Daphne Du Maurier – Fåglarna och andra noveller: Modernista ger ut boken. Förord: Johan Theorin


Jag läste för länge sedan som tonåring romanen ”Rebecca” som är en roman i klassisk Anne Bronté-stil som romanen ”Jane Eyre” som jag läste vid ungefär samma tid när jag var fjorton år. Bägge med sina smått skräckromantiska gotiska känsla älskade jag vid denna tid. Det var då jag läste Daphne Du Maurier för första 1979. På svensk television hade jag sett Alfred Hitchcocks filmatisering av skräck och ekologiska thriller ”Fåglarna” och när det stod att det baserades på en novelll av samma författare bakom Rebecca, blev jag naturligtvis glad. Nu ville jag läsa den också och fann den på engelska och dessutom fick jag med några andra böcker av Daphne Du Maurier. Det var under några månder 1979 jag läste några av författaren romaner. Sedan dess har jag ej läst någonting av henne. Fastän nu 38 år senare läser jag en novellsamling från Modernista vilket innehåller som sagt var ”Fåglarna” i svensk översättning. Nu känner jag att det var saker som jag nog missade då när jag återkommer tilltexterna så blir de som nya igen.

Alla detaljerna blir klarare och nu kan jag jämföra med filmen igen som vi här hemma såg för ett par månader sedan. Det finns skillnader men skärpan är lika stark och idén är lika hemsk nu som då, men det finns andra och ännu bättre noveller som slutar med geniala avslutningar. Vilket både överraskar mig som läsare och ger ännu en dimension kring de thrillerartade men har den där mysrysartonläget i stil med Roald Dahls slut i sina noveller.
Här bygger Daphne Du Maurier upp stämningar som leder oss mot outsvikliga sluttampem då novellens cresendo som liiksom avslutar berättelsen i en för mig högst njutbar underhållande stil där man inte riktigt säkert kan vara om det verkligen är slut på berättelsen. Boken kom ut för ett par år sedan men det är först nu jag läser denna utgåva med förord av författaren Johan Theorin. En högst underhållande samling med noveller.

Progressiv Rockopera

Ayreon : The Source
Plattan släpptes i våras, Arjen Lucassen och hans Ayreon kommer nu med en uppföljare till första albumet i metaloperan/historien om rasen Forever, 01011001(binär kod för Y) som kom ut 2008.
The Source berättar nu historien om tiden före 01011001.
Handlingen utspelar sig från början på den döende planeten Alpha, Alpha folket har blivit totalt beroende av datorerna och håller på att bli apatiska, samtidigt som en enväldig dator tagit över kontrollen och löper amok för att förgöra mänskligheten.
Hur som helst, Arjen Lucassen har en imponerande räcka med gästartister på ”The Source”, vad sägs om James LaBrie, Tommy Karevik, Tobias Sammet, Hansi Kürsch, Floor Jansen för att nämna några av dem.
Skivan öppnar med den föga hoppingivande titeln ”The day that the world breaks down”, det öppnar med en mjuk vers sjungen av James La Brie sen brakar det loss med progressiv hårdrock med många sköna passager och tempoökningar i vissa passager kan man skönja influenser från Yes, Queen m.fl. jag gillar speciellt Michael Eriksens passager, man får nästan ”goosebumps”. Låten är den längsta på hela skivan och är tolv och en halv minuter lång.
”Everybody dies” är högkvalitativ progressiv rock med Hammondorgeln som signum. Av titeln att döma så låter det som en brutalt deppig låt, men är en låt i uptempo som man konstigt nog blir på glatt humör av, tack vare jobbet som Tommy Rogers och Mike Mills lägger ner i sångtekniken, starkt jobbat. Mike Mills spelar färddatorn och gör ett riktigt bra jobb.
Men mitt i all progressiv rock, folkmusik och synthar ligger ändå basen i hårdrocken.
01011001 från 2008 är en bra rockoperaplatta men The Source överträffar den, det här är den bästa temaplatta jag hört med Ayeron och är rena rama musiklektionen.
Att välja en bästa låt går inte därför att hela plattan är så bra och jämn.
Därför får skivan € € € € + +

/ Sonny Johansson
Vad sägs om gästlistan :
James LaBrie (Dream Theater) as The Historian
Tommy Karevik (Kamelot, Seventh Wonder) as The Opposition Leader
Tobias Sammet (Avantasia, Edguy) as The Captain
Russell Allen (Symphony X) as The President
Tommy Rogers (Between the Buried and Me) as The Chemist
Michael Mills (Toehider) as TH-1
Hansi Kürsch (Blind Guardian) as The Astronomer
Nils K. Rue (Pagan’s Mind) as The Prophet
Michael Eriksen (Circus Maximus) as The Diplomat
Simone Simons (Epica) as The Counselor
Floor Jansen (Nightwish, After Forever) as The Biologist
Zaher Zorgati (Myrath) as The Preacher

Blake Crouch – Dark Matter (Jan Malmsjö Massolit)


En av de starkaste och kanske mest intressanta science fiction-trhillers med en stark känsla av filmiska kvaliteter är just vad Blake Crouch lyckats förmedla med sin första översatta bok på svenska med naturvetenskapen i förarsättet.
Här harvi den teori om multiuniversum som ligger till grund för romanens upptakt. Tänk dig att du är en tidigare vetenskapsman som kunde komma längre i karriären med att vidareutveckla en hypotes inom kavntfysiken men valde kärleken till en konstnär och fick en son. Familjelivet tog över och du blir lärare på ett college. Du är nöjd med livet. men så händer det att någon från ett annat universum liknande ditt med samma namnfastän med annat liv helt uppbyggt på sin kärlek i vetenskapens tjänst men som nu ångrar sitt val i livet.
Tänk dig flera tänkbara personer med samma identitet väljer olika val men alla kanske kommer till samma slutpunkt, de vill skapa ett familjeliv som det du har.

Det är själva elementära grunden i romanen. Huvudkaraktären i romanen är Jason Dessen som valde att aldrig slutföra sitt experiment med en kub som kan ta dig till flera tänkbara livsval. En form av maskin som kan ta dig till tänkbara multiuniversum med otaliga möjligheter till val. Dessutom en drog som underlättar själva processen med att vilja undersöka de tänkbara närtida livsval. Det är den ultimata romanen om du har chansen att gör aom dina livsval – tar du den chansen då och vad händer egentligen med din personlighet med dess intellektuella och emotionella psykologiska stablitet inom dig.

Här får vi se kraften i science fiction när den är som bäst. Vad händer om det teoretiska och hypotetiska blir en möjligt skeende och verkligen inträffar. Här lämnar Jason Dessen sin idé ofärdig och går vidare till sitt nya liv. Men vad sker om någon annan Jason dessen fullbordar idén men blir ändå missnöjd med sitt liv. Ja vad händer då?

Romanen är en blixtrande snabb och håller spänningen intakt från förstasida till den sista sidan. Det här vore den bok Dean Koontz kanske skulle kunnat skrivit men som den bländande Blake Crouch istället författat. Hans manuskriupt till tv-serier har också blivit framgångsrika.
Dark Matter är just nu den bästa technotrliller och science fiction-roman jag läst i år.

Fats Dominomusik i urval av Blaskans redaktör.


New orleans egen ”The Fat Man” eller Fats Domino har gått bort och med det försvinner den mest relevanta länk mellan rhythm and blues och rock’n’roll. Fats Dominos joviala rock musik spred glädje omkring sig och fick världen att bli så mycket vackrare än vad rasismen och dess anhängare kanske hade tänkt sig med sin vedervärdiga människosyn.
Fats Dominos Boogie woogiepianospel visade hur svängig musik kan bli. Ja det är som om all rockmusik emanerade ur själar som Chuck Berry och Fats Domino. Jag tycker stundtals att Fats Domino kan påminnas om jazzens egen Fats Waller. De hade samma lyckoberusande erkänsla och genommusikalitet.
Nu blir det favoritmusik med Fats Domino.









Konst på Waldemarsudde: Form och färg – André Lhote och svensk kubism


Vad är kubism skulle man kunna ställa sig? Svaren kanske skulle variera beronde på vem man frågar. Vid sekelskiftet så började dadaismens lekfullhet, futurismens maskinkultur, fauvismen och expressionismens starka färger få en ny motvikt när geometriska synsätt där maskinens former fick sitt eget språk i Brancusis och Picassos renodlade sätt att genom rena former men ur en geometrisk fri form bygga upp en ny form av konst – kubismen.
Matisses berömda yttrande om Picassos vän ”Braques små kuber”fick den berömda konstkritikern Louis Vauxcelles att mynta begreppet kubism i en artikel vilket gjorde det begreppet gångbart i allmänhetens ögon.

Det handlar om hur man ser på sina objekts former och försöker skapa en ny bild där linjer, streck, former och motiven målas ur en maskinell men uppdelad i just geometriska konstruktiva perspektiv. Mönster, flersidiga och nästan matematiska former blir det som gäller i de målningar som tillkom.

En av de konstnärer som övergick till att skapa konst i kubistisk stil var just André Lhote. Han verkade som en motvikt mot impressionismen gå mot den kubistiska stilen. Även om en del av Paul Cézannes sena verk som ställdes ut efter hans död 1906 kan sägas närma sig kubistiska stilideal efterspm cylinder och konen blev något som formmässigt utnyttjades av Paul Cézanne.

André Lhote ville komma ifrån den klassiska impressionismen genom att se konsten ur de mera flervinklade, mångsidiga och skarpa mönstrena. Det är här som André Lhote blev mera aceepterade av många konstälskare och framförallt blev vid sidan av Ferdinand Leger en väldigt populär lärare i konst. 1500 elever räknades han utbilda och av dem var det cirka 200 svenska män och kvinnor från 1910 och in på femtiotalet lärde han ut sina erfarenheter
Hela utställningen baseras på Prins Eugens egna samlingar av André Lhotes verk men här förstärkt med hans många svenska elevers disparata verk. här kommer en del exempel.



Detta är en av de bästa konstupplevelser jag har haft hittills i år. vacker och inspirerande och jag blir hjälplöst förälskad i dessa målningar med kubistiska välutvecklande motiv och jag har hittat hem här. Det blir alltid till slut den här stilen jag alltid återvänder till i själen.
Här är en utställning gjort med kärlek och ren pedagogisk känsla att vilja skapa något för att utbilda och få oss förstå storheten i den kubistiska konsten. Fastän också för att koppla stilen till oss i Sverige. Här är det framförallt konstnären Georg Pauli som introducerade André Lhote till svensk publik samt studerade hos honom för att lära sig den kubistiska formläran och hur man såg på geometrin inom konsten.

Jag blir löjligt glad åt att beskåda verken tillsammans med min hustru. På samma sätt när jag blev förtjust i Kandinskys färgmystik eller Tatlins torn och Rodtjenkos figurativa konst får jag nu den här starka kärleken för en konst som fortfarande brinner och har kraft i form av skönhetens specifika arkitektoniska uppbyggnad i verkens kompositioner.

Här finns en stark realistisk ton i verken men ändå blir den abstrakta principen som bryter upp verkligheten genom att transformera den till abstrakta och geometriska former och koniska vinklar. Med andra ord är det konst som betyder att det går att skapa konsten i vilka former som helst utan begränsningar som din egen fantasi möjligen sätter.


En av hösten/vinterns bästa utställningar.

Beck – Colors ¤¤¤¤


Beck Hansen har kommit lång väg in i karriären sedan han slog igenom med sitt bästa album ”Mellow Gold” som var hans mest ekletiska skiva som också gjorde att han även kom till Stockholm där han spelade på ett mindre ställe. Jag minns fortfarande vilken glädje det var att se hans uppträdde. Då var Beck ny och begåvad artist med både hip hop och all annan musik som med sin mixer byggde upp hans musik från grunden.
Senast jag såg en konsert med Beck var på Gröna Lund och då var det väl hans album ”Sea Change” som var aktuell 2002 om jag minns rätt. En okej föreställning var det då. Men hans musik var vid detta tillfälle ganska så medioker. Becks förmåga att omvandla och återskapa var ur balans.
Men hans nya skiva återställer musiken till en gammal hederlig åtkomstpunkt där det ordinära försvinner bort och en lekfull anda som han hade på album såsom ”Odelay” kommer fram vilket gör mig väldigt glad.
Då blir det en dynamik i musiken och den fantasifulla paljetten av allsköns färger tillåts få ta över.

Här finns framförallt den glädje som brukar forsa fram i Becks musik. De där lyckliga tillropen som liksom får allting att puttra, koka över, vilket leder till att musiken översvärmar oss med intryck från världens alla hörn och kanter.
För det vad som är styrkan i hans musik. Ta till exempel skivor som har titeln ”One Foot in the Grave” som utkom 1994 samtidigt med ”Mellow Gold” som på förstnämnda lekte med country, träskblues, americana och bluesgrass medan ”Mellow Gold” hade hip hopen och den mera experimentella musiken som grund, men bägge skivorna fungerade väl ändå.
Det nya albumet har både snygga poplåtar och lekfulla poplåtar med den dansanta känsla som florerar likt en fauna av sommarens blomsterängar.Albumet blir därför som om att Beck finner sig själv igen och hittar sin egen musiks rytmiska sträng. Vilket gör skivan till en höjdpunkt i höst/vinter.

Thåström – Centralmassivet ¤¤¤¤¤

Thåström avlägsnar sig alltmera från sitt urpsrung i Ebba Grön rent soundmässigt för att på album efter album närma sig industriskramlet på sitt gamla europeiska projekt Peace, Love and Pitbulls, särskilt det bandets tredje skiva har lite av samma stämning och hotfulla musikaliska mörka inramning. Javisst kanske projektet ”Sällskapet” där Niklas Hellberg ( Med ursprung från All That Jazz) ingick har samma stämningsfulla mörka stråk i musiken. Thåström har på sina senare skivor haft samma byggnadskonstruktion i musiken.

Nu på den nya skivan har han en närmare närvaro som stundtals är lika stark och symbolisk som jag finner på den mentala kartan hans självbiografiska album ”Skebokvarnsv. 209” befann sig vara. En stark återgivning av en människans sjävbiografiska och fiktiva sanning på en och samma gång. Låtarna liksom musiken följer den mörka dimma som gåtan Thåström lanserar vidare för oss att fundera, reflektera och försöka tyda tecknen som är skrivna med svett och tårar – en allegorisk beteckning men fullt adekvat att ta till för att gå vidare i pusslet Thåström ger oss.
Pelle Ossler, Ulf Ivarsson, Niklas Hellberg, Anders Hernestam med flera musiker speglar sin tid i Thåströms musik genom sina målande insatser som musikanter. Tidigare var både Conny Nimmersjö och Christian Gabel med i bandet vilket ej är fallet numera. Man kan säga att Thåströms har nog bland de mest kompetenta band man kan säga – lite av gräddan från punk, new wave och rockens Svedala.
Den nya skivan blir på ett personligt plan något som gör att man känner sig närmare artisten. Jag öppnar dörren lite på glänt till hans inre och hoppas att jag skall upptäcka något annat än vad jag tidigare trodde fanns där. Men visst blir vår hjälte personlig fastän med ett filter som släpper ut lite självbiografisk ånga från luftventilen.
Men ändock är skivan årets bästa svenska album som jag kan utan att tveka ta till mig.

The Rolling Stones

Visst nu är allting över för denna gång. Konserten är över och stenarna har åkt vidare för länge sedan. Fastän minnena är kvar naturligtvis så därför tänkte jag välja ut en rad med favoritlåtar med Stones så att det kommer bli översvärmning av musik.





















Här avslutar jag The Rolling Stones videos.

Liam Gallagher – As You Were ¤¤


Jag hade nog förväntat mig så mycket mera av forne Oasis-brodern Liam Gallagher på hans första egna soloalbum. För det fanns ansatser på en låt som var riktigt bra, singeln ”For What It’s Worth” var till exempel jättebra men så kommer resten som knappast är specifikt lustfyllt genomlyssning. Det låter mest seg upptrampad skogsstig med Oasis-spåren tätt sammanväxta.
Liam Gallagher kämpar för att visa att han kan själv ungefär på samma desperata sätt när han släppte album med sitt tillfälliga band Beady Eye.
Javisst ett band som fortsatte efter det Noel fått nog av allting och bråken i Oasis med sin bror. En ovanligt tjockskallig platta blev det med Beady Eye enda skiva som jag känner till. Noel Gallagher fann ett nytt band med sitt High Flying Birds som var klart mycketbättre än Liams band och om man tar nya soloskivan så är det mest samma tråkiga rock som fanns på oasis senare album av undermåliga skivsläpp.

Nu är det väl så att mitt perspektiv på Oasis har väl skiftas och förändras under de senare åren. Jag gjorde en granskning och avbön från min tidigare gamla kärlek till Oasis i Blaskan där jag gjorde upp med min kärlek till bandet ifråga.
Det jag kan säga att efter min långsamma befrielse från min gamla till ett band jag då dyrkade under 90-talet och såg tre gånger live under 90-talet. Först i Hultsfred 1994 och några år senare i Stockholm och Oslo.. Men nu när krutröken har lagt sig och jag har haft allvarligare funderingar så är det nog mest några låtar som ”Rock ‘N’ Roll Star” och ”Wonderwall” plus några till som jag på de två första skivorna fortfarande tycker om.
Men nu när soloalbumet dyker upp blir det mest tomt och buttert på ett träaktigt sätt. Musiken är habil och texterna, ja inga Noel Gallagherhöjdpunkter. Utan mest gamle sångaren som vill hänga kvar och visa att han minsann kan skriva och sjunga fortfarande. Fastän med skralt innehåll förutom en låt som jag tidigare nämnde. Liam Gallagher bör tänka om och kanske två gånger till innan han gör sin nästa skiva.