På Konsert Med Marilyn Manson

Konsert/Konsertlokal: Marilyn Manson – Globens Annex Stockholm
Betyg: ♣♣♣♣

Marilyn Manson var för kvällen ovanligt spelsugna. Uppbackade av både nya och gamla låtar som håller god klass är det svårt att gå vilse Foto: Ulf Holmén

Marilyn Manson har haft några kämpiga år bakom sig. Först sparkade skivbolaget gruppen som plötsligt stod utan kontrakt. Lösningen blev ett eget bolag som nu ger ut nya skivor. Sen anklagades mångårige medlemmen och vapendragaren Twiggy Ramirez för våldtäkt i kölvattnet på Metoo-kampanjen. Resultatet blev en uppsägning av samarbetet. Ny samarbetspartner sen en tid heter numer Tyler Bates. Därmed har gruppens musik tagit en ny vändning då hans huvudsakliga uppgift är att agera gitarrist och låtskrivare.

Det är alltså ett nytt kapitel för gruppen som dessutom har plågats av ett smärre avbräck i pågående turnén då scenens utsmyckning välte över den intet ont anande sångaren under en av konserterna. Efter en vild klätterfärd var det kört. Resultatet blev ett brutet ben på två ställen och inställda konserter. Ljuset i tunneln heter nytt album som släpptes 6 oktober och att detta är deras bästa på mycket länge. Blaskans recension av albumet kommer snart. Det fanns alltså anledning att hålla förväntningarna högt trots allt.

Inledande discjockeyn Amazonica var jag tveksam till. För mig skapas rock av sång, en jävligt elak gitarr, bas, trummor och möjligen klaviatur, inte av en skivspelare. Men jag fick ändra på den fördomen. Hon bakom namnet levererade visserligen redan inspelad musik men i ny mix. Det befriande var att hon höll sig till rocken, med storheter som Black Sabbath vrålande ur högtalarna visar man både klass och smak. Det blev alltså trots min inledande skepsis riktigt bra.

Scenen kläddes efter Amazonicas sorti in i en ridå. Och så plötsligt dånade Marilyn Mansons karaktäristiska stämma ut med orden ”Hello Stockholm, Sweden” och bort åkte samma ridå. Det första jag tänker på är hur visuell gruppen fortfarande är. Scenen pryds av de korslagda pistolerna som blev benbrytaren tidigare under turnén och badar i ljus i olika kulörer. Figurerna rör sig i ett ljushav som skuggfigurer men i centrum står Marilyn Manson och i viss mån Tyler Bates. De båda är ju numer gruppens fasta kärna.

Marilyn Manson på annexet till Globen Stockholm var en massiv och imponerande tillställning. Scenografi, låtval och lite jävlar anamma gjorde det där extra som behövdes. Foto: Ulf Holmén

Låtvalet är ett urval av både nytt och gammalt. Här finns naturligtvis låtar från nya albumet som ”Say10”, ”We Know Where You Fucking Live” och ”Revelation #12”. Men konserten rymmer också äldre material från klassiska plattor som ”Antichrist Superstar”, ”Mechanical Animals”, ”Golden Age Of Grotesque” och ”Holy Wood”. Låtar som ”mObscene” ”This Is The New Shit”, ”Disposable Teens”, ”The Beautiful People” och ”The Dope Show” visar varför den här gruppen är att räkna med som en av rockens stora.

Bandet låter j-igt kompetent och har det rätta öset. Det blöder, det klöser och det tjuter, det är helt enkelt fullödig rock. I den här grenen är det få som slår gruppen. Man märker på långt håll att alla, särskilt Marilyn Manson himself, är jäkligt spelsugna. Samspelet är totalt och låtvalen ypperliga. De radar upp nya och gamla hits med lagom stora gester och levererar med en stenhård attityd.

Marilyn Manson hoppar omkring på ett ben, ibland med hjälp av två ”läkare” som står beredda i kulisserna. De två för tankarna till dårhus, återigen ett snillrikt drag av Marilyn Manson eftersom den estetiken passar dom som handen i handsken. Hela showen kretsar numer kring den gipsade sångaren som ömsom åker omkring på bår eller i en permobil som ser ut som en påvetron, ömsom hoppar omkring på en fot. Det är rock och dårskap i en härlig blandning som anstår en grupp som denna.

Låtvalen, showen, scenografin, den totalt hängivna inställningen och dessutom spelglädje gör den här konserten till något att minnas lång tid framöver.Det här är helt enkelt den bästa spelningen jag har sett med gruppen, jag har sett sammantaget fyra. Samhällskritiken är som vanligt svidande och i de nya låtarna har dom hittat den där gamla tonen med många olika bottnar i framför allt texterna. Ironi, ordlekar och flera fingrar upp i onämnbara håligheter på företeelser i det amerikanska samhället tar det hela väldigt långt.

Så till den sämre sidan och den går att sammanfatta i en enda sång. Jag kan förstå att den är en partypleaser för alla kidsen som inte var med under storhetstiden i mitten av 90-talet, men låten ”Sweet Dreams (Are Made Of This)” känns minst sagt passé i mina öron. Jag hatar den med Eurythmics och jag tycker den är både dålig och så sönderspelad att den borde förbjudas att framföras en gång till med Manson. Jag biter ihop och står ut medan de flesta andra jublar, här gäller det att hålla god min helt enkelt.

Jag får snabbt min revansch, resten av konserten håller betydligt högre klass än halvdana covers kan förmå. Sammantaget så blir resultatet att jag går hem som en väldigt lycklig människa. Tack för konserten och välkommen tillbaka Marilyn Manson. Det här är en grupp på uppgång igen och det känns jävligt gött.

Uffe sörjer Fats Domino

”Blueberry Hill”, jag säger bara ”Blueberry Hill”. Varför inte ”Walking To New Orleans” eller ”The Fat Man”? Odödliga klassiker, alla signerade en och samme gigant inom rocken nämligen Fats Domino. Nu har också  han gått ur tiden och därmed har ytterligare en viktig pusselbit i rockens historia förlorats.

Egentligen hade Fats Domino som så många andra av sin samtid och sina medmusiker rötterna i bluesen och Rythm and Blues.Hans spelstil på piano gjorde honom snabbt till en legend då han mer eller mindre gjorde ”Rolling Piano” till sitt signum. Också hans sångstil med mycket ”Wah-Wah” över en baktakt gjorde honom till en klart annorlunda artist både i sin samtid och senare. Detta i kombinationen med överjävligt bra låtar gjorde honom till en sann legend.

Fats föddes 1928 i en familj med fransk-kreolsk bakgrund. Hans fullständiga namn var Antoine Dominique Domino. Eftersom familjen var fattig började han tidigt att jobba som leverantör av is, snart hade han helt slutat i skolan som ett resultat av detta. Han gick bara till fjärde årskurs, sen tog jobbet vid. Redan vid tio års ålder började han intressera sig för pianospel. Hans svåger Harrison Verett som var jazzmusiker och gitarrist blev hans mentor.

Runt 14 års ålder började Fats uppträda på lokala barer. Han spelade också på privata fester och det var på en sån nästa steg i hans karriär tog vid. Musikern och bandledaren Billy Diamond hörde talas om den unge Fats och under en fest på en bakgård där Fats hade hyrts in för att spela upptäckte han den unge mannens förmåga att spela piano. Fats fick ett erbjudande om att bli en del av Diamonds band och tackade naturligtvis ja.

Väl med i bandet fick Domino snabbt sitt smeknamn. ”Fats” blev snart hans nya förnamn eller åtminstone synonymt med Domino då Diamond tyckte att han påminde om legenden Fats Waller och/eller Fats Pichon. Det berodde också på den unge Dominos glupande aptit och kanske också hans kroppshydda. Han blev ett stående inslag med bandet mellan åren 1947 och 1948.

Fats Dominos karakteristiska sång och pianospel har tystnat för gott. Hans oefterhärmliga stil och musik är dock något den som vill kan ta del av. Foto: By Heinrich Klaffs – originally posted to Flickr as Fats Domino 1605730021, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12311732

Snart hade dock skivbolagen fått nys på den unge talangen och ett lukrativt  kontrakt hägrade i förlängningen. 1949 Hade Fats skrivit på för skivbolaget Imperial och han skrev tillsammans med producenten Dave Bartholomew låten ”The Fat Man”. Den var egentligen bara en ny lite mer nedtonad version av låten ”Junkers Blues” som handlade om drogmissbruk. Inget som var direkt upplyftande men den nya versionen blev det. 1951 Hade den sålt i en miljon exemplar vilket var en enorm framgång för tiden.

Hans debut bar alla de kännemärken som senare gjorde Fats Domino till en legend. Det gungande pianot med sitt hejdlösa sväng, rötterna rakt ner i bluesen, sångstilen med wah-wah-soundet och så vidare. Framgångssagan Fats Domino var nu igångsatt. Fler låtar följde, alla hits och alla komponerade tillsammans med producenten Dave Bartholomew. Bartholomew blev därmed både hans vapendragare och producent i ett. Den framgångs-rika kombon fortsatte så länge Domino fortsatte att ha kontrakt med Imperial Records.

Embryot till hans kompband började också ta form. Musiker som saxofonisterna Herbert Hardesty och Alvin ”Red” Tyler anslöt sig. Han inledde ett samarbete med basisten Frank Fields samt trummisarna Earl Palmer och Smokey Johnson. Andra noterbara namn var Reggie Houston, Lee Allen och Fred Kemp. Den sistnämnde blev Fats Dominos betrodde och bandledaren för hela ensemblen. Arbetet kröntes med ytterligare en framgång med låten ”Ain’t That A Shame” som som bäst låg på tionde plats på Billboard-listan.

Låten uppvisade mer av pop vilket säkert tilltalade främst en vit publik. För också musiklivet var starkt uppdelat mellan olika grupper i kölvattnet på rasuppdelningens USA. Särskilt den i södern där Fats själv hade sina rötter var rent förödande. I denna mörka tid av rassegregation hade Domino trots detta gjort något få andra innan honom hade fått chansen till. Att bli lika populär bland en vit publik som en afroamerikansk var för tiden få förunnade även om dom fanns. Bland annat Chuck Berry lyckades med samma sak.

Så småningom kröntes hans karriär med den kanske största framgången. 1956 Spelade han den låt som kom att bli en klassiker nämligen ”Blueberry Hill” som kom att bli något av synonymt med just Fats Domino. Återigen var det låtens Rolling Piano och en mjukare stil men ändå med bluesens kännemärken som skapade framgången. Samma år med-verkade han i två filmer, ”Shake, Rattle and Rock” samt ”The Girl Can’t Help It” löd titlarna. Nu var Fats Domino både en etablerad artist och uppburen som en av de stora.

Sextiotalet innebar en massa förändringar för Fats. Uppbrottet från Imperial Records 1963 innebar också ett farväl till det mångåriga samarbetet med producenten Dave Bartholomew. The British Invasion med band som Rolling Stones, Kinks, The Who, The Beatles och Pink Floyd innebar ökad konkurrens om skivköparna. Det gav också hela musikvärlden en ny musikalisk inriktning. Många såg sina karriärer gå i kras över förändringen men Fats Domino fortsatte obehindrat om än inte lika framgångsrikt längre.

Svaret på alla frågor blev ett nytt skivbolag till ABC-Paramount, ny producent och ett något förändrat sound med inslag av countrypolitan som var en mer lättsam form av country med mer pop än kusinen. Fats Domino började också snegla mer på den framväxande soulen som kom fram genom bolag som Stax och Tamla Motown. De sista tjugo åren koncentrerade sig Fats Domino mer på att turnera och ge konserter. 1986 Blev han till sist invald i Rockens Hall of Fame för att visa hur viktig han var för rocken i dess ungdom.

Den 24 oktober avled så Fats Domino av naturliga orsaker i sitt hem i Harvey Louisiana.  Vi på Blaskan och kanske också en del av er sörjer en legend som har gått ur tiden. Som vanligt efterlämnar också han en rik låtskatt och ett kulturarv utöver det vanliga. Med lite sorgkant med andra ord. Vi lämnar er med lite musik  som förhoppningsvis visar varför Fats Domino tillhörde de stora.

Uffe diggar till folkmusik

Grupp/Albumtitel: West Of Eden – No Time Like The Past – A Collection
Betyg: ♣♣♣

Vi som stundtals sliter med Blaskan älskar musik och skriver ju mer än gärna om alla sorter och nyanser, men folkmusik tillhör inte det vardagliga. Synd och skam så nu har det blivit dags att reparera den skadan. Göteborgs stolthet West of Eden som har funnits sedan 1995 står stadigt i myllan av skotsk, irländsk, engelsk och i viss mån amerikansk musikalisk tradition. Det mesta är komponerat av gruppen i samma traditioners anda.

Nu har gruppen och deras skivbolag gett ut en lyxig utgåva som samlingsalbum för att sammanfatta sina år i musikens tjänst. ”No Time Like the Past – A Collection” kommer i bokform med dubbel-cd som tillbehör. Det mesta materialet är redan utgivet men en del är nyskrivet och därmed tidigare opublicerat.

Jag har både sett och hört band som har misslyckats rejält med att få till det där genuina som gör folkmusiken från regionerna trovärdig, West of Eden tillhör inte den skaran. Det låter genomgående nära originaltraditionen.Tolkningarna är ömsom moderna men också traditionella. Lågmält med tonvikten på nyanserna mejslar gruppen fram det där fantastiska i musiken. Skivans starkaste kort är över huvud taget de små penseldragens triumf.

Normalt är jag en fan av rock, ju bullrigare desto bättre. Detta är visserligen dess motsats, men också den har sina klara meriter. Nedtonat men ändå med en klar profil. Instrumenteringen är inte speciellt överraskande. Akustisk gitarr, banjo, dragspel, fiol, sång och trumma precis som sig bör. Också här är det hela ytterst traditionellt med andra ord.

Men det är kanske här mina invändningar börja, om än mindre så finns de där. Jag är inte förtjust i det förväntade förutspådda, jag vill bli överraskad. Det blir jag tyvärr inte i högre grad när allt följer den gängse mallen. Detta gäller naturligtvis all musik, inte bara denna. Det oväntade är snarare det som premieras, det förväntade däremot inte i lika hög grad. Orättvist? Ja, kanske men det är det som jag ser som stor musik. Att våga göra det oväntade är större än att följa i invanda fotspår.

Det är naturligtvis inte kattpiss att låta genuin men jag hade nog föredragit någon liten ögonbrynshöjare där de oväntade hade fått ta plats. Kanske en vildsint låt inspirerad av grupper som The Dubliners där en ohämmad bodran hade fått anslå takten? Kanske hade man kunnat liva upp och där de annorlunda idéerna hade fått ett större utrymme? Eller varför inte en hädisk utflykt i musiken där The Pogues hade fått agera ledstjärna men bara som inspiration, inte en blåkopia?

Istället är det som sagt det traditionella man satsar på och inget fel i det, det är ju som sagt inte dåligt att ändå låta så nära förlagorna som man gör. Här och där väver ändå gruppen in pop som avbräck där det mer otraditionella får mer utrymme. Jag önskar bara att de utflykterna hade fått ta större plats och att man hade vågat gå än längre ut på den stigen. Jag önskar också att man hade valt en mindre utslätande stil än den pop som nu serveras. Pop i all ära, men rätt många exempel är bara upprepningar av det redan gjorda. Det är då det blir lite småtråkigt.

Exempel på en mer poppig ådra är en låt som ”True Believer”. Ska jag vara lite kritisk så fungerar faktiskt just den typen av experiment i det här fallet sämre på mig än det mer traditionella. Trots utflykten i det experimentella är just den låten samt ”Pawthorne Heights” exempel på mindre bra låtar, i varje fall i mina öron. Det traditionella behärskar gruppen till fullo, men det otraditionella är tyvärr inte lika bra. Det är särskilt i låtskrivandet svagheten dyker upp.

När så gruppen ger sig på en låt som ”Green Fields of Clover/The Homecoming” är det precis tvärtom mot ”True Believer”. Här finner man inte bara sin stil utan bitarna faller alla på plats. Det är extremt traditionellt men när det slår så här mycket gnistor om det kan man överse med avsaknaden av både The Dubliners och The Pogues. I ”Wilson Line” får man så äntligen släppa loss lite och bli något utsvävande. Så nej, det är inte bara dåligt. Här finns stort utrymme för både bra låtar och det lite mer lössläppta. När man som grupp låter så stort som i just ”Green Fields of Clover/The Homecoming” så är det inte mycket annat än att kapitulation inför det storartade som gäller.

Sammanfattningsvis är det fullt habilt, kanske rent av imponerande. Tyvärr gäller detta bara  vissa låtar, andra är inte fullt lika vassa. Det är traditionell och skickligt genomfört, men här och där kan det bli jämntjockt. Jag tycker också att jag saknar de mer hedonistiska utsvävningarna i musiken som faktiskt finns i t ex Irländsk tradition. Grupper som The Dubliners var mästare på blöta whiskeystinkande och kryptiskt humoristiska låtar som ”Seven Drunken Nights”. Där borde West of Eden titta för att vidga sin repertoar, inte på småtråkig pop.

En trea i betyg känns rättvis. Det blir aldrig dåligt men ändå saknas vissa pusselbitar och här och där blir det som sagt lite för mycket. Extra plus för att man faktiskt låter så genuina som man gör, jag har hört betydligt sämre när det gäller den biten. Så ingen ko på isen, West of Eden gör det med stolthet men det finns i mitt tycke en del att önska trots det. Till sist lite förhandslyssning med gruppen. Den låt jag tycker har störst meriter på albumet är ”Green Fields of Clover/The Homecoming” så här ett litet smakprov. Dessutom ett smakprov på The Dubliners och deras smått absurda texter och musik.

Tom Petty – En av rockens giganter har gått bort

Hur kan man sörja en person man inte har en relation till? Är det ens möjligt? Jo då, det är det och anledningen är enkel, man ser andra band än de relationsmässiga. I Tom Pettys fall var det den fullständigt förödande bra musiken som i varje fall fick mig att falla som tre ton Gullhögens. Därmed skapades just det bandet jag talar om och dess existens blev uppenbart i måndags då vi nåddes av dödsbudet. Själv är jag som alltid bedrövad och chockad, en av rockens stora har gått bort.

Melodikänslan, den trallvänliga popen, rocken i kombination med denna, tillbakablicken mot grupper som The Byrds, Paul Collins Beat, The Real Kids osv men också med en gnutta eget samt blandningen av alla stilar gjorde att denna länk kunde uppstå. Och den bestod genom alla år, skiva efter skiva var alla små mästerverk. Bäst i mina öron är fortfarande det legendariska genombrottsalbumet ”Damn the Torpedoes” från 1979. Med ena benet i New Yorks punkscen och det andra i traditionen skapad av grupper som The Byrds, fullständigt svepte den bort mig från stående position.

Naturligtvis var också Tom Petty en i allra högsta grad kommersiell artist. Framgångarna med album som ”Full Moon Fever” eller låtar som ”Into the Great White Open” banade vägen för det. I vissas ögon kan ju sånt vara detsamma som en automatisk fatwa, men faktum är att Tom Petty klarade också den balansgången det alltid blir mellan kvalité och att ändå sälja. Hans recept var alltid att hålla fast vid sitt sound men ändå skriva låtar som gick rakt in i folks hjärtan. Vem kan glömma en låt som ”American Girl” som blev en kioskvältare?

En rocklegend är död men hans musik lever vidare. Rik låtskatt är inte fy skam men sorgen över Tom Pettys död överskuggar trots allt. Foto: By Camtin at English Wikipedia – Transferred from en.wikipedia to Commons., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2857731

Så har då en av rockens viktiga personer tystnat. Med honom försvinner en viktig pusselbit i musikens värld. Historieberättaren, låtskrivaren och ljudsnickaren Tom Petty har tystnat. Kvar finns som alltid en rik låtskatt, har du inte utforskat denna rekommenderar jag varmt en närmare titt. Plattor som ”Damn the Torpedoes” borde stå i varje skivhylla och de andra är inte dumma de heller. Så vad väntar du på? Ut och undersök en underbar låtskatt om du inte redan är en av de inbitna.

En sista hyllning hinner vi med och jag väljer fyra av mina favorit-låtar, tre från hans mellersta del av karriären och en lite äldre. Den sista – ”Free Fallin'” är inget annat än en klassiker. Den är dessutom ett av de tydligaste exemplen på hans berättarkonst. Från Amerikas utmarker och småstäder med dess traditioner på gott och ont så skalar han obevekligt av varje lager på löken. Lägg märke till att bakom varje ord kan man också ana samhällskritiken. Tack för ordet och god lyssning men med en smula sorgkant.

 

 

 

Uffe Snöar In På Fleet Foxes

Artist/Titel: Fleet Foxes – Crack-Up

Betyg: ♣♣♣♣

Jag har faktiskt aldrig stött på Fleet Foxes förut, detta är första gången vilket ju blir spännande. Musiken de spelar rör sig i trakterna av den folkmusiktradition som plockades upp av storheter som Bob Dylan, Neil Young och Simon & Garfunkel, dvs en folkmusik med mer orientering mot pop. Själva kallar de sin stil ”Baroque Harmonic Pop Jams” vilket på något säreget sätt faktiskt sammanfattar deras stil ganska bra. För det som möter en eventuell lyssnare är en kakafoni av influenser och inspirationskällor.

Gruppen Fleet Foxes väjer inte för att ta ut svängarna ordentligt i musiken. Influenser från både väntade och oväntade håll och med många tvära kast i musiken gör dom spännande. Bilden är hämtad från Wikimedia By Danishdrummer – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5386240

Musiken som inte tillhör den mer raka lättillgängliga är som sagt baserad på folkmusik. Inslag av både Neil Youngs, Bob Dylans och Simon & Garfunkels anda kan också lätt kännas igen. Det som gör Fleet Foxes annorlunda och unika är att de blandar hej vilt med inslag från andra stilar än folkmusik. I musiken kan man stöta på jazzens annorlunda harmonier och också elektronmusikens plötsliga effekter. Här och där är det tvära kast mellan olika teman i musiken, lite som 70-talets progressiva grupper som t ex Genesis.

Ska man sammanfatta intrycken så långt är det både lättillgängligt men också lite svårforcerat då man måste ha klart för sig åtminstone på ett ungefär var influenserna kommer ifrån och varför de finns där. Det blir både skivans stora förtjänst och dess akilles-häl. För visst är det extremt ambitiöst men också kryptiskt. För den ovane rekommen-deras därför att man lyssnar med öppna öron och ett vaket sinne. Gör man inte det faller musiken lätt till marken och blir obetydlig när den egentligen är extremt angelägen.

För lyckas man ta sig igenom denna lite svårtillgängliga musik väntar en rik belöning. Massor med spännande nya inslag som gör att i varje fall jag tvingas att börja tänka till om vad alla idéer kommer ifrån. Det erbjuds också en ljudvärld som få andra jag har hört har lyckats prestera. Hela tiden med de klara referenserna till grupperna jag har nämnt tidigare men också med inslag av helt andra sidor av ämnet musik. Skivan får därmed få eller inga stillastående stunder. Spännande!

Barocken som gruppen själv refererar till i sin egna beskrivning hörs också den i sina ögonblick. Här återfinns den strikta uppbyggnaden kring olika tonartsväxlingar för att bygga en struktur ikring när gruppen formar musiken. Men här finns också det motsatta, det ato-nala. Låtarna är liksom uppbrutna här och där som väven ur en dröm eller myt. Resultatet av den leken blir en drömsk musik som liksom driver dit den vill och där gruppen bara tycks följa den väg musiken tar. Annorlunda, spännande men också lite ogenomträngligt.

Det atonala är ganska talande för en annan sak. Gruppen tycks bygga upp låtarna kring motsatsförhållanden och leker rätt friskt med greppet. Den raka folkmusiken får sin mot-sats i det nyckfulla och föränderliga. En strikt uppbyggnad kring harmonier och tonarter möter motsatsen i det uppbrutna fragmenterade och så vidare. Resultatet är mycket annorlunda, kanske till och med ogreppbart här och där, men också traditionellt och konkret. Det gör att man aldrig känner att skivan har en död punkt där idéerna tar slut.

Slutresultatet blir en musikaliskt imponerande skiva men också en ganska svårlyssnad. Är dina referenser Zara Larsson eller någon annan skitartist är det här nog inte plattan för dig. Har du däremot ett öppet sinne, lite musikkunskaper så du förstår alla kast i musiken eller känner att du vill utmana dig själv i ditt musiklyssnande är det här däremot skivan du bör titta en gång extra på. Det är helt enkelt skivan för dig som har kommit lite längre än till fjortispopen.

Gillar du musik som tänjer på gränser och utmanar lyssnaren är det definitivt skivan för dig. Här finns en uppsjö med både friska idéer och bra låtar bara man orkar och kan tränga igenom det lite introverta i en del av partierna. Första dejten med Fleet Foxes blev därmed en rätt glädjefylld tillställning för min del. Jag gillar det jag hör och jag förstår det dom för-söker att åstadkomma. Jag är imponerad av ytterligare en grupp som kan det här med musik. Så skam på mig för missen att inte höra dom förrän nu, men nu är det reparerat.

 

Ett litet smakprov på musiken serveras här till den som vill ha ett smakprov på gruppen:

Metallicas Revansch

Grupp och Album: Metallica – Hardwired….To Self-Destruct
Betyg: ♣♣♣♣

Ända sedan den dagen då Metallica släppte albumet ”Master of Puppets” har en enda sak jagat gruppen, en upprepning av vad som av flera anses vara bandets bästa album. Besvikelsen hos vissa fans har dock varit stor genom åren, de menar att den aldrig har  kommit. Kritiken har gått ut på att gruppen har sålt ut sitt namn och/eller koncept, det har varit dåliga eller konstiga produktioner eller så har det varit låtarna som inte har hållit måttet. Själv tycker jag dock att jag kan peka på flera album som mer än väl håller måttet, ett är ”Death Magnetic”. Nu kan dock utmanaren ha anlänt, det album som till och med får sura och oftast överkritiska fans att le nöjt.

Albumet jag talar om kom ut i november 2016 och har av många beskrivits som bandets nästa mästerverk. Nu har det blivit min tur att avgöra den frågan för Blaskans räkning, håller den måttet som alla har talat om eller inte?

Metallicas senaste platta skäms inte över sig även om den har en del att önska. Foto från Wikipedia. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=51360203

Plattan ”Hardwired…to Self-Destruct är onekligen en imponerande samling. Med en dubbel-disc med tolv låtar får man det mesta. Gruppen kör dessutom så det ryker. Det som är övertydligt är att man är fullt inställda på att återgå till det som är gruppens egentliga kännemärke – klassisk thrash-metal med mycket melodi framför allt i sångpartierna. Ibland trillar det över i ren thrash som är så brutal att den med all säkerhet tillfredsställer till och med den mest kritiske av fan. Ett sånt exempel är ”Spit Out the Bone” som är så skållhet att inte bör vidröras utan griptång.

Tyngden finns också här. Lyssna på låtar som ”Hardwired”, ”Moth into Flame”, ”Confusion” eller ”Manunkind” (snygg ordlek där förresten!) och man inser att också tyngden finns med gruppen genom hela albumet. Det har ju alltid varit ett av gruppens hörnstenar i musiken så också här lyssnar nog de kritiska med ett granskande öra. Jag tror dock inte de blir besvikna, det är genomgående blytungt. Två av två möjliga så här långt alltså.

Bandet visar som vanligt upp hantverksskicklighet ut i fingerspetsarna. Musikaliskt är det väl sammanhållet, tajt av bara tusan och för det mesta väldigt skickligt genomfört. Det finns dock ett litet aber och det har med basen att göra, men låt mig återkomma till det senare. Alla fyra musikerna briljerar annars och det bidrar naturligtvis till ett fulländat slutresultat.

Produktionen är glasklar. Inget konstigt ljud på trummorna som ”St Anger” blev utskälld för. Trots sitt rykte gjorde Bob Rock ett storartat jobb den gången och låtarna på den plattan är också de betydligt bättre än sitt rykte. På den nya plattan är det Greg Fidelman som tillsammans med James Hetfield och Lars Ulrich har mejslat fram slutresultatet. Den färdiga plattan präglas av ett sound som är både balanserat, klart och som lyfter fram tyngden i låtarna.

Ska jag ha en åsikt om produktionen tycker jag nog att man kunde ha jobbat mer med att lyfta fram Robert Truillos bas. Han drunknar lätt i det nuvarande soundet. Hans basspel är mer intressant än att få spela rollen av uppbackare som inte får bidra med mer än just tyngden och kompet. Det känns som om trion bakom mixerbordet slarvar bort en pusselbit. Särskilt som det en gång i tiden var så att gruppens mest omtalade basist – Cliff Burton – är omhuldad av gruppen som den som formade deras musik.

Varför Truillo inte får en större roll kan jag bara spekulera i. Kanske är det så att traumat kring Cliff Burton fortfarande tynger gruppen, vad vet jag. Han dog ju under väldigt dramatiska omständigheter under turnén i Sverige 1986. Många tecken tyder på att övriga medlemmar aldrig ens har kommit över händelsen. Trots det borde man utnyttja Truillos erkända skicklighet som basist bättre än man nu gör, han har så mycket mer att tillföra. Synd då man som sagt slarvar bort vad som borde ha varit ett givet kort.

På det hela taget är detta dock både en gedigen och klassisk produktion som förmodligen återställer något av Metallicas förlorade heder till och med i de mest kritiska kretsarna. I min värld är detta en mycket bra platta men det finns saker jag fortfarande har kvar på önskelistan. Mysteriet med den nedtonade basen står högt upp över frågor att lösa. Gruppen är nämligen nu inne på sin andra skickliga basist efter Cliff Burtons död som får så lite att göra att det blir en nästan påtvingad ordinär insats. Kom över Cliff för i h-e!

Trots min kritik är jag beredd att ge albumet ett högt betyg. Det beror framför allt på styrkan i låtarna och återgången till det som är gruppens starka kärna – thrashen. Det beror också på en i övrigt klar uttalad ambition att både producera och spela in en klassisk Metallica-platta precis så som gruppen låter i sina starkaste ögonblick. All heder så långt till gruppen men en del frågetecken finns nog kvar trots det. Det slutar med att jag bestämmer mig för en fyra för albumet. Grattis och välkomna tillbaka till thrashens finrum!

Uffe sörjer Chris Cornell

Chris Cornell är dessvärre död. Frontmannen från grupperna Soundgarden och Audioslave blev bara 52 år gammal. Rykten talar om självmord efter det som antagligen kom att bli Soundgardens sista konsert på deras pågående Amerika-turné. Kvar finns bara en rik låtskatt och ett minne av en ovanligt begåvad musiker som trots allt lämnade ett oförglömligt intryck bakom sig.

Chris Cornell är död. En stor sångare har gått bort och lämnat världen lite mer tom än förut. Foto: By gdcgraphics – http://www.flickr.com/photos/gdcgraphics/6664888181, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19951736

Chris Cornell föddes 1964 som Christopher John Boyle i Seattle Washington. Tidigt sattes han i katolsk skola, inte undra på att han ville fly från den miljön och in i musikens underbara värld istället. Beatles var naturligtvis supergruppen för tiden, men tidigt präglades hans liv också av djupa depressioner. Ett tillstånd som höll på att kosta honom skolgång, socialt umgänge – han var en notorisk ensamvarg – och familj. Musiken var hans räddningsplanka och i sällskap av andra musikintresserade kunde han blomma ut.

Snart var Chris Cornells kärlek till musiken också hans intresse. Mycket av hans liv kretsade kring spelandet och under tidigt 80-tal var han medlem i cover-bandet The Shemps. Han var därmed kollega med bandmedlemmen och basisten Hiro Yamamoto som dock så småningom lämnade bandet. Chris Cornell och Yamamoto höll dock kontakten och då nya medlemmen Kim Thayil blev bandets nya gitarrist började trion jamma tillsammans.

Konstellationen Cornell, Yamamoto och Thayil hade snart lämnat The Shemps för att starta det som blev embryot till Soundgarden. Från början fungerade Chris Cornell som trummis (!) och sångare. 1985 Anslöt sig dock trummisen Scott Sundquist vilket gav Cornell möjligheten att koncentrera sig på sången. Sundquist lämnade bandet 1986 för att koncentrera sig på familjen istället. Han ersattes av före detta trummisen i bandet Skin Yard Matt Cameron.

Soundgarden var nu inte bara färdigbildad som grupp, de hade nu ambitioner på att börja ge ut skivor. Det Seattle-baserade Sub Pop var både alerta nog och ute efter små talangfulla band. Sub Pop blev i själva verket synonymt med grungen då flertalet av banden från Seattle återfanns på skivbolaget. Nu hade Soundgarden signats och först ut blev EP:n ”Screaming Life” som släpptes 1987. Redan året efter följde bandet upp med EP:n ”Fopp”. De två återutgavs 1990 i en utgåva under namnet ”Screaming Life/Fopp”.

Under den här perioden var bandet ett hett eftertraktat byte för andra bolag. 1988 Skrev bandet på för SST Records och samma år som ”Fopp” kom ut – 1988 – släppte bandet debutskivan ”Ultramega Ok”. Skivan gav bandet en Grammy för ”Best Metal Performance 1990”. Redan 1989 Lämnade bandet SST för att istället skriva på för A&M Records som första grungeband på en större etablerad skivetikett. På det nya bolaget släppte man 1989 andra skivan ”Louder Than Love”. Skivan blev bandets stora genombrott.

Men albumet innebar inte bara en framgång för bandet, Hiro Yamamoto lämnade nu bandet för att färdigställa en akademisk examen. Snart hade han ersatts av Nirvana’s gamla gitarrist Jason Everman men personkemin skar sig. Ben Shepard blev istället bandets näste basist och turnén som skulle backa upp ”Louder Than Love” kunde fortsätta ostört. Soundgarden och Nirvana var nu band som förknippades med den gryende grungevågen.

Nirvana hade ju också kontrakt med Sub Pop och hade debuterat 1989 med första albumet ”Bleach”. Lokalt och inom hårdrockskretsar var nu Soundgarden ett etablerat namn. Grunge-vågen som exploderade 1990 innebar att bandet nu nådde en än större publik. Med tredje albumet ”Badmotorfinger” från 1991 befäste man rollen som en av grungens stora fanbärare. Alice In Chains och Nirvana var några av de andra men också band som Melvins, Screaming Trees och Mudhoney fann snart sin publik.

För att kröna framgången fick Soundgarden flera hits från ”Badmotorfinger”, bl a ”Jesus Christ Pose”, ”Rusty Cage” och ”Outshined” nådde många alternativa radiostationers och blev snart bland de mest spelade för tiden. På MTV nådde bandet stora framgångar. För kanalens hårdrocksredaktion i ”Headbangers Ball” blev albumet något av en favorit och videos till hitlåtarna blev snart några av kanalens mest spelade.

Parallellt med Soundgarden hann Chris Cornell också med att spela in ett album med gruppen Temple Of The Dog. Gruppen fick en hit med låten ”Hungerstrike”. Från början var det ett projekt för att hylla Cornells gamla rumskamrat Andrew Wood som var sångare i Seattle-bandet Mother Love Bone. Medlemmar ur gruppen anslöt sig till projektet och 1991 släpptes den självbetitlade skivan som blev en stor framgång. Gruppen fick en fortsättning då flera medlemmar fick mersmak och tillsammans bildade de gruppen Pearl Jam.

Soundgardens framgångar rullade samtidigt på. Album som ”Superunknown” och ”Down On The Upside” blev alla stora säljframgångar med hittar som ”Spoonman” och ”Black Hole Sun”. Många menade att bandet nu hade breddat och förnyat begreppet ”Metal” så också lovorden fanns där. Ingen lycka varar evigt och snart blev det uppenbart att bandets medlemmar drog åt olika håll. Det var framför allt den kreativa processen och inriktningen som snart blev till en stridsfråga och 1997 meddelade man att gruppen hade upplösts.

Bandet Soundgarden upplöstes 1997 och därmed gick ett av grungens stora flaggskepp i graven. De återförenades inte förrän 2010 igen. Av xrayspx – http://www.flickr.com/photos/xrayspx/5925312344/in/photostream/, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=16068048

Chris Cornell gick dock rastlöst vidare och redan 1997 hade han släppt första solo- albumet. ”Euphoria Morning” som till många gamla fans stora förskräckelse hade lite eller inget med den musik Soundgarden tidigare hade producerat att göra. Albumet blev därför något av en vattendelare och sålde så där. Musikaliskt sett var det det snarare inspirerat av sextiotalets psykedeliska scen än den rasande rock Soundgarden hade skapat. För många blev det en svår omställning, om lappkastet ens fungerade.

Albumet visade dock att Chris Cornells stora talang låg i sjungandet och låtskrivandet. Som sångare kunde han gå från rytande till smekande, som låtskrivare behärskade han allt från det rasande till det mjuka och nyanserade. Denna förmåga var redan och kom att bli synonymt med hans musikaliska insatser. Albumet blev som sagt ingen större framgång och inte heller den påföljande turnén blev den nystart han hade hoppats på. Istället ledde bristen på framgångar snart till en helt ny vändning.

2000 Hade Zach de la Rocha meddelat att han lämnat bandet Rage Against The Machine som tidigare hade nått stora framgångar med en blandning av rap och metal. De kvarvarande medlemmarna hade bestämt sig för att fortsätta som band, men sökte nu en ny sångare. Producenten Rick Rubin hade föreslagit Chris Cornell som han kände till sen tidigare. Förhandlingar mellan respektive agenter sattes igång och snart hade de tre kvarvarande och Chris Cornell bildat en ny grupp under namnet Audioslave.

2001 Blev året då bandet projekterades och 2002 släpptes så första albumet. Debuten ”Audioslave” skapade hits som ”Cochise”, ”Like A Stone” och ”Show Me How To Live”. Snart turnerade bandet flitigt för att backa upp albumet och 2005 följde man så upp med ett andra album. ”Out Of Exile” blev ett mer personligt album för Chris Cornell som i efterhand erkände att många positiva saker i hans privatliv hade lett fram till låtarnas inriktning.

Hitsen från albumet radades upp, ”Out Of Exil”, ”Be Yourself”, ”Your Time Has Come” och ”Doesn’t Remind Me” var några av dom. Det var med denna skiva bandet nu etablerade sig med sin stil då den första mer hade handlat om en slags syntes mellan Soundgarden och Rage Against The Machine. Bandet red nu på en framgångsvåg och albumet sålde platina. De blev också det första amerikanska bandet att ge en konsert på Kuba inför
70 000 fans. Bandet passade på att spela med lokala musiker som en del av besöket.

Mersmaken av framgångarna resulterade snart i ett tredje album. Redan 2006 släpptes albumet ”Revelations” som på många sätt är inspirerad av funk och soul från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Tillkomsten av albumet beskrevs av de fyra medlemmarna som ett av mer samarbete. Sedan flera år kämpade Chris Cornell personligen med missbruks-problem. För första gången kunde de andra dock konstatera att han nu gav sig hän med liv och lust utan att för den sakens skull leta efter inspirationen i olämpliga substanser.

Resultatet blev ett mer grupporienterat och mer inspirerat. Allt var dock inte frid och fröjd. Snart kom rykten om en solokarriär för Chris Cornell i svang. Grunden var att samma år – 2006 – gick gruppen i dvala direkt efter releasen. Gitarristen Tom Morello ägnade sig åt sitt sidoprojekt under namnet The Nightwatchman. Chris Cornell hängav sig åt låtskrivandet till Bond-filmen ”Casino Royale” där han bidrog med låten ”You Know My Name” som han komponerade tillsammans med filmmusikgiganten David Arnold.

Albumet ”Revelations” backades aldrig upp med en turné vilket bara spädde på rykten om en kommande splittring. Chris Cornell förnekade länge ryktet om uppbrottet men 2007 gick han så ut och meddelade att gruppen Audioslave var historia. Meningsskiljaktigheter och motstridiga musikaliska meningar var skälet som angavs. Istället tog åter en ny solokarriär vid för honom. Den inleddes med turné med eget band som fick agera förband åt bl a Aerosmith.

Solokarriären mynnade också ut i soloalbumet ”Carry On” som släpptes 2007. Snart följdes det upp av ”Scream” från 2009. Med det första var han tillbaka i den alternativa rocken och i ett samarbete med 80-talsgiganten och producenten Steve Lillywhite. På platta nummer två blev det en mer pop-orienterad inriktning. På ”Scream” experimen-terade han med trummaskiner. Mycket tack vare producenten Timbaland som gett ut egna skivor, rappat och också varit dj. Bakgrunden var alltså minst sagt annorlunda än Cornells.

Kanske hade Cornell nu nått full cirkel, kanske han hade återfått lusten till en återförening. Vem vet men 2010 började rykten florera om en återförening av Soundgarden. Det började med att Chris Cornell på sitt twitterkonto utropade att 12 år av uppbrott nu var över för bandet. Snart stod det klart att skulle bli det stora dragplåstret till 2010 års Lollapalooza. Innan dess, den 16 april 2010, hann bandet dock med en spelning på Showbox Theatre i Seattle under bandnamnet ”Nudedragons” som var ett anagram på namnet Soundgarden.

Spelningen i hemstaden Seattle innebar alltså en återkomst för det band som låg närmast hjärtat för alla medlemmarna. Det nya samarbetet innebar också att bandet började skriva på nya låtar. Detta ledde till plattan ”King Animal” från 2012, frågar ni mig är detta album en värdig återkomst värd att minnas. Full av det Soundgardniska rockröjet kombinerat med överdådiga låtar får i varje fall mina öron att stå givakt.

Bandet hann också med att sammanställa en samling av olika äldre och bortglömda demos och alternativa versioner av låtar i form av albumet ”Echo Of Miles: Scattered Tracks Across The Path” som släpptes 2014. Nytt material lär däremot dröja i och med den tragiska händelsen. Det har visserligen ryktats om en ny skiva, men ingen utom gruppen eller de inblandade vet nåt om den saken. Framtiden får utvisa som det brukar heta.

2010 Återförenades Soundgarden och det resulterade i albumet ”King Animal” från 2012. Utmärkt om ni frågar mig. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=37040792

För första gången på tolv år återförenades också gruppen Audioslave för en konsert som gick under namnet ”Prophet’s Of Rage” 2017. Projektet var en protest mot Donald Trumps installation och hölls den 20 Januari i Washington. Det hade börjat ryktas om ännu en återförening och ett mer permanent samarbete. Både skivutgivning och återförening av Audioslave kom till sist av sig i och med att världen plötsligt nåddes av nyheten om Chris Cornells död.

Den 17 maj nåddes vi så av budet att Chris Cornell hade hittats avliden i sitt rum på MGM Grand i Detroit efter Soundgardens konsert på Fox Theatre i staden. En konsert som troligen blev deras sista. Alla detaljer kring hans död har inte framkommit men den officiella dödsorsaken lyder ”självmord genom hängning”. Hans änka Vicky Karayiannis menar dock att något i historien inte stämmer.

Hennes version bygger snarare på att Chris Cornell knappast medvetet ville ta sitt liv. Samma kväll hade de talat i telefon och han hade sluddrat och agerat annorlunda. På frågan hade han erkänt att han hade tagit en eller två Ativan som är ett avslappnande antidepressivt medel som kan hjälpa till med insomning och är ångestdämpande. En nerdrogad och dämpad Cornell skulle alltså ha bundit upp ett rep i badrummet för att sen hänga sig. Hon menar att det hela är omöjligt men att framtiden får utvisa.

Omöjligt eller inte, en stor musikaliskt förebild är tyvärr död. Vi på Blaskan böjer våra huvuden i vördnad över en fallen hjälte. Det är dock inte alldeles nattsvart, efter sig lämnar Chris Cornell ett rikt arv av låtar och album som många gånger är betydligt bättre än snittet. Det finns alltså mitt i sorgen också vissa ljusglimtar även om tomheten efter Chris Cornell är det som dominerar. Som det sägs i showbiz, ”the show must go on”. Trots det är det alltså saknaden som är förhärskande, i varje fall om ni frågar mig.

En stor röst har tystnat men finns med oss i form av inspelningar och låtar. Sångaren och låtskrivaren har tystnat men Chris Cornell finns förhoppningsvis med oss länge än. Minnet över en stor insats i rockvärlden lär inte bli lätt att sudda ut. Den store förnyaren har lämnat oss men kvar finns som sagt musiken och den talar sitt tydliga språk. Vi lämnar er med några låtar som vi på Blaskan anser är extra viktiga i sammanhanget. God lyssning.

 

Dr Dacapo diggar till Pixies nya

Grupp/Titel: Pixies – Head Carrier
Betyg: ♣♣♣♣

Pixies är den klassiska gruppen från Boston som mer eller mindre satte standarden för indierock i slutet på 80- och början på 90-talet. Några av deras patenterade metoder är passive aggressive-metoden som bygger på att en låt börjar lågmält och plötsligt exploderar i ett crescendo. Poppiga melodier som plötsligt förvandlas till härdsmälterock kan man säga. Ett annat inslag är Frank Blacks (också känd som Black Francis) i ena stunden förföriska och i den andra skrikiga sångstil som ylar som en värsta prärievarg.

På den nya skivan ”Head Carrier” som släpptes 2016 finns alla de där ingredienserna med. På plattan finns också senaste basisten Paz Lechantin som ersatte Kim Shattuck. Bandets ursprungliga basist – Kim Deal – har än en gång sagt upp sig, den här gången antagligen för gott. Bandet förlorade därmed det som var ytterligare ett signum. Bakgrundssång och kanon tillsammans med Black Francis var Kim Deals kännemärke förutom basspel då förstås.

Paz Lechantin fyller dock det tomrummet med samma koncept på ett snyggt sätt. Hon är faktiskt ett fynd som passar som handen i handsken, snyggt basspel och en sångröst som duger till en låt där hon får ta över rollen som ledsångerska. Också som Frank Blacks motpart på bakgrundssång fungerar hon utmärkt. Det är faktiskt som om tomrummet efter Kim Deal nu är fyllt. För den som tvivlar på att Paz Lechantin kan fylla Kim Deals roll finns alltså inget att hämta, tvärtom klarar hon av rollen utmärkt.

I ”Um Chagga Lagga” finns den där patenterade duosången som gruppen gjorde sig känd för i början av 90-talet och här bevisar Paz att  hon klarar av den uppgiften galant. Den här låten och flera andra visar ett band som är spelsuget, håller sig till sitt egna koncept men med en ny twist. Det är med andra ord låtar som faktiskt levererar. Starka, typiska Pixies-låtar som inte kompromissar utan som istället mejslar fram ett litet mästerverk. Pixies är tillbaka i storform helt enkelt.

Pixies nya visar ett band som är både spelsuget och kapabla att skapa nya små pärlor till låtar. Bandet har helt enkelt fått en nystart och till och med tomrummet efter Kim Deal är nu fyllt. Foto: Wikimedia By Alejandro Jofré (djdroga) – http://www.flickr.com/photos/djdroga/5082137457/, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26058296

Låtarna är som sagt det andra kännemärket som en gång gjorde Pixies så kända. Pop, rock och annorlunda lösningar i låtarnas uppbyggnad gjorde snart dem kända. Deras lite knyckiga stil blev stilbildande. Med låtar som ”Where Is My Mind” och ”Monkey Gone To Heaven” skapades moderna klassiker. Det är ett tungt arv och mycket att leva upp till men än en gång visar gruppen att de inte är uträknade. Det är stundtals tunga rocklåtar som i titelspåret ”Head Carrier”, men det är också poppigare som i ”Might As Well Be Gone”.

Slutresultatet blir bra. Starka låtar och det där patenterade Pixies-soundet banar vägen för det. Det är inte i klass med gamla mästerverk, det är helt enkelt inte längre lika dynamiskt och inte lika obehindrat som det en gång var, men det är trots detta attans så bra. I vissa låtar som ”Tenament Song” eller ”Um Chagga Lagga” är det rent genialt, men som sagt, inte riktigt lika starkt som i fornstora dagar. Det duger långt ändå, i varje fall för mig och det är både glädjande och rörande att höra ett inspirerat band som jag bara älskar.

Det är inte direkt en dussinskiva som serveras. Head Carrier är faktiskt en riktigt bra skiva som träffar mer rätt än missar. Det är trots allt så att Pixies visar upp att de fortfarande besitter en rad kvaliteter som inte gör dem till ett band vilket som helst. Tvärtom är det ett spelsuget band vi möter, bästa exemplet på det är ”All I Think About Now”. I låtens inledning gör bandet en musikalisk vink till introt på egna ”Where Is My Mind” men utan att falla i fällan att kopiera den. Både snyggt och roligt!

Visst, det är inte den klassiska kvaliteten som bandet hade på plattor som ”Doolittle” eller ”Surfer Rosa” men bra är det så det räcker ändå. Fyra blir betyget och ett välförtjänt sånt. Det är ett nytänt band vi möter på skivan som uppvisar både kompetens och spelglädje. Glädjande är det också att konstatera att Paz Lechantin så perfekt axlar den fallna manteln efter giganten Kim Deal som på sitt sätt formade bandets musik. Flera av låtarna är klart mer än okej och en del blir man rent lyriska inför.

Gruppen uppvisar musikaliskt flera sidor och har därmed fortfarande en hel del att erbjuda. Lyssna på avlutande ”All The Saints” så förstår du varför, en vemodigt vacker poplåt med mycket känsla och hjärta. Pixies må ha mer än 25 år som grupp bakom sig och en del kanske menar att de har passerat sin höjdpunkt, men faktiskt inte. Här finns en hel del som gör att man blir glad över att gruppen fortfarande producerar skivor och spelar tillsammans. Det här är en grupp att respektera och att njuta av. God lyssning!

In Memoriam: Chuck Berry

Chuck Berry är död och därmed har en av rockens stora gått ur tiden. Berry dog troligen av sviterna efter en lunginflammation 90 år gammal. Många menar att det var han och ingen annan som formade rocken och det stämmer men bara delvis. Han var ju knappast ensam artist i sin samtid och det går inte att förbise storheter som Elvis Presley eller Bill Haley som i lika hög grad gjorde rocken stor i mitten av 50-talet. Så vad var det som gjorde just Chuck Berry stor?

Charles Edward Anderson Berry föddes 1926 i St. Louis Missouri. Tidigt lärde han sig att spela gitarr och det blev allt mer uppenbart att musiken var hans stora kall i livet. Länge var det traditionen kring blues som upptog hans musicerande.Tillvaron var inte alldeles problemfri och snart hade han hamnat i händerna på lagens långa arm för bland annat väpnat rån och bilstöld. På grund av hans låga ålder blev resultatet ungdomsvårdsskola och både 1944 och 1947 tillbringade han tid där.

Så småningom lugnade han dock ner sig, livet som gift och småbarnsfar bruka ju ha den effekten. Han jobbade ett tag på bilfabrik, som vaktmästare och hann också med att utbilda sig till kosmetolog. Under hela den här perioden släppte aldrig musiken greppet om honom och han spelade på klubbar med flera lokala band. Bluesen var hans starka ledstjärna sedan många år och musiken bidrog dessutom till välbehövliga extra inkomster. Ett av banden leddes av pianisten Johnny Johnson som Berry inledde ett långt samarbete med.

I de musikkretsar han nu frotterade sig i fanns många influenser som han började lyssna på och göra till sina egna. Country och tidig R&B var två av dessa som han kom i kontakt med. Det var nu Berrys unika stil började formas och som skulle göra honom till den legend han faktiskt var. Snart hade han nämligen utvecklat en stil som bäst går att beskriva som en musik där blues möter country och R&B. I hans musik kom vit och afro- amerikansk musiktradition att mötas. Låtar som ”Maybellene” kom att bevisa detta.

Chuck Berry hade inte bara en unik musikstil utan också en unik spelstil. Både visuellt och musikaliskt förnyade han rocken. Hans låtar gjorde honom berömd, men det var de annorlunda influenserna i rocken som gjorde honom så minnesvärd. Bild: Wikimedia Commons

”Maybellene” blev Berrys singledebut. Egentligen hade låten redan spelats in av countryartisten Bob Wells under namnet ”Ida Red” men Berrys tolkning av den var så annorlunda att den också fick ett nytt namn. Chess Records som var kända för sina blues- och R&B-artister sökte något nytt bortanför stilarna då försäljningen hade börjat dala. När Berry introducerade låten för det Chicago-baserade bolaget blev de genast eld och lågor. Den blev en stor succé och sålde över en miljon exemplar, en gigantisk siffra för tiden.

Låten bevisade också något annat, Berry var en av de första afroamerikanska artisterna som blev lika stor hos den afroamerikanska publiken som hos den vita. Genom historien har det funnits en rad färgade artister, men många av dessa blev bara stora i antingen det ena eller det andra lägret. Så kallade ”crossover-artister” finns det betydligt färre av i musikhistorien, men Berry blev nu en av dessa.

”Maybellene” hade skrivit in honom i musikens hall of fame. Själv menade han att tidpunkten då den kom var den rätta då den afroamerikanska musiken som mycket hade varit en affär för en färgad publik, nu hade börjat spilla över till också vit mainstream-musik. Snart hade dock Berry nya järn i elden. Låten ”Roll Over Beethoven” som släpptes i juni 1956 blev inte bara snabbt en klassiker, den visade också att Berry behärskade betydligt fler stilar än country. En distinkt rocklåt med farligt mycket bluesreferenser var född.

”Roll Over Beethoven” nådde Billboard-listans 29:e plats som bäst och etablerade Berry som en av rockens tungviktare. Bluesens alla inslag fanns som sagt med och gjorde honom till en unik artist för sin tid. Den är både tidlös och klassisk vilket inte minst bevisas av alla cover-versioner den har spelats in som. Alla de stora från Beatles till Electric Light Orchestra har gjort versioner av den men ingen likt det unika originalet, inte enligt mig i varje fall.

Chuck Berry var också en mycket visuell artist med många poser som sitt kännetecken. Duck Walk var en av dessa där hans unika stil också fick ett bildligt uttryck. Det synbara och det hörbara flöt ihop och blev den helhetsbild som gjorde honom till ett unikum. Bild: Av Pickwick – Billboard, page 59, 25 November 1972, Public Domain

Under de kommande åren radade nu Berry upp hit efter hit, klassiker efter klassiker. ”Johnny B Goode”, ”Nadine”, ”Rock’n Roll Music”, ”School Days”, ”Sweet Little Sixteen”, ”Memphis, Tennessee”, ”Little Queenie”, ”You Can’t Catch Me”, ”Go, Johnny, Go!” (”Johnny B Goode” under ett annat namn men i stort samma låt) etablerade honom nu som en av de stora. Han etablerade sig också som den store riffmästaren. Ett av hans kännemärken, bluesen, gjorde att han nu höll på att rita om rockens karta.

De sista åren av 50-talet hann Berry också med att framträda i den tidiga rockfilmen ”Rock Rock Rock” från 1956. Tyvärr hann han också med att än en gång bli arresterad. Den här gången löd anklagelsen att han skulle haft sexuellt umgänge med en då 14-årig flicka. Han överklagade inte mindre än två gånger och menade att domen snarare var rasistiskt motiverad än juridiskt. Mellan 1962-1963 blev det dags att avtjäna straff då han hade förlorat i sista instans.

Sista låten innan det blev dags att krypa i fängelse var ”Come On” som släpptes 1961. Den visade en artist som nu försökte hitta en ny stil i den föränderliga musikens värld. Världen hade förändrats och så också musiken. Minskad popularitet var kanske ett av skälen bakom nyorienteringen. För i slutet av 50-talet, kanske som en följd av hans allt mer tilltrasslade förhållande till lag och moral, började hans stjärna dala.

Det som kunde ha blivit slutet på en karriär, blev efter fängelsevistelsen istället en nytändning. Flera band som Rolling Stones och Beatles hade under tiden spelat in flera av hans låtar och det bidrog till att intresset för hans musik fanns kvar efter frisläppandet. Nya låtar som han genast tog itu med att spela in var ytterligare en orsak. Nytt skivkontrakt med giganten Mercury Records kan ha varit den tredje faktorn i nystarten.

Under perioden producerade han låtar som ”Nadine”, ”No Particular Place To Go” som var en humoristisk vink åt den egna ”School Days”. Den och ”You Never Can Tell” befäste alla hans storhet. Han spelade dessutom in fem album varav ett blev hans första live-skiva – ”Live at Fillmore Auditorium”. På albumet medverkade en kommande storhet i rockvärlden Steve Miller Band som kompband. De kom senare att bli stora av egen kraft. Berry var definitivt tillbaka i rockens högre division.

Så småningom återvände Berry till att spela in för Chess Records som blev hans hemvist från 1970. Han spelade under perioden allt fler konserter och många gånger backades han upp av kommande storheter. Steve Miller har jag nämnt men en annan som fick denna otacksamma roll var Bruce Springsteen med band. De fick inte ens en låtlista utan förväntades falla in i rätt tonart och låt vid första inledande riffen från legenden Berry. I filmen ”Hail! Hail! Rock’n Roll” intervjuas Springsteen om detta.

Under de sista fyrtio åren av Chuck Berrys liv kom hans artistskap alltmer att handla om live-framträdanden. Den näst sista skivan kom 1979 men det har nu börjat ryktas om en postum sista platta som redan ska vara klar. Framtiden får utvisa. Foto: Wikimedia Commons

Fram till sin död kom Berrys karriär alltmer att handla om liveframträdanden. Länge var det tyst med nyheter i form av nya skivor. Hans framträdanden var ofta egna eftersom han var den legend han var. Många av dessa var med storheter som gäster som den konsert han gav 1986 inför sin 60-årsdag. På den deltog kollegor, devota fans och vänner, några av dessa var Keith Richards, Eric Clapton, Etta James, Julian Lennon, Robert Cray och Linda Ronstadt. Dagen till ära spelade Clapton på en Gibson ES 350 T för att hylla Chucken med just den gitarr Berry själv spelade på i sin tidiga karriär.

Chuck Berry hann också med att skapa fler skandalrubriker och dra på sig fler åtal för lagbrott under perioden. En handlade om unga damer som under besök i hemmet hade upptäckt en dold kamera på toaletten som hade filmat dessa i mindre påklätt tillstånd. Åtalet las ner efter att Berry hade betalt en hemlig summa pengar till de inblandade. Ett annat åtal handlade om Johnny Johnsons medverkan i låtskrivandet. Han ville ha sin beskurna del men stämningen las ner med motiveringen att alltför lång tid hade förflutit.

Nya skivor kom det däremot inte. Det hann faktiskt gå 38 år mellan näst sista skivan 1979 och det som kommer att bli hans sista. Inför nittioårsdagen lät han annonsera att det nu var dags för ett nytt album. ”Chuck” som är en dedikation till frun Thelmetta Berry, spelades in planenligt men hann aldrig släppas innan artisten dog den 18 mars. Planer kan finns att släppa den postumt men ingen vet ännu var när och hur eller ens om. På skivan medverkar två av barnen och den lär spänna över en rad stilar som innefattar hans karriär.

Chuck Berry är en av rockens stora, otvetydigt så. Han skapade med sin unika musik en egen genre som kom att forma flera artister efter honom. Beatles, Rolling Stones och flera andra har låtit sig inspireras och fångas av en artist som omfattade så mycket och så många stilar. En unik röst är död men som alltid lever denna vidare i form av odödliga inspelningar. Stilbildande för sin tid och än idag en artist som på många sätt har skapat andra är borta. Vi på Blaskan sörjer men gläds också över en rik låtskatt och en unik artist.

För den inbitne lämnar vi er med filmen Rock Rock Rock från 1957 där Berry framträder. Förbered popcorn om du vill och ställ in dig på en afton med bild och musik från rockens barndom.

Uffe lyssnar på Madness nya

Artist/Titel: Madness – Can’t Touch Us Now
Betyg: ♣♣

Madness nya är ingen fullträff men inte heller en fullständig miss. Bild: Wikipedia

Madness är ju bandet som sedan 1976 har skänkt världen varierade former av musik. Först var det skavågen bandet red på med debuten ”One Step Beyond” från 1979, till sist orienterade gruppen sig mer mot ren pop. Med skivor som ”Oui Oui Si Si Ja Ja Da Da” från 2012 mynnade det hela så småningom ut i mer klassisk Brittisk pop. De har också hunnit med experimentet ”The Liberty of Norton Folgate” där både pop, kletzmer och Balkan-inspirerad musik trängdes.

Den senare som kom 2009 var den mer spännande i mina öron. Det är därför lite synd att konstatera att man med den senaste skivan visserligen med viss framgång är tillbaka i poppen. Synd därför denna form av musik känns lite uttjatad och lite mer blodfattig. Det är helt enkelt inte lika originellt som det var på ”The Liberty of Norton Folgate” som hade mer av en egen karaktär. Det är något som märks i Madness musik som inte längre är lika spännande och medryckande. Det blir här och var lite platt och oengagerat helt enkelt.

Bandet som en gång satte lekfullheten främst i låtarna är nu dessutom ett band som ser på sig själva med lite mer allvar. Bandet som en gång satte galenskapen främst, därför bandnamnet, sätter nu seriositeten främst. Det är synd eftersom resultatet blir än lite andefattigt och distanserat. Jämför man den skiva som ligger mig närmast om hjärtat på senare år nämligen ”The Liberty of Norton Folgate”, känns det här både mer färglöst och pretentiöst. Det är inte dåligt men känns i varje fall för mig samtidigt långt ifrån lika bra.

Visst glimmar det till här och där som i ska-inspirerade ”Mumbo Jumbo” men tillfällena som bjuds är färre. Ska man vara lite elak är det som om bandet på den här skivan lite har glömt vad deras egna musik handlar om. Också catchiga ”Herbert” får till det där svänget som en gång var deras kännemärke. Det finns alltså förmildrande omständigheter med skivan som ändå gör den lyssningsvärd. Problemet är att tillfällena då den faktiskt blir spännande är för få.

Ett annat problem är att ”Can’t Touch Us Now” som skiva har lite svårt att bestämma sig vilken linje den ska följa. I en låt kan det lukta lite av den forna ska-känslan men aldrig för mycket, i andra drar det åt mer klassisk soul för att till sist bli klassisk pop. Intrycket blir därmed lite mer splittrat. Vart vill man ta vägen med sin musik? Förr fanns en mer konsekvent linje där bandet målmedvetet styrde mot mot ett visst mål. Nu tycks man darra på den ambitionen mer. Återigen är mästerverket ”The Liberty of Norton Folgate” lite grann av motpolen.

Nej, det känns som om både grupp och låtar behöver en vitamininjektion för att få till det man missar på den nya skivan. Ja, det finns ögonblick som är värda namnet ”Madness”, men det finns också delar som skulle göra sig bättre av lite förståelse om vad den egna musiken borde handla om. Låtar som ”Mumbo Jumbo”, ”Herbert” och också ”Whistle in the Dark” har definitivt det där. I singel-låten ”Mr. Apples” glimmar det också till och man känner igen det som en gång gjorde gruppen stor.

Det skulle inte heller ha skadat med lite mer konsekvens och mer av en tydlig profil av vad man vill med musiken. Det slutliga intrycket är att det inte är dåligt men inte heller någon fullträff. En tvåa i betyg känns kanske som en förlust för den inbitne fansen, för mig känns betyget dock både rättvist och kanske också hoppingivande eftersom låtskrivarförmågan ändå finns kvar.

Det är helt enkelt en grupp som annars kan bättre. Flera låtar på skivan bevisar den tesen och det känns ändå tryggt inför framtiden. De behöver dock hitta tillbaka till begreppet ”Madness” som i galenskap där de udda idéerna får mer plats och det mer trygga väl inrättade mindre. Våga ta ut de musikaliska svängarna mer och det kommer att bli bättre Madness.