Micheles Kindh om de två Blade Runner-filmerna.


DVD:
Blade Runner The Final Cut – Ridley Scott 1982

Blade Runner 2049 – Denis Villeneuve 2017

Det finns något svävande, atmosfärisk men dock hotfull emotionell damoklessvärd vilande över bägge filmerna och miljön har förvridits liksom kraftigt försämras när det ständigt regnar över de stora metropolerna som har skylines som sträcker sig långt där uppe i stora arkitektoniska futuristiska miljöerna.
Det är framtidens filmnoir där Raymond Chandlers deckare blir i Philip K Dicks version – vetenskapsfilosofiska berättelser som Ridley Scott transformerar till episk mörk dramatisk konstverk. Vangelis vackra stämningsfulla musik ligger där som ett romantiskt skimmer av lyxig dekadens där vi människor håller på att fördärva vår planet och tvingas söka nya livsmiljöer på andra planeter.

Det är då människan skapar nästan perfekta människoliknande androider som kallas för replikanter. De har kort livslängd men är starka och väl utformade för att klara svåra miljöer. Men dessa utvecklar sin egen känslomässiga processer i sin egen takt. eftersom de också har implantat som innehåller fejkade minnesupplevelser.

Enda sättet att avslöja replikanter är via psykologiska frågeställningar och tekniska hjälpmedel. Det finns också en speciell polisgrupp som kallas för just ”Blade Runners” för att jaga dem om de till jorden vilket de är förbjudna att göra. I första filmen handlar det om hur organiska livet får en stark livsvilja vilket skaparna av replikanter ej riktigt hade föreställt sig.

Harrison Ford är Rick Deckard i den första filmen som jagar replikanter som enbart vill som alla andra levande varelser överleva och de tar till alla medel för att uppfylla sin mission. I filmen som är dystopisk tidstypisk 80-skildring av den tänkta nära framtiden men den går djupare än ”Flykten från New York” som på sitt sätt skildrade samtidens höga kriminalitet och sociala förfall i just New York. Blade Runner följer ett annat samtida spår i frågeställningar som hänger ihop med vetenskapens svar på existentiella problem. Neurovetenskapen och hjärnforskningen som tenderar närma sig både psykologin och filosofin. Det är lite av sådant som jag tycker är relevant för just den problematiken. vad är liv, vad är det som gör oss till människor ur en intellektuell, religiös och vetenskaplig begreppsapparat.
Den nya filmen ger oss också frågor om minnen är vad som utgör vår självbild. vad är äkta och falska minnen.

Men här har vi förstört moder Gaia ännu och vi ställer oss samma frågor om slaveriets föreställningar som man tidigare i historien förde angående den transatlantiska eller arabiska slavhandeln. Friheten att själv välja sitt öde som varje levande individ kämpar dagligen med för att få tillgång – ett hedervärt liv i frihet som får att själv välja den väg som vi anser passa vår utveckling som mogen individ i en kollektiv värld.

Man kan säga att senare cyberpunk författare som drog ett steg längre angående information, Artificiell intelligens och den nya tidens datoriserade tillvaro som gick längre än vad ”Blade Runner” gjorde. Men filmerna är ändå välgjorda starka skildringar kring en tänkt framtid som både uppvisar miljöförstöringen och städernas gradvisa sociala fall med en global värld där rikedom och fattigdom är ännu tydligare då kapitalismen så som vi känner den förändras totalt då samhället är fattigare fastän farligare.

Philip K Dick är en mästare som i sina romaner skildrar de mänskliga beteenden när omgivande samhället inte kan till slut leverera det mest uppenbara möjligheter. Han gick tyvärr bort redan 1982.

Micheles Kindh om Karl-Erik Edris nya bok.

2015-06-14 20.04.48
Karl-Erik Edris – Vart är världen på väg?
Perspektiv, strategier och förutsägelser

Varje historisk epok som utgör en del av vår civilisation genomgår transformationer och förändringar men oftast har varje förändring också mött motstånd i form av just de krafter som ansåg att föregående tillstånd var just den bästa formen av samhälle. Det skulle kunna vara en filosofisk tankemodell som upprättas av Karl Marx men det handlar mera om Hegels dialektik och strävan mot en högre och bättre medvetandeform.
Ett tillstånd som är mer andlig och har fått människan att förstå att naturen, samhället och vår värld måste förändras tillsammans för att rädda människan från sig själv. En andlig utveckling som också leder till en ny tankebärande civilisation som sträcker sig bort från vår nuvarande form av civilisation och dess ideologiska konstruktioner som alla leder till samma idé om den gamla formen av civilisation där tillväxt, konsumtion och framstegstänkande.

Låter detta metafysiskt så är det fel utan snarare en realitet. Låt mig börja med vad Karl-Erik Edris skrev redan i sin första bok ”Vision och vanmakt” om just att dagens civilisation har tömt sin civilisationsbärande idé och tömt den på dess innehåll. En ny civilisationsbärande tanke måste födas för att kunna rädda världen och mänskligheten.

