Uffe Diggar Loss Till Steve Earles Nya

Artist/Titel: Steve Earle & The Dukes – Terraplane
Betyg:♣♣♣♣

terraplaneEn av mina stora favoriter heter Steve Earle. Han är fenomenal på att spotta ur sig skivor som är små örhängen i sig. Raden av skivor som inte direkt skäms för sig är lång, inte minst därför att han har si så där fyrtio år i branchen bakom sig. Den nya skivan ”Terraplane” är inget undantag. Tvärtom skäms den knappast för sig och har ingen anledning att göra det heller. Steve Earle har alltid haft en förkärlek för blues och på den nya är detta i vissa spår uppenbart.

Skivans två inledande spår är klart bluesiga och är så där klart ruffiga i all sin blåa ton. ”Baby, Baby, Baby, Baby” och ”You’re The Best Lover I’ve Ever Had” men också ”The Usual Time” gräver sig långt ner i smutsen för att hitta den där totala skitigheten. Också ”Go Go Boots Are Back” letar sig ner i bluesens mylla men också i rockens i det fallet. Till och med i i en mer renlärig country-låt som ”Acquainted With The Wind” märks bluesens influenser även om det är countryn som har förkörsrätt.

”Gamblin’ Blues” letar sig ner i Delta-bluesens arv och gör det så bra att man knappt sitter still. Möjligen kan man väl kosta på sig att låta bli att stampa med foten om den är fastspikad i golvet men annars är det svårt. ”King Of The Blues” är till sist också en tung bluesig historia med så blytunga förtecken att gunget inte går att stoppa.

Låtkategori låtar nummer två är naturligtvis den mer country-orienterade kategorin. Också den är högoktanig och kvalitetsmässigt av bästa märke. Steve Earle får det att låta så enkelt och med ett sånt självklart sväng kan man knappast gå fel. Här stampas det, här frustas det och här spelas det med ett stort leende på läpparna. Bandet The Dukes är förträffliga och Steve Earle själv är på spelhumör. När låtarna dessutom är så här bra är det svårt att gå vilse.

Låtar som ”The Tennessee Kid”, ”Ain’t Nobody’s Daddy Now”, ”Better Off Alone” och ”Baby’s Just As Mean As Me”, den sista för övrigt en duett med gästande Eleonore Whitmore, är alla exempel på countryn. I båda kategorierna låtar märks det att Steve Earle har kommit tillbaka till sina rötter. Det är dessutom fullständigt knäckande bra igen.

Det är som om Steve Earle hela tiden hittar den där källan till glädjen i musiken och han gör det dessutom med en stor portion känsla. Det är med andra ord inte kattpiss igen och återigen är den musikaliska upplevelsen stor, väldigt stor.

Det är med de här små, enkla men framgångsrika knepen man tar sig från ”dussin” till ”fruktansvärt bra” och de knepen behärskar Steve Earle fullt ut. Killen är som en levande dynamo, när han väl satt igång finns få saker som stoppar honom. Han är dessutom som ett vällagrat vin, han blir bara bättre med tiden. Så slutbetyget blir gott, dock inte full pott men väl en fyra. Det är knappast skivan som skäms för sig som sagt. En riktigt bra skiva som jag med glädje lyssnar på igen och igen. Det här är dessutom skivan att ta fram vid speciella tillfällen när man vill belöna sig själv med riktigt god musik. God lyssning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.