Janice – Fallin’ Up ¤¤


Den unge artisten Janice har nu blivit uppburen och nästan geniförklarat av en enig kritikerkår i Sverige och framförallt är det rösten som brukar framförhållas som hennes främsta tillgång efter också spelat in sånger som nästan gjort henne nästan till en ikonisk artist. D
et relevanta som också brukar påtalas är att hennes bakgrund är gospel och särskilt kommer hon från TENSTA GOSPEL CHOIR som blivit en plantskola för svenska artister. Här kommer också andra artister såsom Sabina Ddumba, Mapei,Kristin Amparo, Linda Pira,Zhala eller Lykke Li som haft sina rötter där och så nu Janice som hamnat i centrum för musiksverige.
Det som jag finner märkligt är hur svenska kritiker som oftast brukar stoltsera med att de är ateister med viss vänstervurm tillika. Det kan ha vaga relationer eller vara tydligt ointresserat av kristendomen i allmänhet i Sverige.
Fastän så när vi kommer till den afroamerikanska musikkulturen som började i gospeln, vilket brukar få svenska musikkritiker bli varma i själen och få något inom sig själva att förändras när det talar om amerikanska soulartister som började med gospel i kyrkan. Då blir det fint att vara kristen och sjunga om kristendom.

Jag kommer ihåg hur Per Bjurman hade besökt kyrkan där Al Green brukade predika i och han nästan kände att han efter hört Al Green tala kunde tänka sig i känslan att bli transformerad till kristendomen då Al Green hade sådan styrka i tron. Det behövs alltid tydligen soulartist för att få en svensk ateist fundera på kyrkan.
Men så har gospeln i USA en annan betydelse liksom religionen för människor där man inte skäms att kalla sig kristen som vi oftast gör i Sverige. Här är det på något märkligt sätt fint att vara kritisk ateist och stolt att påtala att man minsann struntar i traditioner. En motsägelsefull men kanske trivial notering angående svenska ateistiska musikkritikers själsliv som kanske förläst sig på Richard Dawkins, Sam Harris eller Christopher Hitchens kristendomskritiska verk och blivit dogmatiska i den frågan. Nåväl låt oss lämna det därhän.
I Sverige har hört få bra gospelplattor som jag kommer att ihåg och framförallt minns jag hur Carola spelade in en underbar gospelplatta i Rättvik kyrka med Per-Erik Hallin som jag anser är det enda av värde Carola någonsin spelat in. Förutom det är de få minnesvärda skivor med svensk gospel.

I USA kunde vi till exempel höra en världsartist som Mahalia Jackson sprida gospel världen över med bravur. Liksom stora gospelgrupper The Soul Stirrers som hade en artist som Sam Coke som förenade det världsliga med det andliga liksom The Staples Singers som turnerade med denna familjegrupp och sjöng världsliga såsom andliga sånger med ett oerhört sväng. Ett sväng vi nästan aldrig hör i svenska kyrkor. Man kan höra på soulmusiken hur djupt förankrat inom kristna kyrkan musiken och sången är. Ja kanske inte direkt i Motown-produktionerna utan mera i den djupa södersoulen eller det som Stax, Hi Records med flera bolag sysslade med en andlig soul även om texterna handlade om drypande våt sexuell rå kraft eller om stark erotik men även texter om hur världen kunde se ut ur en afroamerikanska perspektiv, å fanns rötterna från kyrkan klart där per definition.
Aretha Franklin är det svårt att tänka sig utan sina rötter i kyrkan. Det finns en talande symbolik till exempel i filmen ”Blues Brothers” att scenen där Blues Brothers befinner sig i kyrkan och hör James Brown i sin roll sjunga om GUD och just där och då får John Belushi sin uppenbarelse om sitt uppdrag. Ja en sådan scen kan man bara spela in i USA. I Sverige skulle det bli lyteskomik och platt fall eftersom vi har ett allvarlig synsätt på religion som ej nog går att förena med livsglädje på samma sätt. Calvins anda vilar på oss liksom Gottfrid Billing och Nathan Söderblom.

Nu kommer vi till Janice skiva efter denna långa utläggning. En ung artist som givit ut en skiva med popsoul som jag nog kan känna har alltför mycket Rihanna vilande över sig som ett raster för att låta självständig och tillräcklig intressant. Det är en skiva som är trist och låter hopplöst ointressant i mina öron. Jag ser tydligen inte vad alla andra ser som det geniala i aktstycket. Det jag tycker är trivial och på gränsen till utslätat banal pop fastän med bra produktion måste väl tilläggas.
En del tycker att det är livsbejakande pop som här presenteras och med en viss form av attityd och så kan det vara. Färgstark musik men det räcker ändå inte för att få mig att bli gladare när jag lyssnar på en skiva som mest är en dussinvara i min värld. Nej det är ingen revolutionerande platta som skakar om utan en vanlig kommersiell platta med en begåvad artist som kanske kommer göra bättre ifrån sig i framtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.