Manic Street Preachers – Resistance Is Futile ¤¤


Manic Street Preachers har alltid haft en politisk udd i sina texter och man kan nästan säga att bandet haft en marxistisk lättsamhet anstruken i tematik och musik vilket då förenades till en koppling av den skönaste musik därtill. Där fanns precis som tidiga Suede eller U2 en isande skönhet i musiken. Ta deras album ”The Holy Bible” och debutalbumet ”Generation Terrorists” som exempel där politik förenas med vacker popdramatik. Men som jag sa så tappar Manic Street Preachers precis som bandet Suede både skönheten och behaget inför kommande framtida album.
Den nya skivan är trist och tappar allting som tidigare var en förutsättning gruppens framtoning. Jag finner trådar på nya albumet som kan länkas till både föregående skivorna ”Everything Must Go” och den mest kommersiellt framgångsrika ”This Is My Truth Tell Me Yours” i stilen och ävenledes tonläget men saknar substansen i det som utgör stommen i låtmaterialet.

Bandet tappade bitvis sin själ när huvudsaklige låtskrivare Richey James Edwards mystiskt försvann 1995 och ingen vet fortfarande vad skett honom då tog James Dean Bradfield över ledargarnityret i bandet. Men förmågan att skriva, spela in och få till det bra verkar saknas på det nya albumet. Lösa, tomma aktstycken som ej förmår höja sig över medelmåttan. Jag saknar patoset, känslan att komma med det storslagna materialet vilket tidigare jag blev bortskämd med när det gäller en grupp som Manic Street Preachers. Nu låter det strävt, tungt men helt utan musikalisk uppbackning av det substantiella värdet av starka fundamentala låtar.

Joan As Police Woman – Damned Devotion ¤¤¤¤ & Franz Ferdinand – Always Ascending ¤¤¤

Joan Wasser var för mera än tjugofem år sedan med i amerikanska undergroundbandet The Dambuilders som jag hade en samlingskiva och ett par singlar med och det var ett helt okej band som kanske inte hos mig direkt väckte större anklang. Vem kunde ana att Joan Wasser själv skulle bli med sitt eget soloprojekt Joan As Police Woman en direkt källa till glädje. Det nya albumet har ingenting att skämmas för utan fortsätter att skapa bra direkta sånger.
En intressant skiva som väcker tankar och formulerar skimrande popsånger som verkligen drar ut i en frenetisk vals av nya och gamla toner man känner igen från hennes andra album. Nu är jag verkligen förtjust i den musik Joan Wasser släpper eftersom den har utvecklat hennes koncept för varje skiva där musiken inte dränker ambitionen utan förenar tanke och musik i ett enda sublimt grepp. Stundtals tänker jag på när Joan Wasser som är violinist spelade med ett tag i Antony and the Johnsons som medlem innan hon släppte loss sina egna intentioner. Nya albumet är en perfekt popplatta som återigen visar upp hennes klass som artist.

När vi startade upp Blaskan som webbtidning så var bandet Franz Ferdinand något jag gärna skrev om och verkligen älskade eftersom deras dansanta punkfunk var dramatisk och härligt vibrerande dynamisk musik som hela tiden överraskande mig som lyssnare. Jag såg en konsert med bandet som också var ytterst perfekt att åskåda. Rockmusik för 2000-talet – modern men ändå följer bandet rötterna ifrån The Pop Group eller Gang Of Fours rötter. Blixtrande musik med punkig attityd var liksom bandets signatur.fastän nu tycker jag bandet med sin nya skiva genomgår en form av transformation. Den tidigare dansmusikens inriktning renodlas numera till stilsäker men ack så snygg rockmusik. Javisst är det så att Alexander Kapranos sjunger lika bra och starkt som han gjort på deras tidigare album. Men hos mig är det så att albumet inte alls riktig väcker anklang hos mig. Ja inte så albumet är undermåligt men den är lite ljum och alldeles för stel även om antydningar till svänget finns där stundtals i vissa av sångerna. Men det låter lite för stelbent och har en pretentiös tonläge som stör och filtrerar bort det jag förut älskade hos Frans Ferdinand som band.
Nu är det ern bra skiva med låtar som delvis är urstarka men i sin helhet lite för svag i konturerna.

Deep Purple – Infinite


Deep Purples tjugonde album “Infinite” är producerad av Bob Ezrin (Alice Cooper, Lou Reed, Kiss), i maj sticker de ut på en världsturné som når Sverige den 6 november.
Deep Purple har alltid kört sin egen stil och stått över trender genom åren och det kan vara en av anledningarna att de alltid nått ut till nya generationer lyssnare.
Plattan öppnar med ”Time for Bedlam” det låter som en gammal hederlig Deep Purple låt. I låten får Don Airey lufta orgeln ordentligt i ett härligt solo. ”Hip Boots” är lite åt rock n roll hållet och svänger härligt. ”All i got is you” öppnar lugnt med trummor och gitarr (Ian Paice och Steve Morse) sedan bryter Don Airey den lugna vallen med orgeln. Skönt växelspel mellan Don Airey och Steve Morse i solona. Skivan rullar på med lättlyssnade och trevliga låtar. Man avslutar verket med en cover på Jim Morrisons ”Roadhouse Blues” och det blir en perfekt avslutning på skivan med en tung blues låt där Deep Purple lirar brallorna av The Doors original.
Låtar som Time for Bedlam, All i got is you och kanske även Birds of Prey passar in i bandets övriga repertoar. Ingen låt kommer väl upp i klass med ”Highway Star”, ”Speed King” eller ”Perfect Strangers” men de höjderna är och andra sidan svåra att nå upp till.
Deep Purple har ett tajt sound/samspel mellan orglar och gitarrer, och har alltid haft det genom åren med Ritchie Blackmore och John Lord. Nu för tiden är det ju Steve Morse och Don Airey som står för gitarr och orgel, de är liksom Blackmore och Lord två extremt skickliga musiker. Ian Gillan sjunger numera lite mer laidback men vad 17 han är ju fyllda +70. Av Ian Paice’s ministroke han råkade ut för sommaren 2016 märks gudskelov inget av, hoppas de håller ihop bandet länge än.
Gold Edition/limited edition innehåller också en livecd, Hellfest 2017 i Frankrike. 13 livelåtar, där de framför bl.a. Time for Bedlam, Fireball, Bloodsucker, Lazy Perfect Strangers. Satsa på Gold Edition så får ni 80 minuter extra underhållning. Det är värt pengarna.

Skivan får € € € +

Masha Gessen – Framtiden är historia: Det totalitära Rysslands Återkomst (Brombergs 2017)


Moder Ryssland har aldrig haft någon demokrati utan för hade vi tsarväldet, nästan 80 med kommunistiska våldsamma diktaturen och nu föreligger det i postsovjetiska förfallet sedan flertalet en maffiastat elelr någon form av auktoritär nationalistisk Ryssland under Putins välde. Jodå både kommunister och högerextremister i Europa/USA delar samma förkärlek till Putins välde.
Masha Gessen tillhör det journalister såsom nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj och den mördade Anna Politkovskaja som hela tiden var en nagel i ögat på de ryska regimerna och betalde priset för deras mod.

Masha Gessen gjorde ett otäckt men ändå befriande porträtt av Putin i boken ”Mannen utan ansikte” som gick genom hans karriär ifrån KGB framtill Boris Jeltsin i postkommunistiska Ryssland plockade fram den då ökända Vladimir Putin som genom diverse politiska manövrar sakta men säker varierad sina politiska manövrar genom att vara både president och premiärminister för att alltmera säkerställa den politiska makten. tänk dig den kinesiska staten som behållit den politiska makten men släppt kapitalismens fritt för att ge medborgarna ekonomisk hög välfärdsstandard men låter knappast någon utmana den politiska makten utan behåller den.

Ryssland hamnade i den situationen att Sovjets priviligerade lyckades i slutet av Gorbatjovs era helt enkelt vid inledningen av Sovjets upphörande som politisk enhet börja plundra ut statens egendomar och de ökade under Boris Jeltsin då amerikanska och europeiska nyliberala rådgivare börja föreslå just hur allting skulle privatiseras och alla som kunde med möjligheter börja för vrakpriser berika sig på ryska befolkningens ekonomiska resurser reducerades. När ekonomin väl började stabiliseras så utökade Putin statens makt och politiska sinne för att ta över industrier och börja berika nya jasägare till makten.

Masha Gessen knyter i hop sin bok ”Mannen utan ansikte” med sin senaste översätta bok på svenska så att en fulltalig berättelse om utvecklingen av det moderna Ryssland fram till dagens homofobiska, främlingsfientliga klimat som är på väg. Man kan lugnt se paralleller mellan Ungerns utveckling och Putins där man bäddar in en auktoritär miljö, i Ryssland en maffiastad där osäkerheten och otryggheten är dominerande faktorn.

Men det finns något väsentligt som Masha Gessen påtalar så att man kan förstå hur maktens politiska system fungerar eftersom dess rötter finns redan inom det kommunistiska samhällets rotsystem där maktens totalitet förändrade människan i samhället. Lenin trodde enbart att en revolution kunde komma ifrån en grupp med yrkesrevolution framför näsan. En ny typ av människa helt renons på mänskliga känslor utan har bara en passion – själva sinnesbilden är just att stenhård offra allt för revolutionen. Men det måste vara en intellektuell elit som skall leda partiet, staten och massan. Kollektivet kan inte sköta sig själv utan det är partiet som skall införa proletariatets diktatur och leda massorna. men massorna måste hjärntvättas och tvingas tänka i kollektiva former som partiet utformar och leder.

Det intressanta är att kommunismen inte alls handlar om jämlikhet eftersom det fanns en hierarki där ledarna fick lyxbilar, sommarvillor och fick förmåner som de vanliga medborgarna inte såg röken. Man byggde upp flertalet grupper som fick diverse förmåner som skulle avskilja olika medborgargrupper för varandra. Talet om jämlikhet är lika grundfalsk inom kommunismen som de mesta Lenin skrev och skapade med sin version av kommunism. Med andra ord den centrala demokratin är i stort sett partiet påstår sig vara arbetarnas medvetande men det är partiet som styr samhällets form och grund i varje aspekt i livet och tillvaron.

Lenin påstod också att imperialismen är kapitalets högsta stadium men det är inte sant. Det är sant att västvärlden skapade imperialistiska imperier. Fastän det har ingenting med kapitalismen i sig själv. Till och med Marx var för att västvärlden skulle befria världen ifrån vidskepelse och gamla strukturer fastän kommunismen skulle sedan ersätta kapitalismen. Kommunismen erövrade halva Europa och skapade ett eget imperium med lydiga partier världen runt som var medlöpare åt Sovjetstaten. Ryssland var kärnlandet i detta rike. Kina erövrade Tibet till exempel på ett klassiskt imperialistiskt manér.

När Sovjet gick på tomgång började Gorbatjov lätta upp trycket internt med sin perestrojka och glasnost vilket till slut blev slutet på ett bedrövligt system som Sovjet var. Fastän strukturerna blev kvar i grunden trots att Ryssland i postsovjetiskt anda fortfarande bibehållit strukturerna som härskar även i Putins Ryssland. Putin har själv sagt att det var en geopolitisk historisk katastrof när Sovjetväldet föll. ja det säger allt.
Detta beskriver Masha Gessen i sin bok ”Framtiden är historia” så väl och Putins vandring mot ett nationalistisk patriotisk samhället i en radikalkonservativ anda som påminner om Trumps vandring tillsammans med högerextremistiska intellektuella.
Genom att plocka fram några människor som på olika sätt förhåller sig till det förflutna och framtiden så speglar Masha Gessen Rysslands samhälle genom också beskriva hur psykoanalysen och sociologins utveckling varit fram till idag och hur man skall ur dessa vetenskapliga discipliner kunna fånga in Rysslands natur.

Som avslutning måste jag säga att boken är bland det bästa jag läst om moder Ryssland och hur vi skall realpolitiskt förhålla sig till Putin och hans politik.

Ulf Lundell -Skisser ¤¤¤

Ulf Lundell brukar av många anses vara både gnällig och gubbig plus väldigt trött på samtiden i både sina senaste romaner och delvis på sin nya skiva. Ja ”Skisser” som är en akustisk platta som får mig att tänka på hans mästerverk ”Tolv Sånger” där hans musik var förträffliga ballader eller musikaliska noveller där rösten och gitarren är i centrum precis som nu.
För på ett soundcloud på Lundells hemsida dök det upp över trettio nya sånger där han berättar om vad sker i världen, hans älskade USA och ävenledes vad som sker i Sverige och vad som är fel med politiken när allt slår över i världen och transformeras till en rad halsbrytande fel. På Österlen sitter vår bard, Ulf Lundell och plockar fram sin gitarr och skriver ned sina funderingar.

Han blev ju så glad när Bob Dylan fick nobelpriset att han firade det värdigt på en pizzeria skrev han i ett inlägg. Nu när dessa nakna, avklädda och enkla arrangemang kommer ut tre år efter den 68 cd-tunga boxen som kom ut 2015 och som är mastodontverk i sig själv – Hemåt genom Rift Valley vilket i sin tur leder till andra mindre tunga utgåvor som den med 14 cd-skivor plus två DVd 2006 för att inte tala om de utgåvor som utkom under 90-talet som jag då på olika sätt införskaffade mig under årens lopp.
Man kan lugnt säga att jag verkligen överdoserat Ulf Lundell sedan slutet av sjuttiotalet då jag började lyssna på plattorna ”Ripp rapp” 1979 och ”Nådens År 1978” där började min kärlek till mannen som jag aldrig kan avsluta eller få ut ur min skalle. Ulf Lundell har varit en av fem svenska artister/grupper som mest följt mig under mitt liv. Ebba Grön, Lustans Lakejer, Eldkvarn,Reeperbahn och Uffe som giganten i musiklivet.
I bokhyllan stod Ulf Lundells debutroman ”Jack” som min fader hade köpt när den kom ut. Jag läste den först 1979 men snart kunde jag inte låta bli att läsa hans romaner ”Sömnen” vars filmatisering jag såg på biografen 1984 med Mats Ronander som Tommy Cosmo vilket blev en okej film tyckte jag då. Fast om jag skall ta fram tre böcker av Ulf Lundell som jag tycker bäst om är det nog ”Vinter i paradiset” 1979, Hjärtats ljus 1983 och ”Kyssen”. Dessa tre böcker köpte jag på pocket och blev lite av mina husromaner som jag bar med mig på tågluffning runtomkring Europa eller i norden.
Jag lyssnar på Ulf Lundells nya skiva med behag och minns särskilt varför jag uppskattade vissa böcker och Lundellskivor under perioder av mitt liv. För det finns i hans romantik, desperation och livsberättelser som lockar mig på samma sätt som när jag läste Jack Kerouac, Rimbauds ”Illuminations” Baudelaires ”Ondskans Blommor”, lyssnade på Dylans ”Highway 61 Revisited” och Leonards Cohens ”Songs of Love and Hate”
Javisst allt det där hänger ihop med partier av mitt liv där musiken och konsten transformeras som detaljer, erfarenheter och upplevelser jag bär med genom tillvaron. Jag tror att kärleken som drabbade mig när jag träffade mitt livs kärlek Helene Nilsson så kan jag relatera till vissa saker som Ulf Lundell beskriver i sin konst. Det nya albumet har många fina detaljer, skimrande sånger som lyser bitvis stark även om det blir lite för mycket av den goda varan. Jag applicerar albumet ”Skisser” på The boss två akustiska album ”Nebraska” och ”The Ghost of Tom Joad” när jag försöker härbärgera allting som Ulf Lundell verkligen berättar om i de många sånger skivan på detta dubbelalbum innehåller. Jag tyckte bättre om ”Tolv Sånger” då den håller rakt igenom. Där har du tolv genomarbetade låtar medan nya albumet blir för mycket och jag önskar att skivan enbart innehållit hälften så många låtar än vad det är nu på skivan. Efter ett tag infinner sig tröttheten och det blir lite för mycket av Lundells musikaliska skisser till noveller.

Hälften vore bäst. men ändå sitter jag där och lyssna randlöst på mästaren.

Blaskans redaktör Micheles Kindh väljer Hall & Oates -favoriter

John Oates är numera soloartist men som del i duon Hall & Oates gjorde paret några av sjuttiotalets och åttiotalets bästa poplåtar och spelade den snyggaste softrock tänkas kan. Därför kommer det här lite av mina favoritlåtar.




Nu blir det deras heligaste graal direkt från de snyggaste sjuttiotalskatedralen med sirapsfallen och honungsregnen där solen aldrig går ner och musiken är drinkar i solnedsgången och romantik på stranden. Vilka röster som sjunger här:

Mera sjuttiotal


Så till sist

Jack White – Boarding House Reach ¤


Jag begriper absolut ingenting av detta. Jag förstår nu varför kritiker kallar detta för antitesen mot vad Jack White och forna hustru Meg White gjorde i det gudomliga The White Stripes musikaliska världsbild. White Stripes heliga mix av garagerock,punk och vacker hårdrock fick mig och resten av Blaskan-redaktionen oftast att bli salig av ren pur lycka.

Ja för att inte tala om det garagerocklarm som Jack White med vänner spred i banden The Raconteurs och The Dead Weather under 2000-talet vilket vi på Blaskans redaktion oftast verkligen tyckte om att lyssna på och skriva om.
Men så släpper Jack White en soloplatta som avskiljer sig från hans tidigare soloalbum som var väldigt bra. Nu plötsligt skall Jack White ägna sig åt någon form av jazzfunk i samma outhärdliga stil som Prince gjorde på flertalet album för att bli av med ett kontrakt på 90-talet vilket ledde till dubbel eller trippelalbum spelades in. Jack White misslyckats ordentligt med sådana försök och inte blir det bättre att trista James Brownattacker finns också med i beräkningen.
Jaha varför gör han ett album i Nashville med sådana låtar som mest är undermåliga och enbart konstiga. Ett par låtar där han i en box pratar till musiken och som går i samma stil och lunk som Neil Young gjorde på 80-talet på ett album fastän han gjorde med stil och klass.
Nu gör mästaren Jack White en skiva som man lätt kan få för sig att tro att det är trollkarlens lärling som fått låna studion för att testa instrumenten och tekniken med ytterst habilt resultat.
Tro mig när jag säger att detta är den kommande vårens riktiga första skräpplatta.
Som sagt var fattar jag ingenting av varför han ville prestera att göra detta elände till album. Var är garagerockslamret och countrymusiken som Jack White tidigare kunde göra med bravur och mästerligt handlag?

Nya skivor recenserade av redaktör Micheles Kindh

The Decemberists – I’ll Be Your Girl ¤¤¤¤

Yo La Tengo – There’s a Riot Going On ¤¤¤

Att experimentera med musikaliska lekar kan vara ett kraftfullt instrument för att få till det och skapa möjligheter men det kan bli för mycket som Ulf Holmén konstaterade när han recenserade gruppen Deerhofs senaste giv.
Så kan det tyvärr bli när man vill för mycket men det kan också bli lyckat som när Frank Zappa eller när Captain Beefheart gjordemusikalisk aexperiment förr om åren. Andra lyckade exempel på sådana artister är The Resident, Devo, XTC, Talking Heads och så Mike Pattons olika projekt och för att inte tala om The Beatles senare period med psykedeliska plattor. Ja för att inte glömma bort Beach Boys skivor där Brian Wilson ville dra musiken åt andra håll än det redan upplöjda spåren.

Detta leder mig till Ira Kaplans band Yo La Tengo som på sin nya svit av låtar försöker med lite tristare grund påverka sångerna och musiken att blixtra till lite extra. fastän det jag hör blir en samling ofullbordade musikaliska arrangemang med tidstypiska Ira Kaplan-texter som man kan återge för dess poetiska tonläge. Men sätter man samman musik och text här blir det lite ordinärt och fantasilöst. ja tyvärr tar musikens konstruktioner udden av det som jag tror skulle kunna utvecklats till något roligare. Men dock finns det små fragment som spricker upp fundamentet och släpper in lite solsken vilket gör skivan ändå behaglig.
Finns det något mera att tillägga – ja det är väl att Yo La Tengo vill skapa en samhällskritisk skiva som lanserar tankar om det nya politiska läget sedan valet 2016.
Det finns en bra intervju med Ira Kaplan om nya album på nättidskriften Salon:
Intervju med Ira Kaplan

Colin Meloy som tillsammans med sina vänner i bandet The Decemberists som varit en av mina följeslagare under 2000-talet som också gav ut en soloplatta med tolkningar av Morrissey-låtar 2005 som jag ej har kvar i mina samlingar. Jag gallrade ut en del skivor då och då eftersom det tillkom nya hela tiden.
På gruppens nya album å tar man klart ställning gentemot nuvarande president i USA. Skivans tillkomst är orsakad av just 2016 år presidentval och musiken är skriven och framförd i den andan som hyser viss kritik emot valet och de konsekvenser som valet leder till.
Bandet The Decemberists och dess medlemmar är inblandad i otaliga musikaliska projekt sedan 90-talet och har en gedigen backgrund inom indie/undergroundrocken som jag gärna följt under årens lopp. Nya albumet är en klassisk indierockalbum med låtar som både har mjukare och hårdare ansatser i låtarna. Plattan är riktigt bra och kan nog sägas vara bandet bästa stund i min öron så att säga.
Musiken appellerar till mina innersta känslor och lyckats skapa en kraftfull samling sånger jag tror borde kunna var en av vårens bästa skivor jag lyssna tpå.

Concrete Matters – Moderna Museet

Konkretism som den var i Europa handlade om att konsten skulle inte avbilda verkligheten, eller försöka till skillnaden ifrån abstrakta konsten skildra verklighetens beskaffenhet. Utan konkretismen avsåg att konsten med sina linjer, geometriska former och kanter skulle stå för sig själva och ge ett direkt konkret intryck. Det är den formen konkretism som den europeiska gruppen Art concret kring Theo van Doesburg. Han utgick ifrån kubismens former och strukturer men började vidareutveckla den till en mera konkret geometrisk konstnärlig uttryckssätt. Han samarbetade med den svenska konstkritikern och konkreta modernisten Otto Gustaf Carlsund och Piet Mondrian.

Men den här utställningen vill visa hur latinamerikanska konstnärer ville befria sig ifrån beroendet av just den europeiska konkretismen och finna en friare synsätt på hur man skulle forma och beskriva konkreta konsten. Trots diktatur och kulturella förändringar ville en rad med radikala samhällskritiska konstnärer skildra konkreta konsten samtidigt man ville precis som konkretister i Europa förändra arkitekturen, samhället och konsten i en gemensam agenda.
Den latinamerikanska konsten påminner starkt om den amerikanska konstmusikens utveckling då amerikanska kompositörer inom den seriösa musiken ville forma ett eget amerikanskt uttryck inom musiken som inte baserades på europeiska musikens utveckling. Ta då Charles Ivens verkförteckning när han ville bryta upp från Europas influenser med att skapa en tidstypisk amerikansk musik.


Hela utställningen skall här påvisa hur annorlunda synsättet var till skillnad från Europeiska konkretismen. Det är nog i tankarna och själva filosofin som latinamerikanska avskiljer sig från sina kollegor för till form och stil märker inte jag några direkta skillnader mellan europeiska och latinamerikanska konstverken. Det blir i sin helhet lite ljummen tillställning men om jag plockar ut några verk disparat ut ur själva utställningen ser jag små magiska och lysande enskilda verk som jag verkligen kan stå för.
Min livs kärlek tycker att utställningen är helt okej och intressant om man ser till helheten. Vilket jag bör göra men det är då utställningen förlorar sin glans medan när jag ser de verk jag tycker bäst om i sin egen rätt då, förstärks konsten på ett mera emotionellt sätt istället för ur ett intellektuellt perspektiv.

Till sist kan jag säga att konstverken lyckats i alla fall få mig att se konkretismen ur ett för lärande och bildande perspektiv vilket gör att jag tar med något nytt när jag lämnar utställningen.

Europe – Walk the Earth


En sak som fascinerar med Europé är att de gjort fler skivor efter återföreningen. De släppte fem skivor fram till 1994. De har även fräschat upp soundet så det inte låter så åttiotal längre. Jag minns när de vann rockbandstävlingen 1982 när Norums sträng gick av mitt i låten och man undrade spänt hur han skulle fixa resten av låten utan den strängen.
John Norum fixade det hela galant och de vann tävlingen, och de fick ett skivkontrakt.
Det var 36 år sedan.
De kom ut med ”Final countdown” och hamnade i klammeri hos skatteverket, de flyttade utomlands och splittrades under en tid.
I början av tvåtusentalet återförenades de och idag är det ett helt annat band, än när pudelfrillorna var populära på åttiotalet.
De har ett tyngre sound sedan 2012, när deras album ”Bag of Bones” släpptes.
Skivan är inspelad i Abbey Road studios och är producerad av Dave Cobb, de öppnar med titelspåret ”Walk the earth” efter orgelintrot sparkar de igång, det här är bra melodiös rock. Jag gillar introt till ”The Siege” snabba taktfasta gitarrer i upptempo och solot mitt i gillar jag också. Men det som händer efter tredje låten är trist med tanke på den starka inledningen på skivan, det verkar som att inspirationen och kreativiteten bara höll för ett par låtar. För nu blir låtarna sämre och sämre, låt för låt. Vad hände?
Det var verkligen synd, efter den starka inledningen hade jag höga förväntningar på resten av skivan, om de lagt ner mer tid på låtskrivandet och fortsatt i samma anda som i de första låtarna hade man kanske räddat detta album.
Skivan får € € +