Daphne Du Maurier – Fåglarna och andra noveller: Modernista ger ut boken. Förord: Johan Theorin


Jag läste för länge sedan som tonåring romanen ”Rebecca” som är en roman i klassisk Anne Bronté-stil som romanen ”Jane Eyre” som jag läste vid ungefär samma tid när jag var fjorton år. Bägge med sina smått skräckromantiska gotiska känsla älskade jag vid denna tid. Det var då jag läste Daphne Du Maurier för första 1979. På svensk television hade jag sett Alfred Hitchcocks filmatisering av skräck och ekologiska thriller ”Fåglarna” och när det stod att det baserades på en novelll av samma författare bakom Rebecca, blev jag naturligtvis glad. Nu ville jag läsa den också och fann den på engelska och dessutom fick jag med några andra böcker av Daphne Du Maurier. Det var under några månder 1979 jag läste några av författaren romaner. Sedan dess har jag ej läst någonting av henne. Fastän nu 38 år senare läser jag en novellsamling från Modernista vilket innehåller som sagt var ”Fåglarna” i svensk översättning. Nu känner jag att det var saker som jag nog missade då när jag återkommer tilltexterna så blir de som nya igen.

Alla detaljerna blir klarare och nu kan jag jämföra med filmen igen som vi här hemma såg för ett par månader sedan. Det finns skillnader men skärpan är lika stark och idén är lika hemsk nu som då, men det finns andra och ännu bättre noveller som slutar med geniala avslutningar. Vilket både överraskar mig som läsare och ger ännu en dimension kring de thrillerartade men har den där mysrysartonläget i stil med Roald Dahls slut i sina noveller.
Här bygger Daphne Du Maurier upp stämningar som leder oss mot outsvikliga sluttampem då novellens cresendo som liiksom avslutar berättelsen i en för mig högst njutbar underhållande stil där man inte riktigt säkert kan vara om det verkligen är slut på berättelsen. Boken kom ut för ett par år sedan men det är först nu jag läser denna utgåva med förord av författaren Johan Theorin. En högst underhållande samling med noveller.

Blake Crouch – Dark Matter (Jan Malmsjö Massolit)


En av de starkaste och kanske mest intressanta science fiction-trhillers med en stark känsla av filmiska kvaliteter är just vad Blake Crouch lyckats förmedla med sin första översatta bok på svenska med naturvetenskapen i förarsättet.
Här harvi den teori om multiuniversum som ligger till grund för romanens upptakt. Tänk dig att du är en tidigare vetenskapsman som kunde komma längre i karriären med att vidareutveckla en hypotes inom kavntfysiken men valde kärleken till en konstnär och fick en son. Familjelivet tog över och du blir lärare på ett college. Du är nöjd med livet. men så händer det att någon från ett annat universum liknande ditt med samma namnfastän med annat liv helt uppbyggt på sin kärlek i vetenskapens tjänst men som nu ångrar sitt val i livet.
Tänk dig flera tänkbara personer med samma identitet väljer olika val men alla kanske kommer till samma slutpunkt, de vill skapa ett familjeliv som det du har.

Det är själva elementära grunden i romanen. Huvudkaraktären i romanen är Jason Dessen som valde att aldrig slutföra sitt experiment med en kub som kan ta dig till flera tänkbara livsval. En form av maskin som kan ta dig till tänkbara multiuniversum med otaliga möjligheter till val. Dessutom en drog som underlättar själva processen med att vilja undersöka de tänkbara närtida livsval. Det är den ultimata romanen om du har chansen att gör aom dina livsval – tar du den chansen då och vad händer egentligen med din personlighet med dess intellektuella och emotionella psykologiska stablitet inom dig.

Här får vi se kraften i science fiction när den är som bäst. Vad händer om det teoretiska och hypotetiska blir en möjligt skeende och verkligen inträffar. Här lämnar Jason Dessen sin idé ofärdig och går vidare till sitt nya liv. Men vad sker om någon annan Jason dessen fullbordar idén men blir ändå missnöjd med sitt liv. Ja vad händer då?

Romanen är en blixtrande snabb och håller spänningen intakt från förstasida till den sista sidan. Det här vore den bok Dean Koontz kanske skulle kunnat skrivit men som den bländande Blake Crouch istället författat. Hans manuskriupt till tv-serier har också blivit framgångsrika.
Dark Matter är just nu den bästa technotrliller och science fiction-roman jag läst i år.

Niklas Ekdal – Hur jag dog (Brombergs pocketbokugåva 2017)


Det har nästan varit tabu att skriva eller tala öppet om självmord eftersom självmördare alltid har inom den svenska kristna kulturen setts som något bortom den kristna tanken. Fast även har det varit svårt att på ett rationellt sätt i Sverige diskuterat ämnet därför det är så drabbande för de anhöriga och det blir en stigmatisering på något sätt även om olika försök att via konst eller litteratur har man tagit upp ämnet i sig själv. Då menar jag inte till exempel Anna Odells klumpiga försök att diskutera sjukhusvården och särskilt inriktningen på psykvården där man skall ta hand om just självmordsbenägna patienter där hon med sina stupida iscensättningar av ett så kallad konstvérk mest är förolämpande för de som behöver riktig hjälp och för de som arbetar inom denna otacksamma utsatta del av sjukvården

Nej den bästa skildring jag läst om just självmordets konsekvenser men och också den mest pragmatiska boken som diskuterar och analysera ämnet ifråga fastän dock ändå finaste skildringen av att överleva självmordet och därifrån ta sig tillbaka i livet är Niklas Ekdals bok.

Här har vi till synes en mäktig opionsbildare i Sveriges största liberala tidning Dagens Nyheter som han ledde under många långa år för att senare lämna platsen för att bli fri skriftställare och så plötsligt en olycka under en fotbollsmatch med konsekvenser vilket leder till smärta och obeskrivlig svart känsla som leder till Niklas Ekdals självmordsförsök. Vilket blir den fond boken bygger upp i en självbiografisk bok som också tar upp forskning, samhällets historiska och nuvarande synsätt och svenska myndigheter/sjukvårdens sätt att hantera en delikat livsavgörande händelse vars omfattning kan påverka hela familjers möjligheter att ta sig igenom dylika händelser.

Det som Niklas Ekdal påvisar med sin bok är att självmord har inga tydliga klassmarkörer i Sverige utan kan drabba vem som helst i vilken samhällsklass som helst. Men det är vad Niklas Ekdal skriver om utan hur överlevnaden gör oss alla klasslösa eftersom man delar en gemensam urerfarenhet som alla individer hanterar på olika sätt beroende på individens möjligheter och psykologiska tillstånd.

Niklas Ekdal förtydligar verkligen och berättar om hur det känns emotionellt att ta sig tillbaka till livet långsamt. Han är oerhört pragmatisk när utdrag ur journaler presteras torrt och nyktert och hur patienten transformeras i sjukvårdens ögon till ett mänsklig tobjekt som skall övervakas och räddas tillbaka till levande livet. Det är här styrkan ligger i boken, inom själva beskrivningen sjukvårdens behanlingar och Niklas Ekdals nyktra förmedling blir en adekvat relevant skildring om hur patient och familj hanterar händelseförloppet emotionellt samtidigt boken innehåller Niklas Ekdals inblickar i sitt livs val av yrken och hur han som liberal före detta militärofficer börjar sin vandring inom journalistikens villkor. Men det är också en berättelse där vanliga livet pågår vid sidan av maktens korridorer som Niklas Ekdal bevakar världen över.

Boken tar upp så många viktiga upplysningar och lägger in relevant fakta i den löpande texten som förstärker bokens skildring av människans liv som förändrades tillsammans med familjen. En viktig bok som jag uppmanar alla att läsa för den är alltför angelägen för att att ni alla där i Moder Sveadala inte skall läsa den för att förstå lite omkring livets bräcklighet.

Crister Enander – Slagregnens år: Heidruns Förlag 2016


Med heliga profan vrede så frambringar Crister Enander sin lysande berättelse som visar upp sårens alltför tydliga klassmarkörer i dagens Sverige – ett land som vars välfärd trots höga skatter demoleras och reduceras till blott skuggan av sin tidigare storhet i att ge landets medborgare värdighet.

Det är därför med vrede i texterna som Crister Enander går till till storms likt forna tiders August Strindberg gentemot hyckleriet som maktens tempelbärare och klerker gömmer sig bakom. Med hjälp av språkets retorik och gesternas manipulation så lever makten fjärran från medborgarna. Sådant som August Strindbergs texter skar rakt igenom med en skalpells ilska och vredesmod för att blottlägga inför landets medborgare huruvida makten skamligt uppför sig, när ridån har gått upp och visar makten nakna tydligheter och osanningar. Sådana skribenter har vi idag alltför få som klarar av det med briljant klarhet och sträng stringens men Crister Enander behärskar den konsten väl. En av de starka klara skriftställarna som med arbetarklassbakgrund, som jag själv känner igen från min egen uppväxt i Stockholm, tar upp kampen via böcker, artiklar och essäer och gör litteraturen till något som blöder, lever och är lika verklig och relevant för livet såsom näring är för våra fysiska kroppar

Att Crister Enander beskriver ärligheten och styrkan i August Strindbergs texter som gör att man idag fortfarande måste delvis ta heder och ära av Strindberg och förvandla honom till en galning eller en kvinnohatande barbar av andliga knappologer. Crister Enanders tankar om August Strindberg är inget traditionellt försvar av författaren utan ett sätt beskriva hur levande Strindberg är i vår samtid, lika levande relevant han var vid 1800-talets sekel. Jag anser att Crister Enander verkligen gör en lika stor insats i sina böcker så som Strindberg gjort/gör för även vår samtid.
Jag kan konstatera att Crister Enanders texter är personliga utan att vara för privata som dagböcker utan personliga på så sätt att det blir nästan politiskt, eftersom våra liv påverkas av politikens juridiska bestämmande maktutövning.

På ett sätt är denna bok en naturlig fortsättning på Crister Enanders tidiga böcker ”I motstånd växer tanken” och ”Om natten ringer de döda” fastän dock vid den märkbara skillnaden att det finns en verklig personlig sida som jag direkt kan anföra som tydligare och mera drabbande på det sociala livet. Där vi kan mötas med gemensamma erfarenheter fastän på olika sätt men ändå nära relaterade.

Låt mig förklara: Crister Enander skriver här om sitt livs kärlek Lottas neurologiska sjukdom liksom mitt livs kärlek Helene har drabbad av parkinson. För det Crister Enander gör så skimrande är att beskriva kärlekns styrka trots att sjukdomen finns där närvarande i det dagliga livet och bägge två, de älskade förnimmer den förvisso rent fysiskt påtagligt men ändå blir den inte där kvar i centrum, för man blir på ett plan ej medveten om den i ren tänkt form. Man har den starka kärleken där som tar plats i centrum. Ja egentligen är det svårt att förklara men de som har en livspartner med en sjukdom kan nog förstå vad jag vill förmedla och som Crister Enander gör så fantastiskt i ren litterär form. Jag får finna en bra metafor för att kunna göra det hela enklare. Kärleken går bortom sjukdomen. Kärleken blir så stark att själva sjukdomsbilden transformeras till en del i vardagen, man är medveten men ändå fortsätter de älskade levande livets pulserande vener och fungerar funktionellt, man blir ett team så att säga.
Det är sådana privata berättelser jag fånga rupp och Crister enanders tankar vandrar genom min själ. Han lyfter fram klasssamhället och bekämpar det intellektuellt med allt vad han förmår eftersom klassmarkören kan bränna sig fast och man känner sig som en främling – ungefär som när Karl Marx beskriver i Kapitalet och andra skrifter hurvida arbetaren kan se sig som ett ting inför maskinens processer. En främling fast mellan arbetarklassens villkor och hur bildningsresan kan uppgradera dig till medelklassens bättre förutsättningar.

Crister Enanders texter har en som sagt var en intellektuell helig vrede som likt Gamla Testamentets profeter i stil med Jesaja kastar sina ord med kraft mot makten och dess portalfiguranter. Crister Enander är återhållsam med en reflekterande blick när det behövs men kan lika gärna kavla upp armarna för att stirra likt Friedrich Nitzsche emot avgrunden. En värdig kritiker mot orättvisorna i vårt samhälle..

Få författare har odlat en kulturradikal linje bättre än de flesta och visat modet att det gäller alltid ha ett ord och öga för de som kan bli utsatta för samhällets våldsmnopol på olika sätt. En intellektuell ärlig skriftställare som vill se världen ur ett ljusare perspektiv. Som sagt var så sade man på sjuttiotalet att det privata är politiskt. Det kan förmodligen stämma men Crister Enander är långt ifrån navelskådande utan hans blick är klar och intellektet skarp för genomskåda dylika falska förspeglingar och river ned maktens kulisser. Kvar är bara ruinerna av enfalden kvar. Crister Enanders bok har träffat mig hårt i hjärtgropen. Jag hoppas att den väldigt många läsare för den är alltför relevant för att icke upptäckas.

Teaterpjäs: Harry Potter And The Cursed Child Patrs one & Two: Based on an original new story by J.K. Rowling A new play by Jack Thorne – Medhjäp av John Tiffany

Efter den stora succén med alla delarna av Harry Potter-böckerna som också resulterade i biograffilmer, tv-spel, brädspel och mycket annat som ingår i Harry Potters universum. Så plötsligt kommer det en ny berättelse som handla rom Harry Potter tjugo år senare när han är gift och har en son – som tycker sig verka i skuggan av sin världsberömda fader. Harry Potter är trolldomsminister. Berättelsen har dramatiserats av teaterregissören John Tiffany och omarbetas till en mäktig teaterpjäs av dramtikern Jack Thorne.
Den hade uruppfördes 30 juli i London på Palace Theatre i år 2016.

jag var lite tveksam om den skulle fungera att läsa om Harry Potter i pjäsens speciella form. Visst dblir det visserligen lite annorlunda men det fungerar faktiskt väl ändå. Det blir nästan som att läsa det flytande ström av ordflöde som J.K. Rowlings Potter-romaner har som gör det att man sitter där och läser utan att ta några pauser.
I pjäsform har Jack Thorne bibehållet de ursprungliga litterära arrangemangen som Rowlings konstruerade på sitt specifika sätt för att vi läsare skall lättare relatera sig till Harry Potters universums innehåll. Pjäsen känns som att man läser med J.K. Rowlings språkliga signatur. Det blir visseligen via scener och akter något av små pasuer i berättelsen. fast det stör ändå i berättelsens direkthet.
Dessutom har pjäsen väldig mycket mera av psykologiska insikter i den föräldralösa Harry Potters sätt att försöka närma sig sin egen son – här kommer den klassiska konflikten in mellan förälder och barn, som vi kan uppleva i vardagen.

Det är en fascinerande pjäs med en bra grundhistoria vilket jag inte tänker berätta något om men det finns nästan grekisk ödesdramatik inblandad i pjäsens att närma sig berättelsen kärnpunkt och en skarp psykologisk försök till fördjupning av karaktärerna. Det kanske inte har den djuplodande insikt i själen i stil med Freud, Jung eller Jacques Lacan. Visst är förhåller sig händelseförloppen på ytan men gravallvaret tränger sig ändå igenom, till punkten där föräldrarnas kärlek till sina barn bryter samman eller igenom.

Jag kan säga att det är en bra bok som jag verkligen hoppas att någon teater sätter upp någon svensk scen eller att det blir en filmversion inom en snar framtid.
curesd-child

Jonathan Lethem – En trädgård för dissidenter: Atlas Förlag 2015

9789173894722_200_en-tradgard-for-dissidenter
Amerikanska kommunistpartiet bildades omkring 1919 och var en en del av kommunistiska komintern men också en utbrytargrupp ur Socialist Party of America. Men även den kommunistiska delen hamnade i strid mellan trotskister och Stalintrogna apologeter. Partiet har vandrat fram och tillbaka men aldrig vunnit någon störe engagemang när det kommer till arbetarklassen eftersom man i USA mera lutar åt rastänkande, indentiteter och en tilltro till amerikanska drömmen. Amerikanska kommunistpartiet har predikat emot en rad saker fastän i praktiken har partiet reducerat sina chanser. SenatorJ oseph McCarthys kommunistjakt och paranoida tankar skakade också om kommunistpartiets ställning och de blev en marginell liten egen cell av nostalgi och fiasko. Även om partiet var bland de få som rekryterade afroamerikaner och var emot rasismen lyckades ej partiet att nå fram till arbetarskarorna.

Detta är utgångspunkten för en roman om amerikanska radikalismen från trettiotalets kamp för bättre villkor via dåvarande president Franklin D. Roosevelts administration och uppbyggnad till välfärdstatens grunder i amerikansk version. Sedan har vi 60-talets proteströrelse och uppror emot både makteliter och Vietnamkrigets förödande inverkan på amerikanska samhällsmoralen fram till dagens Occupy Wall Street- rörelse. Med andra ord har författaren Jonathan Lethem i skönlitterär form lyckats på 470 sidor ungefär fånga i bredden och mångfalden i den amerikanska socialismens moderna historia genom en skildring av en tysk judiskamerikansk familjs skilda öden och hur de relaterar till kommunismen i USA. Man kan säga att det handlar om tre generationer.

I bokens centrum står modersgetsalten och den kommunistiska amerikanska New Yorkbon Rose Zimmer. En egen självtänkande kvinna, vars man Albert till slut hmnar i Östtyskland som spion. Rose Zimmer stark som en profet i tankarna och upprördes redan på trettiotalet över vita rasismen.Hennes enda dotter Miriam som blir en del av sextiotalets proteströrelse och gifter sig med en protestsångare och transformeras raskt till en hippie med marijuana i mungipan men dör sedan i Nicaragua med dess bergstrakter som aktivist men mördas av banditer istället för Somozas diktatoriska bödlar. Dessutom har Rose Zimmer en svart gift polis som älskare vars egen homosexuella akademiska son Lethem vill skapa en svart version av franska filosofen Michel Foucault med en befrielseprofet som Franz Fanons tankeregister i en drömskt vison.

Romanen handlar om kommunismens ideologiska omöjlighet i USA där populärkulturen och religionen vinner lätt över en politisk ideologi som inte passar när indentitet och tal om vara vit eller vara svart erövrar debatten sedan slaveriets dagar.
Romanen innehåller väldigt mycket av New York i sig och har referenser som hela påminner om Brooklyn eller Queens eller den lokala politiken i staden. Romanen är pratig, överväldigande och har samma känsla som någon av Thomas Pynchons romaner när jag läser boken. Det är komplex roman med historiska såsom populärhistoriska linjer och stråk som sammanfogas väl i denna välkomponerade roman.

Ps: 24 februari 1956 vid tjugonde partikongressen avslöjade Nikita Chrusjtjov Stalins förbrytelser och tog avstånd från personkulten vilket väckte svåra traumatiska känslor bland världens kommunister.

Stefan Hammrén i Blaskan

Titel: Redouté. Selection of the Most Beautiful Flowers
Original af: Pierre-Joseph Redouté,
Text: Werner Dressendörfer; H. Walter Lack
Förlag: Taschen

Objektet är en ganska så astronomisk blombok i en kartongkappsäck med rosor på. Alltså oemotståndlig att anmäla. Taschen är ett ovanligt mångsidigt internationellt bokförlag med utgivning på tyska, engelska på två kontinenter, franska och ibland japanska. Böcker är inte sällan på flera språk samtidigt, mycket bilder + kärnfull text. När det vill sig, har de böcker i kartongkappsäck, självfallet är dessa de roligaste att recensera. Denna kappsäck hör inte till de största.
Pierre-Joseph Redouté (1759-1840) var en av de verkligt skickliga att återge blommor lika levande på papper och underlag, som blomstren vare ute i naturen, därtill ger han även buketten, han högst anlitad blomakvarellist och -grafiker till en uppsjö olika återgivna blommor och växter under sin tid i Frankrike. På den tiden ansågs kanske blommorna vara än vackrare än de betraktas i dagens hätska värld. Blomman var mer blomma på den tiden än nu, kan man tänka sig inte minst av gamla verk inom tryckeri, konst och litteratur, möjligen även delvis inom botaniken. Redouté behärskade gravyren med färgsättningen till fullo. Även drottning Marie-Antoinette fick opp ögonen för honom och kunde kalla honom vid midnatt för att måla en kaktus av alla infall. Han var en flitig besökare på den tidens magnifika, överdådiga butaniska växthus, som skulle överträffa varandra. Han lämnade även många exakta bidrag till den tidens botanik, inte minst som en förebild.
Oavsett är boken sparsmakad med helt överdådiga buketter, snarare vill den ge ett diskretare nyanserat slag som en mormor kan ha på sitt bord, om hon lyckats få öga till slående fullbordad kombination av enkla och svåra blommor, men blommorna ser lite mer levande ut i boken, än i en vas.
Ändå kan man ana att den ursprungliga akvarellen eller grafiska bladet varit än starkare än någon återgiven så här långt senare av i sig förstklassiskt tryck, men intet att klaga öfver, på den i och för sig fina återgivenhet i den här jättefaksimilblomboken i kartongkappsäcken (som skall öppnas ganska försiktigt), som är ett konçentrerat urval av Redoutés tusentals planscher. Nytrycken i boken är inemot 150 stycken, vilket kanske räcker till, från de ursprungliga åren 1827-1833 släppta. Till sist förmår man knappt se skillnad, bombarderad som man blir trots allt.
Lyxsaklig text av Werner Dressendörfer, läkemedelshistoriker och akademisk bibliotekarie samt H. Walter Lack, professor och före detta chef för den botaniska trädgården och Botaniska museet i Berlin-Dahlem, båda som på ett förtjänstfullt sätt lyfter fram Redouté och blommorna i historiskt sken till bukett, båda som haft stor förkärlek för ämnet och sedan tidigare oppskattat frågor kring blommans historia.
Med andra ord en riktigt trevlig, extra sommarbok.
Stefan Hammarén

Micheles Kindh om en förträfflig ny bok

Vladimir Sorokin – Tellurien
Översättning Ben Hellman Norstedts
Jag läser gärna Vladimir Sorokin som science fictionförfattare fastän den saluförs inte som sådant fastän den har alla ingrdienser för att vara en sådan roman. Men den kan också sägas följa en rysk litterär narrativ berättelseteknisk ådra från Gogol, Majakovskij, Velimir Chlebnikov och möjligen Isaak Babels litterära verk. En filmare som Andrej Tarkovskij ligger nära Vladimir Sorokins estetik.

Nu kanske detta inte har någon egentlig betydelse för bokens betydande perpsketiv på vår nära samtid utom att det är mitt sätt att ringa in en tradition som jag tycker mig kunna följa mönstret av i Vladimir Sorokins författarskap. Det är en kraftfull modern satir över vår världs utveckling.

Världen har precis som alla småpopulistiska partier velat med sina visioneratt leva i småsjälvständiga stater avskilda från resten av världen. I boken är världen uppdelat i små stater eller större stater. Krig och våld pågår och religionen och idoelogiska gamla spöken såsom kommunism i Lenins synsätt på den materialistiska marxismens läror kommer tillbaka som central politisk irrlära.

Det finns stora människor, små människor och ordinära människor som skall leva sammman i en värld stadd i förfall. Anhängare av Oswald Spengelers tes om västvärldens undergång på grund av försvagning av vår europeiska kultur finner sin grund i den här romanen. Moder Ryssland är uppdelat och i en speciell stat som heter Tellurien har spceiclla sikar folk kan köpa och få uppleva halogena droger via en spik som man sätter fast i huvudet. En drog en del behöver. Boken är just den här sortens famösa satiriska snygga välformulerade roman där varje kapitel berättar om människoöden i en krass och tuff värld
Det är skimrande annorlunda roman som är skriven på ett specifikt sätt som blivit författarens signum.

En makalös rolig träffsäker roman med science fictionlitteraturensa särkilda sätt att beskriva världen. Läs och njut av fabuleringskonnst och storslagen visonär anda i berättelsen.

Skärmavbild-2014-04-11-kl.-09.12.02

Jayne Anne Phillips nya roman avnjutes av Micheles Kindh

9789137142197_200_historien-om-quiet-dell
Jayne Anne Phillips – Historien om Quiet Dell
Forum 2015 Mats Hörmark

Boken bygger på ett känt amerikansk rättsfall från 1931 där en man som sol och vårade medelålders kvinnor och mrödade dem efter fått tillgång till deras sparpengar. Nu råkar änkan Asta Eicher och hennes tre barn ut för möradren och det är en roman som bygger upp spänningen genom både allvarliga dramatiska sakliga scener men också innehåller den lite melodramatiska medmänskliga psykologiska effekter som skapar närhet till romanen.

Först får vi följa änkan och hennes barns vänskap med en man som hyr in sig i ett rum vid namn Charles O’ Boyle som i hemlighet är homosexuell men blir en nära vfän som till sin sorg ser sin vän med familj snubbla på en man genom kontaktförmedling.

Romanen är konstruerad så att vi får först följa familjen fram till deras död vid ett garage i samhället Quiet Dell. Andra delen som handlar om avslöjandet, rättegången och hur den bevakas av den framgånsgrika journalisten Emily Thornhill. Henns vän den lika homosexuella Eric Lindstrom bevakar rättegången. Ju mera Emily gräver i berättelsen så påverkas hon av händelserna. Hon inleder en kärlekshistoria med en av de som kände den mördade änkan – bankdirektören William Malone. Deras kärlekshistoria skuggar hela tiden själva ramberättelsen och det verkar som om förfatatren lägger in den för att skapa något mera än själva mordets händelse.
Lite malplacerad tycker jag på ett sätt för den berättelsen är bra nedtecknad och förs fram med stark pondus fastän ändå lite sökt. Men jag får gilla det litterära uppläget och läsa vidare med en blick som som sugs in i berättelsen och jag måste tillstå att det är en mästerlig dokumentär roman med riktiga bilder.

Författaren använder sig av de riktiga namnen, dokumenten, tidningsutklippen och sakta bygger förfatatren upp stämningar och låter en kraftfull realism råda mellan bokens pärmar.
Quiet Dellmödaren
Boken är en av de bästa inom genren som jag läst just nu och den är en långsam dramatiserad roman om en tid som varit. 30-talet efter depressionen 1929 sitter kvar männiksornas sinnen i midwest där romanen och mordet utspelar sig.
Bokrecension
Här är en bild på änkan Asta Eicher och hennes barn medan de fortfarande levde.
13phillipsA
Romanen är som jag vill påstå en bra rak linjenär ramberättelse med små utvikningar i journalisten Emily som tar hand om den mördade familjens hund plus en pojke som blivit föräldralös. Här har vi lite av Charles Dickens melodramatiska ande som vilar över en roman med socialt empatiskt budskap. Nåväl romanen är den skarpaste jag läst i maj.
STL20JAYNE_654628k

Micheles Kindh läser Crister Enander

Crister Enander – I Motstånd växer tanken
Från Klara Johansson till Simone de Beauvoir
Heidruns 2015
4301

Crister Enander har skrivit en utsökt bok som närmar sig essän där Crister Enander likt den store Michel de Montaigne, skriver oerhört skarpt politiskt och starkt personligt om de författare som i detta fall är kvinnliga författare, som har varit skarpsinninga i sin obevekliga kritik av samhället och civlisationen.
Jag upptäcker till min glädje att Crister Enander också haft den upplevelse av att kvinnor på olika sätt har lärt honom som människa mest om livet och dess olika sidor. Det är precis som rister Enander skriver i boken att kvinnorna som format mycket av det man influenserads av men också fått även mig att förstå kvinnornas villkor, erfarenheter och framförallt att det finns andra synvinklar bortom männens prestige, fejkade tilltro på sin egen storhet och tro sig ha rätten att styra världen efter sina egna principer i egenskap som man med makt.

Crister Enander skriver också i sin bok bland det bästa jag läst om kärleken och den starka fria gemenskap med en kvinna som bygger på äkta djupsinnig respekt för varandra som jämlika människor som valt att leva med varandra och ger och får kärlek för att man vill deltaga i varandras liv.

Det hela hänger ihop med Crister Enanders starka tilltro på sanning, ärlighet och intellektuell redbarhet.

Det är underbart att upptäcka att vi har nästan haft samma intellektuella nyfikenhet på författare som ger oss livet och kunskapen om hur litteratur kan ge dupare insikter.

Naturligtvis har vi skilda erfarenheter av dessa författare men det glädjer mig ändå att Crister Enander skriver på det sätt som berör mig och får min läsning att vilja utöka kunskaperna kring de författare som Crister Enander passionerad och med livet som insats verkligen, verkligen på djupet med hela hjärtat skriver så att den når mig på fullaste allvar.

Plötsligt vill jag återigen uppleva KLara Johansson, Simone de Beauvoir, Joyce Carol Oates, Sonja Åkesson, Marie Hermansson Bodil Malmsten, Virginia Wolf, Sun Axelsson och Alma Söderhjelm. I mina egna urval av författare så skulle jag utan tvekan fördjupa mig vidare i Karin Boye, Hagar Olsson, Marie Wine, Edith Södergran, Stina Aronsson och Mare Kandre.

Nåväl en uppräckning är nog överflödig i detta fall ändå, det relevanta är att boken är så stark så att jag känner smärtan, kärleken, kraften och den polariseringen när litteraturen transformeras till att förbli lika levande som bokens författare Crister Enander försöker få mig som läsare att känna, uppleva och växa , mogna tillsammans med de lika fantastiska författare som lever upp och får kött, blod och hjärta att pumpa vid läsningen.

Det finns självbiografiska avsnitt i boken vars anda är upplyftande då jag som läsare kan förnimma liknande möten utan jämförelse – men det relevanta är att jag sällan har läst så starka persoliga betraktelser att man är där, sitter och medverkar som skugga när Crister Enanader ger en lysande porträtt av sin dotter – det är riktig kärlek till ett barn som blivit vuxen.

Egentligen finns det så många episoder, berättelser i Crister Enanders bok där det personliga ävenledes blir politisk. Naturligtvis inte på ett partipolitiskt ideologiskt slutande mörkerplan utan på än för mig djupare filosofiskt diskurs inom min själ.
Nåväl detta är en bok jag inte vill vara utan i mitt liv för jag vet ingen författare som kan beröra mig på det personliga djupa undanliggande emotionella sfären såsom Crister Enander gör i sin livsuppjagande mästerlika bok. Tack för att det finns sådana lysande stjärnor i samtidens revor.