Cecilia Persson – När det händer har det redan hänt (Venaröd Förlag 2018)

Poesi och politik har länge varit förenat med varandra genom historiens resa genom litteraturen men det kanske var på sextiotalet som dikt och politik verkligen förgrenades på ett mera ideologiskt sammansatt sätt.
Ja till och med det privata blev också politik enligt den tidens debattklimat. Den politiska dikten blev ganska så uppenbar i till exempel Göran Palms stora prosadiktverk ”Vintersagan Sverige” som skrevs i blankvers i fyra delar. Det var en mäktig manifestation över den konstnärliga politiska dikten. Andra bra poeter som tar in den politiska synsättet med klasskamp och ett sätt och formulera hur de skall relatera sig till just klassbegreppet. Johan Jönsson, Göran Greider och Lars Mikael Raattamaa tillhör de poeter som jag gärna läser och tar till mig deras synsätt på tillvaron.

Fastän det finns ännu skarpare poeter som tar ett steg längre och transformerar vardagen långt ifrån de stora teoriernas parnasser och låter oss ta del i vad vi kan säga vara arbetarklassens villkor och låter det privata jaget bli en katalysator till att beskåda omgivningen i en syresatt omvärldsanalys och får ett större spektrum av flertalet färger som målar upp en jordnära fast dock kristallklar perspektiv.
Sonja Åkesson som länge varit på undantag tycker jag kunde formulera det med gnistrande klarhet i sina dikter liksom brittiska Sylvia Plath kunde förmedla storhet och värdighet i sina mixar av det privata och allmängiltiga.

Men det finns ytterligare en poet som inte väjer för att skriva rakt in i hjärtat på mig som läsare och kan skriva dikter som känns som privata dagboksanteckningar fastän fungerar väl som en spegel av en poets själ som skriver med viss vrede i orden. Jag tror att det är därför diktsamlingen känns ännu mer angelägen att läsa.
Cecilia Persson tillhör samma generation som jag själv – Födda på sextiotalet. Det finns en helig låga av kontrollerad vredesmod som verkligen får dikterna att brinna med den glöd som gör att man inser att det är en verklig levande poet som nästan som de gamla profeterna – ger oss öppna sanningar om livet som kanske inte är så vackra att få vetskap om men som är nödvändig för att kunna klara av att gå vidare.
Det finns också en politisk dimension i Cecilia Persson dikter som ligger nära känslan av arbetarklassens tillkortakommanden i den moderna tiden då förändringar sker men inte alltid till dess bättre. Men de bittra erfarenheterna av kärleken, mannen och livet i sin helhet är något av det bästa jag läst på länge när det kommer till poesi. Tematiken är olika former av uppgörelser i diktens form som väcker upp starka poetiska känslor som ändå aldrig förlorar fokuset i känslostormar utan har en viss stramhet och kontrollerar den poetiska kärnan vilket förstärker kraften i poesin. Jag vill också påtala att en ironisk frätande giftighet med en viss svart humor som jag tycker är så stärkande att få läsa och uppleva.

Jag tycker väldigt mycket om Cecilia Perssons nya diktsamling. Den kräver ett öppet sinne men också att man förstår vreden hos en poet med både bistra såsom starka upplevelser som formar en fullt ut levande människa och dennes tankar, här i form av en av de bästa och finaste diktsamlingar jag läst i vår.

Masha Gessen – Framtiden är historia: Det totalitära Rysslands Återkomst (Brombergs 2017)


Moder Ryssland har aldrig haft någon demokrati utan för hade vi tsarväldet, nästan 80 med kommunistiska våldsamma diktaturen och nu föreligger det i postsovjetiska förfallet sedan flertalet en maffiastat elelr någon form av auktoritär nationalistisk Ryssland under Putins välde. Jodå både kommunister och högerextremister i Europa/USA delar samma förkärlek till Putins välde.
Masha Gessen tillhör det journalister såsom nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj och den mördade Anna Politkovskaja som hela tiden var en nagel i ögat på de ryska regimerna och betalde priset för deras mod.

Masha Gessen gjorde ett otäckt men ändå befriande porträtt av Putin i boken ”Mannen utan ansikte” som gick genom hans karriär ifrån KGB framtill Boris Jeltsin i postkommunistiska Ryssland plockade fram den då ökända Vladimir Putin som genom diverse politiska manövrar sakta men säker varierad sina politiska manövrar genom att vara både president och premiärminister för att alltmera säkerställa den politiska makten. tänk dig den kinesiska staten som behållit den politiska makten men släppt kapitalismens fritt för att ge medborgarna ekonomisk hög välfärdsstandard men låter knappast någon utmana den politiska makten utan behåller den.

Ryssland hamnade i den situationen att Sovjets priviligerade lyckades i slutet av Gorbatjovs era helt enkelt vid inledningen av Sovjets upphörande som politisk enhet börja plundra ut statens egendomar och de ökade under Boris Jeltsin då amerikanska och europeiska nyliberala rådgivare börja föreslå just hur allting skulle privatiseras och alla som kunde med möjligheter börja för vrakpriser berika sig på ryska befolkningens ekonomiska resurser reducerades. När ekonomin väl började stabiliseras så utökade Putin statens makt och politiska sinne för att ta över industrier och börja berika nya jasägare till makten.

Masha Gessen knyter i hop sin bok ”Mannen utan ansikte” med sin senaste översätta bok på svenska så att en fulltalig berättelse om utvecklingen av det moderna Ryssland fram till dagens homofobiska, främlingsfientliga klimat som är på väg. Man kan lugnt se paralleller mellan Ungerns utveckling och Putins där man bäddar in en auktoritär miljö, i Ryssland en maffiastad där osäkerheten och otryggheten är dominerande faktorn.

Men det finns något väsentligt som Masha Gessen påtalar så att man kan förstå hur maktens politiska system fungerar eftersom dess rötter finns redan inom det kommunistiska samhällets rotsystem där maktens totalitet förändrade människan i samhället. Lenin trodde enbart att en revolution kunde komma ifrån en grupp med yrkesrevolution framför näsan. En ny typ av människa helt renons på mänskliga känslor utan har bara en passion – själva sinnesbilden är just att stenhård offra allt för revolutionen. Men det måste vara en intellektuell elit som skall leda partiet, staten och massan. Kollektivet kan inte sköta sig själv utan det är partiet som skall införa proletariatets diktatur och leda massorna. men massorna måste hjärntvättas och tvingas tänka i kollektiva former som partiet utformar och leder.

Det intressanta är att kommunismen inte alls handlar om jämlikhet eftersom det fanns en hierarki där ledarna fick lyxbilar, sommarvillor och fick förmåner som de vanliga medborgarna inte såg röken. Man byggde upp flertalet grupper som fick diverse förmåner som skulle avskilja olika medborgargrupper för varandra. Talet om jämlikhet är lika grundfalsk inom kommunismen som de mesta Lenin skrev och skapade med sin version av kommunism. Med andra ord den centrala demokratin är i stort sett partiet påstår sig vara arbetarnas medvetande men det är partiet som styr samhällets form och grund i varje aspekt i livet och tillvaron.

Lenin påstod också att imperialismen är kapitalets högsta stadium men det är inte sant. Det är sant att västvärlden skapade imperialistiska imperier. Fastän det har ingenting med kapitalismen i sig själv. Till och med Marx var för att västvärlden skulle befria världen ifrån vidskepelse och gamla strukturer fastän kommunismen skulle sedan ersätta kapitalismen. Kommunismen erövrade halva Europa och skapade ett eget imperium med lydiga partier världen runt som var medlöpare åt Sovjetstaten. Ryssland var kärnlandet i detta rike. Kina erövrade Tibet till exempel på ett klassiskt imperialistiskt manér.

När Sovjet gick på tomgång började Gorbatjov lätta upp trycket internt med sin perestrojka och glasnost vilket till slut blev slutet på ett bedrövligt system som Sovjet var. Fastän strukturerna blev kvar i grunden trots att Ryssland i postsovjetiskt anda fortfarande bibehållit strukturerna som härskar även i Putins Ryssland. Putin har själv sagt att det var en geopolitisk historisk katastrof när Sovjetväldet föll. ja det säger allt.
Detta beskriver Masha Gessen i sin bok ”Framtiden är historia” så väl och Putins vandring mot ett nationalistisk patriotisk samhället i en radikalkonservativ anda som påminner om Trumps vandring tillsammans med högerextremistiska intellektuella.
Genom att plocka fram några människor som på olika sätt förhåller sig till det förflutna och framtiden så speglar Masha Gessen Rysslands samhälle genom också beskriva hur psykoanalysen och sociologins utveckling varit fram till idag och hur man skall ur dessa vetenskapliga discipliner kunna fånga in Rysslands natur.

Som avslutning måste jag säga att boken är bland det bästa jag läst om moder Ryssland och hur vi skall realpolitiskt förhålla sig till Putin och hans politik.

1968: När allt började av Ulf Bjereld & Marie Demker (Hjalmarson & Högberg)


1968 års rörelsen var brytpunkten på det som skedde under sextiotalet. Man ville bryta ned gamla auktoriteter inom skola, föräldrar, militär, skola/universitetsväsendet, polis, myndigheter, kultur, religion och de flesta områden. Nu skulle individen befrias totalt från auktoriteter, hierarkier och det konservativa skulle ersättas av ett progressivt samhälle både hemma i i Sverige, Europa och övriga världen. Allt sammanföll till en enda politiskt kulturell rörelse som skulle äntligen ersätta gammal kunskap, politiska ideal med de nya politiska rörelsernas egna ideal.

Ja man kastade ut kunskapen, sanningen objektiviteten ersatte det med subjektiv kunskapsbaserade omdömen där ingen kunskap, sanning eller erfarenhet är bättre eller sannare än något annat. En nivellering av kunskap blev idealet. Man kastade bort allt som höll ihop samhället med traditioner, kultur och filosofiska demokratiska tankar utan att ersätta det med något annat istället. En relativisering av allting blev istället resultatet. Normupplösning på ett sätt men visst ville delar av vänstern ersätta en gammal auktoritet som kallades för imperialism, kapitalism och välfärdsstat med en politisk auktoritär kommunistisk världsordning. Här skulle man ersätta borgerliga demokratiska staten med en proletär diktatur styrt av centralstyrt regering med monopol av makten – en cementering av den totala statens maktinnehav. ja det blev den vänsterns ideal som misstrodde även socialdemokratiska välfärdsstaten.

1968 som skulle väcka upp människan med nya insikter där friheten och individen skulle bli fri. Här krockade nu vänsterns politiska kulturella känsla mot den socialdemokratiska statens progressiva lagstiftning som skulle förse oss med en rad med lagar. Men den ekonomiska makten låg fortfarande i kapitalets händer vilket vänstern ville bryta. Deras tilltro på en socialism där stat tog över samhällets samtliga funktioner krockade mest med allmänhetens egna tankar, normer och upplevelser som inte alltid var progressiva på så sätt utan nöjde sig med det som utformades i samhället.

Det var därför som vänstern då aldrig vann något politiskt gehör då deras ideal aldrig delades av övriga samhällets ideal. Även om nya kulturella vindar öppnade upp till vissa insikter inom kulturella områden så försökte den nya vänstern som mest hamnade i strid med varandra i kommunistiska sekter vinna det kulturella och ideologiska genom att ta sig in i myndigheter, tv-radio och tidningar och försöka vinna inflytande på så sätt. Detta var märkbart på sjuttiotalet men bröts nog vid 80-talet då andra tider vann gehör inom allmänheten i en öppen ideologisk kamp om själarna.

Detta arv från 1968-vänstern kan man säga fortsätter med nya arvtagare idag. Nu handlar det om en ny politisk elit som oftast tillhör medelklassen som har tagit nya former av radikal feminism, hbt-frågor, genuspedagogik, queerteori, postkolonial studier, vithetsstudier, rasifiering,identitetspolitik, islamofobi, hbt-frågor och antirasism och tagit in den under samma paraply och utesluter andra åsikter i dessa frågeställningar. Denna nya kulturella elit i storstäderna har nog insett att de har förlorat arbetarklassen som röstar på andra partier än just vänstern. Dessa försöker påverka samhället genom universitet, skolväsen, myndigheter och politiska partier såsom FI, Miljöpartiet och vänsterpartiet har tagit deras politiska insikter och gjort till delvis till sina egna politiska ideologiska ställningstagande.

vänstern har förlorat bland arbetarklassen men försöker vinna gehör i förorterna genom att lägga sig nära en rad olika organisationer med tvivelaktiga agendor som säger sig företräda muslimer eller andra medborgare med utländsk bakgrund. Men då finns det frågor som vänsterpartiet eller miljöpartiet riktigt vill ta tag i vad som sker i förorterna genom att hellre utesluta och reducera människor som varnar för vissa händelseförlopp.
Detta är ingenting som författarna i boken skriver om utan det är mina egna slutsatser i fortsättningen på vad som skett idag som ett arv av 1968-vänstern.
Boken utreder utifrån statsvetenskapliga och sociologiska perspektiv område för område vad som skedde på 60-talet med kulmen av 1968 då en explosion av händelser förändrade kulturen och politikens förutsättningar på ett längre perspektiv som gäller fortfarande. Vår politiska höger och vänsterdimension är ett exempel som fortfarande gäller trots vissa nya premisser som utmanar den dimensionen.
Boken är fått delvis kritik för sitt upplägg. När jag läste kritikernas invändningar 2005 så kan jag inte riktigt förstå den kritiken utan boken i denna pocketupplaga har svarat på kritiken och tagit med dagens populistiska partier i en vidare analys av dagens läge i kontrast emot 1968 års politiska upplägg.
Boken är i sin nya upplaga lika bra som det var när den kom ut 1995 även jag förskjutit min politiska medvetenhet från vänstern till borgerliga sidan – ser jag boken kanske med lite nya ögon fastän i stort sett är boken minst lika bra som när jag läste och skrev om den i den gamla upplagan av webbtidningen Blaskan.
Min gamla bokrecension från november 2011

Justin Timberlake – Man of the Woods ¤¤¤¤¤


Det är en stor glädje när en kritisk människa som jag själv kan finna att även de största artister som oftast rör sig i de gränstrakter där oftast barn eller tonåringar till fans har sina favoritartister kan göra avgörande album. Artister som jag oftast rynkande på näsan viftade bort som ointressanta i de flesta avseenden. Naturligtvis inte alltid gjorde jag sådana fadäser. Min respekt och kärlek till artister som George Michael fanns där naturligtvis alltid och hans mainstreamalbum var oftast mästerverk.
Men här tänker jag mera på mainstreamartister som plötsligt slår till ordentligt.
Kylie Minogue kunde jag känna ambivalens inför under sin tid med framgångsrika Stock Aitken Waterman på låtskrivarfronten. Det var när hon själv som oberoende artist började släppa skivor med snygg dansant discopop som jag började fall inför hennes artisteri. De tre skivorna ” Light Years, Fever och Body Language” uppvisade hur attans bra Kylie Minogue utvecklades till att bli.

Britney Spears släppte två starka album som jag föll direkt för där hennes tidigare mera lama popförsök utvecklades till en mera mogen och mörkare dansant pop med inslag från den nya tidens influenser då föll musiken på sin rätta plats. ”Blackout och Circus” blev två smärre mästerverk.
En annan artist är forne Take That-medlemmen Robbie Williams som plötsligt slog till ordentligt med ett superstarkt album i början av detta decennium som hette ”Sing When You’re Winning” som jag verkligen älskade. Ett par år senare såg jag honom på en bländande konsert här i Stockholm. Efter det kom det flertalet bra album ett bra tag men idag har jag ej någon koll på hans produktion.
Nu är det dags igen för nästa totala överraskning för min del när det gäller Justin Timberlake som nu har en större karriär än vad han hade i’NSYNC trots allt. Hans skiva ”FutureSex/LoveSounds” med ett uppdaterad sound från bland annat Timbaland 2006 blev nog inledningen till en ännu större karriär. Inom film har han gjort bra ifrån sig som skådespelare i framförallt ”Social Network” där han spelade Napsters grundare Sean Parker som blev vän och kompanjon med Facebook-grundaren Mark Zuckerberg.

Justin Timberlake har nu släppt sin absoluta bästa album som ligger i mästarklass. Här finns den mest delikata popen som förfinas av utsökta låtar och dessutom en härlig känsla att fylla musiken med intressanta och delikata sånger. Justin Timberlake lyckats förena god förmåga att skriva låtar med en skönt härligt gungande takter.
Dessutom att samarbeta med den nya skolade countrysångaren Chris Stapleton och souldrottningen Alicia Keys tyder på bra intuition att skapa bra musikaliska relationer som leder till mästerliga l¨åtar på ett stort album. Jag blir nästan så där löjligt glad åt en skiva som bryter ned mina fördomar mot mainstreampopens jakt på försäljningsframgångar. Men nu förstår jag att det här är verkligen god pop som är minst lika bra som Wham, George Michael, Duran Duran, Madonna eller för att kanske ta mera nutida referenser såsom Robyn eller Rihanna någonsin var eller är.
Nu mixas snygga arrangemang med nya ljudbilder som gör att varje påföljande sång blir ett bevis på att när kreativ förmåga att göra fantasifull musik kombineras med en övertalangfull artist då blir det mera av fröjden att beskåda glimtar av himmelriket.
En skyddsängel sitter nog på Justin Timberlakes axel just nu.
Tänk bara vilka producenter som är med på skivan. Timbaland (Missy Elliot) The Neptunes där Pharrell Williams ingår precis som han är medlem i NERD. Även hade han hit med låten ”Happy” och Rob Knox som var inblandad i tidigare låtar med Justin Timberlake. Se låten ”Love Sex Magic” där Ciara sjunger tillsammans med Justin Timberlake.
Det finns även andra producenter på albumet. Nåväl vinterns bästa album har officiellt landad hos mig.

Mikael Persbrandt – Så som jag minns det medhjälp av Carl Johan Vallgren (Albert Bonniers 2017

Det är sällsynt att läsa en självbiografisk bok som verkligen rasar av en inre ilska och en ilska som verkligen vill göra upp med sina synder och tillkortakommanden utan skyddsnät. Ja Mikael Persbrandts bok är en verklig uppgörelse med sitt ego och persona i Jungs mening.

Detta är en bok som verkligen inte skrapar på ytan varse det gäller Mikael Persbrandts filmkarriär, teatervärld eller hans personliga liv och familjebild som inrymmer under hans livsresa mot Dantes inferno för att tillsammans med sin riktiga Beatrice (Sanna Lundell) till sist resa sig emot ljusets strålar.
Den här boken har verkligen gripit tag i mig precis som två andra självbiografiska böcker om skådespelare tillhörande min egen generation: Robert Gustafssons ” Från vaggan till deadline” och senare Thorsten Flincks bok om sitt liv vilket jag tidigare här på Blaskans blogg har recenserat.

Mikael Persbrandt är som människa nästan dragen till undergångens estetik med sina roller som stundtals kan vara repriser på hans eget liv där konst och liv stundtals tangerar varandra men ändå lyckats han hålla Bergmans demoner i strama tyglar medan han arbetar medan privata livet faller ihop i en allt snabbare takt. Men under alla Beck-filmatiseringar gör att han också relevanta starka filmprestationer som kommer gå till den svenska filmhistorien liksom hans plats i teaterhistorien är utan tvekan säkrat. Hans långvariga samarbeten med Torsten Flinck som också var en människa på väg in i kraschen. Ja det finns många bitar i Mikael Persbrandts liv som både har långa ljusa stunder men tack vare den bipolära tillvaron kunde ställa till trassel under många långa år.

Här beskriver Mikael Persbrandt ur djupet av sitt hjärta hur livet kunde gestalta sig och hur kampen mot droger, sprit och kvinnor hela tiden fanns där med sina svarta klor vilket rev sönder hans sargade själ och det hela sker inför den vidriga skvaller och kvällstidningens asgamar allt större jagande inflytande. Stundtals var han en jagad och hetsat man av journalisternas egen lynchmobb. Men det finns inget urskuldande som ligger som ett raster över boken utan en öppenhjärtig förhållningssätt till det som sker i tillvaron.

Men boken har en annan sida som är ännu viktigare den som behandlar vitala svenska teaterhistorien Mikael Persbrandt har varit med att omforma från hans tidiga teaterförsök med Rickard Günther via Dramaten med Ingmar Bergman till Torsten Flincks regissörsarbete.
Ja det finns många vitala och viktiga ögonblick som Mikael Persbrandt beskriver i sin bok som får oss att ta del av svenska teaterscenens moderna historia där han också berättar om hur han kämpade för att orka ånga på med så många projekt som möjligt. Hans längtan efter en egen hel familj som skulle vara en motvikt mot hans egen uppväxt i Jakobsberg med skilsmässa och en sval fader-son-relation. Det handlar om att finna sin egen plats i tillvaron och låta sin egen färdriktning forma en plats som kan skapa trygghet. Den kampen är tycker jag en röd tråd genom boken. Den platsen finner han till slut efter en lång kamp mot sitt destruktiva leverne.
En annan sida jag inte hade någon kännedom om var Mikael Persbrandts stora motorintresse och att han ägnade sig åt motortävlingar. Ja boken är frisk som källvatten och en stark uppgörelse med sitt gamla liv och förmåga att kunna äntligen ta kontroll över sitt liv trots slaskpressens försök att förstöra hans tillvaro. En stark och modig bok tycker jag som berört mig mycket.

Bruce Dickinson: En självbiografi ”Kan innehålla spår av heavy metal”


Det är trevligt med en självbiografi från hårdrocksvärlden som är i stort sett klinisk rent från skandaler,groupies, sönderslagna interiörer från hotell och allt annat som brukar smycka böcker om hårdrocksvärldens band och stjärnor. Ja det brukar bli så trist med sådana skildringar så jag gäspar direkt. Tyvärr hade de olika självbiografierna från Kiss-medlemmar den trista detaljen med i sina respektive böcker. Som sagt var tycker jag att det är tråkigt med sådana böcker och värsta exemplet är nog forne Okej-redaktören Anders Tegners egen bok ”Access all areas” där skryter han om att han minsann fick del i rockbandens kvinnor. Ja så reduceras bokens värde direkt. Jag vill läsa seriösa böcker såsom Bruce Springsteen eller Bob Dylans memoarer, ja plus första delen av Neil Youngs bok också får nog räknas dit. Böcker som ger mersmak och kunskap om artisten ifråga.

Fastän nu finner jag också hur intelligent och framförallt roligt Bruce Dickinson formulerar sitt liv i boken utan att fastna i ointressanta detaljer, ja detaljer kring hans intresse av fäktning och framförallt flygplan som han genom sin flygutbildning fixar sig. Det finns en kronologisk bottenhistoria i boken men den följer hans uppväxt, skolgång och till slut hur musiken tar plats alltmera och upplsuckar den snart sextioåriga Bruce Dickinson. Javisst en koventionell berättelse som har hur han från gruppen Samson till slut värvas till Iron Maiden. Men det väldigt lite av Iron Maiden på sätt att Bruce Dickinson skriver skarpt och trevligt om sina andra sidor istället för att enbart hänge sig åt livet som frontman åt Iron Maiden. Det är en högst läsvärd bok, ja en av de bästa böcker från en hårdrockande sångare jag läst på väldigt länge.
Ja det finns små doser och spår av hårdrock men boken är innehållsrik och visar upp en beläst intellektuell människa – en humanist förklädd i hårdrocksångarollen som söker sin roll i livet.. En bra bok helt enkelt.

Stefan Hammarén – Loserförfattarfabriken (H:ström) 2017


Finland fyllde hundra år 2017 och det är därifrån den modernistiska litteraturen och bästa avantgardelitteraturen i min tillvaro alltid kommit ifrån. Ja det var i de mörka skogarna i Raivola vid Karelska näset som Edith Södergran skulle via sina fyra diktsamlingar ge oss den moderna världens litteratur. Franska symbolismen, tyska futurismen och tyska expressionismen blev de rörelser som Edith tillsammans med Hagar Olsson skulle sprida till övriga Sverige och norden.
Oja det var den poetiska revolutionen som Majakovskij drömmde om som ävenledes Gunnar Björling och Elmer Diktonius och bröderna Parland gav oss att ta till oss så frikostigt att bli en del av och skapa som en grogrund för en ny form av säregen poesi eller prosa.
Jag älskar den finlandsvenska litteraturen och framförallt att förkovra mig i den. Den bästa bok om poesi är finlandssvenska filosofen Hans Ruins ”Poesins mystik” som är en vacker genomgång av poesins teoretiska skönhet.

Ja den finlandsvenska liksom finska litteraturen formar fortfarande mycket av den litteratur jag läser. Från Pentti Saarikoski till Sofi Oksanen. Men så finns det ytterliggare en stor favoritförfattare som bor i skogen och lever sitt liv nära naturen. Stefan Hammarén som är en vår europeiska litteraturs allra främsta författare i min bok.
Den nya romanen ”Loserförfattarfabriken” är den fullständiga moderna satiren i prosaform som skär rakt igenom språket och litteraturens förmåga att absobera vår nära samtid. Hans nya bok är storsatsning och har du läst hans tidigare verk så känner du igen dig språkhanteringen och i de unika flödet av det melodiska klangen i den berättelse Stefan Hammarén format till min eller din stora glädje.

Romanen är en halsbrytande berättelse som går bakom chimärer, avslöjar Mayas dimridåer och nedtecknar samtiden i en rasande prosa som bränner bort den onödiga fettlager och vill krossa likt Ekelöf ”Bokstävlarna” i nutidens tapeter. En egen litterär vision som målar författaren värld med breda språkliga kluriga färgskalor.

Att läsa Stefan Hammaréns nya bok är att upptäcka ett inre landskap som författaren genom språket, orden och begreppen formulerar till en alldeles egen berättelse som jag följer skata men säkter som en ringlande flod. En självbiografisk uppgörelse med den samtida finska elelr finlandssvenska kulturmiljön som Stefan Hammrén aldrig tillhört, det vill säga den litterära parnassen utan Stefan hammrén visar i sin bok att han tillhör enbart sig själv men däremot väl förankrat i en starkt litterär finlandsvensk och modernistisk tradition som ej liknar något annat i vår litterära samtid.

Det är en härlig bok som berättar om att vara just författare i en tid som ignorerar sann genialisk litteratur och hur kmapen kan bli tröttsam för att få en värld att övertygas. Det är en därför en viktig bok i Stefan Hammréns lysande författarskap där han försöker klargöra och frambringa sina litterära tankar om kulturens värld med en dos av bitter svart humor som serveras giftig och rå.
med andra ord får jag en ärlig och sann prosabok med klara poetiska drömmar som glider in språket och de rasande meningar som Stefan Hammarén har sammanfogad i en av hans bästa böcker om ni frågar mig.

Daphne Du Maurier – Fåglarna och andra noveller: Modernista ger ut boken. Förord: Johan Theorin


Jag läste för länge sedan som tonåring romanen ”Rebecca” som är en roman i klassisk Anne Bronté-stil som romanen ”Jane Eyre” som jag läste vid ungefär samma tid när jag var fjorton år. Bägge med sina smått skräckromantiska gotiska känsla älskade jag vid denna tid. Det var då jag läste Daphne Du Maurier för första 1979. På svensk television hade jag sett Alfred Hitchcocks filmatisering av skräck och ekologiska thriller ”Fåglarna” och när det stod att det baserades på en novelll av samma författare bakom Rebecca, blev jag naturligtvis glad. Nu ville jag läsa den också och fann den på engelska och dessutom fick jag med några andra böcker av Daphne Du Maurier. Det var under några månder 1979 jag läste några av författaren romaner. Sedan dess har jag ej läst någonting av henne. Fastän nu 38 år senare läser jag en novellsamling från Modernista vilket innehåller som sagt var ”Fåglarna” i svensk översättning. Nu känner jag att det var saker som jag nog missade då när jag återkommer tilltexterna så blir de som nya igen.

Alla detaljerna blir klarare och nu kan jag jämföra med filmen igen som vi här hemma såg för ett par månader sedan. Det finns skillnader men skärpan är lika stark och idén är lika hemsk nu som då, men det finns andra och ännu bättre noveller som slutar med geniala avslutningar. Vilket både överraskar mig som läsare och ger ännu en dimension kring de thrillerartade men har den där mysrysartonläget i stil med Roald Dahls slut i sina noveller.
Här bygger Daphne Du Maurier upp stämningar som leder oss mot outsvikliga sluttampem då novellens cresendo som liiksom avslutar berättelsen i en för mig högst njutbar underhållande stil där man inte riktigt säkert kan vara om det verkligen är slut på berättelsen. Boken kom ut för ett par år sedan men det är först nu jag läser denna utgåva med förord av författaren Johan Theorin. En högst underhållande samling med noveller.

Blake Crouch – Dark Matter (Jan Malmsjö Massolit)


En av de starkaste och kanske mest intressanta science fiction-trhillers med en stark känsla av filmiska kvaliteter är just vad Blake Crouch lyckats förmedla med sin första översatta bok på svenska med naturvetenskapen i förarsättet.
Här harvi den teori om multiuniversum som ligger till grund för romanens upptakt. Tänk dig att du är en tidigare vetenskapsman som kunde komma längre i karriären med att vidareutveckla en hypotes inom kavntfysiken men valde kärleken till en konstnär och fick en son. Familjelivet tog över och du blir lärare på ett college. Du är nöjd med livet. men så händer det att någon från ett annat universum liknande ditt med samma namnfastän med annat liv helt uppbyggt på sin kärlek i vetenskapens tjänst men som nu ångrar sitt val i livet.
Tänk dig flera tänkbara personer med samma identitet väljer olika val men alla kanske kommer till samma slutpunkt, de vill skapa ett familjeliv som det du har.

Det är själva elementära grunden i romanen. Huvudkaraktären i romanen är Jason Dessen som valde att aldrig slutföra sitt experiment med en kub som kan ta dig till flera tänkbara livsval. En form av maskin som kan ta dig till tänkbara multiuniversum med otaliga möjligheter till val. Dessutom en drog som underlättar själva processen med att vilja undersöka de tänkbara närtida livsval. Det är den ultimata romanen om du har chansen att gör aom dina livsval – tar du den chansen då och vad händer egentligen med din personlighet med dess intellektuella och emotionella psykologiska stablitet inom dig.

Här får vi se kraften i science fiction när den är som bäst. Vad händer om det teoretiska och hypotetiska blir en möjligt skeende och verkligen inträffar. Här lämnar Jason Dessen sin idé ofärdig och går vidare till sitt nya liv. Men vad sker om någon annan Jason dessen fullbordar idén men blir ändå missnöjd med sitt liv. Ja vad händer då?

Romanen är en blixtrande snabb och håller spänningen intakt från förstasida till den sista sidan. Det här vore den bok Dean Koontz kanske skulle kunnat skrivit men som den bländande Blake Crouch istället författat. Hans manuskriupt till tv-serier har också blivit framgångsrika.
Dark Matter är just nu den bästa technotrliller och science fiction-roman jag läst i år.

Niklas Ekdal – Hur jag dog (Brombergs pocketbokugåva 2017)


Det har nästan varit tabu att skriva eller tala öppet om självmord eftersom självmördare alltid har inom den svenska kristna kulturen setts som något bortom den kristna tanken. Fast även har det varit svårt att på ett rationellt sätt i Sverige diskuterat ämnet därför det är så drabbande för de anhöriga och det blir en stigmatisering på något sätt även om olika försök att via konst eller litteratur har man tagit upp ämnet i sig själv. Då menar jag inte till exempel Anna Odells klumpiga försök att diskutera sjukhusvården och särskilt inriktningen på psykvården där man skall ta hand om just självmordsbenägna patienter där hon med sina stupida iscensättningar av ett så kallad konstvérk mest är förolämpande för de som behöver riktig hjälp och för de som arbetar inom denna otacksamma utsatta del av sjukvården

Nej den bästa skildring jag läst om just självmordets konsekvenser men och också den mest pragmatiska boken som diskuterar och analysera ämnet ifråga fastän dock ändå finaste skildringen av att överleva självmordet och därifrån ta sig tillbaka i livet är Niklas Ekdals bok.

Här har vi till synes en mäktig opionsbildare i Sveriges största liberala tidning Dagens Nyheter som han ledde under många långa år för att senare lämna platsen för att bli fri skriftställare och så plötsligt en olycka under en fotbollsmatch med konsekvenser vilket leder till smärta och obeskrivlig svart känsla som leder till Niklas Ekdals självmordsförsök. Vilket blir den fond boken bygger upp i en självbiografisk bok som också tar upp forskning, samhällets historiska och nuvarande synsätt och svenska myndigheter/sjukvårdens sätt att hantera en delikat livsavgörande händelse vars omfattning kan påverka hela familjers möjligheter att ta sig igenom dylika händelser.

Det som Niklas Ekdal påvisar med sin bok är att självmord har inga tydliga klassmarkörer i Sverige utan kan drabba vem som helst i vilken samhällsklass som helst. Men det är vad Niklas Ekdal skriver om utan hur överlevnaden gör oss alla klasslösa eftersom man delar en gemensam urerfarenhet som alla individer hanterar på olika sätt beroende på individens möjligheter och psykologiska tillstånd.

Niklas Ekdal förtydligar verkligen och berättar om hur det känns emotionellt att ta sig tillbaka till livet långsamt. Han är oerhört pragmatisk när utdrag ur journaler presteras torrt och nyktert och hur patienten transformeras i sjukvårdens ögon till ett mänsklig tobjekt som skall övervakas och räddas tillbaka till levande livet. Det är här styrkan ligger i boken, inom själva beskrivningen sjukvårdens behanlingar och Niklas Ekdals nyktra förmedling blir en adekvat relevant skildring om hur patient och familj hanterar händelseförloppet emotionellt samtidigt boken innehåller Niklas Ekdals inblickar i sitt livs val av yrken och hur han som liberal före detta militärofficer börjar sin vandring inom journalistikens villkor. Men det är också en berättelse där vanliga livet pågår vid sidan av maktens korridorer som Niklas Ekdal bevakar världen över.

Boken tar upp så många viktiga upplysningar och lägger in relevant fakta i den löpande texten som förstärker bokens skildring av människans liv som förändrades tillsammans med familjen. En viktig bok som jag uppmanar alla att läsa för den är alltför angelägen för att att ni alla där i Moder Sveadala inte skall läsa den för att förstå lite omkring livets bräcklighet.