Nyreviderad text kring Christer Enanders bok ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson. omskrivien från youtubeversionen.

Jag följer en detektiv som söker spåren efter en stor författare tillika kultur/samhällskritiker av rådande samhället i Landet Sverige. Det är Crister Enander som är den bäst lämpande och framförallt den författare som mest följer den kulturradikala väg som knappt någon författare eller skriftställare gör längre. Crister Enander är en sann kulturradikal författare som står utanför makten och kritiserar makten precis Lars Gustafsson alltid gjort i sitt författarskap. En sann kritiker av makten och dess medlöpare som alltid väljer makten framför människan. Det var därför Lars Gustafsson likt andra författare såsom Sven Delblanc, Jan Myrdal och Sven Fagerberg alltid sågs som gnälliga och till vis del avskydda bland maktens tjänstemän. Deras kritik skar rakt igenom landets maktpelares strukturer.
Eftersom Crister Enander gör likvärdiga insatser och ser maktens tentaklar ur en ytterst kritisk position och kan därför dissekera den på ett sätt som få gör. Enander förstår Lars Gustafsson på ett sätt som få gör. Hela hans bok om Lars Gustafsson går igenom med klar precision och lyckats förmedla en stark och nära bild av Lars Gustafsson som författare och försöker också finna människan bakom verken.

Lars Gustafsson gömmer sig och lämnar spår i sina böcker och dessa spår lyckats Crister Enander avkoda och därigenom teckna ett fint skarpt porträtt av en författare som verkligen ser genom maktens tjänstemän och ser hur konturerna av hur makten kan skapa korrupta matkhavare. Framförallt det stora partiet Socialdemokraterna som genom sitt innehav av att förvalta drabbas ständigt av skandaler på ett eller annat sätt.
Den här kloka vidsynen som Lars Gustafsson med sina böcker, essäer och artiklar påtalat har knappast gjort honom till en hjälte inom det politiska och kulturella etablissemanget fastän denna ständiga heliga vrede över hur maktens tjänare behandlar och fortfarande behandlar sina medborgare höll lågan igång. Numera är det författare som Crister Enander som axlar den hållningen och just det gör honom bäst lämpad att verkligen på djupet och med seriöst förstå Lars Gustafsson gör också den här boken till ett unikum att förstå en klassisk socialliberal med den här kulturradikala civilisationskritiska inställningen att makten stjänare alltid skall hållas kort gör både Crister Enander och Lars Gustafsson med en stridslysten glädje. Boken är därför bland det bästa du kan läsa om man som människa, läsare och medborgare vill komma Lars Gustafsson nära. En briljant bok helt enkelt.

Aneta Grzeszykowska – Body of Work på Mindepartementet

Medan Marina Abramović blir mera abstrakt när hon själv inte är på plats så faller lite av hennes koncept och verk som nu är aktuella på Moderna Museet som jag tidigare har recenserat för någon månad sedan. Nu ser jag polska Aneta Grzeszykowskas bilder som är klart mycket mer akonkreta och påtagliga så att man nästan känna verken med alla sinnena öppna. Hennes verk dissekerar kvinnliga kroppen på ett sätt som avsexualiserar kvinnliga kroppen och tar bort den manliga bblicken på ett effektivt sätt. Hon iscensätter sig själv gör kroppen både till ett subjekt och objekt på samma gång. Se bara hennes egna fototgrafier där hon gör samma sak som Cindy Sherman gjorde på sjuttiotalet. Att sätta in sig själv i olika roller i olika miljöer för att utmana klichebilden av kvinnan i fotografiet. Här skulle säkert Roland Barthes synsätt på fotografiet vara applicerbar eller Susan Sontag liksom John Berger som alla skrivit om fotografin som konst och verklighetsåtergivning.



Men Aneta Grzeszykowska hon är sig själv och väljer klart hur perspektiven skall vara och vilken tolkning som är aktuell för henne – hon är sin egen återgivare av den verklighet hon anser skall vara till åskådning.
Hon gör kroppen till ett lekfullt instrument hon sätter ihop och dekonstruerar såsom konstruerar likt klippdockan som hon styr helt själv utan några som helst skrupler. Jag tycker att Aneta Grzeszykowska frilägger sitt perspektiv så att det är enbart hennes egen blick som avgör vad som visas i de verk hon skapar.
En kritisk feministisk tydlig budskap som visar hur stark konsten kan vara om man slipper ideologiska plakattstämplingar utan här blir det en kraftfull fingervisning i konstens frihet och framförallt en frihet utan begränsingar där dynamik och lekfullhet är det givna riktpunkterna.
Det är en utställning varje man såsom kvinna bör se. En av vintern/vårens starkaste utställningar.



Vladimir Oravskys nya text

Jörn Donner

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att i år firar Finland 100 år som självständigt land.

Jag har inte läst ”Suomi Finland” än, men jag har personliga erfarenheter av herr Donner.

Jörn Donners bok ”Djävulens ansikte – Ingmar Bergmans filmer” från år 1962 var en av de tre, möjligen fyra böcker om enskilda filmregissörer och deras filmer som jag tyckte var den mest läsvärda, analytiska, visdom- och lärdomssprängda. Donner var 28 år gammal när han skrev den och i den fanns redan hela Donners personlighet inskriven. Han är allvetande, kaxig, undervisande, strukturerad, våghalsig och underhållande i den. Jag läste boken år 1969 och jag tänkte, vilket underbart land jag hade tur att landa i. Med en filmskapare som Ingmar Bergman och uttolkare som Jörn Donner.

Jag skrev recensioner för Bibliotekstjänsten och på det viset fick jag komma i kontakt med Märta Tikkanens bok ”Män kan inte våldtas” innan den nådde bokhandlarnas försäljningsdiskar. Jag läste den snabbt och samma dag skrev jag till Tikkanen, och undrade om det var ok att jag författade ett filmmanuskript på den.

Det fick jag, trots att hon knappast kunde ha hört mitt namn tidigare. Troligen var hon nöjd med min vision hur jag tänkte omvandla boken till bilder med sammanhållen handling.

Någon vecka senare hörde Tikkanen av sig ännu en gång, och den här gången beskrev hon för mig att Jörn Donner också visat intresse för filmatiseringen av ”Män kan inte våldtas”, och hon undrade om herr Donner och jag skulle kunna prata med varandra och komma fram till en lösning som passade alla. Det tyckte jag var en bra idé.

Några dagar senare ringdes jag upp av Jörn Donner och han undrade om vi kunde träffas. Vi enades om en träff i Malmö.

Jag erkänner att jag faktiskt var imponerad av både honom och Märta Tikkanen för att jag erbjöds chansen att tala för mig, även om det skulle visa sig vara bara pro forma. De kunde ha skrivit eller ringt till mig och meddelat att ”du är ute ur bilden, vi beklagar, och bifogar 250 riksdaler för frimärken och dina andra omkostnader, ha det bra, om du sköter dig, bjuder vi dig kanske på premiärvisningen.”

Så hatten av både för Märta Tikkanen och Jörn Donner.

Donner bjöd på en överdådig lunch, sådan som jag såg i gamla svenska filmer som jag också plöjde in eftersom jag ville veta så mycket som möjligt om mitt nya land. Serveringsfolket behandlade honom som om han var en gammaldags brukspatron som folk var starkt beroende av. Om personalen alltid var sådan mot alla, eller om Donner iscensatte detta, vet jag inte, men jag var både lite förvånad, lite imponerad och lite förskräckt: är det verkligen så att serveringspersonal måste buga på det servila viset för det fina folket i ett socialdemokratiskt Sverige? Men som sagt: det är inte omöjligt att Donner arrangerade hela denna teatrala tillställning i vetskap om att den inte skulle bli glömd i första taget.

Lunchen serverades i ett privat rum, eller snarare sal, med mycket högt tak. Fast det var bara det taket som det var högt i. Eftersom det redan från början var helt klart att det var han som skulle bli filmens regissör, manusförfattare och producent, all annan konstellation var bara en chimär. Det var han som kände alla som borde kännas i filmsammanhang, och det var han som hade ett namn om sig, som även jag kände respekt för.

Donner var inte den som var extremt förtjust i mycket rundsnack, allmänt vedertagna artigheter och väderprat, utan han gick direkt på ämnet. ”Vlado”, sade han på finlandssvenska, ”’Män kan inte våldtas’ är en mycket finsk angelägenhet, hur mycket bekant är du med Finland?”

Jag svarade på slovakssvenska, att om jag fick för mig att göra en rymdfilm, skulle jag då som jordbo vara automatisk diskvalificerad för den?

Han tyckte att det var lite skojigt sagt, men att man inte kunde jämföra Finland med rymden, och det höll jag med om.

Hur slutade vårt möte? Kom vi överens om något?

Mitt förslag, att jag skulle skriva manuskriptet, var inte genomförbart, eftersom han ville närma sig ämnet på ett annat vis, än det som jag presenterade för Märta Tikkanen. Inte heller var det aktuellt med att jag skulle försöka anamma hans sätt att återberätta Tikkanens bok. Hans aspiration var att vara en auteur, en term introducerad av André Bazin och Roger Leenhardt och utvecklad av François Truffaut, i dag är alla döda men dock långtifrån bortglömda.

Donners förslag var att jag skrev ner olika idéer till manuset/filmen och de som skulle passa honom skulle han köpa in och betala för.

Det tänket passade mig inte, och vi skildes som vänner som träffades bara en gång till, på någon av de många filmfestivaler som vi båda kom att besöka om än i olika roller.

Att skriva enstaka scener för ett manuskript blev jag faktiskt erbjuden än en gång. Av Erik Balling och Henning Bahs som år 1979 bjöd in mig att skriva gags som skulle användas i deras Olsen-banden-filmer. Fast då fick jag betalt för min tid, oavsett om jag levererade eller ej, och oavsett om de kunde använda mina idéer eller ej. Och jag jobbade som besatt, då jag absolut inte ville svika deras förtroende. Och som grädde på moset, fick jag skriva och regissera filmen ”Den grimme ælling” under deras patronat. Den hade ingenting med H.C. Andersen att göra. Senast jag var i Helsingfors, fann jag ”Den grimme ælling” i en låda med en massa gamla, billiga videos. Jag frågade efter Jörn Donners ”Män kan inte våldtas” och fick till svar ”kan det möjligen vara så att du letar efter Märta Tikkanens ’Män kan inte våldtas’? Då blir det i bok-avdelningen i så fall.”

Jag minns Jörn Donner i dag, och det skulle jag göra även om hans bok ”Djävulens ansikte” från år 1962, var det enda han åstadkommit och jag kom i kontakt med.

Countrymagi.

ALISON KRAUSS – Windy City $$$$$
Alison Krauss är en av de största artister i USA som med tvättäkta stilkänsla och med kärlek som gränsar till passionerad förhållande till det bluesgrassarv som Bill Monroe lämnade efter sig. Alison Krauss förvaltar det bäst tillsammans med sitt band Union Station. Hon är minst lika ikonisk som Dolly Parton men kanske int einnehar samma superstarberömmelse. Men när Alison Kraus släppte det vackra albumet ”Raising Sand” tillsammans med den gamle Led Zeppelinfrontmannen Robert plant som blev det en lyckoträff och en suverän konsert som jag såg för Blaskans räkning när de var i Stockholm.
Alison Krauss nya skiva ”Wind City” är en kärleksfull coverplatta med magiska spår där Alison Krauss tolkar flertalet låtar som knappst har blivit uttjattade klassiker. Här finns två Breda Lee-sånger som är väldigt fina. Men även sköna sånger av artister som Willie Nelson, Roger Miller, Eddy Arnold, Billy Monroe, Vern Gosdin eller Glenn Campbell. Det är ren och pur kärlek som ALison Krauss tillsammans med Nashvillessuperproducent Buddy Cannon har hon skapat här vintern och vårens finaste countryskiva. Buddy Cannon som producerat alltifrån Kenny Chesney, George Strait och Billy Ray Cyrus.
Han och Alison Kraus skapar ett nära uttryck i skivan när hon lägger sig nära sångerna och låterna dem hämta sin näring ifrån hjärtats djup. Här handlar det om att Alison Krauss lägger sig in i amerikanska själen där den här musiken frodas på plats och med viljan att förstå småstäderna och där mitt USA där de inre delarna av landets hjärta möter kuststädernas politiska makt. Att låta sig suga i sig amerikanska ödet och landets musikaliska mix av musikens kulturer. Där countryns kärna finns lyckats alltid Alison Krauss träffa rätt.

RHIANNON GIDDENS – Freedom Highway $$$$$
The Staple Singers medborgarrättshymn är själva titelspåret på albumet som RHIANNON GIDDENS har här som smakligt fortsatt att gräva i den amerikanska musikhistorien där den afroamerikanska soulen och bluesen korsberfruktas av countryn. Det är där hon existerar med en svart mamma och vit pappa fick hennes att som en nyfiken öppen artist söka musikarkeologiska fragment och plocka ihop den till konceptalbum med musik från förr och idag. På förra skivan fanns producenten T-Borne Burnett med och skapade ett helgjutet debutalbum. Rhiannon Giddens har också medverkat som en del i duon Carolina Chocolate Drops. Men nu på hennes andra relevanta album finns så urstarka l,åtar som driver skivan framåt i en framåtriktat rörelse hela tiden. Jag kan inte tänka mig en bättre skiva som förmedlar den där känslan som countrysoulen kan göra. Jag menar både Ray Charles och Solomon Burke har som svarta artister sjungit country med själ. Här handlar det om själ. En allvarlig vacker skiva som jag verkligen omfamnar med hull och sång.


Roy Acuff & The Smoky Mountain Boys: The King Of Country Music, The Foundational Recordings Complete 1936-51 (9-CD & 1-DVD)
Tyska Bear Family gör en storartat insats med att ge ut en av countrymusikens mest betydelsefulla trotjänare. En av Nashvilles giganter som samtida med Bill Monroe som formade countryn till vad den är nästan på samma sätt såsom Carter Family gjorde i slutet av 1920-talet. Jag gissar att Hank Williams inte skulle ha låtit på de sätt om inte Roy Acuff influerad Hank Williams moderna synsätt att skapa de mest mästerliga honky tonk-låtar.
Den här karriärssammanfattningen på nio cd-skidor är storslagen satsning. Den visar hur stor artist denna man var. Under flera decennier gav Roy Acuff liv åt de mest briljanta av sånger. Han åkte med countryshowen Grand Ole Opry runt omkring hela USA med dess städer. Ja stundtals var Roy Acuff vid sdian av tillexempel Hank Snow och Kitty Wells själva sinnesbilden av Nashvilles countryscen och gav musikindustrin det som var kärnan i den country Carter Family skapade för världen att ta deltaga som åhörare elelr utövare av countryn som konstnärlig ikonisk urarmerikansk hjärta och kultur. Ett av vårens mest vitala retroutsläpp.

Visage Wild life: The Best of 1978 to 2015 & New Order Present Be Music


Steve Strange som var med en del punk/newwaveband bildade Visage tillsammans med Rusty Egan som i sin tur hade spelat med Ultravoxsångaren Midge Ures punkband The Rich Kids som även Sex Pistols Glenn Matlock var med i. Andra medlemmar i Visage var Billy Currie från Ultravox, John McGeoch fråm Magazine, Dave Formula från Magazine och Barry Adamson från Magazine och Nick Caves olika band. Tillsammans formade de ett av post och new romantics bästa och mest estetiska flaggskepp. Det var så här punken kunde formulera den bästa av estetikens musikaliska skönhet. Nu föreligger det en samling med 16 låtar som visar hur de fem album som lanserades fram till Steve Stranges död för snart två år sedan. Det är naturligtvis enbart ljuvliga sånger som befäster hur stora och framförallt hur man kunde skapa en storhet i musiken och en magi bortom det mesta som ges ut under samma tidsepok. En samling med 16 låtar som täcker deras storhetsperiod och när bandet efter 1984 blev mera ett band i kulisserna, åtminstone för min del. De skivor som kom senare blev intressanta skapelser, oftast långt bättre än till exempel The Human Leagues senare utveckling.
Det är en intressant och framförallt bra sammanfattning av de låtar som kom fram ur Visage elektriska vibrerande trollerilåda. Detta är nyckeln till hur new romantic formade sig och hur den kom att bli under några år. Det var en lysande tid.


När Joy Divisions lades ned efter Ian Curtis död så blev New Order som tog form och naturligtvis är detta rockhistorisk formalia som jag ej behöver nämna igen.. På den här skivan handlar det om andra artister som remixar dessa inspelningar från Tony Wilsons Factory. Man kan välja mellan en dubbelvinyl elelr en tre-cd-skivor sammanfattning De handlar om låtar mellan 1982 framtill 1985 där New Orders medlemmar Bernard Sumner, Peter Hook, Stephen Morris och Gillian Gilbert. Dessutom tillsammans med Donald ‘Dojo’ Johnson från postpunkbandet A Certain Ratio. Det handla rom dansant punkdisco från musikens underground som jag verkligen älskade när dessa låtar kom fram. En magisk samling måste jag tillstå.
Här kommer lite låtar där ifrån.


Marina Abramović – The Cleaner på Moderna Museét


Marina Abramović tillhör konstens jetset som har världens konsthallar som sina scener för sin performance. Nu ställer Moderna Museét ut delar av hennes livsverk ut som har plockats ihop för att visa upp helheten av den produktion som hon sedan mera än fyrtio år tillbaka.
Här kan det handla om att hon utsätter sin kropp med droger för att se vad som sker när man tappar kontrollen över kroppen. Det finns performance där folk kan sitta mitt emot Marina Abramović för att stirra tillbaka i timmar. En hel del verk gjorde hon tillsammans med sin kärlek Ulay som också kan ses här. De tillsammans gör olika aktiviteter nakna eller som i ett fall ger varandra örfilar sittandes mitt emot varandra. Märkligt och enbrart lustigt.



Mitt problem med hennes konceptuella verk är att det ingenting säger mig, eftersom jag tycker att hennes verk blir för abstrakta för min del att verken tappar sin verkanskraft. Det här jag märker att min kulturella synsätt har kraftigt förskjutits allt starkare åt det kulturkonservativa.
Jag vet att för en del år sedan hade jag förmodligen jublad och blivit förälskad i varje delmoment av Marina Abramović performance. Men det var för tjugo år sedan för idag har jag helt andra

Det pågår väldigt mycket ljud och rörelse när man vandrar genom salarna. Man har mixat soniska ljudverk där antagligen havsbrus eller fågelljud kan höras i headset. Man kan se en film där Marina Abramović ligger och skriker eftersom hon har tagit medicin för folk med psykologiska sjukdomar. Jag blir oerhört trött efter ett tag då av allt ljud, oväsen och intryck som trycker hårt till mina sinnen. Jag har lust av bara stänga av de sublima emotionella som lagras som binära datakoder inom mig. Här finns så mycket av Marina Abramović att hantera. Det är så att jag kan härbärgera själva idéerna bakom verken men utförande ser jag och upplever de mest som stora tomma gester som finns där och existerar i sitt eget universum men naturligtvis i kontakt med dagens hyperrealitet. Intressant på sitt eget lilla vis men ingenting som jag kan greppa elelr betyder något för min personliga del.

Nikki Lane – Highway Queen $$$$$

Nikki Lane är utan att jag tvekar eller darrar på manchetten bäst just nu och så har nog Nikki Lane med sina nu tre album, då menar jag debuten ”Walk of Shame” och andra albumet ”All or Nothin” som The Black Keys egen medlem Dan Auerbach gjorde ett bra jobb med och så har vi nya tredje albumet ”Highway queen” som bildar tre pärlor på halsbandet. Nikki Lane gör alternativ country fastän med kommersiell radiospelmöjligheter. Många artister såsom Kacey Musgraves, Sturgill Simpson, Sam Outlaw och Chris Stapleton spelar alla den nya Nashvillecountryn men inte som Faith Hill, utan ännu bättre och så pass mycket snyggare i produktionen och i soundet. Men Nikki Lane som även har bott i New York och Los Angeles, fångas in av andra stilar i sin eklektiska musik. Fantasi och dynamik är bägge delarna som utgör låtbygget i Nikki Lanes tredje och alldeles perfekta popcountryplatta. Plötsligt blir jag så nästan löjligt glad åt att man nu gör kommersiell country som både kan nå mainstreanpubliken och ja finsmakarna vilka får sin smaklökar väl välsmakade och skapat med konstnärlig finess. En skiva som vågar ta formen av att låta sångerna verkligen ljuda utåt till en alltmera större publik.

Tydligen plockade hon bort allt det arbete hon gjorde med Father John Misty-medlemmen ”Jonathan Wilson och istället med hjälp av pojkvännen Jonathan Tyler så gjorde om allting. se så bra det blev med gammal countrykänsla vintagerock och skön gammal bardiskmusik från de amerikanska vägkrogarna, som långtradarchaffisar stannar intill, för lite flottig stabbig amerikansk husmanskost.

Jag förstår varför man kan tro sig få Wanda Jacksons femtiotal fastän uppdaterad sådan och att Hank Williams liksom Patsy Cline plus Waylon Jennings skulle alla nicka förstående till den musik som Nikki Lane spelar. För det är en av vårens allra största stunder som utspelar sig i Nikki Lanes musik. Tack för det.

Mina favoriter för tillfället.

Suicidal Tendencies fortsätter med att skapa lysande hardcore med sin aggressiva stil. Men lyckats ännu få till det med att göra musik som alltid gör mig glad. Skivan ”World Gone Mad” är bäst för tillfället.

Rhys r’n’b blänker knivskarp och är hur br asom helst här.

BF/C, Barish Firatli och Californiaman släpper musiken från Frida Röhls uppsättning av Tjechovs ”Måsen”

Bästa popmusiken just nu:

Boxaren gör bra pop just nu:

Här kommer en suverän låt som visar hur hip hopen tar nya vägar.

Wileys grimes från Londodns förorter är bara bäst just nu:

Shackletons musik blir djupare och bättre för varje utsläpp:

Så här kommer en vacker sång från Sturgill Simpson med sin countrysoul.

Fin elektropop från DNR & DO med singeln”Huvuden Skall Rulla”
https://soundcloud.com/progressproductions/dnr-do-huvuden-skall-rulla/s-d2tEW
Dotter heter en ny artist som gör snygg modern pop:

Future släpper också en modern bra soulhip hop skiva

Lana Del Rey med en ny fin sång här:

Laura Marlings senaste video:


Så till sist den The Beatlesdoftande poplåten här från The Lemon Twigs