Micheles Kindh om Sam Carlquist

Sam Carlquist – Brev från Sevastopol Med för och efterord av Crister Enander
Migoli Förlag
Brev-fran-sevastopol_kartonnage

Jag har två moment av ögonblicksbilder när jag läser Sam Carlquist’s vackra men stundom melankoliska diktsvit uppdelat på¨fyra betraktelser kring de judiska arvet i släkten där minnen och förflutna ögonblicksbilder samexisterar i texterna, orden och berättelsen som transformeras till det allmänmänskliga så att vi alla kan känna och leva med diktsviternas svepande panorama över diktarens morfar och mormor.

Först jag tänker på att hur Sam Carlquists familjedrama fick mig att tänka att på att så lyckliga vi övriga kan vara över att Max Brod bevarade Franz Kafkas samlade verk trots order att förstöra detsamma, vilket glädjer mig – Franz Kafkas verk oftast inger den där speciella känslan av att få uppleva något nytt och se den judiska identiteten I Prag blomstra upp och ge mig som läsare en kulturell skatt. Jag tänker också lite mera melankolisk på författaren Bruno Schulz som skrev vackra romanen ”Sanatoriet Timglaset” för att 1942 blev mördad av en tysk officer för att han var just tillhörande judiska tillhörigheten.

Det som får mig att klicka på sådana tankar var framförallt den täta lyriska sviten ”Brev från Sevastopol” plus det familjefotografi där jag kan se Sam Carlquist’s morfar stå där i mitten innan han gav sig av till Sverige. Alla inom familjen samlas till ett grupporträtt och alla är väl uppklädda för det givna ögonblicket då familjen skall fastna på en plåt som blir fotografi.
Den diktsviten är fantastiska lyriska små betraktelser över en barndom eller försvunna ögonblick som den vuxne mannen erfor som hågkomster när han nedtecknar bilder. Sam Carlquist finner en given punkt där texter bränner sig fast i mitt närminne – jag upplever hans dikter och ser även bilder som jag fogat ihop i min hjärna till fantastiska filmiska bilder. Det är sällan dikter skapar sådant hos mig som läsare.
Samma emotionella upplevelse får jag av hans diktsvit ”Resan från Glubokoj” som låter sin mormor ta en ton och skapa melodiska dikter som sjunger bokstavligen. Framförallt känner jag den judiska identiteten stärkas och jag får samma känsla av värme och kärlek där två människor i Sverige långt senare bygger sig ett eget hem och placerar sig mitt livet och tar sig an livet.
Sam Carlquist skriver dikter som berör mitt hjärta och skapar också utrymme för förståelse av komma till ett nytt land och bli medborgare och försöka finna sin plats i samhället.

”Den judiska begravningsplatsen” lyser starkast i samlingen för finns det både sorgsen melankoli och förgyllda ögonblick av ljusets hoppfullhet. Där brinner orden starkast och jag läser något som jag tycker är bedårande och jag menar exakt det. För dikterna får liv, rörelse liksom dynamik som löser upp tankar och omvandlar varje diktstrof till helt egen bild av ”Laterna Magic”.

En bok jag gärna tar med mig längs min egen livsväg och låter den bygga upp min emotionella förmåga till kärlek. Tack Sam Carlquist till ett storslaget diktverk som jag kommer läsa väl och länge.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *