Manipulera världen: Aktivera Öyvind Fahlström. Moderna Museet


Att Moderna Museét gör en utställning baserat på Öyvind Fahlströms konkreta och politiska popkonst med sextiotalets internationella samhällsproblem i fokus, är natuligtvis helt i sin rätt. Öyvind Fahlström som skapade en konkret konst där konsten saknade all form symbolism eller abstrakta drag utan var konkret i sig själv och visade de konkreta i verkligheten. Öyvind Fahlström gick ännu längre och började också placera in populärkulturen i ett nytt sammanhang och drog politiska kritiska ställningtagande utifrån aktuella händelseförlopp som skedde i verkligheten. Tänk er Noam Chomsky och Edwards Saids postkoloniala kritiska blick i sin renaste form.
Hans geniala verk där han stöpte om monopolspelets utseende genom att göra om spelets spelplan genom att plocka in den kritiska synsättet emot USA, kapitalism och samhällsutveckling ur ett klassisk vänstersynsätt men ändå l¨ångt ifrån den torra statiska politiska plakattvänsterns misslyckade revolutionära slagord som de lärt sig av Maos lilla röda eller Lenins misslyckade förmåga att tala om imperialism. Som idag ekar tomma som klychor där skalet är kvar som bleknande löpsedlar som man finner i ett gammalt utdömt hus när man ser den kommunistiska och socialistiska världsbilden sedan länge imploderad.
Öyvind Fahlströms konst som här också visas på utställningen har fortfarande den levande dynamisk fantasin i behåll. Dessa fåtaliga verk är de enda som jag kan se relevansen med trots att jag numera ahyser en borglig kulturkonservativ synsätt

Problemet med utställning så som jag ser den är när vi kommer till de övriga konstnärerna så hamnar vi rakt in dagens postmoderna och utnötta postkoloniala teorier som härstammar från Michel Foucaults tankar om hierarki och diskurs.
Här har vi allting som måste vara våta drömmar för en modern radikal världsfrånvänt akademisk vänster Varenda verk i sin kontext har just deras agenda och ideologiska sammanhang. Jag vet att det blir litepolemik här nu. Men det stör mig något ofantligt att varje utställning som skall andas samhällskritik måste belysas av just dessa rådande normer som utgör en del av dagens intellektuella vänster som hamnar någonannanstans än det som berör. Verken hamnar i den kontexten vilket gör det i sin helhet ointressant och liksom tom i mina ögon.

Utställningen är uppdelad på två våningar. Den första delen är intressant om jag frikopplar verken från den kontext som verken skall ingå fungerar många verk helt fristående på ett unikt sätt. Då lever verken upp och jag kan få tankebilder vad konstnären vill genom att filosofera på egen hand. Börja bygga upp en egen inre föreställning om verkens betydelse.

När man ser den andra delen av utställningen så har man transformerad det hela till en lagerbyggnad med hyllor där verken står på rad. Jag vet inte om det skall betyda att konsten mest blivit en stappelvara elelr om det handlar om konst vi konsumerar som vilken betänklig vara som helst.
Men problemet med denna del är att det blev en fullständig ointressant del av konstutställningen då ingenting verkar få fäste. Det står bara en massa med verk på rad efter varandra. Jaha men sedan då. Man måste sitta vid varje enskilt verk och se, ja vad är det jag egentligen beskådar? väldigt trista, sega konstverk som ingenting, ja ingenting berättar något väsentligt utan mest blir abstrakta ideologisk verk som har en trött vänsterprägel.
Det är därför synd att man oftast slarvar bort många utställningar på museér och institutioner genom att skapa korrekta modeteoretiska utställningar med en viss ideologisk slagsida som lustigt nog nu den intellektuella vänstern oftast brukar sammanfalla med deras perspektiv. Jag vill ha objektiva och intressanta utställningar istället för politiska ideologiska föreställningar som alltid hamnar inom vissa politiska synsätt.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.