Poesi: Ann Jäderlund – djupa kärlek ingen Dikter 1992-2015 Albert Bonniers 2016

Ann1
Obegriplighetsdebatten var en litterär diiskusion om den nya poesi som framträdde på fyrtiotalet det vill säga de författare som Karl Vennberg eller Erik Lindegren som skapade sitt mästerverk ”Mannen utan väg” som upprörde äldre konservativa kritiker som Sten Selander. Han med flera tyckte att den nya poesin var obegriplig. Sten Selander hade fel då men den här märkliga debatten dök upp igen på 80-talet fastän då riktades kritiken mot de nya kvinnliga poeterna. Jag tror att det var Katarinna Frostenson, Birgitta Lillpers och naturligtvis min stora givna favorit, Ann Jäderlund. Jag läste debattartiklarna men tyckte mest att de var befängda för Ann Jäderlunds debutsamling ”Vimpelstaden” från 1985, som jag älskade därför att jag då läste Wittgensteins svårtydda verk ”Tractatus logico-philosophicus” utgiven 1921, som ansågs vara det mest svårlästa filosofiska verk som funnits och som Ann Jäderlund var starkt influerad av. Bara det räckte för att mitt intresse och kärlek av hennes poesi. ”Vimpelstaden” blev min dyraste ägodel rent litterärt under flera månader 1985. Fragmentarisk och skarptsinnigt på en och samma gång. Språket var på gränsen tror jag postmodernistisk – om det nu betyder någonting längre. Men debatten som gick under Jäderlunddebatten blev för mycket och till sist en tråkig enfaldig debatt om Ann Jäderlunds diktverk. Ann Jäderlund förtjänade verkligen inte att hudflängas av trötta kritiker gällande hennes alldeles förfinade utsökte poesi. 1988 kom ett annat poetiskt mästerverk ”Som en gång varit äng” som också hade ett förtrollande språk vilket fick mig att bli litterärt knäsvag.

Nu när jag läser den senaste samlingen som visserligen innehåller dikter från mera än 20 års skrivande, så är det ingen traditionell samling utan skrivna dikter genom åren, som här sammanfogas till en ny skicklig välkomponerad diktsamling, så att det blir som det vore en nyskriven diktsamling.
Titeln ”djupa kärlek ingen” får mig att tänka på strofen i boken ”Allt som är djup utan att känna” vilket kan betyda mycket i en människans tillvaro. Smärtan sitter där så djupt att man till slut inte tänker på den eller finner den längre då smärtan blivit transformerad med din själ.

För här finns dikter som ringlar runt mig och som fångar in mig med orden som bryter ned mitt eventuella försvar i form av bespansrade ordstäv. Ann Jäderlunds dikter trängser som alltid igenom mig för att nå mitt innersta. Förvisso kan hennes dikter på ytan se språkligt tillkrånglat ut men så när du läser och ger dessa dikter en chans då når djupet dig som en svallvåg av emotionella känslor.

Hennes dikter är kärleksdikter har filosofiska tankesfärer som skapar en renhet och en skarp precisionsblick, som tar upp människans belägenhet på det privata planet, såsom Ann Jäderlund med bottelös insikt också beskådar med diktens kraft det allmängiltiga hos oss som essentiella varelser.
Hela hennes verk strålar och har ett djupsinne som få diktare når i vårt avlånga land. Hon har en förmåga att trollbinda sina dikter, så att de blir små berättelser, som jag själv, som läsare får bringa till liv, eftersom dramatiken finns inbyggt i dikternas form.
Återigen visar Ann Jäderlund vilken förmåga som poet som förmår stormen att bevekas och mörkret skingras och ljuset bringa liv i världen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.