Dr Indie lyssnar på Jason Lytle och Patterson Hood

Jason Lytle – Dept. Of Disappearance

@@@@

Grandaddy var utan tvekan kanske det band som jag mest förknippade med en postmodern 2000-talsvariant av Pink Floyds fluffiga psykedeliska flytande heliumnoveller som jag kunde tänka mig. Men så beslöt sig Jason Lytle att lägga bandet på is eller för alltid att begrava bandet ifråga. 2009 kom hans fina första soloplatta ”Yours Truly, The Commuter” ut och blev en överraskande skiva.

 

http://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer82/Musik/jason_lytle_yours_truly_the_commuter.html

Det var en mästerlig platta med starka symfoniska och överkänsliga tillslag som skapade just musikalisk fantasifullhet och magisk beröring. Så urstark är inte hans nya skiva. fastän den är mäktig nog att slå ut mycket av årets produktion. Det är stilfull musik som råder i Jason Lytles världsbild. En stor skiva med lyriska prosatexter som tar mig me di hans nya verklighet och där tar Jason Lytle avstamp på ett sinnesrikt sätt att hantera sina inre demoner.

Musiken är ett flöde av honung som aldrig tar slut och det är enbart positiv musik fast sångerna kan vara lite av malörtens sätt att vara. Men dock är det ändå så här bra musik som Jason Lytle skriver idag 2012. Vilken artist och vilken skiva jag har äran att ta del av, gör det ni också därute.

http://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer82/Musik/jason_lytle_yours_truly_the_commuter.html

Patterson Hood – Heat Lightning Rumbles in the Distance

 @@
 
Naturligtvis handlar det alltid om traditioner delvis i den musik som Patterson Hood spelar in när det handlar om hans egna soloalbum eller de skivor som han spelar med sitt countryrockband Drive-By Truckers. Vi på Blaskan brukar vara djupt förälskad i detta band liksom Patterson Hoods soloalbum ”Killers and Stars” och ”Murdering Oscar (And Other Love Songs)” som båda är utsökta album med bra låtar rakt igenom som vågar ta steget ut och kunna vara litterära texter med en stark bakgrund i söderns amerikanska traditioner. Drive-By trucker brukar växla mellan stark rock och lågmäld country. Men nu när Patterson Hood baserar sin nya skiva på en egen icke publicerat självbiografisk roman som misslyckades och istället blev det en skiva. jag tror att det borde kunde vara en skiva som jag skulle gilla – men så istället blev det en ganska så snålt tilltagen skiva. relativt tråkiga arrangenmangmed en musik som jag tappar intressaet för konstigt nog.
 
Jag vet inte riktigt varför skivan känns så avslagen, så ointressant och anonym helt plötsligt vid genomlyssningarna.
 
Föga av intressanta inslag av något nytänkande eller jag tror att det handlar kanske om att själva musikaliska inramningen till en intressantare text stör mig. Det här borde bli det här stora amerikanska romanen fast på skiva. En platta värdig att jämföra med The Bands storverk ”Music from Big Pink” men så blev det icke – utan en stram skiva som traskar på med få minnesvärdiga stunder att minnas – duetten med Kelly Hogan är nog det jag kommer minnas bäst eftersom det är en hyllning till den avlidna Vic Chesnutt. Det är den låt jag kommer ta till mig utan att tveka. resterande av skivan känns överflödig på något sätt. Synd på en rar ärta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *