Ulf Holmén Diggar Till Black Sabbaths Senaste

Betyg: ­¢¢¢¢

En av rockvärldens absolut mest våta drömmar hittills måste vara önskan om en återförening av med Black Sabbath med originalmedlemmarna och en ny skiva från dessa. Nu är den sedan en tid här och alla Sabbathister lär diskutera och tycka i årtionden framåt. En och annan saknar till exempel Bill Ward bakom trummorna, han var för sjuk för att kunna och orka delta. Istället sköts denna uppgift på skivan av Brad Wilk från Rage Against The Machine och Audioslave.
Sonny Johansson tyckte detta album var en fyra, ett betyg jag håller med om.

Skivans titel ”13” anspelar på två saker. Dels har talet ju en otursanstruken koppling och dels en lite ockult stämpel, men det var också datumet då deras debutplatta släpptes.Den 13:e februari 1970 såg första albumet dagens ljus och det är nu detta som gruppen återanknyter till med titeln.
Också nya albumets musikaliska stil återanknyter till deras debut och deras tidigaste album. Tunga riff, vassa texter och ett himla oväsen är några av kännemärkena. I botten finns både osynligt och synligt här och där bluesen som en utmärkande vägledare. Tony Iommis morrande gitarr och bombmatteriff är stilenlig, Geezer Butler svävar precis som förr ut i jazzutlägg och slingor som påminner om allt annat än rock till stilen och över alltihop svävar Ozzy Osbournes nära nog magiska stämma. Det som saknas här är tyvärr Bill Ward. Hans och Geezer Butlers rytmiska utsvävningar i framför allt jazzen är omtalade. Missförstå mig rätt, jag säger inte att Brad Wilk är en dålig trummis men han svarar inte på samma sätt på de utlägg Geezer Butler gör eftersom Wilk till syvende och sist är en rocktrummis. På den punkten var trots allt Bill Ward mer mångfacetterad. Det är med andra ord en viss saknad men Brad Wilk duger bra trots allt.

Black Sabbath Reunion
Musiken är som sagt blytung.  Inledande ”End of the Beginning” är ett fullständigt underverk av riffmattor. Kanske är jag lite misstänksam trots allt när jag tycker gruppen fegar lite därför att man nästan medvetet har gjort den till en karbonpapperskopia av låten ”Black Sabbath” från debuten med samma namn. Riffen liknar varandra i introt och det är ingen slump. De rättar dock snart upp den antydningen till vurpa genom att omstöpa sig själva och låten till att bli just det där nya jag så gärna vill höra. Magin är återställd.
”God is Dead?” är så där provocerande som bara Black Sabbath kunde vara i sin ungdom. Att låten dessutom inför refrängen har ett så j-a tung riff att den håller på att kantra gör den bara så där äckligt bra som återigen bara dom kan vara. Refrängen måste vara bland det mest grymma som rocken hittills har presterat. När låten ändrar karaktär för att inleda slutet som är tyngre än det mesta du har hört förr, då är den enögde snoken lycklig i min bralla. Tony Iommi och Ozzy Osbourne har visat både var skåpet ska stå och att gammal är äldst. Också låten ”Loner” är ett av dessa blytunga mästerverk. Men så kommer den där låten som jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår. ”Zeitgeist” är på ytan en liten bagatell med ett lugnt anslag men för oss som var med på ”den gamla goda tiden” är den här låten en rätt skamlös rip off från den egna låtsamlingen. ”Planet Caravan” är och låter misstänkt likt, det är bara den nergrötade rösten i den senare låten som inte riktigt stämmer överens. Jag måste medge att min besvikelse över den här lätta genvägen är ganska stor, det känns lite lumpet tyvärr.
”Age of Reason” är återigen en blytung tillställning som saknar norpartendenser. Oförsonlig, tung och malande samt så där j-a snygg som bara Black Sabbath i högform kan göra den är några av mina omdömen.
”Live Forever” följer samma fotspår. Med sina rullande och totalt ostoppbara blytunga och kompromisslösa riff tas vi sisådär ljusår bort från all konkurrens.
”Damaged Soul” är återigen tillbaka i den där bombmatteriffande ackordsburna rocken som Black Sabbath är självskrivna mästare på. Här bjuds vi också på något så ovanligt som en totalt annorlunda rytm i botten och detta är första och enda exemplet på det samspel som försegick mellan trummor och bas i Black Sabbaths barndom. Invecklad och så där intrikat med många infallsvinklar. Dessutom är låten så där överbluesig för att visa från vilka källor Black Sabbath hämtar sin inspiration – stort.
Avslutande ”Dear Father” är ingen kompromiss när det gäller tyngden den heller. Här jobbar Tony Iommi återigen med djävulsackorden står det står härligt till. Läskig och malande, tung så den hade kunnat kantra om det inte vore för att den här gruppen vet exakt hur de ska skriva den här typen av låtar. När den i mitten avbrytande tempohöjningen, som är så typisk för Black Sabbaths stil, brakar loss är lyckan total.
När gruppen efter det att låten klingar ut tar ytterligare ett välbekant grepp där man precis som i debutalbumets ”Black Sabbath” lägger in ljudeffekt med hällande regn och kyrkklocksklang hade det kunnat bli alltför igenkännbart. Det är dock ursäktat då det för det första bara är en ljudeffekt och dessutom knyter an till något så klassiskt som debutalbumet. Slutet gott allting gott med andra ord.

Helhetsintrycket är gott, mycket gott. Här finns en återanknytning till klassisk Black Sabbath-stil utan att vare sig göra kompromisser eller missa målet. Att fokus och blick hela tiden är inriktad på framför allt debutalbumet med glimtar och hintar som den avslutande ljudeffekten men också musiken, gör kanske inte bara gott då det ibland får lite slagsida. Exemplet ”Zeitgeist” tycker jag visar detta och här går bandet över en osynlig linje i mina ögon. I denna låt hittar jag skivans enda plump i protokollet och den invändningen jag har är rätt så högljudd, ”Zeitgeist” är ett övertramp. Slutet gott allting gott dock, det mesta av materialet dvs resten är utmärkt och får mina nästan tårfyllda ögon att minnas fornstora dagar med Black Sabbath utan att det låter exakt som de gjorde då. En balansgång som måste ha varit nog så svår slutar därmed i triumf. Men ”Zeitgeist” vill jag som sagt helst glömma, den är den här skivans svarte petter utan att den upprör mig mer än att med en självsäker min dela ut fyran för en skiva jag har sett fram emot länge. Välkomna tillbaka, nu ser jag bara fram emot konserten i november. Ge mig fler djävulsackord för satan.

Dessa recensioner du kan läsa på nätet:

Recension i SVD
Recension i Metal

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.