Uffe Diggar Till Marilyn Mansons Nya

Artist & Titel: Marilyn Manson – The Pale Emperor
Betyg: ♣♣♣ + ½

Marilyn Manson The Pale EmperorMarilyn Manson är tillbaka i fin form, så här mycket diggar han själv resultatet
Foto: Nicholas Cope

Marilyn Manson är gruppen som under de senaste åren fått vandra en ökenvandring. Det började med att man blev av med skivkontrakt. Utan sådant fick man mer eller mindre organisera inspelandet och distributionen av sina skivor själv. Ständiga medlemsbyten gjorde också att luften lite grann gick ur. Till sist var det bara Marilyn Manson på sång och Twiggy Ramirez på gitarr som återstod. Den nya skivan innebär en nystart med låtskrivande i fornstor anda men den här gången utan Twiggy Ramirez eller Jeordie White som han egentligen heter (?).

Efter några skivor som inte har varit dåliga men inte heller jättebra är nu förväntningarna uppskruvade. Ny medlem i samarbetet om att skriva låtar i form av Tyler Bates lovar också en musikaliskt uppryckning. Samma Tyler Bates producerar också den nya skivan. Den andra komponenten inför den nya skivan är Marilyn Manson som tycks vara sugen på att spela igen efter det att hans förra kärlek Absint numer har fått en nedtonad roll i hans liv.

Alla stjärnkonstellationer pekar alltså i rätt riktning, Marilyn Manson är ju privat road av mystik i form av numerologi och annat. Den första snackisen har blivit att texterna är tillbaka i Marilyn Mansons fornstora anda med många dubbelbottnade och tvetydiga formuleringar. Eller vad sägs om textraden ”Lazarus has no dirt on me, I raise up to every occasion” från ”The Mephistopheles of Los Angeles”.

Men faktum är att också låtarna är tillbaka i den gamla tunga stil och lite svårmodigt introverta stil som man kan hitta på album som ”Holy Wood” som är en fullträff om ni frågar mig. Helhetsintrycket är alltså att det här är en värdig återkomst i gammal hederlig musikalisk anda som en gång gjorde gruppen så stor. Kanske är ligger det något i att skivan visar en grupp som är på väg tillbaka.

Musiken ja, tung malande rock med smått farliga inslag. Inledningen till låten ”Slave Only Dreams To Be King” är ett utmärkt exempel. Rytmisk, tung och en farlig underton som ligger som något ogreppbart under allting. Manson spottar ut varje ord i mikrofonen och man kan inte låta bli att dansa en smula. Med inslag som samplade ljud och en ljudbild där det plötsligt händer små oväntade saker är också något som bidrar till det positiva intrycket. Det känns som om man har lyssnat lite på Ministry och Nine Inch Nails och sämre förlagor kan man ju hitta. De har därmed manövrerat sig tillbaka en aning mot industrirocken man en gång spelade. Helt rätt tänkt Marilyn, helt rätt.

Marilyn Manson har i en intervju talat om att den nya skivan är ett sätt att närma sig bluesen med exempel som Robert Johnson. Det är något som verkligen mer än skymtar fram på den nya plattan. Här finns stundtals övertydliga referenser i både text och musik till denna i mina öron stora musikform. Här finns ett överflöd av bluesens rytmiska stomp och här och där också andra inslag som gitarreferenser till den. Nästa helrätta drag är därmed skapat. Det här kliar dödsskönt i kistan, låtar som ”Cupid Carries A Gun” är som en målsökande missil. Den går direkt på utan krumbukter.

Marilyn Manson Green FairyMarilyn Manson har numer slutat festa med absint-fen och istället är det musiken som gäller. Bilden är gjord av den utsökta konstnären Susanna Varis.

Det tredje nya som har hänt är att låtarnas kvalité har lyfts rätt ordentligt. Det var inte dåligt förut på de så utskällda skivorna ”The High End of Low” och ”Born Villain”, men de kändes ändå som om de led av brist på tid och resurser. Det visade sig främst genom att låtarna stundtals kändes halvfärdiga. På den nya skivan har man kanske inte mer resurser men man har definitivt använt dessa för att pressa ut mer. Nya låtskrivaren Tyler Bates har med sitt friska blod också inneburit den vitamininjektion som gruppen så väl behövde. Låtar som ”Deep Six” är nästan tillbaka i fornstor form med sin pungsparkologiska gitarrbrottning.

En gång i tiden var ju Marilyn Manson det närmaste satanism i musik man kunde komma. På den nya skivan drar gruppen återigen Horneper-kortet även om det inte blir lika hedonistiskt som förr. Gruppen blev ju bland annat en gång anklagade av kristna fundamentalister för att ha nackat en höna på scen. Senare visade det sig att ingen av vittnena hade ens sett konserten och hönan mådde bevisligen väldigt bra. På den nya skivan finns både anspelningar till hin håle, fula ord i överflöd och anspelningar på häxsabbat. Också här borde alltså vän av farlig musik få en del lystmäte tillgodosett.

Ren skär outspädd rock med många smarta små inslag är det man serveras om man väljer att köpa skivan. Ett tips i sammanhanget. Den nya skivan finns i en grundutgåva det är den jag har lyssnat på, men så finns den i en delux-utgåva med flera av låtarna i alternativa inspelningar. Den senare är den jag rekommenderar varmast, den känns extra spännande helt enkelt. Sen finns skivan också i en lyxbox-utgåva med skivan på både cd och vinyl samt bildhäfte. Boxen är utgiven som limited edition men är nog mest avsedd för den fanatiske samlaren. Kan kanske också vara något men den är tyvärr dyr, jag vet inte vad den betingar men den intresserade kan kanske söka på nätet.

Slutresultatet och helhetsintrycket är genomtrevligt. Den här skivan känns som gruppens revansch på alla de belackande kommentarer de har fått utstå för de tidigare skivorna. Här finns smarta inslag, trevliga och medryckande influenser med blickar åt framför allt bluesen. Det här är både medryckande och bra. Det är bara att lyfta på hatten och välkomna Marilyn Manson tillbaka till musikens finrum igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *