Vladimir Oravsky

Göran och Zlata passerade den stora anslagstavlan vid skolentrén. Årets Luciakandidater satt upptejpade och log med sina bedjande leenden mot sina betraktare. ”Rösta på din favorit!”, stod det med stora bokstäver. Göran stannade till och tittade på de blonda tjejerna. Skolans snyggaste.

Han funderade: Tänk om någon av de änglarna ville bli hans tjej. Tänk om han kunde få en kyss av kandidat nummer två.

Plötsligt och till sin fasa fick han syn på sitt eget porträtt. Göran var Luciakandidat nummer sju.

Wanja smög upp bakom Göran. ”Jag har fått ihop skitmånga röster åt dig!”, viskade hon.

Göran hoppade till och bara glodde på Wanja. ”Nej, nej, nej. Jag kandiderar ej. Jag är nöjd.”

Så slog det honom.

Om han blev Lucia, fick han alla tärnor i sitt tåg. Då skulle han kunna välja vem av tärnorna som skulle bli hans tjej.

”Ja, ja, ja!” Göran tog tag i Wanjas kinder och klämde dem röda. ”Tack Wanja! Du kan få bli Stjärngosse!”

”Lägg av va?! Du är sjuk Göran. Inget annat än sjuk!” fräste Wanja. Men Göran brydde sig inte och vände sig till Zlata.

”Och du Zlata, du får vara pepparkaksgubbe!”

Göran rullade korridoren bort.

”Då i vårt mörka hus, rullar med tända ljus, Sankta Göran, Sankta Göran.”

 

”Vi har röstat på dig Göran!” Några tjejer i Görans parallellklass, som aldrig någonsin hade gett Göran en blick tidigare, skröt om sin insatts.

”Man tackar, man tackar!” tackade Göran och gjorde en svepande gest med handen som om han lyfte hatten för tjejerna.

”Tro inte att du vinner!” fräste en av kandidaterna. Men Göran bara log och höll tummarna.

Hårt.

Riktigt hårt.

 

När elevrådets ordförande och kassör tillsammans med rektorn räknade röstsedlarna, bevittnade de att samma lyckans ost som tidigare vann modelltävlingen även hade skrapat ihop flest röster i Luciatävlingen.

”Nej, det här får inte vara sant!”, utbrast rektorn och tog sig för pannan. ”Det begriper väl var och en att vi inte kan ha en kille och till på köpet i en rullstol som Lucia!”

 

Göran satt inne på rektorns rum och motsatte sig rektorns argument om den oföränderliga Luciatraditionen.

”Ja men det förstår du väl att dina kamrater gör narr av dig!”, menade rektorn.

”De vill ha mig och de ska få mig!”, avslutade Göran diskussionen och rullade ut från rektorns kontor.

”Lusse lelle, Lusse lelle, Elva nätter före jul!”

Rektorn hade aldrig varit med om något liknade. Lucia är en högtid, en årlig tradition, och traditioner ändrar man inte på hur som helst.

 

Get-Hans kom fram till Göran efter lektionens slut. ”Har du tid en stund?”
Göran nickade.

”Rektorn bad mig prata med dig!”

”Får jag gissa? Han vill hälsa, att från och med nu, är på hans skola hjulmänniskor lika mycket värda som fotmänniskor! Rätt?”

”Har du verkligen tänkt igenom detta ordentligt?”

”Absolut!”

”Rektorn bad mig framföra att du fick helgen på dig att fundera på om du ville ändra ditt ställningstagande.”

”Det kvarstår!”

”Det är bra Göran!” Get-Hans klappade Göran på axeln.

”Vi bär ljus till dig som är i mörker!”

”Jag håller med dig fullständigt. Att eleverna valt dig är demokrati i sin sannaste och renaste form. Trevlig helg!”, bräkte Get-Hans glatt.

 

När Göran på måndagen passerade musiksalen hörde han hur kören övade på Lucialåtarna. Han rullade genast till rektorsexpeditionen.

”Nämen, där är du ju!”, utbrast rektorn och slog ihop händerna. ”Har du tänkt över ditt beslut?”

”Jag är årets Lucia!”

”Göran?!” Rektorn stirrade förundrat på sin elev. ”Lucia är en viktig tradition här i Sverige.”

”Jag håller med dig. Den är mycket viktig!”

”Och det är mycket viktigt att det är en tjej som är Lucia. En vacker tjej. En tjej som kan gå!”

”Nej. Där har du fel!”

Rektorn tittade förvånat på Göran.

”Lucia är en symbol för de utstötta, en symbol för de svaga. Lucia kommer med ljuset. Det är det som är budskapet. Inte om hon har Lusselelle mellan benen eller inte och definitivt inte om hon skrider fram eller rullar. Lucia var lika handikappad som jag!”

”Nu är jag inte med i ditt resonemang!”

”Lucia var blind!”, röt Göran. ”Fast tydligen mindre blind än du!”

”Nu lugnar vi ner oss lite! Annars relegerar jag dig. Vem tror du att du är? Du skall inte köra över en tradition som vi vill ha här på skolan. Varken med eller utan rullstol.” Rektorn kokade av ilska.

”Så här kompromissar vi så att alla blir nöjda och glada; Du får ett diplom där det står att du korades till årets Lucia men du får inte vara med i Luciatåget. Är det förstått? Nu går… eller rullar… eller försvinner du ut härifrån med eller utan diplom!” Rektorn knuffade ut Göran ur kontoret och slog igen dörren.

 

 

Göran författade ett brev till Jämställdhetsombudsmannen JämO. Han hoppades innerligt att det stora O:et i JämO inte stod för en stor nolla som befäster det sorgliga intet som en JämO gör för jämställdheten.

 

Några veckor senare, när Luciafirandet redan passerat, svarade JämO på Görans brev.

 

”Hej.

Jag förstår att du är arg över att du inte fick vara Lucia. I läroplanen för grundskolan står det bland annat att skolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller men så är det tyvärr inte.

Det finns jämställdhetsutbildningar för pedagoger. Tipsa gärna din rektor om dessa utbildningar.

Mvh

Jämställdhetsombudsmannen”

 

© Vladimir Oravsky

Ovanstående Lucia-episod utgör ett utdrag ur boken DET RENA LANDET

av Vladimir Oravsky och Daniel Malmén. DET RENA LANDET utgör andra delen i den hyllade ZLATA IBRAHIMOVICS-trilogin. ZLATA IBRAHIMOVICS DAGBOK blev  dramatiserad och den utsågs till en av vinnarna i en av Kungliga Dramatiska Teatern (Dramaten) och Elverket utlyst dramatävling.

webbmail.loopia.se

Vladimir Oravsky om filmmusik

Kill Bill” Vol. 1 Original Soundtrack A Band Apart Records, Inc/Maverick/Wmg Soundtracks 9362-48570-2

Det finns inte många filmskapare som förutom med sina filmer även lockar med sina soundtracks, det vill säga skivor med musik från sina filmer. Hur många är det? Sergio Leone är en av dem, Woody Allen en annan, Stanley Kubrick en tredje, Milos Forman en fjärde, Alan Parker den femte, Martin Scorsese den sjätte, Federico Fellini den sjunde, Clint Eastwood den åttonde och så naturligtvis Quentin Tarantino. Många flera namn kan jag inte komma upp med. Soundtracken till Tarantinos första två filmer Reservoir Dog och Pulp Fiction var storsäljare och Tarantino satsade på att utge musiken till sin tredje film på sitt eget skivmärke. Och det lyckades. Både filmen Jackie Brown och musiken från den, frambringade ett guldklirrande ljud. Förväntningarna på Kill Bill-soundtracket var därför uppskruvade.

Kill Bill-soundtracket är behängt med Parental Advisory Explicit Content-varningsetikett, vilket betyder att den, på känt Tarantinos maner, återger även delar av de talade orden. Och sånt gillar jag även om här slungas det med en hel del så kallade four letters words. Ordet Love är inte något av dem.

Kill Bill-soundtracket är en så kallad ”Enhanced CD” det vill säga en CD som innehåller något mer än ”bara” musik. I Kill Bill-fallet får vi på köpet The Kill Bill trailer trilogy, det vill säga några rörliga bilder i form av tre men ändå en och samma trailer. Dessa vill locka sina kunder till att se filmen Kill Bill. Skivbolaget måste onekligen tro att det finns en potentiell och stor skara soundtrackskonsumenter som först köper musiken och därefter bestämmer sig för att se de rörliga bilder som ackompanjeras av den.

En av trailerserna åtföljs av Luis Bacalovs musikstycke kallat the Grand Duel och det är till förväxling likaljudande med Ennio Morricones berömda musik till Leones dollarfilmer. Tarantinos bilder vill å sin sida återskapa Leones bildlandskap. Fast det stannar dessvärre bara vid intentionen. Originalet är både mer spännande och mer intressant. Även den rumänske panflöjtspelaren Zamfirs låt The Lonely Sheperd, komponerad av tro det eller ej, muzakmusikens grand old man James Last är helt i Morricones anda.

Det är uppenbart att filmen Kill Bill är en kosmopolitisk anrättning. Den utspelar sig både på den amerikanska och asiatiska kontinenten och musiken till den blev således till en wok av världens alla stilar. Låten Green Hornet av Billy May framförd av Al Hirt och hans trumpet vill ta med oss till Mexiko men även långt bort till öst, sett från Sverige som betraktelsepunkt. Green Hornet är en tydlig parafras på Nikolaj Andrejevics Rimsky-Korsakov världskända Flight of the Bumble Bee, och som förekommer i Tsar Saltans sägner. Tematiskt är detta en välvald referens, då Rimsky-Korsakovs musikaliska saga handlar om en prins som omvandlas till en bi som gör en raid mot och sticker liksom med ett svärd sina ondskefulla fastrar.

Gloria Caldwell, Sol Marcus, Bennie Benjamins komposition Don’t Let Me Be Misunderstood från 1964 har framförts och spritts over världen av många musikaliska utövare inklusive den stora, inte så för länge sedan bortgångna Nina Simone och Elvis Costello och Cindy Lauper och så självklart Santa Esmeralda. Den sistnämnda framför den även på Kill Bill-soundtracket. Santa Esmeralda är inte speciell välkänd på våra breddgrader men hon anses vara en av de stora i spansktalande musik sedan 70-talet. Lyssna gärna på hennes album You’re My Everything: The Best of Santa Esmeralda från 1994. Sådant kan förklara Tarantinos smak för henne.

Sonny Bonos välkända sång Bang Bang (My Baby Shot Me Down) är soundtrackets öppningsnummer. Fast inte med Cheer så som hon framförde det på albumet The Sonny Side Of Cher utan i Lee Hazlewoods arrangemang och då naturligtvis med en långsamsjungande Nancy Sinatra. Woo Hoo är en klassisk rocklåt och den låter även som sådan. Battle Without Honour Or Humanity av och med Tomoyasu Hotei är återigen en förförisk mix mellan det österländska och det västerländska, det traditionalistiska och det snabblevande.

The Wu-Tang Clans producent Robert Diggs även känd som The RZA eller The Abbott, Prince Rakeem, Rzarector, Bobby Steels och Bobby Digital får rappa och sampla på Ode To Oren Ishi, en låt som följs av Isaac Hayes typiska Run Fay Run. Denna långa musikaliska tidsspann är typisk för Tarantino. I Run Fay Run finns det element från Hayes Oscarsvinnandemusik till Shaft, inte minst hans wah-wah-gitarr och den potenta symfoniska soulen. Run Fay Run är från år 1974 men kan lätt tas för en av dagens kompositioner.

Kill Bill-filmens titel och följaktligen även soundtrackets är förenat med tillägget Vol. 1. Detta kan inte tolkas på annat vis än att man planerar en nästföljande del på Kill Bill-äventyret. Jag har läst någonstans att Quentin Tarantino planerade att göra bara en Kill Bill-film, men att, när han var klar med inspelningen, insåg han att filmen blev betydligt längre än en sammanhållen visning skulle tåla och att han följaktligen blev tvungen att portionera ut sitt Kill Bill-epos i två visningsdelar. Låter det troligt? Not really. Den som sett någon Tarantinofilm vet mycket väl att det finns få så medvetna manusförfattare och regissörer som mr. Tarantino himself. Hans filmer består av scener avvägda som på en apotekares våg. Filmen Kill Bill består av två separata ”delar” liksom filmens namn tillhandahåller två ord som rimmar. Som om de var avskilda från varandra med ett svärdhugg. © Vladimir Oravsky