Europe – Walk the Earth


En sak som fascinerar med Europé är att de gjort fler skivor efter återföreningen. De släppte fem skivor fram till 1994. De har även fräschat upp soundet så det inte låter så åttiotal längre. Jag minns när de vann rockbandstävlingen 1982 när Norums sträng gick av mitt i låten och man undrade spänt hur han skulle fixa resten av låten utan den strängen.
John Norum fixade det hela galant och de vann tävlingen, och de fick ett skivkontrakt.
Det var 36 år sedan.
De kom ut med ”Final countdown” och hamnade i klammeri hos skatteverket, de flyttade utomlands och splittrades under en tid.
I början av tvåtusentalet återförenades de och idag är det ett helt annat band, än när pudelfrillorna var populära på åttiotalet.
De har ett tyngre sound sedan 2012, när deras album ”Bag of Bones” släpptes.
Skivan är inspelad i Abbey Road studios och är producerad av Dave Cobb, de öppnar med titelspåret ”Walk the earth” efter orgelintrot sparkar de igång, det här är bra melodiös rock. Jag gillar introt till ”The Siege” snabba taktfasta gitarrer i upptempo och solot mitt i gillar jag också. Men det som händer efter tredje låten är trist med tanke på den starka inledningen på skivan, det verkar som att inspirationen och kreativiteten bara höll för ett par låtar. För nu blir låtarna sämre och sämre, låt för låt. Vad hände?
Det var verkligen synd, efter den starka inledningen hade jag höga förväntningar på resten av skivan, om de lagt ner mer tid på låtskrivandet och fortsatt i samma anda som i de första låtarna hade man kanske räddat detta album.
Skivan får € € +

1968: När allt började av Ulf Bjereld & Marie Demker (Hjalmarson & Högberg)


1968 års rörelsen var brytpunkten på det som skedde under sextiotalet. Man ville bryta ned gamla auktoriteter inom skola, föräldrar, militär, skola/universitetsväsendet, polis, myndigheter, kultur, religion och de flesta områden. Nu skulle individen befrias totalt från auktoriteter, hierarkier och det konservativa skulle ersättas av ett progressivt samhälle både hemma i i Sverige, Europa och övriga världen. Allt sammanföll till en enda politiskt kulturell rörelse som skulle äntligen ersätta gammal kunskap, politiska ideal med de nya politiska rörelsernas egna ideal.

Ja man kastade ut kunskapen, sanningen objektiviteten ersatte det med subjektiv kunskapsbaserade omdömen där ingen kunskap, sanning eller erfarenhet är bättre eller sannare än något annat. En nivellering av kunskap blev idealet. Man kastade bort allt som höll ihop samhället med traditioner, kultur och filosofiska demokratiska tankar utan att ersätta det med något annat istället. En relativisering av allting blev istället resultatet. Normupplösning på ett sätt men visst ville delar av vänstern ersätta en gammal auktoritet som kallades för imperialism, kapitalism och välfärdsstat med en politisk auktoritär kommunistisk världsordning. Här skulle man ersätta borgerliga demokratiska staten med en proletär diktatur styrt av centralstyrt regering med monopol av makten – en cementering av den totala statens maktinnehav. ja det blev den vänsterns ideal som misstrodde även socialdemokratiska välfärdsstaten.

1968 som skulle väcka upp människan med nya insikter där friheten och individen skulle bli fri. Här krockade nu vänsterns politiska kulturella känsla mot den socialdemokratiska statens progressiva lagstiftning som skulle förse oss med en rad med lagar. Men den ekonomiska makten låg fortfarande i kapitalets händer vilket vänstern ville bryta. Deras tilltro på en socialism där stat tog över samhällets samtliga funktioner krockade mest med allmänhetens egna tankar, normer och upplevelser som inte alltid var progressiva på så sätt utan nöjde sig med det som utformades i samhället.

Det var därför som vänstern då aldrig vann något politiskt gehör då deras ideal aldrig delades av övriga samhällets ideal. Även om nya kulturella vindar öppnade upp till vissa insikter inom kulturella områden så försökte den nya vänstern som mest hamnade i strid med varandra i kommunistiska sekter vinna det kulturella och ideologiska genom att ta sig in i myndigheter, tv-radio och tidningar och försöka vinna inflytande på så sätt. Detta var märkbart på sjuttiotalet men bröts nog vid 80-talet då andra tider vann gehör inom allmänheten i en öppen ideologisk kamp om själarna.

Detta arv från 1968-vänstern kan man säga fortsätter med nya arvtagare idag. Nu handlar det om en ny politisk elit som oftast tillhör medelklassen som har tagit nya former av radikal feminism, hbt-frågor, genuspedagogik, queerteori, postkolonial studier, vithetsstudier, rasifiering,identitetspolitik, islamofobi, hbt-frågor och antirasism och tagit in den under samma paraply och utesluter andra åsikter i dessa frågeställningar. Denna nya kulturella elit i storstäderna har nog insett att de har förlorat arbetarklassen som röstar på andra partier än just vänstern. Dessa försöker påverka samhället genom universitet, skolväsen, myndigheter och politiska partier såsom FI, Miljöpartiet och vänsterpartiet har tagit deras politiska insikter och gjort till delvis till sina egna politiska ideologiska ställningstagande.

vänstern har förlorat bland arbetarklassen men försöker vinna gehör i förorterna genom att lägga sig nära en rad olika organisationer med tvivelaktiga agendor som säger sig företräda muslimer eller andra medborgare med utländsk bakgrund. Men då finns det frågor som vänsterpartiet eller miljöpartiet riktigt vill ta tag i vad som sker i förorterna genom att hellre utesluta och reducera människor som varnar för vissa händelseförlopp.
Detta är ingenting som författarna i boken skriver om utan det är mina egna slutsatser i fortsättningen på vad som skett idag som ett arv av 1968-vänstern.
Boken utreder utifrån statsvetenskapliga och sociologiska perspektiv område för område vad som skedde på 60-talet med kulmen av 1968 då en explosion av händelser förändrade kulturen och politikens förutsättningar på ett längre perspektiv som gäller fortfarande. Vår politiska höger och vänsterdimension är ett exempel som fortfarande gäller trots vissa nya premisser som utmanar den dimensionen.
Boken är fått delvis kritik för sitt upplägg. När jag läste kritikernas invändningar 2005 så kan jag inte riktigt förstå den kritiken utan boken i denna pocketupplaga har svarat på kritiken och tagit med dagens populistiska partier i en vidare analys av dagens läge i kontrast emot 1968 års politiska upplägg.
Boken är i sin nya upplaga lika bra som det var när den kom ut 1995 även jag förskjutit min politiska medvetenhet från vänstern till borgerliga sidan – ser jag boken kanske med lite nya ögon fastän i stort sett är boken minst lika bra som när jag läste och skrev om den i den gamla upplagan av webbtidningen Blaskan.
Min gamla bokrecension från november 2011

David Byrne – American Utopia ¤¤¤

Den gamle frontmannen för Talking Heads David Byrne är den borne satirikern men en mild sådan som tveklöst på Talking Heads skivor verkligen kunde finna det rätta tonerna till den rätta mixen av text och musik som verklige gav mig en genklang av subtila ironiska samhällsbetraktelser.
Jag kunde se det i filmen och skivan ”True Stories” liksom i hans fina böcker ”Your Action World” liksom i den roliga ”Bicycle Diaries” där han betraktade världen från sin cykel. Det finns även en nyfikenhet på världen som är nästan utmattande. Jag märkte det när han släppte albumet ”My Life in the Bush of Ghosts” tillsammans med Brian Eno, en annan resenär inom musiken. David Byrne har varit tillsammans med flera av amerikanska undergroundkulturens finaste artister vilket säkert påverkade hans konstnärliga synsätt.
Jag kom ihåg hur märkligt det kändes att lyssna på den musik han gjorde till en opera av Philip Glass och Robert Wilsons ”Music for ”The Knee Plays” men det fungerade med saxofoner och märkliga texter. En fascinerande skiva i hans verkförteckning.
När vi kommer till hans nya album å innehåller den verkligen politiska personliga samhällsanalyser i subtil klangfärgade irrvägar som förtydligar det intresse för satiriska bilder som jag tycker förenar hans nya skiva med låten ”Once in a Lifetime” som han gjorde med Talking Heads. Ja det är min favoritlåt med bandet i fråga.

Nya albumet är en skiva med stringenta sånger som placeras inom genren för samhällskritik. Men som sagt var är det naturligtvis bra intellektuella låtar som uppvisar att David Byrne vid snart sextiosex år fortfarande genom sina musikaliska projekt med en ivrig och nyfiken blick som inte slarvar med uppsåtet med att formulera en stycke konstnärlig, musikalisk och bildande resa genom klangernas rike.
Således är det en bra skiva som jag kan rekommendera lyssnarna.

Stephen Hawkings – 1942-2018


Det var 1982 som jag såg den hisnande tv-programmet ”Kosmos” med Carl Sagan som vägledare genom berättelsen om hur människan upptäckte universum. Det var en vacker då väldigt modern television som kom ut ur rutan. Något år före det hade jag läst Carl Sagans bok på engelska som jag då köpte och den låg som grund till den kommande tv-serien.
Det gjorde att jag ökade min läsning och sätt att förstå forskning kring kvantmekanik och kvantfysik och framförallt dess historia. Det var under de åren som jag tillslut hamnade hos Stephen Hawkings och Roger Penroses forskning och uttalanden om svarta hål.
Det var en fältteori som först John Wheeler lanserade och som Hawking och Penrose matematiskt och teoretisk bevisade att de existerade. John Wheeler lyckades tidigt tala om stjärnornas slutstadier och hur de kan utvecklas till att bli neutronstjärnor eller bli svarta hål.
Penrose och Hawkings utvecklade det som kallas för singularitetssatserna vilket innebär att de inom ramen för Albert Einsteins allmänna relativitetsteorin bevisar att rumtiden (återkommer till den) leder till
gravitationell singularitet där de fysiska naturlagarna vi känner till bryter samman till slut. En singularitet kan man säga är en punkt i rumtiden där flera olika fysikaliska kvantiteter kan samverka. Det vill säga krökningen eller energitätheten blir oändlig vilket medverkar till att naturlagarna bryter samman. Detta utvecklades av Roger Penrose och Stephen Hawkings då de ville fortsätta arbetet på Einsteins allmänna relativitetsteori.
Den i sin tur innebär i korthet: Gravitationen är en geometrisk egenskap i tiden och rummet som lättas kan säga vara rumtid. Det innebär att rörelsemängd och energi vid en krökning av rumtid är relaterad till närvaron av strålning och materia.

Stepehen Hawking var också övertygad om att svarta hål avger viss strålning på grund av att svarta hål borde reduceras på subatomära partiklar vilket får resultatet att svarta hålets massa upphör existera vilket borde gå mäta med finkänsliga instrument kan jag tänka mig En annan idé med svarta hål var att alla svarta hål hade tre egenskaper – massa, rörelsemängdsmoment och elektrisk laddning.

En annan av Stephens Hawkings arbeten gäller strängteorin som är idén att våra elementarpartiklar, dvs universums minsta partiklar, materians grundläggande byggstenar vibrerar på olika sätt beroende på massa, spinn, rörelsemängd. Här handlar det om att förena mikro och makrouniversum. De små partiklarna och universums största objekt skall förenas i en gemensam teori. De finns olika strängteorier fastän helst vill man finna supersträngteorin som skall förena Albert Einsteins allmänna relativitetsteori med kvantfysiken vilket varit delvis svårt.

Fastän Stephen Hawkings betydelse ligger långt utanför vetenskapens värld. Han har mer eller mindre blivit en populärkulturell ikon som finns med alltifrån Monty Pythons film ”Meningen med livet” till tv-serien The Big Bang Theory. Jag måste naturligtvis också slå ett slag för spelfilmen om Stephen Hawkings liv – The Theory of Everything. En magisk och lysande film som jag verkligen förälskade mig när jag såg den.
Naturligtvis finns det bra biografier kring hans liv och verk. hans egen korta självbiografi ”Min historia” var kort och lättläst men ändå fördjupande med ett lättsamt flytande naivistiskt språk.
Det är få vetenskapsmän som blivit så stora att man lugnt kan säga att han vid sidan av Albert Einstein är världens mest kända perosdnligheter. Han visade också att ingenting är omöjligt trots att man drabbas av kroniska sjukdomar. Stephen Hawkings gjorde det möjligt att uppnå en status som är få förunnat i världen.
På så vis kan man säga att Stephen Hawkings är det bästa beviset och symbolen att vara funktionshindrad ej behöver begränsa en människans möjligheter och potential

När jag läste hans bok ”Kosmos: En kort historik” på svenska 1988 så var det en upplevelse som väl kan ställas vid sidan av Paul Davies olika böcker om universum. Här lyckades han förena så mycket på en kort bok om vår synsätt och forskning kring universum. De två böcker som kom efter varandra ”Svarta hål och universums framtid” om svarta hål, termodynamik, speciella relativitetsteorin, den allmänna relativitetsteorin och kvantmekanik plus om sin sjukdom och ”Universum i ett nötskal” som var en utsökt bok. Det finns även böcker han skrivit med andra som till exempel den smått teologiska eller vetenskapsfilosofiska boken som utesluter GUD från skapelsen av universum. ”Den stora planen”. Den gav en rad med intressanta perspektiv på den frågeställningen. Men även på 90-talet då jag läste ett par biografier om Stephen Hawkings liv så kom det ut en debattbok mellan Roger Penrose och Stephen Hawkings som var på ett universitet. Vilket minns jag ej. Men bokens titel var ”The Nature of Space and Time”

Tyvärr har jag inte dessa böcker kvar längre eftersom jag rensade ut en del böcker och Stephens Hawkings böcker hamnade i fel låda vilket jag först långt senare insåg. Men Stephen Hawkings har verkligen inspirerad och fått mig att inse hur vackert livet och universum är i själva verket.

Sigrid Hjertén – En mästerlig kolorist på Waldemarsudde

Sigrid Hjertén,Isaac Grünewald och Leander Engström är nästan de enda starka representanter för den starka färgexplosiva expressionismen som med form, färg och linjer skapade en kubistisk geometrisk realism i sina verk eller så som jag upplever det när jag beskådar verken.
Men Sigrid Hjertén skiljer sig från sin make genom att hennes verk hade mindre realism och kanske en större dynamisk fantasifull insiktsfull känsla för form och bra linjer i sina konstverk.
Jag tycker att sina tidiga verk finns det något som inte fullt ut blivit komponerat på det sätt hon gjorde när hennes verk blommade ut efter första världskriget och under 20-talet där Sigrid Hjertén verkligen fulländade sin konst här. Jag älskar de motiv som innehåller självporträtt eller porträtt på maken Isaac Grünewald. Ja det finns motiv där även Nils von Dardel och Einar Jolin uppträder som bifigurer i scener som framträder.
Det finns en form av blekhet, uppsyner som ser ut att vara väldigt blasé och sett, hört och upplevt allt som tänkas kan i verkliga livet men ändå finns spänningen och skönheten i dessa verk.
Hennes sena verk när hon blivit sjuk med en diagnos, schizofreni då blir det visserligen mera färger men samtidigt reduceras realismen och istället framträder sinnestillstånd och en mera impressionistisk suddigare bildvärld fastän med praktfärger. Jag har svårt att greppa de här verken eftersom de talar inte till mig så att jag kan få en känsla för dessa bilder.
Min älskling anser att det har med Sigrid Hjerténs sjukdomstillstånd att göra så att bilderna kanske får en andlig dimension i färgskalor och motiven liksom får en annan emotionell vagare känsla trots färgernas starka sken.

Utställningen är bred exposé över en enskild konstnär som gör att man kan se den som en fortsättning på den utställning som Liljevalchs Konsthall hade med Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Leander Engström 2008 där deras inre relationer både som konstnärer och människor kunde samspela. Nu är det fokus på Sigrid Hjerténs enbart och här får jag perspektiv som gör att jag lärt mig något nytt.

Jonathan Wilson – Rare Birds ¤¤¤¤


Jag kan nästan ana att Jonathan Wilsons album är rena drömmen för en tidskrift som Mojo för här finns den klassiska rocken välförtjänt representerad av en modern artist av idag. Ibland kan jag höra ekon från Eagles skiva ”The Long Run” 1979. Det finns stråk av Jackson Brownes album ”Running on Empty” från 1977 och ELO’s ”Discovery” till musik som jag spåra lite västkustrock av Steely Dan och Poco.
Ja det finns så mycket att lufta och lyfta fram i den här drömmen av musik där skimrande låtar visar upp hur ett album av idag kan byggas upp till just ett klassiskt stort album där varje aspekt av musiken liksom befinner sig en ständig rörelse. Lite som att läsa en roman av Richard Ford eller deckare med Michael Connellys antihjälte Harry Bosch.

Det är som om Kalifornien plötsligt bara skulle låta glamouren och skönheten flyta fram som i plattor av Bill LaBounty och Michael Franks. Ja blir nästan löjligt glad åt de låtar som Jonathan med precision trollar fram i sin värld av skön musik med en trevlig röst som verkligen ger fart i mitt hjärta. En av de finaste skivorna just nu.

The Go! Team – Semicircle ¤¤¤¤

Bandet The Go! Team kan lättsamt med sina ständiga samplingar, lånegods och aktstycken påminnas om Australiens The Avalanches eller japanska Handsomeboy Technique i stilen. Fastän deras uppsluppna glädje i sin kreativa musikaliska skapande får mig att tänka på Simian Mobile Disco i lättsamheten och fantasin i dess utförande.
Nu har Ian Parton med sina kamrater släppt ett osande, ångdrivet fabriksljud där musiken studsar från ena sidan i en stereo och mono-upplevelse. Jag tänker på de där provsändningarna i radion där man undersökte ljudet genom att påpeka att nu kommer ljudet från vänster sida eller dito höger. Men bara till känslan bandet skapar och formar i sina helgjutna låtar
Detroit Youth Choir finns med på skivan vilket Ian Parton efter ett besök i Detroit ville ha med på albumet. Dessutom är gruppens rapare Ninja med på alla hörn i skivan genom att ta del i projektet.

Musiken slamrar, larmar och gör väsen av sig på samma sätt bandet gjort på deras samtliga album sedan debuten för ungefär 18 år sedan.
Jag tror att bandet vill gärna låta som om det vore en reminiscen från sextiotalet och i detta fall verkar Phil Spectors berömda ”wall of sound” ligga närmare än vanligt. Ja till och med lite galenskap av typen Brian Wilson och Joe Meek har sina påtalade visioner med på ett hörn i skapelseprocessen på nya albumet.
Ja allting svävar fritt i en berg och dalbana med långa färdstigar som tar sig överallt och ingenstans på en och samma gång. Musik som passionerad tar sig över alla tonsatta hinderbanor.

Café Society – Woody Allen ¤¤¤¤¤

Woody Allen är tillbaka i väldigt god form och här finns alla de miljöer som appellerar på Woody Allens egen filmestetiska synsätt som gärna präglar hans filmer från ”Radio Days” eller ”Kairos röda ros” till möjligen filmer såsom ”Manhattan” och ”Stardust Memories”.

Den nostalgiska tonen som vibrerar till den jazzmusik Woody Allen sätter högst. Ja ett trettiotal han skildrar som ”Golden Ages”.
Dessutom är det en film som skildrar Hollywood och är det någon som kan skildra Hollywood så är det just Hollywood och då är drömfabriken som bäst enligt mig.

Både Robert Altman och Blake Edwards har tidigare gjort försök att skildra Hollywood med dess cynism och hysteri. Los Angeles som stad och Hollywood som drömfabrik blir som två parallella världar på ett sätt.
Jag tänker även på Carrie Fischers bok ”Vykort från drömfabriken” som var en ganska avslöjande bok av Hollywood. Det finns ävenledes i memoarböcker av Gloria Swanson ”Swanson on Swanson” som beskriver filmens liv i Hollywood. Ja man också i populärkulturen finna referenser till myten om drömbilden men också dess cynism i Jackie Collins böcker om ”Hollywoodfruar respektive män för att inte tala om de lyxiga praliner till marängvispminiserier som gjordes på åttiotalet av böckerna.

Fastän Woody Allen gör det med en nostalgisk värme när han skildrar sitt älskade Hollywood eller gyllene åren då filmstjärnor var just stora filmstjärnor och då hade Hollywood också en nimbus där både politiska flyktingar, amerikanska intellektuella och andra av vetenskapens fixstjärnor kunde mötas i Los Angeles societet.

Filmen har också en av Woody Allens arketypiska judiska karaktärer som överanalyserar och pratar sig genom livet i ett skydd av sin lätt patetiska mur som spricker upp.Bobby Dorfman bor i en typisk judisk Bronxfamilj men söker sig till sin farbrors firma för agentbyrå med rika och stora Hollywoodstjärnor.
Här förälskar sig Bobby i sin farbrors sekreterare som också har en hemlig kärleksförbindelse med farbrorn. Det är också en film om hur man lätt bländas av Hollywoods kulisser och vill tillbaka till New Yorks mera jordnära livsstil.
Filmen bygger på en värmande låga med Hollywood i bakgrunden men också om Bobbys judiska familj existerar också som en sinnesbild för en typisk familj såsom Woody Allen upplever den från sin egen uppväxt kan man tänka sig. Nåväl filmen är hans bästa på länge och formar en skimrande gnista som är som ett varmt stjärnglitter med jazzmusiken som relief.

Everything is Recorded – Everything is Recorded by Richard Russell ¤¤¤¤

XL Recordings är ett av de stora oberoende skivbolagen som Richard Russells skapade i slutet av av 80-talet för att skapa bra dansmusik. Men sedan dess har han producerat en rad med skivor från artister med bred vision M.I.A,Dizzee Rascal,The Radioheads egen frontman Thom Yorke, White Stripes, Bobby Womack, Gil Scott-Heron eller Damon Albarn från Blurs egna musikaliska projekt. Ja som ni märker kan verkligen Richards Russell sägas ha ett brett spektrum. Jag tänker mig att man kan jämföra honom med amerikanen James Murphy från gruppen LCD Soundsystem som också givit ut punkfunkskivor via sitt bolag DFA Records.
Nu har Richard Russells ett ny projekt som han kallar för Everything is Recorded som påminner om Damon Albarns eget Gorillaz i stil och idé.

Hans eget projekt är ett lyckat sådant eftersom här finns både låtarna och framförallt artisterna som lyckats förmedla hans ambitioner vilket får mig att tänka på det album som Quincy Jones finaste ambition från 1981 – The Dude. Eftersom även där var det gästartisterna som gjorde albumet stort.
På Everything is Recorded finns låtarna som sveper snyggt och subtilt över hela skivans konstruktion särskilt när Kamasi Washington låter sina jazziga saxofonpartier dominera ett par låtar med lyxig magi på ”She Said” med Obongjayr från Nigeria och ävenledes den fina sången ”Mountains Of gold” med tre artister Ibeyi, Sampha och Wiki. Dessutom kan man lägga till Peter Gabriel eller Owen Pallett.
Tillsammans utgör albumet en klar skiva som jag utan tvekan kommer ta med mig och lyssna på hela våren helst med skimmer i ansiktsdragen och leende gå och tänka på vårens ljuvaste stundande blomsterprakt och fågelsång.

Craig David – The time is now ¤¤¤¤


Första gången jag hörde talas om Craig David var när jag hörde den suveräna singeln med den vibrerande dub step/garage-känslan som spred sig i England, ja framförallt i London. Gruppen Artful Dodgers singel som jag köpte i slutet av 90-talet – Re-Rewind (The Crowd Say Bo Selecta). En melodi som tydligen var lånad från en första demoversion som Craig David gjort lite tidigare på 1990-talet. Låten finns också på hans snygga debutalbum ”Born to Do It” som jag köpte på cd 2000. Den skivan var ett mästerverk enligt mig därför att den mixade alltifrån garage, two step, electro, hip hop, big beat och ren r&b is tilen. Efter första albumet tappade jag från och till bort Craig David.
Fastän med det nya albumet är han tillbaka hos mig och jag är övertygad om skivans storhet. Med hjälp av JP Cooper, AJ Tracey och Chase &Status bland gästartisterna lyckats Craig David förmedla snygga låtar som både förvaltar den stil han började i för sisådär 20 år sedan för att förnya med dagens sätt att skapa och transformera modern r&b på ett brittiskt sätt naturligtvis.
Craig Davids musik på nya skivan fungerar allting som en produktion som som blir ett helhetligt konstverk i sig själv medan låtarna fungerar också såsom separata enheter vilket är byggstenar, eller kan sägas vara ett musikaliskt dna i en cybergenetiskt system.
När jag lyssnar på låtarna och tar in dem var för sig som verkar det liksom med skarp skärpa liksom vassa missiler öppna mina sinnen till vidöppna landskap där tonerna och melodierna centrifugera likt en virvel i mitt inre.
Craig David sjunger bra och fokuserar sin energi rakt på sången och låter musiken bygga upp stämningen i låten så att jag får en tonsatt färgrik skiva vars kraft blir så pass större vid varje ny låt. Det är en av kommande vårens vackraste symboliska album.