Uffe Gluttar På Black Sabbath Friends Arena

Betyg: ♣♣♣♣

Återföreningar brukar i varje fall i mina ögon andas något suspekt. Spelningar och skivor för att trygga pensionslivet i lyx och flärd brukar tyvärr vara ett motiv som är alltför vanligt, men så finns undantagen där man faktiskt gillar det man gör och som medlem i gruppen tycker det är roligt att spela tillsammans igen. Till den sista kategorin hör Black Sabbath, för efter en utmärkt skiva – ”13” – och en konsert som slår det mesta kan man inte klandra medlemmarna för att tänka enbart i termerna pengar. Med en hel arsenal låtar som slår det mesta och ett spelhumör som gränsar till det uppsluppna, är det ett band som är spelsuget av bara den som uppenbarar sig. Om man dessutom tjänar pengar på kuppen, struntar jag i det för i så fall är man värda varenda spänn. Så enkelt kunde aftonens begivenhet sammanfattas, men också med att nu har jag sett gud och jag blev religiös på kuppen.

En stunds samkväm på puben med Mika, Eija och Susanna förstås utgjorde starten för kvällen. Promenad genom ett av bygghysteri sönderslitet Solna och snart var vi på Friends Arena. Det av andra tillskrivna epitetet ”fjolliga” namnet på arenan till trots, förväntade vi oss en kväll i betongmullrets tecken. De ologiska ingångarna trotsade vi också där skyltarna mycket logiskt visade ingång ”A, B, C och D”, men  som när man väl var där ologiskt startade med ”B” för att följas av ”A”. Typiskt Sverige, mycket skryt men absolut ingen tomteverkstad. Snart var vi i varje fall på plats och ganska omgående äntrade bandet scenen. En lätt religiös upplevelse med tanke på att det faktiskt var nästan hela originaluppsättningen Black Sabbath som uppenbarade sig framför oss. Bandet började efter sedvanliga ”Hello” och ”Good evening” att leverera det som är Black Sabbaths klassiskt patenterade musik, tung rock med ondskefulla inslag i form av dystopiska djävulsackord från Tony Iommis blytunga gura. För att understryka det hela bestod nästan hela repertoaren av bandets klassiska låtar från den nästan magiska perioden mellan åren 1970 och 1979. Två låtar från nya plattan ”13” hade letat sig in i spelprogrammet, ”Is God Dead?” och ”End of the Beginning”, men i övrigt var det bara låtar från den klassiska eran. Själv tyckte jag man nog kunde utökat antalet nya låtar, de skäms inte alls för sig. Tvärtom är det stoltare än fjällskivlingar och kan mycket väl bära upp en konsert, men det är trots allt kanske så att folk vill höra de låtar som har gjort bandet till den levande legend de är. ”Black Sabbath”, ”Iron Man”, ”Children of the Grave”, ”Into the Void” och ”Dirty Women” var några av de äldre låtar som ingick och de sände tunga rysningar längs ryggraden. Det var som sagt nästan religiöst och jag sjöng gladvilligt med i allt.

Ozzy Osbourne var kvällen till ära på ett riktigt sprallhumör, men säg den gång han inte är det å andra sidan. Hans nya grej var gökursimitationen där han stundtals tutade ut ett ”Ho Ho” genom mikrofonen. Charmigt med andra ord. Tony Iommis och Geezer Butlers roller var att leverera fläskläppsackord och som de utförde den uppgiften. Det gnydde, det kved och det ylade i falsett men framför allt var det så tungt att bly fick se sig omsprunget. Tonis gitarr levererade de mest häpnadsväckande grymheter där djävulsackorden morrade hotfullt. Geezers bas målade upp slingor och rytm på samma gång och i och med det gjorde de båda absolut ingen i lokalen besviken på den punkten. Tvärtom var det så bra som bara ett av världens bästa rockband genom tiderna kan prestera. Tommy Clufetos ersatte originaltrummisen Bill Ward. Anledningen till frånvaron sägs vara både sjukdom och/eller kontrakts- och villkorsbråk, vilken version som stämmer vet jag inte. Di lärde twistar över detta som det brukar heta. Men en sak vet jag, trots att det naturligtvis hade smakat mumma att se en fullfjädrad kvartett i orignalform så var Tommy Clufetos inte en dålig ersättare. Tvärtom, han var en ytterst värdig sådan och dessutom en så fullödig trummis att jag som gammal trummis fick grava mindervärdighetskomplex. Trumsolon har väl aldrig tilltalat mig, jag har alltid ansett att de har varit en dålig ursäkt för en riktig prettokavalkad och också en prestationsorgie a la pojkrumsmasturberande. Men efter kvällens dubbelpukesmatter och åtta-armade bläckfisksdunkande har jag i varje fall delvis ändrat uppfattning. Det blev uppenbart att Harry Drumdini där bakom berget av pukor och cymbaler inte var en dussintrummis, men att han dessutom kompletterade bandet och framför allt Geezer Butler och hans spelstil mycket väl. Illa hade det varit om man hade upprepat det misstag man begick när man kontrakterade Brad Wilk från Rage Against The Machine som man gjorde till plattan ”13”. Missförstå mig rätt, han är inte en dålig trummis men han passade in mindre bra till framför allt Geezer Butlers basspel. Ett av de få misstagen begångna med den plattan inom parentes. Skönt att höra en trummis som bättre föll in i det sammanhang som alltid har varit ett annat särdrag med Black Sabbath, nämligen samspelet mellan trummor och bas som på sin tid revolutionerade rocken så mycket.

Black Sabbath Live

En annan intressant detalj var det sceniska. Scenen var egentligen ganska ordinär, uppbyggd enligt det klassiska konceptet bas, gitarr och sång längst fram och trummor längst bak på ett podium. I fonden dessutom bildprojektion, så långt var inget nytt under solen. Nej, det nya låg snarare i VAD man projicerade och det var både konstnärligt och underhållande i sig. Bilderna visade passande nog allt från skräckfilmsscener, skräckbilder med i sitt egna skinn hullingupphängda män som gungade av och ann till Russ Meyer-klipp med lättklädda damer med rockattityd. Det kan låta corny men var faktiskt effektfullt och kändes som ett gott komplement till musiken som pumpade ut. När vi ändå är inne på avdelningen extra effekter fanns det en farhåga som gnagt i oss under kvällen men som helt och hållet kom på skam. Ryktet hade förebådat att Friends Arena sög ljudmässigt och att många band hade bitit i gräset på grund av detta, icke alls så denna kväll. Ljudet var utmärkt och till och med briljant bra, inte för högt och inte för lågt men framför allt rent och välljudande.

Kvällen avslutades till sist med en kavalkad av äldre låtar som satte igång publiken som en turboladdare. Tunggungen haglade och publiken var med på varje not, inget kunde stoppa ett band som bestämt sig för att totalmangla allt vad friends arena hette.
Det var en bunt lyckliga campare som gick hem denna fredagskväll. Med vetskapen om att det kanske var både första och sista gången man kunde passa på och se ett av världens bästa rockband spela, gjorde alla ödmjuka inför ödet. Tony Iommis cancer sätter frågetecken inför framtiden, också det faktumet att hela gänget närmar sig sjuttio är graverande. Men hur det nu än är med den saken ska bandet ha en sak som sammanfattar hela kvällen – respekt. För med en drös låtar av den här digniteten och ett utförande som fick änglar att gråta kan man inte gå fel. Det hade inte gjort något om spelarrangören hade nöjt sig med att ställa upp fyra likkistor som bandet fick ligga och spela i, de hade spöat skiten ur betydligt yngre förmågor trots det. Respekt Black Sabbath, respekt.

Fler recensioner av konserten:

Svenska Dambladets (?) recension
Aftonbladets recension (Jag undrar om vi var på samma konsert?)
Fredrik Strage Skriver en recension i DN
Corren från Östergötland skriver om Black Sabbath och nya albumet
Mattias Kling skriver på Hårdrock inför konserten
Recensenterna på SVD har varit flitiga så är är ytterligare en artikel om Black Sabbath
Finska Hufvudstadsbladet recenserar spelningen på Hartwall arena i Helsingfors
Finska YLE:s svenskspråkiga redaktion recenserar spelningar med Sabbath

En reaktion på “Uffe Gluttar På Black Sabbath Friends Arena

  1. Pingback: Black Sabbath på Friends arena | Susanna's Crowbar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.