Jayne Anne Phillips nya roman avnjutes av Micheles Kindh

9789137142197_200_historien-om-quiet-dell
Jayne Anne Phillips – Historien om Quiet Dell
Forum 2015 Mats Hörmark

Boken bygger på ett känt amerikansk rättsfall från 1931 där en man som sol och vårade medelålders kvinnor och mrödade dem efter fått tillgång till deras sparpengar. Nu råkar änkan Asta Eicher och hennes tre barn ut för möradren och det är en roman som bygger upp spänningen genom både allvarliga dramatiska sakliga scener men också innehåller den lite melodramatiska medmänskliga psykologiska effekter som skapar närhet till romanen.

Först får vi följa änkan och hennes barns vänskap med en man som hyr in sig i ett rum vid namn Charles O’ Boyle som i hemlighet är homosexuell men blir en nära vfän som till sin sorg ser sin vän med familj snubbla på en man genom kontaktförmedling.

Romanen är konstruerad så att vi får först följa familjen fram till deras död vid ett garage i samhället Quiet Dell. Andra delen som handlar om avslöjandet, rättegången och hur den bevakas av den framgånsgrika journalisten Emily Thornhill. Henns vän den lika homosexuella Eric Lindstrom bevakar rättegången. Ju mera Emily gräver i berättelsen så påverkas hon av händelserna. Hon inleder en kärlekshistoria med en av de som kände den mördade änkan – bankdirektören William Malone. Deras kärlekshistoria skuggar hela tiden själva ramberättelsen och det verkar som om förfatatren lägger in den för att skapa något mera än själva mordets händelse.
Lite malplacerad tycker jag på ett sätt för den berättelsen är bra nedtecknad och förs fram med stark pondus fastän ändå lite sökt. Men jag får gilla det litterära uppläget och läsa vidare med en blick som som sugs in i berättelsen och jag måste tillstå att det är en mästerlig dokumentär roman med riktiga bilder.

Författaren använder sig av de riktiga namnen, dokumenten, tidningsutklippen och sakta bygger förfatatren upp stämningar och låter en kraftfull realism råda mellan bokens pärmar.
Quiet Dellmödaren
Boken är en av de bästa inom genren som jag läst just nu och den är en långsam dramatiserad roman om en tid som varit. 30-talet efter depressionen 1929 sitter kvar männiksornas sinnen i midwest där romanen och mordet utspelar sig.
Bokrecension
Här är en bild på änkan Asta Eicher och hennes barn medan de fortfarande levde.
13phillipsA
Romanen är som jag vill påstå en bra rak linjenär ramberättelse med små utvikningar i journalisten Emily som tar hand om den mördade familjens hund plus en pojke som blivit föräldralös. Här har vi lite av Charles Dickens melodramatiska ande som vilar över en roman med socialt empatiskt budskap. Nåväl romanen är den skarpaste jag läst i maj.
STL20JAYNE_654628k

Micheles Kindh läser Crister Enander

Crister Enander – I Motstånd växer tanken
Från Klara Johansson till Simone de Beauvoir
Heidruns 2015
4301

Crister Enander har skrivit en utsökt bok som närmar sig essän där Crister Enander likt den store Michel de Montaigne, skriver oerhört skarpt politiskt och starkt personligt om de författare som i detta fall är kvinnliga författare, som har varit skarpsinninga i sin obevekliga kritik av samhället och civlisationen.
Jag upptäcker till min glädje att Crister Enander också haft den upplevelse av att kvinnor på olika sätt har lärt honom som människa mest om livet och dess olika sidor. Det är precis som rister Enander skriver i boken att kvinnorna som format mycket av det man influenserads av men också fått även mig att förstå kvinnornas villkor, erfarenheter och framförallt att det finns andra synvinklar bortom männens prestige, fejkade tilltro på sin egen storhet och tro sig ha rätten att styra världen efter sina egna principer i egenskap som man med makt.

Crister Enander skriver också i sin bok bland det bästa jag läst om kärleken och den starka fria gemenskap med en kvinna som bygger på äkta djupsinnig respekt för varandra som jämlika människor som valt att leva med varandra och ger och får kärlek för att man vill deltaga i varandras liv.

Det hela hänger ihop med Crister Enanders starka tilltro på sanning, ärlighet och intellektuell redbarhet.

Det är underbart att upptäcka att vi har nästan haft samma intellektuella nyfikenhet på författare som ger oss livet och kunskapen om hur litteratur kan ge dupare insikter.

Naturligtvis har vi skilda erfarenheter av dessa författare men det glädjer mig ändå att Crister Enander skriver på det sätt som berör mig och får min läsning att vilja utöka kunskaperna kring de författare som Crister Enander passionerad och med livet som insats verkligen, verkligen på djupet med hela hjärtat skriver så att den når mig på fullaste allvar.

Plötsligt vill jag återigen uppleva KLara Johansson, Simone de Beauvoir, Joyce Carol Oates, Sonja Åkesson, Marie Hermansson Bodil Malmsten, Virginia Wolf, Sun Axelsson och Alma Söderhjelm. I mina egna urval av författare så skulle jag utan tvekan fördjupa mig vidare i Karin Boye, Hagar Olsson, Marie Wine, Edith Södergran, Stina Aronsson och Mare Kandre.

Nåväl en uppräckning är nog överflödig i detta fall ändå, det relevanta är att boken är så stark så att jag känner smärtan, kärleken, kraften och den polariseringen när litteraturen transformeras till att förbli lika levande som bokens författare Crister Enander försöker få mig som läsare att känna, uppleva och växa , mogna tillsammans med de lika fantastiska författare som lever upp och får kött, blod och hjärta att pumpa vid läsningen.

Det finns självbiografiska avsnitt i boken vars anda är upplyftande då jag som läsare kan förnimma liknande möten utan jämförelse – men det relevanta är att jag sällan har läst så starka persoliga betraktelser att man är där, sitter och medverkar som skugga när Crister Enanader ger en lysande porträtt av sin dotter – det är riktig kärlek till ett barn som blivit vuxen.

Egentligen finns det så många episoder, berättelser i Crister Enanders bok där det personliga ävenledes blir politisk. Naturligtvis inte på ett partipolitiskt ideologiskt slutande mörkerplan utan på än för mig djupare filosofiskt diskurs inom min själ.
Nåväl detta är en bok jag inte vill vara utan i mitt liv för jag vet ingen författare som kan beröra mig på det personliga djupa undanliggande emotionella sfären såsom Crister Enander gör i sin livsuppjagande mästerlika bok. Tack för att det finns sådana lysande stjärnor i samtidens revor.

Micheles Kindh om Stefan Whildes nya diktsamling

Stefan Whilde – Min skrivmaskin och jag: Dikter 1975-2015
Notis Förlag 2015
9789187679339_200_min-skrivmaskin-och-jag_haftad

Jag funderar på om inte Stefan Whildes diktsamling är unik i det avseende att den plockar med barndomens dikter så att vi kan följa en författares utveckling långt innan barnet är medveten om att man kanske vill bli författare. Men man kan säkert också säga att det är en medveten diktare som redan som barn vill bli författare och skriva en hel egen värld.
Hur som haver är det i mitt tycke unikt att man får läsa dikter från Stefan Whildes liv från unga dagar fram till den mogne diktaren Stefan Whilde. Det är fyrtio års mognadsprocess där livserfarenheterna avgör och formar Stefan Whildes diktarjag i en skimrande process där varje stavelse han skriver andas och lever och far som blod längs venernas omlopp. Här kan man bokstavligen tala om att ha dikten i sig och dikten stöper diktarens själ till att se, ana konturerna av en vackrare värld.

Framförallt älskar jag att läsa Stefan Whildes egen självbiografiska text som förklarar så mycket om den värld han lever i och dikternas kraft förstärks av författaren egen berättelse genomsyrar boken i förordet. När man då läser dikterna förstår jag lite mera av författarens egen livsbana.

Jag läser förnöjsamt dikterna, det är en klar precis upplevelse som transformerar dikterna till mogna pulserande livslevande begrepp, ord som ger livet mening, fyller upp min själ med livets visdom. Jag får äran att följa den unga poeten som barn och ser hur texterna sakta tar form, mognar, jäser och till slut får kraften från livets egen rytmiska epicentrum att ställas framför mig. En poet låter sin röst sväva, kravla och kämpa sig fram i livets storm.

Boken är magisk läsning, stark, stolt och medveten stor konst som förhöjer min dag med väsentliga steg. Det är trevligt och framförallt roligt att läsa diktaren Stefan Whilde eftersom hans dikter glöder och blöder likt hans texter brukar göra oavsett ämne och motiv.
Med andra ord är detta är högst nödvändig samling.

Micheles Kindh om en litterär klassiker

hans-fallada-006
Hans Fallada – Hur ska det gå för Pinnebergs?
Lind & CO
Översättning Almeeé Delblanc Efterord Ragnar Strömberg
Denna roman är en lysande och ja på samma gång hyperkänslig realistisk beskrivning av vad som hände i Tyskland mellan de två världskrigen då Tyskland fick sina industriella kapacitet reducerad och inflationen och ekonomiska krisen slog sönder den tyska demokratin vars kärna placerad i Goethes land i Weimar. Fattigdomens sociala gissel och rädslan fångar Hans Fallada in perfekt i den här romanen.

Hans Fallada mest kända romaner är just ”Ensam i Berlin” och ”Varg bland vargar” vilket tillsammans med den roman jag läser, utgör det centrala i hans romanvärld. Den här perfekta skildringen av Tysklands kriser och politiska förändringar utifrån vanliga ordinära människors livs skildringar. Hans Fallada vägrade lämna Tyskland under nazismens tidsepok därför att han ansåg att tyska språket och landet utgör hans kulturella och litterära ådra, utan den sinar hans litterära kraftcentrum. Detta renderade att både Thomas Mann och marxismens främsta litteraturideolog George Lukac´fördömde orättfärdigt Hans Fallada som feg och nästan pronazistisk författare.
9789174613421_200_hur-ska-det-ga-for-pinnebergs_pocket
Numera har Hans Fallada fått sin heder och betydelse satt i rätta kontexten som en motståndsman i hjärtat och som genom sina romaner fångade upp eran och vinden som blåste mordiskt genom Tysklands kulturella istid.
Jag kommer att återkomma till hans roman ”Ensam i Berlin” vid ett annat tillfälle. Men romanen om om den unge Pinneberg och hans tillkommande hustru Lämmchen är gripande i just deras medmänsklighet och kamp för att deras kommande barn skall få det drägligt. Kampen om arbete, söka ett anständigt boende och rädslan att hamna i arbetslöshet och förlora sin status som människa och moraliska heder i behåll. Det handlar alltid om att få leva anständigt i en ond tid av brutalitet.

Deras barn skall få det kärleksfullt och bättre, just denna kamp råder. Men Pinneberg förlorar sina jobb som bokhållare och de flyttar till Berlin där Pinneberg måste slåss för att få uppvisa sin vilja att arbeta men med hedern i behåll. Han sliter som försäljare och försöker via sin kostym visa att sin sociala markör i behåll för att visa att han inte tillhör de arbetslösa, ”de andra”. Fastän omständigheterna leder till slut att Pinneberg hamnar hos de andra men kämpar tappert för att anständigheten skall råda inför honom själv.
Romanen registrerar via Pinneberg och hans hustru Lämmchen vad som sker i tyska samhället runt omkring dem. Förfallet hos Tyskland och tyska själen. En storslagen och framförallt en ärlig skildring av kulturella skymningszonen.

Micheles Kindh om Torbjörn Elenskys bok om Italo Calvino

Italo-CalvinoLitterära profiler
Torbjörn Elensky- Italo Calvino: Skönhetslitteraturen som livsform
h:ströms

När jag läste boken för andra gången så kliade det i mina läsfingrar som då började vibrera. Jag blev till slut tvungan att bege mig till biblioteket bara för att läsa om Italo Calvinos ”Sex punkter inför nästa årtusende: amerikanska föreläsningar” som jag tyckte mycket om när den kom ut i svensk översättning av professor i teatervetenskap Sven Åke Heed 1999. Jag följde hans Calvinos texter och analyser med sant nöje igen. Fast nu handlar det om att författaren Torbjörn Elenskys essä och litteraturvetenskapliga blick, ack så fint personligt presenterat och välkomponerat snyggt sammanställt, gav mig nya insikter på Italo Calvinos liv och konstnärliga synsätt. Jag måste erkänna att det var inte mycket jag kände till om Italo Calvinos personliga liv då det är författaren Italo Calvino jag enbart läst och beundrad under decennier. Men boken fyller mig med kunskap. Det handlar om hans tid som partisan och striden mot fascismen, medlemskapet i kommunistpartiet PCI under årens förflutna pil där Palmiro Togliatti styrde med järnhand under åren som gick.

Italo Calvino trodde uppenbarligen på sin egen frihet som författare och hade därför, trots allt detta, ett ambivalent förhållande till kommunistpartiet därför att de lät honom skriva i deras tidningar. Ändå tvekade Italo Calvino för att senare lämna partiet. Motvilligt intog han författarpositionen och verkade kämpa med sin egen litteratur men hade ett språksinne bortom de flesta. Historiska fantasier skulle jag vilja kalla en del av hans romaner. En form av realism med stark ådra till diktarskapet som jag tycker skapade en hybridform där man kan läsa hans böcker som starkt realistiska. De innehåller i sin rena litterära form fantasins makt och framförallt en enorm berättarglädje.

Torbjörn Elensky berättar och beskriver på ett oerhört bildat och på ett underbart men ändå uppenbart sätt om Italo Calvinos ställning inom Italiens kulturella och politiska liv. Det finns ett intressant kapitel om hur Italo Calvino förhöll sig till vännen Pier Paolo Pasolini som jag läste med extra stor behållning därför att Pasolini är min stora hjälte. Italo Calvino förstod aldrig sig på Pasolinis filmvärld utan beundrade enbart poeten/författaren men ej filmaren Pasolini. Trots att de bägge var kommunistiska fribrytare för att de bägge gick sina egna vägar i tillvaron så bröt det med varandra på sjuttiotalet på grund av olika synsätt på konsten.
Boken är för mig en enorm kunskapskälla som ger mig bilder av en författare jag visste väldigt lite om när det kom till hans liv utanför litteraturen och politiken. Jag anade visserligen men hade inte vetskap hur hur nära sammanflätat liv och litteratur var i hans liv. Men tack vare Torbjörn Elenskys bok får jag kvoten uppfyllt med vetskap kring Italo Calvinos liv och leverne.

Micheles Kindh om en av årets bästa böcker

4259

Crister Enanader – Om natten ringer de döda
Tankebok – Heidruns Förlag.

Först tänkte jag att man kanske skulle läsa boken lite tyst för att inte störa författarens tankar i skrivarlyan, men så inser jag snart att det går inte enbart läsa den tyst för att det skall kännas behaglig inom mig som läsare. Nu måste jag ta in boken, lyssna på rösten och läsa den vredgade Crister Enanaders texter därför att jag känner utan att tveka eller förskjutning att texterna brinner och euruptivt slår ut med full kraft. Den får helt enkelt mig att reagera som människa. För här är min själsfrände i många frågor när det kommer till den heliga ilskan över folkhemmets nedmontering, bildningens förflackning i samhället och framförallt arbetarrörelsens totala svek i kultur/bildning.

Här handlar det om ett samtal som Crister Enanader för med oss läsare, han folkbildar mig, samtidigt det kommer en intellektuell stark frisk känsla av motstånd gentemot dumheterna, som alltmera utbreder sig rent politiskt och intellektuellt över hela samhällets spektrum.
För det som gör mig glad är hur Crister Enanader står upp för bildning, kunskap, och vi delar samma tilltro till upplysningsfilosofins ideal och sanningssökande för att det behövs i varje anständigt samhälle som vi vill kunna kalla för vara ett mänskligt ställe att bebo och vistas i.

Boken har formen av tankebok eller till och med essä. Varje dag får en ny svindlande tanke där Crister Enanader dricker sitt morgonkaffe och får ny kraft till att både spegla vädret i Lund vilket leder vidare till hans personliga utvecklingsväg och framförallt den tanke att stå fri. En frihet att kunna få skriva fritt utan det ängsliga blickandet mot andras perspektiv eller egen karriär. Jag blir glad åt just den tanken att Crister Enander kämpat för att kunna vara en totalt fri skriftställare på ett sätt som både Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Sven Delblanc med flera intagit under årens lopp. Det är den mest relevanta markören jag alltid uppskattat hos Crister Enanader, ända sedan jag läste hans fina och för mig avgörande boken ”Radikala Jukeboxen” som betydde mycket för min egen intellektuella utveckling.

Crister Enanders bok är så vacker i sin humanism och jag drabbas också av den heliga vrede som författaren på ett sakligt och rationellt sätt redogör för när författaren blickar ut över Svedalas förfall och ser hur människor medvetet får sina liv förstörda av den iskalla maktens döda ögon.

Det som jag uppskattar bäst med boken är just hur det personliga i livet reflekteras utåt mot vår samtid. Men det är också en underbar historisk bok där svenska litteraturen får brinna fullt ut . Plötsligt får kultur vara livsviktig på ett sätt jag själv alltid upplevt den – som en avgörande del av vårt liv – utan bildning/kultur dör vi naturligtvis som hela människor. Crister Enanader uttrycker det så tydligt i sin bok där han likt August Strindberg skriver lika mycket om sitt eget liv som samhället han tillhör eftersom det är den livspuls vi alla genomlever.

Litteratur är motstånd litteratur är frihet. Dessa rakryggade ord vill jag gärna skriva under på eftersom det är sanna ord i en feg och skoningslös tid där politiken mest ägnar sig åt att krossa människors ekonomiska och sociala liv. Det är då kulturen behövs som mest och framförallt den litteratur som ger ord åt livet.

Boken genomsyras av just förståelsen av just relevansen av friheten. Det är denna viktiga punkt i tillvaron som får oss att leva och litteraturen att flöda likt en fontän av fantasi och tilltro på människans förmåga att göra gott. Crister Enanader är inte naiv utan slåss för sin övertygelse med raka rena ärliga argument för just tron på solidariteten. Jag blir glad då jag också drivs av passion för just mänsklig anständighet och solidaritet.

Boken måste jag avslutningsvis säga påverkade mig rent av privat på många plan men det var kanske den mest behövliga bok jag läst och som berörde mig på djupet. Läs boken – den kommer påverka dig intellektuellt och emotionellt – för det gjorde den med mig.
enander1

Micheles Kindh Om Torsten Ekboms Författarskap

3294001_2048_1152
Torsten Ekbom – Krokodilen som bjöd på te
Albert Bonniers Förlag 2013

Torsten Ekbom var den mest lärda gigant som påverkade hela min intellektuella förståelse för modernismens olika genrer och kulturella riktningar som han beskrev så bra i sina essäböcker. Böcker jag läste med stor aptit eftersom de inte  liknade något annat i det svenska kulturlivet. Få kunde som Torsten Ekbom skriva om musik och konst men framförallt berätta om den moderna konstfältens experimentella historia. Dessutom var han en del av svenska 60-talsavangardet där Öyvind Falhström och Åke Hodell ledde scenen i konstnärsgänget Svisch. Först ut var en antologi med poesi. Sedan kom en samling med skilda konstnärskaraktärer ut där bland annat Leif Nylén, Åke Hodell, Torsten Ekbom, Öyvind Fahlström, Carl Fredrik Reuterswärd, Elis Eriksson, Bengt Emil Johnson, Mats G. Bengtsson och Jarl Hammarberg fanns med.  De utgjorde alla grunden för de jamsession som hölls på Moderna Museét på 60-talet. Torsten Ekbom var också känd för sin medverkan i studio Fylkinges moderna elektroniska musik och var själv en utsökt musiker. Hans romaner från 60-talet som var influerad av den franska nya vågen-romanen var en mix av populärkultur, högkultur och den nya tekniska utvecklingen kring datateknik. Under denna period las grunden för mycket av 60-talets svenska nydadaistiska uppträdanden.

927072515
Torsten Ekbom avled i maj i år och ”Krokodilen Som Bjöd På Te” blev hans sista bok. Den består av en genomarbetning av kulturartiklar som han bearbetade och gav ut för att läsarna skulle få en hum av vad han sysslade med under sin tid på DN. Enmansuniversitetet Torsten Ekbom var min allra största hjälte vid sidan av Lennart Persson, Stan Lee och Kjell Alinge. Jag gjorde under åttiotalet en total genomgång av Torsten Ekboms artiklar och hans gärning som kritiker på Stockholms stadsbibliotek. Då hade Stockholms biblioteket en rad med mappar över Dagens Nyheters kultursidor från 70-talet och framåt. Jag lusläste dessa artiklar och började sedan köpa upp mig på hans litterära romaner från 60-talet. Hans essäsamlingar ””Molnbyggen”, ”Tatlins torn”, ”Bildstorm”, Experimentfälten” och ”Krokodilen som bjöd på te” är alla växlingslekar där han skriver om konsten, litteraturen, arkitekturen, musiken och filmen. Han skriver på ett sätt som man inte kan säga vara annat än underhållande och fullständigt magiskt. Torsten Ekbom fick mig att känna mig smartare och kunnigare. Frans G Bengtsson var nog den som mest påminde om Torsten Ekboms intelligenta sätt att skriva. Torsten Ekboms biografier om Samuel Beckett Kafka, Schönberg, Stravinskij, Cage, Curt Asker och Lennart Aschenbrenner plus översättningar av olika modernistiska klassiker var genialiska. Det närmaste Torsten Ekboms litterära nyskapande hittar man inom modern pop och rockmusik där Lennart Persson kunde skriva lika stort och intelligent fast då i en annan konstform.

static.squarespace.com
Torsten Ekbom skriver i sin sista bok om ryska revolutionen, dess litteratur och förlopp och lyckas i förbifarten fånga upp Mozarts, Victor Klemperers skapande samt beskriva Borges litterära universum. Också mytforskning av James G. Frazer, Claude Lévi Strauss eller Joseph Campbell och ett besök på Richard Burton reseäventyr i 1800-talets Asien beskrivs på ett hörn. Jag läser om rymdforskning och hör de ryska skalderna tala till mig. När Torsten Ekbom så till sist dog i maj var det en av de största som gick ur tiden enligt mig. En ledsam och tråkig dag, men hans litteratur lever och det inger ändå hopp.

Micheles Kindh läser två moderna klassisker i nyutgåva

Hubert Selby Jr – Slutstation Brooklyn Översättning Caroline Åberg Atlas-förlag 2014

Jean Genet – Matrosen & Stjärnan Översättning Nils Kjellström och förord Helena Eriksson Modernista

Hubert Selby Jr är utan tvekan med sitt grova tillyxade språk och dess sätt att beskriva prostituerade, transexuella, homosexuella, knarkare, fifflare och våldsmän influerad av beatpoesin. I hans texter samlas karaktärerna i Brooklyn där de framlever sina hårda liv. Hubert Selby Jr ingick i samma kretsar som Jack Kerouac och JD Salinger. Med stora romaner som ”På Drift” och ”Räddaren I Nöden” blev de draghjälp åt varandra. Utan denna tror jag inte att denna debutroman som utkom i original 1964, skulle varit litterärt gångbar. Den röda tråden genom deras skapande är det plågsamma tomma livet som på ett påtagligt sätt skildras litterärt. Också Raymond Chandler och Ernest Hemingways koncept i dialog formade romanen. Boken är lite enformig i sin vulgära framtoning, men har ändå en suggestiv kraft i handlingen som kretsar kring ett antal människor som samlas i en bar. Där frodas våldet, sexualiteten och knarket som en sammanlänkande kraft. Romanen lever på sin hårdkokta stil.

Jean Genets verk stötte jag på först med Fassbinders filmatisering av den aktuella romanen ”Matrosen och Stjärnan” 1982. Brad Davis, Franco Nero och Jeanne Moreau gjorde ett sånt intryck att jag senare köpte boken. Det blev min introduktion till Jean Genets politiska och sociala författarskap. Böcker som ”Tjuvens Dagbok”, ”Rosenmiraklet” och ”Tjuven och Kärleken” gjorde att Jean Genet blev författaren på modet. Jean Paul Sartre skrev en lång klassisk analys i bokform kring Genets författarskap. Gamle Andre Gidé beskyddade hans galna böcker. Med denna roman ”Matrosen och Stjärnan” försöker jag finna vad som sker inom mig vid läsningen av de båda böckerna. Selbys och Genets böcker har ett klart släktskap då de tar de utstöttas parti genom att skildra deras livsvilkor sett ur deras ögon. Båda är förtjusande verk som beskriver både tillvaron och vår världs politiska vardag.

Här handlar det inte om kärnfamiljens erövring utan om friheten och förmågan att kunna förstå de andras motiv i frågeställningen. Bägge böckerna har våld som en berättarteknik för att forma crescendot i historien. Båda böckerna har uppenbara svårigheter med enformighet men lättas upp av den råa hjärtliga stämningen. Hubert Selby Jr är mera rak på sak och förväntar sig inte något fint mottagande men har energin medan Jean Genet har litteraturens högspänningsfält i sina böcker. Två av höstens mest intressanta utgåvor.

böcker

Micheles Läser Nyutgåvan Av Ubik

PhilipDickRoman/Författare: Ubik – Philip K Dick
Förlag: Bakhåll Förlag med för och efterord av Johan Frick

I Sverige fick författaren Philip K. Dick inget direkt genombrott, förmodligen därför att han skrev science fiction och sådant var inget man sysslade med i Sverige. Den höglitterära författaren Lars Gustafsson skrev dock gärna om Philip K. Dick därför att ute i den stora världen behandlades han som en stor idéburen författare av kritiker och läsare. Hans genombrott kom med Ridley Scotts filmatiseringen av novellen ”Androidens drömmar” som i original heter ”Do Androids Dream of Electric Sheep?”. Filmen blev en modern science fiction-klassiker med namnet ”Blade Runner”. En storslagen film som på många sätt fortfarande fascinerar. Scenografin är hur magisk som helst. Min egen kontakt med Philip K. Dick var 1980 då jag fick tag i hans bok ”Mannen i det höga slottet” som utkom på svenska 1979. Det var en underbar roman och en klassisk science fiction-berättelse vars handling kretsade kring vad som hade hänt om Tyskland och Japan vunnit andra världskriget. Boken var en stor litterär upplevelse och jag fick snart tag i ytterligare en översatt roman – ”Tidsskredet” – också den en briljant och spännande bok. Jag började då och då under 80-talet och 90-talet köpa in svenska översättningar av hans böcker. Det serverades alltid storslagna visionära romaner signerade Philip K Dick. Det mest intressanta var dock att ett sidointresse för de teologiska och esoteriska filosofier som fanns inslagna i romanens intriger och idéer började utvecklas hos mig. Det finns också mycket av psykedeliska och hallucinogena droger i hans böcker. Philip K. Dick har en del paralleller till JG Ballard då deras framtidsvisioner inte är alltför avlägsna, utan lika väl kan appliceras på samtiden.

I dagarna har romanen ”Ubik” getts ut på Bakhåll-förlag, den kan sägas vara ett mellanläge mellan film noir och esoterisk vandring mellan de levande och döda i världen. Enligt efterordet så skrev Philip K. Dick rasande snabbt för att kunna försörja sin familj. Det blev noveller för pulptidningar inom science fiction-genren. Johan Frick menar i sitt efterord att Philip K Dick skrev sina berättelser så snabbt att han fick tvinga ihop sluttampen av berättelsen. Det kan man märka i ”Ubik”. Enligt efterordet gjorde de trötta klichéerna boken stum tills man kommer halvvägs, där tar den teologiska fantasin över och skärper till berättelsen. Vips så fick han ihop historien till slut.

Men vid läsningen av boken märker jag dock varken av klichéerna eller något annat som stör min läsning. Ordflödet och språkrytmiken fungera genom hela bokens ramhandling utan pinsamma litterära tricks. Möjligen kan klichéerna finnas där i texten men det är inget som vare sig berör eller stör mig. ”Ubik” är en magisk roman som drar in mig en ovanlig historia som förbinder tid, död och liv på ett sätt som gör bokens mix av thriller och science fiction spännande. Den är ett tydligt exempel på vilken stor romanförfattare Philip K Dick är och var. Han föddes 1928 och avled 1982.
Print

John Ajvide Lindqvist läses av Micheles Kindh

1795512489

John Ajvide Lindqvist – Himmelstrand
Ordfront 2014

I John Ajvide Lindqvists böcker handlar det inte bara enbart om ren skräck per definition. Oftast är det istället mycket mera av en litterär beskrivning av samtiden och den omliggande verkligheten som vi alla upplever den. John Ajvide Lindqvist har i sina böcker alltifrån debuten ”Låt den rätte komma in, Hanteringen av odöda, Människohamn. Lilla Stjärnan och Låt de gamla drömmarna dö” skapat en egen sanning och en egen beskrivning av hur vi får uppleva vår moderna tid, samtiden, av i dag genom skräckromanens estetik. På den punkten påminner han starkt om Stephen King, som jag undervärderade under många år. Nu inser jag att Stephen King är en otrolig berättare som ger oss bilder från de amerikanska småstäderna. I hans böcker upprepas ju temat om hur livet sett ur perspektivet att skräcken skärper våra sinnen.

Skillnaden mellan Stephen King och John Ajvide Lindqvist ligger i hur den ena författaren bottnar i populärkulturens begrepp medan den andra tar sin stilideal från svenska litterära faunan och lånar just från populärkulturens olika fält – särskilt dess sätt att få skräcken att blixtra till mitt i vardagen. Den gråa vardagsrealistiska realiteten blir det som utgör skräckens tematiska fond. Ett tydligt exempel på det är ”Låt Den Rätte Komma In”.
Det är med dessa vardagskulisser som John Ajvide Lindqvist med sin senaste roman ”Himmelstrand” låter den brisera på ett sublimt djupgående sätt genom att utnyttja psykologiska metaforer och nästan arketypiska föreställningar på ett sätt som vrider den här berättelsen till något ytterst raffinerat.
Det är en perfekt roman om hur en del husvagnar som försvunnit från en semesteranläggning placeras av något på ett stort enorm gräsfält utan himmel. Växter förutom gräset står i sina fullaste toppar. När alla människorna med sina olika bakgrunder möter varandra uppstår den djupaste av avgrunder i själens psykologi.
Minnen som var fördolda blir ett med tankarna och de föder fram känslor som exploderar i en kaotisk situation. De människor som bär på det förflutna inom sig kanske inte härbärgera minnens moras när något extra extremt sker bortom det vanliga så att säga.
Boken är hans magnum opus  eftersom den psykologiska blicken förstärker bokens ramhandling på ett effektivt sätt där perspektivet får människans handling och tanke i fokus. Det är inte bara en dialektisk romanhandling rakt av utan har också en svindlande utvikning som sträcker sig bortom den raka linjära berättelsen. Jag läser återigen en oerhört komplex roman med mångfacetterade karaktärer.
En bok för hösten och mörkrets utsträckta skuggliknande tentaklar som greppar tag i dig som läsare av verket.

Ajvide