Morrissey – Low In High School ¤¤¤¤


När jag läste Morrisseys självbiografi ”Autobiography” när den kom ut 2013 så fick jag klara bilder kring hans liv och hur han resonerade och formade sina tankar. Jag läste även Simon Goddard ”The Smiths: Songs That Saved Your Life” och biografin ”Morrissey: Scandal and Passion” av David Bret under några månader för att förstå Morrissey.

För de facto är att jag fann oftast Morrisseys texter i The smiths intressantare än gruppens musik. Deras videos var charmiga och visst fanns det stildrag jag kunde tycka var bra i bandet.
Men själva fenomenet The Smiths som skapade både hyseri och passionerade fans så transformerades bandet till något större än själva livet. Vilket jag fann lite svårt att greppa och förstå när det begav sig i mitten av 80-talet.
Morrissey var då popmusikens svar på Oscar Wilde och de arga unga männen, som var en författargrupp som innehöll namn såsom John Osborne, Kingsley Amis, Alan Sillitoe, John Wain, John Braine, Keith Waterhouse och Stan Barstow och det gjorde honom unik i mina ögon.

Morrissey var allt detta plus en argsint socialist som läste Germaine Greer och ställde upp för strejkande arbetare.

Men det relevanta är att Morrissey aldrig har varit plakattsocialist och som numera verkar ifrågasätta det självklarheter som vänstern omfattar och han stod för då under denna tidsepok. Hans politiska orientering verkar gått till en liberal och kanske mera konservativ känsla.
Man kanske inte skall dra slutsatser av hans politiska inriktning för mycket, utan kanske tänka sig att Morrissey alltid varit en intellektuell tänkande man som också kunde skriva om hopplös romantisk förlorad kärlek i både The Smiths och på sina soloplattor.
Tänk på att Morrissey också var ordförande för Englands fanklubb för The New York Dolls vilket jag anser vara ympatiskt och att ha skrivit en bra bok om bandet för minst 36 år sedan vilket jag ser som en hedersbetygelse i min bok.
Tidigare i min bokhylla på 80-talet hade jag hans hyllning till James Dean. En annan fin bok är ”Morrissey: In His Own Words”där Morrissey och John Robertson samverkade vilket gav mycket relevant information över Morrisseys liv och framförallt hans tankar.
Det finns en hel del litterära stoft som man kan få näring av för att förstå och tränga in i Morrisseys världsbild. När det gäller den musikaliska delen i The Smiths är det naturligtvis gitarristen Johnny Marr den motor bandet i förening med Morrissey såsom skapade den stämning och magi som enligt fansen alltid fanns där i The Smiths musik. Albumen ”Meat Is Murder” 1985 och ”The Queen Is Dead” är väl topparna eller deras mästerverk som en del säger. Jodå det får jag väl hålla med om. Deras debutskiva köpte jag aldrig eftersom där fanns bara singeln ”Hand in Glove” och albumspåret ”What Difference Does It Make?” som jag tyckte var bra.
Sista albumet ”Strangeways, Here We Come” köpte jag 1987 men efter ett år gav jag bort den till en vän – för då var bandet upplöst och jag hade då redan gått över till Morriseys första debutskiva som soloartist ”Viva Hate” vilket kom ut 1988. En sparsmakad men elegant skiva som smakade hallon och ironisk engelsk paj. Även andra albumet ”Bona Drag” hade en rad med fina lyriska pärlor med uppbackning ifrån Graham McPherson som är sångare i Madness och Kirsty MacColl. Det är en form av samlingsskiva med låtar som han skrev efter upplösningen av The smiths.

Jag tappade bort Morrissey under några och det var först 1994 då jag föll i kärlek till hans bästa 90-talsalbum ”Vauxhall and I” som är toppen på hans eminenta förmåga att skriva låtar och skapa lyriska stämningsbilder. Ja nu är det dags att lämna Morrisseys historia så som jag upplevd den.

Ja hur står till idag med den nya skivan? Ja här kommer nu det intressanta med hur musik/kulturjournalister till vänster vilket framförallt är väl Andres Lokko fastän en del andra också, blev alldeles upprörda eller enbart sorgsna för att Morrissey tagit parti för Israel och det innebär ett grovt intellektuellt brott mot vänsterns egna moraliska ställningstagande.

När du lämnat vänstern blir man närmast en förrädare i deras ögon.

Ja Morrissey bekommer det nog inte för han fortsätter ändå. Utan att diskutera Jerusalemfrågan eller nämna den alltmera besvärande bosättningspolitiken, kan man säga att Morrissey går sin egen väg.
Det nya albumet har några låtar om Israel men de flesta är både bra och dynamiska sånger om att ligga kvar i sängen och strunta i plikterna samhället påbjuder och gör vad du själv vill.

En egensinnig Morrissey som låter musiken gå sina upptrampade stigar vi så väl känner till från andra skivor och sånger. Fastän det gör ingenting. Hans halvironiska inställning levereras med snygga välpaketerade små sanningar.
Producenten Joe Ciccarelli som arbetat med Frank Zappa förstår sig nog på artister som med djup ironi eller stark sarkasm framställer vår omgivande samhälle med en egen filtrerat omvärldesanalys som leder till att man drar egna slutsatser. Ja Morrissey blir nästan punk här med sin inställning till världen han ser och upplever.
Jag måste säga att nya skiva är en av hans bästa på länge. Ja inte jämförbart med hans ”You Are the Quarry” men kanske med ”Years of Refusal” från 2009. Nåväl vilket som så tycker jag om hans skiva väldigt mycket och går väl därmed emot många andras uppfattningar kring Morrisseys nya album En klar fullträff enligt min uppfattning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.