THE JESUS AND MARY CHAIN – Damage and Joy $$$$$


Bröderna Jim och William Reid är grunden till bandet The Jesus And The Mary Chain. Under några år var även Bobby Gillespie med som trumslagare i den första upplagan av bandet ifråga innan han själv bildade Primal Scream. Jag hörde första gången The Jesus And The Mary Chain med singeln ”Never Understand” som fick mig att bokstavligen knockas.

Det var gitarrdrivande distortion med den där Sonic Youthkänslan fastän med popmelodier som är nästan som hämtat ur alltifrån Phil Spectors perfektion och The Beach Boys finkänslighet. Om The Smiths var den intellektuella dandymusiken från arbetarklassens hjärta var The Jesus And The Mary Chain på debutalstret ”Psychocandy” just skitig och rå rock från hamnen fastän så där sublim att man kunde tro att Jim Webb eller Burt Bacharach målade melodiernas fina subtila touch.

”Darklands, Automatic och Honey’s Dead” är alla estetiska skivor. Ja vi får inte glömma bort samlingen ”Barbed Wire Kisses (B-Sides and More)” som blev ett exempel på hur mycket bra material det fanns med The Jesus And The Mary Chain. Jag vill påstå att bandet levererade den bästa brittiska oväsen man kan tänka sig. Men så 1997 annonserade bröderna Reid att de skulle upplösa bandet och deras sista skiva ”Muki” skulle komma ut. Jag såg på en video med låten ”I Love Rock ‘n’ Roll” och blev salig och helt hysterisk när jag hörde låten. Vilken låt, vilket sväng, vilket underbart gitarroväsen – ja leven rocken tänkte jag då. Senare läste jag Per Bjurmans entusiastiska recension av albumet ”Muki” och ja den var så bra den kunde vara. Mästerverk rakt igenom när jag själv köpte albumet och och visst var det exakt så som Per Bjurman skrev i Aftonbladet.

2007 kom bandet tillbaka. 2017 släpper The Jesus And The Mary Chain en atombomb till album. Ja, ”Damage and Joy” infriar alla mina förväntningar på albumet. DEt är precis så där starka melodier som jag kan önska mig. En skiva vars texter kanske inte alltid håller måttet men det gör ingenting för min egen del. Jag slukas av arrangemangen som bröderna Reid åtstadkommer med sina rocksånger. Lyriken får stå tillbaka för själva utförandet. Men det stör inte alls på något sätt. Jag har alltid älskat bandet för att de förenade popens elegans med rockens förmåga att skapa energi och orsaka intensitet mitt i orkanens epicentrum.
Det nya albumet växlar mellan mjukhet och slagkraftiga rocklåtar som dånar elegant och sobert i mina hörlurar.
Med andra ord är det musik som tåls att lyssnas på om och om igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *