En hyllning till Hasse Alfredsson

Jag minns prisutdelningen av Albert Engströms pris som Hans Alfredsson fick sig tilldelat för sin livs gärning i Albert Engströms anda. Jag är stolt och ytterst glad över att fått närvara när det skedde vid detta högtidliga tillfälle. Priset delas ut årligen vid Grisslehamn. priset går till en artist som enligt juryn anses bidragit med att sprida den formen av artisteri och humor som Albert Engström utövade en gång i tiden.
När ceremonin var över så råkade jag gå förbi Hasse Alfredsson när han satt ned på en parkbänk och vilade sig efter all uppståndelse kan jag tänka mig. Jag gick förbi och stannade upp och undrade om man skulle våga sig på konststycket att närma mig försiktigt mästaren själv. Jag ville bedyra hans betydelse för mig och vilken glädje alla briljanta geniala alster i olika former svenska folket fått uppleva från den store magikern.
Jag tassade fram med en stammande och hummande rörelse och lite så där platt frambringade min hyllning till en sann mästare.

Nu är även Hans Alfredsson tyvärr borta. Den dynamiska duon Hasse & Tage äro nu förenade i himlens skämtkör.

Det började redan i historiens gryning på Mosebacke Monarki vid radion för att senare övergå till nya mediet – Televisionen. En mild satirisk drift med den tidens politiska samtid. Det var där spåren tror jag skulle leda till Svenska Ords senare bedrifter. Tage Danielssons milda väsen och Hans Alfredssons skånska antiauktoritära drag skapade den främsta duo vid haft inom svensk kultur och nöjesvärld.

Tage Danielsson gick bort för 33 år sedan och nu förenas han med brodern/kompisen Hans Alfredsson.

Det finns mitt i Hasses väsen ävenledes mörka små drag i hans personlighet vilket han uppvisade i sina två filmer ”Enfaldiga mördaren” och existentiella thrillern ”Falsk som vatten”. Just dessa två filmer lyckades han med sin antiauktoritära drag uppvisa fascismens omänskliga drag som i ”Enfaldiga mördaren” och människans komplexa psykologiska inre i passionsdramat ”Falsk som Vatten”. Hans Alfredssons skälmska sida kommer lätt fram i filmatiseringen av ”P&B” eller Pettersson och Bendel som den heter i romanform och i barnfilmen ”Jim och piraterna Blom”. Där finns den ljusa lysande djupt humanistiska Hasse Alfredsson framträdande.

Det stora med Tage Danielsson och Hans Alfredsson var att det förnyade revykonceptet i Sverige genom att transformera de till milda samhällssatiriska uppsättningar. de mixade aktuella frågeställningar med gags, musik som var hämtade ur schlagern, jazzen och visan. Det blev en form av manifestation där Karl Gerard möter Bertolt Brecht & Kurt Weills politiska cabaré fastän i ett mycket mera humoristiskt folkligt sammanhang.

Hasse Alfredsson är en person jag förknippar med den gamla hederliga bilden av en sann bildad humanist som alltid slog uppåt mot den verkställande makten. En mjuk människa med en ädel själ som stod på vår sida gentemot makten oavsett varifrån maktens svansar viftade.
Man för ej glömma att han var en stor humoristisk stilist samt allvarsam författare i sina olika böcker som kunde blanda friskt mellan genrer såsom kåserier, deckare och mera psykologiska komplexa berättelser om ondskans handlingar som människan kan begå. Vad utgör en ond handling och vad kan det bli för konsekvenser?.

Till slut får jag tillägga: Hans Alfredsson är den sista stora estradör som skapat så mycket av den humor som det mesta av dagens bygger på fastän oftast med smärre besvikelser för mitt vidkommande med få undantag.
Faderväl får jag härmed säga till Svedala konungarikets charmknutte numero ett: Hans Alfredsson.

Chuck Berry – Chuck ###


Chuck Berry är mest känd för att ha givit ut sina skivor på Leonard Chess (död 19699 och Phil Chess (Död 2016) skivbolag Chess Record för att ha senare vissa utsvävningar på Mercury bolag. Men hans ja, näst sista album ”Rock It” gavs ut på det lilla bolaget Atco Records som låg under Atlantic och hade The Coasters och Bobby Darin som artister under rockerans inledning.
För att senare ge ut alltifrån Sonny And Cheer, Vanilla Fudge eller Cream. Jazzsångerskor som Betty Carter eller Helen Merill. Där gav Chuck Berry ut sitt enda album ”Rock It” på det bolaget.

Det var ett album som hade en del fina sånger som naturligtvis inte kan jämföras med hans bästa epok under femtiotalet då hans mest odödliga låtar skapades. Fastän Chucken som nästan ensam stod för en större del av rockens temperament och har på albumet ”Rock it” naturligtvis en verkligen klarhet i sina sånger och håller sin stil som bär Chuck Berrys signatur och det blir den skivan jag sätter i jämförelse med hans nya postumt utgivna ”Chuck”.

Det postuma utgivna albumet har flertalet sånger som jag kan säga är riktigt bra och Chucken sjunger helt okej med en stark röst i behållning. Plattan är tillägnad hans hustru ”Thelmetta ”Toddy” Berry” och skulle ha givits ut i samband med hans 90 års dag men hans död senarelägga utgivningen till i år istället.
Här finns nya låtar som Chuck Berry skrivit och de håller bra klass måste jag tillstå. Det finns en okej nyinspelning av hans egen ”Lady B Gode” som jag inte direkt kändes behövdes i sammanhanget utan hans original är så pass mycket bättre än den nya inspelningen så att den framstår som överflödig enlig min åsikt.
”3/4 Time (Enchiladas)” som Tony Joe White skrivit är riktigt bra. För många artister såsom Elvis Presley, Tom Jones, Tina Turner eller Brook Benton har spelat in Tony Joe Whites låtar så varför inte Chuck Berry som sjunger och spelar in den med pondus och bravur.

Mest förvånande är att Chuck Berry väljer att göra en version av det gamla favoritstycket ””You Go to My Head” som i original skrev av jazz och schlagerkompositörerna Haven Gillespie och J. Fred Coots. Den låten får i Chuckens och hans team en annorlunda inramning i arrangamanget. Den sången blir plattans totala överraskning hos mig som vid genomlyssningen av skivan.

Om jag sammanställer skivans helhet så är det en bra och godkänd skiva som har bra låtar helt genom albumet utan att innehålla några större kommande klassiker utan det blir mest ihågkommet som Chuckens allra sista inspelningar. Det räcker långt det också.

Styx – The Mission


Chuck Panozzo – bas, sång är den enda medlemmen som varit med från början (1970) efter Dennis De Young lämnade bandet för snart tjugo år sedan. Chuck är numera deltidsmedlem och uppträder med bandet endast vid vissa tillfällen.
Före 1975 släpptes plattorna Styx, Styx II, The Serpent is Rising och Man of Miracles.
Styx II och Man of Miracles hade ett par låtar som var riktigt intressanta och tillhör numera Styxklassikerna, (Lady och Rock n Roll Feeling).
Det är också nu man hittar sitt eget sound med stämsång, körer och klaviaturen.
Tommy Shaw kom med i Styx 1975 och det är han som leder bandet i dagsläget.
1977 kom The Grand Illusion och i och med den skivan slog de igenom på bred front.
1978 släpptes Pieces of Eight och den plattan stärkte deras ställning, de här två skivorna är tillsammans med Paradise Theatre (1980) deras bästa plattor.
Denna platta är deras första studioplatta på 14 år.
Man har klättrat upp på vinden och hittat inspiration från förr, Dennis De Youngs ersättare Lawrence Gowan, låter dock stundtals väldigt lik sin föregångare både i röst och klaviaturspel. Stämsånger, körer, klaviatur och gitarriff sitter som en smäck.
”The Mission” är ett konceptalbum som handlar om människans första bemannade resa till planeten Mars. Konceptalbum är inget nytt hittepå för Styx, ”Paradise Theatre” (1981) och ”Kilroy was here” (1983) är just konceptplattor.
Öppningslåten ”Overture” öppnar i klassisk Styxstil, som introduktion väver man in låten ”Gone Gone Gone” som är en klassisk Styx låt med de klassiska Styx attributen såsom stämsången, körerna och klaviaturerna hopsmält med gitarriffen i ett riktigt up-tempo.
I ”Hundred million miles from home” drar man ner tempot något men Tommy Shaw ser till att det svänger rejält, sångharmonierna samt samarbetet mellan klaviatur och gitarr är suveränt. När den nedstämda ”Locomotive” drar igång har man dragit ner tempot betänkligt och man känner att nu finns ingen återvändo.
”Radio Silence” höjer temperaturen och allt känns inte så tungt längre och när ”The Greater Good” öppnar i lugnt tempo men tempot höjs succesivt.
“Red Storm” kan stundtals kännas lite vemodig, övergången till ”Khedive” görs snyggt med ”All Systems Stable”. Khedive bjuder på sprittande pianospel och ett överraskande gitarrsolo i slutet av låten, väldigt mycket Brian May i solot .
”The Outpost” signalerar att de är framme vid målet, sedan kommer prologen ”Mission to Mars” med vissa Beatlesvibbar.

Det här är en platta som riktar sig främst till gamla Styx fans, men lämpar sig även för förstagångslyssnare.
Första gången jag hörde skivan tyckte jag inte att den var så märkvärdig, men efter ett par lyssningar har intrycket växt till en riktigt bra temaskiva. Nu väntar jag på nästa Styx skiva, hoppas det inte dröjer 14 år till nästa skivsläpp.

Skivan får € € € +
/Sonny

Rick Wakeman – Piano Portraits


Rick Wakeman den skicklige pianisten/organisten från gruppen Yes, visar upp sina färdigheter. Jag har genom åren lyssnat på några av hans egna kompositioner. Till exempel “The Six Wives Of Henry VIII” och “The Myths And Legends Of King Arthur And The Knights Of The Round Table” som är ett i mitt tycke helgjutet mästerverk.
Piano Portraits är ett album med instrumentala versioner av femton gamla klassiker från The Beatles, Led Zeppelin, Cat Stevens, David Bowie m.fl. såsom ”Help”, ”Stairway to Heaven”, ”Life on Mars” ”Morning has broken”, ”Space Oddity” samt Eleanor Rigby. Efter att ha lyssnat på Eleanor Rigby i Rick Wakemans tolkning så undrar man, var det verkligen Lennon/Mc Cartney som skrev Eleanor Rigby?
I Rick Wakemans tolkning låter det som om det kunde varit Chopin.
Rick Wakeman bjuder oss på otroligt smakfyllda vackra kompositioner.
Dessa hits framförs otroligt skickligt och snyggt en del i nya dimensioner av virtuosen Rick Wakeman.

Skivan får € € €

En hyllning till Elvis Presley som gick bort för fyrtio år sedan:

Elvis Aaron Presley föddes 8 januari och gick bort 16 augusti 1977. Det var vid det tillfället vi i min familj satt och tittad på tv när budskapet framkom i televisionen när den nyheten kom. Min moder som var en stor Elvisfan blev ytterst ledsen över den nyheten. Familjens Elvisskivor spelades den dagen minns jag så väl.
Här kommer minneslåten av Danny Mirror som min moderälskade så mycket.

För ni som aldrig hört bandet Dread Zeppelin som har en sångare i Elvisstil

Nu kommer här ett sjok med Elvisvideos:






https://youtu.be/vWVgLLnGaWs













Arcade Fire – Everything Now #####


Win Butler, Régine Chassagne, Richard Reed Parry, William Butler, Tim Kingsbury, Sarah Neufeld, och Jeremy Gara är grunden i gruppen från Montreal: Arcade Fire.
Dessutom har Win Butler som är frontmannen tillsammans med sina vänner skrivit sånger på en skiva som är bandet bästa hitills. En discoflirtade platta som låter alltifrån Abba, Simian Mobile Disco och annat såsom The Trammps mixas i en popig muskalisk tonlandskap.

Arcade Fire är ett band som är vår tids The Band som vågar likt band som The Flaming Lips vågar plocka fram det som är annorlunda i kompositioner med instrumentsättningar och klangvärldar. Deras album ”Neon Bible” var den skiva som rockade loss min verklighet när den landade i min brevlåda. Jag läste om min recension i Blaskans webbtidning och kommer fortfarande ihåg vilken glädje skivan med Arcade Fire skänkte. Nu får jag kick av deras nya album ”Everything Now”. Jag läste en intervju från tidigare i somras med Arcade Fire och en betraktelse av skivan i webbtidningen ”Stereogum”.

En skön skimrande betraktelse som jag tog med mig då och nu kan själv fundera på skivans magiska aura som verkligen är just så där storslagen som jag förställde mig att den skulle vara och det blev precis så också.
Låtarna hoppar,porlar och nästan blixtrar till. Jag kommer att tänka på ett par musikvideos som har den där studsande sköna gången i musiken. Pulps underbara ”Common People” eller Boomtown Rats ”House On Fire” finns det lite likheter med om jag tenderar hårdra med just den där sättet attt spela musiken på i vissa av Arcade Fires låtar så får jag nog tillåta sådana associationer dock ändå.

Till slut får jag säga Arcade Fire har kanske gjort en av årets bästa album.

Broken Social Scene – Hug of Thunder ¤¤¤¤


Kevin Drew och Charles Spearin är som sagt var grundarna till detta stora indierockkonstellation som nu ville släppa en ny skiva med musik efter dådet i Paris och skapa en humanistisk skiva med sina vänner. Här finner vi alltifrån Feist, Jason Collet eller Brendan Canning med en ny medlem i kända indienamnet Ariel Engle. Ja alla är de tillbaka i studion för att sammanställa ett bra rockalbum med femton stycken musiker som slamrar, sjunger och larmar ordentligt på e4n sjok med sånger som enligt mig är bedövande bra sånger rakt igenom.
Framförallt världsläget var en input liksom en konsert för ett par år sedan då material började nedtecknas och bandet kände sig mogna att börja spela in en skiva igen och det gjorde man med bravur måste jag säga. Moget och insiktsfull är plattan och klart mycket bättre än de mesta bandet släppt ut om jag får påtala detta faktum av personlig subjektiv art.
Jag tycker att skivan speglar deras bästa sidor och musiken från Torontos indierockscen där bandet är verksam och liksom deras medlemmar spridda ut på diverse band såsom Metric, Feist, Stars, Apostle of Hustle, Do Make Say Think, KC Accidental, Emily Haines & The Soft Skeleton, Amy Millanoch Jason Collett. Ja flera av de bästa akterna neligt mig när det handla rom nutida band som jag uppskattar som bäst.

Broken Social Scene är väl scenens flaggskepp skulle jag vilja påstå, Därför blir deras nya album i särklass bäst också i fråga om storhet och bras rockmusik rakt igenom albumets samtliga spår. Kolletivet finner det som är bra i sång och i egen kraft där musiken är kompatibel med varandra.
När jag hör på skivan så tänker jag direkt på det bokprojekt som gick under titeln ”The Broken Social Scene Story Project: Short Works Inspired by You Forgot It in People” där en rad författare skrev om Broken Social Scenes debutalster från 2001. Där varje individuellt spår fick en egen berättelse. Anrika House of Anansi Press skapat av poeten Dennis Lee var det stolta förlag som gav ut verket. Jag skickade efter verket och njöt av berättelserna som borderade ut låtarna till fulländade texter. UNgefär som det nya albumet gör nu.
Ett starkt album med skimrande musikaliska ambitioner som sträcker sig över tid och rum.

Blondie – Pollinator – ¤¤¤


Clem Burke, Chris Stein och naturligtvis Debbie Harry som är kvar från originalupplagan av Blondie med lite nya musiker med i bandet.

De släpper alltså ett nytt album 2017 som är bättre än förväntat. Jag tror knappast att skivan kommer räknas till deras klassiska album, så är det naturligtvis. Men den blev bättre än vad jag trodde den skulle vara. Deras bästa på säkert tjugo år. Tar man deras album ”No Exit”, ”The Curse of Blondie” eller ”Panic of Girls” och jämför med 2017 års ”Pollinator” så är den realtivt nya flertalet snäpp bättre och har flera bättre singelhits som jag tror kommer spelas framöver.
De senaste tjugo åren är det bara en låt man kommer ihåg och det är hiten ”Maria” som även finns med som reklamslogan för en spelsajt, tyvärr vill jag tillägga.
Men efter den låten finns det inga direkta hits.
Blondies storhetstid var just i punkens credo då deras punkdiscolåtar gav oss hur många ljuvliga odödliga sånger som helst. Det nya albumet måste ses utifrån bandets förutsättningar idag och kanske inte i rättvisans namn ställas framför klassiska Blondiealbum som ”Autoamerican” eller ”Eat to the Beat” för att nämna några mästerverk i bandet fyrtioåriga historik i punkrockens tjänst.

På senaste albumet finns det flera självklara låtar som blev snygga singlar och bra sådana. Ta till exempel låten ”Fun” som är tveklöst en av deras bättre och roligaste låtarna från nya albumet. En stark svängig snygg poplåt med härlig rytmik och fin precisonskänsla för arrangemangen.
Flertalet nya låtskrivare som David Sitek från Tv On The Radio, Johnny Marr, Nick Valensi från The Stroke eller Dev Hynes med flera sällar sig till skaran med äran i behåll när det skrivit musik åt Blondie till deras nya album.

En hit som ”Long Time” har också lite av klassisk Blondiekänsla när det gäller skapa ett specifikt sound som fungerar väl. Jag gillar också skivans första låt ””Doom or Destiny” med Joan Jett som blir en bra rockig låt som håller sträck rakt igenom spåret.
Med andra ord förvänta dig inte som lyssnare att det skall bli något mästerverk som förr om åren. Men det är däremot en ytterst underhållande skiva kan jag lugnt säga som påpekar vad blondie befinner sig i skaparprocessen 2017 i vår samtid.

Blaskans goes sommarspecial


Sommaren är här. Solens strålar skimrar likt en stor gyllene kristallkrona där uppe. Hänger fritt och värmer Svedala land.
Himlen är som ett blått hav där molntusarna är korallrev som är hägringar i solens varma vind. Juli månad är sommarens gyllene smycke där nya pärlor blandar sig med tidsmaskinens hallonmuffins. En jordgubbstårta finns här för oss att sväva omkring i.




Blaskan glider omkring i en tillvaro där allting är fulla gråsuggor som avskyr den lilla lyxpraliner man kanske försöker få för att borka med tillvaron. Sedan sjuttiotalet fick vi höra att mode var fult, konsumtion var farlig och kapitalism livsfarlig. Istället var skrotuppslag, blåställ och unikabox av stål och järnverksverktyg legio för medborgarna i vårt avlånga land. Men stundtals vill man bara vägra järnspika roch bjuda in skönheten.


Blaskans tidsmaskin hamnar i 80-talet, närmast 1981 då gruppen Pages från Amerika gjorde denna hallonbåt:

1979 släppte countryrockbandet Poco sin fina och vackra låt som är bedårande skön att lyssna på:

Nu lite skön musik från Japan:




Blaskans tidsmaskin tar sig tillbaka till 80-talet:

Fortsätter i nutiden:

Blädder. blädder i tidningshögen:
Det finns en tidning för vetenskapens mysterier som man kan införskaffa i pressbyrån just nu. En bläddertidning som bland annat tar upp gåtan kring ”Dark Materia” som är onsynlig för blottat ögat men dess konsekvenser kan märkas på hur galaxer och stjärnor beter sig. Just denna tydliga skillnad är vad man märker tydligast vid observationen enligt artikeln.
Tidningen glider snyggt omkring när dess ämnen presenteras på glansiga tidningspapper och jag låter blicken föras genom uppslagna artiklar med stora bilder..





Nytt Nytt:

Blädder i bokhögen:
Förr om åren fanns det är ett kulturellt förakkt för en viss form av litteratur – den som vi kallar för tantsnusk enligt fördomen. Det vill säga delikata läckra romaner som int ehycklade med sin fäbless för glamour, lyx, sex, action, romantik, vackra miljöer och människor som sklirrarar i glassen, vispar med pälsar och juveler. Ja allt som var förbjudet i proggens geggamossa, gråsuggedbeattörer och allmänna tråkmånsar. Nu föreligger Nora Roberts thrillerroman ” Förföljaren” på svenska. En förföljare i skogen betraktar en kvinna – en författare. Hon lever där och försöker anpassa sig i småstaden.
Nora Roberts som precis som Sidney Sheldon skrev just romantiska romaner men kunde också slå till med en grym thriller. ”Förföljaren” bör du läsa. En pralin i regnbågsfärgernas lagun.


Tidsmaskinen tar oss tillbaka till svenska musikaliska forntiden:

Ulla Billquist och Willard Ringstrands orkester spelar bakom arrangemanget:


Tillbaka till nutiden eller åtminstone till tiden med med Prince:

Nytt svepande svenskt sound i dansmixen





Till slut vill jag säga trevlig sommar med följande låtar:



Per Hagman – Allas älskare, ingens älskare (Albert Bonniers Förlag)


Jag sökte på åttiotalet och 90-talets inledning ett samtida författarskap som jag skulle kunna omfamna och få mig att förstå samtidens litterära klimat. Men så hände det äntligen någonting i åttiotalet. Malmö-ligan kom från punkhållet och gav mig pltösligt något nytt. Fastän ävenledes kom Ann Jäderlund, Katarina Fronstensson och Birgitta Lillpers ut med diktsamlingar som tilltalade mitt unga jag. Mare Kandres romanvärld spräckte upp samtiden. Liksom Roque Falcon eller Aris Fioretos första böcker gav puls åt min värld. Så kom även Per Hagmans romaner ”Cigarett, Pool och Volt” att fortsätta att ge puls, blod och liv åt den postmoderna litterära scenen – ja så upplevde jag den som postmodern i kulturell mening.

Men framförallt blev det vidöppna horisonter och rymd och ljus inom litteraturen. Stundtals verkade också den objektiva anden upplösas och en subjektiv nästan anonym jagperosnlighet kunde glid aomkring i romanerna. Under åttiotalet så kom det ut en mängd av Marguerite Duras romaner där jaget kunde planlöst utan namn glida omkring i romanvärlden. Det blir en form av urban statdspoesi som påminner om den franska nya vågens filmer.
Jag blev ovanligt förälskad i den här sortens kulturella öppningar inför världen. Men särskilt Per Hagman fick mig att bli extra glad då hans böcker svepte över världen med en form av vagabonsromantik över att världen är stor och dess storstäder särskilt intressanta att flanera och bo i och andas på nya platser för att kunna leva på riktigt.
Men så mognar Per Hagman plötsligt och insikten att vagabondlivet är som 1800-talets bohemlitteratur där Baudelaire och hans Paris särskilt skulle kunna vara en relief åt Per Hagmans tidigare böcker inte alltid håller sträck när man börjar bli till åldern.
Fastän i den nya romanen så stannar han sakta upp och undrar om denna livstil att bo överallt och ingenstans kan verka upplösande för personligheten då hemmahörigheten någonstans vill bottna i något seriöst. Han vill både växa upp men orkar inte direkt göra det fastän tanken börjas odla att det kanske dags att stanna upp och sluta upp med ett kringflackande liv.

Romanen är också på något sätt en politisk roman som tar ställning för frågeställninga rmen utan att falla i klichéernas språklighet där politiken oftast landar. Per Hagman har alltis distans till sina ämnen. Den end agång det hettade till var när Per Hagman passionerad skrev om Lustans Lakejer för Sonic Magazine för väldigt länge sedan. Den nya romanens är riktigt bra och jag läser den med hänfört blick med tungan rätt i munnen.
En levande människa skriver levande självbiografiskt om sitt nuvarande liv med vissa tillbakablickar på det som har hänt utan att fastna för i denna nostalgi. En roman som rör sig framåtskridande rörelse.