Everything is Recorded – Everything is Recorded by Richard Russell ¤¤¤¤

XL Recordings är ett av de stora oberoende skivbolagen som Richard Russells skapade i slutet av av 80-talet för att skapa bra dansmusik. Men sedan dess har han producerat en rad med skivor från artister med bred vision M.I.A,Dizzee Rascal,The Radioheads egen frontman Thom Yorke, White Stripes, Bobby Womack, Gil Scott-Heron eller Damon Albarn från Blurs egna musikaliska projekt. Ja som ni märker kan verkligen Richards Russell sägas ha ett brett spektrum. Jag tänker mig att man kan jämföra honom med amerikanen James Murphy från gruppen LCD Soundsystem som också givit ut punkfunkskivor via sitt bolag DFA Records.
Nu har Richard Russells ett ny projekt som han kallar för Everything is Recorded som påminner om Damon Albarns eget Gorillaz i stil och idé.

Hans eget projekt är ett lyckat sådant eftersom här finns både låtarna och framförallt artisterna som lyckats förmedla hans ambitioner vilket får mig att tänka på det album som Quincy Jones finaste ambition från 1981 – The Dude. Eftersom även där var det gästartisterna som gjorde albumet stort.
På Everything is Recorded finns låtarna som sveper snyggt och subtilt över hela skivans konstruktion särskilt när Kamasi Washington låter sina jazziga saxofonpartier dominera ett par låtar med lyxig magi på ”She Said” med Obongjayr från Nigeria och ävenledes den fina sången ”Mountains Of gold” med tre artister Ibeyi, Sampha och Wiki. Dessutom kan man lägga till Peter Gabriel eller Owen Pallett.
Tillsammans utgör albumet en klar skiva som jag utan tvekan kommer ta med mig och lyssna på hela våren helst med skimmer i ansiktsdragen och leende gå och tänka på vårens ljuvaste stundande blomsterprakt och fågelsång.

Craig David – The time is now ¤¤¤¤


Första gången jag hörde talas om Craig David var när jag hörde den suveräna singeln med den vibrerande dub step/garage-känslan som spred sig i England, ja framförallt i London. Gruppen Artful Dodgers singel som jag köpte i slutet av 90-talet – Re-Rewind (The Crowd Say Bo Selecta). En melodi som tydligen var lånad från en första demoversion som Craig David gjort lite tidigare på 1990-talet. Låten finns också på hans snygga debutalbum ”Born to Do It” som jag köpte på cd 2000. Den skivan var ett mästerverk enligt mig därför att den mixade alltifrån garage, two step, electro, hip hop, big beat och ren r&b is tilen. Efter första albumet tappade jag från och till bort Craig David.
Fastän med det nya albumet är han tillbaka hos mig och jag är övertygad om skivans storhet. Med hjälp av JP Cooper, AJ Tracey och Chase &Status bland gästartisterna lyckats Craig David förmedla snygga låtar som både förvaltar den stil han började i för sisådär 20 år sedan för att förnya med dagens sätt att skapa och transformera modern r&b på ett brittiskt sätt naturligtvis.
Craig Davids musik på nya skivan fungerar allting som en produktion som som blir ett helhetligt konstverk i sig själv medan låtarna fungerar också såsom separata enheter vilket är byggstenar, eller kan sägas vara ett musikaliskt dna i en cybergenetiskt system.
När jag lyssnar på låtarna och tar in dem var för sig som verkar det liksom med skarp skärpa liksom vassa missiler öppna mina sinnen till vidöppna landskap där tonerna och melodierna centrifugera likt en virvel i mitt inre.
Craig David sjunger bra och fokuserar sin energi rakt på sången och låter musiken bygga upp stämningen i låten så att jag får en tonsatt färgrik skiva vars kraft blir så pass större vid varje ny låt. Det är en av kommande vårens vackraste symboliska album.

Blaskan väljer skönhetens musik utvalda av chefredaktören.

>I dag tänkte jag välja en symfoni i kärlek och skönhetens musik rakt igenom sjunde himlen. Musik som förbinder essens i det som kan uppfattas vara lyx, skönhet och välbehag som lyser upp i neonljusets glitterparaply där festen aldrig tar slut. En daiquiri för världen. Honungslen musik som rinner längs sockertoppsbergen med hallongfluffiga moln högt svävande där uppe i de oceanblåa himmelsvalven.
Nu börjar musik som jag under åren älskat sönder fritt rotera omkring i Blaskans musikaliska skönhet här:



































Så avrundar vi här med följande låt:

Justin Timberlake – Man of the Woods ¤¤¤¤¤


Det är en stor glädje när en kritisk människa som jag själv kan finna att även de största artister som oftast rör sig i de gränstrakter där oftast barn eller tonåringar till fans har sina favoritartister kan göra avgörande album. Artister som jag oftast rynkande på näsan viftade bort som ointressanta i de flesta avseenden. Naturligtvis inte alltid gjorde jag sådana fadäser. Min respekt och kärlek till artister som George Michael fanns där naturligtvis alltid och hans mainstreamalbum var oftast mästerverk.
Men här tänker jag mera på mainstreamartister som plötsligt slår till ordentligt.
Kylie Minogue kunde jag känna ambivalens inför under sin tid med framgångsrika Stock Aitken Waterman på låtskrivarfronten. Det var när hon själv som oberoende artist började släppa skivor med snygg dansant discopop som jag började fall inför hennes artisteri. De tre skivorna ” Light Years, Fever och Body Language” uppvisade hur attans bra Kylie Minogue utvecklades till att bli.

Britney Spears släppte två starka album som jag föll direkt för där hennes tidigare mera lama popförsök utvecklades till en mera mogen och mörkare dansant pop med inslag från den nya tidens influenser då föll musiken på sin rätta plats. ”Blackout och Circus” blev två smärre mästerverk.
En annan artist är forne Take That-medlemmen Robbie Williams som plötsligt slog till ordentligt med ett superstarkt album i början av detta decennium som hette ”Sing When You’re Winning” som jag verkligen älskade. Ett par år senare såg jag honom på en bländande konsert här i Stockholm. Efter det kom det flertalet bra album ett bra tag men idag har jag ej någon koll på hans produktion.
Nu är det dags igen för nästa totala överraskning för min del när det gäller Justin Timberlake som nu har en större karriär än vad han hade i’NSYNC trots allt. Hans skiva ”FutureSex/LoveSounds” med ett uppdaterad sound från bland annat Timbaland 2006 blev nog inledningen till en ännu större karriär. Inom film har han gjort bra ifrån sig som skådespelare i framförallt ”Social Network” där han spelade Napsters grundare Sean Parker som blev vän och kompanjon med Facebook-grundaren Mark Zuckerberg.

Justin Timberlake har nu släppt sin absoluta bästa album som ligger i mästarklass. Här finns den mest delikata popen som förfinas av utsökta låtar och dessutom en härlig känsla att fylla musiken med intressanta och delikata sånger. Justin Timberlake lyckats förena god förmåga att skriva låtar med en skönt härligt gungande takter.
Dessutom att samarbeta med den nya skolade countrysångaren Chris Stapleton och souldrottningen Alicia Keys tyder på bra intuition att skapa bra musikaliska relationer som leder till mästerliga l¨åtar på ett stort album. Jag blir nästan så där löjligt glad åt en skiva som bryter ned mina fördomar mot mainstreampopens jakt på försäljningsframgångar. Men nu förstår jag att det här är verkligen god pop som är minst lika bra som Wham, George Michael, Duran Duran, Madonna eller för att kanske ta mera nutida referenser såsom Robyn eller Rihanna någonsin var eller är.
Nu mixas snygga arrangemang med nya ljudbilder som gör att varje påföljande sång blir ett bevis på att när kreativ förmåga att göra fantasifull musik kombineras med en övertalangfull artist då blir det mera av fröjden att beskåda glimtar av himmelriket.
En skyddsängel sitter nog på Justin Timberlakes axel just nu.
Tänk bara vilka producenter som är med på skivan. Timbaland (Missy Elliot) The Neptunes där Pharrell Williams ingår precis som han är medlem i NERD. Även hade han hit med låten ”Happy” och Rob Knox som var inblandad i tidigare låtar med Justin Timberlake. Se låten ”Love Sex Magic” där Ciara sjunger tillsammans med Justin Timberlake.
Det finns även andra producenter på albumet. Nåväl vinterns bästa album har officiellt landad hos mig.

Janice – Fallin’ Up ¤¤


Den unge artisten Janice har nu blivit uppburen och nästan geniförklarat av en enig kritikerkår i Sverige och framförallt är det rösten som brukar framförhållas som hennes främsta tillgång efter också spelat in sånger som nästan gjort henne nästan till en ikonisk artist. D
et relevanta som också brukar påtalas är att hennes bakgrund är gospel och särskilt kommer hon från TENSTA GOSPEL CHOIR som blivit en plantskola för svenska artister. Här kommer också andra artister såsom Sabina Ddumba, Mapei,Kristin Amparo, Linda Pira,Zhala eller Lykke Li som haft sina rötter där och så nu Janice som hamnat i centrum för musiksverige.
Det som jag finner märkligt är hur svenska kritiker som oftast brukar stoltsera med att de är ateister med viss vänstervurm tillika. Det kan ha vaga relationer eller vara tydligt ointresserat av kristendomen i allmänhet i Sverige.
Fastän så när vi kommer till den afroamerikanska musikkulturen som började i gospeln, vilket brukar få svenska musikkritiker bli varma i själen och få något inom sig själva att förändras när det talar om amerikanska soulartister som började med gospel i kyrkan. Då blir det fint att vara kristen och sjunga om kristendom.

Jag kommer ihåg hur Per Bjurman hade besökt kyrkan där Al Green brukade predika i och han nästan kände att han efter hört Al Green tala kunde tänka sig i känslan att bli transformerad till kristendomen då Al Green hade sådan styrka i tron. Det behövs alltid tydligen soulartist för att få en svensk ateist fundera på kyrkan.
Men så har gospeln i USA en annan betydelse liksom religionen för människor där man inte skäms att kalla sig kristen som vi oftast gör i Sverige. Här är det på något märkligt sätt fint att vara kritisk ateist och stolt att påtala att man minsann struntar i traditioner. En motsägelsefull men kanske trivial notering angående svenska ateistiska musikkritikers själsliv som kanske förläst sig på Richard Dawkins, Sam Harris eller Christopher Hitchens kristendomskritiska verk och blivit dogmatiska i den frågan. Nåväl låt oss lämna det därhän.
I Sverige har hört få bra gospelplattor som jag kommer att ihåg och framförallt minns jag hur Carola spelade in en underbar gospelplatta i Rättvik kyrka med Per-Erik Hallin som jag anser är det enda av värde Carola någonsin spelat in. Förutom det är de få minnesvärda skivor med svensk gospel.

I USA kunde vi till exempel höra en världsartist som Mahalia Jackson sprida gospel världen över med bravur. Liksom stora gospelgrupper The Soul Stirrers som hade en artist som Sam Coke som förenade det världsliga med det andliga liksom The Staples Singers som turnerade med denna familjegrupp och sjöng världsliga såsom andliga sånger med ett oerhört sväng. Ett sväng vi nästan aldrig hör i svenska kyrkor. Man kan höra på soulmusiken hur djupt förankrat inom kristna kyrkan musiken och sången är. Ja kanske inte direkt i Motown-produktionerna utan mera i den djupa södersoulen eller det som Stax, Hi Records med flera bolag sysslade med en andlig soul även om texterna handlade om drypande våt sexuell rå kraft eller om stark erotik men även texter om hur världen kunde se ut ur en afroamerikanska perspektiv, å fanns rötterna från kyrkan klart där per definition.
Aretha Franklin är det svårt att tänka sig utan sina rötter i kyrkan. Det finns en talande symbolik till exempel i filmen ”Blues Brothers” att scenen där Blues Brothers befinner sig i kyrkan och hör James Brown i sin roll sjunga om GUD och just där och då får John Belushi sin uppenbarelse om sitt uppdrag. Ja en sådan scen kan man bara spela in i USA. I Sverige skulle det bli lyteskomik och platt fall eftersom vi har ett allvarlig synsätt på religion som ej nog går att förena med livsglädje på samma sätt. Calvins anda vilar på oss liksom Gottfrid Billing och Nathan Söderblom.

Nu kommer vi till Janice skiva efter denna långa utläggning. En ung artist som givit ut en skiva med popsoul som jag nog kan känna har alltför mycket Rihanna vilande över sig som ett raster för att låta självständig och tillräcklig intressant. Det är en skiva som är trist och låter hopplöst ointressant i mina öron. Jag ser tydligen inte vad alla andra ser som det geniala i aktstycket. Det jag tycker är trivial och på gränsen till utslätat banal pop fastän med bra produktion måste väl tilläggas.
En del tycker att det är livsbejakande pop som här presenteras och med en viss form av attityd och så kan det vara. Färgstark musik men det räcker ändå inte för att få mig att bli gladare när jag lyssnar på en skiva som mest är en dussinvara i min värld. Nej det är ingen revolutionerande platta som skakar om utan en vanlig kommersiell platta med en begåvad artist som kanske kommer göra bättre ifrån sig i framtiden.

Calexico – The Thread That Keeps Us ¤¤¤¤


Calexico är ett band som bildades i grunden av Joey Burns och John Convertino som skapade ett underbart band som jag länge tyckte hade likheter med Flamings Lips fast så är inte fallet egentligen. Utan Joey Burns och John Convertinos rötter ligger i det band som det ursprungligen började i, nämligen Giant Sand som numera enbart har grundaren Howe Gelb kvar i sättningen.

Calexico söker sig mera åt The Jayhawks, Son Volt eller Uncle Tupelo i nutida kontext. Går man längre tillbaka skulle jag nog säga Neil Youngs sjuttiotal, Buffalo Springfield, The Byrds, Gram Parson eller hans gamla band The Flying Burrito Brothers. Ja en sorts ökenrock med kosmiska rocken som countryrocken klev fram ur i sin form.
Deras album har haft hög kvalitet och fortsätter att leverera med säker hand musik som tar tag i min själv och ger mig berättelser. På detta album finns tjusiga välskrivna bonusånger som också skapar bra känslor och fina förnimmelser av skönhet. Jag tänker mig att nya albumet är som att besöka Las Vegas och senare ta sig ur staden och åka rakt ut i öknen. En skimrande snygg amerikansk bil som åker med passagerarnas hår som vinden sveper med i. Ja sångerna som Calexico gör handlar om uppenbarelser på något sätt som får liv, form och rörelse genom den musik gruppen alltid lyckas konstnärlig framställa utan krångligheter eller krystade formuleringar.
Nya albumet ännu ett bevis att bandet både orkar och kan frambringa skön konst ur sin redan stöpta form bandet alltid på något sätt lyckats förmedla genom att skriva vackra , melankoliska sånger Så ävenledes finns många av på det nya starka albumet.

Mikael Persbrandt – Så som jag minns det medhjälp av Carl Johan Vallgren (Albert Bonniers 2017

Det är sällsynt att läsa en självbiografisk bok som verkligen rasar av en inre ilska och en ilska som verkligen vill göra upp med sina synder och tillkortakommanden utan skyddsnät. Ja Mikael Persbrandts bok är en verklig uppgörelse med sitt ego och persona i Jungs mening.

Detta är en bok som verkligen inte skrapar på ytan varse det gäller Mikael Persbrandts filmkarriär, teatervärld eller hans personliga liv och familjebild som inrymmer under hans livsresa mot Dantes inferno för att tillsammans med sin riktiga Beatrice (Sanna Lundell) till sist resa sig emot ljusets strålar.
Den här boken har verkligen gripit tag i mig precis som två andra självbiografiska böcker om skådespelare tillhörande min egen generation: Robert Gustafssons ” Från vaggan till deadline” och senare Thorsten Flincks bok om sitt liv vilket jag tidigare här på Blaskans blogg har recenserat.

Mikael Persbrandt är som människa nästan dragen till undergångens estetik med sina roller som stundtals kan vara repriser på hans eget liv där konst och liv stundtals tangerar varandra men ändå lyckats han hålla Bergmans demoner i strama tyglar medan han arbetar medan privata livet faller ihop i en allt snabbare takt. Men under alla Beck-filmatiseringar gör att han också relevanta starka filmprestationer som kommer gå till den svenska filmhistorien liksom hans plats i teaterhistorien är utan tvekan säkrat. Hans långvariga samarbeten med Torsten Flinck som också var en människa på väg in i kraschen. Ja det finns många bitar i Mikael Persbrandts liv som både har långa ljusa stunder men tack vare den bipolära tillvaron kunde ställa till trassel under många långa år.

Här beskriver Mikael Persbrandt ur djupet av sitt hjärta hur livet kunde gestalta sig och hur kampen mot droger, sprit och kvinnor hela tiden fanns där med sina svarta klor vilket rev sönder hans sargade själ och det hela sker inför den vidriga skvaller och kvällstidningens asgamar allt större jagande inflytande. Stundtals var han en jagad och hetsat man av journalisternas egen lynchmobb. Men det finns inget urskuldande som ligger som ett raster över boken utan en öppenhjärtig förhållningssätt till det som sker i tillvaron.

Men boken har en annan sida som är ännu viktigare den som behandlar vitala svenska teaterhistorien Mikael Persbrandt har varit med att omforma från hans tidiga teaterförsök med Rickard Günther via Dramaten med Ingmar Bergman till Torsten Flincks regissörsarbete.
Ja det finns många vitala och viktiga ögonblick som Mikael Persbrandt beskriver i sin bok som får oss att ta del av svenska teaterscenens moderna historia där han också berättar om hur han kämpade för att orka ånga på med så många projekt som möjligt. Hans längtan efter en egen hel familj som skulle vara en motvikt mot hans egen uppväxt i Jakobsberg med skilsmässa och en sval fader-son-relation. Det handlar om att finna sin egen plats i tillvaron och låta sin egen färdriktning forma en plats som kan skapa trygghet. Den kampen är tycker jag en röd tråd genom boken. Den platsen finner han till slut efter en lång kamp mot sitt destruktiva leverne.
En annan sida jag inte hade någon kännedom om var Mikael Persbrandts stora motorintresse och att han ägnade sig åt motortävlingar. Ja boken är frisk som källvatten och en stark uppgörelse med sitt gamla liv och förmåga att kunna äntligen ta kontroll över sitt liv trots slaskpressens försök att förstöra hans tillvaro. En stark och modig bok tycker jag som berört mig mycket.

Mark E. Smith 1957-2018

Med anledning att postpunkens buttraste magiker – lite av punkens svar på Van Morrison gått bort kommer här en musikalisk hyllning för att visa hur bra Mark E. Smiths band The Fall är. The Fall bildades efter att Mark E. Smith såg Sex Pistols uppträda i Manchester. Bandnamnet är hämtat från en roman av Albert Camus och har flera medlemsbyten än de flesta band.

Nu blir det musik: