Micheles Kindh om de två Blade Runner-filmerna.


DVD:
Blade Runner The Final Cut – Ridley Scott 1982

Blade Runner 2049 – Denis Villeneuve 2017

Det finns något svävande, atmosfärisk men dock hotfull emotionell damoklessvärd vilande över bägge filmerna och miljön har förvridits liksom kraftigt försämras när det ständigt regnar över de stora metropolerna som har skylines som sträcker sig långt där uppe i stora arkitektoniska futuristiska miljöerna.
Det är framtidens filmnoir där Raymond Chandlers deckare blir i Philip K Dicks version – vetenskapsfilosofiska berättelser som Ridley Scott transformerar till episk mörk dramatisk konstverk. Vangelis vackra stämningsfulla musik ligger där som ett romantiskt skimmer av lyxig dekadens där vi människor håller på att fördärva vår planet och tvingas söka nya livsmiljöer på andra planeter.

Det är då människan skapar nästan perfekta människoliknande androider som kallas för replikanter. De har kort livslängd men är starka och väl utformade för att klara svåra miljöer. Men dessa utvecklar sin egen känslomässiga processer i sin egen takt. eftersom de också har implantat som innehåller fejkade minnesupplevelser.

Enda sättet att avslöja replikanter är via psykologiska frågeställningar och tekniska hjälpmedel. Det finns också en speciell polisgrupp som kallas för just ”Blade Runners” för att jaga dem om de till jorden vilket de är förbjudna att göra. I första filmen handlar det om hur organiska livet får en stark livsvilja vilket skaparna av replikanter ej riktigt hade föreställt sig.

Harrison Ford är Rick Deckard i den första filmen som jagar replikanter som enbart vill som alla andra levande varelser överleva och de tar till alla medel för att uppfylla sin mission. I filmen som är dystopisk tidstypisk 80-skildring av den tänkta nära framtiden men den går djupare än ”Flykten från New York” som på sitt sätt skildrade samtidens höga kriminalitet och sociala förfall i just New York. Blade Runner följer ett annat samtida spår i frågeställningar som hänger ihop med vetenskapens svar på existentiella problem. Neurovetenskapen och hjärnforskningen som tenderar närma sig både psykologin och filosofin. Det är lite av sådant som jag tycker är relevant för just den problematiken. vad är liv, vad är det som gör oss till människor ur en intellektuell, religiös och vetenskaplig begreppsapparat.
Den nya filmen ger oss också frågor om minnen är vad som utgör vår självbild. vad är äkta och falska minnen.

Men här har vi förstört moder Gaia ännu och vi ställer oss samma frågor om slaveriets föreställningar som man tidigare i historien förde angående den transatlantiska eller arabiska slavhandeln. Friheten att själv välja sitt öde som varje levande individ kämpar dagligen med för att få tillgång – ett hedervärt liv i frihet som får att själv välja den väg som vi anser passa vår utveckling som mogen individ i en kollektiv värld.

Man kan säga att senare cyberpunk författare som drog ett steg längre angående information, Artificiell intelligens och den nya tidens datoriserade tillvaro som gick längre än vad ”Blade Runner” gjorde. Men filmerna är ändå välgjorda starka skildringar kring en tänkt framtid som både uppvisar miljöförstöringen och städernas gradvisa sociala fall med en global värld där rikedom och fattigdom är ännu tydligare då kapitalismen så som vi känner den förändras totalt då samhället är fattigare fastän farligare.

Philip K Dick är en mästare som i sina romaner skildrar de mänskliga beteenden när omgivande samhället inte kan till slut leverera det mest uppenbara möjligheter. Han gick tyvärr bort redan 1982.

Café Society – Woody Allen ¤¤¤¤¤

Woody Allen är tillbaka i väldigt god form och här finns alla de miljöer som appellerar på Woody Allens egen filmestetiska synsätt som gärna präglar hans filmer från ”Radio Days” eller ”Kairos röda ros” till möjligen filmer såsom ”Manhattan” och ”Stardust Memories”.

Den nostalgiska tonen som vibrerar till den jazzmusik Woody Allen sätter högst. Ja ett trettiotal han skildrar som ”Golden Ages”.
Dessutom är det en film som skildrar Hollywood och är det någon som kan skildra Hollywood så är det just Hollywood och då är drömfabriken som bäst enligt mig.

Både Robert Altman och Blake Edwards har tidigare gjort försök att skildra Hollywood med dess cynism och hysteri. Los Angeles som stad och Hollywood som drömfabrik blir som två parallella världar på ett sätt.
Jag tänker även på Carrie Fischers bok ”Vykort från drömfabriken” som var en ganska avslöjande bok av Hollywood. Det finns ävenledes i memoarböcker av Gloria Swanson ”Swanson on Swanson” som beskriver filmens liv i Hollywood. Ja man också i populärkulturen finna referenser till myten om drömbilden men också dess cynism i Jackie Collins böcker om ”Hollywoodfruar respektive män för att inte tala om de lyxiga praliner till marängvispminiserier som gjordes på åttiotalet av böckerna.

Fastän Woody Allen gör det med en nostalgisk värme när han skildrar sitt älskade Hollywood eller gyllene åren då filmstjärnor var just stora filmstjärnor och då hade Hollywood också en nimbus där både politiska flyktingar, amerikanska intellektuella och andra av vetenskapens fixstjärnor kunde mötas i Los Angeles societet.

Filmen har också en av Woody Allens arketypiska judiska karaktärer som överanalyserar och pratar sig genom livet i ett skydd av sin lätt patetiska mur som spricker upp.Bobby Dorfman bor i en typisk judisk Bronxfamilj men söker sig till sin farbrors firma för agentbyrå med rika och stora Hollywoodstjärnor.
Här förälskar sig Bobby i sin farbrors sekreterare som också har en hemlig kärleksförbindelse med farbrorn. Det är också en film om hur man lätt bländas av Hollywoods kulisser och vill tillbaka till New Yorks mera jordnära livsstil.
Filmen bygger på en värmande låga med Hollywood i bakgrunden men också om Bobbys judiska familj existerar också som en sinnesbild för en typisk familj såsom Woody Allen upplever den från sin egen uppväxt kan man tänka sig. Nåväl filmen är hans bästa på länge och formar en skimrande gnista som är som ett varmt stjärnglitter med jazzmusiken som relief.

Star Wars: The Force Awakens av J. J. Abrams Betyg: @@@@

Star_Wars_The_Force_Awakens_Theatrical_Poster
Det är som en återförening av en gammal skolklass där bekanta ansikten dyker upp. Här ser vi en åldrad Han Solo (Harrison Ford), en ännu värdigare prinsessan Leia eller general (Carrie Fischer) och så en gammal myt som Luke Skywalker (Mark Hamill) som alla letar efter eftersom han kan skapa en ny Jediorden vilket i slutändan kan bli ett hot mot ondskans nya tjänare.

Imperiet som den numera historiskt förpassade Darth Vader slogs för, föll i bitar efter kejsaren död. fastän en fascistisk likvärdig organisation som kallas för ”Första ordningen” vill förstöra republiken då den precis som Weimars demokratiska republik avskyddes av den auktoritära extremhögern och nazismen. Likt demokratin alltid baktalas för att verka för kaos och oordning, vilket även republiken detsamma anklagas för av de mörka krafterna som rör sig som medvetna dödliga skuggor..
7773769005_star-wars
Det finns nya ansikten som brittiska Daisy Ridley som jag nyligen läste en intervju med i svenska upplagan av Elle alldeles nyligen. Där berättar hon om hur hon blev del i Star Warssagan. En filmserie som Blaskans egen Evert Eliasson kallar för en fantasy-saga förklätt i rymddräkt.

Den nya filmen som är episod VII i serien är faktiskt riktigt bra och den har en naturlig bra berättelse i grunden och filmen följer sagans koncept med kampen mellan de goda och onda, vilket ändå följer en ganska enkel struktur i filmen där allt kan sägas utan att man behöver ta till för djupa psykologiska förklaringar till varför vissa karaktärer beter sig som de gör. Det är en logisk struktur i filmens uppbyggnad som gör att händelserna sker i en naturlig ordning. Filmens karaktärer utvecklas precis som de skall göra.
star-wars-mobile-game-headerStar Wars Star Wars[/caption]
Det bästa med filmen var att jag personligen fick tillbaka biografkänslan vilket jag har saknad i flera år. Jag tycker att filmfabrikerna liksom all tillgång till film överallt förtar min upplevelse av att se film på biografen. Men här blommade den känslan upp igen – nästan som när man såg första Star Warsfilmen på sjuttiotalet. Jag fick en fin känsla och det är första gången på länge en sådan känsla dykt upp i mitt liv om man talar om att gå på bio igen.

George Lucas släppte loss en populärkulturell revolution mer eller mindre. När det kommer till filmerna blir fansen och kritikerna oftast mest nöjda med delarna fyra, fem och kanske sex. Medan första filmen ” Det mörka hotet” blev kritiserat för att den var stolpig, stel och ävenledes rasistisk. Allt detta är nonsen enligt min utsaga. Filmen är en storartat inledning till hur Darth Vader blev den han blev och hur senate/republiken liksom Jediorden manipulerades av den kommande kejsaren. Spänning och vackra scenerier fanns där som en fond där de verkliga intrigerna utspelades sig mot. De tvåföljande delarna fem och sex var okej men inte så storslagna tycker jag. Fast alla de tre delarna förklarar riktigt bra sagan om Stars Wars mytologi angående fyra, fem och sex.

Obi-Wan Kenobi eller Joda är delar av ett välkomponerad universum som återger sagans skimmer med science fiction-världens stildrag. Filmen återanvänder en hel del tricks från episod fyra och från Star Wars: Episod VI – Jedins återkomst” vilket på ett sätt kan vara en fantasilös brist men också en poäng då imperiets strukturer med dödstjärneliknande vapen använd på ett nytt och farligare sätt.

Det spelar egentligen ingen roll utan är en notering i marginalen. Den nya Star Wars filmen är en väl fungerande del och ett alleles underbart rymdoperaäventyr.

Micheles Kindh om Ettore Scolas filmklassiker ”Terrassen” från 1980

Italien var under sjuttiotalet ett polariserad stat där det starka kommunistiska partiet försökte finna sin egen väg och började samarbeta med Kristendemokraterna. Det var nya begreppet ”Eurokommunismen” som skulle vägleda PCI och dess mäktiga ledare Palmiro Togliatti för att komma från en förstelnad Stalinism och en sovjetisk tom stat. En demokratisk försök att lansera kommunismen. Men Italiens strukturer hade fortfarande postfascismen och dess arv. Högern styrde och till slut föddes kommunistiska terrorganisationen Röda Brigaderna blev sjuttiotalets främsta hot. Fastän högern kunde också ha sina egna visioner som ej gick ihop med det demokratiska parlamentarismen.
I sådant polariserad läge kunde Pasoloni bli mördad för sin politiska och sexuella läggning och kontroversiella framtoning. Ja det fans en intellektuell debatt som både blandade den kulturella och politiska strukturerna. Tänk dig teser från Frankfurtskolan eller den sjuttiotalsdebatt som blev en restpost från 1968 års revlutionära europeiska studentrörelse.
Filmklimatet kunde också påverkas av dessa intelltuella tröttsamma debatter om proletära revolutionen och vilken vänsterism som snabbast kunde förändra världen. I detta får man tänka sig hur Ettore Scolas film från 1980 mottagits i övriga Europa när det begav sig för treffiofem år sedan.

Tänk er de kulturella vänsterkretsar som var belevade och bildade vilket utgjorde en del av den finare samhällsklasserna fast de kallade sig kommunister och levde ett liv bortom de vanliga arbetarnas liv. Ettore Scolas milda politiska och humanistiska milda sociala satir är bedövande bra och suggestiv på och samam gång. Spelplatsen är en samling människor i ett hus på en stor middag där vi får följa vännerna inom kultureliten hur de bemöter och är mot varandra. Vi får också följa sidovinklade berättelser om vissa av filmens karaktärer.
Allt är gjort med en genial perspektivistiskt narrativt sätt. En varm och rolig film som mästerligt får flera av de mest namnkunniga skådespelarna att prestera skickligt sina vuxna och mogna prestationer.
Ettore Scolas film är en fascinerande kammardrama som också ger oss den emotionella och kulturella nimbus som behövs för att förstå filmens politiska centrala emotionella budskap. Människan kommer trots allt före ideologin.
images

Miss Mystica tittar på film.

guds_hastar_video_on_demand
Guds Hästar. Man föds inte till martyr. En film av Nabil Ayouch.

Filmen handlar om de två bröderna Yachine och Hamid som växer upp i ett av Casablancas fattigaste områden.Det är verkligen en tuff miljö att växa upp i och det gäller att ha skinn på näsan.Den sociala misären är stor men man håller sig inte alltid om rätt sida om lagen. Fylleslag och slagsmål hör till vardagen.Framtiden ser inte så ljus ut för bröderna.En dag blir den äldre brodern gripen av polisen och satt i fängelse. Detta ser ut att bli en utväg för den yngre brodern.Men så återvänder Hamid efter sin fängelsevistelse. Tråkigt nog. Något som kunde ha blivit bra blir något som blir mindre bra. P.g.a andra krafter som är starkare.
CdD IMG0482

Det är en stark och skrämmande film. Som bör ses.

Jag ger den 10 poäng av tio möjliga.

CdD IMG0001

Miss Mystica har sett ” Min iranska familj ” av Massoud Bakhshi.

Filmen kretsar kring Arash som efter många år utomlands bestämmer sig för att återvända till hemlandet Iran för att gästföreläsa på universitetet. Det blir för honom en resa i tiden, men det blir också en resa där sanningen uppdagas bit för bit. Hans söker till exempel svaret på frågan han alltid har burit på, som vad hände hans familj åren efter kriget mellan Iran och Irak på 80-talet.

min iranska familj 2

Filmen är mycket sevärd i mina ögon, den får högsta betyg.

Miss Mystica skriver om Susanne Biers film ”Efter Bröllopet” på dvd

I Indien arbetar han med hjälpa gatubarn. Vår man Jacob. På ett barnhem. En dag händer något oväntat. Han blir erbjuden en donation på  4 miljoner dollar av en svensk affärsman Jörgen. Samtidigt hotar barnhemmet att stänga p.g.a ekonomiska problem. Så det är verkligen pengar som skulle komma väl till pass. Men det finns ett men. För att få pengarna måste Jacob åka till Danmark för deltaga på Jörgens dotters bröllop.

efter_brollopet

Filmen bara måste ses. Den är ett mästerverk med fantastiska skådespelarprestationer.

 

@@@@@@.

Micheles Kindh om Captain America-filmen

Captain America: The Winter Soldier

Anthony & Joe Russo

MV5BMTYzOTc2NzU3N15BMl5BanBnXkFtZTcwNjY3MDE3NQ@@._V1_SX214_AL_

@@@

Populärkulturen fångar oftast upp det som sker i samtiden fastän transformerad för hur filmen eller vilken media som formar politiken till sitt eget väsens spelregler. Att den nya Captain America-filmen direkt återknyter till debatten om USA:s myndighet för signalspaning som visat sig avlyssnat hela världen med benägen medhjälp av vissa regimers/regeringars underrättelsetjänster. Nu handlar det om att nazistiska forskningsdivisionen Hydra under Red Skull fortsätter in i vår tid att till och med infiltrera självaste SHEILD. Jack Kirby och Joe Simmons karaktär som skapades för att underhålla och göra propaganda för kampen mot nazismen och fascismen. I den filmen får se kritik av både användningen av drönare och massövervakningen av hela världen.

Filmen är en tänkvärd actionfilm där Captain America får se friheten ersättas av rädsla och beredskapen att se hur rättvisan får vika undan för illusionen om ständig säkerhet. Myndigheterna eller kriminella organisationer lever för för att utnyttja skräck och våld till sin fördel. Filmen är en bra mix av samtida frän politisk samhällskritik och action med briljanta tekniska effekter. Med andra ord en av de där filmerna som både underhåller och beskriver något relevant som händer idag.

MV5BMzA2NDkwODAwM15BMl5BanBnXkFtZTgwODk5MTgzMTE@._V1_SY317_CR1,0,214,317_AL_

 

 

Miss Mystica om Anna Odells senaste film

Sajtbilder_570Återträffen_Foto_JonasJörneberg

Jag kände mig först lite kluven till om jag skulle se hennes film ” Återträffen”. Men eftersom hört och läst att den har fått så mycket uppmärksamhet så kände jag att jag måste bara se den. Filmen handlar klass 9c som ska ha en klassåterträff eftersom det var 20 år sedan de gick ut skolan. Till en början verkar allting så glatt och trevligt. Och perfekt. Och så länge alla spelar sina roller i hierarkin så är allt frid och fröjd. Det pratas om gamla tider och hur bra allting var. Men alla har inte samma uppfattning om hur det var då. Och när gamla sanningar ifrågasätts och konflikter kommer upp till ytan kommer feststämningen av sig.

Filmen är en fiktion och klasskamraterna gestaltas av skådespelare. Intervjuerna bygger på verkliga möten.

Jag tycker att det här är en film som bara måste ses. Det är en film som griper tag i en och det är svårt att inte bli berörd.

Atertraffen

Micheles Kindh om filmen ”Känn ingen sorg”

DVD

Känn ingen sorg av Måns Mårlind & Björn Stein

Baserad på texter och musik av Håkan Hellström

@@@@

Filmen är ett fyrverkeri av musikaliska infall, kärlekens smärtsamma ljuvligheter men också lite av livets sorgekanter som får ett filmiskt perspektiv utifrån Håkan Hellströms geniala sånger och lyriska träffsäkra iakttagelser.

Men det är också det att Håkan Hellströms låtar kan också sättas i kontext till vår moderna tid han verkar i men också vara del i vår klassiska vistradition från Birger Sjöberg, Evert Taube till schlagerlåtar av Lasse Dahlquists anda. Håkan Hellström verkar vara delad mellan nu och då. Från The Smiths till Taube. Filmen är lika närvarande och nervig som samtiden kan vara. Unge Pål har rädsla inför stirrande ögon se på andra när han uppträder. Pål är lite oskudsfull som verkar i ett magiskt Göteborg med fester och vänner plus den lika närvarande musiken.  Han beträder kärlekens stig men famlar och ramlar i dess olika emotionella tillstånd av smärta och ljuvhet, förälskelsens olika medvetandenivåer.

Filmen är charmig och vi får följa Pål och hans musikdrömmar förverkligas, bästa vännen Johnny med sina pengar och händelseförlopp han råkar ut för. Lena som är hemligt kär i Pål och tränar thaiboxning. En skön film som har allt  och gör livet så mycket roligare och fyndigare på många sätt.

En av de där oförglömligare filmer man gärna minns länge och vill smaka mera av i tillvaron.