Blaskans chefredaktör recenserar en rad med skivor.

/>
Mavis Staples – If All I Was Was Black ¤¤¤¤¤
Wilcos frontman Jeff Tweedy är den perfekta producenten och vännen som kan förvalta drottningen av soul/gospel Mavis Staples. Jag kommer ihåg hur jag i Stockholm såg Mavis uppträda med sin familj The Staples Singers med fadernPops fortfarande i livet. En konsert man enbart ser en gång i livet. Men här tillsammans med Jeff Tweedy har de tillsammans släppt nu tre skivor tillsammans och alla tre är de bra. ”You Are Not Alone” och ”One True Vine” som bildar med nya albumet en perfekt samling soul av gammalt hederligt slag. Låtarna är soul med ett mästerligt handlag. Mavis Staples röst är intakt trots att honär 78 år och med god vigör. Jag vitalare musik kan jag ej finna i dagens utbud. Ja jösses vilken skiva.


Gregg Allman – Southern Blood ¤¤¤¤
The Allman Brothers Band var en av de bästa band som både gav countryrocken och sydstatsrocken varma heta burgare. Gregg Allman som gick bort i år och brodern Duane Allman som gick bort redan 1971 var just ett band att älska. Gregg Allmans sista album är en skimrande gröt av het lava och bra blues/countrylåtar som sveper genom blodets omlopp. Den allra bästa låt är den sång som Jackson Browne medverkar på som heter”Songs For Adam” med en skönt klingande balladform som ger säker stilkänsla och en stabil grund att luta sig emot. Gregg Allmans album är stark komplex låtbygge.

Mark Olson – Spokeswoman of the Bright Sun ¤¤¤
ja det är väldigt länge sedan Mark Olson var en del av bandet Jayhawks som han grundade i mitten av åttiotalet tillsammans med Gary Louris bland annat. Han lämnade bandet efter fyra skivor vilket den sista skivan ”Tomorrow the Green Grass” Mark Olson medverkade på var deras bästa tycker jag numera. Efter den perioden så bildade han bandet The Original Harmony Ridge Creekdippers tillsammans med sin tidigare hustru, Victoria Williams. Sedan dess är det soloartisten Mark Olson som gäller. hans nya album har många fina moment men träffar kanske inte alltid rätt med sin musik. Låtarna är bra ochg texterna helt okej. Fastän pirret i magen infinner sig inte alls. Här finns det mest rocklåtar med folkrock och alternativ country som vandrar planlöst omkring utan någon struktur enligt min mening. Skivan växer int ei takt med tiden utan stannar hela tiden upp så att säga.

Margo Price – All American Made ¤¤¤¤
Margo Price fortsätter att skapa bra country och uppföljaren av hennes förra album ”Midwest Farmer’s Daughter” var en perosnlig doftande urtypisk traditionell platta som jag tycker verkligen behövs i dessa tider. Hennes nya album är en klassisk countryplatta som med sin modernism går hem i stugorna och kanske kan lappa ihop amerika av idag. Den bottenlösa sorgen och beskrivningen av livet är sådana härliga countryberättelser som jag tro förstärker amerikanska identiteten. Margo price gör det så himla bra.

Whitney Rose – Rule 62 ¤¤¤¤
En kvinnlig version av Dwight Yoakam som härjar omkring på countryscenen i Nashville. Hon är från Canada liksom Neil Young eller The Band och lyckats förena den bästa rootsmusikaliska jordmylla från uramerikanska traditionerna med en nytändning av samma countryscen. Whitney Rose är både traditionell med sin honky tonk och sveper snyggt ut över skivans alla spår.
Raul Malo från Mavericks liskom Neil Youngs gamle medhjälpare Niko Bolas skapar ljudbild7produktion ihop på ett snyggt vis. En countryskiva att vara stolt över.

The Waterboys – Out of All This Blue ¤¤¤
Mick Scott fortsätter med sitt band The Waterboys släppa rock med soulmusik och lite små doser av den keltiska värme från Van Morrisons lyster. Mike Scott vet hur man skriver bra rocksånger som kanske inte alltid tillhör hans bästa alster men lyfter ändå tillräckligt mycket från ytan för att vara inressant musik som på den nya skivan med dess soulrockkänsla. Lite av en mix av Bruce Springsteen och Mitch Ryder & The Detroit Wheels. Nya skivan har också den där mjuka jordmyllan som kanske man kunde finna på The Bands första debutalbum i slutet av 60-talet. En skiva som brinner passionerad en kort stund.

Chris Hillman – Bidin’ My Time ¤¤¤
En legend som var del i både The Byrds och Gram Parsons band The Flying Burrito Brothers för att hamna i konstellationer i Stephen Stills band Manassas. Ja det är en röst välbekant och grundare av countryrocken. Nu aktuell med den skiva som blev Tom Prettys sista produktionsarbete. Här finner jag de gamla vännerna från Byrds, David Crosby och Roger McGuinn förädlar Chris Hillmans snygga platta med bra material. Plattan sveper snyggt rör sig över breda avenyer. Låtarna är av gott handverk med finsnickeri i botten. En fin skiva att till sig.


David Crosby – Sky Trails ¤¤¤¤
The Byrds och Crosby, Stills, Nash & Young, är det som är grunden för David Crosbys snyggaste Steely Dan-vibbar och balladkrossarlåtar som visar att hans vänaste röst fortfarande är intakt och har en förmåga att skapa skönhet med sin musik. Låtarna är förträffliga målningar som han uttrycker sin vackraste tankar med och får musiken att sväva, svaja höght där uppe i koboltblåa firmamentet. En stolt amerikansk örn som flyger och svävar högt bland Alaskas bergformationer.

Ringo Starr – Give More Love ¤¤¤
The Beatles egen trumslagare är sjuttiosju år gammal. Hans nya skiva innehåller både kompetent framfört rockmusik och en del lugnare partier som kryddas lite med dofterik countrymusik. Jag får mig till livs lite transparent musik som fyller tillvaron med sann glädje.

Steve Winwood – Greatest Hits Live ¤¤¤¤¤
Alex Chilton och Steve Winwood har det gemsamma att de bägge började som tonåringar att sjunga i olika band. Alex Chilton sjöng i Boxtopps och hade en hit med Dan Penns låt ”The Letter” medan Steve Winwood var sångare i The Spencer Davis Group och hade en hit med ”Gimme Some Lovin'” 1966. Spencer Davis och bröderna Winwood skrev den tillsammans. Senare karriär blev för den suggestiva rösten gruppen Traffic med bland annat Jim Capaldi i sättningen. Nu på denna liveplatta som är utsökt och utmärkt på alla dess sätt och viss går han genom sin karrärrs hitlåtar på ett empiriskt och pragmatiskt sätt- En liveplatta som tillhör bland det bästa jag har hört på väldigt länge.

Now [Deluxe Edition]
Deluxe Edition
Shania Twain
Label: Mercury Nashville


Shania Twain – Now ¤
Javisst är det en trist kommersiell poplatta med väldigt olyckliga och stentrista mainstreamsånger som alltmera drar iväg allt emot en ännu segare hemvist. Jag försöker ta till mig sångerna men skivan suger verkligen. Det finns absolut ingenting att kunna ta till sig på albumet. uruselt måste jag få tillägga.

Jackson Browne – The Road East/Live In Japan ¤¤¤¤
Här har vi en utsökt väl infångad liveplatta med bra ljud och framförallt en suverän västkustrockare som balanserar mellan det mjuka sjuttiotalet och det politiska åttiotalet. Jazzvibbar i samma anda såsom Joni Mitchells mest småcoola och snygga musik. Det här smakar jordgubb och kanel med en svängig gräddfil riktat mot min själ.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *