Wong Kar-wais film The Grand Masters recenseras av Micheles Kindh

Wong Kar-wais – The Grand Masters

@@@@

MV5BMTQ0OTY2NTU2MF5BMl5BanBnXkFtZTcwNTEyMjY2OQ@@._V1_SX214_

Först måste jag säga att Wong Kar-wais film om Bruce Lees gamla tränare och mästare Ip-Man är poetisk och väldigt vacker film att beskåda. Scenografin är utsökt och kung fu-koreografin  är hur fint skapat som helst. Skådespelarinsatserna är hur starkt och mästerligt spelat så att jag häpnar.

Wong Kar-wais använder sig av sin favoritskådespelare Tony Leung som även var med i hans strålande dramatiska filmer ”In the mode for love”, 2046 och ”Happy together”. I rollen som Ip Man är han lika strålande som vanligt.

Filmen skiljer sig mycket från den tidigare filmen som gjordes om Ip Man för några år sedan som också var strålande underhållning.

Wong Kar-wai lyckas återigen skapa ett drama som skall tydligen följa det som hände med Ip Man på riktigt och jag känner inte alls till den bakgrund som gäller för Ip Man utan filmen får intressantare fokus på personer runt omkring hans omgivning.

Det utspelar sig på 30-talet fram till femtiotalet i Hong Kong. Filmen speglar hur Japans invasion av Kina och senare striden mellan nationella armén och kommunisternas dubbla strider mot borgliga inhemska armén och Japanska styrkorna samtidigt. Krigen är skuggorna och ekon där andra mera dramatiska skeenden pågår av sig själva. En inre och yttre kamp där svek, familjeklaner, oförlöst kärlek, hämnd och försoning av det förflutna.

Detta är en film som jag inte kan säga annat än att den verkligen är utsökt modern underhållning och fascinerande att se filmen med den långsamma filosofiska undermeningarna som bildar en kontext som jag uppskattar verkligen.

Filmen tillhör de filmer jag kommer att lägga på min lista över starka filmupplevelser.

Grandmaster_3_1079794c

Micheles Kindh om en klassiker från 1959

Alain Resnais –  Hiroshima Mon Amour 1959

@@@@

Filmen är vacker i sina svartvita kontraster mellan noga uttänkt dekor och de långa tysta stunderna mellan filmens huvudkaraktärer. Filmen är en form av existentiell berättelse där en ung skådespelerska söker sitt eget inre jag men som också bär på en melankolisk svart inre klump som sakta förtär hennes mentala synsätt på omvärlden. Andra världskriget gjorde henne till en ung kvinna som blev förälskad i en tysk soldat i Paris. Just det ödet bär hon med sig när hon befinner sig i japanska staden Hiroshima för en filminspelning. Kärleken vid ett möte när hon träffar den japanska arkitekten som förlorade sin familj vid atombomben. Det blir också ett möte med den död och förintelse som atombomben spred omkring sig. Filmen handlar lika mycket om ett möte där två människor i själva mötet låter sina liv uppenbaras och får leva ut den berättelsen så att vi som åskådare förstår att det förflutna vi bär med oss kan vara smärtsamma ekon att ta hand om.

Kvinnan försöker nog finna sig själv och förstå sin eget liv, mannen den japanska arkitekten bär med sina egna smärtsamma sorgeband, blir en partner som kvinnan använder som en medmänniska som försöker förstå en annans människans inre smärtsamma knytpunkter som den låst fast inom sig för att hålla den demonen i schakt.

Filmens regissör Alain Resnais skapar en tätt filmisk dikt som låter ljus och skuggor skapa en illusion av just mentala stämningar. Ansiktsuttrycken kan ibland bli stumma men ändå estetiskt tilldragande då de uttrycker en inre känsla av både tomhet och sökande efter bekräftelse från den andre, som skall led till en viss försoning med sig själv och den andre medmänniskan. Bara genom att lyssna på den andre bekräftar vi den människans liv och skapar tillsammans meningsfullhet.

Filmens inledning är vacker och poetisk i språk och tonläge, en harmonisk dialog trots att inledande scenerna är från museét i Hiroshima som har atombombens konsekvenser utställda.

Emanuelle Riva och Eiji Okada spelar stillsamt sina roller och gör det med elegant framfört skådespel. Allting är väl uttänkt och det hela blir en filmisk upplevelse där ingenting egentligen händer i det yttre skeendet utan allting händer inom de inre fälten där själen och hjärtat dansar omkring och erbjuder oss ett filmiskt diktverk som lever vidare i filmhistorien.

Micheles Kindh ser nya Superman-filmen.

Man Of Steel -Zack Snyder

@@

images

Den här versionen skall inte jämföras med tidigare fyra filmer av Superman, ja inte med filmen ”Superman Returns” heller. Utan detta är som med Batmanfilmerna, en helt ny händelse och version. Scenografin på Krypton har nu en levande  större visuell estetiskare spelplats än den kristall värld med en grekisk guda-vision det fanns med Marlon Brando som Jor El – Stålmannens fader. Däremot har Henry Cavill  en viss likhet med Christopher Reeves karaktär. Vilket gör den bra. Fast problemet ligger i att det hela tiden måste bli en action med städer som raseras och stora slagfält. Det stör filmen för det finns vissa scener som borde fördjupas men behandlas lite mera flyktigt. Det blir för många fragmentariska hopp i filmen där dåtid och nutid snabbt mixas.

Jag tappar intresset då de mäktiga slagsmålen skapar en viss gudakrig mellan planeten Kryptons självutnämnda massmördande general Zod (hans utseende påminner om en romersk Ceasar i håret och klädsel) och vår egen mäktiga Superman.

Filmen har verkligen tagit intryck av flera filosofiska diskussioner anser jag. Tanken att varje människas öde är redan på förhand bestämd och framförallt att regeringen eller de styrande på Krypton skall ha avskaffat naturligt födsel genom att man genmanipulerar barnen och bestämmer på förhand deras givna roller i samhället. Det vill säga att planeten ledning bestämmer dessa barns framtid på förhand. Medan Supermans far trodde på det fria valet och själv bestämma sitt öde. det var så man diskuterade i vår historia demokrati kontra diktatur. Frihet eller ofrihet. Där i mellan olika anhängare som bara vill hamna i mitten av allting – utan att behöva ta ansvar för sina egna eller andras liv. Den feges utväg.

Jag tycker mig ana Platons filosofiska tankegång att alla har sin givna plats i samhället. Krigarkastet är det bästa och filosoferna styr över allting för att slippa mångfaldens kaos. Barnen skiljs från sina egna föräldrar för att uppfostras av staten till mönstermedborgare som accepterar sitt eget öde och konsekvenser. Tänk inte själv utan överlåt det till härskarna.

Filmens filosofiska tankar som den skapar var intressantare än själva filmens ram och röda trådens alltför fragmentariska utförande av själva filmen. Zack Snyder slösade bort filmen med för mycket actionscener istället för att skapa en bra spelfilm med möjligheten att fördjupa rollgestaltningen. Hoppas att det blir en bättre  uppföljare.

 

Micheles Kindh återvänder till Federico Fellinis ”La Dolce Vita”

Federico Fellini – La Dolce Vita

@@@@@

AnitaEkberg,LivingLaDoldeVita

Borglighetens diskreta dekadens och den societet som har alldeles för mycket pengar och alldeles för mycket fritid lockas av det ständigt moderna utelivets fällor. På ett sätt är denna ljuva mästerliga film som inte har en egentlig handling utan är en serie episoder där vi helt enkelt följer skvallerjournalisten där en av världens bästa skådespelare någonsin, Marcello Mastroianni som just journalisten Marcello. Det är en bländande filmisk uppvisning i hur tomt det rika livet kan vara. Det finns i mellanutrymmena dock känslor som spräcker upp lyckans fasader borglighetens rika människor försöker bygga upp runt omkring sig.

Filmen är också Federico Fellinis egen uppgörelse med den pressetik han själv som humorist och satirtecknare började sin yrkeskarriär innan filmen tog vid och över hans yrkesval. Hela filmen ”La Dolce Vita” är en fresk som målas i milda ironiska blinkningar åt Italiens efterkrigstid då fascismen har fallit men fortfarande måste man se hur Italiens kulturella arv skall bevaras. Fellinis öppna kärlek till klassisk amerikansk film finns tydligt med i referenserna till Fellinis öppna konstnärliga intressen.

la-dolce-vita_784x0

Som film betraktat kan man se ”La Dolce Vita” som en motpol mot den mera neorealistiska filmen som företräddes av till exempel Roberto Rossellinis ”Rom Öppna stad” som Fellini skrev manuskriptet till. Man kan se Federicos hela gärning som just en filmare som ville ge livet ljuset åter men dock ej för att värja sig inför det svårmodiga i tillvaron. För melankolin vilar där mitt bland festerna och upptågen då Marcelos privata liv har drag av en opera buffa fastän utan talsång. Nino Rotas filmmusik förhöjde ofta Fellinis budskap eller sceniska framställan då både musik, ljus, skuggor och rörelse blev ett fundament att luta sig emot. På DVD finns filmen i en snygg förpackning med en bild av Anita Ekberg i fontänen. Hon blir i filmen den levnadsglada svenska skådespelerskan som driver omkring och tröttnar på sin makes stelhet, hon vill leva och känna livet genom sin andedräkt och låta livets orkan  blåsa  och skapa en känsla av just livets mångfald.

220px-La_Dolce_Vita_(1960_film)_coverart

Hela ”La Dolce Vita” har en känsla för det inledande sextiotalets modernitet i mode och design. Filmen känns modern på ett för mig ljuvligt sätt. Filmen bländar oss åskådare med sin energi och oupplösliga tillstånd av livet och tillvarons yttersta extremiteter möter upp en salongsborglig soaré där vi alla sitter ned till bords och låter av smaka av livets goda eller bada i Nicola Salvis berömda fontän Fontana di Trevi. En film som spränger gränser och moraliska normer vi ser religionen fjättra oss i på gott och ont.

Micheles Kindh ser Oblivion

Oblivion av Joseph Kosinski

@@@@@

OBLIVION_IMAX_Updated

 Filmen har en snygg scenografisk närvaro och filmens flöde av bilder är magnifika i varje bildruta. Designen på husen är supermoderna och science fiction-känslan är hela tiden intakt. Filmen bygger på flera lager av chimärer – det vi inte vet uppenbarar sig sakteligen tills vi får reda på idealet och idén bakom det hela. Jorden 2077 och världen har genomgått postapokalyptiska färvandlingar till en total förstörelse.

Rymdvarelser som kallas asätare förstörde månen och invaderade men slogs tillbaka tack vare kärnvapen. Det är en ny tid och filmen handlar om de överlevande och vad det planerar göra.

Filmen har en filosofisk lättsam aura av liv och död genom vissa scenarior som visar en väg till att mänskligheten kan öppna sig inför världen och överleva. Men tänk om allt är just en sprucken falsk medveten illusion – den som nu spricker helt enkelt.

Regissören Joseph Kosinski gjorde en bra debutfilm med fortsättningen av ”Tron: Legacy. Filmmusiken bestod av Daft Punk vilket skapade en symfonisk filmmusik. I den nya filmen är det Anthony Gonzales som låter musiken flöda i den stil kanske Hans Zimmer skulle kunna tänka sig låta. Joseph Kosinski är dataanimatör innan han blev regissör – det märks i hans nya film ”Oblivion”

Tom Cruise, Andrea Riseborough, Olga Kurylenko och Morgan Freeman gör alla tunga och bra roller i filmen. Det är film med en egentligen ganska så enkel koncept fastän intrigmässigt ändå relativt avancerat. Det är en film som är suverän och på gränsen till magisk filmupplevelse. Den kan jämnföras med ”Solaris”, Silent Running” och ”Total Recall” om man vill finna referenser. Fast som sagt är detta en stor filmupplevelse.

 

Hobbit av Peter Jackson.

Eftersom jag anser mig vara ett så kallat ” Sagan om ringen ” fan ( om det finns ett sådant begrepp. Nu gör det i allafall.) så kunde jag inte motstå frestelsen att gå och se filmen Hobbit. Jag kände att det var ett måste att se den på bio. Det var med stora förväntningar jag begav mig till biografen. I vanlig ordning inhandlades det biogodis samt något att dricka. Det hör liksom bara till. Särskilt i det här fallet ansåg jag att det var en nödvändighet. Det stod i annonsen att filmen var två timmar och femtio minuter lång.

Nåväl nog om mig och åter till filmen. Huvudkaraktären är i det här fallet inte Frodo utan det är hobbiten Bilbo Baggins. Om hans möte med den magiska ringen. Och med Gollum. Och icke att förglömma dvärgkungen Thorin Ekenskölde. Och hans kamp att vinna tillbaka sitt rike.

Många av karaktärerna känns igen från ” Sagan om ringen ”. Andra är nya. Filmen är ett äventyr från början till slut. Specialeffekterna var många och det var lätt att leva sig in i filmen och glömma bort tid och rum. Vilket jag gjorde för ett tag. Och det anser jag vara ett positivt betyg.

Miss Mystica

 

 

Dr Indie skriver om Ridley Sotts nya film ”Prometheus

Ridley Scott – Promehteus

@@@@

Jag trodde att filmen skulle öppna för intellektuella och filosofisk/religiösa föreställningar vilket skulle få en extra dimension i filmen. Ridley Scott väjer lite för det och låter filmen snudda på teorin om att människor egentligen inte alls kanske uppkom ur evolutionen som vi tidigare trott utan kunde vara partiklar/mikroorganismer från en meteorit som slog ned på jorden och spred livet vidare – fast i Ridley Scotts version så var det folk från yttre rymden som skapade livet på jorden och i dess yttersta förlängning, människan själv. Filmen tar avstamp i den frågeställningen och hela resan är till den främmande planeten är just jakten på livets uppkomst och vår mänskliga existens mening. Första filmen från 1979 där Sigourney Weaver, Tom Skerritt och John Hurt spelade de väsentliga huvudrollerna. Den första filmens kontext var just en ganska så vardaglig och realistisk vardagsskildring kring ett företag som utnyttjade usla löner, usla arbetsförhållanden och miljön som var under all kritik – allt för profitens skull. Men här omskakas vardagen av rymdens inkräktare. De två medföljande filmerna där bland annat James Cameron förvandlar Alien till rymdaction och skräckfilmsestetik och urvattnar den poäng som inledande film kunde antyda. de kristna och religiösa symboliken. Det blir tydligare med den nya filmen då religiösa kristna metaforer och offermentaliteten blommar ut mitt i all action. Det mörka tar över i Prometheus. Noomi Rapace, Michael Fassbender och den kalla cyniska Charlize Theron spelar bra och alla i sina karaktärer förmedlar olika perspektiv. Michael Fassbender är androiden som servar hela rymdskeppet med en specifik agenda, Charlize Theron är kalla affärskvinnan med sin egen vinning som enda målsättning och så Noomi rapace som forskaren som vill veta om livet har mening. Filmen blir hos mig väldigt likt James Camerons fortsatta andra film i serien om Alien – en vacker spännande actiondrama. Fastän det fungerar väl och jag förösker se filmen både som actiondramatisk och existentiell på samma gång och det lyckas den väl med.