Nyreviderad text kring Christer Enanders bok ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson. omskrivien från youtubeversionen.

Jag följer en detektiv som söker spåren efter en stor författare tillika kultur/samhällskritiker av rådande samhället i Landet Sverige. Det är Crister Enander som är den bäst lämpande och framförallt den författare som mest följer den kulturradikala väg som knappt någon författare eller skriftställare gör längre. Crister Enander är en sann kulturradikal författare som står utanför makten och kritiserar makten precis Lars Gustafsson alltid gjort i sitt författarskap. En sann kritiker av makten och dess medlöpare som alltid väljer makten framför människan. Det var därför Lars Gustafsson likt andra författare såsom Sven Delblanc, Jan Myrdal och Sven Fagerberg alltid sågs som gnälliga och till vis del avskydda bland maktens tjänstemän. Deras kritik skar rakt igenom landets maktpelares strukturer.
Eftersom Crister Enander gör likvärdiga insatser och ser maktens tentaklar ur en ytterst kritisk position och kan därför dissekera den på ett sätt som få gör. Enander förstår Lars Gustafsson på ett sätt som få gör. Hela hans bok om Lars Gustafsson går igenom med klar precision och lyckats förmedla en stark och nära bild av Lars Gustafsson som författare och försöker också finna människan bakom verken.

Lars Gustafsson gömmer sig och lämnar spår i sina böcker och dessa spår lyckats Crister Enander avkoda och därigenom teckna ett fint skarpt porträtt av en författare som verkligen ser genom maktens tjänstemän och ser hur konturerna av hur makten kan skapa korrupta matkhavare. Framförallt det stora partiet Socialdemokraterna som genom sitt innehav av att förvalta drabbas ständigt av skandaler på ett eller annat sätt.
Den här kloka vidsynen som Lars Gustafsson med sina böcker, essäer och artiklar påtalat har knappast gjort honom till en hjälte inom det politiska och kulturella etablissemanget fastän denna ständiga heliga vrede över hur maktens tjänare behandlar och fortfarande behandlar sina medborgare höll lågan igång. Numera är det författare som Crister Enander som axlar den hållningen och just det gör honom bäst lämpad att verkligen på djupet och med seriöst förstå Lars Gustafsson gör också den här boken till ett unikum att förstå en klassisk socialliberal med den här kulturradikala civilisationskritiska inställningen att makten stjänare alltid skall hållas kort gör både Crister Enander och Lars Gustafsson med en stridslysten glädje. Boken är därför bland det bästa du kan läsa om man som människa, läsare och medborgare vill komma Lars Gustafsson nära. En briljant bok helt enkelt.

Vladimir Oravskys nya text

Jörn Donner

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att i år firar Finland 100 år som självständigt land.

Jag har inte läst ”Suomi Finland” än, men jag har personliga erfarenheter av herr Donner.

Jörn Donners bok ”Djävulens ansikte – Ingmar Bergmans filmer” från år 1962 var en av de tre, möjligen fyra böcker om enskilda filmregissörer och deras filmer som jag tyckte var den mest läsvärda, analytiska, visdom- och lärdomssprängda. Donner var 28 år gammal när han skrev den och i den fanns redan hela Donners personlighet inskriven. Han är allvetande, kaxig, undervisande, strukturerad, våghalsig och underhållande i den. Jag läste boken år 1969 och jag tänkte, vilket underbart land jag hade tur att landa i. Med en filmskapare som Ingmar Bergman och uttolkare som Jörn Donner.

Jag skrev recensioner för Bibliotekstjänsten och på det viset fick jag komma i kontakt med Märta Tikkanens bok ”Män kan inte våldtas” innan den nådde bokhandlarnas försäljningsdiskar. Jag läste den snabbt och samma dag skrev jag till Tikkanen, och undrade om det var ok att jag författade ett filmmanuskript på den.

Det fick jag, trots att hon knappast kunde ha hört mitt namn tidigare. Troligen var hon nöjd med min vision hur jag tänkte omvandla boken till bilder med sammanhållen handling.

Någon vecka senare hörde Tikkanen av sig ännu en gång, och den här gången beskrev hon för mig att Jörn Donner också visat intresse för filmatiseringen av ”Män kan inte våldtas”, och hon undrade om herr Donner och jag skulle kunna prata med varandra och komma fram till en lösning som passade alla. Det tyckte jag var en bra idé.

Några dagar senare ringdes jag upp av Jörn Donner och han undrade om vi kunde träffas. Vi enades om en träff i Malmö.

Jag erkänner att jag faktiskt var imponerad av både honom och Märta Tikkanen för att jag erbjöds chansen att tala för mig, även om det skulle visa sig vara bara pro forma. De kunde ha skrivit eller ringt till mig och meddelat att ”du är ute ur bilden, vi beklagar, och bifogar 250 riksdaler för frimärken och dina andra omkostnader, ha det bra, om du sköter dig, bjuder vi dig kanske på premiärvisningen.”

Så hatten av både för Märta Tikkanen och Jörn Donner.

Donner bjöd på en överdådig lunch, sådan som jag såg i gamla svenska filmer som jag också plöjde in eftersom jag ville veta så mycket som möjligt om mitt nya land. Serveringsfolket behandlade honom som om han var en gammaldags brukspatron som folk var starkt beroende av. Om personalen alltid var sådan mot alla, eller om Donner iscensatte detta, vet jag inte, men jag var både lite förvånad, lite imponerad och lite förskräckt: är det verkligen så att serveringspersonal måste buga på det servila viset för det fina folket i ett socialdemokratiskt Sverige? Men som sagt: det är inte omöjligt att Donner arrangerade hela denna teatrala tillställning i vetskap om att den inte skulle bli glömd i första taget.

Lunchen serverades i ett privat rum, eller snarare sal, med mycket högt tak. Fast det var bara det taket som det var högt i. Eftersom det redan från början var helt klart att det var han som skulle bli filmens regissör, manusförfattare och producent, all annan konstellation var bara en chimär. Det var han som kände alla som borde kännas i filmsammanhang, och det var han som hade ett namn om sig, som även jag kände respekt för.

Donner var inte den som var extremt förtjust i mycket rundsnack, allmänt vedertagna artigheter och väderprat, utan han gick direkt på ämnet. ”Vlado”, sade han på finlandssvenska, ”’Män kan inte våldtas’ är en mycket finsk angelägenhet, hur mycket bekant är du med Finland?”

Jag svarade på slovakssvenska, att om jag fick för mig att göra en rymdfilm, skulle jag då som jordbo vara automatisk diskvalificerad för den?

Han tyckte att det var lite skojigt sagt, men att man inte kunde jämföra Finland med rymden, och det höll jag med om.

Hur slutade vårt möte? Kom vi överens om något?

Mitt förslag, att jag skulle skriva manuskriptet, var inte genomförbart, eftersom han ville närma sig ämnet på ett annat vis, än det som jag presenterade för Märta Tikkanen. Inte heller var det aktuellt med att jag skulle försöka anamma hans sätt att återberätta Tikkanens bok. Hans aspiration var att vara en auteur, en term introducerad av André Bazin och Roger Leenhardt och utvecklad av François Truffaut, i dag är alla döda men dock långtifrån bortglömda.

Donners förslag var att jag skrev ner olika idéer till manuset/filmen och de som skulle passa honom skulle han köpa in och betala för.

Det tänket passade mig inte, och vi skildes som vänner som träffades bara en gång till, på någon av de många filmfestivaler som vi båda kom att besöka om än i olika roller.

Att skriva enstaka scener för ett manuskript blev jag faktiskt erbjuden än en gång. Av Erik Balling och Henning Bahs som år 1979 bjöd in mig att skriva gags som skulle användas i deras Olsen-banden-filmer. Fast då fick jag betalt för min tid, oavsett om jag levererade eller ej, och oavsett om de kunde använda mina idéer eller ej. Och jag jobbade som besatt, då jag absolut inte ville svika deras förtroende. Och som grädde på moset, fick jag skriva och regissera filmen ”Den grimme ælling” under deras patronat. Den hade ingenting med H.C. Andersen att göra. Senast jag var i Helsingfors, fann jag ”Den grimme ælling” i en låda med en massa gamla, billiga videos. Jag frågade efter Jörn Donners ”Män kan inte våldtas” och fick till svar ”kan det möjligen vara så att du letar efter Märta Tikkanens ’Män kan inte våldtas’? Då blir det i bok-avdelningen i så fall.”

Jag minns Jörn Donner i dag, och det skulle jag göra även om hans bok ”Djävulens ansikte” från år 1962, var det enda han åstadkommit och jag kom i kontakt med.

Framtiden är redan här. Om Terminatorfilmens konsekvenser inom filosofi och politik.

Terminator-Genisys-Movie-Series-Timeline-Explained

Mänskligheten har en förunderlig förmåga att bygga vapensystem för att kunna förgöra oss själva men som om det inte räckte fortsätter vi glatt att skapa religiösa och filosofiska-ideologiska system för att kontrollera, förslava, förinta, styra och allmänt göra livet till ett helvete för oss själva. Denna märkliga förmåga att förstöra kropp, själ och natur och gärna så mycket som möjligt så att det tar över vår förmåga till kärlek, glädje och förmågan att göra livet ännu bättre. Fastän emot detta att göra livet bättre, står våra andra mänskliga konstruktioner, såsom religion, ekonomiska system och framförallt den outhärdliga politiskt-ideologiska dimensionen som reducerar alla andra nobla egenskaper för att låta ondskan ta över istället.

På ett sätt kan man säga att populärkulturen har en unik förmåga att plocka upp vad som gäller inom aktuella samhällsdebatten genom att på olika sätt skildra dem.
På blueray såg min hustru och jag hela Terminator-Quadrilogin. Den ställer högst relevanta frågeställningar om till exempel vår fria vilja – hur fri är den egentligen?. Ja vad skiljer en människa från en maskin? Kan vi verkligen förändra vårt öde även om vi reser tillbaka i tiden och försöker förändra världen. Öppnar vi verkligen för att andra möjlighter eller historien kanske inte går att förändras bara fördröjas?.
Ja sådana frågeställningar finns inbyggda i filmerna men också i vår egen samhällsdebatt eller borde kanske göras? Varför vill vi inte förändra oss själva och försöka förbättra världen. Vår dröm om att skapa en perfekt datamaskin med egen artificiell intelligens kanske till slut leder till ett ”Skynet” som vill ta över själva världen och till slut ser mänskligheten som ett hot. Till och med Stephen Hawkings har varnad ossför att utreda möjligheten om ett eget självmedvetenhet enligt AI-modellen. Men är den varningen befogad? Svaret kan vara lite olika beroende på vilken aspekt och perspektiv vi som människa hyser kring det dilemmat.
Cybernetik är vetenkapen om komplexa system eller informationsteori. Det handlar om kommunikation framförallt och hur man förhåller sig till det. Inom Ai-forskning är det en viktig vetenskap. Inom science fiction handlar det om interaktion mellan människan och själva maskinen. Filmserien ”Terminator” och kanske mera ”Robotcoop” tar upp frågan om människan och maskinen. Där kommer vi snart till att om människan till slut blir mera maskinell och mekanisk – upphör vi vara ren människa och transformeras till en hybridform. Har vi verkligen mänskligheten kvar? Ser man till det yttre så är svaret självklart att vi förändras men att vara människa handlar om det existensiella och essentiella inom oss själva. Det är något av en fråga som återkommer i alla fyra ”Terminator-filmer” Vå förmåga till att anpassa går över till ren överlevnadsfråga i början men snart reser sig frågan om vi som människor verkligen skall låta maskinen ta över vår planet. En existensiell relevant frågeställning som skapar en vitalare mänsklig strategi som i filmerna – en ren kamp påliv och död. Men en annan fråga dyker upp. Vi har fört den kampen förut mot nazism, fascism, kommunism och nu måste den ske mot den radikala
religiösa fascismen som den islamiska varianten Daesh utgör. Det finns också en farlig högerpopulism som hotar våra frihet också. Terminator kan ses som en symbol för ren ondska. En del kanske skulle se den som ett ekologiskt svar där tekniken ser människan som ett hot mot världen och detta måste logiskt korrigeras.

En maskin tänker logiskt men ej emotionellt. Medan vi människor har en hel uppsättning av val och möjligheter som gör att vi kan agera rationellt såsom irrationellt. Allt beror på vilken situation och valmöjligheter. Filmerna ställer relevanta frågor i populärkulturell form.

Hillary Mantel – ett litterärt geni och mirakel

hilary-mantel
Hilary Mantel – Skuggan av ett liv: Memoar (Weyler)
Wolf Hall och För in de döda – Historiska romaner
wolf-hall
Hilary Mantel är utan tvekan unik i världslitteraturen och hennes två romaner om Henrik VIII som kämpade för att skilja sig från spanska Katarina för att gifta sig med Anne Boleyn är mäktigt epos. mMn framförallt är det ett litterärt stor epos om smedsonen Thomas Cromwells uppgång och fall i det brittiska monarkins värld.

Här finns också den mäktiga renässansdiktaren och politikern Thomas More. Han skrev romanen ”Utopia” om ett rike med religionsfrihet och frihet. Men som katolik och intellektuell motsatte han sig Henrik VIII:s försök att skapa en från Vatikanen oberoende statskyrka liksom han motsatte sig Luthers reformism. Till slut fänglsades Thomas More när han vägrade signa ediktet om kungen som kyrkans överhuvud. Thomas More avrättades. Thomas Cromwell, 1:e earl av Essex är bokens egentliga huvudperson som var både vän och motståndare till Thomas More. Son till en smed och klädeshandlare så stack han till sjöss. Där han blev legosoldat för att senare genom skolning bli både jurist och klädeshandlare. Till slut hovman och viktigaste rådgivaren till kungen som kunglig sekretare. Även han blev till slut avrättat för högförräderi.
137432-9f32271d001944cfb0d7ab58b9db8b5a
De två romanerna är välskrivna och så perfekt avvägda mellan historiska fakta och skönhetslitteraturens fiktioner. Boken ger ytterst levande bilder från 1500-talets England. Jag tänker på den tv-serie ”Wolf Hall” som svt just har visat och varit en utsökt serie att ta del av liksom den tidigare mera dramatiska modernistiska serien ”Tudors” som skulle vara en mix av de mera melodramatiska stildragen och ett ultramodernt förhållningssätt till historien för att göra den mera ”het”.

Hilary Mantel skriver mycket mera seriöst men ändå ytterst underhållande på ett mycket tilldragande sätt som förgyller själv läsningen. Stundtals får verkligen berättelsen ta sin plats och romanen följer verkligen Thomas Crowells vandring upp till maktens främsta höjder, först genom kardinal Thomas Wolsey som fick uppdragen att annullera kungen äktenskap med Katarina men då både påven och tysk-romerska kejsaren Karl V var emot annulleringen för Katarina som hade kejsaren som sin nevö och hotade därför med krig. Thomas Wolsey drog ut på tiden tills Anne Boelyns fader och släkt bringade kardinalen på fall tills han dog. Cromwell var hans främsta skyddsling. Men ändå tog han sig upp på maktens högsta torn, tack vare sin förmåga att få äktenskapet annullerat och kungens förtroende.

Hilary Mantel lyckades verkligen levandgöra den här historiska epoken på ett lysande litterärt sätt. Tidens bilder finns verkligen där väl förankrat vid min läsning. Hon skapar med välgrundade studier en själklar bild av hur släkten, hovet och kungen levde i symbios med varandra och närheten till makten kunde också bränna till om härskaren var på ett humör där männen och kvinnorna snabbt kunde hamna i kungamaktens onåd.
De två böckerna som Hilary Mantel har skrivit och den tredje och avslutande delen som utkommer nästa år – tillhör något av de bästa världslitteraturen i modern tid åstadkommit. Här finnerj ag en framtida nobelpristagare av rang på gång.
När jag nu tar upp hennes korta föredömliga självbiografi som till formatet påminner mig starkt om Stephen Hawkings lite tunnare självbiografi. Jag hade velat ha mera material ut av Stephen Hawkings bok då det fanns ännu mera att ta av där. Medan Hilary Mantels bok räcker långt ändå därför att den täcker snyggt hennes skrivande liv och minnsglimtarna från barndomen.
Här finns det lika mycket det närvarande såsom det förflutna nära varandra i texten hela tiden. Hennes sjukdom beskrivs genom hur den påverkar det dagliga livet men den förhindrade inte Hilary Mantel från att utveckla sitt författarskap.
9789187347856_200_skuggan-av-ett-liv
Hilary Mantel är hos undertecknad den idag störste levande författare med sina mästerliga och till synes magiska böcker.

Vinden kommer från Malmö

När jag var punkare så var allting i min omvärld på något sätt både nytt och framförallt tyckte jag att punken skapade ett eget utrymme att vara och verka inom. Men det saknades ett litterärt sammanhang i Sverige som skulle kunna vara lika starkt såsom Ebba Grön eller Grisen Skriker i både emotionell och psykologisk betydelse. Jag läste beatnickförfattarna, Michael Strunge, Bruno K Öijer, Stig Larsson, Kellgren, brittiska romantikerna, Heine, Hölderlin, William Blake, Charles Baudelaire, Rimbaud eller Schiller. Men arbetarförfattarna med Lundkvist, Asklund, Martinsson skapade något intressant fast jag saknade den nutida litteraturen, de röster som tillhörde min egen generation som pratade till min själ.

Då på 80-talet kom orden ”Vi var ett gatans parlament” som uttrycktes glassklart av Clemens Altgård. Det var ord som jag verkligen älskar att lystra extra till. 1986 kom diktsamlingen ”Pandemonium” ut av Clemens Altgård som kom att påverka mig oerhört starkt. Det var just poesi från punkens kraftfällt och respektlöshet jag då verkligen behövde att få uppleva och läsa. Det blev inledningen till ännu flera besök till Malmö.

För snart kom det en rad poeter som bildade fröet till det som kom att och utvecklas till Malmö-ligan. En rad med unga poeter som skulle omskapa alla värden för att tala med Friedrich Nietzsches ord och det var ett anarkistiskt självskapande intellektuellt högstående poeter som utifrån sig själva skapade den nya moderna poesin som på ett ytligt sätt skulle kunna påpekas vara en del i postmodernismen. Fastän jag såg dessa individer som en svensk grupp med bildande unga poeter som skulle kunna vara 80-talets dadaister.
Clemens Altgård, Håkan Sandell, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson, Martti Soutkari (Medlem i Blago Bung) och Per Linde utgjorde gruppen som formellt upplöstes 1993. Den tillställningen på ett galleri var det mest märkliga jag då hade upplevdt i Sverige då gruppen skulle göra sitt sista framträdande.

En lysande dadaistisk teaterföreställning om ni frågar mig.

För mig personligen var Malmö-ligan det som påverkade mig väldigt mycket i skiftet mellan 1980 och 90-talet med sina idéer om posei – deras antiakademiska synsättet och framförallt deras perspektiv var just Malmö som centrum och det var där poesin utveckklades åt ett mera särpräglat och vildare poetiskt sinnelag. Individuellt skapade gruppens medlemmar med sina egna diktverk tydliga gnisterklara diktsamlingar som jag tycker ingår i ett poetiskt mönster som jag kan se som pusselbitar som passar in i ett varandra både i gruppens inbördes relationer och i deras personliga diktsamlingar som uttrycker just utanförskapet i verken. Malmö versus Stockholm skulle man kunna se det hela som, men även en skeptisk hållning till den mera akademiska dikten som man kunde se existera i femtiotalets Lundapoeter däribland Göran Printz-Påhlson verkade. Han utgör något av sinnesbilden av universitetspoeten i egen hög person. Året innan gruppen upplöstes så kom antologin ”Malmöligan” ut 1992 som blev det årets mest magnifika litterära händelse hos mig. Det var ett fanatatiskt verk att blädra, läsa och uppleva. Det just Malmöligan som spräckte upp tidens tunga draperier med revor i samtiden med taktpinnen. Jag läste om denna antologi för en del år sedan och skrev om det i Blaskans webbtidningsupplaga. Där vid omläsningen förstod jag ännu klarare varför Malmögruppen fångade in mig så pass och varför deras styrka låg i den friska anarkistiska, öppna, spontana, befriande synsättet att konsten kan stå helt fri från omvärldens iskalla regelverk. De visade vägen för en befriande tankevärld där ljuset lyste upp min gråmelerade dimmiga töcken.
Anledningen varför jag kom in på Malmöligan igen var att jag införskaffade mig boken ”Stridselefanten nerför vägen” från 1997 som jag då missade och där finner jag en del medlemmar från Malmöligan, Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde och Kristian Lundberg skriver starka poetiska poem som bryter sig ut ur samtidens strikta verklighet.
Jag läste även om Clemens Altgårds diktsamling ”Odöd” och essän ”Om retrogardism” från 1995 som skapade nya känslor men det är samam lysande styrka som Malmöligan uppvisade i sina kraftfullaste kulturodlingar.
Vinden båste med orkanstyrka med Malmö som dess epicentrum och ut över hela landet och träfade mig med hela sin emotionella kraftfullhet.

Stefan Hammarén presenterar en ny text för Blaskans redaktion

Hästkraft

Nog nög ock när man ehuru beälskar en annan närmare händer skett en ett, i det tagna sken afton kom slagna tillståndets skeden för ett fler, andra början den huru ofta har man så helt alls alldeles rätt bild av den andra göra sig för, undrat kanské aldrig någonsin tåtalt annat, möjligtvis aldrig hänt värst i hela världshistorietternas prassla blad och ändå alltid, aldrig för någon hänt föll om så mer det att är den, oväntat kan närmast skilja på, aldrig heller händer komma äga rum oss, betänk det &:så så, ändå kan det vara senare het poäng säga avsked för, en pangpoäng om ett, din parbänk kant till längs slut stjälpt bort läggas, hennes den bärande tung punkten därifrån dig, käpphästen häpnad röra gå på ta, påförd den nervus probandi och slaget suget i ansiktet skriva anlete på anlända den rakt av fram inte bokstävligt poäng bunden vidrört som hela än goda expreschsadomasochismpaketet till tals öppet alla bojor bonjour ovidhållet slut trots släp eller slut komma anklarvis ankarving tvings kling, snar där gått upp klart, krlek klapp bägge att man kan öppna, öppnas för komma skall den andra förhålla, gör gott det inte ont värre senare kan lika vilket bröt, tvärtom bra tillbaka osaker sker än tomt enär aldrig stelnat kan, kanské sig tändkolven tömt som vilken skall oppfinnas nervänt omvänd dag efter dag det om nytt, varför då rimligt att få afkräva färdigt paket ordentligt när det skall ut ehuru omöjligt ändå vet av hur som idag vete visste ännu annorlunda händer, bäst blir i hända fall förförvåningen annat snart hellre ljudet mer och mera för än mer än enkom som pö om peù blott, inte bibestämma på förvägen sin livskurva skaldkluven klyftan för krlek, klart sin persona inte var så enbart sitt första alls om, heller aldrig sitt föregående ens, mindre än nästa, kontrat den är alltid blott sitt antaget annat förbi, du saknar väl inte den förmåga förmötas för mig andra annat, vit tandklownpastan skall ock dynamiskt rändas genom och oppfinnas dax efter dax, åt herr dr Diogenes tunna trångt glid allt är inte dagens slaget igenom band naken vits i all evighett runt, tätt krlekens Hermes smak bunden på inkomma an obundet fört sagt, inte sakna förmåga att ha växlar på käpphästen otäck osläckpegasos SOSgas släppas det om, sorglös ner knappsäcken med på en kupp ned inte som döma krlekesdöd född hött av förvåning opp, om du gjort in, vakna fortsätta igen innan förmå mö för, bind oppvirets ett släpade som sena dag mumiens linda bort tillbaka an frö, på vackra lindansnören ett stycke insida vid står tecken utlek vingens tving dansskokvar stans ingen ring ingenstans stanshål ner, finns pärm à la pärm allra kvar var bunt et byx, blotta lagt efter drog. Jag den nästgode opprepade romanfiguren A. Sprengtskalet rämn fram är påväg ganska duktig som tillyxad byxtrött blixtrad självt hade oppvaknat här sent i någons bortre hängmatta under ett täcke på den döde en violinbyggarens fädernemark skett, stycke ovan jord, det med en aning tagen om att den nye ägaren intog sig på avtaget in där som bäst och jag allting försedd med sänkskafthandtag silhink som jag vore greppa ohm, gungade mig själpvarvomkull fort i mattan och möjligen snopen gått jag sakta fort därifrån fram till brunnen vid huset närmare mark, där den nye ägardåren löjligt låten redan stod glo ut främst, jag undrade förstås en del för mig själv om han hann se mig drömma om dig där, blott jag förförklarade att vi kanské bäst bör lite sila en hinna på ena djupa önskebrunnens sidledes yta mest först av allt behövd, och resolut hövd som jag sänkte hans silstävan stilsträvan dit ner åt sätta finna, tog opp en genomdöd genomförd sköldpadda som jag hällde ut upp framför hans fötter oppochner, en till kom &:så, och en till det den tredje, hela tiden därefter fler överflödigt dödast sköldpaddor stenaktigt hissades, upp på mark, jag fortsatte idel mera tillförd det vidtåld med en annan brunns vid byggnad närmare terrafyllt där för omomväxlingsskull som hade bara halvvannan decimeter bred öhppning på aning djup och man såg inte ner ned in i den brunnen men ävensom därur visade det sig komma upphävt evighetsförklädda nödsköldpaddhor ur denna &:så döttsdöda, olivförda hårdhörda så med samma goda sköld identiska som min från barndomen tillbaka identisk, ägaren osnilleblixtgnistrets den ville ej särskilt gaffla sagt man på så mycket om sköldpaddorna förstås huruvidae, egentligent inget alls den förstummades

rätt ut, inte jag heller för den delen det, de är brukligt långsamma tröga djur nog suckade han förvisso utan att förstå hur de för det mesta tagit an in i brunnen fyllt, efter att han hade flera kvadratmeter redan döda sköldpaddor framför sig emellan mig och honom lagda ut opp fram, såg kanské anklagande en aning på mig som om förklaringen i varje fallet sång låg hängt på mig an nånting, kändes afståndet mer troligt constgjort hopplöst gjort giv än då orsaken som fysisk, nu införstod jag möjligt mängd mina egna steg här än försökte på det, gick, spann spinn spänt om fast jag fastän kommer ädelbehjärnad medelsbehärjad självmant sällsamt okallad påflugen instämd stalkerstyltet omygg och ritt bleka sann urriden ridderlighettens flykt knekten fläkt utstick för på sena ära älmtatarmsvägen ivägen är stå blek regnigt oavbruten stril skrik sutten tratt med om mig fram till knutpunkt å nå dig helst hellre var än sträcka påfylld rätsida tutal få huruvidae allt kanské kanske ske skett kan an hann medelst ekipagérade knäna skål bart den redan dem håll, sär atomerna i träbenet sorgasm, lårgasm och serenadåren döv understruken genom över på allt som är sin last an häst annat andra vilket anländer ståt till fort ort evighettens följande portvalv tillropt bädd anlöpt frist börja löpt utan galgen ryttares snår spår nått trängt sent mest portofritt anhängighet varNing:är först allra aldrig också, et amblera den träbensapostlapollé embonpoint opp tillstådd dras dem sida genom nödd dra föra sig, frist först mig i var styvabensapostlafuxarna stånd om sedd, styloädelträbensapostlaàpollearnae, formädelträbenaapostlaappropåpollearna, ena andra parkträdträbensapostlaappropåpolettdinglapollearna, bara miljonstegsparkträdsträbensapostlaprositpolle:arna ner ring, ned spring träbenspiruettapostlapollearna spara sting, gylfpissoarstillaträbensapostlapollerna, pissoakstillaträbenpåapostlapollerna, pauspissoakstillastrilträbenskatetpåseapostlapollerna, staketstoppapostlapollearna, sprint tills pissoakstillastrilträbenskatetstaketpåsehängapostlastafettpollerna, pissoakekstillastrilträbenssuprapubiskkatetpåseapostlalast påsatt pollerna kast fast, eller täppt, eller flöde, fram bock staket stängsle postulat över det, pissoakstillastrilträbenskatetpaketpåseapostlastafettembonpointpollerna låängtsamt bilköstillaräbenspisslösslössläppsapostlapollearna, valhallavägstillaräbenspisslösslössläppsapostlapollearna fort så ock som fan hörd, lösskäggsdetgnägg sägs och hämta presenttreträbensgaspollethängglädjeläderfuxpollearnaex, presenstvå&enhalvträbensrakpolettklingepollearna, presentvåvrålrenen&halvträbensrakpolettklingepollearna, älmtavägsspringpastaapostlabärdonsgöromålspollearna med, ring sparar spring, dingdong, kling-klangh, pling-plong, sången ett tvenne fler en enbart, preventivmedlaträbensapostlapojkaktigpollearnas, provventilkärleksrygggrårågaträbensapostlahästarna bär, här bredviderektilkiloorksrygggåhrågamåttsträbensapostlahästpollearna bäst suck ock, tygtyngdlössadelkäpphästkraftpegasosaposlapolletterna stamlokusets kusse, stygntyngdlössadlakäpphästkraftpegasosaposlapolletterna, atompegasosapollopollearna, apomiktiskslingätgräsligglädjiglövbjörkskogsträbenspolle:arna ock, apostlaarlövsfuragefrustà-prospasmpompöshögtravs2xapostlahästpollearna bonus II 2, framfortpropositionsavlöstningsoapostlarödfuxpollearna, naturligprostataträbensapostlapollearna, autotätatätapostlapollearna, reformnaturligprostatakortträbensapostlapollearna, kallsångapostlasom reformvidrignaturlighetsprostatamellankortträbensapostlapollearna, inplantstatusstandardstatarsatsuperträbensprosaapokalyptischapostlapollearna, inplantstatusstartstandardstatarsatsupersattträbensprosaapokalyptischapostlapollearna, kalastischträbensapostlapollearerna, jippiensilagépressträbensfotabjälleapostlapollear:na, statuskyborgssemiträbensapostlamarchpollearna, alla marchia aningsaningensanriksarlövsheshetshelhällstaplaapostlapoletterade apostlapollearna, equinefärgsaningsaningensömkskogslövshetekastjälphjälpapostlapollearna anordning, eller aningsaningensanrikssalmiakshelstaplaavgångpåpostlatvåpolstygpollearna ganska så röda och besvarta, aningsaningensanrikssalmioakshelstaplaavtalsavpostlattreträpolspollearna reträtt, apostlaaningsaningensanrikssalmioakshelstaplaavtalsavpostlattretreträttapollearna suck, tungt mer dadaslitstarksträdhåligapostlapollearna, käpphäst god nästan ihålig, aningsandrahelststapplingskonkelbärsbärburgodapostlapollearna, plastkaschhängkroksjärnträdsträbensarlövsapostlagnäggäggkusekusligdubbelapostlapollearnas, trögträtotogodhetligkuskapostlapolle:arna avlöst bröt, trögextraträtotogodhetligapostlapolle:arna, exträpjäsfickfullfucksapostlapollearna, extrafjäskplattfläsktomfuxapostlapollearna, cärleksryggbredtärträbensapostlakattguldfuxarna, kärleksryggbredträträddbensapostlagoldfarbfuxarna, nogkärleksryggbredyggrasilvirkesbensapostlapolletischerna, kejsarnerokronsilverskoddmulorhästkopieapostlapollér, stylostyvispollearna främst, bronspolerdynsgodslätaträbenspostlagudspollearna här, bronspolerdynsgodslätasadelträbenspostlagudspollearna, slätjättestegsekskogsbekvämlighetstrinrättningsbeskärmsavfjärmsträbensaposlagodspollearna fram bort teg ur ur, bra slitjeansjättesjättestegsekskogsbekvämlighetstrinrättningsbeskärmsavfjärmsträbensapostlagods ner hippuspollearna hispidusae, polerapparatpratbästslätaslöapostlaträbensorohippuspollearna ock istället, improduktionspolerduksbästslätaslöurträbensapostlaerihippuspållearna, improduktionspolerduksbästslätaslöurträbensapostlaesikoishippuspållearna, produktionspolerduks(sämskskinn)bästslätaslöurträbensblankapostlaerihippuspållearnae, polerdynssynsbästslätaläraoslöapostlapollearträbenamena, polerdynssyndbästslätaoslöapostlapolleträbenamenamesohippuspollearna, polerdyngsodyngamerdaapostlataggmiohippusapollearna, tangostegsapostlaanchiteriumpollearna, polerfilslyxpissssssodankyläapostlapolleträbenarna mening mening mening, maning mann, utan presserit polerkrämssuperbästslätaslöaptitapostlahypohippuspollearna gräs, färskt, helpolerskapligapostlakönsparahippuspollearna, lyxpolersuggnuggapostlakönsparahippuspollearna, polermaskinsbakdelsparasitslätslitapostlamerychippuspollearna, polersmittapostlahipparionpollearna, polermassaenskildsträapostlaprotohippusvariatpollearna, varietetssuckbristbrasthjärtehrlekronsförgårapostlapolléerna, opheliapolerpastagnäggträbensapostlsatanpliophippuspollerna, polermedelssnittgnäggträbensapostlapolvi, polerpastagnidträbensapostlsanitetspliophippospollerna polerpastaavtagsvägsvägragrträbensbensinapostlsatanpollerna, påpolerpastaavtagsälmtavägsgrträbensbensinapostlsatanpollerna, polerpolerpastaavtagshämtavägsvägragrträbensbensinapostlhundrapollerna, wc koppel, parhästpolerpastaknipträbensapostlbalsamluktigpollernae iiii ha ha ha haa, ho, öh simplexpolerpulverapostlakopparfuxarnas, väg gnäggpolerskifferskiftaligträbensstegrapostlagenuseqquspollearna roll, troll, loserpolerskivaträbensvrilknähärm vilka, nä apostlaarlövsfuragehöhästfrustà-prospasmorgasmvildapostlahästknäpppollearnatrög, gnuggglansstenpolerträbensbästslätspolkgrisfärgfläckfläsksapostlpollearna, idagpolerstålsförstslitsskitkittsittskorvssotfuxapostlapollearna, igårpolerstålssistslitsskitkittsittskorvstoppsfotsulsfuxapostlapollearna, amorjonblundtrojatrögträbensapostlapållearna, fusklundpolertrummaskönapostlaljusfuxpollearna, enkelträbensskimmelfläckig klichéhästherrmanlurvträbenssnabbisapostlapollena,

equinefärgsaningsaningensömkskogslövshetekastjälphjälpapostlapollearna anordning, eller aningsaningensanrikssalmiakshelstaplaavgångpåpostlatvåpolstygpollearna ganska så röda och besvarta, aningsaningensanrikssalmioakshelstaplaavtalsavpostlattreträpolspollearna reträtt, apostlaaningsaningensanrikssalmioakshelstaplaavtalsavpostlattretreträttapollearna suck, tungt mer dadaslitstarksträdhåligapostlapollearna, käpphäst god nästan ihålig, aningsandrahelststapplingskonkelbärsbärburgodapostlapollearna, plastkaschhängkroksjärnträdsträbensarlövsapostlagnäggäggkusekusligdubbelapostlapollearnas, trögträtotogodhetligkuskapostlapolle:arna avlöst bröt, trögextraträtotogodhetligapostlapolle:arna, exträpjäsfickfullfucksapostlapollearna, extrafjäskplattfläsktomfuxapostlapollearna, cärleksryggbredtärträbensapostlakattguldfuxarna, kärleksryggbredträträddbensapostlagoldfarbfuxarna, nogkärleksryggbredyggrasilvirkesbensapostlapolletischerna, kejsarnerokronsilverskoddmulorhästkopieapostlapollér, stylostyvispollearna främst, bronspolerdynsgodslätaträbenspostlagudspollearna här, bronspolerdynsgodslätasadelträbenspostlagudspollearna, slätjättestegsekskogsbekvämlighetstrinrättningsbeskärmsavfjärmsträbensaposlagodspollearna fram bort teg ur ur, bra slitjeansjättesjättestegsekskogsbekvämlighetstrinrättningsbeskärmsavfjärmsträbensapostlagods ner hippuspollearna hispidusae, polerapparatpratbästslätaslöapostlaträbensorohippuspollearna ock istället, improduktionspolerduksbästslätaslöurträbensapostlaerihippuspållearna, improduktionspolerduksbästslätaslöurträbensapostlaesikoishippuspållearna, produktionspolerduks(sämskskinn)bästslätaslöurträbensblankapostlaerihippuspållearnae, polerdynssynsbästslätaläraoslöapostlapollearträbenamena, polerdynssyndbästslätaoslöapostlapolleträbenamenamesohippuspollearna, polerdyngsodyngamerdaapostlataggmiohippusapollearna, tangostegsapostlaanchiteriumpollearna, polerfilslyxpissssssodankyläapostlapolleträbenarna mening mening mening, maning mann, utan presserit polerkrämssuperbästslätaslöaptitapostlahypohippuspollearna gräs, färskt, helpolerskapligapostlakönsparahippuspollearna, lyxpolersuggnuggapostlakönsparahippuspollearna, polermaskinsbakdelsparasitslätslitapostlamerychippuspollearna, polersmittapostlahipparionpollearna, polermassaenskildsträapostlaprotohippusvariatpollearna, varietetssuckbristbrasthjärtehrlekronsförgårapostlapolléerna, opheliapolerpastagnäggträbensapostlsatanpliophippuspollerna, polermedelssnittgnäggträbensapostlapolvi, polerpastagnidträbensapostlsanitetspliophippospollerna polerpastaavtagsvägsvägragrträbensbensinapostlsatanpollerna, påpolerpastaavtagsälmtavägsgrträbensbensinapostlsatanpollerna, polerpolerpastaavtagshämtavägsvägragrträbensbensinapostlhundrapollerna, wc koppel, parhästpolerpastaknipträbensapostlbalsamluktigpollernae iiii ha ha ha haa, ho, öh simplexpolerpulverapostlakopparfuxarnas, väg gnäggpolerskifferskiftaligträbensstegrapostlagenuseqquspollearna roll, troll, loserpolerskivaträbensvrilknähärm vilka, nä apostlaarlövsfuragehöhästfrustà-prospasmorgasmvildapostlahästknäpppollearnatrög, gnuggglansstenpolerträbensbästslätspolkgrisfärgfläckfläsksapostlpollearna, idagpolerstålsförstslitsskitkittsittskorvssotfuxapostlapollearna, igårpolerstålssistslitsskitkittsittskorvstoppsfotsulsfuxapostlapollearna, amorjonblundtrojatrögträbensapostlapållearna, fusklundpolertrummaskönapostlaljusfuxpollearna, enkelträbensskimmelfläckig

klichéhästherrmanlurvträbenssnabbisapostlapollena, klichéhästhördlurv&skarvträbensloppisapostlapollena, dubbelträbensskimmelfläckig postryttareklichéhästlurvsträbenssnabbisapostlapollena, glansdubbelträbensskimmelfläckig hästryttarpostclichéhästlurvsträbenssnabbisapostlapollena, teaterkäppapostlapollearna, teaterkäppkneppapostlaloserpollearna, stoteaterkäppnapostlapollearna klapp, opp raseriståstoteaterskräpapostlapollearna, peripeti fölteaterkäppaapostlapollearna, föllteaterkäppraapostlapollearna, strösockersaltomortalapostlapollearna nere, sockerhalt macdrönaldsalladshaltsaltomortalapostlapollearna opp, coup-de- théâtreknäppvändkeppsvettfuxapostlapollearna ock, coup-de- théâtreknäppkeppvettfuxfuskapostlapollearna ock fin extra yes mais [kolv] coup de déjàapostlapollearna 1/3:s stark nutida ånghäststyrka som cirka fjärdedel nominella hästkraft svagare på, ve tu tal rast brast ur eller in postredoavslutningshästapostlapollernae entré skillnad annan innan klimaxtak i fast dess triumvirathundraenenenenena bägge hängda promenadkäppsapostla à la B-post sort art slag, särskild föst fram idel skilt fälla äntligen säckhoppbratävlings en bodybag full med stöldpaddhor annan om urapostlahästarna 3dj:e urnapostiljonjären fjärde en fram amorsperma femtes 5:e namnsdagsspermierna i henne lyxtubaeglantis sex äkta ax undertecknad i oppstoppning höjning gott trojakojspåslakanen trollkallsånger klanen god sju halvt gnidet himmel ineditaskarabéerna ännu hos h;ström åtta ben träbenskäppheppahästarsnubbeltrådstöjda pollearna par paddorna duktigt nära vann vunnet hänt nere över storlekamen rejäla käng- och dojguruerna ock, häst efter näst, ock de hårt låtna ♥bankpåkäppsapostlapostiljär2,5xalltidknackaretidsappostlakärleksbrevpolle:rnas och an direkt fortsatt ideala apostladromedarerna ur fria hippodromens bröts med spektaklen kamelbättre kamouflagé cirkus clown speaker mera kom hämt hänt beklämt vanmäkta fram vagt vagn vänt inte minst lämnt amorapostlé del säga som varskott ur kraft stolprest rent an tillstånd det sagt sträckt murbräcka få säge ock utsagda urinhägnadens lopp säck ritt in av så så ändå real stereognosiens fram sakta frukt sukta brakkärna klamp blankt ur ave gnägg tydd hän aktigt havre det här hären allt åt mjukt om på falla in tills in, till huruvida hon ack kött och kärna så skulle tända mig ett steg egenskapad emot nära när närd sträcks hit dig till tills att få åframlagt ut ur envis kamels dunk och kramas dig mött framme närmare ifall tillförd tillnärmelseviss kan om så jag som slitit visa in skrivslavstavelserna stått bort skrivsnitten dit absolut slevfull kåtfördragen sött stött mött viktigt kött stirra sin dag last läst oavsett julp hjälp här julfödelseförförelsedagsgratulabundus dig idag går om hänt slängt osläckt tillsagt mig igen i försök lagt, åter som om om, kom fram kant åt oh åh la hända lägga, tänkte just hon hän äh föga aldrig annan nog frys heller sedda, snyft för troligt svår, snöft, döft, åtrådarna töm otyg, (o)möjligt lös neooppfinningsynonymens svåra opprepade helg sträckt pågått parera hanteras, helt förtäckt repa stunda hjärtae särart, peket ut rätt sig dagen och nejlikagabardinen jajulpfördragen duell vid supplantotråd plastgul och en insidsvadderad soptunnslockssköld mot insidsemballagéerad avstötdånslånade ostötdämpsskramligt kram skravelkärlslockssköld skovelflata s.k. stopp sin kind innan hann vänd rand annan utanpåtörn fram om sig av sig en överarm manövern hindrad hind hövan hävd övrig hand arm under över mot emot, rätt slätt, korrekt tald infallsvinkel sig kyss om fick, öh över sträcke räcke slätt slant ut föröver främst ge ange arm budhand förgett frångett sig ett givas kanské kan snett vridet vidgat stritt eller hänt aldrig hålla fört hårt hållet på, avhänt avhängt anstift vet ett föreligga andra påfalldna påflugna utlevd i om, i om form opp den som mundering nära av så allt mycket mer att fästa sig fast mig vidhänget, plats fastna för sats, själv själva avkänna märka stegrat steget stramt avsmalt äkta vankelmodades ut stund fram knappt knappast alltid nytt sig mer än på ett ett avhållet smalna delvis hel tidvis något till om hon enbart, den trojanska nästan…
Stefan Hammarén

Vladimir Oravsky

51 år med James Bond på film.

Den 5 oktober 2013 blev det på dagen 51 år sedan, som den första James Bond-filmen hade biografpremiär. Uruppförandet på Skyfall, den senaste, 23:e Bondfilmen i ordningen, skedde i oktober 2012. James Bond-filmserien tillhör således de mest långlivade. Så gott som varje Bond-entusiast har sin egen Bond-preferens. Den ene tycker att Sean Connery är den ”bäste” Bond, en annan föredrar George Lazenby eller Daniel Craig. Den ene tycker att Agent 007… med rätt att döda är den bästa Bond-filmen, en annan placerar Quantum of Solace på toppen av sin privata rankningslista. Jag tycker att Moonraker är den Bond-film som bör tjäna som studieobjekt om man på allvar vill tränga in i James Bonds filmiska univers. Här under, ger jag min förklaring varför jag tycker så.       

 

Moonraker (Moonraker)

 

“A film, whether light entertainment or not, is either a work of art or it is nothing. And the basic essential of a work of art is that it be thematically organic. Goldfinger [Goldfinger, 1964, regi: Guy Hamilton] is a collection of bits, carefully calculated with both eyes on the box office, put end to end with no deeper necessity for what happens next than mere plot; nothing except plot develops in the course of it, and, obviously, the essence of an organic construction is development.” / Robin Wood, Hitchcock’s Films, (1965).

 

“You know my methods. Apply them.” / Sherlock Holmes i The Hound of the Baskervilles, (1902).

 

Moonraker (Moonraker, 1979, manus: Christopher Wood, efter den tredje Bond-boken från år 1955, regi: Lewis Gilbert) är den elfte i raden av James Bond-filmer. Sedan inledningen med Dr. No (Agent 007… med rätt att döda, regi: Terence Young) 1962, har såväl huvudaktörer och manusförfattare som regissörer skiftat. Idégivaren har dock alltid varit den samme; Ian Lancaster Fleming (1910-1964) – mannen med den gyllene skrivmaskinen (1).

Filmerna har blivit oerhört kommersiellt framgångsrika, och därigenom också inspirerat till ett flertal parodier och plagiat. De tio första Bondfilmerna lär ha spelat in 446 miljoner dollar till sina producenter Harry Saltzman och Albert R. Broccoli (2), och detta genom mer än en miljard sålda biljetter i visningsstäder alltifrån New York till Istanbul och New Delhi. Och showen går naturligtvis vidare. Till sina tio föregångare anslöt sig 1979 Moonraker, som på elva dagar spelade in 23 miljoner dollar i England och USA.

Bondfilmerna bygger på världsvida bestsellers, marknadsförs med överväldigande, många gånger påträngande kraft och har en elegant hjälte som trotsar auktoriteter, en Herkules i smoking – en hjälte som antagligen tillfredsställer publikens förväntningar på vissa psykologiska mönster (3). I linje med denna kraftfulla ansträngning ligger en välgjordhet i konstruktion och utförande som tyder på respekt för den betalande publiken. Med följande i stort sett rent kronologiska beskrivning av filmen vill vi antyda att Moonraker har den tematiska stringens som definierar en organiskt hel film.

1 filmens första scen visas en Boeing 747 i luften, bärande en Moonraker (en amerikansk rymdfärja efter förebilden Space Shuttle), i stånd att skjutas ut i rymden, runda jorden, återinträda i jordatmosfären och landa som ett konventionellt flygplan. Det är natt. Besättningen övervakar lugnt sina instrument. Två svartklädda män kryper fram ur sina gömställen och besätter Moonrakern. En röd larmsignal indikerar faran för besättningen. Moonrakern lyfter, med påföljd att moderfarkosten exploderar i ett sprakande eldsken som med sin färg utgör en brygga till nästa scen. På en röd telefon rapporteras – som vore den direkt ansluten till larmapparaturen i flygplanet – det inträffade till M, alias amiral Miles Messervy, VD i Transworld Consortium, alias Secret Service. 007 efterfrågas.

Agent 007, James Bond (Roger Moore), presenteras ombord på ett flygplan i behaglig närkontakt med en kvinna. Rofylldheten förbyts i fara. Strid utbryter. Bond är nära att kastas ut ur flygplanet, men vänder på situationen och slår ut sin fallskärmförsedde antagonist, bara för att ögonblicket därefter knuffas ut av en leende Jaws (Richard Kiel). En sky diving-jakt inleds. Bond hinner ifatt mannen med fallskärmen, vinner på nytt kampen och tillkämpar sig den vita duken – i dubbel bemärkelse. För den som inte visste, står det nu klart att det är Bond som är vår hjälte.

Redan här i inledningen kan vi utläsa filmens strukturella uppbyggnad och dess metod att utnyttja a) upprepning, b) opposition, c) tematisering. Scen tre har enheter som är hämtade från den första scenen. Exempel: Bond presenteras rofylld i ett flygplan – likt piloterna tidigare. Sönderskjutningen av instrumentpanelen i Bonds flygplan ”indikerar” fara – liksom instrumenten varnade piloterna i Boeingplanet. Bond avvärjer dock till skillnad från kollegerna i första scenen hotet mot sig, och överlever. När han bemäktigat sig fallskärmen har han problem med att knäppa selen. Detta skapar naturligtvis spänning, men utgör också ett steg i ett sammanlänknings- delnings-/frigörelsetema, ett tema som påbörjades redan med Moonrakers frigörande från Boeingplanet och sedan byggdes på när de i sky diving-jakten inblandade, lämnade planet.

Räddningen förbyts dock åter i fara för Bond. Jaws dyker oväntat upp igen, jagar Bond genom luften och fångar honom, men tappar greppet när Bond utlöser sin fallskärm. I ilskan över att ha missat sitt offer missbedömer Jaws sina krafter; han sliter av sin egen fallskärmsutlösare, men räddas när han störtlandar i ett cirkustält av en ”ställföreträdande fallskärm”, eller varför inte, ett brandsegel, en ominös rekvisita som leder tanken till brand (- vi hade ju en eld redan i första scenen), med hänsyn till brandseglets storlek kanske en världsbrand. Det vi bevittnade var ett cirkusbetonat bravurnummer av högsta klass. Även i den rämnande cirkuskupolen pågår luftakrobatik och balansgång på höga höjder. Och vart hör Jaws och hela denna upptakt om inte till cirkusens halsbrytande och komiska värld.

En stiliserad version av en cirkusföreställning bildar bakgrund för de nödvändigaste produktionsuppgifterna, och vi styrks i vår uppfattning att James Bond-genren numera är en jättelik cirkusföreställning med spektakulära nummer av internationella toppartister (4).

Efter detta besöker vi den gode av ”cirkusens” båda managers, Secret Service-chefen M, och uppdraget att finna Moonrakern presenteras för Bond och oss. Bond utrustas med ett armbandsur, tillika ett vapen som är laddat med pilar. En pil avlossas och träffar en renässansmålning, ett porträtt i förgylld inramning som visar sig utgöra en övergång till nästa avsnitt och dess luxuösa miljö.

Bond flygs – för att diskutera förlusten av Moonrakern – i helikopter till Hugo Drax (Michael Lonsdale), som begåvats med Howard Hughes rikedomar och flygintresse och residerar i ett importerat chateau i Californien. Genom att Drax presenteras bakifrån, binds han till de anonyma, svartklädda skurkarna från filmens första scen, och vi förstår att han är ”cirkusens” onde manager. Hos Drax, som spelar klassisk musik (Chopin) där han tar emot Bond, möter vi två kvinnor och två hundar – båda paren lika dresserade och lydiga. Mötet mellan Bond och Drax blir kyligt. Drax alluderar på en aforism av Oscar Wilde när han säger: ”Att förlora ett flygplan kan ses som ett missöde, men att förlora två liknar vårdslöshet.” Han kastar samtidigt med sina ord, en och en, två råa köttbitar till sina hundar, som först inte ens ser på dessa men ögonblicket efter på en fingerknäppning från Drax, glupskt kastar sig över ”bytet”. (Drax iscensättning av aforismen är en metafor för Bondsidans situation och hans egna handlingar.) (Filmmakarna håller här fram sin film som populärunderhållning, då denna framställer finkultur som varande i tjänst hos de undertryckande, men samtidigt framvisar de att de hämtar material ur en rik kulturell tradition (5). Oscar Wildes aforism är ett citat från hans komedi The Importance of Being Earnest (1895), ett lätt och spirituellt stycke där huvudrollerna lever dubbelliv i samma komiska anda som de oppositionella huvudpersonagerna i Moonraker.)

Bond guidas härefter runt i monteringshallen där Moonrakerplanen sätts ihop – till sin form en förstoring av fallskärmen och en avbild i betong av cirkuskupolen. Ciceron är Dr. Holly Goodhead, en Eve Kendall. Hon och Bond är omedvetna om att de bevakas av Drax japanske medhjälpare Chang, som skall se till att Bond råkar ut för en ”olycka”. Chang får sin chans när Bond tar plats i en simulator, en centrifug för skapande av G-kraft.

Simulatorscenen görs mycket spännande bl. a genom den täta musiken, diverse inklippta närbilder på mätarinstrument i röd färg (ett psykologiskt utnyttjande av faran i filmens första scen), oroskapande visare-rörelser och korsklippning mellan den lidande Bond i närbild och den leende Chang vid simulatorns manöverbord. Rafflande är också återgivandet av det jetplansliknande oljud som uppstår då simulatorkabinen passerar kameran, och kameraföringen som då låter kabinen avlägsna sig i en helbild och sedan följer den i korta panoreringar i close up. Vi uppfattar det dramatiska även rent intellektuellt, då den kvinnliga vetenskapsmannen strax innan har förklarat alla faror för oss; vid den och den hastigheten händer det och det, och överskridande innebär döden. Här utnyttjar filmmakarna vår oförmåga att komma ihåg filmens händelser, eller rättare sagt: de demonstrerar hur skickligt de får oss så involverade i handlingen att vi ”upphör att minnas”. Bonds armar fixerades innan simulatorn kördes igång – ”För att hindra dig från att slå dig själv medvetslös”. Under färden kämpar Bond mot trycket, försöker befria sig, men verkar hjälplös. Han lyckas dock slutligen stoppa simulatorn, och det just genom att han är fastspänd och därmed påminns om sin sista utväg, den extraordinära klockan som är spänd kring hans handled. Hans tid är tydligen ännu inte ute. [Scenen med simulatorn är kanske också en anspelning på en liknande sådan i H. S. Bucquets film Without Love (Utan kärlek, 1945) som, titeln ”till trots”, liksom Moonraker slutar med den stora kärleken.]

Efter en nattlig kärleksakt tillsammans med Corinne Dufour, Drax helikopterpilot, tar Bond på sig sitt armbandsur och beger sig till Drax arbetsrum för att genomsöka det. Mer eller mindre ofrivilligt röjer Corinne ett kassaskåp dolt i ett ur, en parallell till Bonds polyfunktionella klocka; när Bond öppnar uret höjer sig detta mekaniskt, som om uppskjutet från en ramp, och avslöjar kassaskåpet, som Bond sedan öppnar efter att ha gjort bruk av en liten röntgenapparat som han har dold i sitt cigarrettetui. Han fotograferar av några handlingar med sin minikamera, som har två linser – bredvid varandra bildande siffrorna ”00” – och bär siffran 7, ett förebud till mynningen och avtryckaren på den dubbelbössa, och Bonds skarpögdhet eller ”röntgenblick” i samband därmed, som kommer att nyttjas i nästa scen. Corinne och Bond lämnar rummet, bevakade av Chang.

Vid avresan morgonen härpå stannar Bond till hos Drax, som är ute på fågeljakt – som om han ville hålla sig i form för tillfällen då han nedlägger större byten, dvs. flygplan. Drax arrangerar snabbt en fälla; han låter en krypskytt försedd med ett gevär med kikarsikte lura dold i ett träd. Bond erbjuds av Drax en dubbelbössa för att delta i jakten, men upptäcker den hotande faran med sin genomträngande blick (som vi såg prov på i scenen innan) och skjuter sin ”fågel”, som faller död till marken (likt ”sparven” Chang senare). Bond lämnar scenen och Corinne uppenbarar sig, på väg att ta farväl. Då hon anar fara börjar hon springa in i skogen. Chang släpper de båda hundarna efter henne, bestar som tidigare presenterats som slaktmaskiner. När de når henne, hör vi i stället för skrik kyrkklockor som klämtar för henne, och kameran blickar uppåt mot skyn, längs trädstammarna som med sin höjd – nu efter krypskyttens snabba frånfälle – konnoterar död. Sekvensen avslutas som den började. (Den inleds i luften och avslutas på samma sätt.) Via ett klipp befinner vi oss sedan i Venedig, på andra sidan det stora vattnet – dödsrikets gräns, och vi ser en hammare slå på en tornklocka. Kameran har alltså förflyttat sig uppåt till den nivå mot vilken den blickade i scenen innan. På samma sätt som Bonds resa från England till USA gjordes luftledes, görs transitionen USA-Italien uppe i luften.

Corinnes livstid begränsades genom att hon avslöjade klockans/kassaskåpets hemlighet, vars innehåll nu för Bond till Venedig och senare specifikt till sagda klocktorn där. Kamerarörelsen som utgör övergången, är ett återskapande av klockans/kassaskåpets rörelse – upp och sedan ner, en visuell kommentar om uppgång och fall.

Kameran sänker sig från tornet. Bond går iland från en gondol, uppsöker en glasfabrik och får under en visning för besökare där syn på Dr. Goodhead. Efter att ha blivit avspisad av henne återvänder Bond till sin farkost. På en av kanalerna korsas hans färdväg av en gondol lastad med en likkista. Kistlocket öppnas och liket visar sig vara en högst levande knivkastare, som emellertid genom en returnerad kniv från Bond befrias från sin falskhet och rättmätigt återbördas till kistans inre, under det att locket automatiskt sluter sig. Scenens beståndsdelar är direkta anspelningar på den föregående scenen. Begravningen anknyter till Corinnes död och klockringningen därvid, kistan och dess automatik till det kamouflerade kassaskåpet med dess dödliga hemlighet, och skurken som dör för eget vapen är en upprepning av scenen med Drax krypskytt som skjuts med sin uppdragsgivares vapen. Fortsättningen på kanalscenen blir än mer komisk. Begravningsgondolen går in under en låg bro, med påföljd att den för högt placerade kistan ”avfyras” ner i vattnet, som en raket eller torped. Den flytande kistan betraktas av en man på bron, som med en misstänksam blick på sin cigarrett kastar denna ifrån sig. Bond förföljs härefter av en snabbgående racerbåt, varvid hans gondol visar oanade resurser, en jakt som slutar med att gondolen förvandlas till en svävare som majestätiskt bär Bond över Markusplatsen. Detta skådespel betraktas förvånat av bland andra en vindrickande man som bragt ur fattningen kontrollerar sin flaskas etikett som om han frågar sig har jag delirium tremens, vad ser jag härnäst, skära elefanter, vita möss?

På natten återvänder Bond till glasfabriken och upptäcker där ett hemligt laboratorium. Han tar sig in i och avslöjar laboratoriet genom att med hjälp av sin röntgenapparat genomlysa och utröna dörrens låsmekanism och sedan trycka in den musikaliska koden (docknings/landnings-temat ur Spielbergs Close Encounters of the Third Kind). Det första han får se när han väl är inne är några möss i en bur. Han lyckas komma över ett provrör med vätskan som framställs i laboratoriet och bevittnar också hur två vetenskapsmän dör i samband med att ett glasrör faller i golvet och sprider en giftig gas, som dock inte tycks påverka mössen.

På väg tillbaka överraskas Bond av Chang, som attackerar under stridsrop. Kampen mellan dem utkämpas delvis i den utställningslokal vi tidigare besökt. Under striden krossas en mängd glas, bl. a. en tidigare förevisad blå vas (det hela en upprepning och utvidgning av laboratorieincidenten). Striden går vidare och fortsätter uppe i klocktornet. Utgången är given: tornet – höjden – liksom glaskrossandet står för död. Chang, som krossade den blå vasen, kastas ut genom urtavlan och försvinner i gatuorkesterns trumset. ”Sparven” Changs slut blir en upprepning av vetenskapsmännens död, en dubblering av krypskyttens och genom klockan en påminnelse om Corinnes frånfälle.

Nästa scen utspelas på Dr. Goodheads hotellrum. Vi ser hennes hand som sträcker sig efter en lampkontakt, då Bond där han plötsligt dyker upp som om från ingenstans, skriker till (en upprepning av föregående scens stridsrop).

Filmens tema av ständigt återkommande, plötsligt uppdykande faror ger oss budskapet ”Slappna inte av! Var alltid på din vakt!”

När Bond där han överraskande dyker upp hos henne, griper tag i Dr. Goodheads handled, gör han så eftersom han tror att hon bär sitt farligaste vapen just där (jfr. hans egen klocka). Goodhead avslöjas som CIA-agent genom att Bond genomskådar hemligheten med hennes utrustning: penna – tillika injektionsspruta, sprayflaska – tillika eldkastare, handväska – på samma gång radiosändare, etc. Denna framställning av avslöjandet är ekonomiskt gjord; Goodheads roll som agent presenteras alltså genom attribut som normalt kännetecknar och definierar en Bondfilm – hon avslöjas inte genom något ID-kort, dechiffrerat meddelande, avlyssnat samtal eller dylikt. Introducerande av ny, ”skrymmande rekvisita” undviks.

Bond lämnar sin amerikanska kollega för att tillsammans med M, den brittiske försvarsministern och den italienska polisen göra en razzia på glas/giftfabriken. Dörren öppnas och till allas förvåning möts de av Drax personligen, och det i en lokal som inte uppvisar minsta spår av några laboratorieaktiviteter. Bonds trovärdighet ifrågasätts. Har han sett syner? Men Bond vet att det var levande vita möss han såg tidigare, lika väl som vi vet att den rökande respektive vindrickande mannen inte hallucinerade.

Drax inser att marken börjar brännas, och Jaws kommer åter in i handlingen, nu som ersättare för Chang. När han nu för första gången efter förtexterna presenteras för oss, befinner han sig på en flygplats och skall passera en metalldetektor. Hans ståltänder utlöser larmet. Detta anknyter till scenen i vilken hans föregångare och motsats – den lille, alltför svage japanen – krossar den blå skålen utan att dess tjuvlarm (om vars funktion vi påmints strax innan) utlöses, och sedan själv krossas i fallet från klocktornet. Även Jaws kommer ovanifrån, med flyg, men landar i motsats till japanen mjukt. När nu Jaws blir stoppad av flygplatsens säkerhetsvakter, visar han sitt dödliga vapen i ett brett leende, som om just hans vapen var en passersedel. Vakternas handfallenhet – de låter Jaws passera – gör dem lika suspekta som ambulansmännen i den kommande scenen. (Här reagerar, kanske avsiktligt, vakterna lika bristfälligt som larmet som inte utlöstes då den blå vasen slogs omkull.)

Rio de Janeiro. I magasinet dit spåren leder Bond, finns – till skillnad från i laboratoriet tidigare – inte (längre) några möss, men väl en katt, ett rovdjur som strax ”ersätts” av den uppdykande Jaws. Katt-och-råtta-leken går vidare.

Bond och Dr. Goodhead, som även hon är ute efter Drax, stöter i en linbanesekvens ihop med Jaws – en påminnelse om inledningens lindansare som tjänar som en uppmaning till åskådaren att rekapitulera och summera filmens gångna händelser. (Jämförbara incitament till att återuppliva filmens olika moment följer när senare Moonrakers dockar/lösgörs vid rymdstationen, vid dubbleringen av anspelningen på Wilde-aforismen och slutligen under eftertexterna, då fragment av filmens handling visas på nytt.)

Drax, en skurkaktig Noa (6), tar i kampen mot Bond till ett nytt djur ur sitt menageri (efter att tidigare ha nyttjat hundar, fåglar, möss och katter): spindlar. Bond överlistar Jaws under en kamp på en linbanegondol uppe i linbanans vajrar – ”spindelns trådar” – och Jaws far rakt in i manövercentralen, rakt in i ”spindeln”, och förstör denna totalt. Efter att ha orsakat linbanestationens sammanbrott och misslyckats med att ”snärja” Bond, trasslar Jaws i stället in sig själv i ”kärlekens snaror”, flickan med flätor. Som bevis på Jaws demilitarisering (han ägnar sig nu åt ”love, not war”) ersätts han snabbt av sjukvårdare, ”korsspindlar”, som infångar Bond och Goodhead, och fjättrar dem i en ambulans. Bond skickar i ett tumult iväg – som en projektil – en av Drax män ur ambulansen, rakt mot en jättelik affisch (i sin utformning en anspelning på Spielbergs Jaws), och mannen ”slukas” av hajen på affischen, ett förebud om hur Jaws kommer att träda i Bonds tjänst.

Bond lösgör sig i ambulansen ännu en gång ur bojorna, för att i nästa scen, utstyrd till gaucho, uppsöka M på en Secret Service-bas, maskerad till kloster, och dramauppbyggnadens mekanik kan börja löpa på nytt. Här dubbleras mötet med M:s sekreterare från filmens andra scen: Bond får samma fråga och avger samma svar som då, med passande variation – då föll han från ett flygplan, nu från en linbana, som ju också är ett lufttransportmedel. För att ”uppväga” den tidigare CIA-förevisningen, iscensätts här en vapendemonstration av Secret Service:s rustmästare. Bland annat visas en kamouflerad bola, som kastas mot en attrapp och slingrar sig (likt ormen om Bond senare) runt dennes hals, för att därefter explodera.

En analys av innehållet i provröret som Bond tog ur laboratoriet visar på ett farligt gift som framställs ur en sällsynt orkidé, och i jakten på denna ger sig Bond ut på en flodfärd i Sydamerikas djungler. Sökandet resulterar också här, liksom tidigare på Venedigs kanaler, i en överrumplande båtjakt. En av de förföljande farkosterna förgörs i en upprepning av föregående scens bola-förevisning med explosiva klot/minor utskjutna från Bonds racerbåt – som likt hans gondol i Venedig döljer en del överraskningar. Bonds flyktväg spärras av ett vattenfall, som förutom den dramatik det ger, samtidigt återspeglar motsättningen mellan vatten och luft, mellan jorden och rymden. Denna får i den kommande scenen sin symboliska och vackert poetiska utformning i Bonds omvandling från ”vattenvarelse” (Bond i båt) till ”luftvarelse” (Bond som segelflygare), och senare i Bonds kamp mot ormen i vattnet och flykten i en Moonraker.

Fången mellan den förföljande Jaws och vattenfallet flyr Bond buren av segelflygvingar, ”förvandlad” till ”fjäril”.

Vattenfallet gav oss en föraning om en flykt genom luften, men inte uppåt, utan nedåt längs vattenmassorna – vilket också blir den väg Jaws tvingas ta efter det att han slitit av sin båtratt i vreden över att åter ha missat Bond (ungefär som han i inledningen slet av sin fallskärmsutlösare då han i jämförbar situation gav utlopp åt sin aggressivitet).

Bonds ”fjärilsflykt” är en upprepning av Venedigjaktens upplösning, där Bond undkommer förföljarna genom att hans gondol förvandlas till en svävare, samtidigt som den anspelar på skydiving-sekvensen i inledningen. Här skönjer vi också Bonds ”strävan” upp mot rymden: svävare – linbana – segel/drak-flyg, en strävan som når sitt mål och får sin förlösning i den avslutande rymdfärden.

Bonds bevingade flykt ut över vattenfallet leder honom i armarna på en vacker kvinna, en fresterska som lockar in honom i en underjordisk grotta i paradismiljö. Men på samma sätt som tidigare rör det sig här om kamouflage (armbandsur – vapen, klocka – kassaskåp, Bond i gauchoutstyrsel, kloster – Secret Service-bas, vacker orkidé som ger dödligt gift, etc.) och Paradiset är inte vad det synes vara. De rogivande små vattenfallen indikerar i enlighet med tidigare scen fara, och denna fara uppenbarar sig i form av försåtliga vestaler, och deras objekt för dyrkan, en jättelik fallos i skepnad av en orm, grottans och underjordens väktare. Bond kastas abrupt i vattnet och konfronteras med den jättelika anakondan i en kamp på liv och död. Ormen likvideras av Bond med den injektionsspruta/penna som vi tidigare såg då Bond dök upp hos Dr. Goodhead. Också nu räddas Bond av ett vasst, koniskt format föremål; tidigare pil ur armbandsur, gevärsprojektil, kniv, haj (på affischen), och nu alltså en ”penna” – föremål som alla till formen påminner om rymdraketen/ Moonrakern, som också blir den, som slutligen räddar Bond och mänskligheten från undergång. Denna dramatiska envigscen innehåller också, på bästa Hitchcock- och Spielbergmaner, en god portion humor i sin omkastning av rollerna – ormen (om än icke giftig) är här den som får finna sig i att stickas – ”bitas” – till döds. (Jfr också gevärsskytten och knivkastaren som dör för eget vapen.) Giftsprutan förebådar också Dr. Goodheads återkomst, och påminner oss om den pågående jakten på orkidégiftet.

Kampen mellan Bond och ormen skall uppfattas som en ”transitionskamp” mellan jord och luft, en tvekamp under vilken larven/ormen förvandlas till fjäril, och efter alla vattenmassor övergår också ”fjärilens flykt” bildligt och bokstavligt i flykt i en Moonraker i rymden, bland de vattenmassor som ”förvandlats till ånga”, då historien närmande sig sin final hettas upp.

Likt Noas ark innehöll par av ”allt levande”, bär Drax armada av Moonrakers par av de bästa människoexemplaren vad gäller skönhet och styrka. Med på resan är Bond och Goodhead, som nu återförenats. Utklädda till Drax astronauter besöker de dennes rymdstad (som är osynlig för radar – vilket kan jämföras med hur larmanordningen i glas/gift-fabriken inte reagerade på det snabba slaget mot den bevakade dyrgripen). De båda får här del av Drax planer på att utrota jordens befolkning med giftkapslar utskickade från rymdbasen. När allt mänskligt liv dött ut skall jorden åter befolkas – men nu med Drax som skapare. Med filmen som facit visar sig dockningstemat vara en omskrivning för den aktivitet som Drax förväntar sig av sin till rymden medhavda plantskola; kärleksaktens mekanik utan känslor, avlande utan kärlek.

Detta iskalla ideal demonstrerades redan i filmens början, då Drax visade upp sitt dresserade, kyligt dekorativa kvinnopar och de till blindo lydiga hundarna. Drax, eller Dr. Ax (yxa) – Bondfilmernas förste skurk hette Dr. No (7) – vill – likt Djävulen i Jean Effels (pseud. f. Franois Lejeune) Le roman d’Adam et Eve (1946-67) – hugga itu varje kärleksfullt parförhållande, eftersom kärleken mjukar upp den militära disciplinen. Avfällingen Corinne Dufour är ett exempel på denna karaktärsomvandling, den nyförälskade Jaws ett annat. När vi på slutet ser Jaws bära omkring sitt hjärtas dam, vet vi vilken sida han har tagit ställning för, och att han kommer att belönas.

Signifikativt för sitt missbruk av känslor, älskog och samliv, alla stegen i ett parförhållandes trestegsutveckling, besudlar Dr. Ax blomman – kärlekens bevis par excellence – när han med sitt brott vill ”plantera orkidéer ovanpå hela mänsklighetens grav”.

Dr. Ax är en besatt galning som vill erövra världen för att bevisa sin potens. Varje gest från honom, all hans dödsbringande rekvisita är demonstrativa potensuppvisningar av en man ”utan tänder”, en voyeur som måste tvinga andra att älska. Hans harem av internationella skönheter och hans fallosformade Moonraker är de kanske mest iögonfallande utspelen. Mer raffinerade är den freudianska ormen, det potentiella giftets bärare, och så naturligtvis orkidén, av grekiska orchis – vilket den klassiskt skolade Dr. Ax i rimlighetens namn vet betyder ”testikel”.

Dr. Ax sexuella drömmar är högtflygande, men när han i slutet av filmen tvingas lämna Moonrakerns bana, avslöjar hans ansiktsuttryck att han själv är ”rädd att flyga”. Denna rädsla hyser däremot inte James Bond, som i en omfamning med den lika orädda Holly Goodhead (en omfamning inte olik den Marc Chagall förevigat i sina flygande älskande på flera, betydligt mindre dukar) av henne ombeds att ta henne jorden runt en gång till – en kärleksfull omfamning som innesluter hela mänskligheten.

 

Ett återkommande tema är sammanlänkning – delning. I filmens upptakt såg vi hur en Moonraker lösgjordes från sitt moderplan av två kapare – en skurkaktig handling som satte igång hela raden av filmens dramatiska skeenden och påbjöd vår hjälte att bryta vilan efter föregående films upplösning och stiga in på scenen. I slutet av Moonraker, efter en mängd frigörande/lösslitande och sammanfogande, upprepas detta våldsamma frigörande, nu räddande vår hjälte till fortsatta bravader.

Drax planer är omintetgjorda, och ännu en dröm om ett tusenårigt rike har hamnat på världshistoriens sophög. På samma sätt som den ”moraliserande sagans” Bond indelar människor i goda och onda, delar den onde Drax upp människor i lydiga och döda. Hans straff blir att sparkas ut i glömskan. I nederlagets ögonblick, när Drax svarta armada är avslöjad (blivit synlig), möts i en kort scen sagans och verklighetens värld, en scen där vår splittrade världs representanter med sin potentiella kraft att sätta världen i brand framvisas iklädda var sin sidas färger, ena sidan i rött, den andra i blått, och det är uppenbart att även om denna färgkombination är behaglig för våra ögon, den mer markerar en gränslinje mellan dessa båda sidor, än en sammanlänkning av dem. Det fullkomliga är utan skarvar och sömmar, likt Kristi klädnad eller de tidiga science fiction-skildringarnas rymdskepp.

Bond och Goodhead omintetgör alltså slutligen, som sig bör, Drax onda uppsåt. I en parallell till inledningsscenen, där Bond knuffades ut från flygplanet, öppnar nu Bond dörren ut till rymden för Drax, i ett definitivt farväl, och dubblerar dennes litterära allusion från första mötet med en anspelning på rymdfararen och vetenskapsmannen Armstrongs poetiska och idag bevingade ord ”It’s one small step for man, one giant leap for mankind”: ”Ta ett jättesteg för mänskligheten!”

 

Av Vladimir Oravsky och Sven-Erik Svensson

© Vladimir Oravsky

 

Noter:

(1) För en närmare diskussion se boken I skuggornas hetta : tvärkulturella filmanalyser av Vladimir Oravsky, Studentlitteratur 1983, 1984, 1992.

 

(2) Med filmen The Spy Who Loved Me (Älskade spion, 1977, regi: Lewis Gilbert) gick ”Cubby” och Saltzman skilda vägar. På den 54:e Oscarsutdelningen, 1982, fick ”Cubby” Broccoli ”Irving G Thalberg Memorial Award” för sina 12 Bondfilmer, samma pris som Ingmar Bergman erhöll tolv år tidigare.

 

(3) En annan inte helt negligerbar orsak till Bondfilmernas framgång torde vara publikens/människans naturliga strävan att söka ”se in i framtiden”, att redan nu få erfara vad teknologin framdeles kommer att kunna erbjuda. En Bondfilm idag ”är” vad Jules Vernes romaner var på sin tid. Men inte bara teknologins framsteg utan även hjärnans kapacitet, människans/filmhjältens förmåga att vara sin egen räddare i nöden, fascinerar. Filmer med sådana scener är otaliga och alltid lika fascinerande, och har påtaglig förmåga att dröja sig kvar i minnet: Hiroshi Teshigaharas Kvinnan i sanden (Suna no orma, 1964, efter en välkänd roman av Kobo Abe), där insektssamlaren instängd i en sandgrop kommer på ett enkelt men genialt sätt att samla vatten; Brian De Palmas Dressed to Kill (I nattens mörker, 1980), där den tekniskt begåvade sonen med enkla men påhittiga grepp spårar upp sin moders mördare; Akira Kurosawas Dersu Uzala (Vägvisaren, 1975), där den gamle i värsta snöstorm kan slå upp ett övernattningsläger; Three Days of the Condor (Tre dagar för Condor, 1975, regi: Sydney Pollack, efter Six Days of the Condor av James Grady), där Joseph Turner (Robert Redford) tar sig in i en telecentral och därifrån ringer sin fiende utan någon risk att själv kunna bli spårad … ”Människan är inte summan av vad hon äger utan av det som hon fortfarande inte har men ännu kan nå” (Jean-Paul Sartre).

 

(4) I Octopussy tilldelas cirkusmiljön en central roll och det är, för en i manuskriptskrivandets konst intresserad lärling, en fröjd att se hur manusförfattarna George MacDonald Fraser, Richard Maibaum [co-manusförfattare (tills. m. Paul Dehn) även till Goldfinger] och Michael G. Wilson lyckats placera in handlingar, företeelser och rekvisita som har med cirkus att göra hela filmen igenom och på alla plan. Regissören Elia Kazan har år 1953 i filmen Man on the Tightrope (Lindansaren) använt sig av cirkusmiljö som atmosfärisk bakgrund till ett ”kalla-krigets” drama. I Octopussy turneras detta med komiska förtecken.

 

(5) I filmen från år 1983 Educating Rita (Timmarna med Rita), en filmatisering av Willy Russells succéfulla pjäs, tar producenten och regissören Lewis Gilbert åter detta möte mellan två kulturer till behandling – den som förvärvas i en lokal pub och den som vidarebefordras vid universiteten. Rita är en 70-talets Eliza. Där George Bernard Shaws Eliza Doolittle [Pygmalion (1912, urpremiär 1914)] är en blomsterflicka, där är Willy Russells Rita en hårfrisörska. Henry Higgins alias Frank Bryant, Ritas tutor, friserar Ritas huvud så att säga invändigt och hon i sin tur hans, dock utvändigt.

Både Pygmalion och musikalen byggd på denna, My Fair Lady [libretto: Allan Jay Lerner, musik: Frederick Loewe (1956) ] blev för övrigt till utmärkta filmer år 1938 (regi: Anthony Asquith), resp. 1964 (regi: George Cukor).

 

(6) Det är inte första gången namnet Noa, eller som här, dennes attribut, begåvats skurken. I Chinatown (Chinatown, 1974, regi: Roman Polanski, manus: Robert Towne och Roman Polanski)  försöker Noah Cross [John Huston, tidigare Noa i sin egen The Bible: In the Beginning… (Bibeln… i begynnelsen, 1966)], skändligen tillskansa sig makten över landskapet samt han har gjort sig skyldig till ett ”evolutionsexperiment” (incest) som ligger i linje med Drax planerade illdåd.

 

(7) I Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben, 1964, regi: Stanley Kubrick, manus: S. Kubrick, Terry Southern, Peter George, efter P Georges roman Two Hours to Doom också känd som Red Alert) är det en annan doktor, han som åsyftas i filmens titel, som gnuggar sina händer i förtjusning över tanken på att skapa en koloni med utvalda överlevande från domedagskrigen. Liksom Merkwiirdigliebes alias Dr. Strangeloves märkvärdigt ihopsatta kropp är en fingervisning om hur de eventuella överlevande kommer att se ut, så är även Leper Colony, namnet på bombplanet som ”kastar den första stenen”, en anteciperande benämning på Dr. Strangeloves utvalda. [Hur livet på en sådan koloni troligen kommer att te sig beskrivs i Chris Markers tanke- och sevärda korta framtidsvision från 1963 La jetée (Terassen)].

© Vladimir Oravsky

I skuggornas hetta    I skuggornas hetta  I skuggornas hetta  I skuggornas hetta

Vladimir Oravsky

TV4 visar i dag en av Sveriges största filmsuccéer,
Sällskapsresan.                   

Dessutom är Lasse Åbergs, skaparen av Sällskapsresan, en av åtta årets vintervärdar i P1.

Jag läste på någon webbsida, att Sällskapsresan, det första alstret i Stig Helmer Olssons filmsvit, håller publikrekord bland svenska filmer. Inte allt som är googlbart är visserligen sant, men bara det faktum att Stig Helmer Olsson inte slutade sin filmiska karriär i graven för länge sedan, utan vankar vidare från ena filmäventyret till det femte, stödjer den möjliga riktigheten i detta.

Nå, vad tycker jag om filmen

Att vara en filmmakare, är förutom ett kall även ett yrke, ett yrke som förmodligen begåvats med världens högsta arbetslöshet bland sina utövare. Det är därför som varje filmupphovsman – manusförfattare, regissör, producent – först och främst vill tjäna pengar på sin film, så att det kan bli en nästa, osv. (Åtminstone i samhällsskick där filmindustrin inte är statssubventionerad.) Filmens budskap, utformning, syfte, (roa, skrämma, mm) är sedan de medel filmmakaren tror på, och använder sig av för att nå detta uppsåt. Med en term hämtad från naturvetenskapen kallas detta förfarande för självbevarelsedrift.

Producenten Bo Jonssons och författaren, regissören och skådespelaren Lasse Åbergs filmmakarsjälvbevarelsedrift är nog den starkaste i det här landet. Problemet med paret Jonsson-Åberg är, åtminstone av deras film Sällskapsresan att döma, att de nöjer sig med att gå med vinst och med att figurera i svensk filmstoria som statistik över publikrekord, när de samtidigt kunde omskrivas i filmhistorien som upphovsmän till en välgjord, intelligent, nyskapande et cetera film. Jacques Tatis Les Vacances de Monsieur Hulot (Semestersabotören, 1953), en film vars ämne inte skiljer sig nämnvärt frän det Sällskapsresan profiterar på, är bara ett exempel på att detta låter sig göras.

Mellan två reklamfilmer

Sällskapsresans enligt mitt tycke roligaste nummer är det när Stig Helmer (Lasse Åberg) sitter i flygplanet och vill ha ett glas juice. Resenären bredvid honom, Ole, (Jon Skolman) råder honom att trycka på call-knappen ovanför hans huvud, och Helmer lyfter förväntansfullt muggen mot knappen i tron att juicen kommer rinnande därifrån. Mejerierna, som säljer ”den lilla Jo-juicen” kan köpa sig rätten till sketchen, och de kommer inte att gå med förlust. Lasse Åberg är nämligen riktigt bra på att göra kort-korta reklamsketcher! Trots att Lasse Åberg är en mångsysslare inskränker sig min bekantskap med honom till några reklamnummer, där han talar för mejeriets och mjölkens sak. Ett exempel: Den spindelbente Lasse Åberg tudelar en tunn planka med ett karateslag och blinkar till auditoriet, indikerande att det ”stora” numret kommer att följa – han skall nämligen halvera en mycket kraftigare bit. Efter en klunk av den stärkande drycken, lyfter han målmedvetet armen och slaget träffar den mjölkvita väggen bakom honom. Kilovis med murbruk / kalk, det vill säga mjölkens eftertraktade ämnen, faller ner över honom, och tränger in i hans kropps alla porer.

Trots att Åberg i denna sketch blir den oreflekterade handlingens man – mjölken skänker honom Karl Alfreds styrka, men intellektuellt förblir han på spädbarnets nivå – är detta onekligen ett roligt och välstrukturerat nummer, där alla element är tematiskt organiska. ”And the basic essential of work of art is that it be thematicaly organic.” som Robin Wood skriver i den utmärkta publikationen Hitchcok’s Films Revisited.

Sällskapsresan saknar tyvärr denna kompakthet, liksom den saknar så gott som allt som brukar ingå i ett ”konstverks univers”.

Låt mig exemplifiera och låt mig dra paralleller till en rad andra filmer, mestadels de som visades tillsammans med Sällskapsresan under ett par dagar i Malmö.

I upptakten av Life of Brian (Monty Pythons Life of Brian – Ett herrans liv, 1979), förväxlas den nyfödde Brian med den nyfödde Jesus, och förväxlingen varar ända till sista bilden när kameran tittar uppåt den korsfäste – Brian. Denne hissades upp inte bara för att hans historiske dubbelgångare var predestinerad till det, utan – rent strukturellt – för att ”avrunda” filmen, för att fylla den plats på ”filmens himmel”, varifrån en stjärna föll ner i filmens första bild.

Att sedan Stig Helmers dragande på en resväska i Sällskapsresans upptakt, kan leda tankarna till begreppet ”resande” är inget att anmärka på, men att denna öppning inte är integrerad i handlingen varken på det realistiska, metaforiska, symboliska etc. planet, måste uppfattas som en liten skönhetsfläck på ett konstverks förväntade hermelinkappa. Sällskapsresan är en leopard – åtminstone vad fläckarna beträffar.

Svante Grundberg spelar i Sällskapsresan en resenär som ägnar hela sin semester åt att filma av den, och i slutet av filmen kommer den poänglösa springande punkten – han har glömt att ta av skyddet från kamerans objektiv. Men vad berättar detta, förutom att han är en passionerad, dock okunnig amatörfilmfotograf?

I Stuart Rosenbergs film Brubaker (1980), låter fängelsedirektören Brubaker (Robert Redford) gräva upp lik efter en mängd mördade fängelsekunder, för att symboliskt återfylla gravarna med samhällets grova överträdelser. Men det visar sig snart att det är sin egen grav som han gräver. I Andrzej Wajdas film Czlowiek z marmuru (Marmormannen, 1977), är det karaktären, muraren Mateusz Birkut (Jerzy Radziwilowicz) som åsyftas i filmtiteln. Han har sitt yrke att tacka för sin uppgång, och när han bokstavligen bränner sig på en upphettad tegelsten, muraryrkets grundmaterial, blir hans yrke även hans fall.

Detta vad syns på det realistiska planet. På det metaforiska planet får åskådaren samtidigt en klar bild på Polens inrikessituation och samhällsplanering under 50-talet, där byggnadspolitiken ansågs vara ett Columbi ägg; Birkut hamnar i fängelse, ett bygge som han själv var med om att bygga, och släpps ut därifrån först när den heta stenen kallnat – och tövädret blivit ett faktum.

Men vad har Stig Helmers yrke som lagerarbetare i ett elföretag, med historien i Sällskapsresan att göra?

Sällskapsresan år en familjefilm, åtminstone om förekomsten av Åbergs stora sociala familj (vänner och bekanta) i filmen, kan ingripas i detta begrepp. Rollerna är i flera fall besatta av Åbergs vänner utan hänsyn till vad det implicerar, eller rättare sagt vad det inte. Jag som åskådare är rätt så likgiltig för om Stig Helmer hittar paketet med pengarna och får sin yacht, eller om han får sitt hjärtas dam Majsan (Lottie Ejebrant), på grund av filmen struktur och uppbyggnad. Hur annorlunda var det inte i exempelvis Buster Keatons The General (Så går det till i krig, 1926), där vi brinner för att Johnny Gray (Keaton) skall få sina två kärlekar, lokomotivet och flickan.

Även i västernfilmen The Long Riders (De laglösa, 1980) av Walter Hill, spelas huvudrollen av idel kompisar och bröder: David, Keith och Robert Carradine; James och Stacy Keach, Dennis och Randy Quaid, samt Christopher och Nicholas Guest. Men här är familjariteten och kamratskapet väl motiverat inte bara genom att Carradines, Keachs och Quaids är utmärkta skådespelare väl passande till sina roller, utan även genom det filmiska arvet som de bär med sig från sina föregående produktioner. Detta fördjupar karaktärerna (och filmen), samtidigt som de spelar karaktärer som var riktiga bröder både i verkligheten och i legenden.

Kvinnoroller spelade av män i ovannämnda Monty Python-filmen, har en klar poäng. Men varför spelas en hotellstäderska i Sällskapsresan av en man?

I Sällskapsresan visas en grisfest där karaktären Ole exekverar en solodans. Det är publikt med dansnummer på film, och i samtliga de filmer jag kan dras till minne, är detta alltid välintegrerat i handlingen: All That jazz (Showtime, 1979, regi Bob Fosse), Fame (1980, regi Alan Parker), ovannämnda The Long Riders, Roman Polanskis Tess (1979) och Clair de femme (Stunder av lycka, 1979) av  Costa-Gavras. I den sistnämnda filmen är det domptören Galbas (Romelo Valli) dresserade apa, som dansar tango, tillsammans med en rosafärgad pudel. De dansar ovanpå sin döda matte och således ovanpå den dekadenta civilisationens grav. Symboliken är väl igenkännbar från exempelvis Sławomir Mrożeks teaterklassiker Tango, liksom från en rad nyare och äldre filmer, som exempelvis Bertoluccis Il conformista (Fascisten), Ultimo tango a Parigi (Sista tangon i Paris), och den lite skojigare, Mel Brooks-filmen Silent Movie (Det våras för stumfilmen). Så återigen: varför finns Oles dansscen med? Kan brasklappssvaret att ”sådant förekommer på sällskapsresor” motivera att ha den med i filmen? Jag tror det knappast.

Med i Sällskapsresans resesällskap finns det törstiga paret Berra och Robban. Flaskan som de är förtjusta i är alltid tom – så när som på sprit. I filmen The Long Riders dricks det också. När en av de sprittörstiga ryttarna blir skjuten, håller han en flaska i handen och dess innehåll rinner långsamt ut samtidigt som hans själ lämnar sin ”behållare”, och åskådaren får sig förutom denna poetiska bild, även en metafor om spritens nedbrytande funktion på människan till livs.

Majsan skänker Helmer en leksaksgiraff och bekräftar att Helmer är en läng kille. Härmed är allt sagt. I filmen Tess skänker uppkomlingen Alec d’Urbeville (Leigh Lawson) en blodröd jordgubbe till den oskyldiga Tess (Natassja Kinski), och vi åskådare, tvekar inte ett ögonblick om utvecklingen; han förför henne, och så småningom betalar han för detta med eget blod.

Majsan och hennes äldre syster Siv (Kim Anderzon), krökar på toaletten och fäller här några vitsar där själva språket är vitsens objekt. Om vi antar att detta inte är menat som en symbolisk framställning av höggradig berusning, så är motiveringen för detta vitsande lika överraskande och obegripligt som exempelvis filmens godtyckligt valda och lika godtyckligt placerade drömsekvenser. I Life of Brian finns det också vitsar där själva språket utgör objektet; Pontius Pilatus läspar, en fångvaktare låtsas vara stammare, en eremit har inte talat på hela 18 år, Brian kan inte stava på latin till ”Romare gå hem”, kvinnor pratar med mansstämmor et cetera. Här, till skillnad från Sällskapsresan, är dessa ”språkvitsar” integrerade i handlingen – från det i vaggan skrikande barnet Brian, till den sjungande kören av korsfästa – och har även sitt naturliga ursprung: Jesus, vars liv kan parallellföljas tillsammans med Brians, var till yrket predikant. Att hans Bergspredikan, såsom den visas i filmen, bokstavligen inte når ut till hans publik, är bara en ytterligare variation på ”begreppet” språkvitsar. I filmen Clair de femme befinner sig Michel (Yves Montand) på flygplatsen redan i filmens öppningsscen, och trots att han redan har löst biljett och även så småningom återvänder till Paris-Orly-flygplatsen, flyger han aldrig iväg. Han är rädd att flyga, och han har god grund till det.

I Spielbergs film 1941 (1941, Ursäkta var är Hollywood), sitter en vaktpost högt uppe i ett pariserhjul. Han lider av höjdskräck, naturligtvis. Jag skriver naturligtvis, eftersom hela filmens utformning och struktur kräver detta. Samma sak i ”fallet” High Anxiety (Det våras för galningarna), där Mel Brooks galne psykiatriprofessor Richard H Thordyke, inte bara är höjdrädd utan även högt rädd. Och återigen, vad har Stig Helmers rädsla för flygning att göra i Sällskapsresan, och varför utnyttjas den i så fall inte till något?

Sällskapsresan försöker slaviskt följa en sällskapsresas verkliga förfaranden enligt mönstret ”så är det bara”. Borde då inte den ilskne mäklaren Angerud, trafikvakten Majsan och lagerarbetaren Stig Helmer, träffas exempelvis på en privat vaccinationscentral, där en skurkaktig privatpraktiserande doktor Levander, fortfarande spelad av Magnus Härenstam, först skulle ympas med tanken om placering av sina svarta pengar av den bi-arge herr Angerud, och sedan som potentiell smittobärare vidarebefordra sin kriminalsjuka till Stig Helmer – i stället för att placera mötesplatsen i en futuristisk psykologklinik?

Lasse Åberg medverkar i ytterligare en rolig mjölkreklam när han lyfter med sitt trampdrivna flygplan i en, får jag väl hoppas, anspelning på seriefigurernas Herkules, Batman, Superman…, som alla på ett eller annat sätt, övervunnit gravitationen. Jag tror att Stig Helmers påflugna flygrädsla är ännu ett av Åbergs privata skämt.

Sällskapsresan är ingen film jag vill avråda alla mina läsare att spendera tid på. Bara de som är intresserade av litterära och konstnärliga allusioner, associationer, stilistiska särdrag, berättarekonomi, mekanik, tematiska, metaforiska och mytiska nivåer, då filmen, sedd med mina ögon, inte har dessa egenskaper alltför utvecklade.

Sällskapsresan uppmuntrar inte till vidare själslig bearbetning. Den saknar en central metafor och den är inte mångtydig. Och ”mångtydigheten är kostens sine qua non”. Läs gärna Kommentarer till kritikens arbetsmetod av Vladimir Oravsky och Natascha Durovicova..

Åter till det gladlynta

Visst har Sällskapsresan vissa element som jag som filmmanusförfattare och kritiker inte avfärdar:

– Helmer befinner sig mellan två poler: Majsan – lagvakterskan och Levander / Angerud lagöverträdarna.

– Majsan ”knycker” Angeruds bil och Helmer Levanders pengar för vilka han anskaffar ett annat fortskaffningsmedel, en båt.

– Stig Helmers arbete består i att lägga små kontrollappar i paket som han kontrollerat. Levander å sin sida gömmer sina ”svarta” 100-lappar i ett paket med knäckebröd, i hopp om att detta inte blir kontrollerat.

– Pengarna göms bakom bilden av den rike skatteflyktingen Björn Borg, vars foto pryder knäckebrödspaketet.

– När Helmer upptäcker sin ”feta skatt” i knäckebrödspaketet, håller han i handen en kniv med smör…

– Stig Helmer, en lagerarbetare, har svårt att passa sina saker, han glömmer dem allt för ofta, men på slutet hittar han en skatt, som kanske täcker alla hans utgifter för de borttappade varorna.

– En arbetande människas sista frihetsreservat är hans semester, och duon, Angerud/Levander bestraffas kanske p.g.a. att de vanhelgar denna oas.

Men återigen: då dessa ”godbitar” inte återfinns i en sammanhängande struktur, kan de inte betraktas som planerade, utan bara som en lycklig slump i arbetet, eftersom ingen av manusskrivandets regler bekräftar dess planmässiga uppsåt.

Här en av reglerna: ”För att ett element överhuvudtaget skall kunna igenkännas som del av en (symbolisk) transformationsprocess (och inte enbart som slumpartåt förekommande) måste det dubbleras / upprepas; det måste med andra ord ha sin plats på flera av filmens nivåer. Helst på alla. Mångtydighet är inte fråga om nyinförande av ett stort antal olika element, utan ett ekonomiskt – helst maximalt – utnyttjande av alla möjliga ’konsekvenser’, hos ett begränsat antal element”, allt enligt Kommentarer till kritikens arbetsmetod av Vladimir Oravsky, Natascha Durovicova.

 

Slutkläm

Samarbetet mellan Jonsson och Åberg fortsätter. Deras bekymmersfria sätt att skapa ekonomiska filmsuccéer är välbehövligt. Men liksom exempelvis Bergmans Fanny och Alexander, en enorm publiksuccé inte bara i Sverige utan även i många andra länder, nominerad till sex Oscars och belönad med fyra, eller tv-serien Scener ur ett äktenskap, ett annat Bergmanskt supersuccéfullt kulturfenomen, bör även Jonsson och Åberg åtminstone försöka hitta vägar, hur de skulle kunna servera sin publik en kost som även kan åtnjutas med intellektet. Varför inte genom att redan på manusstadiet anlita rådgivare som kan det där?

”Husets vin” kan sväljas ihop med det mesta, Chateau Margaux 1996 däremot, avnjutes. 

 

© Vladimir Oravsky

 

 

Vladimir Oravsky

Göran och Zlata passerade den stora anslagstavlan vid skolentrén. Årets Luciakandidater satt upptejpade och log med sina bedjande leenden mot sina betraktare. ”Rösta på din favorit!”, stod det med stora bokstäver. Göran stannade till och tittade på de blonda tjejerna. Skolans snyggaste.

Han funderade: Tänk om någon av de änglarna ville bli hans tjej. Tänk om han kunde få en kyss av kandidat nummer två.

Plötsligt och till sin fasa fick han syn på sitt eget porträtt. Göran var Luciakandidat nummer sju.

Wanja smög upp bakom Göran. ”Jag har fått ihop skitmånga röster åt dig!”, viskade hon.

Göran hoppade till och bara glodde på Wanja. ”Nej, nej, nej. Jag kandiderar ej. Jag är nöjd.”

Så slog det honom.

Om han blev Lucia, fick han alla tärnor i sitt tåg. Då skulle han kunna välja vem av tärnorna som skulle bli hans tjej.

”Ja, ja, ja!” Göran tog tag i Wanjas kinder och klämde dem röda. ”Tack Wanja! Du kan få bli Stjärngosse!”

”Lägg av va?! Du är sjuk Göran. Inget annat än sjuk!” fräste Wanja. Men Göran brydde sig inte och vände sig till Zlata.

”Och du Zlata, du får vara pepparkaksgubbe!”

Göran rullade korridoren bort.

”Då i vårt mörka hus, rullar med tända ljus, Sankta Göran, Sankta Göran.”

 

”Vi har röstat på dig Göran!” Några tjejer i Görans parallellklass, som aldrig någonsin hade gett Göran en blick tidigare, skröt om sin insatts.

”Man tackar, man tackar!” tackade Göran och gjorde en svepande gest med handen som om han lyfte hatten för tjejerna.

”Tro inte att du vinner!” fräste en av kandidaterna. Men Göran bara log och höll tummarna.

Hårt.

Riktigt hårt.

 

När elevrådets ordförande och kassör tillsammans med rektorn räknade röstsedlarna, bevittnade de att samma lyckans ost som tidigare vann modelltävlingen även hade skrapat ihop flest röster i Luciatävlingen.

”Nej, det här får inte vara sant!”, utbrast rektorn och tog sig för pannan. ”Det begriper väl var och en att vi inte kan ha en kille och till på köpet i en rullstol som Lucia!”

 

Göran satt inne på rektorns rum och motsatte sig rektorns argument om den oföränderliga Luciatraditionen.

”Ja men det förstår du väl att dina kamrater gör narr av dig!”, menade rektorn.

”De vill ha mig och de ska få mig!”, avslutade Göran diskussionen och rullade ut från rektorns kontor.

”Lusse lelle, Lusse lelle, Elva nätter före jul!”

Rektorn hade aldrig varit med om något liknade. Lucia är en högtid, en årlig tradition, och traditioner ändrar man inte på hur som helst.

 

Get-Hans kom fram till Göran efter lektionens slut. ”Har du tid en stund?”
Göran nickade.

”Rektorn bad mig prata med dig!”

”Får jag gissa? Han vill hälsa, att från och med nu, är på hans skola hjulmänniskor lika mycket värda som fotmänniskor! Rätt?”

”Har du verkligen tänkt igenom detta ordentligt?”

”Absolut!”

”Rektorn bad mig framföra att du fick helgen på dig att fundera på om du ville ändra ditt ställningstagande.”

”Det kvarstår!”

”Det är bra Göran!” Get-Hans klappade Göran på axeln.

”Vi bär ljus till dig som är i mörker!”

”Jag håller med dig fullständigt. Att eleverna valt dig är demokrati i sin sannaste och renaste form. Trevlig helg!”, bräkte Get-Hans glatt.

 

När Göran på måndagen passerade musiksalen hörde han hur kören övade på Lucialåtarna. Han rullade genast till rektorsexpeditionen.

”Nämen, där är du ju!”, utbrast rektorn och slog ihop händerna. ”Har du tänkt över ditt beslut?”

”Jag är årets Lucia!”

”Göran?!” Rektorn stirrade förundrat på sin elev. ”Lucia är en viktig tradition här i Sverige.”

”Jag håller med dig. Den är mycket viktig!”

”Och det är mycket viktigt att det är en tjej som är Lucia. En vacker tjej. En tjej som kan gå!”

”Nej. Där har du fel!”

Rektorn tittade förvånat på Göran.

”Lucia är en symbol för de utstötta, en symbol för de svaga. Lucia kommer med ljuset. Det är det som är budskapet. Inte om hon har Lusselelle mellan benen eller inte och definitivt inte om hon skrider fram eller rullar. Lucia var lika handikappad som jag!”

”Nu är jag inte med i ditt resonemang!”

”Lucia var blind!”, röt Göran. ”Fast tydligen mindre blind än du!”

”Nu lugnar vi ner oss lite! Annars relegerar jag dig. Vem tror du att du är? Du skall inte köra över en tradition som vi vill ha här på skolan. Varken med eller utan rullstol.” Rektorn kokade av ilska.

”Så här kompromissar vi så att alla blir nöjda och glada; Du får ett diplom där det står att du korades till årets Lucia men du får inte vara med i Luciatåget. Är det förstått? Nu går… eller rullar… eller försvinner du ut härifrån med eller utan diplom!” Rektorn knuffade ut Göran ur kontoret och slog igen dörren.

 

 

Göran författade ett brev till Jämställdhetsombudsmannen JämO. Han hoppades innerligt att det stora O:et i JämO inte stod för en stor nolla som befäster det sorgliga intet som en JämO gör för jämställdheten.

 

Några veckor senare, när Luciafirandet redan passerat, svarade JämO på Görans brev.

 

”Hej.

Jag förstår att du är arg över att du inte fick vara Lucia. I läroplanen för grundskolan står det bland annat att skolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller men så är det tyvärr inte.

Det finns jämställdhetsutbildningar för pedagoger. Tipsa gärna din rektor om dessa utbildningar.

Mvh

Jämställdhetsombudsmannen”

 

© Vladimir Oravsky

Ovanstående Lucia-episod utgör ett utdrag ur boken DET RENA LANDET

av Vladimir Oravsky och Daniel Malmén. DET RENA LANDET utgör andra delen i den hyllade ZLATA IBRAHIMOVICS-trilogin. ZLATA IBRAHIMOVICS DAGBOK blev  dramatiserad och den utsågs till en av vinnarna i en av Kungliga Dramatiska Teatern (Dramaten) och Elverket utlyst dramatävling.

webbmail.loopia.se

Vladimir Oravsky om filmmusik

Kill Bill” Vol. 1 Original Soundtrack A Band Apart Records, Inc/Maverick/Wmg Soundtracks 9362-48570-2

Det finns inte många filmskapare som förutom med sina filmer även lockar med sina soundtracks, det vill säga skivor med musik från sina filmer. Hur många är det? Sergio Leone är en av dem, Woody Allen en annan, Stanley Kubrick en tredje, Milos Forman en fjärde, Alan Parker den femte, Martin Scorsese den sjätte, Federico Fellini den sjunde, Clint Eastwood den åttonde och så naturligtvis Quentin Tarantino. Många flera namn kan jag inte komma upp med. Soundtracken till Tarantinos första två filmer Reservoir Dog och Pulp Fiction var storsäljare och Tarantino satsade på att utge musiken till sin tredje film på sitt eget skivmärke. Och det lyckades. Både filmen Jackie Brown och musiken från den, frambringade ett guldklirrande ljud. Förväntningarna på Kill Bill-soundtracket var därför uppskruvade.

Kill Bill-soundtracket är behängt med Parental Advisory Explicit Content-varningsetikett, vilket betyder att den, på känt Tarantinos maner, återger även delar av de talade orden. Och sånt gillar jag även om här slungas det med en hel del så kallade four letters words. Ordet Love är inte något av dem.

Kill Bill-soundtracket är en så kallad ”Enhanced CD” det vill säga en CD som innehåller något mer än ”bara” musik. I Kill Bill-fallet får vi på köpet The Kill Bill trailer trilogy, det vill säga några rörliga bilder i form av tre men ändå en och samma trailer. Dessa vill locka sina kunder till att se filmen Kill Bill. Skivbolaget måste onekligen tro att det finns en potentiell och stor skara soundtrackskonsumenter som först köper musiken och därefter bestämmer sig för att se de rörliga bilder som ackompanjeras av den.

En av trailerserna åtföljs av Luis Bacalovs musikstycke kallat the Grand Duel och det är till förväxling likaljudande med Ennio Morricones berömda musik till Leones dollarfilmer. Tarantinos bilder vill å sin sida återskapa Leones bildlandskap. Fast det stannar dessvärre bara vid intentionen. Originalet är både mer spännande och mer intressant. Även den rumänske panflöjtspelaren Zamfirs låt The Lonely Sheperd, komponerad av tro det eller ej, muzakmusikens grand old man James Last är helt i Morricones anda.

Det är uppenbart att filmen Kill Bill är en kosmopolitisk anrättning. Den utspelar sig både på den amerikanska och asiatiska kontinenten och musiken till den blev således till en wok av världens alla stilar. Låten Green Hornet av Billy May framförd av Al Hirt och hans trumpet vill ta med oss till Mexiko men även långt bort till öst, sett från Sverige som betraktelsepunkt. Green Hornet är en tydlig parafras på Nikolaj Andrejevics Rimsky-Korsakov världskända Flight of the Bumble Bee, och som förekommer i Tsar Saltans sägner. Tematiskt är detta en välvald referens, då Rimsky-Korsakovs musikaliska saga handlar om en prins som omvandlas till en bi som gör en raid mot och sticker liksom med ett svärd sina ondskefulla fastrar.

Gloria Caldwell, Sol Marcus, Bennie Benjamins komposition Don’t Let Me Be Misunderstood från 1964 har framförts och spritts over världen av många musikaliska utövare inklusive den stora, inte så för länge sedan bortgångna Nina Simone och Elvis Costello och Cindy Lauper och så självklart Santa Esmeralda. Den sistnämnda framför den även på Kill Bill-soundtracket. Santa Esmeralda är inte speciell välkänd på våra breddgrader men hon anses vara en av de stora i spansktalande musik sedan 70-talet. Lyssna gärna på hennes album You’re My Everything: The Best of Santa Esmeralda från 1994. Sådant kan förklara Tarantinos smak för henne.

Sonny Bonos välkända sång Bang Bang (My Baby Shot Me Down) är soundtrackets öppningsnummer. Fast inte med Cheer så som hon framförde det på albumet The Sonny Side Of Cher utan i Lee Hazlewoods arrangemang och då naturligtvis med en långsamsjungande Nancy Sinatra. Woo Hoo är en klassisk rocklåt och den låter även som sådan. Battle Without Honour Or Humanity av och med Tomoyasu Hotei är återigen en förförisk mix mellan det österländska och det västerländska, det traditionalistiska och det snabblevande.

The Wu-Tang Clans producent Robert Diggs även känd som The RZA eller The Abbott, Prince Rakeem, Rzarector, Bobby Steels och Bobby Digital får rappa och sampla på Ode To Oren Ishi, en låt som följs av Isaac Hayes typiska Run Fay Run. Denna långa musikaliska tidsspann är typisk för Tarantino. I Run Fay Run finns det element från Hayes Oscarsvinnandemusik till Shaft, inte minst hans wah-wah-gitarr och den potenta symfoniska soulen. Run Fay Run är från år 1974 men kan lätt tas för en av dagens kompositioner.

Kill Bill-filmens titel och följaktligen även soundtrackets är förenat med tillägget Vol. 1. Detta kan inte tolkas på annat vis än att man planerar en nästföljande del på Kill Bill-äventyret. Jag har läst någonstans att Quentin Tarantino planerade att göra bara en Kill Bill-film, men att, när han var klar med inspelningen, insåg han att filmen blev betydligt längre än en sammanhållen visning skulle tåla och att han följaktligen blev tvungen att portionera ut sitt Kill Bill-epos i två visningsdelar. Låter det troligt? Not really. Den som sett någon Tarantinofilm vet mycket väl att det finns få så medvetna manusförfattare och regissörer som mr. Tarantino himself. Hans filmer består av scener avvägda som på en apotekares våg. Filmen Kill Bill består av två separata ”delar” liksom filmens namn tillhandahåller två ord som rimmar. Som om de var avskilda från varandra med ett svärdhugg. © Vladimir Oravsky