Micheles Kindh om den underbare artisten Wayne Cochran

Wayne Cochran – Goin’ Back To Miami: The Soul Sides 1965-1970

@@@@@

waynecochran

Jag kan bara lägga högsta betyg på den här helt igenom underbara, fullständigt magiska retrosamling som i år har kommit ut på marknaden.

Den vita rockmusikens motsvarighet till James Brown – det var Wayne Cochrans stilmässiga vision som påverkade den gamle tonårsrockaren i stil och klädsel.  Hans berömda frisyr – en av rockens mest spektakulära med sitt platinablonderade svall – fick han som idé lustigt nog från att ha mött de unga brödraparet Johnny och Edgar Winter som var albinos. Ett annat faktum var att han öppnade för Elvis shower på slutet av 60-talet och Elvis diggade hans scenklädsel. Wayne Cochrans band hette under alla åren C.C. Riders, döpt efter en av Elvis gamla slagdängor. Wayne Cochran gick senare från rock till att alltmera närma sig sina svarta kompisar Otis Reeding, Jackie Wilson och James Browns mörkare sida av den råa södersoulen. Också James Browns funkbaserade musik letade sig in i Wayne Cochrans egna låtval. Hans otroliga tolkningar av just Sam & Dave eller Otis Reeding är fenomenala. Den här utgåvan har fina noteringar, intervjuer och låtval från Wayne Cochrans karriär från mitten av sextiotalet till sent sjuttiotal. Det var under den här perioden han tappade lite av intresset för rockmusiken. Han tyckte att rockmusikens psykedeliska utveckling inte passade hans synsätt längre. Istället riktades den musikaliska blicken mer mot bland annat grupper som Sly And Family Stone. Wayne Cochran tyckte det var en bra grupp med rätt form av soul/rockmusik.

Wayne_Cochran_CC_Riders_Sheer_Delights_1977Samlingen innehåller två cd-skivor med 22  låtar på ena skivan och en urstarkt livekonsert med honom från hans berömda shower på den andra. Den senare skivan innehåller tolv låtar och där ingår ett par långa inspelningar av Otis Reddings ”Fa Fa Fa Fa Fa (Sad Song)” och (Sitting’ On) The Dock Of The Bay”. Den innehåller också briljanta covers på Sam & Dave låtar ”Soul Man” och Hold On (I’m Coming)”. Detta varvas stundtals med härliga ärliga monologer från scenen, med berättelser om musikaliskt relevanta saker och små livsbetraktelser.

Sammantaget visar skivorna i denna dubbla cd-utgåva hur själsligt och emotionellt laddad hans musik och andliga budskap är. I slutet av hans artisttid så uppträdde han tillsammans med sitt band på samma scen som Blood Sweet And Tears och den tidigaste upplagan av Chicago. Samma band – Chicago – fick för övrigt svensken Björn Skifs att lägga av att sjunga rock och satsa på en solokarriär efter ha sett band live på slutet av 60-talet.

Som slutord kan jag bara säga att detta mästerverk inte får försvinna, utan måste få musikälskare att upptäcka vilken stor artist Wayne Cochran var. Numer är han präst sedan 40 år då den religiösa sidan tog över, ungefär som när Al Green eller Little Richards ville slå in på samma livsbanor. De båda senast har senare återkommit till musiken, om världen har tur kanske Wayne Cochran gör detsamma.

wayne-cochran01

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.