Uffe Headbangar Till Marilyn Mansons Senaste

Artist/Titel: Marilyn Manson – Heaven Upside Down
Betyg: ♣♣♣♣

Nya skivan ”Heaven Upside Down” må ha ett grått omslag men innehållet är desto mer färgrikt. Bättre än så här var det länge sen Marilyn Manson lät. Foto: Wikimedia

Ofta numer blir gruppen/frontfiguren Marilyn Manson utskälld efter noter. Anledning är att många tycker att han/dom har utvecklats lite eller inget utan står och stampar på samma fläck som under storhetstiden mellan albumen ”Antichrist Superstar” och ”Golden Age Of Grotesque”. Albumen ”Eat Me Drink Me” och ”High End of Low” lyfts också ofta fram som exemplen på varför gruppen inte längre är vare sig relevant eller bra.

Hur det nu än är med den saken så tycker i varje fall jag att den beskrivningen är orättvis. Den nya skivan är nämligen både nyskapande och dessutom bra, faktiskt riktigt bra. Vad som möter lyssnaren är stenhård rock i dess ädlaste form och texter med de där små underfundiga budskapen och formuleringarna. Marilyn Manson är helt enkelt tillbaka i fornstor form och dessutom med bra låtar i bagaget. Mycket av framgången går att spåra till nya samarbetspartnern Tyler Bates som har skrivit ihop elak rock med den rätta udden.

Om vi börjar med låtarna så står de på fast mark i klassisk Marilyn Manson-land. Rak rock med blytung udd kryddad med industrirockens överdåd av syntar. Här finns gott om plats för känslor som mystik och skräck i musiken. Lyssna på ”Say10”  och den inledningen med den krypande känslan den ger. Explosionen kommer i refrängen och där är den uppe i ansiktet och fäktar med sitt budskap. Låtar som den här kryper under skinnet på den mest förhärdade och går dessutom sällan fel. Särskilt inte i händerna på Marilyn Manson.

En annan typ av låt är den där som till synes tycks inställsam. Exemplet ”Kill 4 Me” är så där rumsrent och påminner vagt om valfri låt av David Bowie. När jag säger inställsam är det nog mest på pappret, låtens budskap som avslöjas i titeln är allt annat än. Det blir därmed en slags motsättning mellan låtens sound och text vilket blir spännande. Låten ”Saturnalia” bär samma kännemärke. Också här kryper den där känslan upp bakom dig som något störande och upprörande. Både bra och spännande med andra ord.

För alla med en brinnande avsky för religion i alla dess former finns här en hel del att hämta. Marilyn Manson är ju känd för den delen och i låtarna ”Je$u$ Cri$i$” och ”Blood Honey” får den delen av publiken sitt lystmäte tillgodosett. Stenhård och kritisk till sin natur där den förstnämnda dessutom har utsmyckats med en kör som för tankarna till någon scen ur valfri djävulsrulle. Också titellåten ”Heaven Upside Down” har klara referenser till något satanistiskt och olycksbådande.

Avslutande ”Threats of Romance” är ett typiskt exempel på en annan storhet hos Marilyn Manson nämligen förmågan att väva in referenser och musik som inte hör hemma i metal. I det här fallet finns klara länkar till glamrockens stora artister. Mark Bolan-referensen i den bombastiska inledningen är ju inspirerad från ”Children of the Revolution”. Resten av låten känner släktskap med artister som David Bowie. En artist Marilyn själv för övrigt är en stor beundrare av men vem är inte det? Slutomdömet är ytterligare en kvalitet med plattan.

Den andra sidan av storheten med denna platta heter texter. Här finns som i Marilyn Mansons mest ljusa stunder ett överflöd av underfundigheter, små vändningar som ger ord nya betydelser och referenser till mystiker ur det förgångna och filosofi. Vad sägs om exemplet från låten ”We Know Where You Fucking Live”: ”So what´s a nice place like this doing ‘round  people like us?”. Inte bara är det alltså en fruktansvärt bra låt, den har både humor, distans och en nypa ironi i texten. Marilyn är därmed tillbaka i fornstor form.

Allt ljus på artisten Marilyn Manson som tillsammans med nye samarbetspartnern Tyler Bates är tillbaka med nytt album. En skiva som glädjande nog är fruktansvärt bra. Foto: Från Marilyn Mansons konsert på Globen Annexet taget av mig – Ulf Holmén.

Sammantaget är detta en mycket imponerande skiva. Om man tar hänsyn till att den genomgående handlar om pappan som nyligen gick bort är den dessutom både utlämnande och modig. Ord, låtar och den där attityden som Marilyn Mansons estetik kräver är tillbaks med råge. Kaxig, välskriven och genomtänkt är ord som innehållet ger antydan till. Det är helt enkelt fruktansvärt bra.

Förra plattan ”The Pale Emperor”, som handlade om hans då nyligen avlidna mamma, och den här plattan är stora kvalitetsmässiga kliv upp. Mycket tack vare det nya sam-arbetet med låtskrivaren Tyler Bates som också står som medproducent till både förra och detta album tillsammans med Marilyn Manson själv. Det nya samarbetet tycks ha gett gruppen den nödvändiga vitamininjektionen som många förut saknade. Ett smart drag ger oftast högt betyg, så också här. Jag nöjer mig med en fyra men den är med mersmak.

Som alltid, god lyssning. För varje fan av hårdare rock borde den här skivan vara ett måste. Kanske i ett julklappspaket nära dig?
P.S: Gruppen har nyligen släppt ytterligare en av många covers. Den här gången är det Johnny Cash-låten ”God’s Gonna Cut You Down” som har fått ny skrud. Originalet är förstås utsökt och covern rätt så bra men saknar i varje fall delvis originalets nerv. Det gör däremot inte nya albumet.

På Konsert Med Marilyn Manson

Konsert/Konsertlokal: Marilyn Manson – Globens Annex Stockholm
Betyg: ♣♣♣♣

Marilyn Manson var för kvällen ovanligt spelsugna. Uppbackade av både nya och gamla låtar som håller god klass är det svårt att gå vilse Foto: Ulf Holmén

Marilyn Manson har haft några kämpiga år bakom sig. Först sparkade skivbolaget gruppen som plötsligt stod utan kontrakt. Lösningen blev ett eget bolag som nu ger ut nya skivor. Sen anklagades mångårige medlemmen och vapendragaren Twiggy Ramirez för våldtäkt i kölvattnet på Metoo-kampanjen. Resultatet blev en uppsägning av samarbetet. Ny samarbetspartner sen en tid heter numer Tyler Bates. Därmed har gruppens musik tagit en ny vändning då hans huvudsakliga uppgift är att agera gitarrist och låtskrivare.

Det är alltså ett nytt kapitel för gruppen som dessutom har plågats av ett smärre avbräck i pågående turnén då scenens utsmyckning välte över den intet ont anande sångaren under en av konserterna. Efter en vild klätterfärd var det kört. Resultatet blev ett brutet ben på två ställen och inställda konserter. Ljuset i tunneln heter nytt album som släpptes 6 oktober och att detta är deras bästa på mycket länge. Blaskans recension av albumet kommer snart. Det fanns alltså anledning att hålla förväntningarna högt trots allt.

Inledande discjockeyn Amazonica var jag tveksam till. För mig skapas rock av sång, en jävligt elak gitarr, bas, trummor och möjligen klaviatur, inte av en skivspelare. Men jag fick ändra på den fördomen. Hon bakom namnet levererade visserligen redan inspelad musik men i ny mix. Det befriande var att hon höll sig till rocken, med storheter som Black Sabbath vrålande ur högtalarna visar man både klass och smak. Det blev alltså trots min inledande skepsis riktigt bra.

Scenen kläddes efter Amazonicas sorti in i en ridå. Och så plötsligt dånade Marilyn Mansons karaktäristiska stämma ut med orden ”Hello Stockholm, Sweden” och bort åkte samma ridå. Det första jag tänker på är hur visuell gruppen fortfarande är. Scenen pryds av de korslagda pistolerna som blev benbrytaren tidigare under turnén och badar i ljus i olika kulörer. Figurerna rör sig i ett ljushav som skuggfigurer men i centrum står Marilyn Manson och i viss mån Tyler Bates. De båda är ju numer gruppens fasta kärna.

Marilyn Manson på annexet till Globen Stockholm var en massiv och imponerande tillställning. Scenografi, låtval och lite jävlar anamma gjorde det där extra som behövdes. Foto: Ulf Holmén

Låtvalet är ett urval av både nytt och gammalt. Här finns naturligtvis låtar från nya albumet som ”Say10”, ”We Know Where You Fucking Live” och ”Revelation #12”. Men konserten rymmer också äldre material från klassiska plattor som ”Antichrist Superstar”, ”Mechanical Animals”, ”Golden Age Of Grotesque” och ”Holy Wood”. Låtar som ”mObscene” ”This Is The New Shit”, ”Disposable Teens”, ”The Beautiful People” och ”The Dope Show” visar varför den här gruppen är att räkna med som en av rockens stora.

Bandet låter j-igt kompetent och har det rätta öset. Det blöder, det klöser och det tjuter, det är helt enkelt fullödig rock. I den här grenen är det få som slår gruppen. Man märker på långt håll att alla, särskilt Marilyn Manson himself, är jäkligt spelsugna. Samspelet är totalt och låtvalen ypperliga. De radar upp nya och gamla hits med lagom stora gester och levererar med en stenhård attityd.

Marilyn Manson hoppar omkring på ett ben, ibland med hjälp av två ”läkare” som står beredda i kulisserna. De två för tankarna till dårhus, återigen ett snillrikt drag av Marilyn Manson eftersom den estetiken passar dom som handen i handsken. Hela showen kretsar numer kring den gipsade sångaren som ömsom åker omkring på bår eller i en permobil som ser ut som en påvetron, ömsom hoppar omkring på en fot. Det är rock och dårskap i en härlig blandning som anstår en grupp som denna.

Låtvalen, showen, scenografin, den totalt hängivna inställningen och dessutom spelglädje gör den här konserten till något att minnas lång tid framöver.Det här är helt enkelt den bästa spelningen jag har sett med gruppen, jag har sett sammantaget fyra. Samhällskritiken är som vanligt svidande och i de nya låtarna har dom hittat den där gamla tonen med många olika bottnar i framför allt texterna. Ironi, ordlekar och flera fingrar upp i onämnbara håligheter på företeelser i det amerikanska samhället tar det hela väldigt långt.

Så till den sämre sidan och den går att sammanfatta i en enda sång. Jag kan förstå att den är en partypleaser för alla kidsen som inte var med under storhetstiden i mitten av 90-talet, men låten ”Sweet Dreams (Are Made Of This)” känns minst sagt passé i mina öron. Jag hatar den med Eurythmics och jag tycker den är både dålig och så sönderspelad att den borde förbjudas att framföras en gång till med Manson. Jag biter ihop och står ut medan de flesta andra jublar, här gäller det att hålla god min helt enkelt.

Jag får snabbt min revansch, resten av konserten håller betydligt högre klass än halvdana covers kan förmå. Sammantaget så blir resultatet att jag går hem som en väldigt lycklig människa. Tack för konserten och välkommen tillbaka Marilyn Manson. Det här är en grupp på uppgång igen och det känns jävligt gött.

Daphne Du Maurier – Fåglarna och andra noveller: Modernista ger ut boken. Förord: Johan Theorin


Jag läste för länge sedan som tonåring romanen ”Rebecca” som är en roman i klassisk Anne Bronté-stil som romanen ”Jane Eyre” som jag läste vid ungefär samma tid när jag var fjorton år. Bägge med sina smått skräckromantiska gotiska känsla älskade jag vid denna tid. Det var då jag läste Daphne Du Maurier för första 1979. På svensk television hade jag sett Alfred Hitchcocks filmatisering av skräck och ekologiska thriller ”Fåglarna” och när det stod att det baserades på en novelll av samma författare bakom Rebecca, blev jag naturligtvis glad. Nu ville jag läsa den också och fann den på engelska och dessutom fick jag med några andra böcker av Daphne Du Maurier. Det var under några månder 1979 jag läste några av författaren romaner. Sedan dess har jag ej läst någonting av henne. Fastän nu 38 år senare läser jag en novellsamling från Modernista vilket innehåller som sagt var ”Fåglarna” i svensk översättning. Nu känner jag att det var saker som jag nog missade då när jag återkommer tilltexterna så blir de som nya igen.

Alla detaljerna blir klarare och nu kan jag jämföra med filmen igen som vi här hemma såg för ett par månader sedan. Det finns skillnader men skärpan är lika stark och idén är lika hemsk nu som då, men det finns andra och ännu bättre noveller som slutar med geniala avslutningar. Vilket både överraskar mig som läsare och ger ännu en dimension kring de thrillerartade men har den där mysrysartonläget i stil med Roald Dahls slut i sina noveller.
Här bygger Daphne Du Maurier upp stämningar som leder oss mot outsvikliga sluttampem då novellens cresendo som liiksom avslutar berättelsen i en för mig högst njutbar underhållande stil där man inte riktigt säkert kan vara om det verkligen är slut på berättelsen. Boken kom ut för ett par år sedan men det är först nu jag läser denna utgåva med förord av författaren Johan Theorin. En högst underhållande samling med noveller.

Progressiv Rockopera

Ayreon : The Source
Plattan släpptes i våras, Arjen Lucassen och hans Ayreon kommer nu med en uppföljare till första albumet i metaloperan/historien om rasen Forever, 01011001(binär kod för Y) som kom ut 2008.
The Source berättar nu historien om tiden före 01011001.
Handlingen utspelar sig från början på den döende planeten Alpha, Alpha folket har blivit totalt beroende av datorerna och håller på att bli apatiska, samtidigt som en enväldig dator tagit över kontrollen och löper amok för att förgöra mänskligheten.
Hur som helst, Arjen Lucassen har en imponerande räcka med gästartister på ”The Source”, vad sägs om James LaBrie, Tommy Karevik, Tobias Sammet, Hansi Kürsch, Floor Jansen för att nämna några av dem.
Skivan öppnar med den föga hoppingivande titeln ”The day that the world breaks down”, det öppnar med en mjuk vers sjungen av James La Brie sen brakar det loss med progressiv hårdrock med många sköna passager och tempoökningar i vissa passager kan man skönja influenser från Yes, Queen m.fl. jag gillar speciellt Michael Eriksens passager, man får nästan ”goosebumps”. Låten är den längsta på hela skivan och är tolv och en halv minuter lång.
”Everybody dies” är högkvalitativ progressiv rock med Hammondorgeln som signum. Av titeln att döma så låter det som en brutalt deppig låt, men är en låt i uptempo som man konstigt nog blir på glatt humör av, tack vare jobbet som Tommy Rogers och Mike Mills lägger ner i sångtekniken, starkt jobbat. Mike Mills spelar färddatorn och gör ett riktigt bra jobb.
Men mitt i all progressiv rock, folkmusik och synthar ligger ändå basen i hårdrocken.
01011001 från 2008 är en bra rockoperaplatta men The Source överträffar den, det här är den bästa temaplatta jag hört med Ayeron och är rena rama musiklektionen.
Att välja en bästa låt går inte därför att hela plattan är så bra och jämn.
Därför får skivan € € € € + +

/ Sonny Johansson
Vad sägs om gästlistan :
James LaBrie (Dream Theater) as The Historian
Tommy Karevik (Kamelot, Seventh Wonder) as The Opposition Leader
Tobias Sammet (Avantasia, Edguy) as The Captain
Russell Allen (Symphony X) as The President
Tommy Rogers (Between the Buried and Me) as The Chemist
Michael Mills (Toehider) as TH-1
Hansi Kürsch (Blind Guardian) as The Astronomer
Nils K. Rue (Pagan’s Mind) as The Prophet
Michael Eriksen (Circus Maximus) as The Diplomat
Simone Simons (Epica) as The Counselor
Floor Jansen (Nightwish, After Forever) as The Biologist
Zaher Zorgati (Myrath) as The Preacher

Blake Crouch – Dark Matter (Jan Malmsjö Massolit)


En av de starkaste och kanske mest intressanta science fiction-trhillers med en stark känsla av filmiska kvaliteter är just vad Blake Crouch lyckats förmedla med sin första översatta bok på svenska med naturvetenskapen i förarsättet.
Här harvi den teori om multiuniversum som ligger till grund för romanens upptakt. Tänk dig att du är en tidigare vetenskapsman som kunde komma längre i karriären med att vidareutveckla en hypotes inom kavntfysiken men valde kärleken till en konstnär och fick en son. Familjelivet tog över och du blir lärare på ett college. Du är nöjd med livet. men så händer det att någon från ett annat universum liknande ditt med samma namnfastän med annat liv helt uppbyggt på sin kärlek i vetenskapens tjänst men som nu ångrar sitt val i livet.
Tänk dig flera tänkbara personer med samma identitet väljer olika val men alla kanske kommer till samma slutpunkt, de vill skapa ett familjeliv som det du har.

Det är själva elementära grunden i romanen. Huvudkaraktären i romanen är Jason Dessen som valde att aldrig slutföra sitt experiment med en kub som kan ta dig till flera tänkbara livsval. En form av maskin som kan ta dig till tänkbara multiuniversum med otaliga möjligheter till val. Dessutom en drog som underlättar själva processen med att vilja undersöka de tänkbara närtida livsval. Det är den ultimata romanen om du har chansen att gör aom dina livsval – tar du den chansen då och vad händer egentligen med din personlighet med dess intellektuella och emotionella psykologiska stablitet inom dig.

Här får vi se kraften i science fiction när den är som bäst. Vad händer om det teoretiska och hypotetiska blir en möjligt skeende och verkligen inträffar. Här lämnar Jason Dessen sin idé ofärdig och går vidare till sitt nya liv. Men vad sker om någon annan Jason dessen fullbordar idén men blir ändå missnöjd med sitt liv. Ja vad händer då?

Romanen är en blixtrande snabb och håller spänningen intakt från förstasida till den sista sidan. Det här vore den bok Dean Koontz kanske skulle kunnat skrivit men som den bländande Blake Crouch istället författat. Hans manuskriupt till tv-serier har också blivit framgångsrika.
Dark Matter är just nu den bästa technotrliller och science fiction-roman jag läst i år.

Fats Dominomusik i urval av Blaskans redaktör.


New orleans egen ”The Fat Man” eller Fats Domino har gått bort och med det försvinner den mest relevanta länk mellan rhythm and blues och rock’n’roll. Fats Dominos joviala rock musik spred glädje omkring sig och fick världen att bli så mycket vackrare än vad rasismen och dess anhängare kanske hade tänkt sig med sin vedervärdiga människosyn.
Fats Dominos Boogie woogiepianospel visade hur svängig musik kan bli. Ja det är som om all rockmusik emanerade ur själar som Chuck Berry och Fats Domino. Jag tycker stundtals att Fats Domino kan påminnas om jazzens egen Fats Waller. De hade samma lyckoberusande erkänsla och genommusikalitet.
Nu blir det favoritmusik med Fats Domino.









Uffe sörjer Fats Domino

”Blueberry Hill”, jag säger bara ”Blueberry Hill”. Varför inte ”Walking To New Orleans” eller ”The Fat Man”? Odödliga klassiker, alla signerade en och samme gigant inom rocken nämligen Fats Domino. Nu har också  han gått ur tiden och därmed har ytterligare en viktig pusselbit i rockens historia förlorats.

Egentligen hade Fats Domino som så många andra av sin samtid och sina medmusiker rötterna i bluesen och Rythm and Blues.Hans spelstil på piano gjorde honom snabbt till en legend då han mer eller mindre gjorde ”Rolling Piano” till sitt signum. Också hans sångstil med mycket ”Wah-Wah” över en baktakt gjorde honom till en klart annorlunda artist både i sin samtid och senare. Detta i kombinationen med överjävligt bra låtar gjorde honom till en sann legend.

Fats föddes 1928 i en familj med fransk-kreolsk bakgrund. Hans fullständiga namn var Antoine Dominique Domino. Eftersom familjen var fattig började han tidigt att jobba som leverantör av is, snart hade han helt slutat i skolan som ett resultat av detta. Han gick bara till fjärde årskurs, sen tog jobbet vid. Redan vid tio års ålder började han intressera sig för pianospel. Hans svåger Harrison Verett som var jazzmusiker och gitarrist blev hans mentor.

Runt 14 års ålder började Fats uppträda på lokala barer. Han spelade också på privata fester och det var på en sån nästa steg i hans karriär tog vid. Musikern och bandledaren Billy Diamond hörde talas om den unge Fats och under en fest på en bakgård där Fats hade hyrts in för att spela upptäckte han den unge mannens förmåga att spela piano. Fats fick ett erbjudande om att bli en del av Diamonds band och tackade naturligtvis ja.

Väl med i bandet fick Domino snabbt sitt smeknamn. ”Fats” blev snart hans nya förnamn eller åtminstone synonymt med Domino då Diamond tyckte att han påminde om legenden Fats Waller och/eller Fats Pichon. Det berodde också på den unge Dominos glupande aptit och kanske också hans kroppshydda. Han blev ett stående inslag med bandet mellan åren 1947 och 1948.

Fats Dominos karakteristiska sång och pianospel har tystnat för gott. Hans oefterhärmliga stil och musik är dock något den som vill kan ta del av. Foto: By Heinrich Klaffs – originally posted to Flickr as Fats Domino 1605730021, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12311732

Snart hade dock skivbolagen fått nys på den unge talangen och ett lukrativt  kontrakt hägrade i förlängningen. 1949 Hade Fats skrivit på för skivbolaget Imperial och han skrev tillsammans med producenten Dave Bartholomew låten ”The Fat Man”. Den var egentligen bara en ny lite mer nedtonad version av låten ”Junkers Blues” som handlade om drogmissbruk. Inget som var direkt upplyftande men den nya versionen blev det. 1951 Hade den sålt i en miljon exemplar vilket var en enorm framgång för tiden.

Hans debut bar alla de kännemärken som senare gjorde Fats Domino till en legend. Det gungande pianot med sitt hejdlösa sväng, rötterna rakt ner i bluesen, sångstilen med wah-wah-soundet och så vidare. Framgångssagan Fats Domino var nu igångsatt. Fler låtar följde, alla hits och alla komponerade tillsammans med producenten Dave Bartholomew. Bartholomew blev därmed både hans vapendragare och producent i ett. Den framgångs-rika kombon fortsatte så länge Domino fortsatte att ha kontrakt med Imperial Records.

Embryot till hans kompband började också ta form. Musiker som saxofonisterna Herbert Hardesty och Alvin ”Red” Tyler anslöt sig. Han inledde ett samarbete med basisten Frank Fields samt trummisarna Earl Palmer och Smokey Johnson. Andra noterbara namn var Reggie Houston, Lee Allen och Fred Kemp. Den sistnämnde blev Fats Dominos betrodde och bandledaren för hela ensemblen. Arbetet kröntes med ytterligare en framgång med låten ”Ain’t That A Shame” som som bäst låg på tionde plats på Billboard-listan.

Låten uppvisade mer av pop vilket säkert tilltalade främst en vit publik. För också musiklivet var starkt uppdelat mellan olika grupper i kölvattnet på rasuppdelningens USA. Särskilt den i södern där Fats själv hade sina rötter var rent förödande. I denna mörka tid av rassegregation hade Domino trots detta gjort något få andra innan honom hade fått chansen till. Att bli lika populär bland en vit publik som en afroamerikansk var för tiden få förunnade även om dom fanns. Bland annat Chuck Berry lyckades med samma sak.

Så småningom kröntes hans karriär med den kanske största framgången. 1956 Spelade han den låt som kom att bli en klassiker nämligen ”Blueberry Hill” som kom att bli något av synonymt med just Fats Domino. Återigen var det låtens Rolling Piano och en mjukare stil men ändå med bluesens kännemärken som skapade framgången. Samma år med-verkade han i två filmer, ”Shake, Rattle and Rock” samt ”The Girl Can’t Help It” löd titlarna. Nu var Fats Domino både en etablerad artist och uppburen som en av de stora.

Sextiotalet innebar en massa förändringar för Fats. Uppbrottet från Imperial Records 1963 innebar också ett farväl till det mångåriga samarbetet med producenten Dave Bartholomew. The British Invasion med band som Rolling Stones, Kinks, The Who, The Beatles och Pink Floyd innebar ökad konkurrens om skivköparna. Det gav också hela musikvärlden en ny musikalisk inriktning. Många såg sina karriärer gå i kras över förändringen men Fats Domino fortsatte obehindrat om än inte lika framgångsrikt längre.

Svaret på alla frågor blev ett nytt skivbolag till ABC-Paramount, ny producent och ett något förändrat sound med inslag av countrypolitan som var en mer lättsam form av country med mer pop än kusinen. Fats Domino började också snegla mer på den framväxande soulen som kom fram genom bolag som Stax och Tamla Motown. De sista tjugo åren koncentrerade sig Fats Domino mer på att turnera och ge konserter. 1986 Blev han till sist invald i Rockens Hall of Fame för att visa hur viktig han var för rocken i dess ungdom.

Den 24 oktober avled så Fats Domino av naturliga orsaker i sitt hem i Harvey Louisiana.  Vi på Blaskan och kanske också en del av er sörjer en legend som har gått ur tiden. Som vanligt efterlämnar också han en rik låtskatt och ett kulturarv utöver det vanliga. Med lite sorgkant med andra ord. Vi lämnar er med lite musik  som förhoppningsvis visar varför Fats Domino tillhörde de stora.

Konst på Waldemarsudde: Form och färg – André Lhote och svensk kubism


Vad är kubism skulle man kunna ställa sig? Svaren kanske skulle variera beronde på vem man frågar. Vid sekelskiftet så började dadaismens lekfullhet, futurismens maskinkultur, fauvismen och expressionismens starka färger få en ny motvikt när geometriska synsätt där maskinens former fick sitt eget språk i Brancusis och Picassos renodlade sätt att genom rena former men ur en geometrisk fri form bygga upp en ny form av konst – kubismen.
Matisses berömda yttrande om Picassos vän ”Braques små kuber”fick den berömda konstkritikern Louis Vauxcelles att mynta begreppet kubism i en artikel vilket gjorde det begreppet gångbart i allmänhetens ögon.

Det handlar om hur man ser på sina objekts former och försöker skapa en ny bild där linjer, streck, former och motiven målas ur en maskinell men uppdelad i just geometriska konstruktiva perspektiv. Mönster, flersidiga och nästan matematiska former blir det som gäller i de målningar som tillkom.

En av de konstnärer som övergick till att skapa konst i kubistisk stil var just André Lhote. Han verkade som en motvikt mot impressionismen gå mot den kubistiska stilen. Även om en del av Paul Cézannes sena verk som ställdes ut efter hans död 1906 kan sägas närma sig kubistiska stilideal efterspm cylinder och konen blev något som formmässigt utnyttjades av Paul Cézanne.

André Lhote ville komma ifrån den klassiska impressionismen genom att se konsten ur de mera flervinklade, mångsidiga och skarpa mönstrena. Det är här som André Lhote blev mera aceepterade av många konstälskare och framförallt blev vid sidan av Ferdinand Leger en väldigt populär lärare i konst. 1500 elever räknades han utbilda och av dem var det cirka 200 svenska män och kvinnor från 1910 och in på femtiotalet lärde han ut sina erfarenheter
Hela utställningen baseras på Prins Eugens egna samlingar av André Lhotes verk men här förstärkt med hans många svenska elevers disparata verk. här kommer en del exempel.



Detta är en av de bästa konstupplevelser jag har haft hittills i år. vacker och inspirerande och jag blir hjälplöst förälskad i dessa målningar med kubistiska välutvecklande motiv och jag har hittat hem här. Det blir alltid till slut den här stilen jag alltid återvänder till i själen.
Här är en utställning gjort med kärlek och ren pedagogisk känsla att vilja skapa något för att utbilda och få oss förstå storheten i den kubistiska konsten. Fastän också för att koppla stilen till oss i Sverige. Här är det framförallt konstnären Georg Pauli som introducerade André Lhote till svensk publik samt studerade hos honom för att lära sig den kubistiska formläran och hur man såg på geometrin inom konsten.

Jag blir löjligt glad åt att beskåda verken tillsammans med min hustru. På samma sätt när jag blev förtjust i Kandinskys färgmystik eller Tatlins torn och Rodtjenkos figurativa konst får jag nu den här starka kärleken för en konst som fortfarande brinner och har kraft i form av skönhetens specifika arkitektoniska uppbyggnad i verkens kompositioner.

Här finns en stark realistisk ton i verken men ändå blir den abstrakta principen som bryter upp verkligheten genom att transformera den till abstrakta och geometriska former och koniska vinklar. Med andra ord är det konst som betyder att det går att skapa konsten i vilka former som helst utan begränsningar som din egen fantasi möjligen sätter.


En av hösten/vinterns bästa utställningar.

Beck – Colors ¤¤¤¤


Beck Hansen har kommit lång väg in i karriären sedan han slog igenom med sitt bästa album ”Mellow Gold” som var hans mest ekletiska skiva som också gjorde att han även kom till Stockholm där han spelade på ett mindre ställe. Jag minns fortfarande vilken glädje det var att se hans uppträdde. Då var Beck ny och begåvad artist med både hip hop och all annan musik som med sin mixer byggde upp hans musik från grunden.
Senast jag såg en konsert med Beck var på Gröna Lund och då var det väl hans album ”Sea Change” som var aktuell 2002 om jag minns rätt. En okej föreställning var det då. Men hans musik var vid detta tillfälle ganska så medioker. Becks förmåga att omvandla och återskapa var ur balans.
Men hans nya skiva återställer musiken till en gammal hederlig åtkomstpunkt där det ordinära försvinner bort och en lekfull anda som han hade på album såsom ”Odelay” kommer fram vilket gör mig väldigt glad.
Då blir det en dynamik i musiken och den fantasifulla paljetten av allsköns färger tillåts få ta över.

Här finns framförallt den glädje som brukar forsa fram i Becks musik. De där lyckliga tillropen som liksom får allting att puttra, koka över, vilket leder till att musiken översvärmar oss med intryck från världens alla hörn och kanter.
För det vad som är styrkan i hans musik. Ta till exempel skivor som har titeln ”One Foot in the Grave” som utkom 1994 samtidigt med ”Mellow Gold” som på förstnämnda lekte med country, träskblues, americana och bluesgrass medan ”Mellow Gold” hade hip hopen och den mera experimentella musiken som grund, men bägge skivorna fungerade väl ändå.
Det nya albumet har både snygga poplåtar och lekfulla poplåtar med den dansanta känsla som florerar likt en fauna av sommarens blomsterängar.Albumet blir därför som om att Beck finner sig själv igen och hittar sin egen musiks rytmiska sträng. Vilket gör skivan till en höjdpunkt i höst/vinter.