu kan man se filmen på fyra filmdukar i en stor sal klätt i silverfärgat isolerinsgmaterial eller något i den stilen. Jonas Mekas som är fader av amerikanska avantgardefilmen är också inblandad på ett hörn. Min Helene Nilsson och jag stod mitt i rummet medan filmens otydliga dunkla bilder med surrande Stroboscope får det hela att låta som ett heligt tempel med schamnska rytmer.
2016-08-03 14.44.16
2016-08-03 14.46.13
2016-08-03 14.45.33

Det var en fin väl fördelad utställning där varje utställningssal var helt ägnad åt alla de decennier som Warhol var aktiv. Femtiotalet fram till hans död 1987.
Det mest intressanta är de teckningar han utförde under sin studietid och under arbeten med reklam, omslag till produkter och tidningar. Där kan man se hans blyertsteckningar som aldrig tidigare har visas förut vilket kanske inte var storslagna verk utan lite så där skickliga amatörmässiga men framförallt fria till sinnet och lekfulla. Se här exempel på dessa teckningar jag tog bilder på.
2016-08-03 15.05.03
2016-08-03 15.04.21
2016-08-03 15.07.37

Andy Warhols berömdhet gjorde honom sugen på att skapa band till andra berömda kändisar och även rika berömda blev en del av hans fascinerande värld. De utstötta marginalmänniskorna med prostituerade, transor, narkomaner, udda existenser fanns vid sidan av kändiskulten. Vilket gjorde även Andy Warhol till en av planetens mest kända berömdheter. Till slut visste alla vem Warhol var.
Hans verk talar för sig och via sin egen tv-kanal och lysande tidskrift Interview Magazine, som jag prenumererade på under en del år på 80-talet, där kändisar och populärkultur mixades .Den var redigerad på ett sätt som andas Andy Warhols estetik.
11547a21ce74a1d5cf50402f2e59e2c9

När det gäller Andy Warhols filosofi är den verkligen specifik, läs hans bok ”Andy Warhols filosofi: (från A till B och tillbaka igen)” som utkom på förlaget Bakhåll för elva år sedan. Den förklarar en hel del. Mina egna Warholböcker har jag tyvärr givit bort vilket jag stundtals ångrar. Se här den här intervjun med Andy Warhol:

Andy Warhols verk har också influerad en rad med musiker, konstnärer och andra kreativa personer genom åren så att det gått vidare men även rena kommersiella företag har också influerats av hans verk. Här kommer bilder från utställningen som jag ämnar kommentera utan de får tala för sig själva.
2016-08-03 14.52.33
2016-08-03 15.00.02
2016-08-03 15.13.59
2016-08-03 15.11.40
2016-08-03 15.18.01

Låt oss säga att de nya konstnärerna som började framförallt på 80-talet upphöja hans verk till ikonstatus, blev själva som Keith Haring eller Warholadepten Jean-Michel Basquiat stjärnor inom konsten och som bägge är mina givna favoriter, Fastän bägge dog 1990 och respektive 1988. Två konstnärer som kom från streetartscenen och graffitivärlden började via Andy Warhol få sina verk accepterade av New Yorks intellektuella och konstnärliga etablissemanget.

Andy Warhol blev själv till slut den berömdhet som alla ville hänga med för att få synas helt enkelt. Folk från rockvärlden såsom Debbie Harry (Blondie) blev Warhols musa liksom berömda människor från film och internationella jetsetvärlden. Ett nav omkring Warhol skapade inte bara bilden av den världsberömde konstnären utan det gjorde Andy Warhol till en del av vår medvetna mänskliga historia.
Se utställningen för det är den verkligen värd ,ärför den visar upp både konstnärer, som varit influerad av Warhol, liksom företag som Warhol samarbetade med finns här förevigd på utställningen.
Sommaren 20016 års finaste utställning.
Nu The Velvet Underground