Marianne Lindberg De Geer på Färgfabriken med Full Speed Ahead

Det är på något sätt självklart att man på presentationsbladet låter en kontroversiell konstnär såsom Lars Vilks presentera Marianne Lindberg De Geer ur en för svenska konsthistoriens kontext eftersom det är få konstnärer i Sverige som verkligen är stora utomlands. Dessutom berättar han om Marianne Lindberg De Geers sätt att återanvända andras konst men placera dem i annorlunda presentationer. Dan Wolgers i Sverige och i USA har Jeff Koons har gjort likvärdiga försök till detta konstnärliga förhållande. Det är den postmoderna synsättet att låna stilar och verk för att återplacera dessa i nya miljöer eller se konstverken ur nya perspektiv. Lars Vilks påminner om om hur konstkritikern Lars O Ericssons kritiska artiklar i DN och framförallt Lars Nittves postmoderna utställning på Moderna Museet under titeln Implosion skapade den postmoderna konstens utbredning i Sverige.
Men nu är inte Marianne Lindberg De Geer en postmodernist utan går enbart sin egen väg precis Marie-Louise Ekman alltid gjort i sin konst. I skriften skriver också konstkritikern Jessica Kempe om sin upplevelse av hennes olika verk och seriemålningar liksom skulpturerna om en överviktig och smal kvinna som man kunde uppleva i Växsjö. Det är liten fin katalog som förklarar ur två perspektiv Marianne Lindberg De Geers konst.

Nu kan dessa texter möta min egen subjektiva perspektiv på henne breda men ändå konstnärliga gärning med en röd klar tråd. Framförallt de stora målningarna där ansikterna har samma intensiva blick i ögonen och nästan på ett sätt ganska så givna konturer i ansiktsuttrycken. Skarp blick och realitiska ansiktsdrag uppförstorade i bildernas motiv upprepas på flertalet verk.


Det också en karusell där likvärdiga figurer åker runt, runt i en evig cirkelrörelse, vad det nu kan betyda för något? Kanske en slentriankarusell som bara går och går som en evigsmaskin med samma meningslösa snurrande. Effektiv konst ändå måste jag tillägga.

Mångfalden i de tekniker som hon utnyttjar träffar på något sätt alltid rätt. Man kan naturligtvis se hur kritiken mot den exploaterade kvinnans kropp illustreras på ett specifikt sätt men det blir aldrig politisk plakattkonst utan alltid uttryckt på sitt alldeles egna sätt. Marianne Lindberg De Geer iscensätter också sitt eget ansikte på personer genom att utnyttja tidningsomslag, reklam eller andra former av tryckta bilder där hon utsätter sig själv för just direkta tilltag med att placera sitt tecknade ansikte i olika poseringar eller verkliga människor.
Även det märkliga gravstenar där hom har texter som ”Mamma ring hem” och andra kryptiska texter som påminner starkt om Cindy Shermans texter på sina neonrörverk är verkligen intrssanta objekt.

Mångfalden i hennes omfattande verkförsamling som visas på Färgbabriken uppvisar ändå de klara och koncisa tankar i att Marianne Lindberg De Geer gärna upprepar motiven men gör det på olika sätt med färger och objekt. Men ändå så känner man alltid igen konstnärens signatur precis som du alltid känner igen Marie-Louise Ekmans verkförteckning. Bägge konstnärerna arbetar med väldiga politiska uttryck men aldrig så att du kan klistra på en politisk beteckning. En form av subjektiv samhällskritik med alldeles egna motiv och tankeföreställningar.

Jag blir glad över hela tillställningen fastän jag får krypande obehag av plastsäckar som rör sig eftersom de påminner starkt om likdelar i svarta soppåsar någon seriemördare lämnat på sin bakgård för att senare grävas ned.

Slutomdömet blir att detta är en utställning du verkligen besöka vid sidan om Marie-Louise Ekman på Moderna Museet

Ray Davies – Americana ¤¤¤¤

https:
Ray Davies är den brittiska musikens främsta låtskrivare för att han i The Kinks släppte tidens bästa rocklåtar men på väg till Amerika över Atlanten, så blev det aldrig samma framgång som de andra brittiska banden, i The Beatles, The Rolling Stones, The Who eller Cream skördade i USA och kunde inleda den brittiska invasionen till vår glädje.

Fastän The Kinks hamnade i droger och framförallt de offentliga bråken och slagsmålen med lillebrodern Dave Davies reducerade deras möjligheter till samma globala framgång som de övriga brittiska kollegorna hade i USA och däremed resten av världen.
Ja något vi senare kunde uppleva att Oasis-bröderna Noel och Liam Gallagher också gjorde inför öppen ridå i offentligheten att slåss och kasta hårda ord i rena anklagelseakter gentemot varandra.
The Kinks blev tuffare med starkare riff i gitarrspelen när Dave Davies spelade ännu tyngre än förut. Då fick de framgång i USA med ett tyngre hårdrocksliknande sound.

En av de starkaste klichéerna som stämmer med The Kinks är att The Kinks är den mest urbrittiska socialrealistiska skildrare av klass-samhälle och brittiska sederna som kom fram i England under sextiotalet. Lite som musikaliska noveller som kanske kan jämföras med Harold Pinter eller Ken Loach senare filmer.

Ray Davies har skrivit en av rockhistoriens bästa självbiografier ”X-Ray” plus berättelser i samlingen ”Waterloo Sunset”. Dessutom dokumentärtärfilm om Charles Mingus. Till skivan ”Working Man’s Cafe” fanns det en dvd där han berättade om projektet om Amerika som fick heta just ”Americana – ”A Work In Progress”. Resultastet blir Ray Davies bästa soloskiva under 2000-talet. De tidigare albumen som vår gamle webbmaster Evert skrev om var föga intressanta utan mest utfyllnad med trista och mediokra sånger. Nu blir det rock och countryrock för hela slanten med med några teatrala pratsånger eller dialog med musik kanske är den rätta benämningen. Det bästa är att kompbandet med Gary Louris och hans bandkompisar i The Jayhawk som i sin tur har formas av just Ray Davies sjuttiotal så därför är det ett konsekvent och logiskt sammarbete.
Ray Davies har bott i perioder i New York och New Orleans och där bodde Ray Davies granne med Big Stars egen Alex Chilton, vilket kanske påverkade hans musik en aning, vad vet jag om det. Men det finns en låt om det i alla fall på nya albumet

Det väsentliga är att nya skivan är en samling med minnen och perspektiv på observationer Ray Davies har gjort under sina turnéår i USA. Bilder från ett polariserat USA med stora såsom små städer. Ray Davies undersöker och ser vad som sker i hans omgivning. Här får det bli samma berättelser som vi hört Bruce Springsteen berätta om på sitt album ”Nebraska” bland annat. Det finns naturligtvis flera andra fina musikaliska skildrare av dagens USA. Fastän Ray Davies gör utsöka betraktelser på sitt album som jag väl kan förstå och finna nöje i att lyssna på med behag.

Evert recenserar Ray Davies

Mr Snaggus/Evert om Ray Davies

Ray Davies-konsert

Ride – Weather Diaries ¤¤¤¤


Det är många band som jag älskar som verkligen är tillbaka med starka och suveräna skivor 2017. The Jesus And Mary Chain och Slowdive i år, är två utsökta exempel på bra comebackplattor 2017. mMdan The My Bloody Valentine släppte sin mästerliga comebackskiva efter tjugotvå års bortvaro från scenen, det var då skivan ”Loveless” kom ut” och deras comebackplatta kom ut förra året. Kevin Shields tog god tid på sig så att säga med att ge ut nytt material.

Ja så är det med Andy Bell också, han som grundade Ride tillsammans med Mark Gardener i slutet av 80-talet. Deras senaste skiva ”Tarantula” släpptes för 21 år sedan. Då Ride splittrades efter diverse turer. Fastän Andy Bell låg föga på latsidan utan var igång ganska så snabbt med att grunda ett fint band i Hurricane No. 1 som jag verkliegn älskade att lyssna på deras två första album. Men efter de bröt upp för att forma sig på nytt igen , har jag inte brytt mig om deras alster. Det finns ett nytt album under det gruppnamnet föresten, utgivet i år. Andy Bell var också gitarrist i Oasis under en del år fram till bandet lades ned och var även med i korta sejouren för Oasisklonen Beady Eye. Men är nu tillbaka med sitt gamla band Ride igen vilket jag tackar för.
Deras debutskiva ”Nowhere” med sånger som de perfekta blanka svala sköna juvelerna till låtar såsom ””Seagull” och ”Kaleidoscope” som också bägge öppnade debutskivan var perfekta gitarrskimrande låtar som då tog knäcken på mig. Varenda gång jag lät dessa sånger öppna för mig så var det änglarnas musik.
På deras andra skiva ”Going Blank Again” som Alan Moulder producerade på Creation var en lyrisk vacker svävande drömsk gitarrbaserad mjukt oväsen med lyriska texter som enbart svävade stolt som en örn över oss alla.

De konserter jag såg med Ride var shoegaze i sin renaste form. Jag var blev så löjligt lycklig över deras obefintliga scenshower där musiken var dess epicentrum. Bara Ride med få andra band lyckades med detta anser jag än i dag.

Med dessa plattor bakom sig så undrar jag över hur deras nya skiva kommer låta. Det blev en angenäm positiv överraskning måste jag tillstå.
Plattan har samma svävande tonläge och låtarna flyter mjukt linjärt fram i sakta mak. Popen är verkligen förfinad i en ädel gasformig känsla där lycksaligheten erövrar mina sinnen och jag läser subtila texter som fungerar som levande sjungen poesi.

Andy Bell och Mark Gardener får till det bra måste jag säga, med både lyrik och musik. Producenterna är Alan Moulder och Erol Alkan som får till det med ett bra snyggt sound- och själva produktionens upplägg, är friskt och låter väldigt bra i mina öron.
Jag faller för deras gitarrspel och Andy Bell är sig själv igen. Musiken glittrar och glimmar snyggt och bra. Jag saknar ingenting och allt känns så där perfekt. Fuzzpendalerna är på gång och musiken låter oldschool-indie och jag är bekväm med att bandet hellre denna gång lutar sig bakåt än försöker låta annorlunda än vad bandet förmodligen skulle få till det om de swkulle tänka framåt och utveckla ljudbilden. Det är för mig bra musik helt enkelt som har en konservativ estetisk och smakligklang och tonfärger.

Summer Of Love 1967


1967 är året då ”Summer Of Love” plötsligt blommade ut med hippieeran och framförallt fördes antikrigsbudskapet ut om ”No War, Make Love”. Hippieerans motstånd emot det krig som slet sönder USA och skapade en stark polarisering mellan för och mot kriget. Symboliskt handlade det också om hur det nya moderna USA började ta form och det gamla invanda föröskte streta emot förändringar.
När John F. Kennedy blev president så trodde man på en fredligare epok. Visst lovade Kennedy att både fred, att krossa segreringen i landet, mänskliga rättigheter. Istället blev det upptrappning i Vietnam, sociala reformerna hann knappast inledas. Allt avbröts med hans död. Men politiskt sätt hamnade landet nu verkligen inne i ett vakuum där de konservativa och progressiva började utmana varandra. Lyndon B. Johnson som ville avskaffa fattigdomen och skapa ”Great Society” med rättvisa och även införa medborgarättslagar som skulle avsluta den föraktliga orättvisan mot svarta i södern. Men han maldes ned av vietnam-kriget istället. Tyvärr vill jag påpeka.
Kalla kriget blev kallare med Berlinmuren, Castros Cuba och en tid när medborgarrättsrörelsen var på frammarsch. Den proggresiva musikrörelsen började röra på sig.
Hippieeran med sit provocerande fredbudskap blev den nya generationens svar på vuxna världens misslyckande och tendens att sova. Amerikanska vänstern och socialliberala sfären började röra på sig.
Beatpoeten Allen Gingsberg dansade i fredens namn som dess duva.


Samtidigt började de nya psydeliska drogernas berusande drömmar ta plats. Timothy Leary som var drogförespråkare och psykolog bildade sin egen organisation som drog till sig konstnärer, universitetstudenter och musiker och bildade därigenom fröet till just hippierörelsen. John Lennon hade inte ännu blivit den fina fredsfurste han senare transformerades till. 1967 blev både startpunkten för hippierörelsen och den psykedeliska rocken. Staden och platsen blev San Fransciso där allting både hände och skapade en motkultur som än i dag gav ekon utie i världen.

1967 gick således i kärlekens namn. Vi börjar där allting borde börja med The Beatles

The Beatles förstod direkt att det var den nya tidens musik de skapade med sina psykedeliska drömmar av maräng och jordgubbstårta:

Nu tänkte att ett vattenfall av den tidens vackraste och mest skimrande magiska låtarsom vi kan simma omkring och få den psykdeliska drömmen att visuellt flyga stolt ovanför oss utåt mot den vida fria rymden. Jag låter det mest ljuvligaste bandet The Jefferson Airplane inleda 1967 års bästa sidenmolnpuffar.

Så sången som i sin skönhet sträckte sig långt in i själen med sin sirapsmjuka hymn till staden San Fransciso.

Nu blir det en fontän av sånger.









1967 var också året då Tim Hardin sjöng sin klassiska ballad som svävande likt örnen stolt, trygt och stilsäkert ovanför oss alla. En modern Merlin som sände sin magiska pil mot orättvisan:

The Doors poetiska och mörka sånger slog ned som en bomb i 1967 års fredstankevärld.

Drömmarna fortsätter i 1967 års skönaste sångcykler:




The Beach Boys släppte ut ett album där de spann sånger som formades av den psykedeliska eran 1967:

The Bee Gees släppte låten om en gruvarbetargruva där arbetarna blev instängda. En socialrealistisk poetisk sång från året 1967:

Låt oss fortsätta med ett debutalbum med Moby Grape som satte världen i brannn och är ett av mina ständiga favoritalbum:

Regnbågsfärgerna sköljer över oss med sitt siden och sammetsregn från färgernas vackraste år:






Även Motown släppte en rad med puffiga fluffiga hallon och njordgubbsdrömmar det året som The Supremes:




Otis Reeding släppte sin dynamiska sköna ballad:

Soulen blåste som en fläktande vind med sitt sväng:

Regnbågsåret släppte Willie Nelson ett av sina finaste 60-talsalbum och här måste jag spela denna skimrande chockladpralin:

I New York så släppte Velvet Underground sitt mästerverk:

Frank Zappas märkliga skiva som slog ned som en projektil mot anständigheten:

1967 drömde drömmar om frihet och kärlek. Nu simmar vi längs sirapfloden med musikens segelbåtar:














Nu avslutar vi det hela med hyllningen av året 1967 med The Rolling Sotnes och Bob Dylan

Saint Etienne – Home Counties ¤¤


Redan från första början när bandet släppte sitt debutalbum ”Foxbase Alpha” som med sina fluffiga och mjuka houseartade sånger fick mig att drömma bort och längta till paradisiska öar i Söderhavet eller lyxiga klubbar i Monaco eller Nice i Frankrike.
Sarah Cracknell som sjunger i trion gör det med sin väna, smarta och snygga röstinsats. Stundtals viskar Sarah Cracknell och låter rösten rinna som skimrande sirap, lite som Elizabeth Fraser gjorde i sitt band Cocteau Twins eller Siouxsie and the Banshees transformerade sina röster till magiska änglakörer.
Bob Stanley i bandet som var med och grundade bandet hade också en musikjournalistisk karriär bakom sig liksom han producerade filmer liksom skrivit två böcker om musik och lyckats hela tiden hålla sig väl musiken och framförallt den moderna musiken. Pete Wiggs är den tredje medlemmen som skapar musik i Saint Etienne.

Bandet har fortsatt under 25 år att ge oss musik där skönheten existerar vid sidan om realismen som trion under åren förenat sin musik med en viss politisk insikt mitt i allting. Senaste skivan ”Tales from Turnpike House” som jag sätter ganska så högt i deras katalog. Därför där var det perfekt popmusik som till dansanta mjuka försiktiga tassande houseslingor gav liv åt musiken.
Därför blir deras nya skiva en ren besvikelse. Det är en mera fyrkantig skiva som saknar bra material rakt igenom. Musikaliska konceptet har tyävrr ovanligt trista arrangemang på sångerna. Trots att det handlar om sina rötter så blir det föga intressant när texterna subtilt och distinkt knappast når fram till mitt hjärta.

Det verkar som bandet den här gången tappade bort de element som de tidigare byggde upp sina låtar med för att ersätta med klumpigare degigare ljudbilder och klangfärgerna är knappast sköna att beskåda. Musiken på nya skivan går liksom bort sig i den stora skogen och finner inte den rätta stigen att vandra på vilket jag tycker är så synd eftersom bandet älskar jag i normala fall.

Clemens Altgård – Grå Dub: Diktsamling (Smockadoll förlag 2016) Formgivning Freke Räihä

Clemens Altgård skriver:
”Sound System. Grått på grått
Hellre en grå dub
än nyanserna av brunt
i riksdagshuset”
Ja det är en metaforisk politisk och personlig text som blir för mig nyckelmeningar i hans ditksamling. En gråmelerad sanning förtäljs och som clemens Altgård så fint uttrycker sig ”Jag möblerade med gammal rekvisita”
Jag läser dikter som är som texter som går backstage bakom livets teaterscen och avslöjar skenbilderna som livets fiender – gråsaggiga tristtrumpeterna ylar om i pressens tidningaankor.
Clemens Altgård är som Charles Baudelaire när han flanerade i Paris gatunätverk. Clemens Altgård utropar där i sina vandringar ”I cirklar går vi, går i cirklar genom natten, genom dagen stannar upp”.
Ja det är kanske livets cirkel vi vandrar runt och stövlar omkring i utan att komma ut. Jag vill bryta mig ut ur cirkelvandringen, cirkelresonemanget. Men lyckats aldrig riktigt med det utbrytningsförsöket
På ett sätt är hans diktsamling en vardaglig dialog med sitt jagpersonlighet men dialogen riktas ändå mot den tilltänkta läsaren.

Jag har sällan läst en sådan sådan samling dikter som nästan kan klassas såsom aforismer med dunkla såsom klara koncisa budskap. Jag läser tankar som leder till filosofiska frågeställningar som kanske inte har några givna svar. Retoriska tankar som glider rakt igenom dikterna och jag kan nästan höra bokstävlarna fladdra för att tala med Gunnar Ekelöfska, viskas fram i vinden. Det är politiska dikter som blir fina utrop emot den politiska verkligheten. Med tanke på att diktsamlingens titel tänker jag mig Clemens Altgård som han vore Linton Kwesi Johnson som gungade fram sina dikter, eller kanske likt Lee ”Scratch” Perry gräver ned sina dikter i myllan för att få se dem växa upp likt träd med många ord på grenarna.
En form av dystopisk diktvärld i så långt borta från George Orwells nyspråk eller som en kommentar till Freuds att vantrivas i kulturen medan Clemens Altgård blir en diktens Oswald Spenglers civilisationskritiska diktvärld och ganska så långt ifrån Malmöligans punkestetik men ändå inte.

”Grå Dub” är en stark och dynamisk mångfacetterat diktsamling som enligt poeten själv kommer att få en uppföljare.

Marie-Louise Ekman på Moderna Museet.

Marie-Louis Ekman är en mångfascetterat, fantasieggande och dynamisk konstnär som också på ett plan är politisk, fastän inte så att hon ägnar sig åt plakattkonst. Nejdå, hennes bildvärld är tydlig såsom detaljrik så att det är lätt att gå vilse i just hennes detajrikedom i sina verk. Fastän ändå är Marie-Louise Ekman konsekvent i sina val av karaktärer, seriefigurer och kroppsliga attribut. Hennes stil som blivit hennes signatur har hon alltid använd sig av som teknik. Där är inget nytt under solen.

Men ändock så uppvisar hennes verk särdrag som skiljer henne från övriga samtiden i svensk konst – möjligen är det kanske ett par konstnärer som Carl Johan De Geer, Öyvind Fahlström och Lars Hillersberg som närmar sig samma anda i konsten där man utnyttjar serien bland annat som konstnärligt medel för att nå målets slutpunkt. I vissa av Marie-Louis Ekmans verk kan man se gestalter har stora säckar fastvuxna och bär omkring det som psykologiska baggage eller som sociala arvets utväxter vilket figurerna tvingas bära med sig hela tiden.
Hennes lågmälda feminism, kommer stundtals fram i de skuggfgurer av kvinnor som bär omkring kökets göromål och barnens behov. Fast det är bara min enkla teoretiska tankefigur.
Jag kan också tänka mig att hon ställer sig på barnens sida och låter dem framträda på bekostnad av en omgivande vuxenvärld, som då transformerar till skuggfigurer som blir en bakgrundsfond i övriga miljön på tavlorna.


Myllret ger liv och form av de berättelser som hennes verk verkligen innehåller. Jag tror att det kan vara som egyptiska hieroglyfer vilket jag tror Dan Jönsson i DN påtalade i sin recension av Marie-Louis Ekman. Jag skulle vilja påpeka att Öyvind Fahlström är nog den konstnär som står Marie-Louis Ekmans teknik och metod närmast. Den berättande konsten som gör att det blir en form av seriekonst som också ger mening och skapar liv åt bildernas sammanhängande kontext.
Det är en av de bästa och starkaste utställningar du kan se just nu I Stockholm.

Blaskans första sommarspecial med ett härligt femtiotalsinlägg

Dwight D. Eisenhowers epok är femtiotalet, ett decennium då rekordåren gav medelklassen chansen att forma mainstreambilden av USA. En tid då tonårskulturen plötsligt vaknade till liv. Vi fick en helt ny populärkultur. En ny musik där den svarta bluesen och protorocken som i musikhistorien kallar för Rhythm and blues bildade grunden tillsammans med country, bluegrass och gospel till det som blev rockabilly och rockmusik. Till och med rockfilmer gjordes.
Filmerna som kom från Hollywood fick en ny form av skådespelare där James Dean i sina filmer blev femtiotalets största ungdomshjälte liksom Marlon Brando i filmerna ”Storstadshamn” och Vild ungdom. Men även Marilyn Monroe skapade sig ett namn under femtiotalet och från filmaffischerna strålade hennes karisma ut med kläder och rödmålade läppar i rubinfärg som visade upp ikonens mytbild inför omvärlden.

Men det fanns en film som Evan Hunter (Ed McBain var hans författarnamn) skrev manuset till och det var ”Vänd dem inte ryggen” eller ”Blackboard Jungle” som den hette i original som skulle förändra mycket. Filmen med Glenn Ford som lärare som träffar ungdomar på glid. Filmen fick plötsligt ungdomar världen över att ringla sig fram i köer och kämpa sig in för att beskåda den.Orsaken var nämligen Bill Haley & his Comets.

Men så hände det saker i Sam Philips berömda och klassiska skivstudio Sun Records där en ung långtradarchaufför vid namn Elvis Presley ville spela in en låt. Här samfördes han med Scottie Moore, D.J. Fontana och Bill Black som medmusikanter. Låten skulle bli en version av Arthur “Big Boy” Crudups sång ”That’s All Right (Mama)”. Musikens historia skrevs om med denna coverversion.


Elvis som lyssnade på vita såsom svarta radiostationer i ett segregerade USA där musiken kunde hållas åtskillda i vad vita och svarta ansågs lyssna på. Men många vita ungdomar likt Elvis sökte sig till de svarta klubbarna och radiostationerna för att fånga upp musiken.
Sun Record blev skivbolaget som ville ge ut musik för alla oavsett hudfärg. Ike Turner och hans band Delta Cats spelade in en låt 1951 som enligt många kallades för den första riktiga rocklåten. Jackie Brenston i hans band spelade in låten ”Rocket 88” 1951 med Ike Turners band som kompade hans inspelning 1951:

Samtidigt kunde femtiotalet också uppvisa hur de svarta artisterna bröt ny mark som Little Richards som hamrade vilt och satte världen i eld med sina mest briljanta attacker världen i femtiotalet skådade. Synden besökte ungdomens oskuld och vuxenvärlden förfasade sig.


Femtiotalets svar på Fats Waller var utan tvekan stjärnan Fats Domino i New Orleans och här i sin underbara låt:

På femtiotalet slog disckjockyn Alan Freed hårt för att lansera rockmusiken via radio och turnéer. Han myntade begreppet rock n’ roll och hans idé om att samla ihop en rad med rockartister och ge sig ut på en enda stor turné var genial men det var en ständig kamp mot en oförstående vuxenvärld.

Även om det gick utför med Alan Feed då han blev anklagat för korruption och mutor. Fastän hans vision om rocken vann över femtiotalets moraliska hyckleri.




Plötsligt någon annanstans i Hollywood då kom Marilyn Monroe att erövra både världen och våra hjärtan med sin stil och karisma. Genom sina filmer, skivor, äktenskap och bilder blev hon femtiotalets mest tragiska hjältinna.

Men även i Nashville så finner vi en av countrymusikens största drottningar – ja själva essensen av just country. Hennes sång på Willie Nelson låt ”Crazy” är en milstolpe i femtiotalet musikaliska värld.

Johnny Cash började också spela in sånger på Sam Philips skivbolag Sun Records. Här kommer mästaren med sin klassisker från femtiotalet:

På femtiotalet kom televisionen att slå igenom med full kraft. Varenda amerikanska hushåll skulle ha en tv eller två tv-apparater i varje hem och reklamen dök upp och förändrade tv-landskapet för alltid. Man började se mera på tv. Ja flera kanaler och tv-stationer började bli vardag i amerikanska familjens liv

En serie var västern-serien ”Rawhide” som började sändas med Clint Eastwood och Eric Fleming. Ledmotivet blev en klassiker som jag alltid får rysningar av att lyssna på när Frankie Laine sjunger den.

Medan svarta aldrig nästan syntes i tv så började svarta artister plötsligt formulera klassiska rocklåtar och på radion tvingade de världen att lyssna på dessa mästare. Big Joe Turner och Bo Diddley och Rufus Thomas gav oss följande höjdarlåtar:



De mäktiga kvinnorna som gav oss låtar bortom det mesta som originalet till ”Hound Dog” som den store sångerskan Big Mama Thornton sjöng in redan 1952 är en av de stökigaste och jordnära låtar jag vet.

Det fanns storslagna sångerskor som gav rockmusiken verkligen kraft. Rut nbrown och Lavern Baker är två magiska exempel på de bästa från femtiotalet.

Femtiotalet var också bilens decennium då bilradion plötsligt gav oss minnen och kärlek till musiken som nostalgisk värmer våra hjärta. The Flamingos var en av femtiotalets smäckraste juveler:

Bobby Darin var nattens röst som smekte öronen på de unga älskade som satt vid varandra för att ägna sig åt varandra.

Nu radiolåtar som jag älskar för att dessa sånger är del av femtiotalet inför min inre biograf.

Den unge Ricky Nelson gjorde desnyggaste rocklåtar som tog världen med med storm.

Så hemma i Europa och i England så tog Kim Wildes fader Martin Wilde över och gjorde sådana smältkarameller

Orson Welles gjorde en serie tv-program 1955 som jag visar en episod ifrån:

Cliff Richards debutskiva med The Shadows.

Men hemma i Svedala så hände det att Nalen stod för rocken i Stockholm där Topsy Lindblom anordnade rockbandstävlingar. Men först det som fanns inom underhållning från Lennart Hylland, Powel Ramel osv.
Först ut Snoddas genombrott i Karusellen i det svenska femtiotalet.



Så har vi Povel som levde i sin egen musikaliska värld:


Men så hände det något i Sverige när Owe Thörnqvist kom och öppnade upp svenska tillvaron med sin mix av blues, rock, jazz, rumba och andra exotiska musikaliska stilar.

Rocken kom till Sverige.
Fastän tillbaka till rötterna.

På femtiotalet så var det första gången begreppet tonåring fick sin innebörd – förut var unga redan klädda som sina föräldrar men nu med rocken kom det även ett mode riktat till de unga






Det fanns även en värld där musiken från jazzen tog form. Bebobjazzen och beatnick slog också igenom på femtiotalet från Jack Kerouacs roman ”På drift” liksom Allen Ginsbergs diktverk ”Howl” slog igenom på allvar


Bebopjazzen fick femtiotalet svinga loss som här:

Ett annat inslag som blev nytt för femtiotalet blev väl den klassiska hemmafrun som tog hand om hushåll och familjen i förorterna där man levde men arbetade på annat håll. Man brukade säga att Doris Day blev symbol för ett sådant ideal via film och musik.

På amerikansk tv så var Johnny Carson den största av dem alla och särskilt på tv när patriotismen, kalla kriget och McCarthys kommunistjakt i Amerika stormade som mest var Johnny Carson trygga hamnen och urfadern för alla talkshows som man kunde lita på i alla händelser.

Frank Sinatra och Nelson Riddles samarbetade på otaliga starka inspelningar på femtiotalet och alla de album är mästerverk. Lyssna på den här pralinen:

Inom konsten i USA så kom det fram en ny stil som vi kan kalla actions paitning som var en metod där färgen kastades, droppades eler stänktes på duken.
Jackson Pollock var den främste inom det området

Willem de Kooning var ytterliggare än framträdande konstnär inom området

Tillbaka till rockmusiken. Så den vilda anarkisten Jerry Lee Lewis som bröt sönder musiken och skapade den vildaste rock som man kan tänka sig.


Naturligtvis Chucken Berry måste vara med på ett hörn


Vi närmar oss slutet av vår femtiotalssommarspecial.
President Eisenhower 1953 i ett tal som jag lägger ut därför att han var president över större delen av femtiotalet.

Nu avslutar vi med The King själv



Thorsten Flinck – Kom och skratta åt Lilleputt Book Mark 2016

Den här självbiografin påverkar mig oerhört mycket för att den kryper in på skinnet kommer åt min själ vilket är ovanligt på det där avgörande sättet jag kan förhålla mig till Thorsten Flincks liv och verklighet på ett laddad fastän på ett monumentalt viss.
Det är verkligren få böcker som påverkat mitt livs intellektuella känsla. Det senaste tio åren är det högst Robert Gustafssons självbiografi och Patti Smith som kan sägas på ett för mig ögonblickligen jag kunde ta till mig med hela min kropp och själ.
Thorsten Flinck har skrivit den mest ärliga bok jag läst om hans liv inom teatern, filmen men framförallt livet i dess nedgångar med droger och ständiga skulder mitt i all framgång. Det är inget vackert liv alltid som förtäljes på direkt sätt.
Det bästa är att vänners om Eva Röse berättar om sitt liv tillsammans med en skarp teaterbegåvning men stark missbrukarpersonlighet. Lena Endre, Mikael Persbrandt, regissören Christian Tomner vittnar om en karaktär som skulle kunnat med hela sin naturbegåvning och karisma bokstavligen skulle kunnat bli en av de riktigt stora skådespelarna med legendstatus.Men hans drogpersonlighet lade hinder ivägen för den utvecklingen.
Journalisten Annika Jankell som har två barn berättar sin version som medberoende till Thorsten Flincks vanor att hela tiden försöka fixa diverse droger och hennes kamp för att få honom att skärpa till sig för hålla balansen mellan privatlivet och arbetslivet intakt så länge det går.

Man kan säga att Thorsten Flinck lever ut till 100% och blir med sin själ och kropp en människa på gränsen till smärtsam kroppslig utbrändhet. Han kör till max och lyckats med sina förehavande trots att det finns en nästan aggressiv emotionell utlevelse i hans hållning till livet. En eruptiv vulkan där gränsen mellan genialitet och psykologisk obalans krockar med vardra. Jag tror att det som gör Thorsten Flinck till en en av de bästa skådespelarna i vårt land – är hans besatthet av skådespelarkonsten.
Även när han regisserade så gick han in med kraft i arbetet men ändå verkligen öppen i sinnet inför det teaterdrama som skall sättas upp. Det är som om Thorsten Flincks kropp blev ett med rummet och dess dimension och blev som ett multiuniversum tillgängliga överallt genom att likt Spinozas Gud närvara i alltet och allting. En social kraft släppte ofta Thorsten Flinck lös på teatern likt en atombomb, full med energi som töms snart.
Ett kärl som måste fyllas på med ständig energi. Allt detta beskriver Thorsten Flinck väl i sin bok. Hans vänskap med Keve Hjelm liksom Jan Malmsjö och Marie Göranzon beskriver han på sitt eget sätt. Enligt de som kände honom eller de kvinnor som levde ihop med honom så lyckades han alltid få folk att på olika sätt hjälpa till med diverse saker.

Första gången jag såg Thorsten Flinck på teater var på Pistolteatern och den uppsättningen av ”Spindelkvinnans kyss” där Thorsten Flinck och Stefan Sauk spelade rollerna om de två männen som sitter i ett fängelse i Argentina under diktaturens dagar. En politisk fånge och en homosexuell fånge. Deras gemensama tid i fängelset. Romanen är suverän läsning och den skrevs av Manuel Puig. Jag köpte romanen 1981. En tid var det min favoritbok. Det gjorde ävenledes en bra filmatisering 1985 som jag såg vid premiären 1985 på juldagen. Hector Babenco regisserade filmen. Raul Julia, William Hurt och Sonia Braga gjorde storslagna rollgestaldningar.
Pjäsen minns jag som kraftfull och välspelat drama. Jag gick ut från teatern och kände mig ovanlig tupplyft av föreställningen. Den andra gången jag såg Thorsten Flinck var Eugene O’Neills berömda pjäs ”Lång dags färd mot natt” på slutet av 90-talet. Flinck regisserade detta utsökta drama med Keve hjelm, Mikael Persbrandt, Dan Ekborg och Marie Göranzon. En uppsättning som kommer räknas till de klassiska uppsättningarna. Ungefär i samma anda kommer man nämna den tillsammans med Bengt Ekeroths uppsättning på Dramaten 1956 med Jarl Kulle, Lars Hansson, Inga Tidblad och Ulf Palme. Det finns ytterliggare några pjäser jag sett honom i på 90-talet

Boken täcker även naturligtvis hans inhopp inom filmvärlden som jag tycker att hans skådespeleri har varit bra men inte som när han spelar teater. Hans självbiografi har fått hjälp av Håkan Lahger. En bok full av iaktagelser och personliga porträtt från vänner och andra inblandade i hans omgivning. En modig klarsynt bok med dynamiska barndomsberättelser som kryddas av hans röst i texten. En av de starka böcker som påverka rmitt liv vid läsningen.