Gunnel Wåhlstrand på Magasin III fram till 11 juni 2017

Gunnel Wåhlstrand förlorade sin fader vid unga år då fadern tog sitt eget liv vilket orsakar en förlust för barnet. Eftersom det inte finns några egna konkreta minnen så måste Gunnel Wåhlstrand ur familjefotografier återskapa det förflutna.

Gunnel Wåhlstrand ha runder flera år sysselsatt med att genom tuschlaveringar fylla ut fotografiernas vita rand för att återkalla minnesflöden och fixera detaljernas relevans. Det blir lite som man plockar fram Bergsons teser om minnet och tiden eller återge Marcel Prousts romanserie om tiden som flytt. Man minns detaljerna stundtals men kanske glömmer bort helheten då minnen kan vara dolda eller lömska.

Hennes stora bilder börjar med fadern och fortsätter med moderns familj för att sedan i senare verk tömmas på människor och enbart återge naturens omgivande scenografis detaljer genom att vi får se helheten men själva söka efter detaljerna i bilderna.


Gunnel Wåhlstrand har på ett bra sätt bearbetat sina bilder så att gränsen mellan fotografi och tuschteckning har effektivt suddats ut och istället blivit levande bilder som tar sina egna irrgångar och huvudentréer så att man med förstoringsglas får grnaska närgånget. Det är då man först upptäcker det geniala med hennes verk. Gunnel Wåhlstrand har verkligen skapat något alladeles särskilt med sina undersökningar av minnet och tidens förlust som däremot likt museum fungerar, låter fotografierna tala om för oss beskådare vad som döljs eller kommer fram i ljusets från skuggornas rike.

Nya countryplattor

John Moreland – Big Bad Luv ¤¤¤¤
Colter Wall – Colter Wall ¤¤¤¤
Bonnie »Prince« Billy – Best Troubador ¤¤¤¤

Den moderna countrymusiken står sig väl än idag. Särskilt den nya country som tar sig an den tradition av outlawcountry i samma stil som Johnny Cash, Willie Nelson, Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Buck Owens, Townes Van Zandt,Joe Ely, Blazy Foley, Guy Clark, Larry Jon Wilson med flera artister odlade under en lång tid för att befria sig ifrån Nashvilles mest kommersiella radiovänliga country.

Idag finns det många artister som tar sig an denna tradition med bravur. Jag menar att den blott 20-någonting Colter Wall liksom John Moreland släpper moderna altplattor som verkligen har kapacitet att skapa klassiker. John Morelands skivor har den mest stabila Bruce Springsteendrag rakt igenom som går som en röd tråd i allting han spelar in och sjunger in. Se den nya skivan som har en perfekt känsla där hans avstamp i musiken träffar lyriken perfekt. Atrycken sker i dessa låtar som drar sig genom tematiken likt Bruce Springsteen gör med sina ballader på albumet ”The River” fastän nu får vi en rocktempererad värld som närmar sig Tom Prettys finaste 80-talsalster. Bred härlig rock fastän med en skicklighet att skifta färg inom ett begränsat ton och klangfält. Det nay albumet är verkligen stark och håller en renodlad autostrada rakt in i mitt hjärta.

Colter Wall är från Canada och tar sig an de mest tidlösa sprängfyllda musiken som stavas urcountry men bara så där man kan göra från Canada. Ta The Band och allt omkring det bandet som givit världen den mest magiska musik någonsin.
Colter Wall har en röst som spränger sönder skönheten återinför smutsen, dramatiken fastän på ett draperad lågmäld sätt jag ej har hört på väldigt länge. Hans skiva är just precis så mörk, avsidesbelägen utanför Nashville man tänkas komma. Det är sukna barerna som man mest tänker att Chuck E. Weiss, Johnny Dowd, Tom Waits, Blaze Foley eller Larry Jon Wilson hänger tillsammans med Jimi Dickinson.
Colter Wall har en röst som dryper av en livserfarenhet att nog knappast har lyckats inhämta ännu men vilka album denna man kommer ge oss lyssnare. För det finns en stilsäkerhet och långsamhet som vilar över albumet som är Walter Colls debutskiva och vilken debutant sen! Ja en ny Townes Van Zandt och en låtskrivare som till och med Steve Earle.

Will Oldham låter sitt alter ego Bonnie »Prince« Billy släppa loss en tributskiva till Merle Haggard och den är lysande framfört med sånger som täcker flera av Merle Haggards låtar genom hans karriär. Det är minst lika stark som hans förra hyllningsplatta till Everly Brothers på skivan ”What the Brothers Sang”.

Här finns det vackra hymner som Will Oldham transformerar på sitt eget uttrycksätt där musiken blir spegeln som vi kan beskåda oss i. Merle Haggards kunskaper, erfarenheter och liv får här en verklig betydande skildring genom att musik, lyrik och arrangemang får leva sitt genom sitt get blodomlopp. Det är så här jag vill ha mina tributalbum signerade såsom Bonnie »Prince« Billy gör underverk med på sitt album.

Nya skivor


Willie Nelson – God’s Problem Child $$$$
Så har den gode Willie Nelson som är en bra bit över åttio och som har samma själ i sin musik trots att det låter stilsäkert och kanske som en vanlig dag på arbetet. Men Wille Nelson har i sextio år erbjudit oss sitt hjärtas kärlek till det han hyser som mest till den genuina countrymusiken. Trots sitt outlawfrändskap han alltid haft i sin vänskap med Johnny Cash, Kris Kristofferson och Waylon Jennings som en säker. Deras gemensamma projekt The Highwaymen var unik sig själv och resulterade i två suveräna album som jag fortfarande älskar. Willie Nelson har spelat med de flesta inom rock och country och fortsätter att ge ut skvor som håller hög klass för det mesta. Det nya albumet är verkligen ett lyckat koncept med en samling förträffliga sånger.

Jag måste tillstå att åldern förhindrar inte Willie Nelson att på något sätt att skapa flertalet utsökta sånger som han gör för det mesta i sin karriär på sina många långa album..
På ett par spår gästsjunger en rad förträffliga artister och som producent den mångkunniga Buddy Cannon som får till det riktigt bra med sina tentaklar. Jamey Johnson och Tony Joe White har skrivit det fina ledmotivet i skivan liksom Alison Krauss sjunger med på ett fint spår. Plattan väger tungt och det blir nästan som gå i bitar när musikens skönhet avslutat sin dans bort ivägen. Willie Nelson bet hur slipstenen skall dras ihop och plattan landar på ett fint sätt rakt ned i landskapet. En tydlig platta med många bra låtar som för det mesta kommer från mästaren själv så att säga.

Rodney Crowell : Close Ties $$$$
Det gick trögt under Rodney Crowells fösta tid i Nashville innan det lossnade för hans egen karriär. Han flyttade tidigt i ungdomen till Nashville i början av sjuttiotalet. Det var först när han till slut fick ett par av sina sånger inspelade av självaste Emmylou Harris som han senare gick med i hennes kompband The Hot Band under större delen av sjuttiotalet. Det var en bra tid medn så som många andra begåvade artister ville de knappast tillhöra någon annans band en längre tid. Han släppte sitt första soloalbum i slutet av sjuttiotalet. Den riktiga genombrottet kom så sent som 2001 med ”The Houston Kid” som är ett av mina allra största favoritalbum för alltid. Under åttiotalet var Rodney Crowell gift med Johnny Cash dotter Rosanne Cash och spelade in låtar tillsammans och fick några hits.
Idag gör den snart sextiosjuåriga Rodney Crowell en stabil och fin countryrockplatta med klara tendenser av utsökt americana. Han är idag bland de sista rebellerna som kom fram i sjuttiotalets Nashville där man odlade Buck Owen och Merle Haggards countrystuk. De flesta såsom Gram Parson, Townes Van Zandt eller Blaze Foley är borta sedan länge men Rodney Crowell finns kvar där på plats på scenen.
Den nya skivan innehåller en del av hans allra mest känsloanstrukna godisbitar jag hört på länge. Det är urstarka countryrocklåtar som ej avviker utan tar sig ton och låter musiken flöda snyggare än vad jag trodde var möjligt. Emotionella men stadiga som en stor ek med bred omfång. Spröd men på samma gång hård som flinta.
Sången är stark som en oxe som drar tunga lass. Jag har inte hört en bättre skiva från denna artist som för det mesta släpper enbart br amaterial och så även sker det dvid detta tillfälle att musiken blir upphöjd i känsloregistret.

Blaze Foley : The Lost Muscle Shoals Recordings $$$$$
Har man en gång i tiden skrivit en så pass stor sång som Merle Haggard gjorde till en hit såsom ”If I Could Only Fly” då behöver man knappast bevisa något. Men så var Blaze Foley ändå en unik begåvning som precis som sin bästa suparbroder Townes Van Zandt hade en förmåga att trolla bort sin karriär i sprit och droger. Townes Van Zandt påstår i en anekdot att efter Blaze Foleys död 1989 ville han med sitt band gräva upp Foleys döda kropp för att på så sätt komma åt en biljett till en pasntbank där Blaze Foley hade pantsatt sin gitarr. Om det stämmer. En berättelse som påminner om hur Gram Parsons vän gjorde en hednisk begravningsritaul i Mojaveöknen genom att bränna upp hans kropp 1973.
Nu finns det en samling lysande samling med Blaze Foley som spelade in en rad med countrysoulsånger likt vad både Elvis och Eddie Hinton gjort tidigare. Dessa magiska inspelningar från Muscle Shoals
David Johnson som var mn´ed och spelade in skivan blir nu nöjd att dessa inspelningar äntligen blir utgivna. Vi kan nu njuta av dessa tidgare försvunna mastertapes nu kommit ut och givit mig magisdka stunder av ren skimrande regnbågscountry.

”Blaze Foley was a genius and a beautiful loser.” som sångerskan Lucinda Williams, en gång i tiden uttryckte sig om Blaze Foley.


Chris Stapleton – From a Room: Volume 1 $$$$
Han gör en tung musik när han framför sin säkra moderna country som har sin bas i den rena rockmusiken. Alla nio låtar vågar både vara traditionella och går vägen längs rockstigen och stundtals mötes de på vägen. Det är låtar som fortsätter samma känslomässiga form av texter på som hans förra skiva ”Traveller”. Låtar som behandlar livets diverse olikartade äventyr. Nu har dessutom Chris Stapleton varit ute på vägarna med den alternativa countryns egen trollkarl Jason Isbell vilket torde gangna för hans riktiga genombrott, då menar jag ett ännu större sådant än vad förra albumet kunde vittna om. Det förtjänar vår skäggige snart fyrtioåriga mästare på att frambringa traditionell country och americana. Med andra ord fungerar skivan väl så att säga.


Karen Elson – Double Roses $$$$
Folkmusik, americana eller pop, ja man kan undra vad det skall betecknas som. Fastän det gör ingenting. Musiken skimmrar och vågar vara känslig utan att tappa fokus på vad musiken skall göra. Det är en samling skickliga välgjorda låtar som plocka rin tidens tecken och signifikativt träffar hårt på djupet och lyckats spräcka upp mentala asfalten vi alla kan bära med oss och inom oss.
Karen Nelson lyckats utöver förvantan att förmedla sina berättelser och utför det snyggt och får musiken att låta älsklig men ändå tar svärtan över och transformerar sakta till skönhetens eviga stjärn-nätter.

Chefradaktören väljer sina bästa favoriter just nu:

The Sadies gör en smaklig måltid med sin form av americana med röster, melodier och kärlek till genren.

Willie & The Bandits kan man alltid lita på när det gäller den här formen av countryblues med samma sväng som joe Bonamassa.

Steve Ashely är utan tvekan genom sin musik och politiska vy en av de där omöjliga rösterna som man ej tröttnar på.

Chris Wood är så fin här med sin låt

Här kommer en stark rocklåt .

The Braniacs 5 spelar en psykdelisk rock som har drag från Syd Barret och Kring Crimson med lite punkenergi i sig.

PJ Harvey möter Siouxsie Sioux via Joan Jett och Patti Smith. Bandet har också ett par Melvinsgrabbar i sättningen.

The Neck är så underground det kan bli.

Så briljant detta musikstycke är.

Fin vårsingel med lite av schlagertouch och pokjbandfeeling

Lite småskramlig ny pop här:

Skramlig garagerock med stor dos av hardcoreilska i sig.

En ny snygg fin poplåt här med sommardrömmar i sig

The Legends är tillbaka med en ny smart singel. Mitt sista val nu:

Musikmix och musikaliska inlägg såsom recensioner

AVANTGARDET – På östkusten intet nytt $$$
Rasmus Arvidssons grupp Avantgardet eller hellre hans enmans projekt har lämnat Björn Olsson bakom sig för att låta Jocke Åhlund från Teddybear producera skivan och föra fram mera rasslande och trasiga låtar som har vissa politiska tonlägen att servera oss. Visst är det gitarrdrivna poplåtar som tar sig fram och formar en kritisk perspeltiv mot landet vi bor. texterna och musiken bildar en kontext där allting glider ihop.
Duetten med El Perro Del Mar är skivans höjdpunkt. Annars blir det en lite väl politisk platta med lättsamma plakatttexter som lätt kan slå över och ta hand om helheten om inte plattans smått subtila detaljer höll den på rätta sidan av vägen.

Spoon – Hot Thoughts $$
Jag hade hoppas på att deras skiva skulle vara så där discopolerad som Hot Chips och Simian Mobile Disco men det blir mest under ett par korta ögonblick Spoon glänser till för det blir mest tomma poplåta rmed discokulörta kulor till låns. Jag som tyckt eom deras video jag lade ut på Blaskan men så försvinner bandet bort snart ur min horisont.


The Shins – Heartworms $$$$
James Mercer är i stort sett ensam kvar i The Shins och låter sina låtar flyta fram ungefär som Stephin Merritt gör med sitt projekt Magnetic Fields när musiken flödar lyckligt och så där härligt brittiskt eftersom
under sin ungdom i England i Suffolk tillbringade James Mercer på en flygbas där han hörde The Jesus And The Mary Chain första gången. Just den musikaliska inlevelsen förmedlar han så bra så. Det är en samling snygga popsånger som berättar om tillvaron.




















Jesca Hoop – Memories Are now – $$$$
Jesca Hoop är tidigare mormon som lämnat det bakom sig och gör musik som tar dig till finare världar precis som hennes nya album förädlar ditt sinne. Skivan är precis som hennes tidigare fina dofter och råare biffar kan råstekas av hennes röst. En skicklig artist som tidigare sammarbetat med Sam Beam från Iron And Wine. Med sina nio låtar gör hon en förträfflig skiva måste jag säga.

VALERIE JUNE – The Order of Time

Valerie June har rösten plus den genom-musikaliska stilen som präglar henne sbluesrock och countryfeber. Det är musik som visar hur rocken skapades av bluesen, countryn och den nya soulmusik som fanns där i början. En porlande skiva med största stunder där musiken verkligen står i samklnag med henne smest lysande röst. En av vårens bästa skivor.

JESSI COLTER – The Psalms $$$
Waylon Jennings änka Jessi Colter ger ut skivan ”The Psalms” som hon en gång tiden spelade för Patti Smiths gitarrist och garagerockboxen ”Nuggets”-skapare Lenny Kaye. Han var hemma hosd Waylon jennings för att skriva hans självbiografi innan han gick bort. Jessi Colters pianobaserade hymner till Gud och livet är porlande ord för att beskriva sin tro. En skiva som är finstilt och vacker på sitt sätt.

https://w.soundcloud.com/player/?url=https%3A//api.soundcloud.com/tracks/310084860%3Fsecret_token%3Ds-WPDjE&auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&visual=true















THE JESUS AND MARY CHAIN – Damage and Joy $$$$$


Bröderna Jim och William Reid är grunden till bandet The Jesus And The Mary Chain. Under några år var även Bobby Gillespie med som trumslagare i den första upplagan av bandet ifråga innan han själv bildade Primal Scream. Jag hörde första gången The Jesus And The Mary Chain med singeln ”Never Understand” som fick mig att bokstavligen knockas.

Det var gitarrdrivande distortion med den där Sonic Youthkänslan fastän med popmelodier som är nästan som hämtat ur alltifrån Phil Spectors perfektion och The Beach Boys finkänslighet. Om The Smiths var den intellektuella dandymusiken från arbetarklassens hjärta var The Jesus And The Mary Chain på debutalstret ”Psychocandy” just skitig och rå rock från hamnen fastän så där sublim att man kunde tro att Jim Webb eller Burt Bacharach målade melodiernas fina subtila touch.

”Darklands, Automatic och Honey’s Dead” är alla estetiska skivor. Ja vi får inte glömma bort samlingen ”Barbed Wire Kisses (B-Sides and More)” som blev ett exempel på hur mycket bra material det fanns med The Jesus And The Mary Chain. Jag vill påstå att bandet levererade den bästa brittiska oväsen man kan tänka sig. Men så 1997 annonserade bröderna Reid att de skulle upplösa bandet och deras sista skiva ”Muki” skulle komma ut. Jag såg på en video med låten ”I Love Rock ‘n’ Roll” och blev salig och helt hysterisk när jag hörde låten. Vilken låt, vilket sväng, vilket underbart gitarroväsen – ja leven rocken tänkte jag då. Senare läste jag Per Bjurmans entusiastiska recension av albumet ”Muki” och ja den var så bra den kunde vara. Mästerverk rakt igenom när jag själv köpte albumet och och visst var det exakt så som Per Bjurman skrev i Aftonbladet.

2007 kom bandet tillbaka. 2017 släpper The Jesus And The Mary Chain en atombomb till album. Ja, ”Damage and Joy” infriar alla mina förväntningar på albumet. DEt är precis så där starka melodier som jag kan önska mig. En skiva vars texter kanske inte alltid håller måttet men det gör ingenting för min egen del. Jag slukas av arrangemangen som bröderna Reid åtstadkommer med sina rocksånger. Lyriken får stå tillbaka för själva utförandet. Men det stör inte alls på något sätt. Jag har alltid älskat bandet för att de förenade popens elegans med rockens förmåga att skapa energi och orsaka intensitet mitt i orkanens epicentrum.
Det nya albumet växlar mellan mjukhet och slagkraftiga rocklåtar som dånar elegant och sobert i mina hörlurar.
Med andra ord är det musik som tåls att lyssnas på om och om igen.

Nyreviderad text kring Christer Enanders bok ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson. omskrivien från youtubeversionen.

Jag följer en detektiv som söker spåren efter en stor författare tillika kultur/samhällskritiker av rådande samhället i Landet Sverige. Det är Crister Enander som är den bäst lämpande och framförallt den författare som mest följer den kulturradikala väg som knappt någon författare eller skriftställare gör längre. Crister Enander är en sann kulturradikal författare som står utanför makten och kritiserar makten precis Lars Gustafsson alltid gjort i sitt författarskap. En sann kritiker av makten och dess medlöpare som alltid väljer makten framför människan. Det var därför Lars Gustafsson likt andra författare såsom Sven Delblanc, Jan Myrdal och Sven Fagerberg alltid sågs som gnälliga och till vis del avskydda bland maktens tjänstemän. Deras kritik skar rakt igenom landets maktpelares strukturer.
Eftersom Crister Enander gör likvärdiga insatser och ser maktens tentaklar ur en ytterst kritisk position och kan därför dissekera den på ett sätt som få gör. Enander förstår Lars Gustafsson på ett sätt som få gör. Hela hans bok om Lars Gustafsson går igenom med klar precision och lyckats förmedla en stark och nära bild av Lars Gustafsson som författare och försöker också finna människan bakom verken.

Lars Gustafsson gömmer sig och lämnar spår i sina böcker och dessa spår lyckats Crister Enander avkoda och därigenom teckna ett fint skarpt porträtt av en författare som verkligen ser genom maktens tjänstemän och ser hur konturerna av hur makten kan skapa korrupta matkhavare. Framförallt det stora partiet Socialdemokraterna som genom sitt innehav av att förvalta drabbas ständigt av skandaler på ett eller annat sätt.
Den här kloka vidsynen som Lars Gustafsson med sina böcker, essäer och artiklar påtalat har knappast gjort honom till en hjälte inom det politiska och kulturella etablissemanget fastän denna ständiga heliga vrede över hur maktens tjänare behandlar och fortfarande behandlar sina medborgare höll lågan igång. Numera är det författare som Crister Enander som axlar den hållningen och just det gör honom bäst lämpad att verkligen på djupet och med seriöst förstå Lars Gustafsson gör också den här boken till ett unikum att förstå en klassisk socialliberal med den här kulturradikala civilisationskritiska inställningen att makten stjänare alltid skall hållas kort gör både Crister Enander och Lars Gustafsson med en stridslysten glädje. Boken är därför bland det bästa du kan läsa om man som människa, läsare och medborgare vill komma Lars Gustafsson nära. En briljant bok helt enkelt.

Aneta Grzeszykowska – Body of Work på Mindepartementet

Medan Marina Abramović blir mera abstrakt när hon själv inte är på plats så faller lite av hennes koncept och verk som nu är aktuella på Moderna Museet som jag tidigare har recenserat för någon månad sedan. Nu ser jag polska Aneta Grzeszykowskas bilder som är klart mycket mer akonkreta och påtagliga så att man nästan känna verken med alla sinnena öppna. Hennes verk dissekerar kvinnliga kroppen på ett sätt som avsexualiserar kvinnliga kroppen och tar bort den manliga bblicken på ett effektivt sätt. Hon iscensätter sig själv gör kroppen både till ett subjekt och objekt på samma gång. Se bara hennes egna fototgrafier där hon gör samma sak som Cindy Sherman gjorde på sjuttiotalet. Att sätta in sig själv i olika roller i olika miljöer för att utmana klichebilden av kvinnan i fotografiet. Här skulle säkert Roland Barthes synsätt på fotografiet vara applicerbar eller Susan Sontag liksom John Berger som alla skrivit om fotografin som konst och verklighetsåtergivning.



Men Aneta Grzeszykowska hon är sig själv och väljer klart hur perspektiven skall vara och vilken tolkning som är aktuell för henne – hon är sin egen återgivare av den verklighet hon anser skall vara till åskådning.
Hon gör kroppen till ett lekfullt instrument hon sätter ihop och dekonstruerar såsom konstruerar likt klippdockan som hon styr helt själv utan några som helst skrupler. Jag tycker att Aneta Grzeszykowska frilägger sitt perspektiv så att det är enbart hennes egen blick som avgör vad som visas i de verk hon skapar.
En kritisk feministisk tydlig budskap som visar hur stark konsten kan vara om man slipper ideologiska plakattstämplingar utan här blir det en kraftfull fingervisning i konstens frihet och framförallt en frihet utan begränsingar där dynamik och lekfullhet är det givna riktpunkterna.
Det är en utställning varje man såsom kvinna bör se. En av vintern/vårens starkaste utställningar.