Rockmusik från livet.

Jim James – Uniform Distortion ¤¤¤¤

M. Ward – What a Wonderful Industry ¤¤¤¤¤

2003 var det första gången jag hörde My Morning Jacket med sitt album ”It Still Moves” som då var ett lysande album som jag recenserade i Blaskan.nu vid det aktuella tillfället och samma år såg jag bandet första och hittills enda tillfället – jag tyckte då att band som Midlake eller Band Of Horses var det bästa som fanns med sin mix av The Band och Neil Young mixat med Hank Williams och gruppen X.
Jag följde gärna sedan My Morning Jacket med nöje i Blaskan liksom jag blev lyrisk över när hand släppte sitt första soloalabum eller ep som man kunde ladda ned på Jim James egen hemsida 2009 med covers på George Harrisonsånger. Sedan dess släppte han med samma känsla som My Morning Jacket oftast bra material. Finkänslig och lyrisk sade jag med glimten i ögat för på det nya albumet handlar det om rufflig rock i samma anda som J Mascis soloalbum eller hans Dinosaur Jr eller till med Buffalo Tom som exempel på bra indierock. En del tycker nog inte om Jim James buffliga sida utan föredrar den mera slimmade rocksångaren som tonar ned i den stil Jackson Browne eller The Boss Springsteen gör i sina lugnaste stunder. Själv har jag inga som helst problem med Jim James ökar på med rockens potential utan tvärtom gillar jag nog soundet mera än själva låttexterna den här gången. Jag tycker att denna kristna sångare som under åren med sitt vida spektra lyckats både med My Morning Jacket och som soloartist verkligen givit rocken en andlig spis efter det att David Eugene Edwards band Wovenhand och 16 Horsepower försvunnit ur min horisont de närmaste åren så klev My Morning Jacket fram istället.
Därför är det nya album verkligen bra trots belackarna om det finns några sådana numera, för att den rockar och ångar på friskt och fräscht. Detta är ökenrock när den är som bäst.

Det roliga är att Jim James och nästa artist M. Ward tillsammans med Bright Eyes två medlemmar Conor Oberst och Mike Mogis bildar supergruppen Monsters of Folk, ett altarnitv altcountrygäng/indierock som släppte galanta musikverk tillsammans.

M. Ward upptäckte jag sent och missade därvidlag hans första album som jag senare införskaffade för att senare ge bort igen. Den första platta jag hörde med gnister, sprak och lät som en gammaldags radio var skivan ”Transistor Radio” som jag recenserade i Blaskan 2005 när den kom ut. Den skivan och nästa ”Post War” älskade för dess känsla av att få lyssna på mogen indierock med country, bluefrass och countryrock i grunderna var något jag älskade, sedan dess lyssnade jag på hans tidiga album ”Duet for Guitars #2” som höjde mitt intresse då det var hjälten Howe Gelb som gav ut albumet på sitt bolag.
Sedan dess har M. Ward varit en liten härlig husgud som fortsätter på sin nya skiva låta som om Gram Parson och The Band har tillsammans med Bob Mould och hans Sugar hälsat på i en studio. Rock med finkänslighet som trycker på och avger en intryck av skönhet i så som text och arrangemang. En platta jag verkligen tycker mycket om eftersom den vågar ta sig in överallt och ger därför starka avtryck i det mesta.
En av sommaren bästa rockplattor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.