Micheles Kindh lyssnar på tre nya skivor från tre olika typer av grupper/artister

New Order – Lost Sirens

@@@@

På ett sätt är nog den här skivan en klar fortsättning på förra albumet ”Waiting for the Sirens’ Call” som är både en typisk platta som låter bandet mixa Kraftwerk med Echo & The Bunnymen som exempel på samtidiga refenser tillbaka till bandet stidiga historia. Fast ett band som New Order har sitt urpsrung i den mörkare delen av punken.

Först då bandet hette Joy Divisions som hade Ian Curtis,Bernard Sumner, Peter Hook och Stpehen Morris i sättningen. Fast efter Ian Curtis självmord så ur spillrorna ville resterande medlemmar fortsätta och kallade sig för New Order. Det tog in Gillian Gilbert och Phil Cunningham. De blev bandets nya sättning. Nu blev det syntbaserad rock med discorytmer i botten. Postpunken blev det nya så att säga. Det var var Sex pistols som fick bandet att bildas som Joy Divisions.

Den nya skivan är egentligen de sånger som blev över eller är extralåtar som blev över från förra albumet. Men det är inga undermåliga sånger på något sätt. Utan arrangemangen är förträffliga. Det är hög kvalitet på låtarna och ew Order låter förhållandevis öppna och nästan soliga när jag lyssnar på texterna fast framförallt i arrangemangen kan man finna just det där subtila och nästan fagra sångernas partitur. New Order låter som ett band på pcknick som plötsligt bestämmer sig för att spela ute i det fria utan publik, bortsett från de själva så är det starka låtar som svävar fritt omkring och nästan dansar förbi mitt öra. Jag är mycket förtjust i det hela.

Smolken i bägaren är att bandet återigen har splittrats i ett i mitt tycke onödigt bråk sins emellan medlemmarna i bandet. Grunden är att Peter Hook fick nog av Bernard Sumner och hoppade av New Order. Han hävdar att bandet splittrades och vill härmed kanske via domstol stoppa New Order från att finnas som existerande grupp utan Peter Hook

Detta är trist och väldigt barnsligt tycker undertecknad hellt enkelt idag. Fast skivan är ändock hur bra som helst.

 

Yo La Tengo – Fade

@@@

Ira Kaplan och hans hustru Georgia Hubley som lade grunden för det fina bandet Yo La Tengo i mitten av 80-talet vilket fick mig att upptäcka bandet på en spirande undergroundscen. 1996 såg jag dem på film spela The Velvet Underground i filmen I Shot Andy Warhol.

Det var just The Velvet Underground som Yo La Tengo hade som referens liksom Arthurs Lee lika fabulösa band Love i sin barndom. Det har släppt skivor i ständig flödande ström och jag har inte lyssnat på de alla album bandet släppt sedan 1986. Jag kommer nog göra det vid något ntillfälle. Men nu har deras nya skiva ”Fade” kommit ut och det låter musikern John McEntire producera albumet. Denna musiker som är medlem i The Sea And Cake och Tortoise, gör bra ifrån sig och får lite liv i luckan den här gången.

Den nya skivan är ett försök till skramlig indiepop och lite genial enkel skapande lofipop som kanske inte bryter ny mark – fastän däremot pop som finslipats på plats i studion vilket förstärker låtarnas lite tuffa attityd. Melodierna är hamroniska trots lite av gitarrslamret som då och då väcker skivans låtar till livs vid vissa givna ögonblick då musiken tar spjärn mot Dave Schramms gitarrspel.

Plattan är inte det mästerverk som har enbart fina romantiska vävda drömska poplåtar rakt igenom utan en okej skiva som är utmärkt på många sätt fast lite sprucken här och där vilket reducerar min fablesse  för Yo La Tengos nya alster. En skön lyssningsbar platta helt enkelt.

Ken Stringfellow – Danzig in the Moonlight

@@@

Ken Stringfellow och Jon Auer bildade på slutet av 80-talet The Posies och blev 90-talets powerpopband som jag hade lite väl svårt för. Ken Stringfellow har också varit med och spelat tillsammans med .R.E.M.,The Minus 5 och varit medlem tillsamnmans med Jon Auer i nystartade The Big Star med Alex Chilton i spetsen.

Naturligtvis förvisso en gedigen karriär av en räcka soloplattor som jag till och från lyssnade på istället för att bli  irriterat på The Posies poserande rock, idag har jag blivit lite större vän av The Posies musik, äntligen. Så kommer jag till en liten skiva med låtar som tar formen av lite krautrock, progressive rock, ppo och klassisk soulinfluenser invävda i helheten av låtmaterialet.  

Plattans innehåll har ett perspektiv som jag gillar, lite personlig, på ett lagom sätt där varje låt träffar mig på ett undanliggande plan- men ändå lite svalt och lagom på något fint sätt. En vacker platta men ändå egensinnigt på ett bra sätt.

 

 

 
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.