Bruce Dickinson: En självbiografi ”Kan innehålla spår av heavy metal”


Det är trevligt med en självbiografi från hårdrocksvärlden som är i stort sett klinisk rent från skandaler,groupies, sönderslagna interiörer från hotell och allt annat som brukar smycka böcker om hårdrocksvärldens band och stjärnor. Ja det brukar bli så trist med sådana skildringar så jag gäspar direkt. Tyvärr hade de olika självbiografierna från Kiss-medlemmar den trista detaljen med i sina respektive böcker. Som sagt var tycker jag att det är tråkigt med sådana böcker och värsta exemplet är nog forne Okej-redaktören Anders Tegners egen bok ”Access all areas” där skryter han om att han minsann fick del i rockbandens kvinnor. Ja så reduceras bokens värde direkt. Jag vill läsa seriösa böcker såsom Bruce Springsteen eller Bob Dylans memoarer, ja plus första delen av Neil Youngs bok också får nog räknas dit. Böcker som ger mersmak och kunskap om artisten ifråga.

Fastän nu finner jag också hur intelligent och framförallt roligt Bruce Dickinson formulerar sitt liv i boken utan att fastna i ointressanta detaljer, ja detaljer kring hans intresse av fäktning och framförallt flygplan som han genom sin flygutbildning fixar sig. Det finns en kronologisk bottenhistoria i boken men den följer hans uppväxt, skolgång och till slut hur musiken tar plats alltmera och upplsuckar den snart sextioåriga Bruce Dickinson. Javisst en koventionell berättelse som har hur han från gruppen Samson till slut värvas till Iron Maiden. Men det väldigt lite av Iron Maiden på sätt att Bruce Dickinson skriver skarpt och trevligt om sina andra sidor istället för att enbart hänge sig åt livet som frontman åt Iron Maiden. Det är en högst läsvärd bok, ja en av de bästa böcker från en hårdrockande sångare jag läst på väldigt länge.
Ja det finns små doser och spår av hårdrock men boken är innehållsrik och visar upp en beläst intellektuell människa – en humanist förklädd i hårdrocksångarollen som söker sin roll i livet.. En bra bok helt enkelt.

En tribute till Fame-studios berömda ägare som gick bort i år.


FAME Studios ligger nära Muscle Shoals, Alabama där även Muscle Shoals Sound Studio som bildades av de musiker som lämnade Rick Halls verksamhet – nu är den store låtskrivaren och producenten borta. Han föddes 1932 i Tishomingo County, Mississippi. Rick Hall hamnade i armén under Korea-kriget men kom tillbaka för att spela musik i ett band tillsammans med Faron Young och Gordon Terry. legendarisk fiolspelare inom country och rock. Bland annat ingick han i Bill Monroes kompband.
Rick Hall hade ävenledes bandet the Fairlanes där den store framtida låtskrivaren/skivproducenten Billy Sherrill och framtida kompanjonen Dan Penn sjöng i bandet. Rick Halls kärlek till blues, soul och country fick honom att bilda och bygga upp Fame-Studios.

Nu kommer här en hyllning till Rick halls musikaliska verksamhet:









Så sista låten

Manipulera världen: Aktivera Öyvind Fahlström. Moderna Museet


Att Moderna Museét gör en utställning baserat på Öyvind Fahlströms konkreta och politiska popkonst med sextiotalets internationella samhällsproblem i fokus, är natuligtvis helt i sin rätt. Öyvind Fahlström som skapade en konkret konst där konsten saknade all form symbolism eller abstrakta drag utan var konkret i sig själv och visade de konkreta i verkligheten. Öyvind Fahlström gick ännu längre och började också placera in populärkulturen i ett nytt sammanhang och drog politiska kritiska ställningtagande utifrån aktuella händelseförlopp som skedde i verkligheten. Tänk er Noam Chomsky och Edwards Saids postkoloniala kritiska blick i sin renaste form.
Hans geniala verk där han stöpte om monopolspelets utseende genom att göra om spelets spelplan genom att plocka in den kritiska synsättet emot USA, kapitalism och samhällsutveckling ur ett klassisk vänstersynsätt men ändå l¨ångt ifrån den torra statiska politiska plakattvänsterns misslyckade revolutionära slagord som de lärt sig av Maos lilla röda eller Lenins misslyckade förmåga att tala om imperialism. Som idag ekar tomma som klychor där skalet är kvar som bleknande löpsedlar som man finner i ett gammalt utdömt hus när man ser den kommunistiska och socialistiska världsbilden sedan länge imploderad.
Öyvind Fahlströms konst som här också visas på utställningen har fortfarande den levande dynamisk fantasin i behåll. Dessa fåtaliga verk är de enda som jag kan se relevansen med trots att jag numera ahyser en borglig kulturkonservativ synsätt

Problemet med utställning så som jag ser den är när vi kommer till de övriga konstnärerna så hamnar vi rakt in dagens postmoderna och utnötta postkoloniala teorier som härstammar från Michel Foucaults tankar om hierarki och diskurs.
Här har vi allting som måste vara våta drömmar för en modern radikal världsfrånvänt akademisk vänster Varenda verk i sin kontext har just deras agenda och ideologiska sammanhang. Jag vet att det blir litepolemik här nu. Men det stör mig något ofantligt att varje utställning som skall andas samhällskritik måste belysas av just dessa rådande normer som utgör en del av dagens intellektuella vänster som hamnar någonannanstans än det som berör. Verken hamnar i den kontexten vilket gör det i sin helhet ointressant och liksom tom i mina ögon.

Utställningen är uppdelad på två våningar. Den första delen är intressant om jag frikopplar verken från den kontext som verken skall ingå fungerar många verk helt fristående på ett unikt sätt. Då lever verken upp och jag kan få tankebilder vad konstnären vill genom att filosofera på egen hand. Börja bygga upp en egen inre föreställning om verkens betydelse.

När man ser den andra delen av utställningen så har man transformerad det hela till en lagerbyggnad med hyllor där verken står på rad. Jag vet inte om det skall betyda att konsten mest blivit en stappelvara elelr om det handlar om konst vi konsumerar som vilken betänklig vara som helst.
Men problemet med denna del är att det blev en fullständig ointressant del av konstutställningen då ingenting verkar få fäste. Det står bara en massa med verk på rad efter varandra. Jaha men sedan då. Man måste sitta vid varje enskilt verk och se, ja vad är det jag egentligen beskådar? väldigt trista, sega konstverk som ingenting, ja ingenting berättar något väsentligt utan mest blir abstrakta ideologisk verk som har en trött vänsterprägel.
Det är därför synd att man oftast slarvar bort många utställningar på museér och institutioner genom att skapa korrekta modeteoretiska utställningar med en viss ideologisk slagsida som lustigt nog nu den intellektuella vänstern oftast brukar sammanfalla med deras perspektiv. Jag vill ha objektiva och intressanta utställningar istället för politiska ideologiska föreställningar som alltid hamnar inom vissa politiska synsätt.


Olle Ljungströms postuma skiva – Måla hela världen ¤¤¤¤¤


Jag har två motsatta tankebilder när det handlar om Olle Ljungströms personlighet som liksom tävlar om att få vara den dominerande känslan inför en specifik människa såsom Olle Ljungström. Den ena bilden handlar om en ödmjuk poet som är eftertänksam och säger ingenting om det inte är noggrant genomtänkt med en viss form av visdom. Jag tänker att det vilar lite av Slas kloka värme i Olle Ljungströms själ. Men så har vi också bilden av en bestämd och kanske lite krävande av sin omgivning för att han tycker att andra bör skärpa till sig och inte prata skräp utan ha en substans i resonemangen. men dessa bilder är bara mina egna. Jag har aldrig träffat Olle Ljungström personligen. Däremot har jag sett Olle ljungström otaliga gånger live med både bandet Reeperbahn, Heinz & Young och som soloartist.

Olle Ljungström kan man säga var lite som Freddie Wadling – unik och säregen och skapade också briljant musik tacl vare sin känsla för bra material och poetiska virvlande texter i sann vortex.
Det postumt sammanställda albumet som fick titeln ”Måla hela världen” som hans producent Torsten Larsson gjort färdigt är också det bästa testamente och arv jag kan tänka mig.
Här finns de mest hjärtknippande balladerna och de omisstliga Ljungströmska knycken och rycken i texterna som flödar över av både stor retorik och konnotation som skapar hans bildväv i texterna. Musikaliskt ligger han nära den känsla som, ja en artist såsom Håkan Hellström kan forma när han sjunger sina texter. Men här ligger Olle Ljungström djupare i skiktet där det emotionella och det hårdnackade livests dynamiska spännvidd av känslor gnider och vibrerar och bildar en friktion gentemot livets allvar.
Olle Ljungströms sista album blev hans sista mästerverk enligt mig.

Stefan Hammarén – Loserförfattarfabriken (H:ström) 2017


Finland fyllde hundra år 2017 och det är därifrån den modernistiska litteraturen och bästa avantgardelitteraturen i min tillvaro alltid kommit ifrån. Ja det var i de mörka skogarna i Raivola vid Karelska näset som Edith Södergran skulle via sina fyra diktsamlingar ge oss den moderna världens litteratur. Franska symbolismen, tyska futurismen och tyska expressionismen blev de rörelser som Edith tillsammans med Hagar Olsson skulle sprida till övriga Sverige och norden.
Oja det var den poetiska revolutionen som Majakovskij drömmde om som ävenledes Gunnar Björling och Elmer Diktonius och bröderna Parland gav oss att ta till oss så frikostigt att bli en del av och skapa som en grogrund för en ny form av säregen poesi eller prosa.
Jag älskar den finlandsvenska litteraturen och framförallt att förkovra mig i den. Den bästa bok om poesi är finlandssvenska filosofen Hans Ruins ”Poesins mystik” som är en vacker genomgång av poesins teoretiska skönhet.

Ja den finlandsvenska liksom finska litteraturen formar fortfarande mycket av den litteratur jag läser. Från Pentti Saarikoski till Sofi Oksanen. Men så finns det ytterliggare en stor favoritförfattare som bor i skogen och lever sitt liv nära naturen. Stefan Hammarén som är en vår europeiska litteraturs allra främsta författare i min bok.
Den nya romanen ”Loserförfattarfabriken” är den fullständiga moderna satiren i prosaform som skär rakt igenom språket och litteraturens förmåga att absobera vår nära samtid. Hans nya bok är storsatsning och har du läst hans tidigare verk så känner du igen dig språkhanteringen och i de unika flödet av det melodiska klangen i den berättelse Stefan Hammarén format till min eller din stora glädje.

Romanen är en halsbrytande berättelse som går bakom chimärer, avslöjar Mayas dimridåer och nedtecknar samtiden i en rasande prosa som bränner bort den onödiga fettlager och vill krossa likt Ekelöf ”Bokstävlarna” i nutidens tapeter. En egen litterär vision som målar författaren värld med breda språkliga kluriga färgskalor.

Att läsa Stefan Hammaréns nya bok är att upptäcka ett inre landskap som författaren genom språket, orden och begreppen formulerar till en alldeles egen berättelse som jag följer skata men säkter som en ringlande flod. En självbiografisk uppgörelse med den samtida finska elelr finlandssvenska kulturmiljön som Stefan Hammrén aldrig tillhört, det vill säga den litterära parnassen utan Stefan hammrén visar i sin bok att han tillhör enbart sig själv men däremot väl förankrat i en starkt litterär finlandsvensk och modernistisk tradition som ej liknar något annat i vår litterära samtid.

Det är en härlig bok som berättar om att vara just författare i en tid som ignorerar sann genialisk litteratur och hur kmapen kan bli tröttsam för att få en värld att övertygas. Det är en därför en viktig bok i Stefan Hammréns lysande författarskap där han försöker klargöra och frambringa sina litterära tankar om kulturens värld med en dos av bitter svart humor som serveras giftig och rå.
med andra ord får jag en ärlig och sann prosabok med klara poetiska drömmar som glider in språket och de rasande meningar som Stefan Hammarén har sammanfogad i en av hans bästa böcker om ni frågar mig.

Morrissey – Low In High School ¤¤¤¤


När jag läste Morrisseys självbiografi ”Autobiography” när den kom ut 2013 så fick jag klara bilder kring hans liv och hur han resonerade och formade sina tankar. Jag läste även Simon Goddard ”The Smiths: Songs That Saved Your Life” och biografin ”Morrissey: Scandal and Passion” av David Bret under några månader för att förstå Morrissey.

För de facto är att jag fann oftast Morrisseys texter i The smiths intressantare än gruppens musik. Deras videos var charmiga och visst fanns det stildrag jag kunde tycka var bra i bandet.
Men själva fenomenet The Smiths som skapade både hyseri och passionerade fans så transformerades bandet till något större än själva livet. Vilket jag fann lite svårt att greppa och förstå när det begav sig i mitten av 80-talet.
Morrissey var då popmusikens svar på Oscar Wilde och de arga unga männen, som var en författargrupp som innehöll namn såsom John Osborne, Kingsley Amis, Alan Sillitoe, John Wain, John Braine, Keith Waterhouse och Stan Barstow och det gjorde honom unik i mina ögon.

Morrissey var allt detta plus en argsint socialist som läste Germaine Greer och ställde upp för strejkande arbetare.

Men det relevanta är att Morrissey aldrig har varit plakattsocialist och som numera verkar ifrågasätta det självklarheter som vänstern omfattar och han stod för då under denna tidsepok. Hans politiska orientering verkar gått till en liberal och kanske mera konservativ känsla.
Man kanske inte skall dra slutsatser av hans politiska inriktning för mycket, utan kanske tänka sig att Morrissey alltid varit en intellektuell tänkande man som också kunde skriva om hopplös romantisk förlorad kärlek i både The Smiths och på sina soloplattor.
Tänk på att Morrissey också var ordförande för Englands fanklubb för The New York Dolls vilket jag anser vara ympatiskt och att ha skrivit en bra bok om bandet för minst 36 år sedan vilket jag ser som en hedersbetygelse i min bok.
Tidigare i min bokhylla på 80-talet hade jag hans hyllning till James Dean. En annan fin bok är ”Morrissey: In His Own Words”där Morrissey och John Robertson samverkade vilket gav mycket relevant information över Morrisseys liv och framförallt hans tankar.
Det finns en hel del litterära stoft som man kan få näring av för att förstå och tränga in i Morrisseys världsbild. När det gäller den musikaliska delen i The Smiths är det naturligtvis gitarristen Johnny Marr den motor bandet i förening med Morrissey såsom skapade den stämning och magi som enligt fansen alltid fanns där i The Smiths musik. Albumen ”Meat Is Murder” 1985 och ”The Queen Is Dead” är väl topparna eller deras mästerverk som en del säger. Jodå det får jag väl hålla med om. Deras debutskiva köpte jag aldrig eftersom där fanns bara singeln ”Hand in Glove” och albumspåret ”What Difference Does It Make?” som jag tyckte var bra.
Sista albumet ”Strangeways, Here We Come” köpte jag 1987 men efter ett år gav jag bort den till en vän – för då var bandet upplöst och jag hade då redan gått över till Morriseys första debutskiva som soloartist ”Viva Hate” vilket kom ut 1988. En sparsmakad men elegant skiva som smakade hallon och ironisk engelsk paj. Även andra albumet ”Bona Drag” hade en rad med fina lyriska pärlor med uppbackning ifrån Graham McPherson som är sångare i Madness och Kirsty MacColl. Det är en form av samlingsskiva med låtar som han skrev efter upplösningen av The smiths.

Jag tappade bort Morrissey under några och det var först 1994 då jag föll i kärlek till hans bästa 90-talsalbum ”Vauxhall and I” som är toppen på hans eminenta förmåga att skriva låtar och skapa lyriska stämningsbilder. Ja nu är det dags att lämna Morrisseys historia så som jag upplevd den.

Ja hur står till idag med den nya skivan? Ja här kommer nu det intressanta med hur musik/kulturjournalister till vänster vilket framförallt är väl Andres Lokko fastän en del andra också, blev alldeles upprörda eller enbart sorgsna för att Morrissey tagit parti för Israel och det innebär ett grovt intellektuellt brott mot vänsterns egna moraliska ställningstagande.

När du lämnat vänstern blir man närmast en förrädare i deras ögon.

Ja Morrissey bekommer det nog inte för han fortsätter ändå. Utan att diskutera Jerusalemfrågan eller nämna den alltmera besvärande bosättningspolitiken, kan man säga att Morrissey går sin egen väg.
Det nya albumet har några låtar om Israel men de flesta är både bra och dynamiska sånger om att ligga kvar i sängen och strunta i plikterna samhället påbjuder och gör vad du själv vill.

En egensinnig Morrissey som låter musiken gå sina upptrampade stigar vi så väl känner till från andra skivor och sånger. Fastän det gör ingenting. Hans halvironiska inställning levereras med snygga välpaketerade små sanningar.
Producenten Joe Ciccarelli som arbetat med Frank Zappa förstår sig nog på artister som med djup ironi eller stark sarkasm framställer vår omgivande samhälle med en egen filtrerat omvärldesanalys som leder till att man drar egna slutsatser. Ja Morrissey blir nästan punk här med sin inställning till världen han ser och upplever.
Jag måste säga att nya skiva är en av hans bästa på länge. Ja inte jämförbart med hans ”You Are the Quarry” men kanske med ”Years of Refusal” från 2009. Nåväl vilket som så tycker jag om hans skiva väldigt mycket och går väl därmed emot många andras uppfattningar kring Morrisseys nya album En klar fullträff enligt min uppfattning.

Daphne Du Maurier – Fåglarna och andra noveller: Modernista ger ut boken. Förord: Johan Theorin


Jag läste för länge sedan som tonåring romanen ”Rebecca” som är en roman i klassisk Anne Bronté-stil som romanen ”Jane Eyre” som jag läste vid ungefär samma tid när jag var fjorton år. Bägge med sina smått skräckromantiska gotiska känsla älskade jag vid denna tid. Det var då jag läste Daphne Du Maurier för första 1979. På svensk television hade jag sett Alfred Hitchcocks filmatisering av skräck och ekologiska thriller ”Fåglarna” och när det stod att det baserades på en novelll av samma författare bakom Rebecca, blev jag naturligtvis glad. Nu ville jag läsa den också och fann den på engelska och dessutom fick jag med några andra böcker av Daphne Du Maurier. Det var under några månder 1979 jag läste några av författaren romaner. Sedan dess har jag ej läst någonting av henne. Fastän nu 38 år senare läser jag en novellsamling från Modernista vilket innehåller som sagt var ”Fåglarna” i svensk översättning. Nu känner jag att det var saker som jag nog missade då när jag återkommer tilltexterna så blir de som nya igen.

Alla detaljerna blir klarare och nu kan jag jämföra med filmen igen som vi här hemma såg för ett par månader sedan. Det finns skillnader men skärpan är lika stark och idén är lika hemsk nu som då, men det finns andra och ännu bättre noveller som slutar med geniala avslutningar. Vilket både överraskar mig som läsare och ger ännu en dimension kring de thrillerartade men har den där mysrysartonläget i stil med Roald Dahls slut i sina noveller.
Här bygger Daphne Du Maurier upp stämningar som leder oss mot outsvikliga sluttampem då novellens cresendo som liiksom avslutar berättelsen i en för mig högst njutbar underhållande stil där man inte riktigt säkert kan vara om det verkligen är slut på berättelsen. Boken kom ut för ett par år sedan men det är först nu jag läser denna utgåva med förord av författaren Johan Theorin. En högst underhållande samling med noveller.

Progressiv Rockopera

Ayreon : The Source
Plattan släpptes i våras, Arjen Lucassen och hans Ayreon kommer nu med en uppföljare till första albumet i metaloperan/historien om rasen Forever, 01011001(binär kod för Y) som kom ut 2008.
The Source berättar nu historien om tiden före 01011001.
Handlingen utspelar sig från början på den döende planeten Alpha, Alpha folket har blivit totalt beroende av datorerna och håller på att bli apatiska, samtidigt som en enväldig dator tagit över kontrollen och löper amok för att förgöra mänskligheten.
Hur som helst, Arjen Lucassen har en imponerande räcka med gästartister på ”The Source”, vad sägs om James LaBrie, Tommy Karevik, Tobias Sammet, Hansi Kürsch, Floor Jansen för att nämna några av dem.
Skivan öppnar med den föga hoppingivande titeln ”The day that the world breaks down”, det öppnar med en mjuk vers sjungen av James La Brie sen brakar det loss med progressiv hårdrock med många sköna passager och tempoökningar i vissa passager kan man skönja influenser från Yes, Queen m.fl. jag gillar speciellt Michael Eriksens passager, man får nästan ”goosebumps”. Låten är den längsta på hela skivan och är tolv och en halv minuter lång.
”Everybody dies” är högkvalitativ progressiv rock med Hammondorgeln som signum. Av titeln att döma så låter det som en brutalt deppig låt, men är en låt i uptempo som man konstigt nog blir på glatt humör av, tack vare jobbet som Tommy Rogers och Mike Mills lägger ner i sångtekniken, starkt jobbat. Mike Mills spelar färddatorn och gör ett riktigt bra jobb.
Men mitt i all progressiv rock, folkmusik och synthar ligger ändå basen i hårdrocken.
01011001 från 2008 är en bra rockoperaplatta men The Source överträffar den, det här är den bästa temaplatta jag hört med Ayeron och är rena rama musiklektionen.
Att välja en bästa låt går inte därför att hela plattan är så bra och jämn.
Därför får skivan € € € € + +

/ Sonny Johansson
Vad sägs om gästlistan :
James LaBrie (Dream Theater) as The Historian
Tommy Karevik (Kamelot, Seventh Wonder) as The Opposition Leader
Tobias Sammet (Avantasia, Edguy) as The Captain
Russell Allen (Symphony X) as The President
Tommy Rogers (Between the Buried and Me) as The Chemist
Michael Mills (Toehider) as TH-1
Hansi Kürsch (Blind Guardian) as The Astronomer
Nils K. Rue (Pagan’s Mind) as The Prophet
Michael Eriksen (Circus Maximus) as The Diplomat
Simone Simons (Epica) as The Counselor
Floor Jansen (Nightwish, After Forever) as The Biologist
Zaher Zorgati (Myrath) as The Preacher