Thåström – Centralmassivet ¤¤¤¤¤

Thåström avlägsnar sig alltmera från sitt urpsrung i Ebba Grön rent soundmässigt för att på album efter album närma sig industriskramlet på sitt gamla europeiska projekt Peace, Love and Pitbulls, särskilt det bandets tredje skiva har lite av samma stämning och hotfulla musikaliska mörka inramning. Javisst kanske projektet ”Sällskapet” där Niklas Hellberg ( Med ursprung från All That Jazz) ingick har samma stämningsfulla mörka stråk i musiken. Thåström har på sina senare skivor haft samma byggnadskonstruktion i musiken.

Nu på den nya skivan har han en närmare närvaro som stundtals är lika stark och symbolisk som jag finner på den mentala kartan hans självbiografiska album ”Skebokvarnsv. 209” befann sig vara. En stark återgivning av en människans sjävbiografiska och fiktiva sanning på en och samma gång. Låtarna liksom musiken följer den mörka dimma som gåtan Thåström lanserar vidare för oss att fundera, reflektera och försöka tyda tecknen som är skrivna med svett och tårar – en allegorisk beteckning men fullt adekvat att ta till för att gå vidare i pusslet Thåström ger oss.
Pelle Ossler, Ulf Ivarsson, Niklas Hellberg, Anders Hernestam med flera musiker speglar sin tid i Thåströms musik genom sina målande insatser som musikanter. Tidigare var både Conny Nimmersjö och Christian Gabel med i bandet vilket ej är fallet numera. Man kan säga att Thåströms har nog bland de mest kompetenta band man kan säga – lite av gräddan från punk, new wave och rockens Svedala.
Den nya skivan blir på ett personligt plan något som gör att man känner sig närmare artisten. Jag öppnar dörren lite på glänt till hans inre och hoppas att jag skall upptäcka något annat än vad jag tidigare trodde fanns där. Men visst blir vår hjälte personlig fastän med ett filter som släpper ut lite självbiografisk ånga från luftventilen.
Men ändock är skivan årets bästa svenska album som jag kan utan att tveka ta till mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *