Uffe Diggar Till Gary Numan

Skiva: Gary Numan – Splinter Songs From A Broken Mind
Betyg: ♣♣♣♣

Gary Numan är inte den artisten som drar till sig lika stora rubriker som t ex Miley Cyrus, men å andra sidan vem vill ha det med de billiga mediatrixen. Han är inte heller den som drar till sig störst ovationer över nyskapandet i musiken. Trots detta borde det vara så att varje person med vurm för synthmusik borde andas hans namn med vördnad. Om man har format stora delar av den musikaliska profilen för New Romantics-scenen med låtar som ”Are Friends Electric” och ”Down In The Park” borde det automatiskt vara så. Numer fortsätter den alltid experimentlystne Gary Numan att utforska synthmusikens utmarker där klara släktskap med Nine Inch Nails faktisk kan skönjas. Det är knappast kattpiss med andra ord.

Gary Numan Splinter Songs From A Broken Mind

Jo jag erkänner, jag är en devot fan av Nine Inch Nails. Jag fullständigt älskar deras mystiska och experimentfyllda rock som hela tiden utforskar nya vägar att skapa musik. Samma andas barn är Gary Numan, och det är därför jag faller som tre ton Gullhögens. Splinter Song From A Broken Mind är en enda lång odyssé i experiment och utforskande av mystiken i musiken och ett sätt att hitta nya vägar för att skapa melodier och arrangemang som har mycket personlighet. Ett alltför sällsynt fenomen nuförtiden för övrigt, inte minst hos tidigare nämnda Miley Cyrus.
Till sitt förfogande har Gary Numan en hel maskinpark av olika syntar som puttrar, smattrar och utstöter de mest häpnadsväckande och vällustiga ljud. Precis som Nine Inch Nails stoppar inte heller Gary Numan för att använda både bekanta och främmande element i sin musik. Här kan man finna spår av klassisk musik, orientalisk musik och mycket annat för att skapa de sinnesstämningar som han vill mejsla fram, också detta precis som Nine Inch Nails. Men där tar också likheterna slut. Gary Numan är en smart herre, intelligent nog att förstå att man också måste tillsätta något personligt för att ge karaktär. Detta är kanske inte som det låter en bifigur, snarare tvärtom. Det här är en skiva fylld till bredden av personlighet och ytterst egensinniga lösningar. Den är något av ett mästerligt drag i grenen skickligt genomförda plattor med STOR portion egocentricitet av bästa märke, där både flörten med det likasinnade och vägen mot det annorlunda spelar huvudrollen. Skaka av skräck månde Miley Cyrus som inte förmår vara personlig en nanodel av en sekund. Ledordet för Gary Numan är utforskande. Musiken hittar hela tiden nya vägar utan att tappa den röda tråden. Den är organisk och nästan sönderbruten på sina ställen till den ljud- och musikresa som vi bärs med på. Musiken är uppburen av både experiment med synthmusiken utan att bli alltför kryptisk och mer rockiga partier. Inledande ”I Am Dust” är ett bra exempel på detta. Ljudelement och inspiration kommer som sagt från allt och mer för att skapa stämningen i musiken och det är i den här kombinationen som skivan firar nya triumfer. Balansen mellan det utforskande, det traditionella och det främmande är det som skapar skivans storhet.
Igen är skivans första spår ”I Am Dust” är ett typiskt exempel på skivans karaktär. Stor ljudbild med synthar som ljudeffekter i en organisk ljudgröt där också gitarr och andra analoga instrument backar upp ljudbilden. Melodin skiftar mellan intensiva och avvaktande partier där det tysta får bli spänningsskaparen inför det kommande bombastiska. Därmed är effekten fullbordad och nerven i musiken är skapad med rätt enkla medel, men i mina ögon och öron är det alltid det enkla som är det geniala.

Kanske är det därför att jag är en sån fan av både Nine Inch Nails och Marilyn Manson som jag tycker den här skivan är mumma. För om man vill vara elak/ge eloge så är det här albumet här och var ganska eller mycket influerat av framför allt Nine Inch Nails. Jag ser inte detta som ett problem eftersom Gary Numan lyckas hålla balansen, men andra kanske misstycker i den beskrivningen. Alldeles oavsett detta tror jag alla som gillar syntbaserad och lite mer experimentell musik kan hitta guldkorn också på Gary Numans nya platta. Den är i mina ögon en juvel som borde ge upphov till glädjetjut både här och var. Lite av vad som redan har gjorts och mycket av det personliga och nyskapande. Inga säkerhetsbälten utan alla medel och verktyg är tillåtna. Orientalisk musik, klassisk dito och etnoinslag är något man får vänja sig vid på det här albumet. Det pendlar mellan det storvulna bombastiska och det mer nyanserade lågmälda så tonläget är hela tiden i förändring.
Själv tycker jag skivan andas stort mod och personlighet, men alla får ju göra sin bedömning. Det är dock inte utan att man måste vänja sig vid att det inte är dussinmusik som serveras, tvärtom är det en ganska egensinnig komposition som ändå är så pass polerad och producerad att den inte faller ut i det rent experimentella. Balansen mellan det lyssningsbara och det nyskapande är själva poängen med denna skiva och det är en stor anledning till att den är så köpvärd. God lyssning.

Fler recensioner du kan läsa:

Contact Musics recension
You Need To Hear This recenserar. Här kan du dessutom se en intervju med Gary Numan
Cheese On Toast recenserar
Re Gen Magazine recenserar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.