The Queen of Soul Aretha Franklin 1942 – 2018


Aretha Franklin är utan tvekan musikhistoriens och soulmusikens allra största sångerska i alla kategorier och hennes förmåga att transformera låtar oavsett om det är covers eller nyskrivna låtar enbart till henne förvandlade Aretha Franklin musiken till himmlens ljuvaste söttbittra honung.
Få kunde sjunga om livet alla aspekter och finna alla människohjärtats vindar och vrår som hon gjorde med sin magiska röst under flera decennier. När hon sjöng låten ”Think” i första Blues Brotherfilmen gjorde hon det med pondus. Få kunde få sextiotalets livsviktiga medborgarättsrörelse få liv som Aretha Franklin gjorde med Otis Reddings sång ”Respect” och transformerade den till en låt om mänsklighet.

Tänk vilka underverk Aretha Franklin och skivbolagets Atlantic och dess superproducent Jerry Wexler kunde skapa tillsammans och vilka album som föddes ur detta samarbete under sista delen av sextiotalet och ineldningen av sjuttiotalet. Pur magisk soulmästerverk rakt igenom ”I Never Loved a Man the Way I Love You” 1967, Lady Soul 1968 och så kan vi fortsätta och plocka fram album, singlar och dokumentärfilmer som Aretha Frankling medverkar på. ja denna kvinna som började att sjunga gospelmusik i kyrkor på femtiotalet fram till sitt första album på Colombia i början av 60-talet.
Dessutom sjöng hon på både Bill Clinton och Barack Obamas presidentinstallationer. Vem förutom Aretha Franklin föräras en sådan förfrågan.
Nu skall vi hylla Aretha Franklin med en svärm av hennes musik som skapade en politisk och social betydelse för de svartas rättigheter i sextiotalets kamp mot rasegrationen i USA.
Vi börjar resan med Jim Fordlåten.

Sam Cokelåten

Otis Reddinglåten




George Gershwins sång här:




The Jayhawks – Back Roads and Abandonded Motels ¤¤¤¤


Det finns många rockgrupper som haft dysfunktionella relationer till varandra – ta Metallicas dokumentära film till exempel som bevis, slutet av The Beatles sista skivinspelning där inga medlemmar egentligen var överens om någonting, i Stones-lägret Mick/Keith gentemot Brian Jones, Brian Wilsons relation till sitt älskade The Beach Boys, bröderna Gallagher i Oasis eller Pink Floyd när Syd Barrett till slut tappade allting och Roger Water blev den naturliga ledaren i bandet.

Så har vi The Jayhawks där Mark Olson och Gary Louris var det direkta radarparet vars vänskap helt enkelt skar ihop sig till slut särskilt efter deras samarbete med pastorala mästerverket ”Tomorrow the Green Grass” och en ganska ljum spelning på Gino som jag såg 1995. Här kommer det ironiska med allting – en låt på skivan heter ””Miss Williams’ Guitar” som är en hyllning till Mark Olsons hustru Victoria Williams som verkligen har sitt ben i countryrock och folkmusikscenen. Mark Olson lämnade här The Jayhawks för att tillsammans med hustrun bildaOriginal Harmony Ridge Creekdippers där även John Convertino från alternativa countryrockarna Calexico ingår.
Man kan säga att The Jayhawks tävlade med andra band inom countryrockfacket såsom Uncle Tupelo där Jeff Tweedy i nuvarande Wilco var musiker i liksom Jay Farrar som har Son Volt. The Jayhawks kom från den altcountryscenen med diverse andra band men så utvecklades The Jayhawks under Gary Louris ledarskap till Mark Olson återvände en del år senare för att återigen lämna The Jayhawksförmodligen för tid och evigt.

Albumet ”Mockingbird Time” var skivan där Mark Olson kom tillbaka och spelade in och magin återvände innan han försvann igen. Fastän numera tror jag att Gary Louris står väl där tryggt på bägge benen 63 år gammal med melodierna och sångerna. Han får god hjälp av stäm/leadsång från de andra medlemmarna i bandet Karen Grotberg och Tim O’Reagan som gör ett gott arbete. Det är med andra ord en skiva som inte The Jayhawks behöver skämmas för när både The Byrds, The Band eller en del av sjuttiotalets rockband får sitt lysmäte i den känsla som skivan befinner sig i när jag lyssnar på albumet som kom ut nyligen. Här förenar The Jayhawks sin trollbidnade skönhet med sin förstärkta känsla av jordnära mylla på amerikansk mark. En av de stora skivorna nu.

Rockmusik från livet.

Jim James – Uniform Distortion ¤¤¤¤

M. Ward – What a Wonderful Industry ¤¤¤¤¤

2003 var det första gången jag hörde My Morning Jacket med sitt album ”It Still Moves” som då var ett lysande album som jag recenserade i Blaskan.nu vid det aktuella tillfället och samma år såg jag bandet första och hittills enda tillfället – jag tyckte då att band som Midlake eller Band Of Horses var det bästa som fanns med sin mix av The Band och Neil Young mixat med Hank Williams och gruppen X.
Jag följde gärna sedan My Morning Jacket med nöje i Blaskan liksom jag blev lyrisk över när hand släppte sitt första soloalabum eller ep som man kunde ladda ned på Jim James egen hemsida 2009 med covers på George Harrisonsånger. Sedan dess släppte han med samma känsla som My Morning Jacket oftast bra material. Finkänslig och lyrisk sade jag med glimten i ögat för på det nya albumet handlar det om rufflig rock i samma anda som J Mascis soloalbum eller hans Dinosaur Jr eller till med Buffalo Tom som exempel på bra indierock. En del tycker nog inte om Jim James buffliga sida utan föredrar den mera slimmade rocksångaren som tonar ned i den stil Jackson Browne eller The Boss Springsteen gör i sina lugnaste stunder. Själv har jag inga som helst problem med Jim James ökar på med rockens potential utan tvärtom gillar jag nog soundet mera än själva låttexterna den här gången. Jag tycker att denna kristna sångare som under åren med sitt vida spektra lyckats både med My Morning Jacket och som soloartist verkligen givit rocken en andlig spis efter det att David Eugene Edwards band Wovenhand och 16 Horsepower försvunnit ur min horisont de närmaste åren så klev My Morning Jacket fram istället.
Därför är det nya album verkligen bra trots belackarna om det finns några sådana numera, för att den rockar och ångar på friskt och fräscht. Detta är ökenrock när den är som bäst.

Det roliga är att Jim James och nästa artist M. Ward tillsammans med Bright Eyes två medlemmar Conor Oberst och Mike Mogis bildar supergruppen Monsters of Folk, ett altarnitv altcountrygäng/indierock som släppte galanta musikverk tillsammans.

M. Ward upptäckte jag sent och missade därvidlag hans första album som jag senare införskaffade för att senare ge bort igen. Den första platta jag hörde med gnister, sprak och lät som en gammaldags radio var skivan ”Transistor Radio” som jag recenserade i Blaskan 2005 när den kom ut. Den skivan och nästa ”Post War” älskade för dess känsla av att få lyssna på mogen indierock med country, bluefrass och countryrock i grunderna var något jag älskade, sedan dess lyssnade jag på hans tidiga album ”Duet for Guitars #2” som höjde mitt intresse då det var hjälten Howe Gelb som gav ut albumet på sitt bolag.
Sedan dess har M. Ward varit en liten härlig husgud som fortsätter på sin nya skiva låta som om Gram Parson och The Band har tillsammans med Bob Mould och hans Sugar hälsat på i en studio. Rock med finkänslighet som trycker på och avger en intryck av skönhet i så som text och arrangemang. En platta jag verkligen tycker mycket om eftersom den vågar ta sig in överallt och ger därför starka avtryck i det mesta.
En av sommaren bästa rockplattor.

SUBSONICS – FLESH COLORED PAINT ¤¤¤¤


I slutet av 90-talet och i inledningen 2000-talet kom det två musikaliska vågor som gjorde mig glad i hågen – punkfunken och den nya punkiga garagerocken som förändrade åtminstone mitt musikaliska sökande efter ny musik. Punkfunken var den stil som band såsom Gang of Four och The Pop Group bland annat i början av 80-talet spelade med flertalet andra band skapade som stil. Och det var kretsen kring James Murphy och hans band LCD Soundsystem som med deras skivbolag DFA Records som också Tim Goldsworthy grundade som på nytt skapade punkfunken.
Framförallt var det bandet The Rapture som jag verkligen föll för direkt när deras singel ”House of Jealous Lovers” som var det bästa jag hade hört för 17 år sedan.

Men även den här 80-tals klingande discopunksingeln gavs ut vilket fick mig att dansa sönder neonnattens lysande stjärngnister.

Sådant fick igång mig under tvåtusentalet men festen var slut efter några år då punkfunken mer eller mindre tonades ut men även om Klaxons och Frans Ferdinand liksom amerikanska The National och så den andra vågen av garagerock med punk i botten. Här kommer framförallt skivbolaget Sympathy For The Record Industry som med garagerock plötsligt slog till ordentligt. Det fanns två linjer inom garagerocken som hade en undergroundnivå och en nivå som precis tog sig upp från underground och blev mera kommersiell i tonläget. Band som Jack Whites band The White Stripes och andra konstellationer han varit inblandad i, Dynamiska duon The Kills eller Detroit Cobras fick arvet från The Cramp, The Birthday Party eller Velvet Underground att fullständigt explodera.
Så har vi den grupp av band som stod skivbolaget Goner Records. Det var ett gäng med band som framförallt Jay Retard skapade med namn såsom Oblivians,
Reigning Sound med Greg Cartwright i spetsen och ja hans grupp Compulsive Gamblers får man lägga till den grupp av band som under 90-talet framförallt förnyade garagerockens punkiga sida. Det är i denna sida av garagerocken som bandet Subsonics skall placeras. Link Wray och The Sonics har tydliga arvtagare här med sin rock vilket jag tyckte är skimrande godisbitar. Subsonics har gett ut flertalet skivor under både 90 och 2000-talet. Nu har det en ny skön skiva ute med både garagerock och lo fi-rockabilly och lite punkrock med musik som svänger ordentligt som jag lyssnade på med nöje. Korta explosiva låtar som verkligen
tog andan ur mig när jag lyssnade på albumet. Subsonics är verkligen bra så jag förstår att Black Lips och The Coathangers har bandet som sin förebild. För så här skön är bandet som kan konsten att explodera. När jag såg bandet live 2003 så blev jag nästan överkörd ordentligt måste tilläggas för de spelade så konsekvent precis som bandet gör på nya skivan, en stark lurig och suverän skramlig rock.

Sparks – Hippopotamus


Förra året släppte Sparks Hippopotamus, Sparks 23:e eller 24:e album tror jag att det är i ordningen. Låtarna/soundet på Hippopotamus låter modernt och fräscht. Bröderna Mael har alltid haft förmågan att förnya sitt sound så det passar in i nutiden.
Smarta, finurliga, lekfulla melodier i enkelhetens tecken, som man bara vill höra mer av. Här blandas det friskt i olika musikgenrer, opera, musikal och pop till en genialisk popmix. Russells sopransång sitter klockrent till Ron’s klaviaturer.
Skivan får € € € €

What’s That Sound? Complete Albums Collection of Buffalo Springfield ¤¤¤¤

Gram Parson förenade den kosmiska visionen där country och rock förgrenades vilket var hans eviga dröm fram till sin förtidiga död vid 27 års ålder. Visserligen kunde blues och country på femtiotalet förenas och rockabillyn föddes. Fastän här på en andligt plan ville Gram Parson att musiken skulle befruktas via countryns jordnära mylla och rockens förmåga till utlevelse. Gram Parson mötte Chris Hillman och de båda ingick i Roger McGuinns band The Byrds. De hade haft hit med Bob Dylancover men förenade folkmusik med rock och ävenledes countryn lånade stildrag.Men Gram Parosn gick vidare till andra band som kunde förena countryn med rock International Submarine Band för att senare bli The Flying Burrito Brothers och för att senare bli soloartist där rock och countryn fick blod, mylla och smak. Gram Parson turnerade ett tag med den väna countrygudinnan Emmylou Harris.
Det fanns andra vägar till countryrockens födelse – Bob Dylans kompband The Band gick sin egen väg för att transformera rock, soul och country med några av världens bästa album någonsin liksom Bob Dylan kunde göra i slutet av 60-talet då han spelade in countryinspirerande låtar. Ja vi har folket bakom Linda Ronstadt som kompade henne på debutskivan som senare bildade The Eagles och spelade countryrock på sin första platta.

Så nu kommer vi till huvudtemat Buffalo Springfield som Neil Young ingick i när han kom till Kalifornien ifrån Canada för spela musik. Ett par av medlemmarna i bandet byttes ut och bildade senare countryrock/västkustrockbandet Poco. När bandet upplöstes i slutet av sextiotalet släppte Neil Young sina bästa countryrockalbum och ingick tillsammans med Neil Young och Stephen Stills i folkrockarna Crosby, Stills, Nash & Young.

Nu finns alla album i mono och stereoversion i en box som Buffalo Springfield släppte under sin karriär som nu finns här i en välförsedd box där jag lyssnar på dessa under ett par veckor och får verkligen lära känna bandet som jag mest lyssnat på deras album lite här och där men kanske inte tagit in bandet ordentligt eftersom jag ofta såg som gruppen vilket Stephen Stills eller Neil Young spelade med innan de liksom gick vidare till nya musikaliska visioner – ett länk i deras konstnärskap. Naturligtvis har jag haft fel uppfattning – det är först nu jag verkligen förstår magin med bandet som nästan kan tävla med The Band med den magi som omgav musiken de spelade.
En samling unika musiker som här får uppvisa vilka kvalitéer bandet verkligen besattes genom musikerna fantastiska sammanvägda erfarenheter. Låtarna är numera hos mig ren pur låtskrivarmagi. En samling jag vill påstå är sommarens bästa retroupplevelse.

Lucia Berlin – Handbok för städerskor: Förord Klas Östergren. Översättning Niclas Hval Natur&Kultur 2016


Novellerna var ett tag inte så kommersiellt gångbart och verkade komma ut lite av den varan medan min vän Evert Eliasson däremot menade att novellen var däremot inom science fiction var nästan legio med noveller. Men sedan min favorit Alice Munro fick nobelpriset för sina lysande noveller. Men nu sedan 2016 ur flertalet samlingar läser jag den specifika författaren Lucia Berlin som föddes 1936 och gick bort i cancer och skolios som punkterade ena lungan. Ja hon både kämpade med sin alkoholism samtidigt hon uppfostrade flera barn och var ävenledes akademiker och omtyckt lärare.

Hon växte upp med en fader och moder som reste runt i världen på arbeten men Lucia Berlin började skriva noveller – cirka 76 stycken i diverse tidskrifter innan de under åren samlades ihop på diverse samlingar. Detta fantastiska urval med verkligen starka syrafrätande noveller direkt hämtat ur verkligheten. Ja det handlar om abort, alkoholism, äktenskap, drogberoende och försöka hålla livet uppe. Det är noveller som är nästan reportageliknande sanningar likt Joan Didion, Tom Wolfe eller Hunter S Thompson som hennes språk rakt av med innehåll och allt lätt kan jämföras med. Det finns också lakoniskt draperad starka berättelser som kan påminna om den novellsamling som Raymond Carver i ”Short Cuts” gav ut för en del år sedan. Men här brinner det men ändå blir det en rak berättande ton som inte väjer för någonting i människans inre.
Allt plockas fram och synliggörs, varje lögn, ursäkt och försök att dölja beroenden skriver Lucia Berlin ändå med värme. förstående, empati och framförallt på ett sätt att jag som läsare förstår hur droger och sprit påverkar livet och familjen. Det är inget smicker utan tvärtom storslagen prosa som vrider om allting i flertalet varv. Lucia Berlin är en litterär skatt enligt mig.

I kväll spelar Beck i Stockholm. Platsen är Gröna Lund

Beck Hansen eller Beck som blev så unik med sin mix av hip hop, gammal blues och elektronisk musik. I år blir han fyrtioåtta år och har sedan genombrottet med albumet ”Mellow Gold” som gjorde att Beck klev ut ur alternativa musikvärlden till att bli en av de bästa mainstreamartister. Jag såg honom i Stockholm 1994 och långt senare på Gröna Lund när han uppträde där förra gången. Beck har varit ganska så varierande i kvalitet så har skivorna varit lite berg och dalbana under åren. Fastän här kommer nu mina personliga favoriter med Beck under åren.


https://youtu.be/I-XuMvxi-vc









Det var dagens musik.

Kazuo Ishiguro – Begravd jätte (Wahlström & Widstrand 2017)


När Kazuo Ishiguro fick nobelpriset var vi många som poängterade att få författare kan relatera sig till tiden och minnet på samma sätt han gjort under sina många framgångsrika romaner där minnet och tiden hela tiden på ett eller annat sätt finns nära intrigerna och blir på något sätt romanens centrala del, den mest väsentliga detaljen som avgör romanens fortsatta handling. Ävenledes kan det stämma på den senast översatta romanen från förra året ”Begravd Jätte”.
Här utspelas romanen på cirka femhundratalet efter Kristus födelse. Det är i England som det keltiska folkslaget britanner härstammar och återfinnes idag i Wales medan brittiska språket spred sig ut överallt i England till slut och de saxare som härstammade från Tyskland som under folkvandringstiderna erövrade England. Den sköra bräckliga fred som mytens Kung Arthur skapat i en värld med monster, trollkarlar, drakar och myter. Där har en glömska i som drabbar folk som tappar bort delar av det historiska minnet vilket gör att närminnet är mera verksam. den stora frågan varför det blivit så. I en by så bor Axl och Beatrice som är ett äldre par som skall gå iväg för att träffa sin förlorade son.
Fastän Axl har ett förflutet som ligger långt tillbakaträngd i hans inre liksom Beatrice också sakta börja få minnesglimtar över deras gemensamma förflutna som alltmera kommer fram när det börjar närma sig källan till varför minnena reduceras så hårt.
En konkret dimma tränger sig sig på i både metafysisk och fysik mening vilket representerar själva minnet och glömskan som badar i en ocean av förträngda minnesfragment som finns på samma stället där det kollektiva minnena finns.Romanen är en salig mix av historisk skröna, saga, myt och form av äventyrsberättelse som också säger någonting om den brittiska historiens relation till vår egen tid. Vi ser filmerna och tv-serierna som berättar och återberättar ur olika versioner Englands mytologiska liksom den politiska sprängkraft myter kan bära med sig in i framtiden och skaka om oss fortfarande. vi blir inte av med historiens sprängkraft. Även om den får en mild smått poetisk drömsk berättelse att växa likt en del av det förflutnas bildningsroman.
Där huvudkaraktärer skall lära sig eller oss läsare någonting relevant som skall utbilda oss inför livet. Jag kommer att tänka på litteraturhistoriska verk som Henry Fieldings ”Tom Jones” från slutet av 1740-talet, Lessings ”Nathan den vise” eller biografin över Samuel Johnson vilket James Boswell skrev så fint. Det gemensamma med alla dessa nämnda böcker att det gav mig förståelse för tidens förmåga att få oss läka såren eller glömma det förflutna.

Just att bekämpa glömskan är en central del av handlingen i romanen eftersom karaktärerna vandrar genom ett historiskt England för att finna rötterna och få stopp på den glömska som vilar över oss än i dag.
Det är en skimrande lättsam skriven roman som verkligen flyter fram som en ballad i sakta mod. Jag tror mig återigen fått läsa en vacker roman där minnet återkommer i form av kärlekens makt.