Håkan Hellström – Du gamla och fria @@@

Jag skulle kunna börja berätta sagan om Håkan Hellström från när han föddes på sjuttiotalet, men kan också välja börja med att förtälja Håkans levnadssaga när han spelade med Honey Is Cool eller när Håkan började spela med Broder Daniel.
Ja berättelsen om Broder Daniel är en helt annan saga.

Men jag kan istället berätta om hur djupt förankrat i den svenska musikens mylla Håkan Hellström är i stället. Visan och den hederliga schlagerns jord är Håkan Hellströms tradition och rötter.

Carl Michael Bellman, Evert Taube, Karin Juvel, Alice Tegner fram till Cornelis Vreeswijk, Mats Paulsson, Fred Åkerström och Olle Adolphson. Visans portalgestalter Fastän även den svenska schlagern finns där inbyggt i hans musik. Det var inte alls konstigt att Håkan Hellström kunde nämna Kai Gullmar i en sång därför att det föll sig naturligt att nämnda denna gamle låtsnickrare från trettio och fyrtiotalet. Här finns också Harry Brandelius, Lasse Dahlquist och Jules Sylvain med i Håkan Hellströms kulturella rötter som utgör den kontext han idag rör sig i musikaliska sammanhang.

Det har också funnits den både punk, postpunk och kanske The Smiths med i Håkan Hellström referenser som kan fungera som ingångar. Men det nya albumet hamnar i ett märkligt läge därför att den har lite nya inslag som röster från Göteborgs hamnarbetare i en låt och plötlsigt amerikanska musikaliska röster och inslag som gör att man undrar vad Håkan Hellström vill förmedla med sin nya skiva.

Det är en skiva som jag känner mig lite främmande inför. Låtarna tar inte tag i mig förutom den finstilta vackra balladen ”Ingen oro,Tjabo!” som har den förutsättningen att infria mina kärlekstankar angående Håkan Hellströms musikaliska vidare öden.
För visst har den mångsidiga Håkan Hellström under åren utvecklat sin musik under åren till att skapa pop med stor musikalisk integritet. På alla de album som hittills kommit ut har alla varit storslagna kompositioner och med ett starkt band bakom sig med flera av våra bästa svenska musikanter så ger Håkan Hellström oss magiska under i sina bästa stunder.

Fastän nya studioalbumet gör mig mera betänksam och där måste jag säga att albumet tappar den mest typiska melodierna och texterna blir mindre starka i mina öron för att helheten försvinner bort i en känsla av något halvfärdigt som saknar visionen som varit Håkan Hellströms bästa, den att skapa svenska sånger som lever länge.

Här kommer en skiva som knappast tillför något även om den har sina dokumentära inslag kring hamnarbetare eller aå kanske man kan känna att den innehåller lite av den klassiska Göteborgsandan. Men det som förvånar mig är att han låter sjuttiotalets softpop eller softrock finnas med i sina musikaliska arrangemangen vilket jag inte hade räknat med direkt. Fleetwood Mac eller Dobbie Brothers skulle kunna vara referenser som jag kan ta till mig. Fast för min del är det en skiva som förmodligen kommer transformeras till en vanlig ordinär platta som jag nog ej kommer spela speciellt mycket i höst/vinter. Det får bli Håkans Hellström tidigare skivor för min egen del.

hakan-hellstrom-2

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *