Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy

Lemmy KilmisterBas och rockguden Lemmy i aktion när han slog ett slag för den schystaste av musikformer – den hårdare rocken. Foto: By Foto: Stefan Brending /, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42008683

Jag minns själv den torftiga miljön jag växte upp i. Frireligiösa fanatiker runt hörnet som aldrig tvekade att utfärda små sociala och religiösa fatwor om du inte föll in i ledet och gjorde som du blev tillsagd. Avsaknad av det mesta som gjorde livet värt något väckte hungern, hungern efter ett innehåll och en mening med allt. För mig blev det musiken, den var redan min vän i ett kompakt mörker. Först kom den klassiska musiken hemifrån, jazzen och snart också rocken.

Jag växte upp när det redan fanns en etablerad musikindustri, jag kunde skatta mig lycklig på det sättet. Artister som gav ut små mästerverk var nästan en självklarhet. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag med darrande händer höll i skivan jag redan hade hört och förälskat mig i. Den hetter ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” och var en milstolpe. På grund av samma David Bowie som också producerade en rad andra artister upptäckte jag en viss ”Raw Power” med Iggy Pop & The Stooges.

Tänk då tiden före – Year Zero – den tid då inget fanns, men allt var möjligt bara man ville det. En tid då det bara fanns ett sönderbombat Europa och musik för de vuxna att tillgå. Allt var ett tomrum, ett vakuum. Det trevliga med sådana tillstånd trots sin tråkighet, är att det är tider då något väntar på att få hända. För epoken hette detta ”något” Elvis Presley, Tommy Steele, Chuck Berry, Gene Vincent, Buddy Holly, Little Richard, Link Wray, Hasil Adkins m fl.

Jag som inte var född då kan bara föreställa mig, men det måste ha varit en tid som dels väntade på något som till sist fick sin förlösning. Lemmy Fraser Kilmister var en av de personer som fick uppleva denna tid. Född 1945 när kriget redan var över växte han ändå upp i ett samhälle präglat av dess efterverkningar. En innehållslös vardag formar naturligtvis en längtan efter något och 1955 nådde detta något ett grått England i form av Elvis.

Elvis PresleyFör många blev Elvis Presley sinnebilden för den nya tiden. Musik för yngre människor och musik som fick en att glömma en vardag präglad av ett sönderbombat Europa och återuppbyggnaden. Foto: Av Uncredited – http://archive.org/stream/radiotvmirr00mac#page/n225/mode/2up, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45987411

På den här tiden fanns precis som nu inga skivaffärer. Nu har vi lagt ner dessa på grund av fildelning och streaming, då fanns de inte ens än. Den unge Lemmy fick bland annat tag på skivor genom att skriva till bolagen i Amerika och få skivorna skickade per post. Hela processen kunde ta upp till fem veckor. Så småningom förbarmade sig en lokal elaffär för den törstande Lemmy och hjälpte honom att plocka hem skivorna trots att de vare sig hade tillstånd eller kunskapen.

Jo, i efterkrigstidens England hade man tillstånd till viss affärsrörelse som skivförsäljning, det hade inte elhandlaren men gjorde det ändå. Tänk dig att stå där med skiva man så hett har eftertraktat. Jag kan med min ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” eller ”Raw Power” föreställa mig, men inte fullt förstå den känslan. Kärleken till musiken var född för mig, och den var alldeles säkert född på ett än mer påtagligt sätt för en person som Lemmy. Båda våras liv började kretsa kring musiken.

För Lemmy kom början på sextiotalet eller slutet på femtiotalet. För mig kom punken, denna förlösande faktor som fick mina livsandar att dansa pogodansens ystra men förlösande uttryck. För Lemmy började den aktiva delen av musicerandet då musiken hade tagit över som en trollformel hade kastats ner. Likadant var det för mig, skivorna och banden tillsammans med spelandet avlöste varann.

För Lemmy var det möjligheternas tid, för mig också men så småningom blev punken för trång med sin alltmer instängda attityd. Annat lockade och väntade runt hörnet. För Lemmy precis som för mig blev det obskyra små källarband och lokala förmågor som ville mer än de kunde. För honom blev det band som The Rainmakers, The Motown Sect, The Rockin’ Vickers, medmusiker i Sam Gopal. Han började som gitarrist och snart var han inne i rocksvängen. Jag stannade i det obskyra.

Bland annat delade Lemmy lägenhet med Noel Redding som spelade med Jimi Hendrix i hans band Jimi Hendrix Experience. Tiden kring slutet av sextiotalet präglades ju av ”peace, love and understanding” och många band formades som kollektiv för att snart byta ut medlemmar. Man kom och gick helt enkelt, Sam Gopal var ett av dessa vars enda fasta punkt var bandledaren Sam Gopal. Under namnet ”Ian Willis” blev Lemmy en medlem i mitten av 1968. I augusti 1971 var han istället medlem i bandet Hawkwind.

I Hawkwind blev han kvar ända fram till 1975. Sångare precis som tidigare med bland annat Sam Gopal, men nu som basist utökade han repertoaren genom att också börja komponera. En av de låtar han skrev var låten ”Motörhead” som senare har utnämnts till en av de låtar som musikaliskt kom att forma det som jag själv senare blev en del av – punken. Den är en av föregångarna och är dessutom ett förebådande av vad som komma skulle.

Låten ”Motörhead” blev Lemmys sista farväl till gruppen Hawkwind där han spelade bas och sjöng. Tiden i bandet formade honom som basist och han skapade sitt numer klassiska sound under den här perioden. Låten förebådade punken, lyssna särskilt på gitarrerna så förstår du varför.

Det var som basist i bandet som han nu började utveckla sin unika spelstil. Genom att kombinera sina kunskaper om kompgitarren och dess roll med basspelandet fick han så småningom fram en stil som var både distinkt och unik. Dubbelstopp, ackord istället för enskilda toner och gärna en uppsjö med boxar som annars bara användes för gitarr var några av greppen. Distorsion på bas hade ingen hört talas om, men nu fick de stifta den angenäma bekantskapen.

Lemmy började också säga hej till drogerna, inget jag rekommenderar men så var det. Hawkwind var kända som bandet som knarkade så det knakade liksom hela tidseran formades av samma vanor/ovanor. Under en turné med bandet till Kanada arresterades han för droginnehav. Frånåkt utan pengar på fickan skildes nu Hawkwinds och Lemmys vägar åt. Tankarna och planerna började formas kring något nytt, något annorlunda men den historien tänkte jag ta i avsnitt två som publiceras snart.

Uffe Holmén

In memoriam – Olle Ljungström

Olle LjungströmOlle Ljungström 1961-2016 var en av landets främsta låtskrivare och artister. Den fjärde maj hittades han död i sitt hem. Vi på Blaskan sörjer en stor artist med denna artikel för att hedra hans minne. Foto: Wikipedia

2016 har knappt börjat men är redan ett förfärligt år. Artisterna och underhållarna som har dött under året är inte bara många, de har varit några av de mest betydande också. David Bowie och Prince är några av dessa namn, men också Alan Rickman. Nu har Sverige bidragit till listan av viktiga personer som har gått bort genom att lägga till Olle Ljungström. Därmed har ytterligare en viktig rockmusiker fått stå tillbaka och återigen är det en vital pusselbit som har förlorats.

Olle Ljungström spelade i band före Reperbahn. Kompisbandet Rotten Group blev så småningom Lesbian Hardcore, men det var som sagt aldrig ett rockband som var mer än ett fritidsband. Men det blev inledningen på hans karriär och så småningom ledde detta till en idé om ett band som kunde ta sig fram på mer kommersiella meriter. Vägen till bandet Reperbahn var utstakad.

Den professionella karriären satte alltså för Olle Ljungströms del igång i och med att bandet Reperbahn skapades 1978. Svallvågorna efter punken var bandets främsta motor och det märktes både på debutsingeln ”Havet ligger blankt” och debutalbumet ”Reperbahn” som släpptes året efter dvs 1979. Blandningen mellan punk, pop och rock fanns där, det som fattades var en kommersiell framgång. Albumet sålde inte så bra men redan 1981 följde de upp debuten med albumet ”Venuspassagen”, det var då det vände.

Albumet sålde redan under sina första månader över 25 000 exemplar vilket var en hög siffra för tiden och ett svenskt band som kom från ingenstans. De blev snart ett av Sveriges mer populära band som etablerat sig med besked. Olle Ljungström blev som sångare och gitarrist i bandet också dess låtskrivare. Först delade han och Dan Sundqvist på både låtskrivar- och sångarrollen. Efter det att Sundqvist hade lämnat gruppen 1982, blev Ljungström bandets ledarfigur.

De släppte två album till. ”Peep Show” (1983) och ”Intriger” (1984). De hann också med att vara med i Staffan Hildebrands film ”G – som i gemenskap” där de uppträdde som det fiktiva bandet ”Nürnberg 47” som med sina Neo-nazistiska tendenser väckte både avsky och debatt efteråt. Naturligtvis stod inte Reperbahn för dessa åsikter, anklagelserna om det var snarare ett resultat av filmens fiktiva beskrivning. De fick dock uppmärksamhet men fick  försvara sig mot en åsikt de inte hade men tillskrevs av  de dumdryga i debatten.

Tjafset, kontroverserna eller ren trötthet, ingen vet väl riktigt vad, gjorde att gruppen 1984 till sist upplöstes. Efter en spelning på Gotland var historien om Reperbahn över. De återförenades visserligen för en spelning 1986 på den första Hultsfredsfestivalen och senare en gång till 2010. Men förutom de tillfällen var Reperbahn ett före detta band. Trots det är det ett band som många refererar till än idag och de räknas därför som ett av landets viktigare.

Mellan 1984 och 1993 siktade Olle Ljungström istället in sig på studier på RMI Berghs i Stockholm där han blev reklamare. Efter  studierna ägnade han sig åt att skriva reklamtexter och att hoppa in som manlig fotomodell. Musiken var helt och hållet nedlagd förutom återföreningen 1986. Under namnet Heinz & Young släppte Olle Ljungström och Heinz Liljedahl – fd medlem i Ratata och Reperbahn på ”Intriger” – tillsammans en skivan ”Buzzbuzzboys” parallellt med inspelningen av Reperbahns sista album 1984.

Olle Ljungström kunde dock inte hålla sig borta från musiken och 1993 var det så dags. Som soloartisten Olle Ljungström klev han fram med det självbetitlade debutalbumet och en kär artist var återbördad i det han var gjord för att göra – musiken. Snart följdes det upp av ”Världens Räddaste Man” (1994), ”Tack” (1995), ”Det Stora Kalaset” (1998), ”En Apa Som Liknar Dig” (2000) och ”Synthesizer” (2002). Alla dessa album etablerade nu Ljungström som en av landets främsta artister och låtskrivare.

Efter ”Synthesizer” blev det dock tyst om honom igen. Istället åkte han till Afghanistan för att medverka i Pål Hollenders film ”United States of Afghanistan”. Där skadades han efter det att en bomb briserat utanför hotellet där de bodde och han flögs snart hem igen. Han deltog också som panelmedlem i Z TV:s program ”Knesset”, men skivorna var färre och det skulle dröja till 2009 innan ett nytt album såg dagens ljus.

Han hann under perioden skriva och framföra några låtar till Marcus Birros teaterföreställning ”Krig Hela Tiden” 2005. Låtarna återfinns på skivan ”R U Sockudåpad” som gavs ut året efter. Albumet var ett samarbete mellan honom och före detta Ebba Grön och Imperiet-medlemmen Stry Terrarie. Skivor i eget namn dröjde däremot som sagt. Men 2009 började rykten florera att något var på gång. Den fjärde mars det året släpptes så albumet ”Sju” som logiskt nog också var hans sjunde.

Samma år hade vännen och regissören Jacob Frössén satt samman dokumentären ”En Film Om Olle Ljungström” som gick upp på biografer och sändes i SVT. I filmen sammanfattade Olle Ljungström lite sorgset sitt liv med orden: ”Att få allt man åtrår men inte kunna njuta av det”. Det lät en smula olycksbådande och det var kanske inte alltför svårt att kunna dra slutsatsen att som många skapande människor var inte alltid Olle Ljungström den muntraste.

Han gav ut ytterligare en skiva 2013 – ”Släng In En Clown” – och han kunde dessutom skriva ihop sina memoarer 2011 i boken ” Jag Är Både Listig Och Stark” som gavs ut på Norstedts Förlag. Men den fjärde maj, alltså nu i veckan, gick så denne märklige, mångsidige och träffsäkre artisten bort efter en tids sjukdom. Han blev 54 år gammal och kommer att saknas av alla de som älskade hans musik vilket var en hel del.

En stark röst och en begåvad låtskrivare har tystnat. men det finns en fantastisk mängd skäl till varför han säkerligen kommer att vara ihågkommen för lång tid framöver. Med 37 år i musikbranschen förutom de åren då han jobbade som reklamare, var han en av landets mer långlivade musiker. Som låtskrivare var han i det närmaste klassisk med många örhängen på sitt samvete.

Låtarna, texterna och kraft nog att våga vara annorlunda är några av de skälen till varför han är så framstående. Vem kan t ex glömma hans intervjusvar när en nyhetsjournalist framförde kritiken som många hade, att hans sångröst inte höll måttet. Den frågan hade valsat omkring en tid och Olle Ljungström tröttnade på den med orden: ”Mariah Carey anses vara en bra sångerska, men vem fan orkar lystna på hennes wailande hela tiden? Det kanske är bättre att inte kunna sjunga alls, än att inte ens våga vara originell!”

Det sammanfattar rätt väl Olle Ljungströms inställning och hans sätt att nalkas musiken – att våga vara originell! För det har han skrivit in sig i mångas hjärtan, inte bara mitt. Så tack för musiken, tack för att du vågade var du. Alltför få vågar vara annat än strömlinjeformade Avicii-wannabes, men det vågade Olle Ljungström.

Uffe utövar lite musikarkeologi – Link Wray

Artist & skiva: Link Wray – 3-Track Shack (Ace Records)
Betyg: ♣♣♣♣

Link WrayI början av 1970 återvände Link Wray från ett hektiskt turnéliv som krävde lite nedvarvning. Sen starten på hans karriär 1956 hade musiklivet förändrats mycket och nu så här i efterdyningarna på Woodstock och dansande hippiesar fanns ett behov av en musikalisk stil som mer speglade den tidsåldern. Han hade ju tidigare sysslat med ren rack rock inspirerad av Elvis och de andra stora men med mer skit under naglarna. Han hade då gjort sig ett namn som en riktig gitarrguru.

Han hade redan utkasten till ett antal låtar och snart hade han stängt in sig på broderns gård mitt ute i vildmarken för att få lite ro. Resultatet nådde skivdiskarna 1971 i form av tre skivor. ”Link Wray”, ”Mordicai Jones” och ”Beans and Fatback”. Dessa tre skivor har nu samlats på en dubbel-cd under namnet ”3-Track Shack” från bolaget Ace Records. En antologi alltså och det har blivit dags att utöva lite sund musikarkeologi som vi på Blaskan gillar så mycket.

Låt mig börja med att döda en förväntan ni läsare kanske har. Albumet innehåller 70-talsinspelningar, alltså låter det som tidens musik inte som den Link Wray gjorde med låtar som ”Run Chicken Run” eller ”Apache”. Det är snarare Country, 70-talsrock, blues, folkmusik och pop som har färgat materialet på albumet. Ett annat lite utropstecken är att Link Wray tidigt gjorde sig känd för sina instrumentala låtar, ett tänk som lade grunden för surf-rocken med artister som Dick Dale. På 3-Track Shack sjunger han mer än han spelar gitarr.

De här omständigheterna gör inte albumet mindre intressant, snarare tvärtom. Det är ju som med en arkeologisk upptäckt, det sätter allt i ett nytt ljus och visar en annan sida än den vi har intalats. Det är helt enkelt en annan sida av myntet hos en artist som alltför länge bara har haft kultstatus. Dags att ändra på det och låta Link Wrays storhet få ett större genomslag med andra ord.

Det är mer rått, väldigt annorlunda men också mer troget rötterna i musiken som är de faktorer som har präglat de tre skivorna. Bluesen tittar fram allt som oftast i låtar som ”Crowbar” och ”Tail Dragger”. Här morrar det underfundigt på ett så där farligt subversivt sätt. I ytterligare en av blueslåtarna, ”The Coca Cola Sign Blinds My Eyes”, låter hans  röst till och med väldigt svart. Det är lite ovant att höra Link Wray sjunga men det är samtidigt ingen amatör som försöker ge hals. Tvärtom har han en talang också för detta.

Låten ”Water Boy” är så där extremt bluesig och liksom allt material på skivan söker den rötterna. I det här fallet är det låtarna som sjöngs på bomullsfälten och deltabluesen som ligger till grund. Ett monotont men skönt gungande sväng blir resultatet. När man hör låten börjar man nästan undra varför Link Wray så länge dolde sin kärlek till bluesen. Han gör den utmärkt, men är inte vidare känd från tidigare skivor för att ha spelat blues.

Samma fenomen avslöjas i en låt som ”From Tulsa to North Carolina”. Bluesen svävar över anrättningen och det svänger brutalt utan att bli bullrande. Det är svänget som får i centrum och som det gör det. En självsäker plats är vad låten skaffar sig och när pianot får trilla loss i ett hejdlöst sväng mot slutet i pianoriff och ackord blir man lyckligare än på mången dagar. Han fullbordar blues-cirkeln med Leadbellys klassiker ”In the Pines” som också Nirvana har spelat in på plattan ”Unplugged”.

I låten ”On the Run” hörs rätt många ekon från Creedence Clearwater Revival. Präglat av rötterna igen och en del countryinspiration låter det precis så distinkt som CCR gjorde runt skivan ”Cosmos Factory”. Låtens uppbyggnad med ett långt musikaliskt parti i mitten för att sen börja om där den började är ett upplägg som också det känns igen från bl a CCR. Det blir aldrig övertydligt dvs apar efter, utan är istället små glimtar och ögonkast som man själv får bena ut.

Också i ”Son of a Simple Man” anar man en av countryns stora nyskapare i bakgrunden nämligen Gram Parsons. En slags lek med konceptet där country utgör grunden men som också får se sig kombinerad med andra musikstilar som pop, rock och folkmusik. I ”Son of a Simple Man” leker Link Wray med rytmerna för att skapa en låt som liksom gungar från fotsulorna. Slutresultatet blir därefter, bra så in i h-e och det är inte utan att man gungar med hela vägen.

Link Wray Anthony PepitoneLink Wray var ända till sin död mest känd som gitarrkungen. Den rollen kan man inte ta ifrån honom, han var en fantom på instrumentet. Det är ändå dags att omstöpa den bilden då han hade mycket mer att visa upp vilket albumet visar. Foto: Wikimedia Commons Anthony Pepitone

Också folkmusiken får ett stort utrymme där både mandolin och akustiska gitarrer får konkurrens från mjukare anslag på den elektriska. ”Precious Jewel” är en av de där glittrande juvelerna på albumet. Dess folkmusik som ligger till grund behandlas både med vördnad men nalkas också med mycket lekfullhet och nyskapande. Ett drag som var typiskt för tidsepoken. Här lägger Link Wray definitivt ytterligare en pusselbit till en mer komplex bild av hans musikskapande, spännande!

I ”Beans and Fatback” döljer inte längre Link Wray att det är folkmusik det handlar om, där tar han steget fullt ut i en dansant folkmusiklåt som svänger och vränger tills den håller på att vränga sig själv ut och in. Det svänger, klöser och det är som sagt svängvänligt från fotbladet upp till höften.

Redan i nästa låt vänder Link Wray på steken 720 grader och låter rocken flöda på ett sätt som får allt att gunga. ”I’m So Glad, I’m So Proud” svänger och klöser den också men på ett helt annat sätt än den föregående låten. Här gungar gitarren loss och morrar nästan hotfullt. Distortion och en stärkare inställd på ”jävligt styggt” ser till den saken. Grund-rytmen anger svänget som är mördande och ovanpå allt sjunger Link Wray ut. Det är ljuvligt och sanslöst på en och samma gång. Albumets stora överraskning är skapad.

Sammanfattningsvis är skivan fullspäckad med varierat material av många olika schatteringar. Det är högoktanigt och mycket bra. Albumet lägger dessutom till en viktig pusselbit till bilden av artisten Link Wray och är därför en extremt viktig utgåva. Kan man få så mycket mer av en skiva som har nästan allt? Det här är skivan alla som beundrar de mer klassiska Link Wray-låtarna bör skaffa omedelbart.

In Memoriam – Prince är död

PrincePrince är död, länge leve Prinsen. Foto: By Zarateman – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=38129278

Det finns inom musiklivet några nyckelord, ”multiinstrumentalist” är ett av dessa. Det säger kanske inte så mycket mer än att en person är kapabel att spela alla instrument själv. Men säger man ”Prince” då förstår man ordet bättre. Prince Roger Nelson som var hans fullständiga namn är tyvärr död. Han hittades i sin studio i Paisley Park Minnesota där han vanligtvis spelade in sin musik. Det var under torsdagen den 21:a som hans livlösa kropp hittades.

Få har som han betytt så mycket för modern dansmusik. Hans storhetstid var egentligen 80-talet då hans gränsöverskridande funk och glittriga dansmusik satte standarden för hur denna genre skulle låta. Låtar som ”Purple Rain”, ”Kiss”, ”When Doves Cry”, ”Little Red Corvette”, ”Sexy MF” eller ”1999” är fortfarande klassiker. Han hade visserligen fortfarande kultstatus och en hängiven fanskara, men efter 1990 gick kanske inte hans karriär längre som på räls.

Oavsett om han var bortglömd eller inte så kan ingen förneka Prince storhet som artist. I USA talar man om vissa artister som ”crossover” vilket kan betyda att de korsar musikaliska skiljelinjer. Det kan också känneteckna någon som går hem hos flera etniska grupper i samhället vilket är lite ovanligt. Prince var just en sådan artist. Han gick hem hos afroamerikaner och han gick samtidigt hem hos både latinos och vita.

Det bländande gitarrspelet, förmågan att spela både bas med slap, synthesizer och trummor gjorde honom dessutom unik. Han var duktig på alla instrumenten, det plus allt det andra gjorde honom till ett unikum. Också förmågan att skriva låtar som gjorde honom både världsberömd men också intrikat som kompositör, blev ett av hans kännemärken.

Prince blev 57 år gammal och sörjs av fans runt hela världen. Det är en unik artist som har gått ur tiden och naturligtvis böjer vi på Blaskans redaktion våra huvuden i både sorg och beundran. Tack för musiken och vila i frid Prince!

Uffe lyssnar in sig på Wolfmother

Artist/Skiva: Wolfmother – Victorious
Betyg: ♣♣♣

WolfmotherWolfmother från Australien är något av en musikalisk gåta. Många vill se dem som hårdrock, andra som rock med inslag av stoner och influenser från 70-talets proggrock. Själv vill jag nog stryka ”hårdrock” från listan, de har helt enkelt ett väldigt mycket bredare register. Men visst luktar det 70-tal lång väg och visst finns inslag av influenser från storheterna från perioden. Här brottas inslag av både proggenrocken som sagt, men i vissa låtar också tidiga Black Sabbath och Uriah Heep.

Ibland är angivelsen av tonen tung och riffig med mycket känsla för rock. I låtar som ”The Love You Give” blir detta övertydligt. Efterföljande titellåten ”Victorious” lika rockig men med mer pop i melodin. Här finns gott om anslag på framför allt gitarrerna som skvallrar om att gruppens ledare sångaren och gitarristen Andrew Stockdale förmodligenhar en diger samling Sabbath-plattor hemma. De tunga Tony Iommi-influerade riffen vilar tungt över delar av den sist nämnda låten.

”Eye of the Beholder” avslöjar att också en grupp som Uriah Heep har betytt en hel del. Och vem har inte en hel del att tacka dom för? Tyngden, tempobytena, spacade byten av teman och Hammondorgeln som ligger som en matta talar sitt tydliga språk. Sämre förlagor kan man hitta och här kittlar det dödsskönt i kistan så långt. Man vill helst bara dansa som en stenad hippie över tiljorna när tonerna ringer ut. Kanske vore ett sånt tilltag lite korkat så jag låter bli, men högerfoten klappar ivrigt takten.

Det är också genomgående gott hantverk på instrumenten, det märks att medlemmarna är väldigt sammansvetsade och durkdrivna. Gitarrsoundet utgör grunden men det lämnas också utrymme åt arrangemang med Hammondorgel. Bas och trummor blir mer staffage-figurer men funkar utmärkt också där de tittar fram. Takter och baktakter, rytmbyten och byten av teman på låtarna är legio snarare än undantag. Också det för att öka kopplingen till den progressiva rocken.

Finns det då några baksidor med skivan? Jo det gör det faktiskt! För det första anstränger sig Wolfmother sig stenhårt för att kunna låta som sina förlagor. Så hårt att det nästan, men bara nästan, hotar att spricka. Det är som om man som på de tidiga albumen inte riktigt litar på att lyssnaren själv kan avgöra vad de har för husgudar och istället blir det övertydligt. Det i sin tur är lite tråkigt eftersom kärleksfulla små glimtar oftast fungerar bättre men framför allt inte blir så svulstiga.

Det andra är att det har letat sig in en låt som inte riktigt lever upp till samma nivå som många av de andra. ”Pretty Peggy” är lite av en pekoral och lite så där flirtande med en publik som vill ha något gråtmilt för hjärtat. Den blir lite av en kompromiss och kanske inte tilltalar mig lika mycket, men å andra sidan är ju smaken som baken – kluven. Så vem vet, lyssna själv och avgör.

Jag blir till sist ändå kompenserad i form av låtar som ”Gypsy Caravan” och ”Eye of the Beholder”. Här gungar det till under mina 47:or och snart är jag inne i en åkning som jag sent glömmer. Visst är det övertydligt igen och det fullständig stinker 70-tal, men det gungar också hejdlösa mängder. 47:orna klappar ivrigt takten och det är ett gott tecken som står som ett järtecken i skyn. Jihhhaaaaa, rocken lever!

På det hela taget ett rätt bra arbete men här och var lite väl övertydligt och en låt jag inte riktigt ser som lika bra kvalitativt ger ändå det rätt hyfsade betyget tre i min bok. Det är bra, stundtals riktigt bra men det är också lite ojämnt och kanske inte helt subtilt. Framför allt inte var ifrån alla förlagorna härstammar från. Trean är med lite mersmak då det mesta av materialet får mig att dansa jitterbugg.

Uffe låter sig imponeras av The White Buffalo

Album: The White Buffalo – Love and the Death of Damnation
Betyg: ♣♣♣♣♣

The White BuffaloBakom pseudonymen White Buffalo döljer sig artisten, låtskrivaren och estradören Jake Smith med medmusiker. Musiken är så kallad Americana som är en stil baserad på Countryns sköna toner med inslag av både folkmusik, pop och rock. Genren har flera namn som Alternativ Country, Nycountry och så vidare. Som alla vet har ju kärt barn många namn och skillnaderna mellan de olika genren är ibland svår att definiera.

Det gemensamma för skivan är det varierade och mycket välklingande ljudet som stiger ut ur högtalarna. Det är dessutom det mycket varierade inslagen i låtarna och varifrån inspirationen kommer som gör detta till en stor skiva. Här ryms drag av soul, jazz, pop, rockabilly, rock och gospel för att nämna några källor. En spännande anrättning som får en att vilja lyssna mer med andra ord. För allätaren som gillar det gränsöverskridande är skivan rena julafton.

Det kretsar ofta kring det mer lågmälda och nedtonade. Det anslaget behärskar White Buffalo eller Jake Smith till fullo. Låtar som ”Radio With No Sound” är i det närmaste fulländade i sin melankoli. En överjordiskt vacker låt där balansen mellan det nyskapande och det traditionella åter blir övertydligt. Det är känslan för melodierna som gör det och som Jake Smith gör det. I den här typen av låtar som skiva kryllar av, är det som om han med en pondus som nästan är overklig han visar var skåpet ska stå.

En annan låt i den här genren är ”I Got You”. Med gästsjungande Audra Mae som Jake Smith sjunger duett med, lyfter låten flera hack till dess den nästan svävar fram. Skickligheten i låtskrivandet och en nästan brinnande känsla för musiken gör det hela underbart och mer. Det och det faktumet att det hela känns både dynamiskt och spännande som sätter pricken över i.

Att ”I Got You” finns med två gånger i två olika versioner där den är mixad olika, gör den bara än mer njutbar. En stor låt kräver nästan en repris och bara att få höra Audra Mae:s inlevelsefulla och otroliga röst är mödan värd. Hon påminner lite i sångstilen med en annan favorit nämligen Ane Brun.

Med den gränsöverskridande filosofin bakom låtarnas rötter görs det hela mer än lyssningsvärt. Ta bara en låt som ”Last Call to Heaven” där Jake Smith mitt i låten har lagt in ett brake med inslag av jazz framfört på en trumpet så förstår ni att ordet ”gränsöver-skridande” knappast är ett missbrukat ord i sammanhanget. Här bjuds vi på en musikalisk resa som är både spännande och överraskande.

I låtar som ”Where Is Your Saviour” börjar jag dessutom ana ett oanat släktskap med en annan musiker jag har stor beundran för. Här klingar de synkoperna ut och snart avslöjas inspirationskällan tidiga Cat Stevens låtar från 70-talet. Sämre förlagor kan man verkligen ha, men det blir samtidigt aldrig övertydligt. En homage är väl snarare ett sätt att uttrycka vad Jake Smith har lyckats med i den låten.

Här och där biter det också till. Låtar som ”Dark Days” svänger kopiöst och här får man under inga som helst omständigheter sitta stilla. I ”Chico” får både Mexikansk Mariachi-tradition och pop utrymme. Här svänger det som aldrig förr och det Mexikanska blåset lär jag inte glömma i första taget. Jake Smith svänger till och med till låten med valstakter.

Det är med andra ord ingen kan anklaga honom för att sakna idéer, men inte heller säga att det hela lider av överbelastning. Hela tiden är det sparsmakade snarare ledstjärnan och det blir aldrig svulstigt vilket känns mycket befriande. Det traditionella får hela tiden stoltsera tillsammans med det nyskapande. Det tydligaste exemplet på det är den utmärkta ”Go the Distance” där balansen mellan de två skiner som en vårsol.

Det är likadant med det grymma stompet i ”Modern Times” eller rockabillyinspirerade ”Rocky”. Här svänger det av  bara katten och jag gissar att det är få som kan sitta still, särskilt i en låt som den sist nämnda. Det smarta och som är genomgående för hela skivan, är att trots sitt annorlunda anslag är det samtidigt väldigt traditionellt. Det är balansen som hela tiden gör skivan både dynamisk och lyssningsvärd. Extremt spännande och utmanande för öronen med andra ord.

När soulsmäktande ”Come On, Come On In” sätter igång är jag helt såld. Här doftar det både Joe Cocker, sentida produktioner av Solomon Burke såväl som körarrangemang från tidigt sjuttiotal. Inspirationskällor till sångarrangemangen och stilen doftar till  av både Pink Floyds Dark Side of the Moon och Rolling Stones med en ung Mick Taylor med i gruppen. Helt enkelt grymt imponerande och minst sagt spännande precis som alla skivor borde vara i den bästa av världar.

Den här skivan är ingen dussinprodukt om man ska sammanfatta det. För den musikintresserade vankas mumma och man kan knappast gå förbi skivan utan att låta sig svepas med. Urstarka låtar, snygga avskalade arrangemang, snygg balans mellan de olika elementen i musiken och många bottnar i inspirationskällorna gör att skivan inte står still i en enda låt. Här och där små musikaliska kärleksförklaringar till andra artister men på ett mer subtilt sätt än det övertydliga.

Jag tvekade först men toppbetyget är nog snarare ett måste än ett tvång. Japp, toppbetyget är ett faktum som inte går att undvika. Femman är säkrad från en stilsäker musikskapare med en bred repertoar vars kunskap och känsla får skivan att levitera. Jag säger tack så mycket till Jake Smith genom att citera: ”I Got You”.  Storartat Jake, storartat.

In Memoriam: Sir George Martin är död

George MartinGeorge Martin arbetade in i det längsta i alla de projekt där han var inblandad. Här ses han i studion under projektet ”Love” där han mixade om, producerade och arrangerade om utvalda Beatleslåtar åt Cirque de Soleil som sedan användes i deras shower. Det hela gavs också ut som ett nytt album under namnet ”Love”. Foto: Wikimedia Commons

George Martin ljudsnillet bakom The Beatles är död vid 90 års ålder. Om John Lennon och Paul McCartney var radarparet bakom låtarna så var George Martin mannen bakom det mesta av deras ljudverk. Han var inte bara gruppens självskrivne producent, han var dessutom den som upptäckte gruppen och såg till att de fick skivkontrakt. Han var alltså i högsta grad en av dem som låg bakom det största fenomenet rockvärlden hittills har sett. Han kallades därför länge ”The fifth Beatle” – den femte Beatlesmedlemmen.

Det började med att Brian Epstein, gruppens manager, kontaktade George Martin som redan jobbade för Parlaphone Records. Gruppen hade misslyckats med att få kontrakt med Decca och nu vände de sig till den redan etablerade Martin för råd. Han fick höra en demotape inspelad av Decca men blev inte imponerad först, det han fastnade för var Paul McCartneys och John Lennons sångröster och det blev inledningen.

Epstein och Martin hade ett möte på Martins arbetsplats i den numer så legendariska Abbey Road Studios i London och snart blev det klart att gruppen hade fått sitt eftertraktade kontrakt. Vid den här tidpunkten var fortfarande Pete Best trummis i bandet och när de fick göra en audition i Abbey Road Studios var det många inklusive Martin som var mindre imponerade av hans förmåga bakom pukorna.

När gruppen så gick in i studio för att spela in sin första egna låt ”Love Me Do” hade Best redan fått gå. De hade visserligen redan spelat in andras låtar förut, men vägrat att ge ut den av skälet att de ville spela in egna kompositioner och de hade också backat upp andra artister tidigare. På ”Love Me Do” ersattes Best tillfälligt av studiomusikern Andy White. Ringo Starr som blev gruppens näste trummis medverkade på tamburin i låten. Sagan The Beatles var inledd.

Succén var given och gruppen slog igenom med buller och bång 1962, resten är som det heter historia. Mannen bakom gruppen var fram till 1970 då de splittrades alltid George Martin. Han producerade samtliga album gruppen spelade in under sin karriär men han var i allra högsta grad den som låg bakom mycket av gruppens sound som kom att bli så stilbildande. Många andra band, bl a Rolling Stones var mäkta avundsjuka på The Beatles och deras överdådiga resurser i form av teknik andra bara kunde drömma om.

De ljudmässiga innovationerna var som alltid mästerhjärnan George Martin som låg bakom. På den här tiden hade banden man spelade in med få kanaler vilket inte medgav att man kunde spela in många instrument i stereo. För att komma runt problemet lät Martin en elektronik-tillverkare ta fram en speciell kabel som genom att seriekoppla flera bandspelare kunde få dessa att starta samtidigt. Han kunde därmed utnyttja fler kanaler vilket i sin tur medgav massiva musikarrangemang.

Ett annat trick hittar du i låten ”Being fot the Benefit of Mr. Kite” från Sergeant Pepper-albumet. Martin och ljudteknikern Geoff Emerick hade spelat in två Hammond-orglar. Martin spelade den ena och Lennon den andra. De hade dubblat hastigheten på bandet men var fortfarande inte nöjda med resultatet. Här gällde det att gnugga geniknölarna innan någon tappade tålamodet.

För att råda bot på detta missnöje instruerade Martin därför Emerick att klippa upp bandet och kasta upp det i luften för att därefter pussla ihop det bit för bit. Efter ett antal övertidstimmar och med gråten i halsen kunde man konstatera att man var nöjda med partiet som bara var ca 10 sekunder långt. En del historier talar om att processen gjordes om en gång, alltså att bandet klipptes upp två gånger innan man var nöjda men den delen av historien är obekräftad.

George Martin var förutom demonproducenten också den som arrangerade så gott som alla låtar åt The Beatles. Symfoniorkestrar, blåsarrangemang och körer var alla hans verk. Han fick sitt erkännande när McCartney senare i en intervju för tidningen Rolling Stone berättade att: ”George Martin was quite experimental for who he was, a grown-up.”.

Lennon däremot var efter Beatles uppbrott mindre imponerad och menade att många gjorde anspråk på att vara de som skapade Beatles, men få andra än gruppen låg bakom det faktumet. Han skrev vidare att en låt som ”Revolution 9” helt hade arrangerats och producerats av honom själv och Yoko Ono. Senare tog han dock tillbaka alla uttalanden med motiveringen att ”hans ilska hade tagit överhanden”.

George Martin The BeatlesDet var som den femte medlemmen i gruppen The Beatles George Martin kom till sin fulla rätt som producent, arrangör och uppfinnare av ny teknik för ljudinspelning. Här ses han i studio 1966 tillsammans med George Harrison, Paul McCartney och John Lennon. Foto: Wikimedia Commons

George Martin hann under sin livstid arbeta med fler artister än The Beatles. Han jobbade bland annat med Cilla Clarke och Paul McCartneys projekt gruppen Wings som han startade efter uppbrottet från The Beatles. George Martin arbetade också med band och artister som Gerry & The Pacemakers, America, Jeff Beck, John Williams, Ultravox, Neil Sedaka, Cheap Trick, Kenny Rogers, Celine Dion, The Who och Elton John för att nämna några.

Han producerade ledmotiven till Bondfilmerna ”Goldfinger” och ”Live and Let Die”, i den sist nämnda samarbetade han därmed återigen med Paul McCartney. Tillsammans med sonen Giles Martin producerade och arrangerade han om Beatles-låtar åt Cirque de Soleil. Namnet på projektet som blev cirkusens show-musik var ”Love”, låtarna i dess re-mixade version gavs ut som album under samma namn.

En stor man har alltså gått ur tiden. Hans uppfinningsförmåga, kunskapen om ljud och arrangemang och det sound han skapade åt The Beatles var lika mycket hemligheten bakom deras succé som gruppens förmåga att skriva underbara låtar. Med all rätt adlades han för sina insatser och det är på många sätt ett universalgeni och en person som representerade en epok i musikhistorien som nu har gått ur tiden.

För den som vill lära sig mer om det legendariska arbetet bakom alla succéer rekommenderas DVD-boxen ”Produced by George Martin” som också finns som Blue Ray. Blaskan sörjer naturligtvis denne gigant men som alltid lever hans arbete kvar i den geniala musik han var med och skapade.

In Memoriam – David Bowie: Five Years

Five years sjöng han, fem år. Det gick liksom bara rakt in utan filter eller frekvensmodulator. Effekten var elektrisk, skakad men inte rörd kan man säga. Det hela utvecklade sig till en kärlekssaga som varade de fem åren och längre, en hel livstid faktiskt. För när jag äntligen med svettiga fingrar höll i plasten och lät nålen sjunka ner i de utkarvade spåren strömmade magi ut genom ljudlådorna.

Bara omslaget var värt allt, jag säger det igen: ALLT. The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars var inget mindre än magi. Det var ett musikaliskt mästerverk, ett fullständigt berusande euforiskt blixtnedslag samlat i ett enda album. Hade inte konventionen och den strikta miljön hindrat det hade jag målat en blixt över ögat där och då som en koncentrerad ljungande homage till den störste.

David Bowie Top of the Pops 1974En av vår tids stora musikartister David Bowie har gått bort i cancer vid endast 69 års ålder. Hans musik och hans uttryckssätt var unikt och han lämnar ett stort tomrum efter sig. Bilden är från Top of the Pops 1974. Foto: ”David Bowie – TopPop 1974 10” by AVRO – Beeld En Geluid Wiki – Gallerie: Toppop 1974. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

När jag sen upptäckte hur musikaliskt mångsidig denne David Bowie var kändes han inte bara relevant utan också spännande. Inköpet av plattan ”Low” och ”Station To Station” kändes som en musikalisk vitamininjektion. Det fanns en uppsjö att njuta av och så fortsatte det år efter år. För att inte tala om de första stapplande stegen som The Thin White Duke med plattan ”Young Americans”. Den vita sofistikerade soulen var visserligen aldrig så svart som dess afro-amerikanska motsvarighet, men var ändå ett unikt grepp.

Visst fanns de dåliga perioderna som inte alls nådde samma höjder, visst fanns låtar som inte höll måttet men till och med på hans sista plattor tog han sin revansch. Trots det var det de där åren – five years – som aldrig kommer att släppa sitt magiska grepp och som inte heller kommer att förloras i tid. Låtar som ”Bewley Brothers”, ”Starman”, ”Warzawa”, ”Always Crashing In the Same Car”, ”Station to Station”, ”Andy Warhol” är tidlösa klassiker och listan kan göras hur lång som helst.

Nu har denna unika artist tystnat och en färgstark personlighet har gått ur tiden. Få eller inga kan fylla detta tomrum för han var en unik artist. Litterära texter och referenser till litteratur i dessa, annorlunda musikaliska lösningar, alltid sökandes nya vägar att skriva låtar, musiker som fick briljera, alltid någon överraskning på lager var kännemärkena som gjorde honom till ett unikum. Lyssna bara på hur Robert Fripps gitarr får måla upp nya musikaliska horisonter i en låt som ”Scary Monsters (And Super Creeps)”

Den viktigaste biten i hans skapande var dock kombinationen mellan musiken och teatern. Han hade ju ett förflutet som student av pantomimteater vilket många gånger märktes i både bild och sceneri. Han tog ofta hjälp av detta grepp för att förhöja effekten och den blev snart ett av hans kännemärken. Titta på omslagsbilden till skivan ”Heroes” så får du se. Ett annat var bisexualiteten och anspelningarna på det androgyna som kom att prägla just de där fem åren som blev så avgörande.

David Bowie tocando en el festival "Rock in Chile", celebrado en Octubre de 1990 en Santiago de Chile.

Teatern var ett av David Bowies viktigaste uttryckssätt. Här en bild från början av 80-talet där man märker dess närvaro. Han hade tidigare studerat pantomimteater vilket han ofta kom tillbaka till i både bild och uttryckssätt. Foto: ”David Bowie Chile” by Jorge Barrios – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Det är inte en dussinartist som har gått ur tiden, tvärtom är det en med extremt många idéer och ett unikt sätt att framför allt. Tomrummet kommer därför bli stort, kanske för stort. Många av dagens dussinartister kommer ju faktiskt inte ens i närheten kvalitativt. David Bowie gick sina egna musikaliska vägar, nu har han gått ur tiden vid endast 69 års ålder. Vi på Blaskan sörjer en stor artist. Som vanligt finns det dock en liten tröst i allt elände och det är all den musik som han lämnade efter sig som ett arv till eftervärlden.

David Bowie förtjänar all respekt och all heder för ett så rikt arv. Det han lämnar efter sig är mer än de flesta hinner under sin livstid tillsammans. Kom ihåg att i hans låtskatt ingår också andras låtar som ”All the Young Dudes” som spelades in av Mott the Hoople eller produktion och medverkan på Lou Reeds album ”Transformer” som producerades genom hans produktionsbolag Main Man.Respekt David, respekt men också en sorg bortanför alla gränser.

In memorian: Lemmy Kilmister

Ibland är myten större än verligheten. Vad sägs om all historier kring Lemmy Kilmister, bandledare för Motörhead, han är verkligen myternas mästare men också musikens store domptör. Nu har han gått ur tiden 70 år gammal som en direkt följd av den cancer han kämpade mot in i det sista. Där hann verkligheten ikapp myterna men ändå. Vad sägs om den att hans berömda vårtor på ena kinden var försäkrade för att de var så mycket ”han”? Eller den om namnet ”Lemmy”, egentligen hette han ju Ian Fraser i förnamn.

Nancy, Sid and LemmyLemmy med polarna Nancy Spungen och Sid Vicious på en klubb (troligen 100 Club eller Roxy) ca 1977 i London. Lemmy var under den här perioden en återkommande gäst och bekantskap i punkkretsar där han gärna umgicks med folk.

Namnet ”Lemmy” sägs ha uppkommit 1977. 1975 hade han fått lämnat bandet Hawkwind och letade efter musiker till ett nytt projekt han smidde på. Myten säger att han knarkade för mycket för bandets smak, det i ett band som var kända för sina stort tilltagna intag av allehanda medikamenter. Sanningen var att han ertappades med onämnbara piller och ampuller i fickorna då bandet skulle åka in i Kanada och vägrades därför att få resa in. Bandet som därmed fick ställa in delar av turnén blev inte gladare än att de avskedade honom.

Under den perioden var kyrkråttor rika i jämförelse med Ian Fraser och följden sägs ha blivit att han hela tiden fick låna pengar för att över huvud taget ha råd. Hans standardreplik blev ”Lend me…” (låna mig….) som på cockney-dialekt blev lemmy. Det hette ”lemmy a fiver” ”Lemmy to the next week” och snart hette han helt enkelt ”Lemmy”. En variant av Lemmy-myten handlade om att hans namn på Walesiska där han föddes, skulle vara slang för ”engelsman”. Den myten är numer avfärdad då den första varianten anses vara den rätta.

Lemmy lånade på och under de här åren fick han många nya vänner inom en helt annan genre. Det jag tänker på är punken som exploderade 1976-1977. Lemmy hängde med både Sid Vicious och Joe Strummer på klubbar som Roxy och 100 Club i London. För att ha råd var fortfarande repliken ”Lemmy a tenner” antagligen gångbar. Men saker och ting såg ljusare ut, han hade nu börjat forma det som han hela tiden hade siktat in sig på – bandet.

Låten ”Motorhead” skrevs åt Hawkwind av Lemmy strax innan han avskedades ur bandet 1975. Den kom att bli hur tokviktig som helst för den redan framväxande punken, lyssna
t ex på gitarrackorden och känn historiens vingslag som är lätt igenkännbara.

Den första gruppen efter Hawkwind såg dagens ljus redan samma år han lämnade dessa – 1975. ”Bastard” var ett rätt träffande namn då Lemmy aldrig ville eller kunde anses som rumsren. Bjöd du hem den killen hade du antagligen fått utegångsförbud i tre år framåt av dina föräldrar och det var det som var grejen – Lemmy ville och kunde framstå som både förförisk och farlig. Han var Rock personifierad på så många plan och det var detta som nu började uppmärksammas med gruppen.

Snart bytte gruppen namn till Motörhead efter den låt som Lemmy hade skrivit åt Hawkwind strax innan han hade avskedats av gruppen. Låten anses ha varit ett förebådande av vad som komma skulle, punken hade fått en förebild i en låt som formade delar av dess sound. Namnbytet kom efter att deras manager hade tyckt att bandnamnet aldrig skulle ge dem en spelning på TV-programmet ”Top of the Pops”. Lyssna på låten och främst gitarrerna som ansågs stilbildande och som inspirerade punken.

Gruppen bestod förutom av Lemmy av ytterligare två medlemmar Larry Wallis och Lucas Fox som var vänner sedan tidigare och hade då spelat i andra band som UFO. Snart ersattes de av gitarristen ”Fast” Eddy Clarke och trummisen Phil ”Philthy Animal” Taylor. Den senare dog också tragiskt nog för bara dryg en månad sedan. Den nya uppsättningen blev den mest klassiska för snart var det dags för ett genombrott.

Lemmy och Motörhead satsade mycket krut på energin men faktum är att de också lyckades nyskapa en hel del saker. Här ett exempel på Lemmys unika basstil som mer liknade hur man spelar kompgitarr eftersom han var gitarrist från början.

Den 21 augusti 1977 såg debutalbumet Motörhead dagens ljus för första gången och världen var inte sig lik efter det. Inspirerade av både Sex Pistols, Ramones och Stooges men framför allt sig själva skapade bandet ett megaröj som sällan hade hörts tidigare. Allt gick i överljudsfart och snart var deras sound både känt och beryktat. Kommande band som Metallica var devota fans och lät sig mer än gärna inspireras.

Bandets nästan punkinspirerade enkelhet med mer tonvikt på fart och känsla än finlir, blev synonymt med dem. Stilbildande blev det också då det kom att betyda en hel del inte bara för Metallica utan också för Thrashen som växte fram 4-5 år efter debuten. Hela New Wave of British Heavy Metal-scenen (NWOBHM) kunde också skänka en tacksam tanke till Motörhead då också de hade inspirerats.

lemmy-kilmisterLemmy levde inte bara myten om rockstjärnan, han var bildens urfader. Det innebar att han drack och knarkade i lika hög grad som andra borstar tänderna, men han var unik i sitt slag på det sättet att han levde en dröm fullt ut. Den drömmen kommer nu försvinna och Lemmy är redan saknad.

Förutom musiken var spelstilen också stilbildande. Lemmy var egentligen kompgitarrist som hade fått ta över rollen som basist och snart hade han anammat en spelstil som byggde på just ackord och den spelstil som kompgitarrister använder. Kombinerat med Marshall-stärkare och olika boxar fick han fram ett ljud som lät som en startande Jumbo-jet nerpitchat till basregister. Philthy Animal uppfann i sin tur smattermuren med dubbla baskaggar som uppbackning som kom att bli så avgörande för Thrashen.

Ovanpå allt låg ett mangel av kompakt gitarr i kombination med basens väsande stämma och över alltihop Lemmys raspiga och sönderfrätta röst. Det var helt enkelt rock i deluxe-version. Få var det väl som vid debuten kunde låta bli att headbanga taktfast. En annan som inte kunde det var den hängivne fansen som headbangade sig till en hjärnblödning och som därmed dog lycklig efter 4 timmar av totalt kaos och skakande av huvud.

Lemmy stack aldrig under stolen med att han drack alkohol i mängder och åt mer tabletter med mer tveksam inverkan på fysiken än de flesta av oss. Han knarkade helt enkelt så det knakade i armvecket. För den moraliskt lagde är det lätt att fördöma och tro att han dog för att han levde ett ohälsosamt liv, själv skulle han nog se det mer som att han levde det liv han själv ville. Han var Mr. Rock och då fick det gå åt h-e om det var så ödet ville. Punkens attityd om att skita i allt satt kvar.

Som han själv uttryckte det i klassikern ”Ace of Spades”: ”You know I was born to lose, Gambling is for fools, That’s the way I like it baby, I don’t want to live forever”. Nu fick han som han ville. Men han kunde en sak som få andra kan, han kunde blicka tillbaka på ett händelserikt liv och säga: ”Jag ångrar vissa saker, men de flesta gjorde mig till en större människa”. Själv gråter jag över förlusten av en av de stora, men jag tröstar mig med att han nog inte ångrade mycket och att han uppnådde mer än de flesta. Det är stort om något.

Så återstår bara en sista homage till en riktigt stor personlighet och en ännu större musiker. Vad vore bättre än med en av de låtar han skrev och skapade så enväldig som jag är väljer jag  den akustiska versionen av ”Ace of Spades”. Håll till godo och till sist: respekt Lemmy!

Ulf Holmén

En ljuv tonslakt med Slayer

Artist & Album: Slayer – Repentless
Betyg: ♣♣♣♣

Tom Araya MikrofonDet var en tid sen Slayer med sångaren och bassisten Tom Araya i spetsen lät bättre. Med den nya plattan är de tillbaka i högform Foto: ”Slayer – tom araya – live 2006” by original by Daigo Oliva; crops and changes by de:user:JD – http://flickr.com/photos/daigooliva/232885070/. Licensed under CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons

Thrash var ju en gång i tiden när den dök upp på tidigt åttiotal metal-musikens stora stilbildare med sin kompromisslösa stil. Metal med klara drag av punkens energi och outtröttliga kärlek till det mer brutala i musiken är framträdande drag.  Flera grupper har sedan storhetstiden lagt av som Exodus, andra har ändrat stil och fått utstå spe för det som Metallica.

En grupp har dock bestått under hela denna period och det är Slayer. De har hållit sig trogna sitt sound och thrashen. Nu är de aktuella med ett nytt album och en ny gitarrist efter att Jeff Hanneman dog 2013. Förre medlemmen i Exodus Gary Holt har fått den tunga uppgiften att ersätta Jeff Hanneman men gör det storstilat. Den nya skivan ”Repentless” är precis så brutal som bara Slayer kan vara.

Det börjar faktiskt lite försiktigt med ”Delusions of Saviour” som lägger lite mer sordin på tonerna. Det vi bjuds på därefter är dock en helt annan historia. Smattrande dubbelkaggar, speed-trummor och wall of gitarr är inget att leka med särskilt inte i händerna på den här gruppen. Frustande, pustande och totalt kompromisslöshet är nog ord som letar sig in i min Cerebrala Cortex. Det är helt enkelt en skiva utan både hängslen, livrem och säkerhetsbälte. Det kan låta farligt men är i själva verket ljuvligt.

Kompromisslös musik ställs ju ofta mot musik full av kompromisser. I den striden är jag helt klart för den kompromisslösa. För vem vill lyssna på rockens motsvarighet till Sven-Ingvars? Slayers ”Repentless” är just antitesen till rockens motsvarighet till Sven-Ingvars. En ljuv tonslakt som inte värjer för mycket.

Gary Holt passar som handen i handsken som sagt. Efter Jeff Hannemans tragiska död blev det ju han som fick fylla rollen som den ena av två gitarrister i bandet. På denna skiva gör han så sin skivdebut och han gör det så bra att Hannemans minne visserligen är intakt men inte oersättligt. Det gnyr, gnisslar och morrar på det där rätta sättet från både honom och Kerry King. Men jag tycker mig också höra en ny entusiasm inför spelandet och jag inbillar mig att Gary Holt har inneburit att bandet har hittat en ny spelglädje.

Det låter tungt, riffigt och har många tempoväxlingar precis som Slayers patenterade koncept ska låta. Men det låter också potent, dräpande bra och intensivt vilket som sagt höjer ett och annat ögonbryn på i varje fall mig. De är helt enkelt tillbaka i stor stil och låter bättre än de har gjort på en tid och några plattor innan denna. Resultatet blir att de låter tyngre och farligare än på länge.

Repentless är helt enkelt plattan som bara lever sitt egna liv och generar det där som brukar kunna sammanfattas med ordet ”mer”. Det blir aldrig stillastående, det är både hotfullt och tilltalande och det är högoktanigt. Både välspelat och frustande på en och samma gång. Men framför allt är det skivan man inte kan sitta still inför, den är helt enkelt fullständigt bedårande i all sin farlighet. Metal-fans lär få sitt lystmäte tillgodosett och mer.

Är du som jag fullt införstådd med vad kompromisslös musik innebär och uppskattar denna, är Slayers nya helt enkelt ett måste. De är unika och nästan ensamma i sitt slag där de är en av de få kvarvarande grupperna i sin genre. De är inte bara det, de är en vital kraft som med tyngd och pondus visar var skåpet ska stå med en massiv vägg av välljudande tonslakter. I det ligger Slayers styrka och som de gör det .Köp, lyssna och njut.