Micheles Kindh recenserar skivor från samtidens verklighet

326f21d2
Suede – Night Thoughs @@@@
Nu är verkligen Brett Anderson med sina kollegor tillbaka med ett nytt album som är utsökt och kan utan att tveka jämföras med de första två mästerverken ”Suede” 1993 och nummer två ”Dog Man Star”. Enbart första skivan fick mig att verkligen att älska ett ung hedonistiskt band som då släppte ut låtar som ””Animal Nitrate” och ”Metal Mickey” som blev knäckande bra singlar. Bernard Butler på gitarr och den unge Brett Anderson som sjöng som en ung gud – ja de ägde min värld. Men precis som med allting annat gick det inte att fortsätta att sätta magin på plats. Visserligen hade albumet ”Coming Up” flertalet bra låtar men tappar mycket. När deras album ”Head Music” kom ut så föll allting ihop – låtarna tappade allting, musiken blir tristare och allting upplöstes i atomer för att reduceras till ett intet. Suede förlorade allt som jag älskade med deras musik – en hedonistisk nästan androgyn Brett Anderson som sjöng så fantastiskt. Hans David Bowieinflueser som tidigare gjorde bandet stort försvann med den här skivan. Jag tror att det kan ha att gör amed att sidekicken Bernanrd Butler försvann.

Deras samarbete var lika väsentligt i Suede som Morrisseys och Johnny Marrs var i The Smiths. Med ett udantag för när The Smiths lades ned fortsatte Morrissey att göra vital popmusik medan Brett Anderson släppte undermåliga soloalbum. Ja även när Bernard Butler och John Anderson förenades i projektet ”The Tears och deras debutskiva ”Here Come the Tears” så dog ävenledes detta projekt ut. Ja lika bra det för The Tears var också ett desperat försök att kunna skapa något bestående men blev mest en vindpust som blåste iväg några solkiga löv.
Jag tänker här också parallellt på bandet Smashing Pumpkins som släppte ett par vackra moderna nya former av alternativ hårdrock men så ville Billy Corgan släppa en monstruös dubbelplatta helt utan reson och fason vilket slog sönder bandets integritet. Jag tänker också på Prince som ville bli av med sitt skivkontrakt och släppte därför ett par värdelösa funkburgare som mest var skräp med få undantag..
Men så kommer vi till 2016 när Suedes senaste konstellation släpper ett begåvat och vackert popalbum som tåls att lyssna på många gånger om och kan sägas var ett verk som tillhör bandet bästa på år och dar. Här finns melodierna och ljudbilden som är intakt men också en förvåndasvärd pigg och alert Brett Anderson – ja han låter nästan som i fornstora dagar. Äntligen en fantasifull platta från ett av 90-talets bästa band åtminstone i början av 90-talet. Fastän tillbaka på riktigt med ett värdigt moget album.

tindersticks_the_waiting_room_1453844484
Tindersticks – The Waiting Rooms @@@@
Stuart A. Staples sjunger som vanligt så där perfekt romantiskt så att man hör ekon från Leoanard Cohen och Nick Cave. Låtarna svävar med sin svärta högt ovan de mörka nattsvarta ovädermolnen därför att stormen bedarras av en manlig ängels röst. Musiken är mörk men ljuset sipprar in mellan raderna likt löv som förhindrar solljusets gassande utan släpper igenom lagom med ljus. Musiken blir med sina melodier och självklara
arrangemang något jag alltid känne rigen hos Tindersticks. Låtarna stannar kvar och fördröjer tidens slut medan jag sitter där på en stol med en skivspelare och kanske ett glas vin för att lyssna, ja verkligen lyssna på rösten som strömmar ut ur stereon. Stuart A. Staples är den mest karismatiska sångare jag vet men ändå lite anonym för omvärlden då Tindersticks musik blir som kulisser till världens smärta elelr mörka romantik. Det är gotiska ballader det handlar om helt enkelt som tar oss med på en resa in i den där skogen som sagans rödluvan bestträdder varje gång vi återberättar sagan. En storslagen episk skiva med fulländade ballader som handlar om livets helhet.
MI0003991846
Lucinda Williams – The ghosts of highway 20 @@@@
Countryrockens drottning är tillbaka på riktigt med ett album som nästan når samma höjder såsom ”Car Wheels on a Gravel Road” från 1998 – det album som är ett av moderna countrymusikens allra bästa med sina rockiga partier men ock flöde av bra låtar. Då gästade både Steve Earle och Emmylou Harris. Det nya dubbelalbumet har helt andra kvaliteter som ger musiken verkligen kraftfull känsla. Här finns 14 låtar som jag har på cd-utgåvan. Rock och country i en match poin in heaven. Här finns det långsamma ballade som mestadels är skrivna av Lucinda Williams förutom två låtar som är komponerade av Bruce Springsteen och gamle folkmusikanten Woody Guthrie. Musiken är just så där banal i sina livsbetraktelser men når ändå rena poesins bästa målade bilder. Musik för landsbygden och småstädernas drömmar.

12232908_890130207707958_940214988462815070_o
Hinds – Leave Me Alone @@@@
Spanska kvartetten levererar verkligen med råge med sin poppiga garagerockiga skrammellåtar som verkligen imponerar på undertecknad. Ja redan när jag hörde deras första låtar från den här skivan visste jag att dessa tjejer verkligen skulle leva upp till ett nytt och bra album som fulländar den här amerokanska skrammelpunken alltifrån Vivians Girls, The Oblivians eller Jay Retard och framåt. Det är lite små korn av tidigare The Kills eller White Stripe också i deras rockmusik. Så drar ett skickligt band sin slipsten och låter musiken kokka över av infall och smockfull bägare med glädje. Ahh, vad musik är roligt att lyssna och ta del av.

Daughter – Not to Disappear @@@
Elena Tonras sjunger verkligen stilsäkert och finner orden väl-ljudande när man smakar på det. Honung och hallonsaft i bersån med en grupp som sävligt lite nonchalant erbjuder mig utfflykter i popens finaste dimension där sidenväv och rymdsväv samexisterar. Jag blir överväldigande av musikens kraft på plattan med så satrka låtar som fyller upp vakumet med råge och låter dess epicentrum vara just sångerskans röst. Det är en skiva som jag tror kommer växa under vinter här hos mig.

FWF_SFOM_cover
Fat White Family – Songs for our Mothers @@@@@
Det talas gärna om att det skall komma ett band swom skall rädda rockmusiken och gärna förnya den samtidigt. En del trodde att humbugbandet Arctic Monkeys skulle vara den vitala räddningen. Men nej det var dom inte. Jag trodde att band som Klaxon och Franzs Ferdinand var räddningen. Javisst även band såsom The Stroke eller som Blaskans Ulf Holmén tänkte att The Horror var namnet. Ett tag kunde Black Rebel Motorcycle Club eller The Rapture bli räddningen av rocken, fastän inga av dessa i sig själv utsökta band blev räddningen. Självklart kommer inte Fat White Family heller göra det. Men bandet har släppt en av årets bästa skivor innan året kommit igång så att säga. Det räcker länge ändå. Dynamisk, nyskapande och fantasirik rockmusik. Det räcker alldeles utmärkt för min del.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.