Dr Dacapo Headbangar (?) till The Horrors Nya

Skiva: The Horrors – Luminous
Betyg: ♣♣

The Horrors är den engelska gruppen som nu har släppt sin fjärde skiva. Albumet Luminous visar åter ett kameleont-band som hela tiden ändrar sitt uttryckssätt. För varje ny skiva djupdyker de i en ny aspekt av begreppen rock och pop. Först var det garagerock inspirerad av sextiotalets scen men med en modern touch, den här gången tycks bandet ha lyssnat in sig mer på Manchester-scenen. Band som The Verve, Blur, Oasis och Ride för att nämna några, tycks ha stått som huvudsaklig inspirationskälla.  Kanske är det jag, kanske är det förlagorna som spökar till det men följ med i en artikel som andas förvirring kring den nya skivan.

The Horrors

Bandet The Horrors debuterade 2006, två Ep:s och tre album senare står jag med det nya alstret ”Luminous” i näven. Den släpptes i maj i år och är alltså gruppens fjärde fullängdsskiva.
Det första som slår mig är hur mycket inspiration som gruppen har hämtat från det tidiga engelska 90-talet. Shoegazer, Manchester och kanske en hel del av den engelska poptraditionen ligger till grund. Det andra som slår mig är att den här gruppen för varje skiva de ger ut ger en ny infallsvinkel på begreppet musik, det är en ständig förändring och en mångfacetterad musikalisk utveckling som hela tiden sker. Det är uppfriskande att de aldrig står still, ständig rörelse och utveckling tycks vara deras måtto. Så långt är det alltså bra och imponerande, men av samma skäl är jag också förvirrad inför den nya skivan. Det låter utmärkt, det är snyggt och prydligt och det är till och med medryckande men något saknas. Detta något kallas själ, du vet det där som fyller rummet utan att vare sig synas eller höras men som bara finns. För när den röda tråden hela tiden bryts eller byts är det en slags kontinuitet som också den går om intet. Bandet är nu inne på den fjärde skivan där det blickas omåttligt på andra grupper eller andra musikaliska fenomen, men hittills har jag hört lite eller inget av dem där de verkligen blir personliga och så där egensinniga. På många av plattorna har ändå resultatet blivit bra, jag gav debuten en fyra i betyg om jag inte missminner mig. Tyvärr börjar jag dock tröttna lite grann på den där avsaknaden av det egna, men framför allt är jag lite trött på att det hela tiden byts skepnad. Inte för att jag är stockkonservativ och står och skriker något om att det ska låta som förr. Snarare är det för att jag tycker att gruppen har förlorat lite av sin särart för varje skiva de ger ut och nu har de någonstans blivit uppenbart att det är ett band på tomgång. När det dessutom den här gången blickas på de tidigare nämnda banden som jag aldrig var en fan av, blir det också lagom småtråkigt och oengagerat. Här finns bra låtar, visst det ska jag inte förneka. ”So Now You Know” ”Jealous Sun” (Me like the title) är i mina öron knappast kattpiss, men på det hela taget är det inte den höjdarskivan som t ex debuten var. Det är snarare ett oinspirerat och småtrött band vi möter, ett band som alltså är i behov av en musikalisk själ. De är värda det men måste nog ta sig lite i kragen och hitta den också. Jag föredrar nog fortfarande att drömma mig tillbaka till den tid då The Horrors var ett röjband av rang. Vem kan t ex glömma spelningen på Debaser Slussen 2007 då bandets sångare hängde med ena handen i avloppsledningen i taket medan han höll micken i den andra? När de övriga i bandet höll på att röja sönder hela stället blir man lite lätt nostalgisk. Tyvärr är den nya skivan långt ifrån den formen de var den gången, betyget blir därefter. ”Luminous” är en tillställning jag kan glömma ganska omedelbart, ooops jag har redan glömt den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *