Nobelpristagare 2017 i litteratur Kazuo Ishiguro


Det finns romaner som bryter upp rumsdimensionen och tidens strukturer och låter allting flyta omkring ungefär såsom Karl Marx hävdade att allt beständigt förflyttas, ständigt får man väl tillägga. Den roman jag verkligen älskar av årets nobelpristagare i litteratur är hans roman ”Konstnär i den flytande världen” där tidens pil förflyttas fram och tillbaka i associativa bildflöden.
Ett minne väcks av en nutida händelse medan minnen ligger i hjärnan som magnetband i en gammal datormaskin. Romanen köpte jag 1987 precis när den kommit ut på svenska marknaden. Omslaget såg lite diffus och gåtfull ut – ungefär som det vore målad av Monets pensel i impressionistiska dimmiga stildrag.
En gammal konstnär som var väldigt populär i Japan under japanska militära auktoritära fascismens intåg fram till andra världskrigets slut. Hans bildkonst går från att varit oerhört populär till att bli skamfläckar som ingen vill ha att göra med när det förflutna skall ersättas av framstegens optimistiska verklighet.

Kazuo Ishiguro förmår verkligen beskriva på flera plan och förflytta mig såsom läsare till två tidsplan samtidigt och ändå få romanens helhet att hänga ihop på ett för mig lysande sätt. Han karvar ur fantasins marmor ut finskurna block av dynamik och fantasi där den magiska realismen och låter små tecknade drag av science fiction samverka så att byggnadskonstruktionen ändå håller samman detalj och formar helheten på ett övertygande sätt.

Hans första roman på svenska ”Berg i fjärran” läste jag om i recensioner i tidningarna och bestämde mig 1982 vid sjutton års ålder att införskaffa mig den romanen. Det blev verkligen min första möte med Kazuo Ishiguros författarskap. Jag älskade en roman där ingenting händer i fysisk mening utan allting ligger inbäddad på ett djuplodande inre dold rum i själen. Det var länge sedan jag läste romanen, ja det blir nu trettiofem år sedan så minna minnen kan vara lite suddiga angående romanens centrala handling.
Jag minns att den handlade om en äldre kvinna som tidigare bodde i Nagasaki. Hon mindes hur hon som änka med barn försökte överleva och bygga upp sitt liv på nytt. På äldre dar bor hon i London. Jag kommer ihåg att hon blev vän med en ung kvinna med barn. Jag tyckte om skildringen av vänskapen mellan två kvinnor i olika generationer. Skam och svek var ett par röda trådar i hans roman.

Jag hade fått en ny favoritförfattare visste jag nu.

Hans kanske mest kända roman ”Återstoden av dagen” som också blev en utsökt film med Anthony Hopkins och Emma Thompson i ledande huvudrollerna. Även här bryts tiden upp genom att huvudkaraktären betjänten Stevens skriver sin dagbok och genom hans anteckningar spelas nutidens scener upp i minnet som om det vore dokumentära bilder uppspelad på en stor biografduk. särskilt hans personliga relation till hushållerskan Miss Kenton.

Det unika med Kazuo Ishiguro är just hans förmåga att bryta ned tiden till fragment eller transformera dem till minnen som romanens karaktärer reser med som tidsmaskiner genom att bilderna blir starkt exponerat till oss läsare.
Hans andra romaner såsom ”Vi som var föräldralösa” eller den lätt science fiction-anstrukna ”Never Let Me Go” har också samma litterära teknik där tidsförloppen förskjuts men på diverse olika sätt. Det är fascinerande hur Kazuo Ishiguro verkligen leker fram sina litterära händelser och får det låta vara så lätt vid skapelseögonblicket.
Jag tycker mycket om hans essä/tankebok i litterär novellstil ”Nocturner: fem berättelser om musik och skymning” som är det senaste jag läst av honom. En av de mest inspirerande böcker jag har läst under 2000-talet.
Med andra ord är det en skicklig, stor mästar som verkligen kan sägas bemästra tidens förlopp i litterär mening.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *