J Mascis nya album recenseras av Micheles Kindh

J Mascis – Tied to a Star

MI0003767826@@@@

J Mascis släpper sitt tredje soloalbum som han spelat in vid sidan av huvudbandet Dinosaur Jr. De två andra albumen som han gav ut solo hette ”Martin + Me” och var ett vackert akustiskt album som jag älskade när jag köpte det 1996. 2005 Kom så ”J + Friends Sing + Chant for Amma” som jag också hade svaga känslor för. Även det band han skapade efter det att Dinosaur Jr upplöstes 1997, J. Mascis + The Fog, spelade in två utsökta album: ”More Light” och mitt favoritalbum med denna konstellation ”Free So Free”. Albumet hade vassa knivskarpa låtar som jag föll som en fura inför.

Det var en lysande solokarriär som jag älskade, men det är ändå i grund och botten Dinosaur Jr som J Mascis, Lou Barlow och Patrick Murphy bildade 1984 som jag sätter högst. Bandet bildades efter det att hardcorepunkbandet Deep Wound splittrades och vid sidan av Buffalo Tom och Pixies blev de en av de ledande alternativa rockgrupperna. För mig personligen blev jag nästan religiös efter att ha hört ”Bug”. Denna skiva från 1988 blev inkörsporten till J Mascis lyriska sångvärld och sedan köpte jag nästan allt av Dinosaur Jr som jag kom över. Bandet började bråka med varandra. Lou Barlow hoppade av och bildade det lika underfundiga som sköna bandet Sebadoh. Jag blev stort fan av deras studioskivor. Men ändå kände jag glädje när Dinosaur Jr Återförenades och bjöd upp på ett par lysande konserter och fina comebackplattor.

Så kom då Mascis nya nästan magiska soloalbum som erbjuder mig som lyssnare varierad kost. Det är som vanligt känsligt sammansatta låtar som bygger upp en alldeles egen värld, en värld som man lugnt kan påpeka bara kan tillhöra geniet J Mascis.

Tänk bara på vilka enkla koncept som arrangemangen är uppbyggda på. Jag tror att det är den förenklade synsätt som jag tycker mig höra på skivan som lockar mig, men inte utan att här finns ett djupt emotionellt och komplext musikaliskt sammanhang.

Det låter lite sångmässigt så där gnälligt om rösten. men sorgen, melankolin förblir intakt och nästan lite monoton. Det låter alltid specifikt J Mascis och då spelar det ingen roll vilken roll eller band han spelar i. Graden av påverkan förblir detsamma oavsett musikaliskt sammanhang som J Mascis spelar i. Jag tror att grunden lades i Dinosaur Jr och den musikaliska stil i sång och komp påverkar hela hans musikaliska gärning. Detta är min favoritskiva just nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *