Flera nya skivor av Micheles Kindh

Easy October – the Sweethearts Before The Fall
@@@@tumblr_nb1cc7LMpq1r8fgkzo1_1280

Andreas Kleerup, Kristoffer Åström och Nikke Ström släpper ett briljant rockalbum som med sin countryrockdofter påminner om Gram Parson, Neil Young eller Bruce Springsteen. Några exempel på hur man kan beskriva ett album där det låter hur eget som helst. Det är musik som gungar friskt i vinden och som vandrar rakt på i texterna. Man kan utan större problem också referera till Ryan Adams. Låtarna och texterna är starka och undersköna på sitt sätt. En stundtals briljant skiva.

Kleerup – As if we never won
@@@
Kleerup

Så kommer det ut ett minialbum av Andreas Kleerup som bland annat innehåller en ny cover på sången ”Thank God for sending demons” som hans egna band Me and my Army gjorde för något år sedan. Skivan innehåller dansanta poplåtar som glider snyggt mellan disco, soul och renodlad popmusik. Det är ingenting märkvärdigt utan det blir mest en dag på arbetet men med lite snyggare fernissa på musikens polerade yta. Lite lagom lyxig precis som om det vore Wham eller Duran Duran som stod för fiolerna. Kleerup kommer snart ut igen med ytterligare ett minialbum enligt plan.

Weezer – Everything Will Be Alright in the End
@@@@
Cover_of_Weezer's_album_Everything_Will_Be_Alright_in_the_End

Rivers Coumo skriver återigen en rad med fina poppunkpärlor som har giftet kvar och producenten Ric Ocasek som till vardags är The Cars frontfigur och powerpophjälte, renodlar Weezers låtar med bra produktion. Delikat, smäcker pop helt utan fel. Det är den bästa plattan med de bästa låtarna bandet hittills gjort.

Ariel Pink – Pom Pom
@@@@
images

Förut kallades Ariels band för ”Ariel Pink’s Haunted Graffiti”. Numer när han ger ut skivor blir det kort och gott Ariel Pink men det är samma folkpop med lite mera av den stämning som Freak folk-scenen har kunnat ge oss musikälskare. Ett lättsamt psykedelisk anslag vilket förstärker musiken med små nyanser av glädje och kärnfull rock. Skivan är stark, flödande av intryck och ger avtryck som man inte vill vara utan. En skimrande skön juvel i samlingen psykedelisk rock.

Jamie T – Carry On The The Grudge”
@@@
JamieTTOX181010

Jag läste Niklas Elmérs recension där han skrev om unga artister som beskriver dagens engelska samhälles tillstånd. Där förekom det en bra hänvisning till femtiotalets arga unga män som via sin dramatik skärskådade brittiska samhället. John Osborne, Harold Pinter, Alan Silltoe och Kingsley Amis skrev underbara verk som jag slukade förr om åren med stort nöje. Jamie T liksom Lily Allen visar med sin musik hur popen kan ta en samhällskritisk sväng inom mainstreammusikens populärkulturella kanaler. Det är skön kritisk platta som jag tycker mycket om men musikaliskt serveras det enbart ljummen och lagom avvägd pop.

Deerhoof – La Isla Bonita
@@@@@
Deerhoofprospect

Bandet gör det igen och igen – låter allting bli en växelverkan mellan just punk, noise och pop. Vilken energi och skön studsande ljudoväsen som bryter men ändå behåller melodin i bottensatsen av musiken. Kärnan i bandet utgörs av Greg Saunier på trummor, Satomi Matsuzaki som sångare, gitarrist och basist samt John Dieterich och Ed Rodriguez på gitarr. Så har sedan 20 år tillbaka deras skapande varit just en kraftfull skönhetstörstande musik precis som den jag har fallit för hos grupper som Sonic Youth Jag lyssnat på bandet sedan första inköpet 1996 då debuten kom ut, trots alla åren sen dess tycker jag att bandet har behållit sin kraftfulla rock och sitt unika uttryck. En superstark mästerlig skiva.

Girlpool – Girlpool
@@@@
IMG_2228

Det här är en underbar duo som med bas och gitarr sin egna och unika musik. Bördiga från Los Angeles startade deras karriär på rockklubben Smell där band som Health, The Fucked Up, No Age och Abe Vigoda stod i centrum. Jag älskar den här nya skivan och får en känsla att The Smells aktiviteter inte kommer på skam. Trots att det är första gången jag lyssnar på Girlpool så räcker det för att förstå att det här är framtidens musik där punkslammer blandas med en mjukare garagerockkänsla. Hur jädrans bra som helst.

Dante – True Emotion
@

Hur kunde det bli så här? En supermegasegatrist soloutgåva med Dante Kinnunen tidigare trumslagare i fina indiebandet The Concretes. Ja, hur det nu än är med den saken så har jag fått en dos urusel rn´b från de segaste momenten i Drakes musik. Plötsligt får vi en epigon som inte behövs och inte vill jag lyssna på eländet mera än de gånger jag försökte förstå fiaskot.

Beatrice Eli – Day Another Day
@@@
10679751_707446942644484_9078258051470932430_o

Beatrice Eli är kanske är den mest lovande och hypade artist som kommit fram men utan att ha levererat mer än små roliga singlar och lite annat som nu har lett fram till skivan alla talar om. Trots att den förmedlar en skön musikalisk stund är det bara för ögonblicket, snart har jag gått från engagerad till att ha glömt bort. Charmig pop med en artist med stark utstrålning. Jag hade dock hoppats på att resultatet skulle bli lite mer än lagom tempererad pop.

Asha Ali – Loud And Out Of Love
@@
Asha_02

Jag försöker förtvivlat begripa varför en ung artist väljer att spela in intetsägande daterad musik med åttiotalssyntar som instrumentering. Jag kan inte låta bli att tycka just att Asha Ali borde ha utvecklat andra sidor vid det här laget, lite som hon var på god väg att göra för en del år sedan. Nästa projekt bör inte ha en lika seg och pretentiös ljudbild som den här. Musiken förblir anonym och känns inte angelägen längre.

Röyksopp – The Inevitable End
@@@
Royksopp2

Torbjørn Brundtland och Svein Berge utgör discoinfluerade sköna Röyksopp. Det sägs att denna Tromsöduo skall säga adjö till publiken med denna sin sista skiva. Om detta är sant är det kanske det värdigaste avslutet på en karriär. Helt okej Fjorddisco med gästartister som förgyller utsläppet och gör musiken så pass mer intelligent och sällsynt. Bra musik förgås inte. Visst är denna skiva bra men inte tillräcklig stark för att få mig att emotse bandets sista album, om nu är det. Den är visserligen vacker men den mesta energin går åt till musikens yta. Okej och bra men inte mästerlig som debuten 2001.

Wildbirds & Peacedsrums – Rhythm
@@@
120426WildbirdsPeacedrums_6105023

Mariam Wallentin sjunger som vanligt bra och Andreas Werliin spelar diverse slagverk som vanligt på sin nya skiva. Albumet innehåller flera bra, starka spår och har en självklar sång som gör att man känner sig självsäker, självklar och får en nyanserad livssyn. En form av jazz och pop som är klargörande för lyssnaren. En skön skiva för sköna dagar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *