Vinden kommer från Malmö

När jag var punkare så var allting i min omvärld på något sätt både nytt och framförallt tyckte jag att punken skapade ett eget utrymme att vara och verka inom. Men det saknades ett litterärt sammanhang i Sverige som skulle kunna vara lika starkt såsom Ebba Grön eller Grisen Skriker i både emotionell och psykologisk betydelse. Jag läste beatnickförfattarna, Michael Strunge, Bruno K Öijer, Stig Larsson, Kellgren, brittiska romantikerna, Heine, Hölderlin, William Blake, Charles Baudelaire, Rimbaud eller Schiller. Men arbetarförfattarna med Lundkvist, Asklund, Martinsson skapade något intressant fast jag saknade den nutida litteraturen, de röster som tillhörde min egen generation som pratade till min själ.

Då på 80-talet kom orden ”Vi var ett gatans parlament” som uttrycktes glassklart av Clemens Altgård. Det var ord som jag verkligen älskar att lystra extra till. 1986 kom diktsamlingen ”Pandemonium” ut av Clemens Altgård som kom att påverka mig oerhört starkt. Det var just poesi från punkens kraftfällt och respektlöshet jag då verkligen behövde att få uppleva och läsa. Det blev inledningen till ännu flera besök till Malmö.

För snart kom det en rad poeter som bildade fröet till det som kom att och utvecklas till Malmö-ligan. En rad med unga poeter som skulle omskapa alla värden för att tala med Friedrich Nietzsches ord och det var ett anarkistiskt självskapande intellektuellt högstående poeter som utifrån sig själva skapade den nya moderna poesin som på ett ytligt sätt skulle kunna påpekas vara en del i postmodernismen. Fastän jag såg dessa individer som en svensk grupp med bildande unga poeter som skulle kunna vara 80-talets dadaister.
Clemens Altgård, Håkan Sandell, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson, Martti Soutkari (Medlem i Blago Bung) och Per Linde utgjorde gruppen som formellt upplöstes 1993. Den tillställningen på ett galleri var det mest märkliga jag då hade upplevdt i Sverige då gruppen skulle göra sitt sista framträdande.

En lysande dadaistisk teaterföreställning om ni frågar mig.

För mig personligen var Malmö-ligan det som påverkade mig väldigt mycket i skiftet mellan 1980 och 90-talet med sina idéer om posei – deras antiakademiska synsättet och framförallt deras perspektiv var just Malmö som centrum och det var där poesin utveckklades åt ett mera särpräglat och vildare poetiskt sinnelag. Individuellt skapade gruppens medlemmar med sina egna diktverk tydliga gnisterklara diktsamlingar som jag tycker ingår i ett poetiskt mönster som jag kan se som pusselbitar som passar in i ett varandra både i gruppens inbördes relationer och i deras personliga diktsamlingar som uttrycker just utanförskapet i verken. Malmö versus Stockholm skulle man kunna se det hela som, men även en skeptisk hållning till den mera akademiska dikten som man kunde se existera i femtiotalets Lundapoeter däribland Göran Printz-Påhlson verkade. Han utgör något av sinnesbilden av universitetspoeten i egen hög person. Året innan gruppen upplöstes så kom antologin ”Malmöligan” ut 1992 som blev det årets mest magnifika litterära händelse hos mig. Det var ett fanatatiskt verk att blädra, läsa och uppleva. Det just Malmöligan som spräckte upp tidens tunga draperier med revor i samtiden med taktpinnen. Jag läste om denna antologi för en del år sedan och skrev om det i Blaskans webbtidningsupplaga. Där vid omläsningen förstod jag ännu klarare varför Malmögruppen fångade in mig så pass och varför deras styrka låg i den friska anarkistiska, öppna, spontana, befriande synsättet att konsten kan stå helt fri från omvärldens iskalla regelverk. De visade vägen för en befriande tankevärld där ljuset lyste upp min gråmelerade dimmiga töcken.
Anledningen varför jag kom in på Malmöligan igen var att jag införskaffade mig boken ”Stridselefanten nerför vägen” från 1997 som jag då missade och där finner jag en del medlemmar från Malmöligan, Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde och Kristian Lundberg skriver starka poetiska poem som bryter sig ut ur samtidens strikta verklighet.
Jag läste även om Clemens Altgårds diktsamling ”Odöd” och essän ”Om retrogardism” från 1995 som skapade nya känslor men det är samam lysande styrka som Malmöligan uppvisade i sina kraftfullaste kulturodlingar.
Vinden båste med orkanstyrka med Malmö som dess epicentrum och ut över hela landet och träfade mig med hela sin emotionella kraftfullhet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *