Uffe Lyssnar På Nick Caves ”Skeleton Tree”

Artist: Nick Cave & The Bad Seeds
Betyg: ♣♣♣♣

Av rätt naturliga skäl är inte Nick Caves nya skiva betitlad ”Skeleton Tree” den mest muntra eller bullriga skivan i artistens karriär. Den är istället rätt inåtvänd och lågmäld. Anledningen är naturligtvis sonen Arthurs plötsliga död 2015. Den blott 15-årige sonens drogrelaterade olycka som slutade så olyckligt tog naturligtvis artisten hårt. Något som märks i musiken och texterna. Det är med andra ord en annan typ av skiva än många fans har vant sig vid från tidigare. Ytterligare bara en sida av en stor artists musikaliska skapande enligt mig.

Lyssnar man bara på musiken på skivan är den nedtonad, lite inåtvänd och ganska naken. Få instrument ingår för att skapa den där nerven som Cave är så bra på. Stilarna varierar mellan allt från visans tonspråk till brottstycken av jazz. Kontraster och disharmoni finns som vanligt närvarande som för att förstärka känslan av Caves förtvivlan. Det blir dock aldrig hopplöst eller bottenlöst deppigt. Det finns alltid nån liten detalj som engagerar och du liksom dras in i musiken vare sig du vill det eller inte.

Det är dock för texterna som den här skivan kommer att bli odödlig. Precis som Dylan, Patti Smith eller den nyligen bortgångne Leonard Cohen är Nick Cave först och främst en poet. Orden och hans diktarförmåga är det som bär helheten på sina axlar. Han kanske inte uppvisar så mycket likhet med de tidigare nämnda artisterna i sitt poetiska uttryck, men den gemensamma nämnaren heter trots allt poesi. Caves texter är som att öppna en poesiutgåva, det är bara att läsa och njuta.

Inte så underligt kanske att det är orden som som är det bärande både med tanke på temat eller Caves bakgrund som poeten och författaren. Sedan ett antal år tillbaka har han författat både poesi, dramatik, essäer, noveller och bidragit till delar av en biografi. Musiken blir precis som med Dylan, Cohen och Smith bärare av orden där orden beskriver och musiken kompletterar och uttrycker känslorna i toner. Det är där i den korsningen som ”Skeleton Tree” ska placeras in.

Det kan verka lite privat, ja kanske till och med lite kinky att lyssna och njuta av musik som handlar om så privata känslor som att säga farväl och att mista någon anhörig. Faktum är dock att det är oändligt vackert, lite mothårs här och där för att skapa disharmoni och lite spänning i musiken, riktigt bra texter och därför blir också helhetsintrycket gott. Detta är med andra ord inte Caves mest lättillgängliga skiva men en av de mer angelägna.

Ska man summera skivan är den trots allt värd sin vikt i guld. Detta trots att den kanske kan uppfattas som svår, privat eller nedstämd. Det är visserligen smärtsamt att lyssna på sorgen och saknaden men samtidigt väldigt vackert och intagande. Lite kantigt kanske men det bidrar bara till att göra skivan stor. Fyran är given, Cave är inte artisten som gör sina fans besviken i första taget. Inte ens när han blir så privat och grubblande som på ”Skeleton Tree”.

Om den kontroversielle Mr. Dylan

”Bob? Bob vem då? Jaså Bob Dylan, vad är det med honom?”
Ja, han har ju bara vunnit Nobelpriset i Litteratur. Visst känns väl konversationen igen. En annan som har förekommit är om han är värd priset eller inte. För få gånger har väl världen reagerat med sådan unison häpnad……och en del jubel förstås. Men vi kan lugna er på den punkten, visst är han värd priset även om det var oväntat.

Jo, jag vet att vissa anser att han inte förtjänar priset. Men meningen med artikeln är att visa att det sättet att se på det hela är helt fel. För även om vissa gör sitt bästa för att förringa Bob Dylans litterära ådra så finns den där. Delar av kulturens Sverige rasar förstås, Dylan är ju inte kvinna och en sån måste man ju i feminismens namn ha. Ebba Witt Brattström menar till och med att detta öppnar för att ge Beyonce litteraturpriset någon gång i framtiden. Jo det är klart, om vi vill ha litteratur som författas av andra åt en beställare av ett litterärt verk enbart avsett att sälja maximalt med kopior så fungerar det.

För till skillnad från Beyonce så skriver Dylan alla sina sånger själv. Han gör det dessutom inte först och främst för att sälja först utan för att skapa. Det är alltså en väsentlig skillnad mellan de båda och att jämföra de två är som att jämföra en Trabant med en Rover. Beyonce har dessutom till motsats mot Dylan inte en enda litterär ambition med de låtar andra skriver åt henne. Nej, Dylan är ensam i sitt slag på flera sätt.

Ta till exempel att Bob Dylan är något så unikt som den moderna tidens bard. Skalden som framför sina låtar till harpans stämma…..nej, jag menar gitarrens. Oftast kontroversiell och alltid med en utstucken haka. Folkmusiken han startade i ansågs mossig av en ungdomsgeneration, naturligtvis tog han upp den fallna manteln. Där alltså något ansågs förlegat fanns han och inte bara plockade han upp stilen, han gjorde den både litterär och populär igen.

När han så blev omslagspojke för den nya amerikanska folkmusiktraditionen passade han på att börja framföra den på elektriska instrument och så var hela etablissemanget bokstavligen ute efter att skära halsen av honom. Legenderna är många men en historia förtäljer att Pete Seeger, dåvarande vän och mentor, var tvungen att hållas tillbaka med fysiskt våld på Newport-festivalen 1965. Anledningen var att Dylan begick den hädiska greppet att framföra sina låtar på elgitarr, bas och kompad med trummor. Han hade enligt några blandat ihop folkmusik och rock/pop vilket var precis hans avsikt.

En del menar att den händelsen var något av det viktigaste i musikhistorien, andra att det var dödskyssen för den moderna folkmusiktraditionen. Och det är precis det Bob Dylan är, en kontroversiell artist vars verk lämnar få oberörda. Många älska honom och en del hatar honom. Hos de senare heter det att han inte kan sjunga, skriva låtar eller ens framföra dom. Fansen menar att han är genial. Men varför Nobelpris, och varför i just litteratur? Många menar ju att han har lite eller inget med litteratur att göra. Men ack så fel man kan ha, för det är precis det han har.

WASHINGTON D.C. - AUGUST 28: Folk singers Joan Baez and Bob Dylan perform during a civil rights rally on August 28, 1963 in Washington D.C. (Photo by National Archive/Newsmakers)

Barden, poeten och folkmusikern Bob Dylan är onekligen ett kontroversiellt men modigt val till årets pristagare i litteratur till Alfred Nobels minne. Här ses han med dåvarande flickvännen och medmusikern Joan Baez under en demonstration för medborgarrätt/konsert i Washington. Foto: By Rowland Scherman, National Archives and Records Administration – http://minnesota.publicradio.org/display/web/2011/05/21/dylans-career-in-photos/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17301218

Läser man Dylans texter upptäcker man relativt snart att det finns en rytm och en röd tråd genom allt. Han använder klassiska litterära knep som att låta en huvudperson berätta en historia där Dylan själv bara är förmedlaren. Han ser med den fiktive personens ögon det som sker och klär bara historien i en språklig dräkt. Detta är en tradition som går tusentals år tillbaka i litteraturen så inget unikt på så sätt. Nej, det är snarare lyriken och hur diktningen växer fram i hans texter. Det är som om man hade en diktsamling framför sig, inte en låttext. Det är där Dylan blir unik, precis som Tranströmer eller andra lyriker.

När man lyssnar med sitt inre öra på en text av Bob Dylan så märker man snart att det finns en rytm som sagt. Gör ett experiment, läs texten till säg ”Shelter From The Storm” eller ”Positively 4:th Street”. Snart hittar du en rytm, när du hör denna lyssna på låten med musik till. Det du upptäcker då är att musiken följer rytmen i texten och tvärtom, de kompletterar varandra. Synkront, kompletterande och konfrontation är det han arbetar med för att få till den där rytmen och det är nog gissningsvis alltid texten som är alltings början för den gode Bob.

Språket är både beskrivande, exakt men framför allt målande. Med små penseldrag och lager på lager bygger han upp en bild som med lyrikens metoder har en ansats och ett slut. Det är alltid en historia både i desperationens tecken som i ”The Ballad of Hollis Brown” eller i absurditeten som i ”Black Diamond Bay”. I den senare återfinner du för övrigt rytmen i texten igen. Långt fram i sin karriär var Dylan både socialt medveten och politisk i sina texter. Inspirerad av medborgarrättsrörelsen i USA tog han upp kontroversiella händelser som den i ”Hurricane”.

Låten handlar om den livs levande boxaren Rubin ”Hurricane” Carter som 1966 mot sitt nekande dömdes till livstids fängelse för ett mord han aldrig begick. Domen fastslogs trots vittnesmål som pekade ut andra än Carter. Rubin Carter benådades och frisläpptes först 1986. Enligt många, bl a Dylan, berodde domen enbart på att Carter var afro-amerikan och därmed ett lätt offer för ett rasistiskt system.

Att Rubens karriär inom boxningen gick åt h-e var inget som berörde maktens män och det var här den alltid lika vassa Dylan satte in sin dolkstöt. Återigen sticker den rebelliske och kontroversielle Dylan alltså fram hakan. Han blir själv talespersonen för anklagelserna mot ett likgiltigt etablissemang som lämnar en man att ruttna i en cell. Man kan knappast beskylla honom för att fega ur med andra ord. Det är istället en man som alltid går och alltid har gått sina egna ibland något säregna vägar.

bob-dylan-torontoBob Dylan genomgick i mitten på 60-talet en transformation till den mer elektriskt baserade i sin musik. Ett rent helgerån enligt vissa, en nytändning enligt andra. Som vanligt fick man konstatera att den alltid kontroversielle Bob Dylan hade lyckats reta gallfeber på hela etablissemanget. Precis som nu med andra ord. Foto: By Jean-Luc – originally posted to Flickr as Bob Dylan, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6699656

Det blir väl knappast sämre av att Dylans stora litterära förebilder heter Jack Kerouac, Woody Guthrie, Carl von Clausewitz, Arthur Rimbaud, Leo Tolstoy, Edgar Rice Burroughs, Luke Short, Jules Verne, H.G. Wells och Allen Ginsberg. Beatnik-poeten Ginsberg var dessutom en av Dylans vänner. Kärleken och fascinationen till Rimbaud delar han med en annan artist vi på Blaskan älskar nämligen Patti Smith. De andras storhet kan man väl knappast ens ifrågasätta. Leo Tolstoy räknas ju som en av litteraturvärldens giganter.

Woodie Guthrie är ju som bekant den moderna amerikanska folkmusikens fader och var också han en god vän till Dylan om än ytlig sådan. Hans liv slutade ju i djup olycka med en sjukdom som långsamt gjorde honom okontaktbar. Huntingtons sjukdom (Chorea) som Guthrie led av, förstörde långsamt hans hjärna och gjorde honom allt mer isolerad. Från sent 40-tal fram till sin död gled han långsamt in i ett isolerat mörker. Men en tid innan han dog 1967 hann den då blott 19-årige Dylan träffa sin stora idol och musikaliska ledstjärna. Det blev trots sjukdom flera möten, men till sist satte Guthries sjukdomstillstånd p för dessa.

Dylan har alltså en rätt diger samling litterära giganter att luta sig tillbaka mot och att tacka för sin egna förmåga att skriva texter. Att han har talang har ju naturligtvis hjälpt till. Knappast något Beyonce kan skryta med men som sagt, har dom snopp blir det stopp i feministernas värld. För som Dylan så klokt skaldade, ”The Times They Are a-Changing”. Han är ju trots allt både vit, privilegierad, man och därmed översittare i vår nya sköna värld. Tur då att Dylan kan skriva texter och att de är fullvärdiga för ett litteraturpris. Dylan – 30 – Beyonce – 0,  när väl Ebba inser detta faktum kanske hon kan bli lika prestigelös som Dylan när han sjunger ”Don’t Think Twice, It’s Alright”.

Cirkeln är sluten, Dylan består. Trots snopp, vit överhöghet när han i själva verket har försvarat amerikanska färgades rättigheter och andra ovidkommande kommentarer, så är det en litterär gigant som nu tar plats i Nobels Litteraturpris-annaler. Det är tur att vissa har modet, sorgligt när andra kräver ordet. För har man inget att säga är det ju bättre att inte säga något alls. Det har Dylan också visat med sin fåordighet när det gäller intervjuer och annat. Han hatar nämligen mediebevakning. Det är nog mest därför negativisterna är så putta, de vet ju inget om Dylans sanna natur och hans genialitet.

Uffe Lyssnar på Iggy Pops senaste

Artist/ Titel: Iggy Pop – Post Pop Depression
Betyg: ♣♣♣

Post Pop DepressionIggy Pops nya är ett stadigt verk utan att yvas för mycket. Vissa saker saknas, andra överraskar positivt Foto: By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=49403376

Namnet på det nya albumet ”Post Pop Depression” anspelar på två saker. Det första är att Iggy Pop nu är ensam levande medlem i det klassiska bandet Stooges. Efter både Ron och Scott Ashetons för tidiga död, är nu saknaden antagligen stor. Det andra är en ren spekulation som bygger på en rad antydningar från Iggys sida och som skvallrar om att kanske är detta sista skivan innan han pensionerar sig. Han har ändå uppnått 69 års ålder och kanske tycker han att det börjar bli dags men det är som sagt spekulationer.

På skivan samarbetar han med Josh Homme och Dean Fertita från Queens of the Stone Age (QOTS) samt trummisen Matt Helders från Arctic Monkeys. Josh Homme står dessutom som producent av albumet. Missförstå mig rätt, jag älskar det QOTS gör men jag tycker nog ändå att Josh Homme är halvt fel val åt Iggy Pop. Anledningen är helt enkelt att de två artisterna handlar om lite olika saker inom samma begrepp – rock.

Homme har under de sista åren orienterat sig mer åt det avancerade i musiken och istället hittat det uttrycksfulla. Det har skett på bekostnad av energin som fanns framför allt i hans tidigare band Kyuss men också i de tidigare produktionerna med QOTSA. Det konceptet går igen på det nya albumet, inget fel i det men Pop är en artist som lever på just energin som nu saknas. Det är synd men skadar inte så mycket att det är ohjälpligt. Det här är ändå en rätt bra skiva trots detta.

Visst finns här låtar med stort L.  I mästerverken ”Break Into Your Heart”, ”Gardenia”, ”Sunday” eller ”Paraguay” både svänger det och är samtidigt tänkvärt. Men samtidigt finns lätta snooze-funktioner som ”Choclate Drops” där inte mycket händer. Det är tyvärr så långt från Iggy Pop som man kan komma. Hela tiden saknar jag energin, för det mesta gör det ingenting men här och där blir avsaknaden rent av skriande som i just denna låt.

Energin var det ja och det är nästa kapitel jag saknar med skivan. Det är bara här och där som den tittar fram och det som är Iggy Pops kännemärke lyser därmed med sin frånvaro. Den finns i t ex låtar som ”Paraguay” men vi får vänta rätt länge på den saken. Det kan ju förstås bero på att temat för skivan snarare är just depressionen titeln antyder, men lite primalskrin här och där hade inte skadat. Det får vi just i slutet av  ”Paraguay” men annars är det sparsmakat med den saken och det tycker jag nog är synd.

Det här är knappast ett dåligt verk men det är inte heller Iggys bästa. Den landar lite mitt emellan och hade kunnat bli bättre om Josh Homme hade fattat vad Iggy Pop står för på ett bättre sätt. Lite mer energi och åtminstone en låt bort hade gjort underverk. Nu blir det istället ett rätt bra istället för riktigt bra album. Men som sådant är det ändå köpvärt, här finns trots allt en hel del guldkorn.

Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy 2 – ”You Ain’t No Punk You Punk!”

backspegelnLemmy – vad betyder egentligen det där namnet egentligen? Ja frågar du om musiken så blir svaret ”allt”, men är det namnet så är det både mytomspunnet och diffust. Som vanligt när det gäller stora personer har förklaringarna nått närmast mytologiska proportioner. En historia talar om att ”Lemmy” var smeknamnet han fick hemma i ungdomsårens Wales som en beteckning på hans halvt engelska ursprung. Namnet skulle helt enkelt betyda ”engelsman”. Den historien kan man dock avfärda, namnet betyder inte det.

Troligaste förklaringen hittar vi i tiden runt 1975 när Lemmy precis hade fått kicken ur knarkbandet nummer ett Hawkwind för att han knarkade så det knakade. Det var ju efter att Lemmy hade åkt dit för innehav i Kanada som han hade slängts i finkan. Väl ute upptäcker han att han var frånåkt och snart också fockad. Hemma i London igen började nu pengarna tryta i en allt högre fart, inga inkomster och bara utgifter såg till det. Snart var han fattigare än en kyrkråtta, men en kyrkråtta med planer på ett eget band.

Så djungeltrumman gick, Lemmy letade bandmedlemmar. Pink Fairy’s, Steve Took’s Shagrats och UFO förlorade en medlem i gitarristen Larry Wallis när han hoppade på det nya projektet Bastards. På trummor återfanns Lucas Fox, alla var nöjda utom bandets manager Doug Smith. Han såg för sin inre madrömsvision hur bandnamnet skulle sätta hinder för deras karriär när ”Top of the Pops” skulle vägra att ta in dom och hur radio skulle vägra uttala deras bandnamn.

Nancy, Sid and LemmyNancy Spungen, Sid Vicious och Lemmy i en söt förening där Lemmy blev en naturlig del av punkscenen. Där kände han sig mer hemma och snart hade han anammat en del av deras musikaliska koncept och kombinerat det med hårdrocken. Foto: Wikimedia Commons

Snart hade både Larry Wallis och Lucas Fox ersatts av Phil ”Philthy” Animal på trummor och ”Fast” Eddie Clarke på gitarr. Bandnamnet hade till managerns lättnad och efter hans idé ändrats till Motörhead efter den sista låten Lemmy spelade in med Hawkwind. Fortfarande var dock Lemmy fattig som en kyrkråtta och bandet utan kontrakt med skivbolag och det är nu namnet uppstår på myten himself.

Det sägs nämligen att Lemmy överlevde på att låna sig fram. Det var ”Lend me a fiver”, ”Lend me till tomorrow” mest hela tiden. ”Lend me” på cockney blir snabbt ”Lemmy” så snart hette han helt enkelt Lemmy i vänkretsen. Under tiden smidde han planer på att ändra den dåvarande situationen genom att landa ett skivkontrakt.

Den nu framväxande punkrörelsen blev Lemmys hemadress, den tilltalade honom mer än kretsarna kring hårdrocken då han kände mer samhörighet med denna. Lemmy blev snabbt bekant med både band och medlemmar i dessa och nu kunde han också dryga ut sina magra inkomster genom att spela bas åt The Damned. Kontraktet varade bara några få gig 1976 då bandet saknade basist. Saker och ting började röra på sig. Han blev också under perioden bekant med Sex Pistols Sid Vicious.

Mitt under punkfebern som exploderade i Storbritannien i oktober 1977 i och med releasen av Sex Pistols ”Never Mind the Bollocks”, släppte också Motörhead sitt debutalbum som var självbetitlat.  Den 21:a augusti 1977 släpptes albumet ”Motörhead” på etiketten Chiswick. Från början hade bandet fått kontrakt via bolaget UA som bandet hade spelat in några låtar åt vintern 1975-1976. Bolaget hade dock uttryckt tvekan om bandets kommer-siella potential och så småningom brutit kontraktet. Chiswick blev därför nästa val.

Från Motörheads andra skiva ”Overkill” kom låten med samma namn. Ett album som kom att bli så pass nyskapande att en hel genre och flera andra skapades som ett direkt resultat. Klipp från Youtube

Debuten blev inte så dålig som UA hade förutspått.Kommersiellt gick den rätt bra med
60 000 sålda kopior och det här säkrade kontraktet för ytterligare ett album. Bandets logotype som prydde debutskivans omslag hade fått namnet ”Snuggletooth” eller ”Snuggletooth B. Motörhead”. Joe Petagno som hade ritat omslaget hade själv döpt figuren till ”War Pig” efter den berömda låten med Black Sabbath, men snart hette den alltså något annat. Logotypen skulle följa bandet resten av karriären.

Runt 1978 stod Motörhead med fötterna i två läger – Punken och hårdrocken. Snart hade det ena blivit det andra och nu utvecklade bandet ett helt nytt unikt sound. Philthy hade börjat spela dubbelpukor som smattrade som ett helt luftvärnsbatteri, Lemmy hade ytterligare förfinat sitt basspel med dubbelstopp och attackattityd och ”Fast Eddie” vevade på som aldrig förr.

Det var inte punk, men det var inte heller traditionell hårdrock – You Ain’t No Punk You Punk! (Citatet kommer från den inledande raden i ”Garbageman” av Cramps). Resultatet av bandets experimenterande kunde höras på albumet ”Overkill” som släpptes 1979. Albumet blev bandets stora genombrott trots att det ”bara” såld lika bra som debuten dvs 60 000 exemplar. Albumet är på grund av sitt innehåll idag klassiskt. Det skapade soundet, det utvecklade bandet och det formade deras musikaliska stil som sen blev så berömd.

Låtar som ”Overkill” och ”Damage Case” formade en helt ny stil som också blev stilbildande för andra. Ännu för unga lät sig t ex de kommande medlemmarna i Metallica inspireras av skivan. Lars Ulrich framhåller den som ”det ögonblicket då jag bestämde mig för att spela trummor”. Hela Thrash-scenen med band som Anthrax, Slayer, Exodus, Kreator, Overkill (!), Megadeth och Testament hade just detta album att tacka för sitt sound.

Också band som Bad Brains kom att betyda en hel del för Thrash och dess framväxt. Här ett klipp från runt 1980. Klippet kommer från Youtube

Hardcorepunken kunde också sägas ha bidragit till Thrashens framväxt. Band som Bad Brains, Sick of It All, Minor Threat, Agnostic Front, Converge, Gorilla Biscuits, Poison Idea, Cro-Mags, Circle Jerks, Black Flag och Dag Nasty betydde också de allt. De unga spolingarna som kom att utgöra ryggraden i Thrash-scenen lyssnade så öronen blödde på just dessa band och fler.

Motörhead hade nu i varje fall etablerat sig som ett av sin tids ledande band. Nyskapande med ett nytt aggressivt sound som omfamnade två musikstilar i kombination kom att bli den nya formeln. Fler band från Storbritannien följde snart efter och hela vågen har senare döpts till New Wave of British Heavy Metal eller NWBHM. Den här scenen var den andra pusselbiten för de kommande Thrash-banden.

Band som Def Leppard, Iron Maiden, Angel Witch, Samson, Diamond Head, Saxon, Tygers of Pan Tang, Venom, Girlschool och Grim Reaper gjorde sig snart också sig ett namn och betydde också en hel del för den kommande Thrashen. Motörhead hade alltså tillsammans med flera av just NWBHM-banden startat en ny dynamisk scen som kom att betyda allt och mer. Hårdrocken inte bara överlevde tack vare detta, den förnyades nu med en ny scen och ett nytt sound. Mer om det kommer i nästa avsnitt som presenteras snart.

Ulf Holmén AKA Dr Dacapo

Det sitter i sättet att spela! Här ett litet smakprov på varför Lemmy var både nyskapande och annorlunda som basist från Youtube

Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy

Lemmy KilmisterBas och rockguden Lemmy i aktion när han slog ett slag för den schystaste av musikformer – den hårdare rocken. Foto: By Foto: Stefan Brending /, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42008683

Jag minns själv den torftiga miljön jag växte upp i. Frireligiösa fanatiker runt hörnet som aldrig tvekade att utfärda små sociala och religiösa fatwor om du inte föll in i ledet och gjorde som du blev tillsagd. Avsaknad av det mesta som gjorde livet värt något väckte hungern, hungern efter ett innehåll och en mening med allt. För mig blev det musiken, den var redan min vän i ett kompakt mörker. Först kom den klassiska musiken hemifrån, jazzen och snart också rocken.

Jag växte upp när det redan fanns en etablerad musikindustri, jag kunde skatta mig lycklig på det sättet. Artister som gav ut små mästerverk var nästan en självklarhet. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag med darrande händer höll i skivan jag redan hade hört och förälskat mig i. Den hetter ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” och var en milstolpe. På grund av samma David Bowie som också producerade en rad andra artister upptäckte jag en viss ”Raw Power” med Iggy Pop & The Stooges.

Tänk då tiden före – Year Zero – den tid då inget fanns, men allt var möjligt bara man ville det. En tid då det bara fanns ett sönderbombat Europa och musik för de vuxna att tillgå. Allt var ett tomrum, ett vakuum. Det trevliga med sådana tillstånd trots sin tråkighet, är att det är tider då något väntar på att få hända. För epoken hette detta ”något” Elvis Presley, Tommy Steele, Chuck Berry, Gene Vincent, Buddy Holly, Little Richard, Link Wray, Hasil Adkins m fl.

Jag som inte var född då kan bara föreställa mig, men det måste ha varit en tid som dels väntade på något som till sist fick sin förlösning. Lemmy Fraser Kilmister var en av de personer som fick uppleva denna tid. Född 1945 när kriget redan var över växte han ändå upp i ett samhälle präglat av dess efterverkningar. En innehållslös vardag formar naturligtvis en längtan efter något och 1955 nådde detta något ett grått England i form av Elvis.

Elvis PresleyFör många blev Elvis Presley sinnebilden för den nya tiden. Musik för yngre människor och musik som fick en att glömma en vardag präglad av ett sönderbombat Europa och återuppbyggnaden. Foto: Av Uncredited – http://archive.org/stream/radiotvmirr00mac#page/n225/mode/2up, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45987411

På den här tiden fanns precis som nu inga skivaffärer. Nu har vi lagt ner dessa på grund av fildelning och streaming, då fanns de inte ens än. Den unge Lemmy fick bland annat tag på skivor genom att skriva till bolagen i Amerika och få skivorna skickade per post. Hela processen kunde ta upp till fem veckor. Så småningom förbarmade sig en lokal elaffär för den törstande Lemmy och hjälpte honom att plocka hem skivorna trots att de vare sig hade tillstånd eller kunskapen.

Jo, i efterkrigstidens England hade man tillstånd till viss affärsrörelse som skivförsäljning, det hade inte elhandlaren men gjorde det ändå. Tänk dig att stå där med skiva man så hett har eftertraktat. Jag kan med min ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” eller ”Raw Power” föreställa mig, men inte fullt förstå den känslan. Kärleken till musiken var född för mig, och den var alldeles säkert född på ett än mer påtagligt sätt för en person som Lemmy. Båda våras liv började kretsa kring musiken.

För Lemmy kom början på sextiotalet eller slutet på femtiotalet. För mig kom punken, denna förlösande faktor som fick mina livsandar att dansa pogodansens ystra men förlösande uttryck. För Lemmy började den aktiva delen av musicerandet då musiken hade tagit över som en trollformel hade kastats ner. Likadant var det för mig, skivorna och banden tillsammans med spelandet avlöste varann.

För Lemmy var det möjligheternas tid, för mig också men så småningom blev punken för trång med sin alltmer instängda attityd. Annat lockade och väntade runt hörnet. För Lemmy precis som för mig blev det obskyra små källarband och lokala förmågor som ville mer än de kunde. För honom blev det band som The Rainmakers, The Motown Sect, The Rockin’ Vickers, medmusiker i Sam Gopal. Han började som gitarrist och snart var han inne i rocksvängen. Jag stannade i det obskyra.

Bland annat delade Lemmy lägenhet med Noel Redding som spelade med Jimi Hendrix i hans band Jimi Hendrix Experience. Tiden kring slutet av sextiotalet präglades ju av ”peace, love and understanding” och många band formades som kollektiv för att snart byta ut medlemmar. Man kom och gick helt enkelt, Sam Gopal var ett av dessa vars enda fasta punkt var bandledaren Sam Gopal. Under namnet ”Ian Willis” blev Lemmy en medlem i mitten av 1968. I augusti 1971 var han istället medlem i bandet Hawkwind.

I Hawkwind blev han kvar ända fram till 1975. Sångare precis som tidigare med bland annat Sam Gopal, men nu som basist utökade han repertoaren genom att också börja komponera. En av de låtar han skrev var låten ”Motörhead” som senare har utnämnts till en av de låtar som musikaliskt kom att forma det som jag själv senare blev en del av – punken. Den är en av föregångarna och är dessutom ett förebådande av vad som komma skulle.

Låten ”Motörhead” blev Lemmys sista farväl till gruppen Hawkwind där han spelade bas och sjöng. Tiden i bandet formade honom som basist och han skapade sitt numer klassiska sound under den här perioden. Låten förebådade punken, lyssna särskilt på gitarrerna så förstår du varför.

Det var som basist i bandet som han nu började utveckla sin unika spelstil. Genom att kombinera sina kunskaper om kompgitarren och dess roll med basspelandet fick han så småningom fram en stil som var både distinkt och unik. Dubbelstopp, ackord istället för enskilda toner och gärna en uppsjö med boxar som annars bara användes för gitarr var några av greppen. Distorsion på bas hade ingen hört talas om, men nu fick de stifta den angenäma bekantskapen.

Lemmy började också säga hej till drogerna, inget jag rekommenderar men så var det. Hawkwind var kända som bandet som knarkade så det knakade liksom hela tidseran formades av samma vanor/ovanor. Under en turné med bandet till Kanada arresterades han för droginnehav. Frånåkt utan pengar på fickan skildes nu Hawkwinds och Lemmys vägar åt. Tankarna och planerna började formas kring något nytt, något annorlunda men den historien tänkte jag ta i avsnitt två som publiceras snart.

Uffe Holmén

In memoriam – Olle Ljungström

Olle LjungströmOlle Ljungström 1961-2016 var en av landets främsta låtskrivare och artister. Den fjärde maj hittades han död i sitt hem. Vi på Blaskan sörjer en stor artist med denna artikel för att hedra hans minne. Foto: Wikipedia

2016 har knappt börjat men är redan ett förfärligt år. Artisterna och underhållarna som har dött under året är inte bara många, de har varit några av de mest betydande också. David Bowie och Prince är några av dessa namn, men också Alan Rickman. Nu har Sverige bidragit till listan av viktiga personer som har gått bort genom att lägga till Olle Ljungström. Därmed har ytterligare en viktig rockmusiker fått stå tillbaka och återigen är det en vital pusselbit som har förlorats.

Olle Ljungström spelade i band före Reperbahn. Kompisbandet Rotten Group blev så småningom Lesbian Hardcore, men det var som sagt aldrig ett rockband som var mer än ett fritidsband. Men det blev inledningen på hans karriär och så småningom ledde detta till en idé om ett band som kunde ta sig fram på mer kommersiella meriter. Vägen till bandet Reperbahn var utstakad.

Den professionella karriären satte alltså för Olle Ljungströms del igång i och med att bandet Reperbahn skapades 1978. Svallvågorna efter punken var bandets främsta motor och det märktes både på debutsingeln ”Havet ligger blankt” och debutalbumet ”Reperbahn” som släpptes året efter dvs 1979. Blandningen mellan punk, pop och rock fanns där, det som fattades var en kommersiell framgång. Albumet sålde inte så bra men redan 1981 följde de upp debuten med albumet ”Venuspassagen”, det var då det vände.

Albumet sålde redan under sina första månader över 25 000 exemplar vilket var en hög siffra för tiden och ett svenskt band som kom från ingenstans. De blev snart ett av Sveriges mer populära band som etablerat sig med besked. Olle Ljungström blev som sångare och gitarrist i bandet också dess låtskrivare. Först delade han och Dan Sundqvist på både låtskrivar- och sångarrollen. Efter det att Sundqvist hade lämnat gruppen 1982, blev Ljungström bandets ledarfigur.

De släppte två album till. ”Peep Show” (1983) och ”Intriger” (1984). De hann också med att vara med i Staffan Hildebrands film ”G – som i gemenskap” där de uppträdde som det fiktiva bandet ”Nürnberg 47” som med sina Neo-nazistiska tendenser väckte både avsky och debatt efteråt. Naturligtvis stod inte Reperbahn för dessa åsikter, anklagelserna om det var snarare ett resultat av filmens fiktiva beskrivning. De fick dock uppmärksamhet men fick  försvara sig mot en åsikt de inte hade men tillskrevs av  de dumdryga i debatten.

Tjafset, kontroverserna eller ren trötthet, ingen vet väl riktigt vad, gjorde att gruppen 1984 till sist upplöstes. Efter en spelning på Gotland var historien om Reperbahn över. De återförenades visserligen för en spelning 1986 på den första Hultsfredsfestivalen och senare en gång till 2010. Men förutom de tillfällen var Reperbahn ett före detta band. Trots det är det ett band som många refererar till än idag och de räknas därför som ett av landets viktigare.

Mellan 1984 och 1993 siktade Olle Ljungström istället in sig på studier på RMI Berghs i Stockholm där han blev reklamare. Efter  studierna ägnade han sig åt att skriva reklamtexter och att hoppa in som manlig fotomodell. Musiken var helt och hållet nedlagd förutom återföreningen 1986. Under namnet Heinz & Young släppte Olle Ljungström och Heinz Liljedahl – fd medlem i Ratata och Reperbahn på ”Intriger” – tillsammans en skivan ”Buzzbuzzboys” parallellt med inspelningen av Reperbahns sista album 1984.

Olle Ljungström kunde dock inte hålla sig borta från musiken och 1993 var det så dags. Som soloartisten Olle Ljungström klev han fram med det självbetitlade debutalbumet och en kär artist var återbördad i det han var gjord för att göra – musiken. Snart följdes det upp av ”Världens Räddaste Man” (1994), ”Tack” (1995), ”Det Stora Kalaset” (1998), ”En Apa Som Liknar Dig” (2000) och ”Synthesizer” (2002). Alla dessa album etablerade nu Ljungström som en av landets främsta artister och låtskrivare.

Efter ”Synthesizer” blev det dock tyst om honom igen. Istället åkte han till Afghanistan för att medverka i Pål Hollenders film ”United States of Afghanistan”. Där skadades han efter det att en bomb briserat utanför hotellet där de bodde och han flögs snart hem igen. Han deltog också som panelmedlem i Z TV:s program ”Knesset”, men skivorna var färre och det skulle dröja till 2009 innan ett nytt album såg dagens ljus.

Han hann under perioden skriva och framföra några låtar till Marcus Birros teaterföreställning ”Krig Hela Tiden” 2005. Låtarna återfinns på skivan ”R U Sockudåpad” som gavs ut året efter. Albumet var ett samarbete mellan honom och före detta Ebba Grön och Imperiet-medlemmen Stry Terrarie. Skivor i eget namn dröjde däremot som sagt. Men 2009 började rykten florera att något var på gång. Den fjärde mars det året släpptes så albumet ”Sju” som logiskt nog också var hans sjunde.

Samma år hade vännen och regissören Jacob Frössén satt samman dokumentären ”En Film Om Olle Ljungström” som gick upp på biografer och sändes i SVT. I filmen sammanfattade Olle Ljungström lite sorgset sitt liv med orden: ”Att få allt man åtrår men inte kunna njuta av det”. Det lät en smula olycksbådande och det var kanske inte alltför svårt att kunna dra slutsatsen att som många skapande människor var inte alltid Olle Ljungström den muntraste.

Han gav ut ytterligare en skiva 2013 – ”Släng In En Clown” – och han kunde dessutom skriva ihop sina memoarer 2011 i boken ” Jag Är Både Listig Och Stark” som gavs ut på Norstedts Förlag. Men den fjärde maj, alltså nu i veckan, gick så denne märklige, mångsidige och träffsäkre artisten bort efter en tids sjukdom. Han blev 54 år gammal och kommer att saknas av alla de som älskade hans musik vilket var en hel del.

En stark röst och en begåvad låtskrivare har tystnat. men det finns en fantastisk mängd skäl till varför han säkerligen kommer att vara ihågkommen för lång tid framöver. Med 37 år i musikbranschen förutom de åren då han jobbade som reklamare, var han en av landets mer långlivade musiker. Som låtskrivare var han i det närmaste klassisk med många örhängen på sitt samvete.

Låtarna, texterna och kraft nog att våga vara annorlunda är några av de skälen till varför han är så framstående. Vem kan t ex glömma hans intervjusvar när en nyhetsjournalist framförde kritiken som många hade, att hans sångröst inte höll måttet. Den frågan hade valsat omkring en tid och Olle Ljungström tröttnade på den med orden: ”Mariah Carey anses vara en bra sångerska, men vem fan orkar lystna på hennes wailande hela tiden? Det kanske är bättre att inte kunna sjunga alls, än att inte ens våga vara originell!”

Det sammanfattar rätt väl Olle Ljungströms inställning och hans sätt att nalkas musiken – att våga vara originell! För det har han skrivit in sig i mångas hjärtan, inte bara mitt. Så tack för musiken, tack för att du vågade var du. Alltför få vågar vara annat än strömlinjeformade Avicii-wannabes, men det vågade Olle Ljungström.

Uffe utövar lite musikarkeologi – Link Wray

Artist & skiva: Link Wray – 3-Track Shack (Ace Records)
Betyg: ♣♣♣♣

Link WrayI början av 1970 återvände Link Wray från ett hektiskt turnéliv som krävde lite nedvarvning. Sen starten på hans karriär 1956 hade musiklivet förändrats mycket och nu så här i efterdyningarna på Woodstock och dansande hippiesar fanns ett behov av en musikalisk stil som mer speglade den tidsåldern. Han hade ju tidigare sysslat med ren rack rock inspirerad av Elvis och de andra stora men med mer skit under naglarna. Han hade då gjort sig ett namn som en riktig gitarrguru.

Han hade redan utkasten till ett antal låtar och snart hade han stängt in sig på broderns gård mitt ute i vildmarken för att få lite ro. Resultatet nådde skivdiskarna 1971 i form av tre skivor. ”Link Wray”, ”Mordicai Jones” och ”Beans and Fatback”. Dessa tre skivor har nu samlats på en dubbel-cd under namnet ”3-Track Shack” från bolaget Ace Records. En antologi alltså och det har blivit dags att utöva lite sund musikarkeologi som vi på Blaskan gillar så mycket.

Låt mig börja med att döda en förväntan ni läsare kanske har. Albumet innehåller 70-talsinspelningar, alltså låter det som tidens musik inte som den Link Wray gjorde med låtar som ”Run Chicken Run” eller ”Apache”. Det är snarare Country, 70-talsrock, blues, folkmusik och pop som har färgat materialet på albumet. Ett annat lite utropstecken är att Link Wray tidigt gjorde sig känd för sina instrumentala låtar, ett tänk som lade grunden för surf-rocken med artister som Dick Dale. På 3-Track Shack sjunger han mer än han spelar gitarr.

De här omständigheterna gör inte albumet mindre intressant, snarare tvärtom. Det är ju som med en arkeologisk upptäckt, det sätter allt i ett nytt ljus och visar en annan sida än den vi har intalats. Det är helt enkelt en annan sida av myntet hos en artist som alltför länge bara har haft kultstatus. Dags att ändra på det och låta Link Wrays storhet få ett större genomslag med andra ord.

Det är mer rått, väldigt annorlunda men också mer troget rötterna i musiken som är de faktorer som har präglat de tre skivorna. Bluesen tittar fram allt som oftast i låtar som ”Crowbar” och ”Tail Dragger”. Här morrar det underfundigt på ett så där farligt subversivt sätt. I ytterligare en av blueslåtarna, ”The Coca Cola Sign Blinds My Eyes”, låter hans  röst till och med väldigt svart. Det är lite ovant att höra Link Wray sjunga men det är samtidigt ingen amatör som försöker ge hals. Tvärtom har han en talang också för detta.

Låten ”Water Boy” är så där extremt bluesig och liksom allt material på skivan söker den rötterna. I det här fallet är det låtarna som sjöngs på bomullsfälten och deltabluesen som ligger till grund. Ett monotont men skönt gungande sväng blir resultatet. När man hör låten börjar man nästan undra varför Link Wray så länge dolde sin kärlek till bluesen. Han gör den utmärkt, men är inte vidare känd från tidigare skivor för att ha spelat blues.

Samma fenomen avslöjas i en låt som ”From Tulsa to North Carolina”. Bluesen svävar över anrättningen och det svänger brutalt utan att bli bullrande. Det är svänget som får i centrum och som det gör det. En självsäker plats är vad låten skaffar sig och när pianot får trilla loss i ett hejdlöst sväng mot slutet i pianoriff och ackord blir man lyckligare än på mången dagar. Han fullbordar blues-cirkeln med Leadbellys klassiker ”In the Pines” som också Nirvana har spelat in på plattan ”Unplugged”.

I låten ”On the Run” hörs rätt många ekon från Creedence Clearwater Revival. Präglat av rötterna igen och en del countryinspiration låter det precis så distinkt som CCR gjorde runt skivan ”Cosmos Factory”. Låtens uppbyggnad med ett långt musikaliskt parti i mitten för att sen börja om där den började är ett upplägg som också det känns igen från bl a CCR. Det blir aldrig övertydligt dvs apar efter, utan är istället små glimtar och ögonkast som man själv får bena ut.

Också i ”Son of a Simple Man” anar man en av countryns stora nyskapare i bakgrunden nämligen Gram Parsons. En slags lek med konceptet där country utgör grunden men som också får se sig kombinerad med andra musikstilar som pop, rock och folkmusik. I ”Son of a Simple Man” leker Link Wray med rytmerna för att skapa en låt som liksom gungar från fotsulorna. Slutresultatet blir därefter, bra så in i h-e och det är inte utan att man gungar med hela vägen.

Link Wray Anthony PepitoneLink Wray var ända till sin död mest känd som gitarrkungen. Den rollen kan man inte ta ifrån honom, han var en fantom på instrumentet. Det är ändå dags att omstöpa den bilden då han hade mycket mer att visa upp vilket albumet visar. Foto: Wikimedia Commons Anthony Pepitone

Också folkmusiken får ett stort utrymme där både mandolin och akustiska gitarrer får konkurrens från mjukare anslag på den elektriska. ”Precious Jewel” är en av de där glittrande juvelerna på albumet. Dess folkmusik som ligger till grund behandlas både med vördnad men nalkas också med mycket lekfullhet och nyskapande. Ett drag som var typiskt för tidsepoken. Här lägger Link Wray definitivt ytterligare en pusselbit till en mer komplex bild av hans musikskapande, spännande!

I ”Beans and Fatback” döljer inte längre Link Wray att det är folkmusik det handlar om, där tar han steget fullt ut i en dansant folkmusiklåt som svänger och vränger tills den håller på att vränga sig själv ut och in. Det svänger, klöser och det är som sagt svängvänligt från fotbladet upp till höften.

Redan i nästa låt vänder Link Wray på steken 720 grader och låter rocken flöda på ett sätt som får allt att gunga. ”I’m So Glad, I’m So Proud” svänger och klöser den också men på ett helt annat sätt än den föregående låten. Här gungar gitarren loss och morrar nästan hotfullt. Distortion och en stärkare inställd på ”jävligt styggt” ser till den saken. Grund-rytmen anger svänget som är mördande och ovanpå allt sjunger Link Wray ut. Det är ljuvligt och sanslöst på en och samma gång. Albumets stora överraskning är skapad.

Sammanfattningsvis är skivan fullspäckad med varierat material av många olika schatteringar. Det är högoktanigt och mycket bra. Albumet lägger dessutom till en viktig pusselbit till bilden av artisten Link Wray och är därför en extremt viktig utgåva. Kan man få så mycket mer av en skiva som har nästan allt? Det här är skivan alla som beundrar de mer klassiska Link Wray-låtarna bör skaffa omedelbart.

In Memoriam – Prince är död

PrincePrince är död, länge leve Prinsen. Foto: By Zarateman – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=38129278

Det finns inom musiklivet några nyckelord, ”multiinstrumentalist” är ett av dessa. Det säger kanske inte så mycket mer än att en person är kapabel att spela alla instrument själv. Men säger man ”Prince” då förstår man ordet bättre. Prince Roger Nelson som var hans fullständiga namn är tyvärr död. Han hittades i sin studio i Paisley Park Minnesota där han vanligtvis spelade in sin musik. Det var under torsdagen den 21:a som hans livlösa kropp hittades.

Få har som han betytt så mycket för modern dansmusik. Hans storhetstid var egentligen 80-talet då hans gränsöverskridande funk och glittriga dansmusik satte standarden för hur denna genre skulle låta. Låtar som ”Purple Rain”, ”Kiss”, ”When Doves Cry”, ”Little Red Corvette”, ”Sexy MF” eller ”1999” är fortfarande klassiker. Han hade visserligen fortfarande kultstatus och en hängiven fanskara, men efter 1990 gick kanske inte hans karriär längre som på räls.

Oavsett om han var bortglömd eller inte så kan ingen förneka Prince storhet som artist. I USA talar man om vissa artister som ”crossover” vilket kan betyda att de korsar musikaliska skiljelinjer. Det kan också känneteckna någon som går hem hos flera etniska grupper i samhället vilket är lite ovanligt. Prince var just en sådan artist. Han gick hem hos afroamerikaner och han gick samtidigt hem hos både latinos och vita.

Det bländande gitarrspelet, förmågan att spela både bas med slap, synthesizer och trummor gjorde honom dessutom unik. Han var duktig på alla instrumenten, det plus allt det andra gjorde honom till ett unikum. Också förmågan att skriva låtar som gjorde honom både världsberömd men också intrikat som kompositör, blev ett av hans kännemärken.

Prince blev 57 år gammal och sörjs av fans runt hela världen. Det är en unik artist som har gått ur tiden och naturligtvis böjer vi på Blaskans redaktion våra huvuden i både sorg och beundran. Tack för musiken och vila i frid Prince!

Uffe lyssnar in sig på Wolfmother

Artist/Skiva: Wolfmother – Victorious
Betyg: ♣♣♣

WolfmotherWolfmother från Australien är något av en musikalisk gåta. Många vill se dem som hårdrock, andra som rock med inslag av stoner och influenser från 70-talets proggrock. Själv vill jag nog stryka ”hårdrock” från listan, de har helt enkelt ett väldigt mycket bredare register. Men visst luktar det 70-tal lång väg och visst finns inslag av influenser från storheterna från perioden. Här brottas inslag av både proggenrocken som sagt, men i vissa låtar också tidiga Black Sabbath och Uriah Heep.

Ibland är angivelsen av tonen tung och riffig med mycket känsla för rock. I låtar som ”The Love You Give” blir detta övertydligt. Efterföljande titellåten ”Victorious” lika rockig men med mer pop i melodin. Här finns gott om anslag på framför allt gitarrerna som skvallrar om att gruppens ledare sångaren och gitarristen Andrew Stockdale förmodligenhar en diger samling Sabbath-plattor hemma. De tunga Tony Iommi-influerade riffen vilar tungt över delar av den sist nämnda låten.

”Eye of the Beholder” avslöjar att också en grupp som Uriah Heep har betytt en hel del. Och vem har inte en hel del att tacka dom för? Tyngden, tempobytena, spacade byten av teman och Hammondorgeln som ligger som en matta talar sitt tydliga språk. Sämre förlagor kan man hitta och här kittlar det dödsskönt i kistan så långt. Man vill helst bara dansa som en stenad hippie över tiljorna när tonerna ringer ut. Kanske vore ett sånt tilltag lite korkat så jag låter bli, men högerfoten klappar ivrigt takten.

Det är också genomgående gott hantverk på instrumenten, det märks att medlemmarna är väldigt sammansvetsade och durkdrivna. Gitarrsoundet utgör grunden men det lämnas också utrymme åt arrangemang med Hammondorgel. Bas och trummor blir mer staffage-figurer men funkar utmärkt också där de tittar fram. Takter och baktakter, rytmbyten och byten av teman på låtarna är legio snarare än undantag. Också det för att öka kopplingen till den progressiva rocken.

Finns det då några baksidor med skivan? Jo det gör det faktiskt! För det första anstränger sig Wolfmother sig stenhårt för att kunna låta som sina förlagor. Så hårt att det nästan, men bara nästan, hotar att spricka. Det är som om man som på de tidiga albumen inte riktigt litar på att lyssnaren själv kan avgöra vad de har för husgudar och istället blir det övertydligt. Det i sin tur är lite tråkigt eftersom kärleksfulla små glimtar oftast fungerar bättre men framför allt inte blir så svulstiga.

Det andra är att det har letat sig in en låt som inte riktigt lever upp till samma nivå som många av de andra. ”Pretty Peggy” är lite av en pekoral och lite så där flirtande med en publik som vill ha något gråtmilt för hjärtat. Den blir lite av en kompromiss och kanske inte tilltalar mig lika mycket, men å andra sidan är ju smaken som baken – kluven. Så vem vet, lyssna själv och avgör.

Jag blir till sist ändå kompenserad i form av låtar som ”Gypsy Caravan” och ”Eye of the Beholder”. Här gungar det till under mina 47:or och snart är jag inne i en åkning som jag sent glömmer. Visst är det övertydligt igen och det fullständig stinker 70-tal, men det gungar också hejdlösa mängder. 47:orna klappar ivrigt takten och det är ett gott tecken som står som ett järtecken i skyn. Jihhhaaaaa, rocken lever!

På det hela taget ett rätt bra arbete men här och var lite väl övertydligt och en låt jag inte riktigt ser som lika bra kvalitativt ger ändå det rätt hyfsade betyget tre i min bok. Det är bra, stundtals riktigt bra men det är också lite ojämnt och kanske inte helt subtilt. Framför allt inte var ifrån alla förlagorna härstammar från. Trean är med lite mersmak då det mesta av materialet får mig att dansa jitterbugg.

Uffe låter sig imponeras av The White Buffalo

Album: The White Buffalo – Love and the Death of Damnation
Betyg: ♣♣♣♣♣

The White BuffaloBakom pseudonymen White Buffalo döljer sig artisten, låtskrivaren och estradören Jake Smith med medmusiker. Musiken är så kallad Americana som är en stil baserad på Countryns sköna toner med inslag av både folkmusik, pop och rock. Genren har flera namn som Alternativ Country, Nycountry och så vidare. Som alla vet har ju kärt barn många namn och skillnaderna mellan de olika genren är ibland svår att definiera.

Det gemensamma för skivan är det varierade och mycket välklingande ljudet som stiger ut ur högtalarna. Det är dessutom det mycket varierade inslagen i låtarna och varifrån inspirationen kommer som gör detta till en stor skiva. Här ryms drag av soul, jazz, pop, rockabilly, rock och gospel för att nämna några källor. En spännande anrättning som får en att vilja lyssna mer med andra ord. För allätaren som gillar det gränsöverskridande är skivan rena julafton.

Det kretsar ofta kring det mer lågmälda och nedtonade. Det anslaget behärskar White Buffalo eller Jake Smith till fullo. Låtar som ”Radio With No Sound” är i det närmaste fulländade i sin melankoli. En överjordiskt vacker låt där balansen mellan det nyskapande och det traditionella åter blir övertydligt. Det är känslan för melodierna som gör det och som Jake Smith gör det. I den här typen av låtar som skiva kryllar av, är det som om han med en pondus som nästan är overklig han visar var skåpet ska stå.

En annan låt i den här genren är ”I Got You”. Med gästsjungande Audra Mae som Jake Smith sjunger duett med, lyfter låten flera hack till dess den nästan svävar fram. Skickligheten i låtskrivandet och en nästan brinnande känsla för musiken gör det hela underbart och mer. Det och det faktumet att det hela känns både dynamiskt och spännande som sätter pricken över i.

Att ”I Got You” finns med två gånger i två olika versioner där den är mixad olika, gör den bara än mer njutbar. En stor låt kräver nästan en repris och bara att få höra Audra Mae:s inlevelsefulla och otroliga röst är mödan värd. Hon påminner lite i sångstilen med en annan favorit nämligen Ane Brun.

Med den gränsöverskridande filosofin bakom låtarnas rötter görs det hela mer än lyssningsvärt. Ta bara en låt som ”Last Call to Heaven” där Jake Smith mitt i låten har lagt in ett brake med inslag av jazz framfört på en trumpet så förstår ni att ordet ”gränsöver-skridande” knappast är ett missbrukat ord i sammanhanget. Här bjuds vi på en musikalisk resa som är både spännande och överraskande.

I låtar som ”Where Is Your Saviour” börjar jag dessutom ana ett oanat släktskap med en annan musiker jag har stor beundran för. Här klingar de synkoperna ut och snart avslöjas inspirationskällan tidiga Cat Stevens låtar från 70-talet. Sämre förlagor kan man verkligen ha, men det blir samtidigt aldrig övertydligt. En homage är väl snarare ett sätt att uttrycka vad Jake Smith har lyckats med i den låten.

Här och där biter det också till. Låtar som ”Dark Days” svänger kopiöst och här får man under inga som helst omständigheter sitta stilla. I ”Chico” får både Mexikansk Mariachi-tradition och pop utrymme. Här svänger det som aldrig förr och det Mexikanska blåset lär jag inte glömma i första taget. Jake Smith svänger till och med till låten med valstakter.

Det är med andra ord ingen kan anklaga honom för att sakna idéer, men inte heller säga att det hela lider av överbelastning. Hela tiden är det sparsmakade snarare ledstjärnan och det blir aldrig svulstigt vilket känns mycket befriande. Det traditionella får hela tiden stoltsera tillsammans med det nyskapande. Det tydligaste exemplet på det är den utmärkta ”Go the Distance” där balansen mellan de två skiner som en vårsol.

Det är likadant med det grymma stompet i ”Modern Times” eller rockabillyinspirerade ”Rocky”. Här svänger det av  bara katten och jag gissar att det är få som kan sitta still, särskilt i en låt som den sist nämnda. Det smarta och som är genomgående för hela skivan, är att trots sitt annorlunda anslag är det samtidigt väldigt traditionellt. Det är balansen som hela tiden gör skivan både dynamisk och lyssningsvärd. Extremt spännande och utmanande för öronen med andra ord.

När soulsmäktande ”Come On, Come On In” sätter igång är jag helt såld. Här doftar det både Joe Cocker, sentida produktioner av Solomon Burke såväl som körarrangemang från tidigt sjuttiotal. Inspirationskällor till sångarrangemangen och stilen doftar till  av både Pink Floyds Dark Side of the Moon och Rolling Stones med en ung Mick Taylor med i gruppen. Helt enkelt grymt imponerande och minst sagt spännande precis som alla skivor borde vara i den bästa av världar.

Den här skivan är ingen dussinprodukt om man ska sammanfatta det. För den musikintresserade vankas mumma och man kan knappast gå förbi skivan utan att låta sig svepas med. Urstarka låtar, snygga avskalade arrangemang, snygg balans mellan de olika elementen i musiken och många bottnar i inspirationskällorna gör att skivan inte står still i en enda låt. Här och där små musikaliska kärleksförklaringar till andra artister men på ett mer subtilt sätt än det övertydliga.

Jag tvekade först men toppbetyget är nog snarare ett måste än ett tvång. Japp, toppbetyget är ett faktum som inte går att undvika. Femman är säkrad från en stilsäker musikskapare med en bred repertoar vars kunskap och känsla får skivan att levitera. Jag säger tack så mycket till Jake Smith genom att citera: ”I Got You”.  Storartat Jake, storartat.