Med det menar Karl-Edris att den idé som kristendomen fyllde i världen och som fick människor att tro en andlig utveckling och på en bättre värld förvanskades snart av kyrkorna och urvattnades för att ersättas med en kyrklig ideologi som också strävande efter makt och förenade sig med den politiska världsliga makten. Det andliga och världsliga smälte stundtals samman och blev det ideologiska skiktet som oftast skapade en auktoritär samhällsform där kyrkan och världsliga monarkin oftast styrde samhällets institutioner med järnhand. Kulturen och vetenskapen tjänade kyrkan och makten och gav också ideologisk kraft att rättfärdiga samhällsformen. Men via naturvetenskapen började man ana sprickor som även spred sig kulturlivet och samhället och kyrkans makt började ifrågasättas. Den slutgiltiga spiken som slogs in i den tidigare verksamma samhällsformen var att upplysningsfilosofin började med sina idéer sprida vetenskapens välsignelser och det ljus som skulle avslöja vidskepelser, kyrkans myter och skapa bättre demokratiska former. Vetenskapen blev det nya som reducerade myternas och religionernas överhet över människornas sinnen. Karl-Erik Edris böcker har fram till hans nya och mest omfångsrika bok, nu givit oss en idéhistorisk syn på utvecklingen när vetenskapen gick från att bygga upp våra kunskaper till att bli en del av den tilltro på en framåtriktat rörelse där alla ideologier oavsett politisk färg har allt sedan industrialiseringens processer vurmat för en utveckling, där både tillväxt och vetenskap är det som skall ge oss vad Karl-Erik Edris kallar för det ”rationella paradiset”, där vetenskap och tillväxt är den nya ideologiska syntesen.
Men denna rationella utveckling saknar en kulturell och andlig utveckling. Vetenskapen kan inte ersätta den andliga törst människor har trots allt. Jag har själv sakta men säkert under åren förstått Karl-Erik Edris böcker och jag har också börjat en resa mot en mera andligare, djupare filosofisk dimension där de gamla invanda tankemönstren förlorat sin bärkraft hos mig som människa.

Karl-Erik Edris vill med sin nya bok tala om att människan kan inte bygga upp en ny civilisation med enbart vetenskapliga metoder utan människan behöver utveckla sin andliga och kulturella inre själ. Det handlar inte om att förkasta vetenskapens metoder eller dess uppgifter. Det gäller att ge vetenskapen en ny uppgift som skall utvecklas tillsammans med människans intellektuella såsom själsliga process. En ny bärande civilisationsskifte kräver helt andra förutsättningar. Karl-Erik Edris bok handlar om hur vi människor kan hantera det skiftet som innebär en kulturell och andlig evolution på ett helt nytt sätt som verkligen skapar ett radikalt nytänkande. Det är en resa som vi alla måste gå igenom för att rädda världen och vår själ. Boken är inte bara en intellektuell prestation utan också en förhoppningsfull bok. Jag vågar säga att detta är den mest relevanta bok jag har läst på många år och som inspirerar och är en stor influens för mitt eget tänkande.

Micheles Kindh om Albert Camus

Min kärlek och och beundran inför Jean Paul Sartre skymde min läsning av både Arthur Koestler och framförallt Albert Camus litteratur – bägge dessa författare ingick i kretsen kring Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Men det fanns så många orsaker varför Albert Camus till slut bröt med Sartre. Det handlade om att Sartre var kritisk men mild mot kommunismen medan Albert Camus såg kommunismen som en religion. Samma kritik som Sartre framförde hade också Arthur Koestler efter sin brytning med det franska kommunistpartiet.
Albert_Camus,_gagnant_de_prix_Nobel,_portrait_en_buste,_posé_au_bureau,_faisant_face_à_gauche,_cigarette_de_tabagisme

Albert Camus som föddes i Algeriet under den franska överhögheten där. Innan landet blev fritt genom sitt befrielsekrig tog Camus ställning för både araberna och berbernas ställning gentemot franska överheten. Han menade med sitt ställningstagande att om Frankrike menade något med sitt jämlikhetsideal och medborgaranda som universal idé, borde de visa upp den andan i kolonin Algeriet.

Albert Camus var vänsterhjälten som inte bara gav sitt stöd åt Algeriet utan var också med i motståndsrörelsen under andra världskriget i Frankrike under ockupationen. Han var emot alla former av diktatur oavsett politisk färg precis den hållning jag själv har i frågan – diktatur är alltid diktatur trots politiska färgens ideologiska hemvist. Jag beundrar Albert Camus för att han alltid skapade sina romaner och dramatik till en form av konsekvens av de karaktärer han skapade. Filosofiska frågeställningar gav mig som läsare något att fördjupa mig i och inför mig själv försöka förstå varför handlingen fick den konsekvensen vilket gav olika handlingsmöjligheter. I romanen ”Pesten” leder händelserna i den av sjukdomen drabbade staden till ett olyckligt slut och i ”Främlingen” är det ett mord som drar in huvudpersonen i en serie omständigheter där slutet också där blir tragiskt. Huvudpersonen i ”Främlingen” betraktar sitt straff och rättegången som något utanför honom själv. Han ser allting, registrerar men allting förblir ändå som en teater där ingenting berör honom.

Här visar Camus tomheten inom människan som leder till ångest. Det var det som Albert Camus i sina filosofiska verk såsom ”Myten om Sisyfos” förstod där han ser den aktive människan sakta brytas ned. Självmordet blir till sist den enda men förkastliga utvägen som alltid leder till fel konsekvenser. Vi måste istället som han ser det lära oss att leva och hantera ångesten.
Albert Camus skriver i sina böcker oavsett vilken form han väljer, om den existensiella frågan om människans plats i samhället och varför våra relationer leder oss till andra slutsatser än det vi från början kanske hade tänkt oss.
Albert Camus

”Människans revolt” är en annan stilbildade essäbok om människans villkor i vår tid. Jag förälskar mig i de verk som tar frågan om var vi befinner oss på allvar. Albert Camus är en storslagen författare som har en plats i mitt hjärta där han numera ersatt Jean Paul Sartre som min favoritfilosof.

Det kom sig att jag började läsa de flesta av Albert Camus verk som finns översatta på svenska för att återigen åtnjuta hans språksinne och insiktsfulla sätt att beskriva världen ur sin humanistiska omvärldsbeskrivning. En författare för världen att uppleva alltid och i evighet.