Micheles Kindh och Miss Mystica om Ingmar Bergmans pjäs Höstsonaten

Höstsonaten av Ingmar Bergman och regi av Åsa Melldahl

hostsonaten-0149

På ett sätt är detta en pjäs som är en både klar och vacker dramatisk teaterpjäs. För det märkliga är att undertecknad kände sig trygg och harmonisk trots att pjäsen är skriven av Ingmar Bergman. Pjäsen beskriver en tragisk och sorglig bild av en moder-dotter-relation. Den är finstämd men bottnar och borrar också på ett sant sätt ner sig i relationen ur barnets synvinkel. Modern som är en framgångsrik konsertpianist är fullt upptagen med karriären, medan barnet törstar efter en relation till henne. En situation som både är fruktansvärd och samtidigt beundransvärd och som snart utvecklas till ett ställningskrig. Den vuxne kvinnan vill nu efter flera år tala ut om sin relation till just modern. En moder som svikit sina barn och sin familj, men som inte förmår att se detta utan tycker att hon på något sätt varit närvarande.

Ingmar Bergmans pjäs bygger på biograffilmen med samma namn, en film jag såg på tv på åttiotalet. Jag blev redan då ordentligt fascinerad utan att riktigt begripa den djupliggande komplexa strukturen i den mänskliga relationen mellan mor och dotter fullt ut. Ett faktum som gör den än mer sevärd nu när jag kan njuta av alla nyanserna och det psykologiska spelet mellan karaktärerna. Det psykologiska gränslandet mellan kärlek och hat och deras samverkande krafter i mänskliga psyket är ju pjäsens kärna.

Ingrid Bergman gestaltade modern i filmen, Liv Ullman och Lena Nyman spelade barnen. När jag ser pjäsen så ser jag en varm, sorglig och modern berättelse, men som i botten är djupt tragisk. Historien har en mjuk övergång i avsnittet då dottern gifter sig med en tjugo år äldre präst vid namn Viktor. Paret får ett barn som drunknar och detta blir ett svårläkt sår som lägger sig som en hinna mellan de två makarna. Mannen blir gradvis en allt mindre viktig staffage-karaktär som till sist försvinner och blir en fysiskt närvarande skugga i dramat. Det förstärker intentionen i Ingmar Bergmans manus som fokuserar sig enbart på relationerna mellan mor och döttrarna. Gunilla Röör spelar magnifikt modern Charlotte och i hennes gestaltning lyfts all självupptagenhet och förfelad offerroll fram. Hon lyckas på ett suveränt sätt skildra smärtan och sorgen i en magnifikt framförd pjäs.

Rakel Wärmländer som för mig är en ny scenbekantskap, känner jag till sen tidigare genom filmer. Hon spelar den sjuke dottern Helena och gör det med passion och precision. Bäst är ändå Kirsti Stubø som spelar den andra dottern Eva, gestaltningen är suverän och hon tillhandahåller en av de bästa uppgörelserna jag har sett på scen eller i film. Jag ska naturligtvis inte glömma bort Christer Fant som Viktor. Han spelar lugnt och avslappnat sin roll som den mogna och bekymrade maken.

Jag tycker också om den fina bruna sjuttiotalsdoftande dekoren och kulisserna. De inger lugn och ro. Mannen bakom den skapelsen heter Lars Östbergh. Som slutord måste jag säga att det var en magisk och väl sammanhållen pjäs.

 

Miss Mysticas ord om pjäsen

hostsonaten-ligg-press

Pjäsen trollband mig från början till slut. I centrum står en dotter och hennes komplicerade relation till sin mor. Modern ska nu komma och hälsa på sin dotter och hennes familj. De har inte träffats på länge. Familjen består av dottern och hennes tjugo år äldre make samt en syster som är sjuk.

Paret fick ett barn tillsammans som drunknade.

Moderns och dotterns återseende av varandra blir inte riktigt vad de hade tänkt sig. De har sedan tidigare en komplicerad relation. I och med moderns ankomst så kommer alla dolda konflikter upp till ytan.

Rollerna är utomordentligt välspelade och det är verkligen en pjäs jag rekommenderar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.