Niklas Ekdal – Hur jag dog (Brombergs pocketbokugåva 2017)


Det har nästan varit tabu att skriva eller tala öppet om självmord eftersom självmördare alltid har inom den svenska kristna kulturen setts som något bortom den kristna tanken. Fast även har det varit svårt att på ett rationellt sätt i Sverige diskuterat ämnet därför det är så drabbande för de anhöriga och det blir en stigmatisering på något sätt även om olika försök att via konst eller litteratur har man tagit upp ämnet i sig själv. Då menar jag inte till exempel Anna Odells klumpiga försök att diskutera sjukhusvården och särskilt inriktningen på psykvården där man skall ta hand om just självmordsbenägna patienter där hon med sina stupida iscensättningar av ett så kallad konstvérk mest är förolämpande för de som behöver riktig hjälp och för de som arbetar inom denna otacksamma utsatta del av sjukvården

Nej den bästa skildring jag läst om just självmordets konsekvenser men och också den mest pragmatiska boken som diskuterar och analysera ämnet ifråga fastän dock ändå finaste skildringen av att överleva självmordet och därifrån ta sig tillbaka i livet är Niklas Ekdals bok.

Här har vi till synes en mäktig opionsbildare i Sveriges största liberala tidning Dagens Nyheter som han ledde under många långa år för att senare lämna platsen för att bli fri skriftställare och så plötsligt en olycka under en fotbollsmatch med konsekvenser vilket leder till smärta och obeskrivlig svart känsla som leder till Niklas Ekdals självmordsförsök. Vilket blir den fond boken bygger upp i en självbiografisk bok som också tar upp forskning, samhällets historiska och nuvarande synsätt och svenska myndigheter/sjukvårdens sätt att hantera en delikat livsavgörande händelse vars omfattning kan påverka hela familjers möjligheter att ta sig igenom dylika händelser.

Det som Niklas Ekdal påvisar med sin bok är att självmord har inga tydliga klassmarkörer i Sverige utan kan drabba vem som helst i vilken samhällsklass som helst. Men det är vad Niklas Ekdal skriver om utan hur överlevnaden gör oss alla klasslösa eftersom man delar en gemensam urerfarenhet som alla individer hanterar på olika sätt beroende på individens möjligheter och psykologiska tillstånd.

Niklas Ekdal förtydligar verkligen och berättar om hur det känns emotionellt att ta sig tillbaka till livet långsamt. Han är oerhört pragmatisk när utdrag ur journaler presteras torrt och nyktert och hur patienten transformeras i sjukvårdens ögon till ett mänsklig tobjekt som skall övervakas och räddas tillbaka till levande livet. Det är här styrkan ligger i boken, inom själva beskrivningen sjukvårdens behanlingar och Niklas Ekdals nyktra förmedling blir en adekvat relevant skildring om hur patient och familj hanterar händelseförloppet emotionellt samtidigt boken innehåller Niklas Ekdals inblickar i sitt livs val av yrken och hur han som liberal före detta militärofficer börjar sin vandring inom journalistikens villkor. Men det är också en berättelse där vanliga livet pågår vid sidan av maktens korridorer som Niklas Ekdal bevakar världen över.

Boken tar upp så många viktiga upplysningar och lägger in relevant fakta i den löpande texten som förstärker bokens skildring av människans liv som förändrades tillsammans med familjen. En viktig bok som jag uppmanar alla att läsa för den är alltför angelägen för att att ni alla där i Moder Sveadala inte skall läsa den för att förstå lite omkring livets bräcklighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *