Micheles Kindh om Foo Fighters och The Smashing Pumpkins nya album

Foo Fighters – Sonic Highways
@@@
Foo_Fighters_8LP_Sonic_Highways
The Smashing Pumpkins – Monuments to an elegy
@@@@
Monuments_to_an_Elegy_album_cover_from_Smashing_Pumpkins

Jag vill börja med att påminna om en dag på Sjöhistoriska Museét 1991 där jag med en armada av människor fick beskåda Nirvanas spelning – en spelning som jag ser som ett avgörande moment i mitt liv eftersom min kärlek till Nirvana fördubblades den dagen. Det var intressant också med att Teenage Fanclub var förband till Nirvana. Deras söta popmelodier visade sig vara en diametral motsats till Nirvanas punkrock vilket på pappret kanske inte var idealiskt för ett förband. Jag tyckte ändå att det fungerade eftersom Curt Cobain i press hade sagt att hans favoritband bland annat var The Vaselines ljuva popådra och då passade självklart Teenage Fanclub in i formen som förband. Jag hade också införskaffat deras nya skiva ”Bandwagonesque”, och den visade sig mycket bra.
Efter en söt harmonisk inledning så kom Nirvanas magiska eruptiva attacker som då förgyllde min värld.

Det är 2014 och det är 20 år sedan Curt Cobains tragiska självmord inträffade vilket ledde till att bandet upplöstes. Istället bildade Dave Grohl sitt band Foo Fighters och de släppte en underbart bra debutskiva 1995 som innehöll låtar Dave Grohl skrivit under flera år. Jag älskade det debutalbumets alternativa rock. 1995 såg jag bandets Sverigedebut på Cirkus i Stockholm. Idag är bandet mera mainstream och det leder mig till det nya albumets låtar som knappast sticker ut och är föga originella. Tyvärr är det jämntjock gröt och det verkar som om Dave Grohl tappat sitt tidigare så mästerliga handlag för låttexter och suveräna arrangemang. Numer låter bandet från skiva till skiva just så där radiovänligt och anpassat men levererar ända trevlig familjeunderhållning. Detta trots att punkfadern Pat Smear från sjuttiotalets legendariska Los Angeles Band The Germs, från och till är medlem i Foo Fighters och tidvis var medlem också i Nirvana. Nu har också han blivit en snäll och foglig radiorocker. Den nya skivan är en dag på jobbet och lutar sig emot en fasad av erfarenheter och yrkesskicklighet. Därför blir nya albumet därefter. Den är inspelat i flera städer men det hjälper inte mot tristessen när Foo Fighters spelar numera. Det är inte tillräckligt men ändå kompetent utförd rockmusik. Ofarligt och trevligt och som gjort för en familjepicknick. Se förresten på Svt-play som visar ett reportage från skivans tillkomst runt om i olika städer.

När vi kommer nu till The Smashing Pumpkins nya album så är det en vacker harmonisk och skimrande skiva med stor rockmusik och låtarna sveper över breda geografiska plan – storslagna drömmar från visionären Billy Corgan. När jag först hörde talas om bandet var när jag läste om bandet, sedan hörde jag singeln ”Tristessa” på radion. Ytterligare lite senare kom Per Bjurmans reportage av inspelningen skivan ”Gish” i Andres Lokkos tidskrift ”Pop” och även i Aftonbladet läste jag om skivan i en artikel av Per Bjurman. En ny form av metal började det talas om. När skivan ”Gish” till slut kom ut1991 samma år som Nirvana-konserten blev jag lycklig över att höra The Smashing Pumpkins fantastiska musik. Innehållet var en bedårande och ovanlig stark vacker förförande rockmusik som definitivt hade en egen stil. Jag tror inte att något lät som som de inom alternativa rockvärlden då som nu.

Deras andra album ”Siamese Dream” var dock ännu bättre till och med i varje ansats på skivan. Men så hände det något hos Bill Corgan där hans musik började spricka upp och något gick förlorat i musiken. ”Mellon Collie and the Infinite Sadness” blev en musikalisk svanesång och storhetsvansinnet bröt tydligen ut hos honom. Han fjärma sig från den tidigare producenten Butch Vig (producent bakom Nirvana och musiker i bandet Garbage) och ville åstadkomma en skiva som skulle gå att jämföra med The Beatles vita album eller Pink Floyds ”The Wall”. De nya producenterna Alan Moulder och Flood tillförde ett fylligt ljud men ändå blev allt för stort och tomt. Det fortsatte med den hyfsade skivan ”Adore” med sin lugna stämningsfulla Deepeche Mode-liknande låtar. Fast sedan blev jag skeptiskt inställd till Bill Corgan från och till. Den nya skivan tar nu tillbaka bandet till sin sköna estetiska gotiska tillstånd. En skiva som vågar ta steget ut till rockens största stunder igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.