The Rolling Stones – Blue & Lonesome @@@@@

Vilken energikick The Rolling Stones har fått av att gå tillbaka till sina gamla bluesrötter på ett för mig verkligen givande sätt. Jag måste verkligen tillstå att detta är deras bästa album under hela 2000-talet och då var deras förra alster ”A Bigger Bang” som producerades av Don Was och The Glimmer Twins eller Jagger/Richards själva riktigt bra. Fastän nu toppar The Rolling Stones genom att göra suveräna moderna men dock ändå klassiska versioner med känsla och nerv. Mick Jagger sjunger intensivare än någononsin och får till det på ett för mig bra sätt.

Låtar av mästare som Howlin Wolfs ””Commit a Crime” eller titelspåret som Little Walters gjorde originalet på. Jag måste säga deras ultracoola version av Eddie Taylors ”Ride ‘Em On Down” är min givna favoritlåt utan tvekan på skivan. Det finns naturligtvis ännu mera låtar av Willie Dixon, Otis Hicks eller Magic Sam och alla The Rolling Stones underbara versioner av låtarna ger originalartisterna den ära de de förtjänar och The Rolling Stones bör äras för att de kan sina bluesrötter väl och utför sina bluesnummer med värdighet och ger dignitet åt bluesen som dess bästa förvaltare av i dag det vill säga fortfarande bäst.

Deras skiva har allt som man kan önska av en bluesrockplatta där Mick Jagger sjunger otvunget och stilsäker när han fraserar rätt och får till med den där rösten Mick Jagger haft sedan början av sextiotalet när de tillsammans med Brian Jones undersökte bluesmusikens rötter.
Det bara ta deras första album som till exempel ”The Rolling Stones No. 2” där det plockade fram soul eller bluesklassiker tillsammans med egna sånger så har det varit innan bandet mest började spelade in egna sånger. Därför känns det naturligt att bandet enbart går tillbaka till sina bluesrötter genom att hylla de gamla mästarna som The Rolling Stones gör med bravur på sitt nya album.

Naturligtvis finns det sura kritiker där ute som naturligtvis tyckte att det enbart handlade trötta rockmiljadärer som bara körde utnötta blueslåtar för tusende gången – men det får stå för de surmagade kritikerna. Själv känner jag enbart glädje, kärlek och riktigt bra rockmusik på en skiva som levererar. Don Was är tillbaka på producentstolen på den här albumet som jag vill kalla för mästerverk.

Jag vill tillägga så på slutet att Keith Richards spelar naturligtvis skjortan av de flesta rockmusiker som vanligt med sina jättesnygga gitarrlicks och får till det med bluesvänget riktigt otroligt bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *