The Jayhawks – Back Roads and Abandonded Motels ¤¤¤¤


Det finns många rockgrupper som haft dysfunktionella relationer till varandra – ta Metallicas dokumentära film till exempel som bevis, slutet av The Beatles sista skivinspelning där inga medlemmar egentligen var överens om någonting, i Stones-lägret Mick/Keith gentemot Brian Jones, Brian Wilsons relation till sitt älskade The Beach Boys, bröderna Gallagher i Oasis eller Pink Floyd när Syd Barrett till slut tappade allting och Roger Water blev den naturliga ledaren i bandet.

Så har vi The Jayhawks där Mark Olson och Gary Louris var det direkta radarparet vars vänskap helt enkelt skar ihop sig till slut särskilt efter deras samarbete med pastorala mästerverket ”Tomorrow the Green Grass” och en ganska ljum spelning på Gino som jag såg 1995. Här kommer det ironiska med allting – en låt på skivan heter ””Miss Williams’ Guitar” som är en hyllning till Mark Olsons hustru Victoria Williams som verkligen har sitt ben i countryrock och folkmusikscenen. Mark Olson lämnade här The Jayhawks för att tillsammans med hustrun bildaOriginal Harmony Ridge Creekdippers där även John Convertino från alternativa countryrockarna Calexico ingår.
Man kan säga att The Jayhawks tävlade med andra band inom countryrockfacket såsom Uncle Tupelo där Jeff Tweedy i nuvarande Wilco var musiker i liksom Jay Farrar som har Son Volt. The Jayhawks kom från den altcountryscenen med diverse andra band men så utvecklades The Jayhawks under Gary Louris ledarskap till Mark Olson återvände en del år senare för att återigen lämna The Jayhawksförmodligen för tid och evigt.

Albumet ”Mockingbird Time” var skivan där Mark Olson kom tillbaka och spelade in och magin återvände innan han försvann igen. Fastän numera tror jag att Gary Louris står väl där tryggt på bägge benen 63 år gammal med melodierna och sångerna. Han får god hjälp av stäm/leadsång från de andra medlemmarna i bandet Karen Grotberg och Tim O’Reagan som gör ett gott arbete. Det är med andra ord en skiva som inte The Jayhawks behöver skämmas för när både The Byrds, The Band eller en del av sjuttiotalets rockband får sitt lysmäte i den känsla som skivan befinner sig i när jag lyssnar på albumet som kom ut nyligen. Här förenar The Jayhawks sin trollbidnade skönhet med sin förstärkta känsla av jordnära mylla på amerikansk mark. En av de stora skivorna nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.