Cecilia Edenfalk på Waldemarsudde: Maskros/Dandelion

Jag såg Cecilia Edenfalk 1990 på Galleri Sten Eriksson med dessa upprepande motiv med en man som smeker, klappar eller gör någonting med sina händer bakom ryggen på en naken kvinna?. Jag fick då ingen emotionell begreppslig känsla inför hennes verk. Tre av dessa motiv finns med på denna utställning som både har nya såsom äldre verk på den här retrospektiva utställningen.
2016-12-06-15-55-53

Mitt problem är att när jag beskådar de nyare verk med maskrosor i centrum där naturens förgänglighet, livets årstidsväxlingar och livets skörhet kan visserligen vara en roligt konceptuell idé. Men inför de verken känner jag mig personligen tom inför dessa motiv, Min hustru Helene Nilsson tyckte bättre om dessa ideér när de uppvisades.
Jag får däremot mera förstålese för hennes nästan metafysiska måleri när hon gör egna tolkningar om uppenbarelser eller kring tankar om änglar som i form av statyer kan påverka själen. Där finns konstens inneboende styrka som strålar ut av pur mystik. Sådant är jag mera hyperkänslig inför. Livets andliga sida sådan som den ryska modernismen i Kandinskys kunde uppvisa i sina perspektiv på färgernas betydelse eller i Malevitjs abstrakta måleri. Där växer verkligen Cecilia Edefalk som konstnär enligt mitt tänkande. Då verken liv och just en nästan taktil sublim erfarenhet att växla mellan magisk realism och andlig djupsinne.
2016-12-06-15-57-10
Jag blir berörd av just bilden av en anonym kvinnlig staty med gåtfull förflutna som på målningen här nedanför. Detta uppskattar jag därför den målningen är öppen för fantasier och levand eorganisk tilltro på att tolkningar är enbart din egen uppfattning och upplevelse du har inför dig själv.
2016-12-06-15-52-07

2016-12-06-15-56-19

Utställningen är i sin helhet en holistisk upplevelse men lämnar mig splittrat i tanken då jag inte intaga förståelen inför helheten av Ceclia Edenfalk omfattande motivvärldar som omger denna konstnärliga galax.
2016-12-06-16-04-38

Teaterpjäs: Harry Potter And The Cursed Child Patrs one & Two: Based on an original new story by J.K. Rowling A new play by Jack Thorne – Medhjäp av John Tiffany

Efter den stora succén med alla delarna av Harry Potter-böckerna som också resulterade i biograffilmer, tv-spel, brädspel och mycket annat som ingår i Harry Potters universum. Så plötsligt kommer det en ny berättelse som handla rom Harry Potter tjugo år senare när han är gift och har en son – som tycker sig verka i skuggan av sin världsberömda fader. Harry Potter är trolldomsminister. Berättelsen har dramatiserats av teaterregissören John Tiffany och omarbetas till en mäktig teaterpjäs av dramtikern Jack Thorne.
Den hade uruppfördes 30 juli i London på Palace Theatre i år 2016.

jag var lite tveksam om den skulle fungera att läsa om Harry Potter i pjäsens speciella form. Visst dblir det visserligen lite annorlunda men det fungerar faktiskt väl ändå. Det blir nästan som att läsa det flytande ström av ordflöde som J.K. Rowlings Potter-romaner har som gör det att man sitter där och läser utan att ta några pauser.
I pjäsform har Jack Thorne bibehållet de ursprungliga litterära arrangemangen som Rowlings konstruerade på sitt specifika sätt för att vi läsare skall lättare relatera sig till Harry Potters universums innehåll. Pjäsen känns som att man läser med J.K. Rowlings språkliga signatur. Det blir visseligen via scener och akter något av små pasuer i berättelsen. fast det stör ändå i berättelsens direkthet.
Dessutom har pjäsen väldig mycket mera av psykologiska insikter i den föräldralösa Harry Potters sätt att försöka närma sig sin egen son – här kommer den klassiska konflikten in mellan förälder och barn, som vi kan uppleva i vardagen.

Det är en fascinerande pjäs med en bra grundhistoria vilket jag inte tänker berätta något om men det finns nästan grekisk ödesdramatik inblandad i pjäsens att närma sig berättelsen kärnpunkt och en skarp psykologisk försök till fördjupning av karaktärerna. Det kanske inte har den djuplodande insikt i själen i stil med Freud, Jung eller Jacques Lacan. Visst är förhåller sig händelseförloppen på ytan men gravallvaret tränger sig ändå igenom, till punkten där föräldrarnas kärlek till sina barn bryter samman eller igenom.

Jag kan säga att det är en bra bok som jag verkligen hoppas att någon teater sätter upp någon svensk scen eller att det blir en filmversion inom en snar framtid.
curesd-child

Leonard Cohen – You Want It Darker @@@@@

index

När hippierean rådde och San Francisos psykedeliska rockscen med kärleksbudskap och freden inom räckhåll existerade och banden Mamas And The Papas, Jeferson Airplane, The Doors med flera band härsdkade i världen. Bob Dylan skrev sina mest poetiska texter. Mitt i all denna flöde av händelser. Ja då kom det ett annat mörkare budskap där relationerna och romantiken också kunde innehålla smärtsamma skeenden. Livet kunde int ebara lindas in den ljusröda mest skimrand eögonblicken. I dessa sånger som kom från em mörk sametsröst så bevisade han att livets ständiga växlingar kunde gå in i väl beprövade ingångar i huset livet konstruerade. Leonard Cohen kom då ut 1967 med sitt vackra album ”Songs of Leonard Cohen” där hans hymner till kvinnor såsom ”Suzanne” och ”So Long, Marianne” blev hans första klassiker. Romantiska gester fastän ack så ljuva i sina melankoliska ögonblick. Naturligtvis ¨å finns det ännu flera storartade sånger som avvek från psykedeliska andan med sina svart bundna sånger som handlar om andra uttryck och skarpa iaktagelser. Hans allvar syntes tydliga. Hans sånger blev visor som blev moderna skillingatryck som plockar ned sextiotalets ungdomsgenerations villfarlser till vad det är. Ytlig autrryck för en naivare charmiga tilltro på kärlek och fredens absoluta existens.
Då blev Leonard tidens svar på Charles Baudelaire och Lord byrons mera mörka romantik där dekadensens borna skeenden existerar som mörka svarta skuggor.

När jag nu efter Leonard Cohens död lyssna rtillsammans med min hustru, Helene på hans sista ”mästerverk” så är det döden som finns där närvarande i varje sång och mörka materian transformeras till nio stycken poetiska betraktelser om liv som död. Leonard cohen pratsjunger sig genom låtarna – så att sångewrna sakt amen säkert blir sublima noveller som påminner om hans egna böcker. Här tänker jag främst på min favoritbok ”Nådens bok” eller som i hans fina diktsvit ” Book of Mercy”. Ja det är prosadikter i musikalisk form som formar skivans helhet. Det är vackra fastän ack så sorgliga sånger som Leonard Cohen konstruerar.

Det verkar som Leonard kan med någon form av röntgenblick genomskåda allting som han berättar om i sina böcker och på skivorna. Hans sista skiva är ett värdigt testamente över Leonard Cohens hela karriär som den bästa och kanske enda riktiga poetiska kritiker över vår tids dårskap och framförallt över kärlekens illusioner, som vi drömmer ihop utan att kanske orka fylla den med innehåll.

Därför måste du verkligen införs´kaffa Leonard Cohens sista album för att den är den enda skiva du kanske behöver i år.
images

Fyrtio år Punkspecial

Punken fyller fyrtio år som sagt. Det var 1976 som Sex pistols spelade på Free Trade Hall arrangerad av blivande Buzzcockmedlemmarna Pete Shelley och Howard Devoto. Det var en spelning där många åskådare senare själva skulle bilda lika legendariska punkgrupper. Det var förmodligen den sista vita vita riktiga rockrevolt som vi kommer få uppleva. Vi på Blaskan kommer inte här göra någon djuplodande historik kring punkens fyrtio år. Det gjorde vi i stället som temanummer 2006 när punken fyllde trettio år. Nu låter vi istället videos, konserter och annat kring punk/new wave tala för sig själv.

































Leonard Cohen – en magisk bard och profetisk humanistisk poet

index
Den store poeten och sångfågeln Leonard Cohen har gått ur tidens klangföreställning. Han var så mycket mera än den drömmande sångaren som med sin mjuka softa lena mörka röst förförde kvinnorna med sina sånger. Han var en författare och visdiktare som skrev sina låtar liksom sina dikter om relationen mellan man och kvinna. ett ämne han lyckades förmedla väl i sina många album. Men han kunde också beskriva sin relation till sitt judiska arv och hur han skulle förmedla det sakrala och värdsliga i sin konst.

Jag hade i min bokhylla några av hans böcker som jag vårdade och älskade med ömhet och besatthet på samma gång. Hans roman ”Nådens Bok” var en helig profetisk bok som kunde skriva om ljuset och hoppet. Precis som han gjorde i den Henry Milldoftande romanen ”Sköna förlorare” om kärleken och sexualitetens oanade kraftspel i spänningsmomentet mellan det kittlande förbjudna tankarna och den realitet som når de älskande. På 80-talet införskaffade jag mig Staffan Söderblom och Cohens vän Göran Tunnström vackra urval dikter i den emblematiska och skimrande urvalet ”Dikter från ett rum”. Det är en fin resa in till Leonard Cohens själ åtminstone så jag då upplevde hans diktvärld på 80-talet.

Men det var ändock hans skivor som hade störst betydelsen för de flesta även om jag anser att hans böcker också har betydelse för att se helheten i den resa i det inre Leonard Cohen gjorde under hela sitt konstnärskap.

epa04410292 (FILE) The file picture dated 20 August 2009 shows Canadian singer and author Leonard Cohen performing on stage in the arena in Nimes, France. Cohen will celebrate his 80th birthday on 21 September 2014.  EPA/YOAN VALAT

epa04410292 (FILE) The file picture dated 20 August 2009 shows Canadian singer and author Leonard Cohen performing on stage in the arena in Nimes, France. Cohen will celebrate his 80th birthday on 21 September 2014. EPA/YOAN VALAT


Den allra första skiva jag hörde fanns i min barndom var hans andra skiva ”Songs from a Room” där musiken var skön, lite mörk religiös på ett sätt som jag vid vuxen ålder förstod va dhan menade med sina sånger. Skivan hade min moder inhandlad på början av sjuttiotalet.
Jag minns att jag tyckte om Cohens röst och det suggestiva lugna beroendeframkallade sångerna ””Lady Midnight” och klassikern ”Bird on a Wire” som spelades ofta vad jag idag kommer ihåg. Men det skulle dröja till slutet av sjuttiotalet då jag köpte två album på rea – två lyckliga stunder minns jag det var när skivorna ”Death of a Ladies’ Man” som Phil Spector producerade och sången Don’t Go Home with Your Hard-On blev snabbt favoriten hos mig. Jag gillade att Bob Dylan och beatpoeten Allen Gingsberg körade bakom den låten. Den andra skivan blev ”Songs of Love and Hate” som innehöll några av Leonard Cohens största klassiker.

Leonard Cohen är precis som Bob Dylan en ikon som förstod sextiotalets rättvisepatos och hippiegenerationens psykdeliska fria tal om den sexuella revolutionen – men där vände Cohen på diskussionen genom att tala om livets realiteter och tala om dess svårigheter. En bard som talade om kontraster, problemen och de mörka stunder som livet kan förväntas ta flera steg in. Mne ljuset och nåden finns alltid där någonstans.

Nu blir det sånger av Leonard Cohen här:











Leonard Cohens sista intervju:

Bon Iver – 22, A Million @@

300x300

Justin Vernon elelr bon Iver som han heter som artist har släppt tidigare flertalet verkligen br apoetiska album som har betytt mycket för min perosnliga del . Det är raka okomplicerade album men med väldigt komplexa låttexter. Debuten ”For Emma, Forever Ago” är ett bra exempel. Därför blir det märkligt att han släppper en konstskiva med sitt nyvunna intresse för taoism och dess symbol Yin & Yang som dessutom bryter visserligen ny mark när det kommer till Bon Iver.

Men för min perosnliga del tycker jag tyvärr inte direkt om hans nypåtagna konstnärliga arrangemang eftersom den inte leder dirtekt till något för min del som jag kallar för substans. Naturligtvis ur artisten Bon Ivers personliga perspektiv så är det säkert riktigt att han vill utveckla sin musikaliska rum till ett mera filosofiskt utrymme. Men jag känner ingen direkt emotionell koppling till det nya som jag hade med vad som är ursprungligen Bon Iver kärnpunkt så som jag uppfattar hans musikaliska gärning. Ett sätt att skriva låtar som berör på djupet och som också klarar av att ge oss musik som brinner sakta som en eld i brassan som pyr lite grann under vedklabbarna.

Det nya albumet skall tydligen skildra i albumtitel den dualism han känner med dem som berörs i miljontals över hela världen däribland jag – men det är där problemen med nya albumet infinner sig därför att musiken låter mest som tom konstmusik som inte klarar att balansera mellan texten och kopplingen till musiken.
Bon Iver leker Arto Pärt eller John Cages zenbuddistiska bildmakeri inom sina pianoseanser. Här blir Bon Iver lite blek för plötsligt låter han också som om John Lennon plötsligt skulle vilja göra musik baserat på tao eller kontemplativa stycken från Philip Glass moderna klassiska värld. Justin Vernon sjunger stundtals med en försiktig glöd men föga passionerad. Etfter ett par månader med bon Iver så förblir musiken tom och stum.

Om den kontroversielle Mr. Dylan

”Bob? Bob vem då? Jaså Bob Dylan, vad är det med honom?”
Ja, han har ju bara vunnit Nobelpriset i Litteratur. Visst känns väl konversationen igen. En annan som har förekommit är om han är värd priset eller inte. För få gånger har väl världen reagerat med sådan unison häpnad……och en del jubel förstås. Men vi kan lugna er på den punkten, visst är han värd priset även om det var oväntat.

Jo, jag vet att vissa anser att han inte förtjänar priset. Men meningen med artikeln är att visa att det sättet att se på det hela är helt fel. För även om vissa gör sitt bästa för att förringa Bob Dylans litterära ådra så finns den där. Delar av kulturens Sverige rasar förstås, Dylan är ju inte kvinna och en sån måste man ju i feminismens namn ha. Ebba Witt Brattström menar till och med att detta öppnar för att ge Beyonce litteraturpriset någon gång i framtiden. Jo det är klart, om vi vill ha litteratur som författas av andra åt en beställare av ett litterärt verk enbart avsett att sälja maximalt med kopior så fungerar det.

För till skillnad från Beyonce så skriver Dylan alla sina sånger själv. Han gör det dessutom inte först och främst för att sälja först utan för att skapa. Det är alltså en väsentlig skillnad mellan de båda och att jämföra de två är som att jämföra en Trabant med en Rover. Beyonce har dessutom till motsats mot Dylan inte en enda litterär ambition med de låtar andra skriver åt henne. Nej, Dylan är ensam i sitt slag på flera sätt.

Ta till exempel att Bob Dylan är något så unikt som den moderna tidens bard. Skalden som framför sina låtar till harpans stämma…..nej, jag menar gitarrens. Oftast kontroversiell och alltid med en utstucken haka. Folkmusiken han startade i ansågs mossig av en ungdomsgeneration, naturligtvis tog han upp den fallna manteln. Där alltså något ansågs förlegat fanns han och inte bara plockade han upp stilen, han gjorde den både litterär och populär igen.

När han så blev omslagspojke för den nya amerikanska folkmusiktraditionen passade han på att börja framföra den på elektriska instrument och så var hela etablissemanget bokstavligen ute efter att skära halsen av honom. Legenderna är många men en historia förtäljer att Pete Seeger, dåvarande vän och mentor, var tvungen att hållas tillbaka med fysiskt våld på Newport-festivalen 1965. Anledningen var att Dylan begick den hädiska greppet att framföra sina låtar på elgitarr, bas och kompad med trummor. Han hade enligt några blandat ihop folkmusik och rock/pop vilket var precis hans avsikt.

En del menar att den händelsen var något av det viktigaste i musikhistorien, andra att det var dödskyssen för den moderna folkmusiktraditionen. Och det är precis det Bob Dylan är, en kontroversiell artist vars verk lämnar få oberörda. Många älska honom och en del hatar honom. Hos de senare heter det att han inte kan sjunga, skriva låtar eller ens framföra dom. Fansen menar att han är genial. Men varför Nobelpris, och varför i just litteratur? Många menar ju att han har lite eller inget med litteratur att göra. Men ack så fel man kan ha, för det är precis det han har.

WASHINGTON D.C. - AUGUST 28: Folk singers Joan Baez and Bob Dylan perform during a civil rights rally on August 28, 1963 in Washington D.C. (Photo by National Archive/Newsmakers)

Barden, poeten och folkmusikern Bob Dylan är onekligen ett kontroversiellt men modigt val till årets pristagare i litteratur till Alfred Nobels minne. Här ses han med dåvarande flickvännen och medmusikern Joan Baez under en demonstration för medborgarrätt/konsert i Washington. Foto: By Rowland Scherman, National Archives and Records Administration – http://minnesota.publicradio.org/display/web/2011/05/21/dylans-career-in-photos/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17301218

Läser man Dylans texter upptäcker man relativt snart att det finns en rytm och en röd tråd genom allt. Han använder klassiska litterära knep som att låta en huvudperson berätta en historia där Dylan själv bara är förmedlaren. Han ser med den fiktive personens ögon det som sker och klär bara historien i en språklig dräkt. Detta är en tradition som går tusentals år tillbaka i litteraturen så inget unikt på så sätt. Nej, det är snarare lyriken och hur diktningen växer fram i hans texter. Det är som om man hade en diktsamling framför sig, inte en låttext. Det är där Dylan blir unik, precis som Tranströmer eller andra lyriker.

När man lyssnar med sitt inre öra på en text av Bob Dylan så märker man snart att det finns en rytm som sagt. Gör ett experiment, läs texten till säg ”Shelter From The Storm” eller ”Positively 4:th Street”. Snart hittar du en rytm, när du hör denna lyssna på låten med musik till. Det du upptäcker då är att musiken följer rytmen i texten och tvärtom, de kompletterar varandra. Synkront, kompletterande och konfrontation är det han arbetar med för att få till den där rytmen och det är nog gissningsvis alltid texten som är alltings början för den gode Bob.

Språket är både beskrivande, exakt men framför allt målande. Med små penseldrag och lager på lager bygger han upp en bild som med lyrikens metoder har en ansats och ett slut. Det är alltid en historia både i desperationens tecken som i ”The Ballad of Hollis Brown” eller i absurditeten som i ”Black Diamond Bay”. I den senare återfinner du för övrigt rytmen i texten igen. Långt fram i sin karriär var Dylan både socialt medveten och politisk i sina texter. Inspirerad av medborgarrättsrörelsen i USA tog han upp kontroversiella händelser som den i ”Hurricane”.

Låten handlar om den livs levande boxaren Rubin ”Hurricane” Carter som 1966 mot sitt nekande dömdes till livstids fängelse för ett mord han aldrig begick. Domen fastslogs trots vittnesmål som pekade ut andra än Carter. Rubin Carter benådades och frisläpptes först 1986. Enligt många, bl a Dylan, berodde domen enbart på att Carter var afro-amerikan och därmed ett lätt offer för ett rasistiskt system.

Att Rubens karriär inom boxningen gick åt h-e var inget som berörde maktens män och det var här den alltid lika vassa Dylan satte in sin dolkstöt. Återigen sticker den rebelliske och kontroversielle Dylan alltså fram hakan. Han blir själv talespersonen för anklagelserna mot ett likgiltigt etablissemang som lämnar en man att ruttna i en cell. Man kan knappast beskylla honom för att fega ur med andra ord. Det är istället en man som alltid går och alltid har gått sina egna ibland något säregna vägar.

bob-dylan-torontoBob Dylan genomgick i mitten på 60-talet en transformation till den mer elektriskt baserade i sin musik. Ett rent helgerån enligt vissa, en nytändning enligt andra. Som vanligt fick man konstatera att den alltid kontroversielle Bob Dylan hade lyckats reta gallfeber på hela etablissemanget. Precis som nu med andra ord. Foto: By Jean-Luc – originally posted to Flickr as Bob Dylan, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6699656

Det blir väl knappast sämre av att Dylans stora litterära förebilder heter Jack Kerouac, Woody Guthrie, Carl von Clausewitz, Arthur Rimbaud, Leo Tolstoy, Edgar Rice Burroughs, Luke Short, Jules Verne, H.G. Wells och Allen Ginsberg. Beatnik-poeten Ginsberg var dessutom en av Dylans vänner. Kärleken och fascinationen till Rimbaud delar han med en annan artist vi på Blaskan älskar nämligen Patti Smith. De andras storhet kan man väl knappast ens ifrågasätta. Leo Tolstoy räknas ju som en av litteraturvärldens giganter.

Woodie Guthrie är ju som bekant den moderna amerikanska folkmusikens fader och var också han en god vän till Dylan om än ytlig sådan. Hans liv slutade ju i djup olycka med en sjukdom som långsamt gjorde honom okontaktbar. Huntingtons sjukdom (Chorea) som Guthrie led av, förstörde långsamt hans hjärna och gjorde honom allt mer isolerad. Från sent 40-tal fram till sin död gled han långsamt in i ett isolerat mörker. Men en tid innan han dog 1967 hann den då blott 19-årige Dylan träffa sin stora idol och musikaliska ledstjärna. Det blev trots sjukdom flera möten, men till sist satte Guthries sjukdomstillstånd p för dessa.

Dylan har alltså en rätt diger samling litterära giganter att luta sig tillbaka mot och att tacka för sin egna förmåga att skriva texter. Att han har talang har ju naturligtvis hjälpt till. Knappast något Beyonce kan skryta med men som sagt, har dom snopp blir det stopp i feministernas värld. För som Dylan så klokt skaldade, ”The Times They Are a-Changing”. Han är ju trots allt både vit, privilegierad, man och därmed översittare i vår nya sköna värld. Tur då att Dylan kan skriva texter och att de är fullvärdiga för ett litteraturpris. Dylan – 30 – Beyonce – 0,  när väl Ebba inser detta faktum kanske hon kan bli lika prestigelös som Dylan när han sjunger ”Don’t Think Twice, It’s Alright”.

Cirkeln är sluten, Dylan består. Trots snopp, vit överhöghet när han i själva verket har försvarat amerikanska färgades rättigheter och andra ovidkommande kommentarer, så är det en litterär gigant som nu tar plats i Nobels Litteraturpris-annaler. Det är tur att vissa har modet, sorgligt när andra kräver ordet. För har man inget att säga är det ju bättre att inte säga något alls. Det har Dylan också visat med sin fåordighet när det gäller intervjuer och annat. Han hatar nämligen mediebevakning. Det är nog mest därför negativisterna är så putta, de vet ju inget om Dylans sanna natur och hans genialitet.

Bob Dylan årets nobelpristagare.

Bob Dylans nobelpris i litteratur är årets verkliga överraskande berättelse. Javisst stod Don Delilo, Philip Roth, Richard Ford eller Joyce Carol Oates på tur inget prat om den saken. Men ändå öppnar priset till Bob Dylan möjligheter för skrivande rockmusiker som Leonard Cohen och Patti smith. Här kommer en liten musikalisk hyllning till Mr Bob Dylan.