Uffe diggar till The Breeders

Grupp/Titel: The Breeders – All Nerve
Betyg: ♣♣♣♣

Gruppen The Breeders har all anledning att se allt i glada färger efter den senaste album-prestationen. Låtar som ”Wait In The Car” är klassiska redan nu och landar i typisk Breeders-stil. Nya albumet är både starkt och komplext, något få andra lyckas med.

När jag nu står med första fullängdsskivan från bandet The Breeders på nio år, är det nästan med en tår i ena ögonvrån. Som jag har längtat, förklaringen ligger nog i att bandet har andra karriärer under andra namn vid sidan av. Breeders är helt enkelt ett sidoprojekt. Frontfiguren Kim Deal hade en roll som basist i bandet The Pixies, den har hon sen dess avslutat. I The Breeders har hon istället intagit rollen som gitarrist. Hon har också ett förflutet i band som The Amps. Kims i det närmaste identiska tvillingsyster Kelley Deal har en solokarriär att sköta om. Också hon har fått rollen som gitarrist och bakgrundssångare.

Basisten i bandet heter Josephine Wiggs och hon har ett blandat förflutet. Hon har spelat i band som The Breeders, The Perfect Disaster, Honey Tongue, The Josephine Wiggs Experience och Dusty Trails. På senare år har hon skrivit och framfört musik till olika filmer. Några där hon har medverkat som musikskapare är ”Conversation With Boxing Gloves” och ”Appropriate Behavior”. Till sist har vi trummisen Jim McPherson som också har också ett brokigt förflutet. Som medlem i Breeders sen 1992 har han också extraknäckt i band som The Amps och Guided By Voices.

The Breeders stil är av det mer experimentella slaget vilket märks från första ton. Därmed är det också en väldigt distinkt stil som gör att man känner igen bandet när man hör dom. Flera låtar bär gruppens kännemärken och samtidigt vilar musiken på mer traditionell grund som rockens. Kännemärkena är som sagt många. Ta till exempel den knyckiga stilen med många annorlunda vägar i låtarnas melodier där det inte följer standard-konceptet.

Växlingarna mellan olika tempon och melodier har nog Kim Deal tagit med sig från tiden med The Pixies för här anas ett släktskap. Den brännande nerven och det återhållna trycket där det här och där exploderar är nästa små egenskaper. Också här anas ett släktskap till den gruppens sound eftersom The Pixies koncept bygger just på detta. I låtar som ”Wait In The Car” kan man ana samma fascination för det bullriga som också Pixies är så upphängda på. Det är en välkommen kontrast till det lågmälda då The Breeders på det sättet visar upp många schatteringar i musiken.

Men olikheterna mot kusinerna i Pixies är lika många. The Breeders har en alldeles säregen stil där framför allt melodierna har en annorlunda lösning som bara låter som just The Breeders. Det är framför allt i låtarnas melodier och hur slutresultatet låter som man hittar de avgörande skillnaderna. Ta en låt som ”Metagoth” där Breeders hela tiden spelar på nerverna i musiken precis som The Pixies skulle ha gjort den. Men till skillnad från Pixies låter Breeders hela låten löpa linan ut utan att crescendot kommer.

På många ställen i ”Walking With A Killer” satsar Breeders också hellre sitt krut på det melodiösa. Det är här som popens mer luftiga sound kommer in som en skillnad mellan de två grupperna. Gitarrslingorna är det bärande instrumentet och allt går i dur trots titeln och texten där det bland annat sjungs ”I thought it was my time to die”. Kontrasterna mellan den nästan uppsluppna melodin och mörkret i texten är uppenbar. Den tjänar på något sätt som spänningsskapande och det gör i slutänden låtarna större.

Helhetsintrycket blir att det är mer lågmält än bullrigt. Visst finns de mer högljudda partierna där men hela tiden parallellt med de mer lågmälda. I låtar som ”Archangel’s Thunderbird” skakar det loss rätt så ordentligt. En låt som för övrigt är en cover inspelad och skriven av den gamla krautrock/progrock-gruppen Amon Düül II. Oftast börjar låtarna dock trevande och tystlåtet för att möjligen efter introt utvecklas till rock eller pop med en annorlunda attityd. Så är det till exempel redan i efterföljande ”Dawn: Making An Effort”.

Det är mer melodi och harmoni än muskler och det känns rätt. Det nyanserade och mer återhållna ger gruppen möjligheterna att måla med fler penslar. Tillsammans med det bullriga ger det en rik karta av stilar och inslag där låtarna får större lyftkraft än om man hade satsat på en konsekvent linje. I avslutande ”Blues At the Acropolis” blir det som mest tydligt. Här ryms det mesta av gruppens spektra. Pop, moll, bluesiga inslag, lågmält med inslag av det knyckiga och egensinniga där det på samma gång kan vara storvulet.

Slutresultatet är definitivt bättre än genomsnittet. Det är som det är mest när det gäller Breeders inte en dussinskiva de har lyckats producera. Lägg till STORA låtar och du får ett verk som knappast skäms för sig. Med ett band som är så samspelt som Breeders och låtar som de flesta bara drömmer om är det hela en härlig anrättning. Annorlunda idéer, kraften och modet att gå andra stigar än de redan upptrampade, låtar som är glänsande och till sist ett band som vågar stå på egna ben bäddar för stor musik.

Stor musik kräver ett högt betyg, jag är som vanligt snål med femmorna men det är snubblande nära att jag faller för den frestelsen. En fyra får det bli och den är välförtjänt. The Breeders är bandet som fritt kastar sig ut och tar itu med konsten att väva samman så många olika komponenter men ändå lyckas med dom alla. Visst kan det på sina ställen uppfattas som ”svårt” och ”komplicerat” men för den genuine musikälskaren finns så många saker att bli kär i med skivan att det borde vara värt mödan. God Lyssning

Ulf Holmén

Backspegeln tittar närmre på The Motors

För några år sen skrev jag här på Blaskan en följetong om punkens rötter. Väldigt svepande, kanske till och med en del viktiga detaljer och grupper som glömdes bort. En av dessa förbigångna tänkte jag ta upp i ett nytt avsnitt av Backspegeln och därmed reparera skadan. Gruppen i fråga hette The Motors och betecknades i sin samtid som antingen New Wave eller Pubrock beroende på vem du frågar. Bandet bildades 1977 men går att spåra via andra tidigare band.

Det hela startade med pubrockbandet Ducks Deluxe. Det var ett rätt framgångsrikt band med en solid fanbas och kontinuerliga spelningar. De bildades 1972 och några av de namnkunniga medlemmarna var Sean Tyla, Brinsley Schwarz och Martin Belmont. Efter att bandet upplöstes blev de alla framgångsrika med andra eller egna nya grupper. 1973 Tecknade Ducks Deluxe kontrakt med RCA och släppte singeln ”Coast to Coast” och 1974 kom debutalbumet ”Ducks Deluxe”.

Bandet The Motors i dess mest klassiska uppsättning. Från vänster ser vi: Andy McMaster – Bas, Sång och Synthesizer, Nick Garvey – Sång och Gitarr, Ricky Slaughter – Trummor, Bram Tchaikovsky – Gitarr och Sång.
Bild: By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=49041553

Bandet genomgick flera förändringar och 1975 hoppade medlemmarna Nick Garvey och Andy McMaster av för att istället forma bandet The Snakes. Övriga medlemmar hette Ricky Slaughter och Robert Gotobed men blev kortvarigt, de hann bara släppa en singel och sen var de historia. Robert Gotobed bildade istället bandet Wire som kom att bli punklegender. De kvarvarande medlemmarna kom att utgöra grundstommen till The Motors som gjorde sin livedebut i mars 1977 på legendariska The Marquee Club.

Med fjärde medlemmen Rob Hendry var bandet så fullbordat. Samtidigt började de spela in låtar för det beryktade BBC-programmet Peel Sessions som leddes av discjockeyn, musikjournalisten och radioproducenten John Peel. Det var ett direktsänt program där band framförde nya låtar live i radio. Programmet var ett viktigt steg för de olika som fick delta då det var prestigefyllt att få vara med. Flera av inspelningarna av de olika med-verkande banden har getts ut som skivor under samma namn – ”Peel Sessions”.

Tidigt byttes Rob Hendry ut mot nya medlemmen Bram Tchaikovsky på gitarr och sång. Gruppens slutliga och klassiska lineup var nu klar och det som nu återstod var att landa ett skivkontrakt. Krokarna var nu utlagda och snart började bandet förhandla med olika skivbolag. Virgin som länge sågs som en liten aktör i sammanhanget byggde i kölvattnet på punken upp sitt varumärke genom att aktivt signa nya band i genren. De kunde tack vare stilens popularitet växa. The Motors var från och med 1977 ett av banden i stallet.

I oktober det året såg debutalbumet ”1” dagens ljus. Skivan präglades av en blytung rockmusik som i sina delar var inspirerat av den nu fullt utblommade punken. Låtar som ”You Beat the Hell Outta Me” är än idag en favorit i varje fall för undertecknad. Också ”Dancing the Night Away” hade klara spår av punk men också mer i båda de nämnda exemplen. Musiken stod liksom i två läger. Skivan rekommenderas varmt av oss på Blaskan.

Andra skivan – ”Approved by the Motors” – kom redan året efter. Den innehöll den stora hiten ”Airport” men också ”You Beat the Hell Outta Me” i repris eftersom den varit bonusspår på första skivan. Skivan pekade den här gången åt helt andra influenser än den första. Borta var pubrockens inflytande, istället var den ersatt av en strävan åt musik inspirerad av synthesizers med mer utpräglade melodier. Andy McMaster hade kort innan skivans tillkomst lagt basen åt sidan för att istället fokusera på just synthesizer.

Soundet som skivan visade på låg helt klart i tiden. David Bowie hade nyss börjat släppa sin berömda Berlin-trilogi med start i albumet ”Low” som väckte mångas förundran. Band som Skids, Ultravox under ledsångaren John Foxx, Joy Division och Tubeway Army med Gary Numan i spetsen stod alla med fötterna i punken men experimenterade hej vilt med synthesizers. Avstampet för dom alla var just albumet ”Low” som av många och med all rätt räknas som ett av rockens allra viktigaste.

Arbetet med synthesizers och experimenten med musiken som alla de här banden sysslade med ledde snart till framväxten av New Romantics som kom att prägla sjuttiotalets slut och inledningen av åttiotalet. För flera band kom det att innebära startpunkten och genombrott. Joy Division och flera av de andra som Ultravox kom att bli stilbildande för respektive genre. För The Motors däremot kom albumet och framgångarna att leda till en slags slutpunkt.

Bandet som nu stärkt av framgångarna turnerade friskt, brände snart ut sig.  Efter spelningen på Reading festival den 28 augusti 1978 deklarerade Bram Tchaikovsky att han lämnade bandet. Anledningen var en hägrande solokarriär. Kort efter Tchaikovskys uppbrott lämnade också Ricky Slaughter bandet efter gräl med de övriga medlemmarna i gruppen. Den ursprungliga uppsättningen av gruppen hade gått i graven.

Nick Garvey och Andy McMaster var nu de enda kvarvarande medlemmarna i gruppen. För att fylla gapet efter Tchaikovsky och Slaughter värvades basisten Martin Ace och trummisen Terry Williams. De hade båda ett förflutet i den Walesiska gruppen Man. The Motors hade i praktiken blivit en duo då de två nytillkomna fungerade som studiomusiker åt bandet. Med den nya lineupen satte så arbetet igång med en ny skiva.

Singeln ”Dancing the Night Away” är en av låtarna som gjorde gruppen oförglömlig. Bild: Egen

Resultatet släpptes 1980 och hade titeln ”Tenement Steps” och innehöll en mindre hit för gruppen. Låten ”Love and Loneliness” klättrade som bäst upp plats 58 på UK singles chart och nummer 78 på Billboard-listan. Trötta på bristen på framgångar och desillusionerade över allt strul med bandmedlemmar och annat kastade slutligen gruppen in handduken 1982. De två kvarvarande medlemmarna Andy McMaster och Nick Garvey gick därmed skilda vägar.

Nick Garvey släppte kort efter uppbrottet sin enda soloplatta. ”Blue Skies” kom ut redan 1982. Han spelade också som gästartist på en av Paul McCartneys låtar men därefter försvann han helt från musikscenen. Hans soloalbum har aldrig återutgetts och är bara tillgängligt om man hittar det på antikvariat. Han framträdde 2001 i den engelska serien ”Never Mind The Buzzcocks” som är ett komediprogram som kretsar kring pop-musik.

Andy McMaster fortsatte att spela in musik men bara en låt , singeln  ”No Joy”, har släppts. Artisten James Dewar’s album ”Stumbledown Romancer” från 1998 innehåller fyra låtar signerade Andy McMaster. ”Goodbye Love”, ”Bright Lights”, ”Love’s Melody” och ”Lay Down the Night” är alla skrivna av honom. Som bonus medverkar han på orgel, piano och synthesizer i de egna låtarna. Han bor och verkar i idag i sydvästra delarna av Storbritannien. I övrigt har han hållit sig bort från musiken i dess mer publika form.

Ricky Slaughter fortsatte sin karriär i olika band. Bland annat spelade han med Fallen Angels där legenden Knox ingick. Bram Tchaikovsky såg länge ut som den som gått segrande ur striden. Han släppte tre album – ”Strange Man Changed Man”, ”The Russians Are Coming” och ”Funland”. Enskilda låtar blev hits som ”Sarah Smiles” och ”Girl of my Dreams”. Sist men inte minst släppte han ep:n ”Pressure” 1981.

De kommersiella framgångarna med albumen uteblev dock. 1981 Bröt Bram Tchaikovsky upp och lämnade musikindustrin i besvikelse över bristen på framgång.  Han återkom inte förrän 1991 då han plötsligt dök upp som medkompositör till låten ”Solid Ball of Rock” som spelades in av den brittiska hårdrocksgruppen Saxon. Låten återfinns på albumet med samma namn. Hans soloalbum har i olika omgångar återutgivits och överförts till cd. Efter återkomsten med Saxon har det åter blivit tyst kring honom.

Också The Motors tre album har återutgivits så sent som 2006 på labeln Captain Oi!. På skivorna finns naturligtvis originalmaterialet plus att de innehåller extramaterial i form av liveinspelningar, b-sidor till singlar och remixer på låtar. Väl värt en investering med andra ord. Särskilt de två första plattorna är hyperintressanta än i denna dag. Som vanligt, god lyssning om du skulle falla för frestelsen. Vi slutar med mina personliga favoriter. Håll till godo med ”You Beat the Hell Outta Me” och ”Dance the Night Away”, två rockklassiker.

Uffe Holmén

Uffe förfäras och förförs av The Horrors

Grupp/Titel: The Horrors – V
Betyg: ♣♣

När The Horrors debuterade tyckte jag extremt mycket om dom. Deras punkiga stil med klara referenser till 60-talets alternativa musik där garagerocken stod i centrum svepte bort mig med stormsteg. Sen blev det lite mer problematiskt när andra plattan kom, en mycket förvirrande musikalisk stil som försökte leta sig bort från just det som gjorde dom så stora. En känsla av besvikelsen infann sig ganska snart. Nu står jag inför ytterligare en platta från 2017 och jag måste erkänna att jag är förbryllad.

Den nya plattan som kort och gott har titeln ”V” då det är deras femte platta vilar på två ben i musiken. Dels är det en stil baserad på syntar som känns starkt inspirerad av Gary Numans tidiga produktioner och Depeche Modes dito. Sen har vi den musikaliska förebilden i shoegazerpop i några låtar. Inspirationen  till den går att hitta i det sena åttiotalets och tidiga nittiotalets musikaliska explosion med band som My Bloody Valentine, Slowdive och Ride.

Låt oss börja i den åttiotalsinspirerade syntmusiken. Det inleds med den mäktiga ”Hologram” som bär klart släktdrag med Gary Numan. Eftersom jag älskar Numans stil sväljer jag det utan problem, det är helt enkelt en snygg hommage till en i mitt tycke stor artist. ”Machine” känns också stabil med en lätt touch av Depeche Modes mer bombastiska stil. För mig är låtarna favoriterna på skivan, de här två och ”Ghost” är både sofistikerade och bra. Snyggt, svängigt och riktigt inspirerande.

Också ”Ghost” är alltså en låt baserad på synthesizer men av det mer inåtvända slaget, också den är en femetta som bär skivan med stolt och högt huvud. Här hittar vi dessutom uppbackning i form av gitarr som ylar friskt i slutcrescendot. Snyggt så det förslår! Låten är definitivt en av de bättre på skivan med sin mer mystiska och kryptiska framtoning. Också snärtiga ”World Below” känns som om skivan i sin helhet ändå har en chans att bli riktigt bra. Kanske skulle den ha tjänat en del på att skalas av men det känns ändå stabilt..

”Press Enter to Exit” inleder shoegazer-delen av skivan. Med sitt funkiga gitarriff och poppigt luftiga melodi liknar det åter originalstilen rätt mycket. Problemet är kanske att det är just likt och dessutom lättviktigt. ”Weighed Down” är också den en shoegazer-utflykt. Också här hittar vi de klassiska ingredienserna men också spårämnen av Depeche i de poppiga melodierna. Men återigen känns både stilen och insatsen rätt inspirationslösa.

Jag önskar helt enkelt lite mindre av stilen eller alternativt mer krut i låtskrivandet annars blir det för tråkigt. När ytterligare en låt, ”Gathering”, drar igång i samma stil men med lika stor lyftkraft som ett 3 gånger 9 gånger 5 meter stort cementblock känner jag mig rätt mätt på The Horrors. Det är samma gnälliga stil nu som då och det känns inte så särskilt roande. Det känns helt enkelt inte som om The Horrors har något att tillföra stilen så här långt.

Så har vi kategorin ”låtar som landar hopplöst sprattlande på marken utan att kunna ta sig upp”. En av dessa ”Point of No Reply” där felet ligger i att den är så utslätad och intetsägande att sömnpiller framstår som uppiggande i jämförelse. Också ”It’s a Good Life” känns så stillastående att sköldpaddor springer ifrån resultatet. Det händer liksom ingenting i musiken som istället blir så där hopplöst orörlig och därmed också riktigt trist.

När gruppen till sist försöker sig på glassig funk-inspirerad 80-tals stil lite mer åt Duran Duran-hållet eller gud förbjude Rick Astley,  känns det som om jag har fått nog. Låten ”Something to Remember Me By” känns helt enkelt riktig lökig. Det finns för det första inget värre än stilen, gruppen Duran Duran eller för den delen Rick Astley. För det andra känns det i The Horrors händer hopplöst passé. Möjligen låten för alla med behovet av nostalgitrippar, jag tillhör dock inte den skaran.

Den här låten gör mig faktiskt till och med lite lätt bekymrad och rätt upprörd om jag ska vara ärlig. Låt Duran Duran och Rick Astley vila i frid, både de och stilen luktar än mer illa nu än den gjorde då. 80-talet när det var som värst är återuppväckt. Jag förstår inte heller hur man kan gå från den utmärkta debuten ”Strange House” med sin garagerocks-känsla och 60-talsinspirerade rock, till en låt som låter som billig 80-tals rip off där dom dåliga förebilderna är ledstjärnorna.

Dags att sammanfatta då. Ja det är ju helt klart mer vatten än vin, så mycket är säkert. Här och där präglas också skivan av dåliga omdömen vad gäller stilen på låtarna och ibland är dessa rent av usla. Men de är också stundtals så där underbara som i t ex i ”Hologram”, ”Ghost”, ”Machine” och ”World Below”. Varför man inte satsar mer på den stilen är och förblir en gåta. Istället slösar man både resurser och dåligt omdöme på stilar som låter som sämre kopior utan originalitet eller såna som faller platt till marken.

Det är det som är så synd med helheten. Här finns dels riktigt ljusa stunder där det glimmar till ordentligt och så finns det stunder där man gäspar i takt med musiken. I den senare låter det både oinspirerat och tråkigt, i den förra är det betydligt mer generöst med de lyckliga ögonblicken där man ler. När de två sidorna kolliderar på det här sättet blir också slutresultatet lägre. För min del slutar plattan på en tvåa, den är trots allt värd en del ros trots att det tyvärr är mer övervägande av det mindre roande.

Jag vet att jag börjar bli medelålders när………

Artist & Titel: Deerhoof – Mountain Moves
Betyg: ♣♣

Deerhoofs senaste har en hög ambitionsnivå men recensenten känner sig lite tveksam över om den når hela vägen.

…Jag inte fattar delar av musiken (Obs, ironivarning!). Gruppen Deerhoof är visserligen inte alls tappade bakom en höskrinda när det gäller de instrumentella kunskaperna. Det är inte heller låtarnas grundkoncept som spökar till det för mig. Och inte var det heller de snabba karaktärsskiftena i musiken där tema byts ut mot ett nytt, tvärtom sånt brukar jag tycka om som i Frank Zappas musik till exempel. Så långt är det genomgående ganska bra faktiskt.

Problemet, i varje fall för mig, är istället de irrationella inslagen i musiken som dyker upp i parti och minut. Sång som dränks av en syntslinga, ljud och instrument som tycks sakna en logisk plats med det övriga och därför skär sig mot dessa eller inslag som tycks vara direkt malplacerade och som i värsta fall förstör helhetsintrycket. Kanske är det det som är poängen med Deerhoofs musik – att det ska kastas hit och dit. Problemet är bara att ibland blir det lite för mycket av det goda. Det är då öronen läger av att lyssna.

Vad är bra med skivan ”Mountain Moves”. Ja det är himla ambitiöst att försöka sig på en musikstil vars inspirationskällor hittas i både jazz, rock, klassisk musik, schlager, hip hop-inslag såväl som elektronisk musik med en mer experimentell inriktning. Den biten ska Deerhoof ha all heder av, det är dessutom lite befriande att höra inspirationskällan jazz då jag älskar denna genre. Det råder knappast brist på ambition med musiken och låtskrivandet med andra ord.

För att lyckas i sin ambition krävs det ju att låtarna måste hålla ihop och det gör dom, musikerna sätts på prov och det klarar de med råge och de lite udda inslagen måste hitta en jordmån där de får gro. Det är på den sista punkten jag inte tycker det håller däremot, i varje fall inte hela tiden och hela vägen. Det finns några partier i flera låtar där i varje fall jag kliar mig lätt i huvudet. Kanske är jag för gammal, musiken är nog trots allt inte riktad till mig som målgrupp (????) (Ironi igen!).

Trots den höga ambitionsnivån når inte musiken alltid upp till det högt satta målen. Kanske hade skivan vunnit på att sänka denna genom att kanske skala av en del av inslagen, särskilt de som inte riktigt landar helt. Hade det funnits en avsaknad av ljud och slingor vars enda syfte var att dränka de andra delarna av musiken, kunde det ha gjort helheten bättre. Faktiskt till och med betydligt bättre. Less is more trots allt.

Kanske hade också musiken vunnit på att ta in en objektiv person som en producent till exempel. Skivan har istället producerats av gruppen själva, ett recept som visserligen sparar produktionskostnad men på bekostnad av att man inte vill ta bort det som måste bort. Kill your darlings är ju det svåraste som finns, det förstår jag. Om vi ska sammanfatta blir det en tvåa från mig. Ett godkänt betyg i mina ögon för visst finns här många ljusglimtar och inte bara mörker.

Uffe dansar till Backtrack Blues Band

Artist & Titel: Backtrack Blues Band – Make My Home in Florida
Betyg: ♣♣♣♣

Backtrack Blues Bands nya är ett formidabelt krutpaket fulladdat med blues och sväng.

Vit blues brukar ibland användas som något nedlåtande eller rent av ett svärord. Så behöver det naturligtvis inte vara, det finns trots allt bra band inom genren. Ett av de för oss svenskar mindre kända heter Backtrack Blues Band. I Florida och södra USA är de världskända, här däremot bara uppmärksammade av bluesfanatikerna. Det måste rådas bot på för deras senaste album ”Make My Home In Florida” är ett skarpladdat litet paket.

Om vi börjar med musikernas insats är det något av ett underverk. Gitarristerna Kid Royal och Little Johnny Walter levererar med pondus. Kid Royal spelar solorollen och får antagligen storheter som T-Bone Walker att gråta att le lite igenkännande men också avundas. Det glöder genomgående i fingrarna på dom båda. Little Johnny spelar också han som om det gällde livet. Komp och stomp skulle man kunna kalla ekvationen. Resultatet blir taktfast och underbart svängigt på en och samma gång.

Sångaren ligger inte i lä han heller. Sonny Charles låter visserligen som en traditionell vit bluessångare men det är med en tonsäkerhet som få andra. Att han dessutom tutar i harmonikan på ett minst sagt underbart sätt understryker bara hans storhet. Det är skitigt, det är rått och det är precis som bra blues ska låta. I botten finns naturligtvis en bas och en trumma som också dom ser till att ge den taktfasta uppbackningen som är så viktig för att helheten ska fungera. Ett jävligt bra musikergäng helt enkelt.

Låtarna är så där skitiga och elaka som också dom måste vara för att kunna skapa god musik i genren. Strömlinjeformade för att svänga, ibland hedonistiskt svängiga och alltid med en prickfri känsla för musiken, dess rötter och traditionen i sig. Det gungar loss från första till sista takt. Genomgående bra och aldrig en död fläck här inte. Min högerfot följer vaksamt varje takt med ett nedslag.

Slutresultatet är knappast kattpiss. Det är både traditionellt och bra. Ursnygga insatser från samtliga musiker, riktigt bra låtar och här och där ett förjävla klös. Känsla och kärlek till musiken finns i ett oändligt överflöd och man kan knappast säga att man inte skulle få valuta för pengarna. Bonus-cd med dvd medföljer och den sätter pricken över i. Skivan är liveinspelad vilket ytterligare bidrar till partystämningen musiken annars är så bra på.

Ett i det närmaste självklart inköp, särskilt för alla dom som älskar blues. Men vem gör inte det? Särskilt inte efter att ha hört den här lilla pärlan. Ett för Sverige ganska okänt band gör både entré och också ett segertåg som ger mersmak. God lyssning!

Uffe bekantar sig med Judy Nazemetz

Artist/ Titel: Judy Nazemetz – Balancing Act
Betyg: ♣♣♣

Okej jag erkänner, jag har aldrig lyssnat tidigare eller hört talas om Judy Nazemetz förrän nu. En miss jag måste reparera och det gör man väl bäst genom att lyssna på musiken. Egentligen är Judy Nazemetz skådespelerska som har varit med i filmer som ”Harold”, ”Tandläkaren 2” och ”Chasing Robert”. Nu har hon alltså sjungit in en ny skiva där musiken sträcker sig från lättare jazztoner via folkmusik till både crooner och lätt Karibiska influenser.

Det kan ju tyckas lätt splittrat om man beskriver musiken som så vidsträckt som jag nyss gjorde, men faktum är att det fungerar. Beskriver jag det som att skivan till och med innehåller en jullåt kanske det låter än värre eftersom vi vant oss vid att en julskiva är en julskiva. Trots det fungerar det fortfarande. Här finns till och med en låt, ”Three Sticks of Butter”, som har klara Irländska inslag. Det blir med andra ord aldrig enahanda och därmed inte heller tråkigt. Det är lite för varje smak kan man säga.

Det som ändå håller samman skivan är de lite udda valen av låtstilar och känslan för feeling. Det är varmt, det är innerligt och det är som sagt lite udda men på ett bra sätt. Genren lär väl av de flesta stämplas som ”smal” men för ett öppet sinne finns det gott om ljusglimtar. När Judy Nazmetz ger sig i kast med att försöka tämja en countrylåt med mycket humor och kärlek i smälter åtminstone jag. ”My Daily Regimen” berättar historien om de förlagda nycklarna och ett minne som sviker till countryinfluerad musik. Obetalbar!

Slutbetyg då? Ja en trea tänkte jag mig. Det är som sagt inte den mest breda skivan, det betyder att du måste ha någon slags referens till musiken på skivan. Det är med andra ord inte skivan du per automatik känner dig hemma med. Å andra sidan är den charmig, hjärtlig och full av både värme och humor. Inte nödväntigtvis en nackdel om du saknar en relation till stilarna då här erbjuds en riklig portion mer lättsam underhållning.

För den som gillar utmaningar är det definitivt skivan du bör lyssna in dig på, är du däremot den som vill ha mainstream och det som låter bekant är det inte det. Du väljer, själv väljer jag att tycka att Judy har en given plats i skivhyllan. Som alltid, god lyssning och våga lyssna på något annorlunda. Det är faktiskt värt mödan.

Uffe Minns Dolores O’Riordan

Dolores O’Riordan från Gruppen Cranberries är tyvärr död endast 46 år ung. Hon hittades på måndagsmorgonen på ett hotellrum i London. Artikeln och artikelförfattaren sörjer hennes minne. Bild från Wikimedia By Kuan – Flickr, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2127418

Dolores O’Riordan, flickan med guldstrupen, har tyvärr dött endast 46 år ung. Hon kämpade sedan 2014 med den då upptäckta sjukdomen bi-polaritet och var stundtals så pass sjuk att turnéer med bandet var tvungen att ställas in. Trots oddsen kämpade hon vidare och med henne bandet som betydde så mycket. På måndagsmorgonen upptäcktes hon livlös på ett hotellrum i London. Dödsorsaken är i skrivandets stund fortfarande inte fastställd.

Genombrottet för den Irländska gruppen kom med monsterhiten ”Zombie”. En stark låt som vände sig mot inbördeskriget på Nordirland och de inblandade i konflikten som oavsett sida beskrevs som just Zombier. Antivåldet i texten låg rätt i tiden för ett mycket konflikttrött Irland där båda sidorna av gränsen hade fått känna på vansinnet som konflikten hade utvecklats till. Också omvärlden såg på konflikten på samma sätt och även här fick den alltså fotfäste.

Bandet är i många kretsar synonymt med alternativ rock. Deras musik innefattar dock många bottnar och influenser. Den Irländska folkmusiken är ständigt närvarande, post-punken likaså, här finns en ordentlig portion indie-pop och till sist är allt kryddat av rock, rock och åter rock. Musiken var ytterligare en faktor som grundlade bandets storhet och dess framgångar.

Bandets framgångar med låten ”Zombie” och albumet ”Everybody Else Is Doing It, So Why Can’t We?” följdes snart upp av fler album och mer framgång. Album som ”No Need To Argue” etablerade dem som en av de största banden från Irland efter U2. Med över 40 miljoner sålda skivor och inte mindre än fyra skivor som har legat på topp 20 på Billboard-listan är de med rätta både en exportframgång och ett rockfenomen med internationella förgreningar.

Bandet låg visserligen på is under perioden 2004-2008 då medlemmarna ägnade sig åt sidoprojekt, men 2009 lät man världen förstå att återföreningens tid var kommen. Perioden gav två soloplattor från O’Riordan, ”Are You Listening?” och ”No Baggage”. Återföreningen ledde fram till den hett efterlängtade ”Roses” som kom ut 2012. Så sent som 2017 kom albumet ”Something Else” ut och befäste därmed deras roll som ett viktigt band.

Ungefär samtidigt hade Dolores O’Riordans alltmer tilltagande dåliga hälsa börjat ställa till det. T ex var man tvungna att ställa in delar av Europa-turnén på grund av vikande hälsa under förra året, en hälsa som nu alltså kanske har skördat ett offer i form av en tragisk död. Ingen vet som sagt vad som har lett fram till denna tragiska händelse. En spekulation i ett samband med sjukdom eller medicinering av denna kanske dock inte är alltför djärvt.

Vi på Blaskan sörjer som alltid en stor artist som nu alltså har tystnat. Rocken har förlorat en stor förgrundsfigur. Med henne har också en unik röst tystnat. Det var i många stycken hennes unika sångstil som satte pricken över i och gjorde Cranberries till en annorlunda musikupplevelse. För novisen rekommenderas en genomgående lyssning av de album som gjorde dem så stora, för oss redan frälsta återstår en sorgeperiod. Tack Dolores för musiken.

Jag tänkte avsluta med tre låtar med Cranberries som enligt mig ställde det mesta på ände:

 

 

Recension Av Peter Perretts Nya

Artist & Titel: Peter Perrett – How the West Was Won
Betyg: En solklar ♣♣♣♣♣

En av den brittiska popens stora förnya var helt klart gruppen The Only Ones. Till harmonisk pop berättades små historier ur vanliga människors liv. Likt Kinks gjorde man nerslag i verkligheten och framförde dessa i form av berättelser om hopp och desperation. Bakom de geniala små verken stod frontfiguren Peter Perrett. Plattan ”Another Girl, Another Planet” är klassisk. Så småningom började dock drogerna och problemen dessa medföljde kasta grus i gruppens maskineri och personligen för Peter Perrett.

Historien om The Only Ones startade 1976 men redan 1981 var den över, visserligen har gruppen återförenats under senare år men mest för att turnera och bara tillfälligt. Senast 2014 gjorde man en bejublad turné med det klassiska materialet från de plattor de hann med att spela in under sin glansperiod. Nu har Peter Perrett kommit med en soloplatta i samma anda som Only Ones med titeln ”How the West was Won”. Dags att titta närmre och framför allt lyssna på en artist som vi på Blaskan hyser en djup respekt för.

Det första som slår mig är att konceptet är sig likt. Det är samma typiska brittiska pop och små underfundiga texter som det brukade vara under The Only Ones dagar. Här och där som i låten ”Living In My Head” ryms rocken. Här får det lov att bli småfarligt och hotande som för att bryta mot det harmoniska.  Den enda skillnaden är att idag är melodier och arrangemang något uppdaterade för att förnya soundet. Och faktiskt så fungerar det fantastiskt bra.

Också i ”Sweet Endevour” får det lov att lossna och bli vilt. Här leker dock Peter Perrett med olika tempon och där det får lov att utbrista i ren hänryckning har han smakfullheten att blanda in spårämnen av amerikansk pop som ett eko av grupper som Beach Boys eller Paul Collins Beat i melodin. Mer lågmält blir det i ”C Voyeurger”, jag vet inte varför men det känns som om jag vill säga ”Lou Reed” när jag hör den. Den är inte lik på något sätt men det känns som om låtens atmosfär pockar på de där två orden som betyder så mycket.

Lou Reed känns för övrigt ganska närvarande genomgående på plattan. Inte i form av ren stöld från olika låtar utan snarare som i ”C Voyeurger” mer i atmosfären och kanske i hur enskilda instrument används i delar av låtar. Sämre influenser kan man ju hitta så inte mig emot. Det är aldrig uppenbart att han har stulit något. Snarare är det tanken, atmosfären eller arrangemangen som vagt påminner om honom.

Också i ”Something In My Brain” dyker nämligen känslan upp. De breda arrangemangen med gitarrer som grund och hur de används minner om den store artisten som nu har fått en arvtagare. Klangfärger och arrangemang minner om något som skulle kunna härledas till just den nyligen avlidne artisten. Med egna idéer och en egen linje men ändå med mästarens bakomliggande tanke skulle man kunna säga. Det här för mig blir extremt stort, jag är officiellt imponerad av hur Peter Perrett trollar med vidunderliga låtar.

Ett exempel på Lou Reeds närvaro hittar du i inledande ”How the West Was Won” där slidegitarren känns som om låten ”Sweet Jane” svävar över alltihop. Men det går aldrig längre än till atmosfär eller känsla. Peter Perrett undviker skickligt att gå i fällan med att göra något för likt utan nöjer sig istället med att gå vidare på sin inslagna väg. Greppet ger den här skivan en aura av något stort. Det är som Lou Reed i nytappning har klivit fram. Med nya idéer och egna arrangemang men med samma känsla känns allt storslaget.

Den här skivan känns på många sätt som en extremt spännande skapelse. Peter Perrett har lyckats med något som är fantastiskt när han nyskapar både Lou Reeds musikaliska tanke men samtidigt går sin egna väg. Stora låtar som liksom lever sitt egna liv utan att behöva stödstrumpor. Texter som känns som rena historieberättanden och till sist stora och genomtänkta idéer som i idé- och instrumentform vävs in för att lyfta låtarna till en ny nivå.

Peter Perrett av idag har repat sig från sitt självdestruktiva rykte och lyckats prestera en av årets plattor. Kanske till och med den platta som framstår som klarast lysande. Hans ”How The West Was Won” är inget annat än ett litet mirakel. Foto: By Zena Perrett – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42827713

Texterna var det ja, fulla av Peter Perrets patenterade ironier och sarkasmer som vi har vant oss vid genom åren. Då det begav sig med The Only Ones kunde vi roas av elakheter som ”Why Don’t You Kill Yourself”. Efter underlängre tid överdrivet intagit medikamenter som inte alltid har varit hälsosamma, kanske rent av fört honom ett steg närmre döden, har han nu istället övergått till betraktelser av sig själv.

I låtar som ”Man of Extremes” roar han oss istället med rader som ”I didn’t die, at least not yet, I’m still just about capable of one last defiant breath” som en hälsning till sin gamle musik- och knarkkompis Johnny Thunders som i motsats till Peter Perrett dukade under av samma medikamenter. Numer nöjer sig alltså Peter Perrett med att driva med sig själv. Mörker blir till sarkasmer och egenterapi istället för destruktivitet. Det känns både angeläget och mycket hoppfullt.

Det är helt enkelt en av det här årets större skivor som i varje fall jag har fått lägga örat på. Slutresultatet blir en stor popskiva där både det traditionella och nyskapande trängs i en angelägen blandning. Det här blir helt enkelt en av de där måste-skivorna. Skulle jag tvingas ta med en skiva som jag fick ta med mig till en öde ö, skulle denna åtminstone finnas med i diskussionen även om det finns alldeles för många andra. Den klassiska bilden av jultomten borde helt enkelt se ut som Peter Perrett på baksidan av texthäftet.

En stor skiva är född, jag känner mig lycklig över att just jag har fått förmånen att lyssna igenom den. Betyget blir högt, jag tvekar nog inte att säga att det blir toppbetyg. Stämningen, låtarna och förmågan att förnya sitt låtskrivande la grunden för det. Texterna understryker ytterligare skivans storhet.

Grattis Peter Perrett, femman är mer än välförtjänt. Plattan borde stå i varje musikälskares bok eller skivhylla, hälsa tomten det. Musik att bli både engagerad och lycklig över kan aldrig gå av för hackor. God Jul Peter önskar Uffe Holmén för Blaskans räkning. En av årets mest angelägna och viktiga skivor utan minsta tvekan.

Uffe stagedivar på Danko Jones konsert

Konsert: Danko Jones på restaurang Katalin i Uppsala
Betyg: En just höger rakt i solar plexus med ♣♣♣♣ som resultat

Så stod vi äntligen framför restaurang Katalin i Uppsala, målet för vår kulturresa. Konsertbiljetter var redan inköpta och Danko Jones, rockräven från Toronto Kanada, stod på menyn. Kön ringlade men humöret var på topp när Warren Zevons ”Warewolves of London” ekade ut i de yttre högtalarna.

En öl senare står vi inne i den slutna delen som utgör konsertlokalen. Förbandet Skraeckoedlan från Norrköping spelar stonerrock så det står härligt till. Det är bra men det otacksamma i förbandens roll lyser igenom, det är ju för huvudbandet de flesta är där. Så kommer Danko med band in och en åkning vi sent ska glömma inleds. Kompakt blues med klara influenser av punk och små humoristiska inslag av texter med annorlunda twist serveras helst kokhet. På den punkten gör bandet ett gediget jobb.

Bandet är samspelt, det kvider, det dunkar och det går som på räls. Vad annars, järnvägen går ju trots allt rakt utanför stället där vi befinner oss. Gamla och nya låtar radas upp och det är med både svett och hjärta som de levereras. Mellan låtarna förläser Danko om användbara fakta som hur nästa låt är en jazzlåt eftersom Katalin är en jazzklubb. Jazzrocken som han påstår att nästa låt är, levereras efter utläggningen med en rak höger som kan få den mest härdade att bli punchdrunk.

Danko Jones med band invaderade snabbt Uppsala på torsdagskvällen. Vi som var där gick hem svettiga men lyckliga. Foto: Ulf Holmén

Diggare av stenhård rock får mer än sin beskurna dos av lystmäte. Musiken går på knock och det är mest pogodans från början till slut. Svettiga men lyckliga stapplar vi två timmar senare ut. En kväll att minnas med andra ord och det med varma tankar till både band och ställe. En bra konsert är bland det mer upplyftande man kan gå på, och det är med ett saligt leende vi går hemåt.

Tack Danko Jones, tack gode tid för rock-musik i en tid av musikaliskt förfall och till sist tack Katalin för smaken att bjuda in akter som denna. Det är kvällar som denna man kommer ihåg länge än och det är de som gör det gött att leva. Danko kom, såg och spelade skiten ur det mesta. Det kommer jag att leva på länge än.

Uffe Headbangar Till Marilyn Mansons Senaste

Artist/Titel: Marilyn Manson – Heaven Upside Down
Betyg: ♣♣♣♣

Nya skivan ”Heaven Upside Down” må ha ett grått omslag men innehållet är desto mer färgrikt. Bättre än så här var det länge sen Marilyn Manson lät. Foto: Wikimedia

Ofta numer blir gruppen/frontfiguren Marilyn Manson utskälld efter noter. Anledning är att många tycker att han/dom har utvecklats lite eller inget utan står och stampar på samma fläck som under storhetstiden mellan albumen ”Antichrist Superstar” och ”Golden Age Of Grotesque”. Albumen ”Eat Me Drink Me” och ”High End of Low” lyfts också ofta fram som exemplen på varför gruppen inte längre är vare sig relevant eller bra.

Hur det nu än är med den saken så tycker i varje fall jag att den beskrivningen är orättvis. Den nya skivan är nämligen både nyskapande och dessutom bra, faktiskt riktigt bra. Vad som möter lyssnaren är stenhård rock i dess ädlaste form och texter med de där små underfundiga budskapen och formuleringarna. Marilyn Manson är helt enkelt tillbaka i fornstor form och dessutom med bra låtar i bagaget. Mycket av framgången går att spåra till nya samarbetspartnern Tyler Bates som har skrivit ihop elak rock med den rätta udden.

Om vi börjar med låtarna så står de på fast mark i klassisk Marilyn Manson-land. Rak rock med blytung udd kryddad med industrirockens överdåd av syntar. Här finns gott om plats för känslor som mystik och skräck i musiken. Lyssna på ”Say10”  och den inledningen med den krypande känslan den ger. Explosionen kommer i refrängen och där är den uppe i ansiktet och fäktar med sitt budskap. Låtar som den här kryper under skinnet på den mest förhärdade och går dessutom sällan fel. Särskilt inte i händerna på Marilyn Manson.

En annan typ av låt är den där som till synes tycks inställsam. Exemplet ”Kill 4 Me” är så där rumsrent och påminner vagt om valfri låt av David Bowie. När jag säger inställsam är det nog mest på pappret, låtens budskap som avslöjas i titeln är allt annat än. Det blir därmed en slags motsättning mellan låtens sound och text vilket blir spännande. Låten ”Saturnalia” bär samma kännemärke. Också här kryper den där känslan upp bakom dig som något störande och upprörande. Både bra och spännande med andra ord.

För alla med en brinnande avsky för religion i alla dess former finns här en hel del att hämta. Marilyn Manson är ju känd för den delen och i låtarna ”Je$u$ Cri$i$” och ”Blood Honey” får den delen av publiken sitt lystmäte tillgodosett. Stenhård och kritisk till sin natur där den förstnämnda dessutom har utsmyckats med en kör som för tankarna till någon scen ur valfri djävulsrulle. Också titellåten ”Heaven Upside Down” har klara referenser till något satanistiskt och olycksbådande.

Avslutande ”Threats of Romance” är ett typiskt exempel på en annan storhet hos Marilyn Manson nämligen förmågan att väva in referenser och musik som inte hör hemma i metal. I det här fallet finns klara länkar till glamrockens stora artister. Mark Bolan-referensen i den bombastiska inledningen är ju inspirerad från ”Children of the Revolution”. Resten av låten känner släktskap med artister som David Bowie. En artist Marilyn själv för övrigt är en stor beundrare av men vem är inte det? Slutomdömet är ytterligare en kvalitet med plattan.

Den andra sidan av storheten med denna platta heter texter. Här finns som i Marilyn Mansons mest ljusa stunder ett överflöd av underfundigheter, små vändningar som ger ord nya betydelser och referenser till mystiker ur det förgångna och filosofi. Vad sägs om exemplet från låten ”We Know Where You Fucking Live”: ”So what´s a nice place like this doing ‘round  people like us?”. Inte bara är det alltså en fruktansvärt bra låt, den har både humor, distans och en nypa ironi i texten. Marilyn är därmed tillbaka i fornstor form.

Allt ljus på artisten Marilyn Manson som tillsammans med nye samarbetspartnern Tyler Bates är tillbaka med nytt album. En skiva som glädjande nog är fruktansvärt bra. Foto: Från Marilyn Mansons konsert på Globen Annexet taget av mig – Ulf Holmén.

Sammantaget är detta en mycket imponerande skiva. Om man tar hänsyn till att den genomgående handlar om pappan som nyligen gick bort är den dessutom både utlämnande och modig. Ord, låtar och den där attityden som Marilyn Mansons estetik kräver är tillbaks med råge. Kaxig, välskriven och genomtänkt är ord som innehållet ger antydan till. Det är helt enkelt fruktansvärt bra.

Förra plattan ”The Pale Emperor”, som handlade om hans då nyligen avlidna mamma, och den här plattan är stora kvalitetsmässiga kliv upp. Mycket tack vare det nya sam-arbetet med låtskrivaren Tyler Bates som också står som medproducent till både förra och detta album tillsammans med Marilyn Manson själv. Det nya samarbetet tycks ha gett gruppen den nödvändiga vitamininjektionen som många förut saknade. Ett smart drag ger oftast högt betyg, så också här. Jag nöjer mig med en fyra men den är med mersmak.

Som alltid, god lyssning. För varje fan av hårdare rock borde den här skivan vara ett måste. Kanske i ett julklappspaket nära dig?
P.S: Gruppen har nyligen släppt ytterligare en av många covers. Den här gången är det Johnny Cash-låten ”God’s Gonna Cut You Down” som har fått ny skrud. Originalet är förstås utsökt och covern rätt så bra men saknar i varje fall delvis originalets nerv. Det gör däremot inte nya albumet.