Olle Ljungströms postuma skiva – Måla hela världen ¤¤¤¤¤


Jag har två motsatta tankebilder när det handlar om Olle Ljungströms personlighet som liksom tävlar om att få vara den dominerande känslan inför en specifik människa såsom Olle Ljungström. Den ena bilden handlar om en ödmjuk poet som är eftertänksam och säger ingenting om det inte är noggrant genomtänkt med en viss form av visdom. Jag tänker att det vilar lite av Slas kloka värme i Olle Ljungströms själ. Men så har vi också bilden av en bestämd och kanske lite krävande av sin omgivning för att han tycker att andra bör skärpa till sig och inte prata skräp utan ha en substans i resonemangen. men dessa bilder är bara mina egna. Jag har aldrig träffat Olle Ljungström personligen. Däremot har jag sett Olle ljungström otaliga gånger live med både bandet Reeperbahn, Heinz & Young och som soloartist.

Olle Ljungström kan man säga var lite som Freddie Wadling – unik och säregen och skapade också briljant musik tacl vare sin känsla för bra material och poetiska virvlande texter i sann vortex.
Det postumt sammanställda albumet som fick titeln ”Måla hela världen” som hans producent Torsten Larsson gjort färdigt är också det bästa testamente och arv jag kan tänka mig.
Här finns de mest hjärtknippande balladerna och de omisstliga Ljungströmska knycken och rycken i texterna som flödar över av både stor retorik och konnotation som skapar hans bildväv i texterna. Musikaliskt ligger han nära den känsla som, ja en artist såsom Håkan Hellström kan forma när han sjunger sina texter. Men här ligger Olle Ljungström djupare i skiktet där det emotionella och det hårdnackade livests dynamiska spännvidd av känslor gnider och vibrerar och bildar en friktion gentemot livets allvar.
Olle Ljungströms sista album blev hans sista mästerverk enligt mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *