Civil War – The Last Full Measure

Jag är fortfarande alldeles betuttad i Civil Wars förra platta ”Gods And Generals” så förväntningarna på senaste plattan är stora och förhoppningsvis fortsätter Civil War  leverera starka låtar som ”Bay of pigs” och ”The Mad piper”.
Samtidigt vet man ju att någonstans kommer en formsvacka. Förhoppningen har hela tiden varit att bandet ska fortsätta leverera låtar där starka melodiösa refränger följt av lekfulla solon med glimten i ögat, gärna med lite svenska anknytningar. The Last Full Measure har ett par låtar med starka refränger men ingen av låtarna kommer upp i klass med ”Bay of Pigs” eller Saint Patrick´s Day från deras tidigare skivor. Skivan öppnar med ”Deliverance” tempot är där och Daniel Myhr flipprar med syntharna och ackompanjeras träffsäkert av Sunde’n, Petrus och Mullback. Sista spåret nämligen titelspåret börjar vackert med Daniel Myhr på keyboard och utvecklas så småningom till en av de bättre låtarna på skivan. Patrik Johansson jobbar hårt med sångtekniken och bygger upp låtstrukturen fantastiskt med sången. Låtstrukturen påminner lite grann i vissa stycken om ”The mad Piper” fast utan säckpipor, bra jobbat Patrik.
Det har hänt en del i Civil War världen, sångaren Patrik Johansson har tyvärr lämnat bandet och Kelly Sundown Carpenter från Adagio har numera tagit över mikrofonen. Patrik medverkar dock fullt ut på The Last Full Measure. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig framöver, med en ny sångare.
Skivan får € € €
/Sonny

Nobelpristagare 2017 i litteratur Kazuo Ishiguro


Det finns romaner som bryter upp rumsdimensionen och tidens strukturer och låter allting flyta omkring ungefär såsom Karl Marx hävdade att allt beständigt förflyttas, ständigt får man väl tillägga. Den roman jag verkligen älskar av årets nobelpristagare i litteratur är hans roman ”Konstnär i den flytande världen” där tidens pil förflyttas fram och tillbaka i associativa bildflöden.
Ett minne väcks av en nutida händelse medan minnen ligger i hjärnan som magnetband i en gammal datormaskin. Romanen köpte jag 1987 precis när den kommit ut på svenska marknaden. Omslaget såg lite diffus och gåtfull ut – ungefär som det vore målad av Monets pensel i impressionistiska dimmiga stildrag.
En gammal konstnär som var väldigt populär i Japan under japanska militära auktoritära fascismens intåg fram till andra världskrigets slut. Hans bildkonst går från att varit oerhört populär till att bli skamfläckar som ingen vill ha att göra med när det förflutna skall ersättas av framstegens optimistiska verklighet.

Kazuo Ishiguro förmår verkligen beskriva på flera plan och förflytta mig såsom läsare till två tidsplan samtidigt och ändå få romanens helhet att hänga ihop på ett för mig lysande sätt. Han karvar ur fantasins marmor ut finskurna block av dynamik och fantasi där den magiska realismen och låter små tecknade drag av science fiction samverka så att byggnadskonstruktionen ändå håller samman detalj och formar helheten på ett övertygande sätt.

Hans första roman på svenska ”Berg i fjärran” läste jag om i recensioner i tidningarna och bestämde mig 1982 vid sjutton års ålder att införskaffa mig den romanen. Det blev verkligen min första möte med Kazuo Ishiguros författarskap. Jag älskade en roman där ingenting händer i fysisk mening utan allting ligger inbäddad på ett djuplodande inre dold rum i själen. Det var länge sedan jag läste romanen, ja det blir nu trettiofem år sedan så minna minnen kan vara lite suddiga angående romanens centrala handling.
Jag minns att den handlade om en äldre kvinna som tidigare bodde i Nagasaki. Hon mindes hur hon som änka med barn försökte överleva och bygga upp sitt liv på nytt. På äldre dar bor hon i London. Jag kommer ihåg att hon blev vän med en ung kvinna med barn. Jag tyckte om skildringen av vänskapen mellan två kvinnor i olika generationer. Skam och svek var ett par röda trådar i hans roman.

Jag hade fått en ny favoritförfattare visste jag nu.

Hans kanske mest kända roman ”Återstoden av dagen” som också blev en utsökt film med Anthony Hopkins och Emma Thompson i ledande huvudrollerna. Även här bryts tiden upp genom att huvudkaraktären betjänten Stevens skriver sin dagbok och genom hans anteckningar spelas nutidens scener upp i minnet som om det vore dokumentära bilder uppspelad på en stor biografduk. särskilt hans personliga relation till hushållerskan Miss Kenton.

Det unika med Kazuo Ishiguro är just hans förmåga att bryta ned tiden till fragment eller transformera dem till minnen som romanens karaktärer reser med som tidsmaskiner genom att bilderna blir starkt exponerat till oss läsare.
Hans andra romaner såsom ”Vi som var föräldralösa” eller den lätt science fiction-anstrukna ”Never Let Me Go” har också samma litterära teknik där tidsförloppen förskjuts men på diverse olika sätt. Det är fascinerande hur Kazuo Ishiguro verkligen leker fram sina litterära händelser och får det låta vara så lätt vid skapelseögonblicket.
Jag tycker mycket om hans essä/tankebok i litterär novellstil ”Nocturner: fem berättelser om musik och skymning” som är det senaste jag läst av honom. En av de mest inspirerande böcker jag har läst under 2000-talet.
Med andra ord är det en skicklig, stor mästar som verkligen kan sägas bemästra tidens förlopp i litterär mening.

Foo Fighters – Concrete and Gold ## & Queens of the Stone Age – Villains ###

Dave Grohl verkar var med överallt där jag rör mig. Han intervjuas här och där och bilderna av Dave Grohl kan jag se lite överallt. Jag såg hans tv-serie där Foo Fighters skulle spela in sin skiva samtidigt Dave Grohl skulle vara en sorts ciceron och berätta om andra artisters musikaliska skapande. En intressant programserie var det tycker jag. Nu när Foo Fighters nya album släpptes så köpte jag med anledning av detta faktum senaste numret av rocktidningen Mojo.
Där intervjuas Dave Grohl och i tidningen tar man upp Dave Grohls tidigare medverkan i Nirvana och deras numera legendariska spelning i Reading 1992. Genom att låta andra artister från andra band, berätta om hur just de upplevde hela spelningen kring Nirvana. En otrolig spännande läsning som gör att jag kan få associationer till den spelning jag såg med Nirvana på Sjöhistoriska Muséet, där Teenage Fanclub var förbandet. En av mina livs konserter i Sverige.

Här kommer själva Readingfestivalen i sin helhet:

Dave Grohl är också mannen som varit involverad i många musikaliska projekt och påminner därvidlag om Mike Patton från Faith No More, som också varit med diverse musikaliska projekt som släpper album.
Nu är alltså Foo Fighters ute med sitt nya album och jag blev tyvärr grymt besviken på skivans slutresultat av skivan.
Det saknas melodier för det mesta eftersom de få anslag till melodier med popens kraft försvinner alltför oftast in i ett grötigt rockmuller som tappar sin lyster.

Jag tröttnar på att varje låt som kan tänkas få något att haka mig på, en snutt, melodislinga eller en hook. Ja då bestämmer sig Dave Grohl att han genast skall baka in musiken i fläskiga köttstycken till hammare, plåt och svetslåga.
Det blir alltför tröttsamt då dissonanserna blir det som tar över utan att styras åt något vettigt angivelse. jag finner egentligen enbart bara sången ”Sunday Rain” uthärdlig medan resterande dör bort för att hamna på skrotupplaget.

Tar man nya skivan ”Concrete and Gold” och ställer den bredvid debutskivan med dess självbetitlade album som utkom 1995. Ja ett år efter Curt Cobains tragiska död. Så var det ett delikat snyggt producerat alternativ till rockplatta med en skönhet och sublim känsla, att kunna vara ett mellanting, där den kommersiella mainstream möter undergroundrocken.

Det som skedde efter två urstarka album var just att bandet precis som The Red Hot Chili Pepper eller R.E.M. blev stora tunga rockelefanter. Sedan händer det som så många band råkar ut för. De blir superstora arenarockband och kan tappa lite av det originella med sin musik.
Nya albumet förvandlar Dave Grohl till någon form av biffig rock som saknar punkkänslan eller har för lite av hårdrockens skrevrockarröj i sig själv. Det blir mest bred ofarlig radiorock eller rock för grabbar som gillar monstertruckar.
Foo Fighters har tappat sin finkänslighet när det gäller arrangemang och låtskriveri. Nu blev det en skiva jag fort tappade intresset för.

Josh Homme är också en mångsysslare i rockens tjänst. Han var med och grundade stoonerrockbandet Kuyss som jag älskar och varit med i projekt såsom Eagles of Death Metal, Mondo Generator, Mark Lanegan och Them Crooked Vultures som han hade tillsammans med vännen Dave Grohl och Led Zeppelins legendariska John Paul Jones. Ja det finns åtskilliga andra som han spelat med i. Ett kort tag i Mark Lanegans band Screaming Trees och Mark Lanegan var med i Queens of the Stone Age under en kort tid.

Nu så är Queens of the Stone Age aktuell med ett nytt album sedan slutet av augusti och det är en skiva som märkbart följer den tråd av röd linje tidigare skivor haft i deras karriär. Snygga och avancerade arrangemang och fina detaljer som bakas in i musiken på olika sätt. Ja skönheten brukar gömma sig i detaljen som man kan säga. Samtidigt är det också svagheten i bandet när det finns risk förupprepningar och att allting flyter ihop på deras album. Det kan stundtals vara osäkert på vad som skiljer skivorna ifrån varandra. Jag menar att den röda tråden som kan vara en behärskat fastä´n ändå innehåller lite av rockmusikens klichéer. Plattan är klart bättre än Foo Fighters nya album. Här finns det fina sparsmakade låtar som kommer växa med tiden under hösten här.

Bandet har en sorts hackig rytmisk rockmusik som jag varit lite svag för under årens lopp. Nya albumets låtar är en form av mix mellan hårdrock och indierock. Det finns en kärnfull bottenssats i låtarna som sedan broderas ut och kan ses som en karta över Josh Hommes egna val av musikalisk frontband han vistas i. Men det är i detta aktuella band han har sin största identitet och arbete med inom
rockmusikens basala tjänst. Nya skivan är hans eget universum som han skapar eller fritt omskapar efter eget huvud.
Plattan får ett okej betyg från mig.

Tom Petty 1950 – 2017

Tom Pettys rockmusik kommer att leva för evigt eftersom hans låga brann för sitt kall. Den här sortens värmande heartland-rock där även Bruce Springsteen och John Mellencamp gjorde så bra lyckades även Tom Petty så bra med att skapa med sitt band ”The Heartbreakers. Blaskan vill hylla vår självklara hjälte med att spegla Tom Pettys gärning genom musiken.















Nu avslutar vi med Tom Pettys första grupp Mudcrutch som senare ombildades till just The Heartbreakers som även gjorde comeback under 2000-talet med orignalupplagan:


Bandets singel från 1975:


The Dream Syndicate – How Did I Find Myself Here? #####

När The Dream Syndicates debutskiva ”The Days of Wine and Roses” spelades in med Chris D som producent. Ja samme man som grundade punkbandet ”The Flesh Eaters. Denna debutskiva blev just skrammelrock och vväsen som gav bandet och dess ständiga ledare Steve Wynn pondus nog att få storbolagskontrakt lite före REM och The Replacements. De gick från att vara del av Los Angeles punkscen med The Blasters, The Germs, Black Flag, X med flera band till att få större ekonomiska ramar att röra sig med och hålla sig till. Men bandet blev aldrig det stora slagskeppet för postpunkscenen utan delikata rockslingrande oortodoxa låtskrivare och rockare som bytte ut sina bandmedlemmar från och till.

Deras skivor är enligt min mening stora rubinröda askar med magiskt innehåll om man öppnar bandets omslag. Deras andra skiva ”Medicine Show” var också en fin smäcker sak som fram till 1988 då bandet svanesång till slut kom med den mörka skivan ”Ghost Stories” där musiken till slut fick Steve Wynn att börja öppna för en egen karriär. Det finns projekt såsom ”Smack Dab” eller samarbetet med legendaren Sky Saxon och det mindre intressanta The Baseball Project.
Nu är Steve Wynn tillbaka med sina musikanter för att göra en av det mest delikata postpunkskivor som kommit ut i år som både låter som hjältarna Steve Wynn hade som föredömen såsom The Velvet Underground och Televisionen. Låtar som den långa frijazziga rockattacken som titelspåret ”How Did I Find Myself Here?” uppvisar att bandet och Steve Wynn är modiga och tillräckligt vågade att göra totalt urspårade men dock sublim rockmusik mitt i den svepande långa partierna.
Nya band kommer och går men här visar The Dream Syndicate omdömet att det går att göra kvalitetsrock som passionerad flödar ut ur gruppens instrument.

En låt som ”Glide” är en stark elektrifierad gitarrdriven rocklåt som har klara signalsubstanser av den psykedeliska influensen. Medan andra låtar har lite ekon av Echo & the Bunnymen och Psychedelic Furs. Jag kan nästan tänka mig att ett band från tvåtusentalet har Steve Wynn som klarhjälte. Black Rebel Motorcycle kan nog knappast tänkas bort när det gäller att ha influenser från The Dream Syndicate.

Hela nya skivan är ett mästerverk som visar att comebacken var genomlyckat försök som tar andan ur mig.. Ta enbart sången som skygga gamle medlemmen Kendra Smith gör på ”Kendra’s Dream” där allting faller på plats. Vilket underbart album det här blev till slut.

Psychedelic/Spacerock: Hawkwind – Into the Woods


Dave Brock är nog den ende originalmedlemmen som är kvar sedan 1969, men han fortsätter sin vana trogen på den utstakade vägen. Det är några år sedan de släppte en ny platta. Detta är deras 29:e album och man känner genast igen soundet, spacerocken med de psykedeliska utsvävningarna och de flippriga syntarna och de tunga gitarriffen som dyker in lite då och då. Tretton låtar har man med på skivan och med låttitlar som ”Wood Nymph”, ”Space Ship Blues”, ”Have You Seen Them” och ”Magic Mushroom” vad kan gå fel.
Lyssna på ”Vegan Lunch” en lite halvpunkig låt med klassiska Hawkwindinfluenser, läcker komposition tankarna går tillbaks till rätt tidiga låtar som ”Urban Guerilla”och ”Hurry on Sundown”.
Jag gillar också ”Space Ship Blues” med spejsade flippriga hawkwindsyntar, banjo och fiol hela kittet för att göra en bluegrasslåt, Helläckert.
Den avslutande låten ”Magic Mushroom” är nio och en halv minut lång och här svävar man ut i ett långt jammande med kulsprutesyntar och tunga gitarriff, det får en att påminnas om svunna Hawkwindtider och låten har absolut rätt titel.
Dave Brock har lyckats få ihop en välkomponerad platta i klassisk Hawkwindstil.
Bästa låten Space Ship Blues.
Skivan får € € € + +

The National och LCD Soundsystems nya skivor recenseras.

The National – Sleep Well Beast #####

LCD Soundsystem – American Dream ####

Det är med stor glädje att konstatera att postpunken lever vidare genom amerikanska band som just The National eller James Murphys band LCD Soundystem. The National gjorde tidigare en furiös dansant punkfunkdrivande musik liksom James Murphys band gjorde på skiva och de utsläpp som kom ut på bandets skivbolag DFA.
The National kunde stundtals låta som Franz Ferdinand och Klaxons på sina tidigare skivor. Men på det nya albumet verkar det vara kraftfull rock som inspireras av den postpunk som Tony Wilson gav ut på sitt bolag Factory under åttiotalet. Jag menar då musik som Joy Division eller New Order som jämförande band med The National.

LCD Soundsystem lämnar den punkfunk det tidigare skapade på sina första album. Då var brittiska band som Gang Of Four, The Pop Group, Josef K och The Fire Engines som verkade vara själva grejen till min stora glädje. Men även med sitt bolag DFA gav man ut lysande akten The Rapture som på sin första ep-skiva verkligen gav liv i amerikanska rocken enligt min mening vid sidan av The Strokes. Då gjorde James Murphy allt rätt och skapade ett mästerverk på LCD Soundsystems allra första album. Jag var då utan tvekan dess största svenska fan. Man kan nog jämföra James Murphys med James Lavelles bolag Mo Vax som under 90-talet verkligen gav puls åt dansscenen under en del år.

På Nya albumet med LCD Soundsystem är det mörkare stråk och låtar som håller samma ljuvliga stil med sin ansats att få till ett sound som kan tävla med både Talking Heads och The B-52 som de lät på ep-skivan ”Mesopotamia” en gång i tiden. Ja till och med Echo & the Bunnymens tidiga karriär kan finna sina vänner på LCD Soundsystems nya albumet.
Både The National och LCD Soundsystem verkar få till värdiga skivor med några av sina bästa sånger på respektive album. Det är sådant jag tackar för måste jag tillägga.

En hyllning till Hasse Alfredsson

Jag minns prisutdelningen av Albert Engströms pris som Hans Alfredsson fick sig tilldelat för sin livs gärning i Albert Engströms anda. Jag är stolt och ytterst glad över att fått närvara när det skedde vid detta högtidliga tillfälle. Priset delas ut årligen vid Grisslehamn. priset går till en artist som enligt juryn anses bidragit med att sprida den formen av artisteri och humor som Albert Engström utövade en gång i tiden.
När ceremonin var över så råkade jag gå förbi Hasse Alfredsson när han satt ned på en parkbänk och vilade sig efter all uppståndelse kan jag tänka mig. Jag gick förbi och stannade upp och undrade om man skulle våga sig på konststycket att närma mig försiktigt mästaren själv. Jag ville bedyra hans betydelse för mig och vilken glädje alla briljanta geniala alster i olika former svenska folket fått uppleva från den store magikern.
Jag tassade fram med en stammande och hummande rörelse och lite så där platt frambringade min hyllning till en sann mästare.

Nu är även Hans Alfredsson tyvärr borta. Den dynamiska duon Hasse & Tage äro nu förenade i himlens skämtkör.

Det började redan i historiens gryning på Mosebacke Monarki vid radion för att senare övergå till nya mediet – Televisionen. En mild satirisk drift med den tidens politiska samtid. Det var där spåren tror jag skulle leda till Svenska Ords senare bedrifter. Tage Danielssons milda väsen och Hans Alfredssons skånska antiauktoritära drag skapade den främsta duo vid haft inom svensk kultur och nöjesvärld.

Tage Danielsson gick bort för 33 år sedan och nu förenas han med brodern/kompisen Hans Alfredsson.

Det finns mitt i Hasses väsen ävenledes mörka små drag i hans personlighet vilket han uppvisade i sina två filmer ”Enfaldiga mördaren” och existentiella thrillern ”Falsk som vatten”. Just dessa två filmer lyckades han med sin antiauktoritära drag uppvisa fascismens omänskliga drag som i ”Enfaldiga mördaren” och människans komplexa psykologiska inre i passionsdramat ”Falsk som Vatten”. Hans Alfredssons skälmska sida kommer lätt fram i filmatiseringen av ”P&B” eller Pettersson och Bendel som den heter i romanform och i barnfilmen ”Jim och piraterna Blom”. Där finns den ljusa lysande djupt humanistiska Hasse Alfredsson framträdande.

Det stora med Tage Danielsson och Hans Alfredsson var att det förnyade revykonceptet i Sverige genom att transformera de till milda samhällssatiriska uppsättningar. de mixade aktuella frågeställningar med gags, musik som var hämtade ur schlagern, jazzen och visan. Det blev en form av manifestation där Karl Gerard möter Bertolt Brecht & Kurt Weills politiska cabaré fastän i ett mycket mera humoristiskt folkligt sammanhang.

Hasse Alfredsson är en person jag förknippar med den gamla hederliga bilden av en sann bildad humanist som alltid slog uppåt mot den verkställande makten. En mjuk människa med en ädel själ som stod på vår sida gentemot makten oavsett varifrån maktens svansar viftade.
Man för ej glömma att han var en stor humoristisk stilist samt allvarsam författare i sina olika böcker som kunde blanda friskt mellan genrer såsom kåserier, deckare och mera psykologiska komplexa berättelser om ondskans handlingar som människan kan begå. Vad utgör en ond handling och vad kan det bli för konsekvenser?.

Till slut får jag tillägga: Hans Alfredsson är den sista stora estradör som skapat så mycket av den humor som det mesta av dagens bygger på fastän oftast med smärre besvikelser för mitt vidkommande med få undantag.
Faderväl får jag härmed säga till Svedala konungarikets charmknutte numero ett: Hans Alfredsson.

Chuck Berry – Chuck ###


Chuck Berry är mest känd för att ha givit ut sina skivor på Leonard Chess (död 19699 och Phil Chess (Död 2016) skivbolag Chess Record för att ha senare vissa utsvävningar på Mercury bolag. Men hans ja, näst sista album ”Rock It” gavs ut på det lilla bolaget Atco Records som låg under Atlantic och hade The Coasters och Bobby Darin som artister under rockerans inledning.
För att senare ge ut alltifrån Sonny And Cheer, Vanilla Fudge eller Cream. Jazzsångerskor som Betty Carter eller Helen Merill. Där gav Chuck Berry ut sitt enda album ”Rock It” på det bolaget.

Det var ett album som hade en del fina sånger som naturligtvis inte kan jämföras med hans bästa epok under femtiotalet då hans mest odödliga låtar skapades. Fastän Chucken som nästan ensam stod för en större del av rockens temperament och har på albumet ”Rock it” naturligtvis en verkligen klarhet i sina sånger och håller sin stil som bär Chuck Berrys signatur och det blir den skivan jag sätter i jämförelse med hans nya postumt utgivna ”Chuck”.

Det postuma utgivna albumet har flertalet sånger som jag kan säga är riktigt bra och Chucken sjunger helt okej med en stark röst i behållning. Plattan är tillägnad hans hustru ”Thelmetta ”Toddy” Berry” och skulle ha givits ut i samband med hans 90 års dag men hans död senarelägga utgivningen till i år istället.
Här finns nya låtar som Chuck Berry skrivit och de håller bra klass måste jag tillstå. Det finns en okej nyinspelning av hans egen ”Lady B Gode” som jag inte direkt kändes behövdes i sammanhanget utan hans original är så pass mycket bättre än den nya inspelningen så att den framstår som överflödig enlig min åsikt.
”3/4 Time (Enchiladas)” som Tony Joe White skrivit är riktigt bra. För många artister såsom Elvis Presley, Tom Jones, Tina Turner eller Brook Benton har spelat in Tony Joe Whites låtar så varför inte Chuck Berry som sjunger och spelar in den med pondus och bravur.

Mest förvånande är att Chuck Berry väljer att göra en version av det gamla favoritstycket ””You Go to My Head” som i original skrev av jazz och schlagerkompositörerna Haven Gillespie och J. Fred Coots. Den låten får i Chuckens och hans team en annorlunda inramning i arrangamanget. Den sången blir plattans totala överraskning hos mig som vid genomlyssningen av skivan.

Om jag sammanställer skivans helhet så är det en bra och godkänd skiva som har bra låtar helt genom albumet utan att innehålla några större kommande klassiker utan det blir mest ihågkommet som Chuckens allra sista inspelningar. Det räcker långt det också.