Micheles Kindh om två veteraner Richard Thompson och Buddy Guy

richard-thompson-e1435072601256
Richard Thompson – Still
@@@@
Buddy Guy – Born to play guitar
@@@@
Två gamla hederliga rävar inom folkrock och blues som släppt två bra skivor som andas tradition och välkomponerade låtar rakt igenom bägges album men låt mig börja först med Richard Thompsons nya album.
Här har vi en veteran som heter Richard Thompson som är brittiska folkrockens gudfader, mästerbard och främste som var med och grundade Fairport Convention tillsammans med medlemmarna Simon Nicol,Ashley Hutchings, sångerskan Sandy Denny (1947-1978),Dave Mattacks och Dave Swarbrick. Sandy Denny och Ashley Hutchings lämnade bandet för att bilda Steeleye Span. Ävenledes Richard Thompson lämnade bandet för att tillsammans med hustrun Linda Thompson släppa flertalet album men deras äktenskap avslutades med smärta och emotionellt kaos som följde på det hela. Tydligen hade Linda svårt att få igång sin musikaliska karriär och hade emotionella problem innan hennes musik började flöda igen.

Richard Thompson däremot verkade att kunna spela i all evighet med ett ständigt flöde av musik som bara fortsatte att ur ett gammalt ymnighetshorn ösa musik ur det fataburet. Fast det innebar inte alltid att Richard Thompsons alla de skivor han släppte alltid stod högst upp på toppen.
Däremot har han på årets album skapat ett lysande album som i det stora verkligen lyckats förena sina diverse sidor av sin långa magnifika karriär med att finna på nya ämnen att kunna skriva musik om. Ålderdom leder till erfarenheter som kan förmedlas på ett uttrycksfullt litterärt sätt. Richard Thompson har alltid varit fulländad textförfattare med sina berättande narrativa omfångsrika prosaiska låtar. Jag tänker mig Robert Burns eller William Butler Yeats stundtals när jag läser Richard Thompsons texter och hans förmåga att trolla fram magi med sin penna. Nu menar jag inte att Richard Thompson skriver lika bra som Yeats eller Burns utan vad jag vill uttrycka mig är att han kan mejsla ut estetiska tilltalande skulpturer som står sig bra bland rockmusikens texter. Richard Thompson är minst lika bra som Bob Dylan på att nedteckna livet och forma låtar och få till de därmagiska momenten i sina bästa stunder. Vilket Richard Thompson väldigt ofta på sitt nya album med relevanta sånger från livets fram och baksidor klarar av att ge oss lyssnare.

photo

Buddy Guy är en av Chigacobluesens stora namn som föddes 1936 i lilla samhället Lettsworth utanför New Orleans. Där han flyttade för att gå vid universitet i Baton Rouge för att senare flytta till Chicago för att både gå i skola och börja spela/tjäna pengar på att spela och se de stora bluesgiganterna samtidigt. Han träffade Otis Rush och Muddy Waters vilket leder direkt till ett kontrakt för Buddy Guy på legendariska skivbolaget Chess Records.Buddy Guy blev studiomusiker och spelade bakom album med bluesgudar såsom Muddy Waters, Howlin’ Wolf, Little Walter och Sonny Boy Williamson. Hans egen karriär på Chess var inte direkt enligt skivbolaget tillräckligt så det kom enbart ut ett enda album, som faktiskt jag tycker är bra. Albumet ”Left My Blues in San Francisco” kom ut första gången 1967. Jag köpte det albumet på 80-talet och lyssnade väldigt mycket på det då.
Nu har Buddy Guy släppt en rad med rockbluesiga skivor med bra resultat. Det nya albumet är tungt, rockigt och behåller Chicagobluesens elektriska sound intakt. Här sjunger några gästartister , Joss Stone, Kim Wilson och Van ”The Man” Morrison och Bill Gibbson riktigt bra och allting klaffar perfewkt till Buddy Guys röst och gitarr. plattan är verkligen bra och jag tvekar inte med att säga att det är en av det bästa skivor jag lyssnat på inom bluesfacket i år.

JBP_120810_GroveOfAnaheim_BuddyGuyJonnyLang-BuddyGuy_003

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.