Ry Cooder – The Prodigal Son ¤¤¤


Ry Cooder är en musiker med världen som sitt musikaliska centrum och det är både i den amerikanska myllan eller i världen som man finner hans musik vibrerar och stråla i all sin ljusglans. Tänk vilken vacker episk skiva han gjorde tillsammans med Ali Farka Touré som är borta men ändock en av Afrikas allra finaste musiker efter Fela Kulti och deras gemensamma album 2Talking Timbuktu2 var ett av mina favoritalbum under en lång period under 90-talet. Det mesta kända samarbetet var naturligtvis både på skiva och dokumentären om Buena Vista Social Club som åter satte Cubas musikaliska historia på pappret genom att låta legendarer spela och turnera efter många gömda, glömda år.. För att inte tala om den stämningsfulla och vackra musiken till Wim Wenders film ”Paris,Texas” omkring 1983. Ry Cooder vet precis hur han skall låta musiken tala. Det har han gemensamt med Peter Gabriel och Paul Simon som också låter världen transformera musiken från hela världen till att hamna på vår bakgård för att förgylla upp tillvaron.

Det handlar också om att låta den amerikanska musikskatten frodas genom att återinspelas och göra tillgänglig på nytt. Tänk er Jerry Lomax eller de inspelningar Harry Smith gjorde som utkom 1997 på cd under titeln ”Anthology of American folk music” med namn Mississippi John Hurt eller Carter Family. Ja utan tvekan så kan man applicera det hela på Ry Cooders livsgärning. Hans nya album hyllar artister såsom
Blind Willie Johnsons eller The Pilgrim Travelers sånger som betyder mycket. Ry Cooder gör musik som han alltid transformerad till något nytänkande svit av låtar.
En fin originallåt som ”Jesus and Woody som hyllar Woody Guthri och skivan backas av legendarerna Bobby King, Terry Evans och Arnold McCulle vilket förstärker skivans soulkänsla för de verkliga kämparna inom musiken.

Ry Cooder med sitt ursprung som studiomusiker åt Rolling Stones, Taj Mahal, Randy Newman visar upp hans mångsidiga form när hans musik tar över de mera poetiska detaljerna kompositionerna. Nya albumet är en dag på jobbet men så bättre än de flesta.

Willie Nelson – Last Man Standing ¤¤¤¤¤


Det är nog sant att som chefredaktören Pierre Hellqvist skrev i Sonic Magazine angående mästaren Willie Nelson – -att han i musikhistorien kommer befinna sig där Frank Sinatra, Billie Holiday, Miles Davies, Louis Armstrong, Nina Simone med flera artister. ja så är det utan tvekan. För det var just Willie Nelson som skrev odödliga ”crazy” åt countrymusikens gudinna -Patsy Cline för tusan.
Nu är denna snart 85 åriga croonern en man som verkligen står kvar där på scenen tillsammans med Jerry Lee Lewis de sista männen av en äldre artistgeneration ifrån femtiotalet.

De senaste skivorna hjälten släppt med det nya inräknat är bra temp på hur en mästare skapar sin musik: ”Band of Brothers”, ”God’s Problem Child” och ”Last Man Standing” kan i min värld jämföras med hans tre största album och genombrott: Shotgun Willie (1973), Red Headed Stranger (1975) och Stardust (1978). Vilket sätter ribban för en briljant låtskrivare som verkligen kan konsten skapa stor countrymusik.

Tänk också att Willie Nelson har gjort stora insatser rent socialt för lantbruket med sin årliga Farm Aid där även Neil Young ingår. En fabrik för biodiesel med hjälp av sojabönor. Så han har vid sidan av musiken fullt upp att göra.
Den nya skivan uppvisar att Willie Nelson fortfarande gör underbar bra musik och förmår att ge sin musik väl inramade sånger som verkligen sätter fart på hans berättelser och har satt countryns finaste sidor på pränt – vänsterliberala och ansvarstagande för sin yttre omvärld. Ja Willie Nelson har ett stort hjärta för de utsatta grupperna i det amerikanska samhället särskilt i dessa Trumptider.
Hans nya låtar är bland det bästa jag hört denna här vårtid. En vacker berättelse uppdelat i elva sånger/kapitel om man föredrar kalla skivans spår så. Jag tror att Willie Nelson verkligen har skapat ett album som förmodligen kommer hamna i klassiker-status för den har potential med sådana vackra hymner och kärleksfulla låtar som tar bokstavligen andan ur mig.

Johnny Dowd -Twinkle, Twinkle ¤¤¤¤¤


Släng in lite Tom Waits, Chuck E. Weiss, Devo, The Resident, Frank Zappa, Nick Cave och Captain Beefheart så har vi den nya skivan från Johnny Dowd som släpper en samling nya sånger som alltid hämtat från det sunkigaste barerna, bakgårdarna, järnvägsstationer, småhålor, kyrkogårdar som Gud glömde.
En fortsättning på hans debutskiva från 1998 – Wrong Side of Memphis. Där han vandrade mellan det barnförbjuda och socialt missanpassade råder som gräns gentemot de rika och vackra folkets Amerika som vi mest i tablå-pressen och televisionen få se och uppleva. Det rika och berömda.
Men johhny Dowd har alltid på sina album just gått omkring som rapportör likt Charles Bukowski gjorde i sina romaner. Fastän nu släpper Johnny Dowd en av årets mest spännande coveralbum där han i samma experimentella stil likt de album av Tom Waits som remastrad på nytt igen -där det ångar, frustar och låter som bara den.

Klassiker får här nya perspektiv och sound som inte låter som något annat jag hört sedan just Devos och The Residents dagar. Här sjunger och fraserar Johnny Dowd med ett komp som våra Robert Broberg nästan skulle kunnat ha gjort.
Jag blir nästan löjligt glad i låtarna som frustar på likt ångmaskiner man kunde få när man var yngre. Detta är en av Johnny Dowds bättre än på länge.

Cecilia Persson – När det händer har det redan hänt (Venaröd Förlag 2018)

Poesi och politik har länge varit förenat med varandra genom historiens resa genom litteraturen men det kanske var på sextiotalet som dikt och politik verkligen förgrenades på ett mera ideologiskt sammansatt sätt.
Ja till och med det privata blev också politik enligt den tidens debattklimat. Den politiska dikten blev ganska så uppenbar i till exempel Göran Palms stora prosadiktverk ”Vintersagan Sverige” som skrevs i blankvers i fyra delar. Det var en mäktig manifestation över den konstnärliga politiska dikten. Andra bra poeter som tar in den politiska synsättet med klasskamp och ett sätt och formulera hur de skall relatera sig till just klassbegreppet. Johan Jönsson, Göran Greider och Lars Mikael Raattamaa tillhör de poeter som jag gärna läser och tar till mig deras synsätt på tillvaron.

Fastän det finns ännu skarpare poeter som tar ett steg längre och transformerar vardagen långt ifrån de stora teoriernas parnasser och låter oss ta del i vad vi kan säga vara arbetarklassens villkor och låter det privata jaget bli en katalysator till att beskåda omgivningen i en syresatt omvärldsanalys och får ett större spektrum av flertalet färger som målar upp en jordnära fast dock kristallklar perspektiv.
Sonja Åkesson som länge varit på undantag tycker jag kunde formulera det med gnistrande klarhet i sina dikter liksom brittiska Sylvia Plath kunde förmedla storhet och värdighet i sina mixar av det privata och allmängiltiga.

Men det finns ytterligare en poet som inte väjer för att skriva rakt in i hjärtat på mig som läsare och kan skriva dikter som känns som privata dagboksanteckningar fastän fungerar väl som en spegel av en poets själ som skriver med viss vrede i orden. Jag tror att det är därför diktsamlingen känns ännu mer angelägen att läsa.
Cecilia Persson tillhör samma generation som jag själv – Födda på sextiotalet. Det finns en helig låga av kontrollerad vredesmod som verkligen får dikterna att brinna med den glöd som gör att man inser att det är en verklig levande poet som nästan som de gamla profeterna – ger oss öppna sanningar om livet som kanske inte är så vackra att få vetskap om men som är nödvändig för att kunna klara av att gå vidare.
Det finns också en politisk dimension i Cecilia Persson dikter som ligger nära känslan av arbetarklassens tillkortakommanden i den moderna tiden då förändringar sker men inte alltid till dess bättre. Men de bittra erfarenheterna av kärleken, mannen och livet i sin helhet är något av det bästa jag läst på länge när det kommer till poesi. Tematiken är olika former av uppgörelser i diktens form som väcker upp starka poetiska känslor som ändå aldrig förlorar fokuset i känslostormar utan har en viss stramhet och kontrollerar den poetiska kärnan vilket förstärker kraften i poesin. Jag vill också påtala att en ironisk frätande giftighet med en viss svart humor som jag tycker är så stärkande att få läsa och uppleva.

Jag tycker väldigt mycket om Cecilia Perssons nya diktsamling. Den kräver ett öppet sinne men också att man förstår vreden hos en poet med både bistra såsom starka upplevelser som formar en fullt ut levande människa och dennes tankar, här i form av en av de bästa och finaste diktsamlingar jag läst i vår.

John Prine – The Tree of Forgiveness ¤¤¤¤


John Prine är lite av artisternas artist som har många stora artister som sin stora fans – Bob Dylan som fick förra årets nobelpris är en stor vän av John Prines country/folkrock som han utövade sedan 60-talets folk revival. Det var där idag snart 72 åriga John Prine började sin musikaliska karriär genom att den tio år äldre Kris Kristofferson upptäckte honom vilket ledde till sitt första album 1971. Han har givit ut album på en mängd olika skivbolag genom åren och fortsatt sin karriär utan större problem. Ja det är fyrtiosju år sedan han lät sin magiska gitarr och skrovliga röst ljuda ut ur skivstudion.

Sedan dess har John Prine släppt finstilta och stilsäkra album under flertalet år och jag tror att det blir 24 album tillsammans med det nya tror , om jag inte missminner helt felaktigt.
Det nya albumet har hjälp av två av den nya tidens altcountryartister såsom Jason Isbell och Amanda Shires som låter ett par generationer mötas här i form av det här albumet.
Vad är det vi hör och lyssnar på som får så många att bli så förtjusta i John Prines musik? Det handlar om en naturligt kontakt till vardagens förtretligheter och hur man kan relatera till en värld som är jordnära men som kan vara jobbigt att hantera. Styrkan däri ligger i det nya materialet och hans röst som förblir så egen och att John Prines personlighet förblir intakt så att helheten formar John Prines framförande och känsla inför albumet musik.
En artist som engagerar och samtidigt roar mig fullständigt. John Prines album är ett sublimt upphöjt konstverk.

Micheles Kindh om de två Blade Runner-filmerna.


DVD:
Blade Runner The Final Cut – Ridley Scott 1982

Blade Runner 2049 – Denis Villeneuve 2017

Det finns något svävande, atmosfärisk men dock hotfull emotionell damoklessvärd vilande över bägge filmerna och miljön har förvridits liksom kraftigt försämras när det ständigt regnar över de stora metropolerna som har skylines som sträcker sig långt där uppe i stora arkitektoniska futuristiska miljöerna.
Det är framtidens filmnoir där Raymond Chandlers deckare blir i Philip K Dicks version – vetenskapsfilosofiska berättelser som Ridley Scott transformerar till episk mörk dramatisk konstverk. Vangelis vackra stämningsfulla musik ligger där som ett romantiskt skimmer av lyxig dekadens där vi människor håller på att fördärva vår planet och tvingas söka nya livsmiljöer på andra planeter.

Det är då människan skapar nästan perfekta människoliknande androider som kallas för replikanter. De har kort livslängd men är starka och väl utformade för att klara svåra miljöer. Men dessa utvecklar sin egen känslomässiga processer i sin egen takt. eftersom de också har implantat som innehåller fejkade minnesupplevelser.

Enda sättet att avslöja replikanter är via psykologiska frågeställningar och tekniska hjälpmedel. Det finns också en speciell polisgrupp som kallas för just ”Blade Runners” för att jaga dem om de till jorden vilket de är förbjudna att göra. I första filmen handlar det om hur organiska livet får en stark livsvilja vilket skaparna av replikanter ej riktigt hade föreställt sig.

Harrison Ford är Rick Deckard i den första filmen som jagar replikanter som enbart vill som alla andra levande varelser överleva och de tar till alla medel för att uppfylla sin mission. I filmen som är dystopisk tidstypisk 80-skildring av den tänkta nära framtiden men den går djupare än ”Flykten från New York” som på sitt sätt skildrade samtidens höga kriminalitet och sociala förfall i just New York. Blade Runner följer ett annat samtida spår i frågeställningar som hänger ihop med vetenskapens svar på existentiella problem. Neurovetenskapen och hjärnforskningen som tenderar närma sig både psykologin och filosofin. Det är lite av sådant som jag tycker är relevant för just den problematiken. vad är liv, vad är det som gör oss till människor ur en intellektuell, religiös och vetenskaplig begreppsapparat.
Den nya filmen ger oss också frågor om minnen är vad som utgör vår självbild. vad är äkta och falska minnen.

Men här har vi förstört moder Gaia ännu och vi ställer oss samma frågor om slaveriets föreställningar som man tidigare i historien förde angående den transatlantiska eller arabiska slavhandeln. Friheten att själv välja sitt öde som varje levande individ kämpar dagligen med för att få tillgång – ett hedervärt liv i frihet som får att själv välja den väg som vi anser passa vår utveckling som mogen individ i en kollektiv värld.

Man kan säga att senare cyberpunk författare som drog ett steg längre angående information, Artificiell intelligens och den nya tidens datoriserade tillvaro som gick längre än vad ”Blade Runner” gjorde. Men filmerna är ändå välgjorda starka skildringar kring en tänkt framtid som både uppvisar miljöförstöringen och städernas gradvisa sociala fall med en global värld där rikedom och fattigdom är ännu tydligare då kapitalismen så som vi känner den förändras totalt då samhället är fattigare fastän farligare.

Philip K Dick är en mästare som i sina romaner skildrar de mänskliga beteenden när omgivande samhället inte kan till slut leverera det mest uppenbara möjligheter. Han gick tyvärr bort redan 1982.

Manic Street Preachers – Resistance Is Futile ¤¤


Manic Street Preachers har alltid haft en politisk udd i sina texter och man kan nästan säga att bandet haft en marxistisk lättsamhet anstruken i tematik och musik vilket då förenades till en koppling av den skönaste musik därtill. Där fanns precis som tidiga Suede eller U2 en isande skönhet i musiken. Ta deras album ”The Holy Bible” och debutalbumet ”Generation Terrorists” som exempel där politik förenas med vacker popdramatik. Men som jag sa så tappar Manic Street Preachers precis som bandet Suede både skönheten och behaget inför kommande framtida album.
Den nya skivan är trist och tappar allting som tidigare var en förutsättning gruppens framtoning. Jag finner trådar på nya albumet som kan länkas till både föregående skivorna ”Everything Must Go” och den mest kommersiellt framgångsrika ”This Is My Truth Tell Me Yours” i stilen och ävenledes tonläget men saknar substansen i det som utgör stommen i låtmaterialet.

Bandet tappade bitvis sin själ när huvudsaklige låtskrivare Richey James Edwards mystiskt försvann 1995 och ingen vet fortfarande vad skett honom då tog James Dean Bradfield över ledargarnityret i bandet. Men förmågan att skriva, spela in och få till det bra verkar saknas på det nya albumet. Lösa, tomma aktstycken som ej förmår höja sig över medelmåttan. Jag saknar patoset, känslan att komma med det storslagna materialet vilket tidigare jag blev bortskämd med när det gäller en grupp som Manic Street Preachers. Nu låter det strävt, tungt men helt utan musikalisk uppbackning av det substantiella värdet av starka fundamentala låtar.

Joan As Police Woman – Damned Devotion ¤¤¤¤ & Franz Ferdinand – Always Ascending ¤¤¤

Joan Wasser var för mera än tjugofem år sedan med i amerikanska undergroundbandet The Dambuilders som jag hade en samlingskiva och ett par singlar med och det var ett helt okej band som kanske inte hos mig direkt väckte större anklang. Vem kunde ana att Joan Wasser själv skulle bli med sitt eget soloprojekt Joan As Police Woman en direkt källa till glädje. Det nya albumet har ingenting att skämmas för utan fortsätter att skapa bra direkta sånger.
En intressant skiva som väcker tankar och formulerar skimrande popsånger som verkligen drar ut i en frenetisk vals av nya och gamla toner man känner igen från hennes andra album. Nu är jag verkligen förtjust i den musik Joan Wasser släpper eftersom den har utvecklat hennes koncept för varje skiva där musiken inte dränker ambitionen utan förenar tanke och musik i ett enda sublimt grepp. Stundtals tänker jag på när Joan Wasser som är violinist spelade med ett tag i Antony and the Johnsons som medlem innan hon släppte loss sina egna intentioner. Nya albumet är en perfekt popplatta som återigen visar upp hennes klass som artist.

När vi startade upp Blaskan som webbtidning så var bandet Franz Ferdinand något jag gärna skrev om och verkligen älskade eftersom deras dansanta punkfunk var dramatisk och härligt vibrerande dynamisk musik som hela tiden överraskande mig som lyssnare. Jag såg en konsert med bandet som också var ytterst perfekt att åskåda. Rockmusik för 2000-talet – modern men ändå följer bandet rötterna ifrån The Pop Group eller Gang Of Fours rötter. Blixtrande musik med punkig attityd var liksom bandets signatur.fastän nu tycker jag bandet med sin nya skiva genomgår en form av transformation. Den tidigare dansmusikens inriktning renodlas numera till stilsäker men ack så snygg rockmusik. Javisst är det så att Alexander Kapranos sjunger lika bra och starkt som han gjort på deras tidigare album. Men hos mig är det så att albumet inte alls riktig väcker anklang hos mig. Ja inte så albumet är undermåligt men den är lite ljum och alldeles för stel även om antydningar till svänget finns där stundtals i vissa av sångerna. Men det låter lite för stelbent och har en pretentiös tonläge som stör och filtrerar bort det jag förut älskade hos Frans Ferdinand som band.
Nu är det ern bra skiva med låtar som delvis är urstarka men i sin helhet lite för svag i konturerna.

Deep Purple – Infinite


Deep Purples tjugonde album “Infinite” är producerad av Bob Ezrin (Alice Cooper, Lou Reed, Kiss), i maj sticker de ut på en världsturné som når Sverige den 6 november.
Deep Purple har alltid kört sin egen stil och stått över trender genom åren och det kan vara en av anledningarna att de alltid nått ut till nya generationer lyssnare.
Plattan öppnar med ”Time for Bedlam” det låter som en gammal hederlig Deep Purple låt. I låten får Don Airey lufta orgeln ordentligt i ett härligt solo. ”Hip Boots” är lite åt rock n roll hållet och svänger härligt. ”All i got is you” öppnar lugnt med trummor och gitarr (Ian Paice och Steve Morse) sedan bryter Don Airey den lugna vallen med orgeln. Skönt växelspel mellan Don Airey och Steve Morse i solona. Skivan rullar på med lättlyssnade och trevliga låtar. Man avslutar verket med en cover på Jim Morrisons ”Roadhouse Blues” och det blir en perfekt avslutning på skivan med en tung blues låt där Deep Purple lirar brallorna av The Doors original.
Låtar som Time for Bedlam, All i got is you och kanske även Birds of Prey passar in i bandets övriga repertoar. Ingen låt kommer väl upp i klass med ”Highway Star”, ”Speed King” eller ”Perfect Strangers” men de höjderna är och andra sidan svåra att nå upp till.
Deep Purple har ett tajt sound/samspel mellan orglar och gitarrer, och har alltid haft det genom åren med Ritchie Blackmore och John Lord. Nu för tiden är det ju Steve Morse och Don Airey som står för gitarr och orgel, de är liksom Blackmore och Lord två extremt skickliga musiker. Ian Gillan sjunger numera lite mer laidback men vad 17 han är ju fyllda +70. Av Ian Paice’s ministroke han råkade ut för sommaren 2016 märks gudskelov inget av, hoppas de håller ihop bandet länge än.
Gold Edition/limited edition innehåller också en livecd, Hellfest 2017 i Frankrike. 13 livelåtar, där de framför bl.a. Time for Bedlam, Fireball, Bloodsucker, Lazy Perfect Strangers. Satsa på Gold Edition så får ni 80 minuter extra underhållning. Det är värt pengarna.

Skivan får € € € +

Masha Gessen – Framtiden är historia: Det totalitära Rysslands Återkomst (Brombergs 2017)


Moder Ryssland har aldrig haft någon demokrati utan för hade vi tsarväldet, nästan 80 med kommunistiska våldsamma diktaturen och nu föreligger det i postsovjetiska förfallet sedan flertalet en maffiastat elelr någon form av auktoritär nationalistisk Ryssland under Putins välde. Jodå både kommunister och högerextremister i Europa/USA delar samma förkärlek till Putins välde.
Masha Gessen tillhör det journalister såsom nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj och den mördade Anna Politkovskaja som hela tiden var en nagel i ögat på de ryska regimerna och betalde priset för deras mod.

Masha Gessen gjorde ett otäckt men ändå befriande porträtt av Putin i boken ”Mannen utan ansikte” som gick genom hans karriär ifrån KGB framtill Boris Jeltsin i postkommunistiska Ryssland plockade fram den då ökända Vladimir Putin som genom diverse politiska manövrar sakta men säker varierad sina politiska manövrar genom att vara både president och premiärminister för att alltmera säkerställa den politiska makten. tänk dig den kinesiska staten som behållit den politiska makten men släppt kapitalismens fritt för att ge medborgarna ekonomisk hög välfärdsstandard men låter knappast någon utmana den politiska makten utan behåller den.

Ryssland hamnade i den situationen att Sovjets priviligerade lyckades i slutet av Gorbatjovs era helt enkelt vid inledningen av Sovjets upphörande som politisk enhet börja plundra ut statens egendomar och de ökade under Boris Jeltsin då amerikanska och europeiska nyliberala rådgivare börja föreslå just hur allting skulle privatiseras och alla som kunde med möjligheter börja för vrakpriser berika sig på ryska befolkningens ekonomiska resurser reducerades. När ekonomin väl började stabiliseras så utökade Putin statens makt och politiska sinne för att ta över industrier och börja berika nya jasägare till makten.

Masha Gessen knyter i hop sin bok ”Mannen utan ansikte” med sin senaste översätta bok på svenska så att en fulltalig berättelse om utvecklingen av det moderna Ryssland fram till dagens homofobiska, främlingsfientliga klimat som är på väg. Man kan lugnt se paralleller mellan Ungerns utveckling och Putins där man bäddar in en auktoritär miljö, i Ryssland en maffiastad där osäkerheten och otryggheten är dominerande faktorn.

Men det finns något väsentligt som Masha Gessen påtalar så att man kan förstå hur maktens politiska system fungerar eftersom dess rötter finns redan inom det kommunistiska samhällets rotsystem där maktens totalitet förändrade människan i samhället. Lenin trodde enbart att en revolution kunde komma ifrån en grupp med yrkesrevolution framför näsan. En ny typ av människa helt renons på mänskliga känslor utan har bara en passion – själva sinnesbilden är just att stenhård offra allt för revolutionen. Men det måste vara en intellektuell elit som skall leda partiet, staten och massan. Kollektivet kan inte sköta sig själv utan det är partiet som skall införa proletariatets diktatur och leda massorna. men massorna måste hjärntvättas och tvingas tänka i kollektiva former som partiet utformar och leder.

Det intressanta är att kommunismen inte alls handlar om jämlikhet eftersom det fanns en hierarki där ledarna fick lyxbilar, sommarvillor och fick förmåner som de vanliga medborgarna inte såg röken. Man byggde upp flertalet grupper som fick diverse förmåner som skulle avskilja olika medborgargrupper för varandra. Talet om jämlikhet är lika grundfalsk inom kommunismen som de mesta Lenin skrev och skapade med sin version av kommunism. Med andra ord den centrala demokratin är i stort sett partiet påstår sig vara arbetarnas medvetande men det är partiet som styr samhällets form och grund i varje aspekt i livet och tillvaron.

Lenin påstod också att imperialismen är kapitalets högsta stadium men det är inte sant. Det är sant att västvärlden skapade imperialistiska imperier. Fastän det har ingenting med kapitalismen i sig själv. Till och med Marx var för att västvärlden skulle befria världen ifrån vidskepelse och gamla strukturer fastän kommunismen skulle sedan ersätta kapitalismen. Kommunismen erövrade halva Europa och skapade ett eget imperium med lydiga partier världen runt som var medlöpare åt Sovjetstaten. Ryssland var kärnlandet i detta rike. Kina erövrade Tibet till exempel på ett klassiskt imperialistiskt manér.

När Sovjet gick på tomgång började Gorbatjov lätta upp trycket internt med sin perestrojka och glasnost vilket till slut blev slutet på ett bedrövligt system som Sovjet var. Fastän strukturerna blev kvar i grunden trots att Ryssland i postsovjetiskt anda fortfarande bibehållit strukturerna som härskar även i Putins Ryssland. Putin har själv sagt att det var en geopolitisk historisk katastrof när Sovjetväldet föll. ja det säger allt.
Detta beskriver Masha Gessen i sin bok ”Framtiden är historia” så väl och Putins vandring mot ett nationalistisk patriotisk samhället i en radikalkonservativ anda som påminner om Trumps vandring tillsammans med högerextremistiska intellektuella.
Genom att plocka fram några människor som på olika sätt förhåller sig till det förflutna och framtiden så speglar Masha Gessen Rysslands samhälle genom också beskriva hur psykoanalysen och sociologins utveckling varit fram till idag och hur man skall ur dessa vetenskapliga discipliner kunna fånga in Rysslands natur.

Som avslutning måste jag säga att boken är bland det bästa jag läst om moder Ryssland och hur vi skall realpolitiskt förhålla sig till Putin och hans politik.