Uffe Snöar In På Fleet Foxes

Artist/Titel: Fleet Foxes – Crack-Up

Betyg: ♣♣♣♣

Jag har faktiskt aldrig stött på Fleet Foxes förut, detta är första gången vilket ju blir spännande. Musiken de spelar rör sig i trakterna av den folkmusiktradition som plockades upp av storheter som Bob Dylan, Neil Young och Simon & Garfunkel, dvs en folkmusik med mer orientering mot pop. Själva kallar de sin stil ”Baroque Harmonic Pop Jams” vilket på något säreget sätt faktiskt sammanfattar deras stil ganska bra. För det som möter en eventuell lyssnare är en kakafoni av influenser och inspirationskällor.

Gruppen Fleet Foxes väjer inte för att ta ut svängarna ordentligt i musiken. Influenser från både väntade och oväntade håll och med många tvära kast i musiken gör dom spännande. Bilden är hämtad från Wikimedia By Danishdrummer – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5386240

Musiken som inte tillhör den mer raka lättillgängliga är som sagt baserad på folkmusik. Inslag av både Neil Youngs, Bob Dylans och Simon & Garfunkels anda kan också lätt kännas igen. Det som gör Fleet Foxes annorlunda och unika är att de blandar hej vilt med inslag från andra stilar än folkmusik. I musiken kan man stöta på jazzens annorlunda harmonier och också elektronmusikens plötsliga effekter. Här och där är det tvära kast mellan olika teman i musiken, lite som 70-talets progressiva grupper som t ex Genesis.

Ska man sammanfatta intrycken så långt är det både lättillgängligt men också lite svårforcerat då man måste ha klart för sig åtminstone på ett ungefär var influenserna kommer ifrån och varför de finns där. Det blir både skivans stora förtjänst och dess akilles-häl. För visst är det extremt ambitiöst men också kryptiskt. För den ovane rekommen-deras därför att man lyssnar med öppna öron och ett vaket sinne. Gör man inte det faller musiken lätt till marken och blir obetydlig när den egentligen är extremt angelägen.

För lyckas man ta sig igenom denna lite svårtillgängliga musik väntar en rik belöning. Massor med spännande nya inslag som gör att i varje fall jag tvingas att börja tänka till om vad alla idéer kommer ifrån. Det erbjuds också en ljudvärld som få andra jag har hört har lyckats prestera. Hela tiden med de klara referenserna till grupperna jag har nämnt tidigare men också med inslag av helt andra sidor av ämnet musik. Skivan får därmed få eller inga stillastående stunder. Spännande!

Barocken som gruppen själv refererar till i sin egna beskrivning hörs också den i sina ögonblick. Här återfinns den strikta uppbyggnaden kring olika tonartsväxlingar för att bygga en struktur ikring när gruppen formar musiken. Men här finns också det motsatta, det ato-nala. Låtarna är liksom uppbrutna här och där som väven ur en dröm eller myt. Resultatet av den leken blir en drömsk musik som liksom driver dit den vill och där gruppen bara tycks följa den väg musiken tar. Annorlunda, spännande men också lite ogenomträngligt.

Det atonala är ganska talande för en annan sak. Gruppen tycks bygga upp låtarna kring motsatsförhållanden och leker rätt friskt med greppet. Den raka folkmusiken får sin mot-sats i det nyckfulla och föränderliga. En strikt uppbyggnad kring harmonier och tonarter möter motsatsen i det uppbrutna fragmenterade och så vidare. Resultatet är mycket annorlunda, kanske till och med ogreppbart här och där, men också traditionellt och konkret. Det gör att man aldrig känner att skivan har en död punkt där idéerna tar slut.

Slutresultatet blir en musikaliskt imponerande skiva men också en ganska svårlyssnad. Är dina referenser Zara Larsson eller någon annan skitartist är det här nog inte plattan för dig. Har du däremot ett öppet sinne, lite musikkunskaper så du förstår alla kast i musiken eller känner att du vill utmana dig själv i ditt musiklyssnande är det här däremot skivan du bör titta en gång extra på. Det är helt enkelt skivan för dig som har kommit lite längre än till fjortispopen.

Gillar du musik som tänjer på gränser och utmanar lyssnaren är det definitivt skivan för dig. Här finns en uppsjö med både friska idéer och bra låtar bara man orkar och kan tränga igenom det lite introverta i en del av partierna. Första dejten med Fleet Foxes blev därmed en rätt glädjefylld tillställning för min del. Jag gillar det jag hör och jag förstår det dom för-söker att åstadkomma. Jag är imponerad av ytterligare en grupp som kan det här med musik. Så skam på mig för missen att inte höra dom förrän nu, men nu är det reparerat.

 

Ett litet smakprov på musiken serveras här till den som vill ha ett smakprov på gruppen:

Metallicas Revansch

Grupp och Album: Metallica – Hardwired….To Self-Destruct
Betyg: ♣♣♣♣

Ända sedan den dagen då Metallica släppte albumet ”Master of Puppets” har en enda sak jagat gruppen, en upprepning av vad som av flera anses vara bandets bästa album. Besvikelsen hos vissa fans har dock varit stor genom åren, de menar att den aldrig har  kommit. Kritiken har gått ut på att gruppen har sålt ut sitt namn och/eller koncept, det har varit dåliga eller konstiga produktioner eller så har det varit låtarna som inte har hållit måttet. Själv tycker jag dock att jag kan peka på flera album som mer än väl håller måttet, ett är ”Death Magnetic”. Nu kan dock utmanaren ha anlänt, det album som till och med får sura och oftast överkritiska fans att le nöjt.

Albumet jag talar om kom ut i november 2016 och har av många beskrivits som bandets nästa mästerverk. Nu har det blivit min tur att avgöra den frågan för Blaskans räkning, håller den måttet som alla har talat om eller inte?

Metallicas senaste platta skäms inte över sig även om den har en del att önska. Foto från Wikipedia. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=51360203

Plattan ”Hardwired…to Self-Destruct är onekligen en imponerande samling. Med en dubbel-disc med tolv låtar får man det mesta. Gruppen kör dessutom så det ryker. Det som är övertydligt är att man är fullt inställda på att återgå till det som är gruppens egentliga kännemärke – klassisk thrash-metal med mycket melodi framför allt i sångpartierna. Ibland trillar det över i ren thrash som är så brutal att den med all säkerhet tillfredsställer till och med den mest kritiske av fan. Ett sånt exempel är ”Spit Out the Bone” som är så skållhet att inte bör vidröras utan griptång.

Tyngden finns också här. Lyssna på låtar som ”Hardwired”, ”Moth into Flame”, ”Confusion” eller ”Manunkind” (snygg ordlek där förresten!) och man inser att också tyngden finns med gruppen genom hela albumet. Det har ju alltid varit ett av gruppens hörnstenar i musiken så också här lyssnar nog de kritiska med ett granskande öra. Jag tror dock inte de blir besvikna, det är genomgående blytungt. Två av två möjliga så här långt alltså.

Bandet visar som vanligt upp hantverksskicklighet ut i fingerspetsarna. Musikaliskt är det väl sammanhållet, tajt av bara tusan och för det mesta väldigt skickligt genomfört. Det finns dock ett litet aber och det har med basen att göra, men låt mig återkomma till det senare. Alla fyra musikerna briljerar annars och det bidrar naturligtvis till ett fulländat slutresultat.

Produktionen är glasklar. Inget konstigt ljud på trummorna som ”St Anger” blev utskälld för. Trots sitt rykte gjorde Bob Rock ett storartat jobb den gången och låtarna på den plattan är också de betydligt bättre än sitt rykte. På den nya plattan är det Greg Fidelman som tillsammans med James Hetfield och Lars Ulrich har mejslat fram slutresultatet. Den färdiga plattan präglas av ett sound som är både balanserat, klart och som lyfter fram tyngden i låtarna.

Ska jag ha en åsikt om produktionen tycker jag nog att man kunde ha jobbat mer med att lyfta fram Robert Truillos bas. Han drunknar lätt i det nuvarande soundet. Hans basspel är mer intressant än att få spela rollen av uppbackare som inte får bidra med mer än just tyngden och kompet. Det känns som om trion bakom mixerbordet slarvar bort en pusselbit. Särskilt som det en gång i tiden var så att gruppens mest omtalade basist – Cliff Burton – är omhuldad av gruppen som den som formade deras musik.

Varför Truillo inte får en större roll kan jag bara spekulera i. Kanske är det så att traumat kring Cliff Burton fortfarande tynger gruppen, vad vet jag. Han dog ju under väldigt dramatiska omständigheter under turnén i Sverige 1986. Många tecken tyder på att övriga medlemmar aldrig ens har kommit över händelsen. Trots det borde man utnyttja Truillos erkända skicklighet som basist bättre än man nu gör, han har så mycket mer att tillföra. Synd då man som sagt slarvar bort vad som borde ha varit ett givet kort.

På det hela taget är detta dock både en gedigen och klassisk produktion som förmodligen återställer något av Metallicas förlorade heder till och med i de mest kritiska kretsarna. I min värld är detta en mycket bra platta men det finns saker jag fortfarande har kvar på önskelistan. Mysteriet med den nedtonade basen står högt upp över frågor att lösa. Gruppen är nämligen nu inne på sin andra skickliga basist efter Cliff Burtons död som får så lite att göra att det blir en nästan påtvingad ordinär insats. Kom över Cliff för i h-e!

Trots min kritik är jag beredd att ge albumet ett högt betyg. Det beror framför allt på styrkan i låtarna och återgången till det som är gruppens starka kärna – thrashen. Det beror också på en i övrigt klar uttalad ambition att både producera och spela in en klassisk Metallica-platta precis så som gruppen låter i sina starkaste ögonblick. All heder så långt till gruppen men en del frågetecken finns nog kvar trots det. Det slutar med att jag bestämmer mig för en fyra för albumet. Grattis och välkomna tillbaka till thrashens finrum!

Uffe sörjer Chris Cornell

Chris Cornell är dessvärre död. Frontmannen från grupperna Soundgarden och Audioslave blev bara 52 år gammal. Rykten talar om självmord efter det som antagligen kom att bli Soundgardens sista konsert på deras pågående Amerika-turné. Kvar finns bara en rik låtskatt och ett minne av en ovanligt begåvad musiker som trots allt lämnade ett oförglömligt intryck bakom sig.

Chris Cornell är död. En stor sångare har gått bort och lämnat världen lite mer tom än förut. Foto: By gdcgraphics – http://www.flickr.com/photos/gdcgraphics/6664888181, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19951736

Chris Cornell föddes 1964 som Christopher John Boyle i Seattle Washington. Tidigt sattes han i katolsk skola, inte undra på att han ville fly från den miljön och in i musikens underbara värld istället. Beatles var naturligtvis supergruppen för tiden, men tidigt präglades hans liv också av djupa depressioner. Ett tillstånd som höll på att kosta honom skolgång, socialt umgänge – han var en notorisk ensamvarg – och familj. Musiken var hans räddningsplanka och i sällskap av andra musikintresserade kunde han blomma ut.

Snart var Chris Cornells kärlek till musiken också hans intresse. Mycket av hans liv kretsade kring spelandet och under tidigt 80-tal var han medlem i cover-bandet The Shemps. Han var därmed kollega med bandmedlemmen och basisten Hiro Yamamoto som dock så småningom lämnade bandet. Chris Cornell och Yamamoto höll dock kontakten och då nya medlemmen Kim Thayil blev bandets nya gitarrist började trion jamma tillsammans.

Konstellationen Cornell, Yamamoto och Thayil hade snart lämnat The Shemps för att starta det som blev embryot till Soundgarden. Från början fungerade Chris Cornell som trummis (!) och sångare. 1985 Anslöt sig dock trummisen Scott Sundquist vilket gav Cornell möjligheten att koncentrera sig på sången. Sundquist lämnade bandet 1986 för att koncentrera sig på familjen istället. Han ersattes av före detta trummisen i bandet Skin Yard Matt Cameron.

Soundgarden var nu inte bara färdigbildad som grupp, de hade nu ambitioner på att börja ge ut skivor. Det Seattle-baserade Sub Pop var både alerta nog och ute efter små talangfulla band. Sub Pop blev i själva verket synonymt med grungen då flertalet av banden från Seattle återfanns på skivbolaget. Nu hade Soundgarden signats och först ut blev EP:n ”Screaming Life” som släpptes 1987. Redan året efter följde bandet upp med EP:n ”Fopp”. De två återutgavs 1990 i en utgåva under namnet ”Screaming Life/Fopp”.

Under den här perioden var bandet ett hett eftertraktat byte för andra bolag. 1988 Skrev bandet på för SST Records och samma år som ”Fopp” kom ut – 1988 – släppte bandet debutskivan ”Ultramega Ok”. Skivan gav bandet en Grammy för ”Best Metal Performance 1990”. Redan 1989 Lämnade bandet SST för att istället skriva på för A&M Records som första grungeband på en större etablerad skivetikett. På det nya bolaget släppte man 1989 andra skivan ”Louder Than Love”. Skivan blev bandets stora genombrott.

Men albumet innebar inte bara en framgång för bandet, Hiro Yamamoto lämnade nu bandet för att färdigställa en akademisk examen. Snart hade han ersatts av Nirvana’s gamla gitarrist Jason Everman men personkemin skar sig. Ben Shepard blev istället bandets näste basist och turnén som skulle backa upp ”Louder Than Love” kunde fortsätta ostört. Soundgarden och Nirvana var nu band som förknippades med den gryende grungevågen.

Nirvana hade ju också kontrakt med Sub Pop och hade debuterat 1989 med första albumet ”Bleach”. Lokalt och inom hårdrockskretsar var nu Soundgarden ett etablerat namn. Grunge-vågen som exploderade 1990 innebar att bandet nu nådde en än större publik. Med tredje albumet ”Badmotorfinger” från 1991 befäste man rollen som en av grungens stora fanbärare. Alice In Chains och Nirvana var några av de andra men också band som Melvins, Screaming Trees och Mudhoney fann snart sin publik.

För att kröna framgången fick Soundgarden flera hits från ”Badmotorfinger”, bl a ”Jesus Christ Pose”, ”Rusty Cage” och ”Outshined” nådde många alternativa radiostationers och blev snart bland de mest spelade för tiden. På MTV nådde bandet stora framgångar. För kanalens hårdrocksredaktion i ”Headbangers Ball” blev albumet något av en favorit och videos till hitlåtarna blev snart några av kanalens mest spelade.

Parallellt med Soundgarden hann Chris Cornell också med att spela in ett album med gruppen Temple Of The Dog. Gruppen fick en hit med låten ”Hungerstrike”. Från början var det ett projekt för att hylla Cornells gamla rumskamrat Andrew Wood som var sångare i Seattle-bandet Mother Love Bone. Medlemmar ur gruppen anslöt sig till projektet och 1991 släpptes den självbetitlade skivan som blev en stor framgång. Gruppen fick en fortsättning då flera medlemmar fick mersmak och tillsammans bildade de gruppen Pearl Jam.

Soundgardens framgångar rullade samtidigt på. Album som ”Superunknown” och ”Down On The Upside” blev alla stora säljframgångar med hittar som ”Spoonman” och ”Black Hole Sun”. Många menade att bandet nu hade breddat och förnyat begreppet ”Metal” så också lovorden fanns där. Ingen lycka varar evigt och snart blev det uppenbart att bandets medlemmar drog åt olika håll. Det var framför allt den kreativa processen och inriktningen som snart blev till en stridsfråga och 1997 meddelade man att gruppen hade upplösts.

Bandet Soundgarden upplöstes 1997 och därmed gick ett av grungens stora flaggskepp i graven. De återförenades inte förrän 2010 igen. Av xrayspx – http://www.flickr.com/photos/xrayspx/5925312344/in/photostream/, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=16068048

Chris Cornell gick dock rastlöst vidare och redan 1997 hade han släppt första solo- albumet. ”Euphoria Morning” som till många gamla fans stora förskräckelse hade lite eller inget med den musik Soundgarden tidigare hade producerat att göra. Albumet blev därför något av en vattendelare och sålde så där. Musikaliskt sett var det det snarare inspirerat av sextiotalets psykedeliska scen än den rasande rock Soundgarden hade skapat. För många blev det en svår omställning, om lappkastet ens fungerade.

Albumet visade dock att Chris Cornells stora talang låg i sjungandet och låtskrivandet. Som sångare kunde han gå från rytande till smekande, som låtskrivare behärskade han allt från det rasande till det mjuka och nyanserade. Denna förmåga var redan och kom att bli synonymt med hans musikaliska insatser. Albumet blev som sagt ingen större framgång och inte heller den påföljande turnén blev den nystart han hade hoppats på. Istället ledde bristen på framgångar snart till en helt ny vändning.

2000 Hade Zach de la Rocha meddelat att han lämnat bandet Rage Against The Machine som tidigare hade nått stora framgångar med en blandning av rap och metal. De kvarvarande medlemmarna hade bestämt sig för att fortsätta som band, men sökte nu en ny sångare. Producenten Rick Rubin hade föreslagit Chris Cornell som han kände till sen tidigare. Förhandlingar mellan respektive agenter sattes igång och snart hade de tre kvarvarande och Chris Cornell bildat en ny grupp under namnet Audioslave.

2001 Blev året då bandet projekterades och 2002 släpptes så första albumet. Debuten ”Audioslave” skapade hits som ”Cochise”, ”Like A Stone” och ”Show Me How To Live”. Snart turnerade bandet flitigt för att backa upp albumet och 2005 följde man så upp med ett andra album. ”Out Of Exile” blev ett mer personligt album för Chris Cornell som i efterhand erkände att många positiva saker i hans privatliv hade lett fram till låtarnas inriktning.

Hitsen från albumet radades upp, ”Out Of Exil”, ”Be Yourself”, ”Your Time Has Come” och ”Doesn’t Remind Me” var några av dom. Det var med denna skiva bandet nu etablerade sig med sin stil då den första mer hade handlat om en slags syntes mellan Soundgarden och Rage Against The Machine. Bandet red nu på en framgångsvåg och albumet sålde platina. De blev också det första amerikanska bandet att ge en konsert på Kuba inför
70 000 fans. Bandet passade på att spela med lokala musiker som en del av besöket.

Mersmaken av framgångarna resulterade snart i ett tredje album. Redan 2006 släpptes albumet ”Revelations” som på många sätt är inspirerad av funk och soul från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Tillkomsten av albumet beskrevs av de fyra medlemmarna som ett av mer samarbete. Sedan flera år kämpade Chris Cornell personligen med missbruks-problem. För första gången kunde de andra dock konstatera att han nu gav sig hän med liv och lust utan att för den sakens skull leta efter inspirationen i olämpliga substanser.

Resultatet blev ett mer grupporienterat och mer inspirerat. Allt var dock inte frid och fröjd. Snart kom rykten om en solokarriär för Chris Cornell i svang. Grunden var att samma år – 2006 – gick gruppen i dvala direkt efter releasen. Gitarristen Tom Morello ägnade sig åt sitt sidoprojekt under namnet The Nightwatchman. Chris Cornell hängav sig åt låtskrivandet till Bond-filmen ”Casino Royale” där han bidrog med låten ”You Know My Name” som han komponerade tillsammans med filmmusikgiganten David Arnold.

Albumet ”Revelations” backades aldrig upp med en turné vilket bara spädde på rykten om en kommande splittring. Chris Cornell förnekade länge ryktet om uppbrottet men 2007 gick han så ut och meddelade att gruppen Audioslave var historia. Meningsskiljaktigheter och motstridiga musikaliska meningar var skälet som angavs. Istället tog åter en ny solokarriär vid för honom. Den inleddes med turné med eget band som fick agera förband åt bl a Aerosmith.

Solokarriären mynnade också ut i soloalbumet ”Carry On” som släpptes 2007. Snart följdes det upp av ”Scream” från 2009. Med det första var han tillbaka i den alternativa rocken och i ett samarbete med 80-talsgiganten och producenten Steve Lillywhite. På platta nummer två blev det en mer pop-orienterad inriktning. På ”Scream” experimen-terade han med trummaskiner. Mycket tack vare producenten Timbaland som gett ut egna skivor, rappat och också varit dj. Bakgrunden var alltså minst sagt annorlunda än Cornells.

Kanske hade Cornell nu nått full cirkel, kanske han hade återfått lusten till en återförening. Vem vet men 2010 började rykten florera om en återförening av Soundgarden. Det började med att Chris Cornell på sitt twitterkonto utropade att 12 år av uppbrott nu var över för bandet. Snart stod det klart att skulle bli det stora dragplåstret till 2010 års Lollapalooza. Innan dess, den 16 april 2010, hann bandet dock med en spelning på Showbox Theatre i Seattle under bandnamnet ”Nudedragons” som var ett anagram på namnet Soundgarden.

Spelningen i hemstaden Seattle innebar alltså en återkomst för det band som låg närmast hjärtat för alla medlemmarna. Det nya samarbetet innebar också att bandet började skriva på nya låtar. Detta ledde till plattan ”King Animal” från 2012, frågar ni mig är detta album en värdig återkomst värd att minnas. Full av det Soundgardniska rockröjet kombinerat med överdådiga låtar får i varje fall mina öron att stå givakt.

Bandet hann också med att sammanställa en samling av olika äldre och bortglömda demos och alternativa versioner av låtar i form av albumet ”Echo Of Miles: Scattered Tracks Across The Path” som släpptes 2014. Nytt material lär däremot dröja i och med den tragiska händelsen. Det har visserligen ryktats om en ny skiva, men ingen utom gruppen eller de inblandade vet nåt om den saken. Framtiden får utvisa som det brukar heta.

2010 Återförenades Soundgarden och det resulterade i albumet ”King Animal” från 2012. Utmärkt om ni frågar mig. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=37040792

För första gången på tolv år återförenades också gruppen Audioslave för en konsert som gick under namnet ”Prophet’s Of Rage” 2017. Projektet var en protest mot Donald Trumps installation och hölls den 20 Januari i Washington. Det hade börjat ryktas om ännu en återförening och ett mer permanent samarbete. Både skivutgivning och återförening av Audioslave kom till sist av sig i och med att världen plötsligt nåddes av nyheten om Chris Cornells död.

Den 17 maj nåddes vi så av budet att Chris Cornell hade hittats avliden i sitt rum på MGM Grand i Detroit efter Soundgardens konsert på Fox Theatre i staden. En konsert som troligen blev deras sista. Alla detaljer kring hans död har inte framkommit men den officiella dödsorsaken lyder ”självmord genom hängning”. Hans änka Vicky Karayiannis menar dock att något i historien inte stämmer.

Hennes version bygger snarare på att Chris Cornell knappast medvetet ville ta sitt liv. Samma kväll hade de talat i telefon och han hade sluddrat och agerat annorlunda. På frågan hade han erkänt att han hade tagit en eller två Ativan som är ett avslappnande antidepressivt medel som kan hjälpa till med insomning och är ångestdämpande. En nerdrogad och dämpad Cornell skulle alltså ha bundit upp ett rep i badrummet för att sen hänga sig. Hon menar att det hela är omöjligt men att framtiden får utvisa.

Omöjligt eller inte, en stor musikaliskt förebild är tyvärr död. Vi på Blaskan böjer våra huvuden i vördnad över en fallen hjälte. Det är dock inte alldeles nattsvart, efter sig lämnar Chris Cornell ett rikt arv av låtar och album som många gånger är betydligt bättre än snittet. Det finns alltså mitt i sorgen också vissa ljusglimtar även om tomheten efter Chris Cornell är det som dominerar. Som det sägs i showbiz, ”the show must go on”. Trots det är det alltså saknaden som är förhärskande, i varje fall om ni frågar mig.

En stor röst har tystnat men finns med oss i form av inspelningar och låtar. Sångaren och låtskrivaren har tystnat men Chris Cornell finns förhoppningsvis med oss länge än. Minnet över en stor insats i rockvärlden lär inte bli lätt att sudda ut. Den store förnyaren har lämnat oss men kvar finns som sagt musiken och den talar sitt tydliga språk. Vi lämnar er med några låtar som vi på Blaskan anser är extra viktiga i sammanhanget. God lyssning.

 

Dr Dacapo diggar till Pixies nya

Grupp/Titel: Pixies – Head Carrier
Betyg: ♣♣♣♣

Pixies är den klassiska gruppen från Boston som mer eller mindre satte standarden för indierock i slutet på 80- och början på 90-talet. Några av deras patenterade metoder är passive aggressive-metoden som bygger på att en låt börjar lågmält och plötsligt exploderar i ett crescendo. Poppiga melodier som plötsligt förvandlas till härdsmälterock kan man säga. Ett annat inslag är Frank Blacks (också känd som Black Francis) i ena stunden förföriska och i den andra skrikiga sångstil som ylar som en värsta prärievarg.

På den nya skivan ”Head Carrier” som släpptes 2016 finns alla de där ingredienserna med. På plattan finns också senaste basisten Paz Lechantin som ersatte Kim Shattuck. Bandets ursprungliga basist – Kim Deal – har än en gång sagt upp sig, den här gången antagligen för gott. Bandet förlorade därmed det som var ytterligare ett signum. Bakgrundssång och kanon tillsammans med Black Francis var Kim Deals kännemärke förutom basspel då förstås.

Paz Lechantin fyller dock det tomrummet med samma koncept på ett snyggt sätt. Hon är faktiskt ett fynd som passar som handen i handsken, snyggt basspel och en sångröst som duger till en låt där hon får ta över rollen som ledsångerska. Också som Frank Blacks motpart på bakgrundssång fungerar hon utmärkt. Det är faktiskt som om tomrummet efter Kim Deal nu är fyllt. För den som tvivlar på att Paz Lechantin kan fylla Kim Deals roll finns alltså inget att hämta, tvärtom klarar hon av rollen utmärkt.

I ”Um Chagga Lagga” finns den där patenterade duosången som gruppen gjorde sig känd för i början av 90-talet och här bevisar Paz att  hon klarar av den uppgiften galant. Den här låten och flera andra visar ett band som är spelsuget, håller sig till sitt egna koncept men med en ny twist. Det är med andra ord låtar som faktiskt levererar. Starka, typiska Pixies-låtar som inte kompromissar utan som istället mejslar fram ett litet mästerverk. Pixies är tillbaka i storform helt enkelt.

Pixies nya visar ett band som är både spelsuget och kapabla att skapa nya små pärlor till låtar. Bandet har helt enkelt fått en nystart och till och med tomrummet efter Kim Deal är nu fyllt. Foto: Wikimedia By Alejandro Jofré (djdroga) – http://www.flickr.com/photos/djdroga/5082137457/, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26058296

Låtarna är som sagt det andra kännemärket som en gång gjorde Pixies så kända. Pop, rock och annorlunda lösningar i låtarnas uppbyggnad gjorde snart dem kända. Deras lite knyckiga stil blev stilbildande. Med låtar som ”Where Is My Mind” och ”Monkey Gone To Heaven” skapades moderna klassiker. Det är ett tungt arv och mycket att leva upp till men än en gång visar gruppen att de inte är uträknade. Det är stundtals tunga rocklåtar som i titelspåret ”Head Carrier”, men det är också poppigare som i ”Might As Well Be Gone”.

Slutresultatet blir bra. Starka låtar och det där patenterade Pixies-soundet banar vägen för det. Det är inte i klass med gamla mästerverk, det är helt enkelt inte längre lika dynamiskt och inte lika obehindrat som det en gång var, men det är trots detta attans så bra. I vissa låtar som ”Tenament Song” eller ”Um Chagga Lagga” är det rent genialt, men som sagt, inte riktigt lika starkt som i fornstora dagar. Det duger långt ändå, i varje fall för mig och det är både glädjande och rörande att höra ett inspirerat band som jag bara älskar.

Det är inte direkt en dussinskiva som serveras. Head Carrier är faktiskt en riktigt bra skiva som träffar mer rätt än missar. Det är trots allt så att Pixies visar upp att de fortfarande besitter en rad kvaliteter som inte gör dem till ett band vilket som helst. Tvärtom är det ett spelsuget band vi möter, bästa exemplet på det är ”All I Think About Now”. I låtens inledning gör bandet en musikalisk vink till introt på egna ”Where Is My Mind” men utan att falla i fällan att kopiera den. Både snyggt och roligt!

Visst, det är inte den klassiska kvaliteten som bandet hade på plattor som ”Doolittle” eller ”Surfer Rosa” men bra är det så det räcker ändå. Fyra blir betyget och ett välförtjänt sånt. Det är ett nytänt band vi möter på skivan som uppvisar både kompetens och spelglädje. Glädjande är det också att konstatera att Paz Lechantin så perfekt axlar den fallna manteln efter giganten Kim Deal som på sitt sätt formade bandets musik. Flera av låtarna är klart mer än okej och en del blir man rent lyriska inför.

Gruppen uppvisar musikaliskt flera sidor och har därmed fortfarande en hel del att erbjuda. Lyssna på avlutande ”All The Saints” så förstår du varför, en vemodigt vacker poplåt med mycket känsla och hjärta. Pixies må ha mer än 25 år som grupp bakom sig och en del kanske menar att de har passerat sin höjdpunkt, men faktiskt inte. Här finns en hel del som gör att man blir glad över att gruppen fortfarande producerar skivor och spelar tillsammans. Det här är en grupp att respektera och att njuta av. God lyssning!

In Memoriam: Chuck Berry

Chuck Berry är död och därmed har en av rockens stora gått ur tiden. Berry dog troligen av sviterna efter en lunginflammation 90 år gammal. Många menar att det var han och ingen annan som formade rocken och det stämmer men bara delvis. Han var ju knappast ensam artist i sin samtid och det går inte att förbise storheter som Elvis Presley eller Bill Haley som i lika hög grad gjorde rocken stor i mitten av 50-talet. Så vad var det som gjorde just Chuck Berry stor?

Charles Edward Anderson Berry föddes 1926 i St. Louis Missouri. Tidigt lärde han sig att spela gitarr och det blev allt mer uppenbart att musiken var hans stora kall i livet. Länge var det traditionen kring blues som upptog hans musicerande.Tillvaron var inte alldeles problemfri och snart hade han hamnat i händerna på lagens långa arm för bland annat väpnat rån och bilstöld. På grund av hans låga ålder blev resultatet ungdomsvårdsskola och både 1944 och 1947 tillbringade han tid där.

Så småningom lugnade han dock ner sig, livet som gift och småbarnsfar bruka ju ha den effekten. Han jobbade ett tag på bilfabrik, som vaktmästare och hann också med att utbilda sig till kosmetolog. Under hela den här perioden släppte aldrig musiken greppet om honom och han spelade på klubbar med flera lokala band. Bluesen var hans starka ledstjärna sedan många år och musiken bidrog dessutom till välbehövliga extra inkomster. Ett av banden leddes av pianisten Johnny Johnson som Berry inledde ett långt samarbete med.

I de musikkretsar han nu frotterade sig i fanns många influenser som han började lyssna på och göra till sina egna. Country och tidig R&B var två av dessa som han kom i kontakt med. Det var nu Berrys unika stil började formas och som skulle göra honom till den legend han faktiskt var. Snart hade han nämligen utvecklat en stil som bäst går att beskriva som en musik där blues möter country och R&B. I hans musik kom vit och afro- amerikansk musiktradition att mötas. Låtar som ”Maybellene” kom att bevisa detta.

Chuck Berry hade inte bara en unik musikstil utan också en unik spelstil. Både visuellt och musikaliskt förnyade han rocken. Hans låtar gjorde honom berömd, men det var de annorlunda influenserna i rocken som gjorde honom så minnesvärd. Bild: Wikimedia Commons

”Maybellene” blev Berrys singledebut. Egentligen hade låten redan spelats in av countryartisten Bob Wells under namnet ”Ida Red” men Berrys tolkning av den var så annorlunda att den också fick ett nytt namn. Chess Records som var kända för sina blues- och R&B-artister sökte något nytt bortanför stilarna då försäljningen hade börjat dala. När Berry introducerade låten för det Chicago-baserade bolaget blev de genast eld och lågor. Den blev en stor succé och sålde över en miljon exemplar, en gigantisk siffra för tiden.

Låten bevisade också något annat, Berry var en av de första afroamerikanska artisterna som blev lika stor hos den afroamerikanska publiken som hos den vita. Genom historien har det funnits en rad färgade artister, men många av dessa blev bara stora i antingen det ena eller det andra lägret. Så kallade ”crossover-artister” finns det betydligt färre av i musikhistorien, men Berry blev nu en av dessa.

”Maybellene” hade skrivit in honom i musikens hall of fame. Själv menade han att tidpunkten då den kom var den rätta då den afroamerikanska musiken som mycket hade varit en affär för en färgad publik, nu hade börjat spilla över till också vit mainstream-musik. Snart hade dock Berry nya järn i elden. Låten ”Roll Over Beethoven” som släpptes i juni 1956 blev inte bara snabbt en klassiker, den visade också att Berry behärskade betydligt fler stilar än country. En distinkt rocklåt med farligt mycket bluesreferenser var född.

”Roll Over Beethoven” nådde Billboard-listans 29:e plats som bäst och etablerade Berry som en av rockens tungviktare. Bluesens alla inslag fanns som sagt med och gjorde honom till en unik artist för sin tid. Den är både tidlös och klassisk vilket inte minst bevisas av alla cover-versioner den har spelats in som. Alla de stora från Beatles till Electric Light Orchestra har gjort versioner av den men ingen likt det unika originalet, inte enligt mig i varje fall.

Chuck Berry var också en mycket visuell artist med många poser som sitt kännetecken. Duck Walk var en av dessa där hans unika stil också fick ett bildligt uttryck. Det synbara och det hörbara flöt ihop och blev den helhetsbild som gjorde honom till ett unikum. Bild: Av Pickwick – Billboard, page 59, 25 November 1972, Public Domain

Under de kommande åren radade nu Berry upp hit efter hit, klassiker efter klassiker. ”Johnny B Goode”, ”Nadine”, ”Rock’n Roll Music”, ”School Days”, ”Sweet Little Sixteen”, ”Memphis, Tennessee”, ”Little Queenie”, ”You Can’t Catch Me”, ”Go, Johnny, Go!” (”Johnny B Goode” under ett annat namn men i stort samma låt) etablerade honom nu som en av de stora. Han etablerade sig också som den store riffmästaren. Ett av hans kännemärken, bluesen, gjorde att han nu höll på att rita om rockens karta.

De sista åren av 50-talet hann Berry också med att framträda i den tidiga rockfilmen ”Rock Rock Rock” från 1956. Tyvärr hann han också med att än en gång bli arresterad. Den här gången löd anklagelsen att han skulle haft sexuellt umgänge med en då 14-årig flicka. Han överklagade inte mindre än två gånger och menade att domen snarare var rasistiskt motiverad än juridiskt. Mellan 1962-1963 blev det dags att avtjäna straff då han hade förlorat i sista instans.

Sista låten innan det blev dags att krypa i fängelse var ”Come On” som släpptes 1961. Den visade en artist som nu försökte hitta en ny stil i den föränderliga musikens värld. Världen hade förändrats och så också musiken. Minskad popularitet var kanske ett av skälen bakom nyorienteringen. För i slutet av 50-talet, kanske som en följd av hans allt mer tilltrasslade förhållande till lag och moral, började hans stjärna dala.

Det som kunde ha blivit slutet på en karriär, blev efter fängelsevistelsen istället en nytändning. Flera band som Rolling Stones och Beatles hade under tiden spelat in flera av hans låtar och det bidrog till att intresset för hans musik fanns kvar efter frisläppandet. Nya låtar som han genast tog itu med att spela in var ytterligare en orsak. Nytt skivkontrakt med giganten Mercury Records kan ha varit den tredje faktorn i nystarten.

Under perioden producerade han låtar som ”Nadine”, ”No Particular Place To Go” som var en humoristisk vink åt den egna ”School Days”. Den och ”You Never Can Tell” befäste alla hans storhet. Han spelade dessutom in fem album varav ett blev hans första live-skiva – ”Live at Fillmore Auditorium”. På albumet medverkade en kommande storhet i rockvärlden Steve Miller Band som kompband. De kom senare att bli stora av egen kraft. Berry var definitivt tillbaka i rockens högre division.

Så småningom återvände Berry till att spela in för Chess Records som blev hans hemvist från 1970. Han spelade under perioden allt fler konserter och många gånger backades han upp av kommande storheter. Steve Miller har jag nämnt men en annan som fick denna otacksamma roll var Bruce Springsteen med band. De fick inte ens en låtlista utan förväntades falla in i rätt tonart och låt vid första inledande riffen från legenden Berry. I filmen ”Hail! Hail! Rock’n Roll” intervjuas Springsteen om detta.

Under de sista fyrtio åren av Chuck Berrys liv kom hans artistskap alltmer att handla om live-framträdanden. Den näst sista skivan kom 1979 men det har nu börjat ryktas om en postum sista platta som redan ska vara klar. Framtiden får utvisa. Foto: Wikimedia Commons

Fram till sin död kom Berrys karriär alltmer att handla om liveframträdanden. Länge var det tyst med nyheter i form av nya skivor. Hans framträdanden var ofta egna eftersom han var den legend han var. Många av dessa var med storheter som gäster som den konsert han gav 1986 inför sin 60-årsdag. På den deltog kollegor, devota fans och vänner, några av dessa var Keith Richards, Eric Clapton, Etta James, Julian Lennon, Robert Cray och Linda Ronstadt. Dagen till ära spelade Clapton på en Gibson ES 350 T för att hylla Chucken med just den gitarr Berry själv spelade på i sin tidiga karriär.

Chuck Berry hann också med att skapa fler skandalrubriker och dra på sig fler åtal för lagbrott under perioden. En handlade om unga damer som under besök i hemmet hade upptäckt en dold kamera på toaletten som hade filmat dessa i mindre påklätt tillstånd. Åtalet las ner efter att Berry hade betalt en hemlig summa pengar till de inblandade. Ett annat åtal handlade om Johnny Johnsons medverkan i låtskrivandet. Han ville ha sin beskurna del men stämningen las ner med motiveringen att alltför lång tid hade förflutit.

Nya skivor kom det däremot inte. Det hann faktiskt gå 38 år mellan näst sista skivan 1979 och det som kommer att bli hans sista. Inför nittioårsdagen lät han annonsera att det nu var dags för ett nytt album. ”Chuck” som är en dedikation till frun Thelmetta Berry, spelades in planenligt men hann aldrig släppas innan artisten dog den 18 mars. Planer kan finns att släppa den postumt men ingen vet ännu var när och hur eller ens om. På skivan medverkar två av barnen och den lär spänna över en rad stilar som innefattar hans karriär.

Chuck Berry är en av rockens stora, otvetydigt så. Han skapade med sin unika musik en egen genre som kom att forma flera artister efter honom. Beatles, Rolling Stones och flera andra har låtit sig inspireras och fångas av en artist som omfattade så mycket och så många stilar. En unik röst är död men som alltid lever denna vidare i form av odödliga inspelningar. Stilbildande för sin tid och än idag en artist som på många sätt har skapat andra är borta. Vi på Blaskan sörjer men gläds också över en rik låtskatt och en unik artist.

För den inbitne lämnar vi er med filmen Rock Rock Rock från 1957 där Berry framträder. Förbered popcorn om du vill och ställ in dig på en afton med bild och musik från rockens barndom.

Uffe lyssnar på Madness nya

Artist/Titel: Madness – Can’t Touch Us Now
Betyg: ♣♣

Madness nya är ingen fullträff men inte heller en fullständig miss. Bild: Wikipedia

Madness är ju bandet som sedan 1976 har skänkt världen varierade former av musik. Först var det skavågen bandet red på med debuten ”One Step Beyond” från 1979, till sist orienterade gruppen sig mer mot ren pop. Med skivor som ”Oui Oui Si Si Ja Ja Da Da” från 2012 mynnade det hela så småningom ut i mer klassisk Brittisk pop. De har också hunnit med experimentet ”The Liberty of Norton Folgate” där både pop, kletzmer och Balkan-inspirerad musik trängdes.

Den senare som kom 2009 var den mer spännande i mina öron. Det är därför lite synd att konstatera att man med den senaste skivan visserligen med viss framgång är tillbaka i poppen. Synd därför denna form av musik känns lite uttjatad och lite mer blodfattig. Det är helt enkelt inte lika originellt som det var på ”The Liberty of Norton Folgate” som hade mer av en egen karaktär. Det är något som märks i Madness musik som inte längre är lika spännande och medryckande. Det blir här och var lite platt och oengagerat helt enkelt.

Bandet som en gång satte lekfullheten främst i låtarna är nu dessutom ett band som ser på sig själva med lite mer allvar. Bandet som en gång satte galenskapen främst, därför bandnamnet, sätter nu seriositeten främst. Det är synd eftersom resultatet blir än lite andefattigt och distanserat. Jämför man den skiva som ligger mig närmast om hjärtat på senare år nämligen ”The Liberty of Norton Folgate”, känns det här både mer färglöst och pretentiöst. Det är inte dåligt men känns i varje fall för mig samtidigt långt ifrån lika bra.

Visst glimmar det till här och där som i ska-inspirerade ”Mumbo Jumbo” men tillfällena som bjuds är färre. Ska man vara lite elak är det som om bandet på den här skivan lite har glömt vad deras egna musik handlar om. Också catchiga ”Herbert” får till det där svänget som en gång var deras kännemärke. Det finns alltså förmildrande omständigheter med skivan som ändå gör den lyssningsvärd. Problemet är att tillfällena då den faktiskt blir spännande är för få.

Ett annat problem är att ”Can’t Touch Us Now” som skiva har lite svårt att bestämma sig vilken linje den ska följa. I en låt kan det lukta lite av den forna ska-känslan men aldrig för mycket, i andra drar det åt mer klassisk soul för att till sist bli klassisk pop. Intrycket blir därmed lite mer splittrat. Vart vill man ta vägen med sin musik? Förr fanns en mer konsekvent linje där bandet målmedvetet styrde mot mot ett visst mål. Nu tycks man darra på den ambitionen mer. Återigen är mästerverket ”The Liberty of Norton Folgate” lite grann av motpolen.

Nej, det känns som om både grupp och låtar behöver en vitamininjektion för att få till det man missar på den nya skivan. Ja, det finns ögonblick som är värda namnet ”Madness”, men det finns också delar som skulle göra sig bättre av lite förståelse om vad den egna musiken borde handla om. Låtar som ”Mumbo Jumbo”, ”Herbert” och också ”Whistle in the Dark” har definitivt det där. I singel-låten ”Mr. Apples” glimmar det också till och man känner igen det som en gång gjorde gruppen stor.

Det skulle inte heller ha skadat med lite mer konsekvens och mer av en tydlig profil av vad man vill med musiken. Det slutliga intrycket är att det inte är dåligt men inte heller någon fullträff. En tvåa i betyg känns kanske som en förlust för den inbitne fansen, för mig känns betyget dock både rättvist och kanske också hoppingivande eftersom låtskrivarförmågan ändå finns kvar.

Det är helt enkelt en grupp som annars kan bättre. Flera låtar på skivan bevisar den tesen och det känns ändå tryggt inför framtiden. De behöver dock hitta tillbaka till begreppet ”Madness” som i galenskap där de udda idéerna får mer plats och det mer trygga väl inrättade mindre. Våga ta ut de musikaliska svängarna mer och det kommer att bli bättre Madness.

Uffe Lyssnar På Nick Caves ”Skeleton Tree”

Artist: Nick Cave & The Bad Seeds
Betyg: ♣♣♣♣

Av rätt naturliga skäl är inte Nick Caves nya skiva betitlad ”Skeleton Tree” den mest muntra eller bullriga skivan i artistens karriär. Den är istället rätt inåtvänd och lågmäld. Anledningen är naturligtvis sonen Arthurs plötsliga död 2015. Den blott 15-årige sonens drogrelaterade olycka som slutade så olyckligt tog naturligtvis artisten hårt. Något som märks i musiken och texterna. Det är med andra ord en annan typ av skiva än många fans har vant sig vid från tidigare. Ytterligare bara en sida av en stor artists musikaliska skapande enligt mig.

Lyssnar man bara på musiken på skivan är den nedtonad, lite inåtvänd och ganska naken. Få instrument ingår för att skapa den där nerven som Cave är så bra på. Stilarna varierar mellan allt från visans tonspråk till brottstycken av jazz. Kontraster och disharmoni finns som vanligt närvarande som för att förstärka känslan av Caves förtvivlan. Det blir dock aldrig hopplöst eller bottenlöst deppigt. Det finns alltid nån liten detalj som engagerar och du liksom dras in i musiken vare sig du vill det eller inte.

Det är dock för texterna som den här skivan kommer att bli odödlig. Precis som Dylan, Patti Smith eller den nyligen bortgångne Leonard Cohen är Nick Cave först och främst en poet. Orden och hans diktarförmåga är det som bär helheten på sina axlar. Han kanske inte uppvisar så mycket likhet med de tidigare nämnda artisterna i sitt poetiska uttryck, men den gemensamma nämnaren heter trots allt poesi. Caves texter är som att öppna en poesiutgåva, det är bara att läsa och njuta.

Inte så underligt kanske att det är orden som som är det bärande både med tanke på temat eller Caves bakgrund som poeten och författaren. Sedan ett antal år tillbaka har han författat både poesi, dramatik, essäer, noveller och bidragit till delar av en biografi. Musiken blir precis som med Dylan, Cohen och Smith bärare av orden där orden beskriver och musiken kompletterar och uttrycker känslorna i toner. Det är där i den korsningen som ”Skeleton Tree” ska placeras in.

Det kan verka lite privat, ja kanske till och med lite kinky att lyssna och njuta av musik som handlar om så privata känslor som att säga farväl och att mista någon anhörig. Faktum är dock att det är oändligt vackert, lite mothårs här och där för att skapa disharmoni och lite spänning i musiken, riktigt bra texter och därför blir också helhetsintrycket gott. Detta är med andra ord inte Caves mest lättillgängliga skiva men en av de mer angelägna.

Ska man summera skivan är den trots allt värd sin vikt i guld. Detta trots att den kanske kan uppfattas som svår, privat eller nedstämd. Det är visserligen smärtsamt att lyssna på sorgen och saknaden men samtidigt väldigt vackert och intagande. Lite kantigt kanske men det bidrar bara till att göra skivan stor. Fyran är given, Cave är inte artisten som gör sina fans besviken i första taget. Inte ens när han blir så privat och grubblande som på ”Skeleton Tree”.

Om den kontroversielle Mr. Dylan

”Bob? Bob vem då? Jaså Bob Dylan, vad är det med honom?”
Ja, han har ju bara vunnit Nobelpriset i Litteratur. Visst känns väl konversationen igen. En annan som har förekommit är om han är värd priset eller inte. För få gånger har väl världen reagerat med sådan unison häpnad……och en del jubel förstås. Men vi kan lugna er på den punkten, visst är han värd priset även om det var oväntat.

Jo, jag vet att vissa anser att han inte förtjänar priset. Men meningen med artikeln är att visa att det sättet att se på det hela är helt fel. För även om vissa gör sitt bästa för att förringa Bob Dylans litterära ådra så finns den där. Delar av kulturens Sverige rasar förstås, Dylan är ju inte kvinna och en sån måste man ju i feminismens namn ha. Ebba Witt Brattström menar till och med att detta öppnar för att ge Beyonce litteraturpriset någon gång i framtiden. Jo det är klart, om vi vill ha litteratur som författas av andra åt en beställare av ett litterärt verk enbart avsett att sälja maximalt med kopior så fungerar det.

För till skillnad från Beyonce så skriver Dylan alla sina sånger själv. Han gör det dessutom inte först och främst för att sälja först utan för att skapa. Det är alltså en väsentlig skillnad mellan de båda och att jämföra de två är som att jämföra en Trabant med en Rover. Beyonce har dessutom till motsats mot Dylan inte en enda litterär ambition med de låtar andra skriver åt henne. Nej, Dylan är ensam i sitt slag på flera sätt.

Ta till exempel att Bob Dylan är något så unikt som den moderna tidens bard. Skalden som framför sina låtar till harpans stämma…..nej, jag menar gitarrens. Oftast kontroversiell och alltid med en utstucken haka. Folkmusiken han startade i ansågs mossig av en ungdomsgeneration, naturligtvis tog han upp den fallna manteln. Där alltså något ansågs förlegat fanns han och inte bara plockade han upp stilen, han gjorde den både litterär och populär igen.

När han så blev omslagspojke för den nya amerikanska folkmusiktraditionen passade han på att börja framföra den på elektriska instrument och så var hela etablissemanget bokstavligen ute efter att skära halsen av honom. Legenderna är många men en historia förtäljer att Pete Seeger, dåvarande vän och mentor, var tvungen att hållas tillbaka med fysiskt våld på Newport-festivalen 1965. Anledningen var att Dylan begick den hädiska greppet att framföra sina låtar på elgitarr, bas och kompad med trummor. Han hade enligt några blandat ihop folkmusik och rock/pop vilket var precis hans avsikt.

En del menar att den händelsen var något av det viktigaste i musikhistorien, andra att det var dödskyssen för den moderna folkmusiktraditionen. Och det är precis det Bob Dylan är, en kontroversiell artist vars verk lämnar få oberörda. Många älska honom och en del hatar honom. Hos de senare heter det att han inte kan sjunga, skriva låtar eller ens framföra dom. Fansen menar att han är genial. Men varför Nobelpris, och varför i just litteratur? Många menar ju att han har lite eller inget med litteratur att göra. Men ack så fel man kan ha, för det är precis det han har.

WASHINGTON D.C. - AUGUST 28: Folk singers Joan Baez and Bob Dylan perform during a civil rights rally on August 28, 1963 in Washington D.C. (Photo by National Archive/Newsmakers)

Barden, poeten och folkmusikern Bob Dylan är onekligen ett kontroversiellt men modigt val till årets pristagare i litteratur till Alfred Nobels minne. Här ses han med dåvarande flickvännen och medmusikern Joan Baez under en demonstration för medborgarrätt/konsert i Washington. Foto: By Rowland Scherman, National Archives and Records Administration – http://minnesota.publicradio.org/display/web/2011/05/21/dylans-career-in-photos/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17301218

Läser man Dylans texter upptäcker man relativt snart att det finns en rytm och en röd tråd genom allt. Han använder klassiska litterära knep som att låta en huvudperson berätta en historia där Dylan själv bara är förmedlaren. Han ser med den fiktive personens ögon det som sker och klär bara historien i en språklig dräkt. Detta är en tradition som går tusentals år tillbaka i litteraturen så inget unikt på så sätt. Nej, det är snarare lyriken och hur diktningen växer fram i hans texter. Det är som om man hade en diktsamling framför sig, inte en låttext. Det är där Dylan blir unik, precis som Tranströmer eller andra lyriker.

När man lyssnar med sitt inre öra på en text av Bob Dylan så märker man snart att det finns en rytm som sagt. Gör ett experiment, läs texten till säg ”Shelter From The Storm” eller ”Positively 4:th Street”. Snart hittar du en rytm, när du hör denna lyssna på låten med musik till. Det du upptäcker då är att musiken följer rytmen i texten och tvärtom, de kompletterar varandra. Synkront, kompletterande och konfrontation är det han arbetar med för att få till den där rytmen och det är nog gissningsvis alltid texten som är alltings början för den gode Bob.

Språket är både beskrivande, exakt men framför allt målande. Med små penseldrag och lager på lager bygger han upp en bild som med lyrikens metoder har en ansats och ett slut. Det är alltid en historia både i desperationens tecken som i ”The Ballad of Hollis Brown” eller i absurditeten som i ”Black Diamond Bay”. I den senare återfinner du för övrigt rytmen i texten igen. Långt fram i sin karriär var Dylan både socialt medveten och politisk i sina texter. Inspirerad av medborgarrättsrörelsen i USA tog han upp kontroversiella händelser som den i ”Hurricane”.

Låten handlar om den livs levande boxaren Rubin ”Hurricane” Carter som 1966 mot sitt nekande dömdes till livstids fängelse för ett mord han aldrig begick. Domen fastslogs trots vittnesmål som pekade ut andra än Carter. Rubin Carter benådades och frisläpptes först 1986. Enligt många, bl a Dylan, berodde domen enbart på att Carter var afro-amerikan och därmed ett lätt offer för ett rasistiskt system.

Att Rubens karriär inom boxningen gick åt h-e var inget som berörde maktens män och det var här den alltid lika vassa Dylan satte in sin dolkstöt. Återigen sticker den rebelliske och kontroversielle Dylan alltså fram hakan. Han blir själv talespersonen för anklagelserna mot ett likgiltigt etablissemang som lämnar en man att ruttna i en cell. Man kan knappast beskylla honom för att fega ur med andra ord. Det är istället en man som alltid går och alltid har gått sina egna ibland något säregna vägar.

bob-dylan-torontoBob Dylan genomgick i mitten på 60-talet en transformation till den mer elektriskt baserade i sin musik. Ett rent helgerån enligt vissa, en nytändning enligt andra. Som vanligt fick man konstatera att den alltid kontroversielle Bob Dylan hade lyckats reta gallfeber på hela etablissemanget. Precis som nu med andra ord. Foto: By Jean-Luc – originally posted to Flickr as Bob Dylan, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6699656

Det blir väl knappast sämre av att Dylans stora litterära förebilder heter Jack Kerouac, Woody Guthrie, Carl von Clausewitz, Arthur Rimbaud, Leo Tolstoy, Edgar Rice Burroughs, Luke Short, Jules Verne, H.G. Wells och Allen Ginsberg. Beatnik-poeten Ginsberg var dessutom en av Dylans vänner. Kärleken och fascinationen till Rimbaud delar han med en annan artist vi på Blaskan älskar nämligen Patti Smith. De andras storhet kan man väl knappast ens ifrågasätta. Leo Tolstoy räknas ju som en av litteraturvärldens giganter.

Woodie Guthrie är ju som bekant den moderna amerikanska folkmusikens fader och var också han en god vän till Dylan om än ytlig sådan. Hans liv slutade ju i djup olycka med en sjukdom som långsamt gjorde honom okontaktbar. Huntingtons sjukdom (Chorea) som Guthrie led av, förstörde långsamt hans hjärna och gjorde honom allt mer isolerad. Från sent 40-tal fram till sin död gled han långsamt in i ett isolerat mörker. Men en tid innan han dog 1967 hann den då blott 19-årige Dylan träffa sin stora idol och musikaliska ledstjärna. Det blev trots sjukdom flera möten, men till sist satte Guthries sjukdomstillstånd p för dessa.

Dylan har alltså en rätt diger samling litterära giganter att luta sig tillbaka mot och att tacka för sin egna förmåga att skriva texter. Att han har talang har ju naturligtvis hjälpt till. Knappast något Beyonce kan skryta med men som sagt, har dom snopp blir det stopp i feministernas värld. För som Dylan så klokt skaldade, ”The Times They Are a-Changing”. Han är ju trots allt både vit, privilegierad, man och därmed översittare i vår nya sköna värld. Tur då att Dylan kan skriva texter och att de är fullvärdiga för ett litteraturpris. Dylan – 30 – Beyonce – 0,  när väl Ebba inser detta faktum kanske hon kan bli lika prestigelös som Dylan när han sjunger ”Don’t Think Twice, It’s Alright”.

Cirkeln är sluten, Dylan består. Trots snopp, vit överhöghet när han i själva verket har försvarat amerikanska färgades rättigheter och andra ovidkommande kommentarer, så är det en litterär gigant som nu tar plats i Nobels Litteraturpris-annaler. Det är tur att vissa har modet, sorgligt när andra kräver ordet. För har man inget att säga är det ju bättre att inte säga något alls. Det har Dylan också visat med sin fåordighet när det gäller intervjuer och annat. Han hatar nämligen mediebevakning. Det är nog mest därför negativisterna är så putta, de vet ju inget om Dylans sanna natur och hans genialitet.

Uffe Lyssnar på Iggy Pops senaste

Artist/ Titel: Iggy Pop – Post Pop Depression
Betyg: ♣♣♣

Post Pop DepressionIggy Pops nya är ett stadigt verk utan att yvas för mycket. Vissa saker saknas, andra överraskar positivt Foto: By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=49403376

Namnet på det nya albumet ”Post Pop Depression” anspelar på två saker. Det första är att Iggy Pop nu är ensam levande medlem i det klassiska bandet Stooges. Efter både Ron och Scott Ashetons för tidiga död, är nu saknaden antagligen stor. Det andra är en ren spekulation som bygger på en rad antydningar från Iggys sida och som skvallrar om att kanske är detta sista skivan innan han pensionerar sig. Han har ändå uppnått 69 års ålder och kanske tycker han att det börjar bli dags men det är som sagt spekulationer.

På skivan samarbetar han med Josh Homme och Dean Fertita från Queens of the Stone Age (QOTS) samt trummisen Matt Helders från Arctic Monkeys. Josh Homme står dessutom som producent av albumet. Missförstå mig rätt, jag älskar det QOTS gör men jag tycker nog ändå att Josh Homme är halvt fel val åt Iggy Pop. Anledningen är helt enkelt att de två artisterna handlar om lite olika saker inom samma begrepp – rock.

Homme har under de sista åren orienterat sig mer åt det avancerade i musiken och istället hittat det uttrycksfulla. Det har skett på bekostnad av energin som fanns framför allt i hans tidigare band Kyuss men också i de tidigare produktionerna med QOTSA. Det konceptet går igen på det nya albumet, inget fel i det men Pop är en artist som lever på just energin som nu saknas. Det är synd men skadar inte så mycket att det är ohjälpligt. Det här är ändå en rätt bra skiva trots detta.

Visst finns här låtar med stort L.  I mästerverken ”Break Into Your Heart”, ”Gardenia”, ”Sunday” eller ”Paraguay” både svänger det och är samtidigt tänkvärt. Men samtidigt finns lätta snooze-funktioner som ”Choclate Drops” där inte mycket händer. Det är tyvärr så långt från Iggy Pop som man kan komma. Hela tiden saknar jag energin, för det mesta gör det ingenting men här och där blir avsaknaden rent av skriande som i just denna låt.

Energin var det ja och det är nästa kapitel jag saknar med skivan. Det är bara här och där som den tittar fram och det som är Iggy Pops kännemärke lyser därmed med sin frånvaro. Den finns i t ex låtar som ”Paraguay” men vi får vänta rätt länge på den saken. Det kan ju förstås bero på att temat för skivan snarare är just depressionen titeln antyder, men lite primalskrin här och där hade inte skadat. Det får vi just i slutet av  ”Paraguay” men annars är det sparsmakat med den saken och det tycker jag nog är synd.

Det här är knappast ett dåligt verk men det är inte heller Iggys bästa. Den landar lite mitt emellan och hade kunnat bli bättre om Josh Homme hade fattat vad Iggy Pop står för på ett bättre sätt. Lite mer energi och åtminstone en låt bort hade gjort underverk. Nu blir det istället ett rätt bra istället för riktigt bra album. Men som sådant är det ändå köpvärt, här finns trots allt en hel del guldkorn.

Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy 2 – ”You Ain’t No Punk You Punk!”

backspegelnLemmy – vad betyder egentligen det där namnet egentligen? Ja frågar du om musiken så blir svaret ”allt”, men är det namnet så är det både mytomspunnet och diffust. Som vanligt när det gäller stora personer har förklaringarna nått närmast mytologiska proportioner. En historia talar om att ”Lemmy” var smeknamnet han fick hemma i ungdomsårens Wales som en beteckning på hans halvt engelska ursprung. Namnet skulle helt enkelt betyda ”engelsman”. Den historien kan man dock avfärda, namnet betyder inte det.

Troligaste förklaringen hittar vi i tiden runt 1975 när Lemmy precis hade fått kicken ur knarkbandet nummer ett Hawkwind för att han knarkade så det knakade. Det var ju efter att Lemmy hade åkt dit för innehav i Kanada som han hade slängts i finkan. Väl ute upptäcker han att han var frånåkt och snart också fockad. Hemma i London igen började nu pengarna tryta i en allt högre fart, inga inkomster och bara utgifter såg till det. Snart var han fattigare än en kyrkråtta, men en kyrkråtta med planer på ett eget band.

Så djungeltrumman gick, Lemmy letade bandmedlemmar. Pink Fairy’s, Steve Took’s Shagrats och UFO förlorade en medlem i gitarristen Larry Wallis när han hoppade på det nya projektet Bastards. På trummor återfanns Lucas Fox, alla var nöjda utom bandets manager Doug Smith. Han såg för sin inre madrömsvision hur bandnamnet skulle sätta hinder för deras karriär när ”Top of the Pops” skulle vägra att ta in dom och hur radio skulle vägra uttala deras bandnamn.

Nancy, Sid and LemmyNancy Spungen, Sid Vicious och Lemmy i en söt förening där Lemmy blev en naturlig del av punkscenen. Där kände han sig mer hemma och snart hade han anammat en del av deras musikaliska koncept och kombinerat det med hårdrocken. Foto: Wikimedia Commons

Snart hade både Larry Wallis och Lucas Fox ersatts av Phil ”Philthy” Animal på trummor och ”Fast” Eddie Clarke på gitarr. Bandnamnet hade till managerns lättnad och efter hans idé ändrats till Motörhead efter den sista låten Lemmy spelade in med Hawkwind. Fortfarande var dock Lemmy fattig som en kyrkråtta och bandet utan kontrakt med skivbolag och det är nu namnet uppstår på myten himself.

Det sägs nämligen att Lemmy överlevde på att låna sig fram. Det var ”Lend me a fiver”, ”Lend me till tomorrow” mest hela tiden. ”Lend me” på cockney blir snabbt ”Lemmy” så snart hette han helt enkelt Lemmy i vänkretsen. Under tiden smidde han planer på att ändra den dåvarande situationen genom att landa ett skivkontrakt.

Den nu framväxande punkrörelsen blev Lemmys hemadress, den tilltalade honom mer än kretsarna kring hårdrocken då han kände mer samhörighet med denna. Lemmy blev snabbt bekant med både band och medlemmar i dessa och nu kunde han också dryga ut sina magra inkomster genom att spela bas åt The Damned. Kontraktet varade bara några få gig 1976 då bandet saknade basist. Saker och ting började röra på sig. Han blev också under perioden bekant med Sex Pistols Sid Vicious.

Mitt under punkfebern som exploderade i Storbritannien i oktober 1977 i och med releasen av Sex Pistols ”Never Mind the Bollocks”, släppte också Motörhead sitt debutalbum som var självbetitlat.  Den 21:a augusti 1977 släpptes albumet ”Motörhead” på etiketten Chiswick. Från början hade bandet fått kontrakt via bolaget UA som bandet hade spelat in några låtar åt vintern 1975-1976. Bolaget hade dock uttryckt tvekan om bandets kommer-siella potential och så småningom brutit kontraktet. Chiswick blev därför nästa val.

Från Motörheads andra skiva ”Overkill” kom låten med samma namn. Ett album som kom att bli så pass nyskapande att en hel genre och flera andra skapades som ett direkt resultat. Klipp från Youtube

Debuten blev inte så dålig som UA hade förutspått.Kommersiellt gick den rätt bra med
60 000 sålda kopior och det här säkrade kontraktet för ytterligare ett album. Bandets logotype som prydde debutskivans omslag hade fått namnet ”Snuggletooth” eller ”Snuggletooth B. Motörhead”. Joe Petagno som hade ritat omslaget hade själv döpt figuren till ”War Pig” efter den berömda låten med Black Sabbath, men snart hette den alltså något annat. Logotypen skulle följa bandet resten av karriären.

Runt 1978 stod Motörhead med fötterna i två läger – Punken och hårdrocken. Snart hade det ena blivit det andra och nu utvecklade bandet ett helt nytt unikt sound. Philthy hade börjat spela dubbelpukor som smattrade som ett helt luftvärnsbatteri, Lemmy hade ytterligare förfinat sitt basspel med dubbelstopp och attackattityd och ”Fast Eddie” vevade på som aldrig förr.

Det var inte punk, men det var inte heller traditionell hårdrock – You Ain’t No Punk You Punk! (Citatet kommer från den inledande raden i ”Garbageman” av Cramps). Resultatet av bandets experimenterande kunde höras på albumet ”Overkill” som släpptes 1979. Albumet blev bandets stora genombrott trots att det ”bara” såld lika bra som debuten dvs 60 000 exemplar. Albumet är på grund av sitt innehåll idag klassiskt. Det skapade soundet, det utvecklade bandet och det formade deras musikaliska stil som sen blev så berömd.

Låtar som ”Overkill” och ”Damage Case” formade en helt ny stil som också blev stilbildande för andra. Ännu för unga lät sig t ex de kommande medlemmarna i Metallica inspireras av skivan. Lars Ulrich framhåller den som ”det ögonblicket då jag bestämde mig för att spela trummor”. Hela Thrash-scenen med band som Anthrax, Slayer, Exodus, Kreator, Overkill (!), Megadeth och Testament hade just detta album att tacka för sitt sound.

Också band som Bad Brains kom att betyda en hel del för Thrash och dess framväxt. Här ett klipp från runt 1980. Klippet kommer från Youtube

Hardcorepunken kunde också sägas ha bidragit till Thrashens framväxt. Band som Bad Brains, Sick of It All, Minor Threat, Agnostic Front, Converge, Gorilla Biscuits, Poison Idea, Cro-Mags, Circle Jerks, Black Flag och Dag Nasty betydde också de allt. De unga spolingarna som kom att utgöra ryggraden i Thrash-scenen lyssnade så öronen blödde på just dessa band och fler.

Motörhead hade nu i varje fall etablerat sig som ett av sin tids ledande band. Nyskapande med ett nytt aggressivt sound som omfamnade två musikstilar i kombination kom att bli den nya formeln. Fler band från Storbritannien följde snart efter och hela vågen har senare döpts till New Wave of British Heavy Metal eller NWBHM. Den här scenen var den andra pusselbiten för de kommande Thrash-banden.

Band som Def Leppard, Iron Maiden, Angel Witch, Samson, Diamond Head, Saxon, Tygers of Pan Tang, Venom, Girlschool och Grim Reaper gjorde sig snart också sig ett namn och betydde också en hel del för den kommande Thrashen. Motörhead hade alltså tillsammans med flera av just NWBHM-banden startat en ny dynamisk scen som kom att betyda allt och mer. Hårdrocken inte bara överlevde tack vare detta, den förnyades nu med en ny scen och ett nytt sound. Mer om det kommer i nästa avsnitt som presenteras snart.

Ulf Holmén AKA Dr Dacapo

Det sitter i sättet att spela! Här ett litet smakprov på varför Lemmy var både nyskapande och annorlunda som basist från Youtube