Foo Fighters – Concrete and Gold ## & Queens of the Stone Age – Villains ###

Dave Grohl verkar var med överallt där jag rör mig. Han intervjuas här och där och bilderna av Dave Grohl kan jag se lite överallt. Jag såg hans tv-serie där Foo Fighters skulle spela in sin skiva samtidigt Dave Grohl skulle vara en sorts ciceron och berätta om andra artisters musikaliska skapande. En intressant programserie var det tycker jag. Nu när Foo Fighters nya album släpptes så köpte jag med anledning av detta faktum senaste numret av rocktidningen Mojo.
Där intervjuas Dave Grohl och i tidningen tar man upp Dave Grohls tidigare medverkan i Nirvana och deras numera legendariska spelning i Reading 1992. Genom att låta andra artister från andra band, berätta om hur just de upplevde hela spelningen kring Nirvana. En otrolig spännande läsning som gör att jag kan få associationer till den spelning jag såg med Nirvana på Sjöhistoriska Muséet, där Teenage Fanclub var förbandet. En av mina livs konserter i Sverige.

Här kommer själva Readingfestivalen i sin helhet:

Dave Grohl är också mannen som varit involverad i många musikaliska projekt och påminner därvidlag om Mike Patton från Faith No More, som också varit med diverse musikaliska projekt som släpper album.
Nu är alltså Foo Fighters ute med sitt nya album och jag blev tyvärr grymt besviken på skivans slutresultat av skivan.
Det saknas melodier för det mesta eftersom de få anslag till melodier med popens kraft försvinner alltför oftast in i ett grötigt rockmuller som tappar sin lyster.

Jag tröttnar på att varje låt som kan tänkas få något att haka mig på, en snutt, melodislinga eller en hook. Ja då bestämmer sig Dave Grohl att han genast skall baka in musiken i fläskiga köttstycken till hammare, plåt och svetslåga.
Det blir alltför tröttsamt då dissonanserna blir det som tar över utan att styras åt något vettigt angivelse. jag finner egentligen enbart bara sången ”Sunday Rain” uthärdlig medan resterande dör bort för att hamna på skrotupplaget.

Tar man nya skivan ”Concrete and Gold” och ställer den bredvid debutskivan med dess självbetitlade album som utkom 1995. Ja ett år efter Curt Cobains tragiska död. Så var det ett delikat snyggt producerat alternativ till rockplatta med en skönhet och sublim känsla, att kunna vara ett mellanting, där den kommersiella mainstream möter undergroundrocken.

Det som skedde efter två urstarka album var just att bandet precis som The Red Hot Chili Pepper eller R.E.M. blev stora tunga rockelefanter. Sedan händer det som så många band råkar ut för. De blir superstora arenarockband och kan tappa lite av det originella med sin musik.
Nya albumet förvandlar Dave Grohl till någon form av biffig rock som saknar punkkänslan eller har för lite av hårdrockens skrevrockarröj i sig själv. Det blir mest bred ofarlig radiorock eller rock för grabbar som gillar monstertruckar.
Foo Fighters har tappat sin finkänslighet när det gäller arrangemang och låtskriveri. Nu blev det en skiva jag fort tappade intresset för.

Josh Homme är också en mångsysslare i rockens tjänst. Han var med och grundade stoonerrockbandet Kuyss som jag älskar och varit med i projekt såsom Eagles of Death Metal, Mondo Generator, Mark Lanegan och Them Crooked Vultures som han hade tillsammans med vännen Dave Grohl och Led Zeppelins legendariska John Paul Jones. Ja det finns åtskilliga andra som han spelat med i. Ett kort tag i Mark Lanegans band Screaming Trees och Mark Lanegan var med i Queens of the Stone Age under en kort tid.

Nu så är Queens of the Stone Age aktuell med ett nytt album sedan slutet av augusti och det är en skiva som märkbart följer den tråd av röd linje tidigare skivor haft i deras karriär. Snygga och avancerade arrangemang och fina detaljer som bakas in i musiken på olika sätt. Ja skönheten brukar gömma sig i detaljen som man kan säga. Samtidigt är det också svagheten i bandet när det finns risk förupprepningar och att allting flyter ihop på deras album. Det kan stundtals vara osäkert på vad som skiljer skivorna ifrån varandra. Jag menar att den röda tråden som kan vara en behärskat fastä´n ändå innehåller lite av rockmusikens klichéer. Plattan är klart bättre än Foo Fighters nya album. Här finns det fina sparsmakade låtar som kommer växa med tiden under hösten här.

Bandet har en sorts hackig rytmisk rockmusik som jag varit lite svag för under årens lopp. Nya albumets låtar är en form av mix mellan hårdrock och indierock. Det finns en kärnfull bottenssats i låtarna som sedan broderas ut och kan ses som en karta över Josh Hommes egna val av musikalisk frontband han vistas i. Men det är i detta aktuella band han har sin största identitet och arbete med inom
rockmusikens basala tjänst. Nya skivan är hans eget universum som han skapar eller fritt omskapar efter eget huvud.
Plattan får ett okej betyg från mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *