Uffe Lyssnar sig lycklig på Robert Plant

Skiva: Robert Plant – Lullaby and…..The Ceasless Roar
Betyg: ♣♣♣♣

Lullbaby

Den gamle rockräven Robert Plant har fortfarande förmågan att vara spännande. Det visade han inte minst med samarbetet med Alison Krauss för några år sedan som resulterade i plattan ”Raising Sand” som är en av detta århundradets bästa skivor. Hans förflutna med Led Zeppelin innefattade ju rock och blues som grund till musiken, men ibland kunde gruppen överraska med folkmusikinspirerade inslag. Så också på den nya skivan som precis som ”Raising Sand” hämtar inspiration från folkmusik och den delen av countryn som kallas Bluegrass. En stil som för övrigt också den har många synonymer med folkmusik från framför allt Irland. Nu har han gjort det igen, en skiva alltså, och det är inte utan att det närmar sig känslonivån ”jättespännande” igen.

Robert PlantRober Plant har anledning att se lycklig ut Foto: Biography.Com

Man kan säga att plattan huvudsakligen står på två ben. Det ena är förvaltandet av, experimenterandet med och nytolkningen av folkmusiken. Det andra benet är countryn som också den är mycket folkmusikorienterad. I kompotten väver han in både pop, rock och instrumentering som knappast kan kallas traditionell. Stundtals är det tungt och riffigt för att i nästa sekvens glida tillbaka till ursprungsläget – folkmusiken. Mycket inspiration till folkmusiken hämtas från den Irländska traditionen och det gör Robert Plant rätt i för resultatet blir minst sagt spännande. Också den tradition som finns i amerikanska Appalacherna är starkt profilerad på skivan, trakten är i folk- och countrytradition känd för sin distinkta stil. Visst är det nära rötterna men här finns en ordentligt tilltagen jordmån för nyskapande också. Resultatet av mötet blir så j-a bra att man torkar sig tårögt. Vackert, innovativt och engagerande med de både stora och små penseldragen gör detta till en formfulländad platta med många bottnar. Liknelserna med Alison Krauss, Daniel Lanois, Jethro Tull i sin linda och EmmyLou Harris ligger inte långt borta och sånt gör mig extra lycklig eftersom alla de uppräknade är något av ledstjärnor.

Låtarna är ett av skivans starka kort. Med ett gäng überstarka låtar går inte Robert Plant fel, det är han för rutinerad för. ”Little Maggie”, ”Rainbow”, ”Turn It Up” där man kan höra spårämnen av Tom Waits, ”A Stolen Kiss” där man kan höra en snygg pianohomage till min gamle hjälte Warren Zevon, den snygga pop-inspirerade ”Somebody There”, ”Poor Howard” med sin Irländska och Brittiska överton men som också rymmer Afrikanska inslag, bubblande rockiga ”Up On the Hollow Hill” som med med rötterna i folkmusik och rock träffar en nerv är bara några av de ess han kan dra ur rockärmen. Faktum är att hela plattan genomgående kan stoltsera med ett gäng väldigt starka låtar. Ytterligare en pusselbit läggs därmed till den utsökta samling som tillsammans utgör skivan.

Robert Plant ConcertBlaskan ger Robert en applåd för en lyckad skiva Foto: Ticketsinventory

Det är extremt befriande att både höra och kunna konstatera att Robert Plant har lyckats hitta den rätta kompotten av magnifika låtar, snygga arrangemang som här och där har glimten i ögat till andra artister och flera musiktraditioner som tillsammans skapar det där mötet det glimmar om. Fyran i betyg är självklar och jag tvekar inte att säga att den här skivan är en värdig kandidat, i varje fall för mig, till att bli årets bästa.
En skiva man både måste ha och höra helt enkelt. Den är lika självklar som luften vi andas eller vattnet vi dricker. Den är helt enkelt oumbärlig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *