Uffe diggar till The Breeders

Grupp/Titel: The Breeders – All Nerve
Betyg: ♣♣♣♣

Gruppen The Breeders har all anledning att se allt i glada färger efter den senaste album-prestationen. Låtar som ”Wait In The Car” är klassiska redan nu och landar i typisk Breeders-stil. Nya albumet är både starkt och komplext, något få andra lyckas med.

När jag nu står med första fullängdsskivan från bandet The Breeders på nio år, är det nästan med en tår i ena ögonvrån. Som jag har längtat, förklaringen ligger nog i att bandet har andra karriärer under andra namn vid sidan av. Breeders är helt enkelt ett sidoprojekt. Frontfiguren Kim Deal hade en roll som basist i bandet The Pixies, den har hon sen dess avslutat. I The Breeders har hon istället intagit rollen som gitarrist. Hon har också ett förflutet i band som The Amps. Kims i det närmaste identiska tvillingsyster Kelley Deal har en solokarriär att sköta om. Också hon har fått rollen som gitarrist och bakgrundssångare.

Basisten i bandet heter Josephine Wiggs och hon har ett blandat förflutet. Hon har spelat i band som The Breeders, The Perfect Disaster, Honey Tongue, The Josephine Wiggs Experience och Dusty Trails. På senare år har hon skrivit och framfört musik till olika filmer. Några där hon har medverkat som musikskapare är ”Conversation With Boxing Gloves” och ”Appropriate Behavior”. Till sist har vi trummisen Jim McPherson som också har också ett brokigt förflutet. Som medlem i Breeders sen 1992 har han också extraknäckt i band som The Amps och Guided By Voices.

The Breeders stil är av det mer experimentella slaget vilket märks från första ton. Därmed är det också en väldigt distinkt stil som gör att man känner igen bandet när man hör dom. Flera låtar bär gruppens kännemärken och samtidigt vilar musiken på mer traditionell grund som rockens. Kännemärkena är som sagt många. Ta till exempel den knyckiga stilen med många annorlunda vägar i låtarnas melodier där det inte följer standard-konceptet.

Växlingarna mellan olika tempon och melodier har nog Kim Deal tagit med sig från tiden med The Pixies för här anas ett släktskap. Den brännande nerven och det återhållna trycket där det här och där exploderar är nästa små egenskaper. Också här anas ett släktskap till den gruppens sound eftersom The Pixies koncept bygger just på detta. I låtar som ”Wait In The Car” kan man ana samma fascination för det bullriga som också Pixies är så upphängda på. Det är en välkommen kontrast till det lågmälda då The Breeders på det sättet visar upp många schatteringar i musiken.

Men olikheterna mot kusinerna i Pixies är lika många. The Breeders har en alldeles säregen stil där framför allt melodierna har en annorlunda lösning som bara låter som just The Breeders. Det är framför allt i låtarnas melodier och hur slutresultatet låter som man hittar de avgörande skillnaderna. Ta en låt som ”Metagoth” där Breeders hela tiden spelar på nerverna i musiken precis som The Pixies skulle ha gjort den. Men till skillnad från Pixies låter Breeders hela låten löpa linan ut utan att crescendot kommer.

På många ställen i ”Walking With A Killer” satsar Breeders också hellre sitt krut på det melodiösa. Det är här som popens mer luftiga sound kommer in som en skillnad mellan de två grupperna. Gitarrslingorna är det bärande instrumentet och allt går i dur trots titeln och texten där det bland annat sjungs ”I thought it was my time to die”. Kontrasterna mellan den nästan uppsluppna melodin och mörkret i texten är uppenbar. Den tjänar på något sätt som spänningsskapande och det gör i slutänden låtarna större.

Helhetsintrycket blir att det är mer lågmält än bullrigt. Visst finns de mer högljudda partierna där men hela tiden parallellt med de mer lågmälda. I låtar som ”Archangel’s Thunderbird” skakar det loss rätt så ordentligt. En låt som för övrigt är en cover inspelad och skriven av den gamla krautrock/progrock-gruppen Amon Düül II. Oftast börjar låtarna dock trevande och tystlåtet för att möjligen efter introt utvecklas till rock eller pop med en annorlunda attityd. Så är det till exempel redan i efterföljande ”Dawn: Making An Effort”.

Det är mer melodi och harmoni än muskler och det känns rätt. Det nyanserade och mer återhållna ger gruppen möjligheterna att måla med fler penslar. Tillsammans med det bullriga ger det en rik karta av stilar och inslag där låtarna får större lyftkraft än om man hade satsat på en konsekvent linje. I avslutande ”Blues At the Acropolis” blir det som mest tydligt. Här ryms det mesta av gruppens spektra. Pop, moll, bluesiga inslag, lågmält med inslag av det knyckiga och egensinniga där det på samma gång kan vara storvulet.

Slutresultatet är definitivt bättre än genomsnittet. Det är som det är mest när det gäller Breeders inte en dussinskiva de har lyckats producera. Lägg till STORA låtar och du får ett verk som knappast skäms för sig. Med ett band som är så samspelt som Breeders och låtar som de flesta bara drömmer om är det hela en härlig anrättning. Annorlunda idéer, kraften och modet att gå andra stigar än de redan upptrampade, låtar som är glänsande och till sist ett band som vågar stå på egna ben bäddar för stor musik.

Stor musik kräver ett högt betyg, jag är som vanligt snål med femmorna men det är snubblande nära att jag faller för den frestelsen. En fyra får det bli och den är välförtjänt. The Breeders är bandet som fritt kastar sig ut och tar itu med konsten att väva samman så många olika komponenter men ändå lyckas med dom alla. Visst kan det på sina ställen uppfattas som ”svårt” och ”komplicerat” men för den genuine musikälskaren finns så många saker att bli kär i med skivan att det borde vara värt mödan. God Lyssning

Ulf Holmén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.