En hyllning till Hasse Alfredsson

Jag minns prisutdelningen av Albert Engströms pris som Hans Alfredsson fick sig tilldelat för sin livs gärning i Albert Engströms anda. Jag är stolt och ytterst glad över att fått närvara när det skedde vid detta högtidliga tillfälle. Priset delas ut årligen vid Grisslehamn. priset går till en artist som enligt juryn anses bidragit med att sprida den formen av artisteri och humor som Albert Engström utövade en gång i tiden.
När ceremonin var över så råkade jag gå förbi Hasse Alfredsson när han satt ned på en parkbänk och vilade sig efter all uppståndelse kan jag tänka mig. Jag gick förbi och stannade upp och undrade om man skulle våga sig på konststycket att närma mig försiktigt mästaren själv. Jag ville bedyra hans betydelse för mig och vilken glädje alla briljanta geniala alster i olika former svenska folket fått uppleva från den store magikern.
Jag tassade fram med en stammande och hummande rörelse och lite så där platt frambringade min hyllning till en sann mästare.

Nu är även Hans Alfredsson tyvärr borta. Den dynamiska duon Hasse & Tage äro nu förenade i himlens skämtkör.

Det började redan i historiens gryning på Mosebacke Monarki vid radion för att senare övergå till nya mediet – Televisionen. En mild satirisk drift med den tidens politiska samtid. Det var där spåren tror jag skulle leda till Svenska Ords senare bedrifter. Tage Danielssons milda väsen och Hans Alfredssons skånska antiauktoritära drag skapade den främsta duo vid haft inom svensk kultur och nöjesvärld.

Tage Danielsson gick bort för 33 år sedan och nu förenas han med brodern/kompisen Hans Alfredsson.

Det finns mitt i Hasses väsen ävenledes mörka små drag i hans personlighet vilket han uppvisade i sina två filmer ”Enfaldiga mördaren” och existentiella thrillern ”Falsk som vatten”. Just dessa två filmer lyckades han med sin antiauktoritära drag uppvisa fascismens omänskliga drag som i ”Enfaldiga mördaren” och människans komplexa psykologiska inre i passionsdramat ”Falsk som Vatten”. Hans Alfredssons skälmska sida kommer lätt fram i filmatiseringen av ”P&B” eller Pettersson och Bendel som den heter i romanform och i barnfilmen ”Jim och piraterna Blom”. Där finns den ljusa lysande djupt humanistiska Hasse Alfredsson framträdande.

Det stora med Tage Danielsson och Hans Alfredsson var att det förnyade revykonceptet i Sverige genom att transformera de till milda samhällssatiriska uppsättningar. de mixade aktuella frågeställningar med gags, musik som var hämtade ur schlagern, jazzen och visan. Det blev en form av manifestation där Karl Gerard möter Bertolt Brecht & Kurt Weills politiska cabaré fastän i ett mycket mera humoristiskt folkligt sammanhang.

Hasse Alfredsson är en person jag förknippar med den gamla hederliga bilden av en sann bildad humanist som alltid slog uppåt mot den verkställande makten. En mjuk människa med en ädel själ som stod på vår sida gentemot makten oavsett varifrån maktens svansar viftade.
Man för ej glömma att han var en stor humoristisk stilist samt allvarsam författare i sina olika böcker som kunde blanda friskt mellan genrer såsom kåserier, deckare och mera psykologiska komplexa berättelser om ondskans handlingar som människan kan begå. Vad utgör en ond handling och vad kan det bli för konsekvenser?.

Till slut får jag tillägga: Hans Alfredsson är den sista stora estradör som skapat så mycket av den humor som det mesta av dagens bygger på fastän oftast med smärre besvikelser för mitt vidkommande med få undantag.
Faderväl får jag härmed säga till Svedala konungarikets charmknutte numero ett: Hans Alfredsson.

En hyllning till Elvis Presley som gick bort för fyrtio år sedan:

Elvis Aaron Presley föddes 8 januari och gick bort 16 augusti 1977. Det var vid det tillfället vi i min familj satt och tittad på tv när budskapet framkom i televisionen när den nyheten kom. Min moder som var en stor Elvisfan blev ytterst ledsen över den nyheten. Familjens Elvisskivor spelades den dagen minns jag så väl.
Här kommer minneslåten av Danny Mirror som min moderälskade så mycket.

För ni som aldrig hört bandet Dread Zeppelin som har en sångare i Elvisstil

Nu kommer här ett sjok med Elvisvideos:






https://youtu.be/vWVgLLnGaWs













Uffe sörjer Chris Cornell

Chris Cornell är dessvärre död. Frontmannen från grupperna Soundgarden och Audioslave blev bara 52 år gammal. Rykten talar om självmord efter det som antagligen kom att bli Soundgardens sista konsert på deras pågående Amerika-turné. Kvar finns bara en rik låtskatt och ett minne av en ovanligt begåvad musiker som trots allt lämnade ett oförglömligt intryck bakom sig.

Chris Cornell är död. En stor sångare har gått bort och lämnat världen lite mer tom än förut. Foto: By gdcgraphics – http://www.flickr.com/photos/gdcgraphics/6664888181, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19951736

Chris Cornell föddes 1964 som Christopher John Boyle i Seattle Washington. Tidigt sattes han i katolsk skola, inte undra på att han ville fly från den miljön och in i musikens underbara värld istället. Beatles var naturligtvis supergruppen för tiden, men tidigt präglades hans liv också av djupa depressioner. Ett tillstånd som höll på att kosta honom skolgång, socialt umgänge – han var en notorisk ensamvarg – och familj. Musiken var hans räddningsplanka och i sällskap av andra musikintresserade kunde han blomma ut.

Snart var Chris Cornells kärlek till musiken också hans intresse. Mycket av hans liv kretsade kring spelandet och under tidigt 80-tal var han medlem i cover-bandet The Shemps. Han var därmed kollega med bandmedlemmen och basisten Hiro Yamamoto som dock så småningom lämnade bandet. Chris Cornell och Yamamoto höll dock kontakten och då nya medlemmen Kim Thayil blev bandets nya gitarrist började trion jamma tillsammans.

Konstellationen Cornell, Yamamoto och Thayil hade snart lämnat The Shemps för att starta det som blev embryot till Soundgarden. Från början fungerade Chris Cornell som trummis (!) och sångare. 1985 Anslöt sig dock trummisen Scott Sundquist vilket gav Cornell möjligheten att koncentrera sig på sången. Sundquist lämnade bandet 1986 för att koncentrera sig på familjen istället. Han ersattes av före detta trummisen i bandet Skin Yard Matt Cameron.

Soundgarden var nu inte bara färdigbildad som grupp, de hade nu ambitioner på att börja ge ut skivor. Det Seattle-baserade Sub Pop var både alerta nog och ute efter små talangfulla band. Sub Pop blev i själva verket synonymt med grungen då flertalet av banden från Seattle återfanns på skivbolaget. Nu hade Soundgarden signats och först ut blev EP:n ”Screaming Life” som släpptes 1987. Redan året efter följde bandet upp med EP:n ”Fopp”. De två återutgavs 1990 i en utgåva under namnet ”Screaming Life/Fopp”.

Under den här perioden var bandet ett hett eftertraktat byte för andra bolag. 1988 Skrev bandet på för SST Records och samma år som ”Fopp” kom ut – 1988 – släppte bandet debutskivan ”Ultramega Ok”. Skivan gav bandet en Grammy för ”Best Metal Performance 1990”. Redan 1989 Lämnade bandet SST för att istället skriva på för A&M Records som första grungeband på en större etablerad skivetikett. På det nya bolaget släppte man 1989 andra skivan ”Louder Than Love”. Skivan blev bandets stora genombrott.

Men albumet innebar inte bara en framgång för bandet, Hiro Yamamoto lämnade nu bandet för att färdigställa en akademisk examen. Snart hade han ersatts av Nirvana’s gamla gitarrist Jason Everman men personkemin skar sig. Ben Shepard blev istället bandets näste basist och turnén som skulle backa upp ”Louder Than Love” kunde fortsätta ostört. Soundgarden och Nirvana var nu band som förknippades med den gryende grungevågen.

Nirvana hade ju också kontrakt med Sub Pop och hade debuterat 1989 med första albumet ”Bleach”. Lokalt och inom hårdrockskretsar var nu Soundgarden ett etablerat namn. Grunge-vågen som exploderade 1990 innebar att bandet nu nådde en än större publik. Med tredje albumet ”Badmotorfinger” från 1991 befäste man rollen som en av grungens stora fanbärare. Alice In Chains och Nirvana var några av de andra men också band som Melvins, Screaming Trees och Mudhoney fann snart sin publik.

För att kröna framgången fick Soundgarden flera hits från ”Badmotorfinger”, bl a ”Jesus Christ Pose”, ”Rusty Cage” och ”Outshined” nådde många alternativa radiostationers och blev snart bland de mest spelade för tiden. På MTV nådde bandet stora framgångar. För kanalens hårdrocksredaktion i ”Headbangers Ball” blev albumet något av en favorit och videos till hitlåtarna blev snart några av kanalens mest spelade.

Parallellt med Soundgarden hann Chris Cornell också med att spela in ett album med gruppen Temple Of The Dog. Gruppen fick en hit med låten ”Hungerstrike”. Från början var det ett projekt för att hylla Cornells gamla rumskamrat Andrew Wood som var sångare i Seattle-bandet Mother Love Bone. Medlemmar ur gruppen anslöt sig till projektet och 1991 släpptes den självbetitlade skivan som blev en stor framgång. Gruppen fick en fortsättning då flera medlemmar fick mersmak och tillsammans bildade de gruppen Pearl Jam.

Soundgardens framgångar rullade samtidigt på. Album som ”Superunknown” och ”Down On The Upside” blev alla stora säljframgångar med hittar som ”Spoonman” och ”Black Hole Sun”. Många menade att bandet nu hade breddat och förnyat begreppet ”Metal” så också lovorden fanns där. Ingen lycka varar evigt och snart blev det uppenbart att bandets medlemmar drog åt olika håll. Det var framför allt den kreativa processen och inriktningen som snart blev till en stridsfråga och 1997 meddelade man att gruppen hade upplösts.

Bandet Soundgarden upplöstes 1997 och därmed gick ett av grungens stora flaggskepp i graven. De återförenades inte förrän 2010 igen. Av xrayspx – http://www.flickr.com/photos/xrayspx/5925312344/in/photostream/, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=16068048

Chris Cornell gick dock rastlöst vidare och redan 1997 hade han släppt första solo- albumet. ”Euphoria Morning” som till många gamla fans stora förskräckelse hade lite eller inget med den musik Soundgarden tidigare hade producerat att göra. Albumet blev därför något av en vattendelare och sålde så där. Musikaliskt sett var det det snarare inspirerat av sextiotalets psykedeliska scen än den rasande rock Soundgarden hade skapat. För många blev det en svår omställning, om lappkastet ens fungerade.

Albumet visade dock att Chris Cornells stora talang låg i sjungandet och låtskrivandet. Som sångare kunde han gå från rytande till smekande, som låtskrivare behärskade han allt från det rasande till det mjuka och nyanserade. Denna förmåga var redan och kom att bli synonymt med hans musikaliska insatser. Albumet blev som sagt ingen större framgång och inte heller den påföljande turnén blev den nystart han hade hoppats på. Istället ledde bristen på framgångar snart till en helt ny vändning.

2000 Hade Zach de la Rocha meddelat att han lämnat bandet Rage Against The Machine som tidigare hade nått stora framgångar med en blandning av rap och metal. De kvarvarande medlemmarna hade bestämt sig för att fortsätta som band, men sökte nu en ny sångare. Producenten Rick Rubin hade föreslagit Chris Cornell som han kände till sen tidigare. Förhandlingar mellan respektive agenter sattes igång och snart hade de tre kvarvarande och Chris Cornell bildat en ny grupp under namnet Audioslave.

2001 Blev året då bandet projekterades och 2002 släpptes så första albumet. Debuten ”Audioslave” skapade hits som ”Cochise”, ”Like A Stone” och ”Show Me How To Live”. Snart turnerade bandet flitigt för att backa upp albumet och 2005 följde man så upp med ett andra album. ”Out Of Exile” blev ett mer personligt album för Chris Cornell som i efterhand erkände att många positiva saker i hans privatliv hade lett fram till låtarnas inriktning.

Hitsen från albumet radades upp, ”Out Of Exil”, ”Be Yourself”, ”Your Time Has Come” och ”Doesn’t Remind Me” var några av dom. Det var med denna skiva bandet nu etablerade sig med sin stil då den första mer hade handlat om en slags syntes mellan Soundgarden och Rage Against The Machine. Bandet red nu på en framgångsvåg och albumet sålde platina. De blev också det första amerikanska bandet att ge en konsert på Kuba inför
70 000 fans. Bandet passade på att spela med lokala musiker som en del av besöket.

Mersmaken av framgångarna resulterade snart i ett tredje album. Redan 2006 släpptes albumet ”Revelations” som på många sätt är inspirerad av funk och soul från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Tillkomsten av albumet beskrevs av de fyra medlemmarna som ett av mer samarbete. Sedan flera år kämpade Chris Cornell personligen med missbruks-problem. För första gången kunde de andra dock konstatera att han nu gav sig hän med liv och lust utan att för den sakens skull leta efter inspirationen i olämpliga substanser.

Resultatet blev ett mer grupporienterat och mer inspirerat. Allt var dock inte frid och fröjd. Snart kom rykten om en solokarriär för Chris Cornell i svang. Grunden var att samma år – 2006 – gick gruppen i dvala direkt efter releasen. Gitarristen Tom Morello ägnade sig åt sitt sidoprojekt under namnet The Nightwatchman. Chris Cornell hängav sig åt låtskrivandet till Bond-filmen ”Casino Royale” där han bidrog med låten ”You Know My Name” som han komponerade tillsammans med filmmusikgiganten David Arnold.

Albumet ”Revelations” backades aldrig upp med en turné vilket bara spädde på rykten om en kommande splittring. Chris Cornell förnekade länge ryktet om uppbrottet men 2007 gick han så ut och meddelade att gruppen Audioslave var historia. Meningsskiljaktigheter och motstridiga musikaliska meningar var skälet som angavs. Istället tog åter en ny solokarriär vid för honom. Den inleddes med turné med eget band som fick agera förband åt bl a Aerosmith.

Solokarriären mynnade också ut i soloalbumet ”Carry On” som släpptes 2007. Snart följdes det upp av ”Scream” från 2009. Med det första var han tillbaka i den alternativa rocken och i ett samarbete med 80-talsgiganten och producenten Steve Lillywhite. På platta nummer två blev det en mer pop-orienterad inriktning. På ”Scream” experimen-terade han med trummaskiner. Mycket tack vare producenten Timbaland som gett ut egna skivor, rappat och också varit dj. Bakgrunden var alltså minst sagt annorlunda än Cornells.

Kanske hade Cornell nu nått full cirkel, kanske han hade återfått lusten till en återförening. Vem vet men 2010 började rykten florera om en återförening av Soundgarden. Det började med att Chris Cornell på sitt twitterkonto utropade att 12 år av uppbrott nu var över för bandet. Snart stod det klart att skulle bli det stora dragplåstret till 2010 års Lollapalooza. Innan dess, den 16 april 2010, hann bandet dock med en spelning på Showbox Theatre i Seattle under bandnamnet ”Nudedragons” som var ett anagram på namnet Soundgarden.

Spelningen i hemstaden Seattle innebar alltså en återkomst för det band som låg närmast hjärtat för alla medlemmarna. Det nya samarbetet innebar också att bandet började skriva på nya låtar. Detta ledde till plattan ”King Animal” från 2012, frågar ni mig är detta album en värdig återkomst värd att minnas. Full av det Soundgardniska rockröjet kombinerat med överdådiga låtar får i varje fall mina öron att stå givakt.

Bandet hann också med att sammanställa en samling av olika äldre och bortglömda demos och alternativa versioner av låtar i form av albumet ”Echo Of Miles: Scattered Tracks Across The Path” som släpptes 2014. Nytt material lär däremot dröja i och med den tragiska händelsen. Det har visserligen ryktats om en ny skiva, men ingen utom gruppen eller de inblandade vet nåt om den saken. Framtiden får utvisa som det brukar heta.

2010 Återförenades Soundgarden och det resulterade i albumet ”King Animal” från 2012. Utmärkt om ni frågar mig. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=37040792

För första gången på tolv år återförenades också gruppen Audioslave för en konsert som gick under namnet ”Prophet’s Of Rage” 2017. Projektet var en protest mot Donald Trumps installation och hölls den 20 Januari i Washington. Det hade börjat ryktas om ännu en återförening och ett mer permanent samarbete. Både skivutgivning och återförening av Audioslave kom till sist av sig i och med att världen plötsligt nåddes av nyheten om Chris Cornells död.

Den 17 maj nåddes vi så av budet att Chris Cornell hade hittats avliden i sitt rum på MGM Grand i Detroit efter Soundgardens konsert på Fox Theatre i staden. En konsert som troligen blev deras sista. Alla detaljer kring hans död har inte framkommit men den officiella dödsorsaken lyder ”självmord genom hängning”. Hans änka Vicky Karayiannis menar dock att något i historien inte stämmer.

Hennes version bygger snarare på att Chris Cornell knappast medvetet ville ta sitt liv. Samma kväll hade de talat i telefon och han hade sluddrat och agerat annorlunda. På frågan hade han erkänt att han hade tagit en eller två Ativan som är ett avslappnande antidepressivt medel som kan hjälpa till med insomning och är ångestdämpande. En nerdrogad och dämpad Cornell skulle alltså ha bundit upp ett rep i badrummet för att sen hänga sig. Hon menar att det hela är omöjligt men att framtiden får utvisa.

Omöjligt eller inte, en stor musikaliskt förebild är tyvärr död. Vi på Blaskan böjer våra huvuden i vördnad över en fallen hjälte. Det är dock inte alldeles nattsvart, efter sig lämnar Chris Cornell ett rikt arv av låtar och album som många gånger är betydligt bättre än snittet. Det finns alltså mitt i sorgen också vissa ljusglimtar även om tomheten efter Chris Cornell är det som dominerar. Som det sägs i showbiz, ”the show must go on”. Trots det är det alltså saknaden som är förhärskande, i varje fall om ni frågar mig.

En stor röst har tystnat men finns med oss i form av inspelningar och låtar. Sångaren och låtskrivaren har tystnat men Chris Cornell finns förhoppningsvis med oss länge än. Minnet över en stor insats i rockvärlden lär inte bli lätt att sudda ut. Den store förnyaren har lämnat oss men kvar finns som sagt musiken och den talar sitt tydliga språk. Vi lämnar er med några låtar som vi på Blaskan anser är extra viktiga i sammanhanget. God lyssning.

 

In Memoriam: Chuck Berry

Chuck Berry är död och därmed har en av rockens stora gått ur tiden. Berry dog troligen av sviterna efter en lunginflammation 90 år gammal. Många menar att det var han och ingen annan som formade rocken och det stämmer men bara delvis. Han var ju knappast ensam artist i sin samtid och det går inte att förbise storheter som Elvis Presley eller Bill Haley som i lika hög grad gjorde rocken stor i mitten av 50-talet. Så vad var det som gjorde just Chuck Berry stor?

Charles Edward Anderson Berry föddes 1926 i St. Louis Missouri. Tidigt lärde han sig att spela gitarr och det blev allt mer uppenbart att musiken var hans stora kall i livet. Länge var det traditionen kring blues som upptog hans musicerande.Tillvaron var inte alldeles problemfri och snart hade han hamnat i händerna på lagens långa arm för bland annat väpnat rån och bilstöld. På grund av hans låga ålder blev resultatet ungdomsvårdsskola och både 1944 och 1947 tillbringade han tid där.

Så småningom lugnade han dock ner sig, livet som gift och småbarnsfar bruka ju ha den effekten. Han jobbade ett tag på bilfabrik, som vaktmästare och hann också med att utbilda sig till kosmetolog. Under hela den här perioden släppte aldrig musiken greppet om honom och han spelade på klubbar med flera lokala band. Bluesen var hans starka ledstjärna sedan många år och musiken bidrog dessutom till välbehövliga extra inkomster. Ett av banden leddes av pianisten Johnny Johnson som Berry inledde ett långt samarbete med.

I de musikkretsar han nu frotterade sig i fanns många influenser som han började lyssna på och göra till sina egna. Country och tidig R&B var två av dessa som han kom i kontakt med. Det var nu Berrys unika stil började formas och som skulle göra honom till den legend han faktiskt var. Snart hade han nämligen utvecklat en stil som bäst går att beskriva som en musik där blues möter country och R&B. I hans musik kom vit och afro- amerikansk musiktradition att mötas. Låtar som ”Maybellene” kom att bevisa detta.

Chuck Berry hade inte bara en unik musikstil utan också en unik spelstil. Både visuellt och musikaliskt förnyade han rocken. Hans låtar gjorde honom berömd, men det var de annorlunda influenserna i rocken som gjorde honom så minnesvärd. Bild: Wikimedia Commons

”Maybellene” blev Berrys singledebut. Egentligen hade låten redan spelats in av countryartisten Bob Wells under namnet ”Ida Red” men Berrys tolkning av den var så annorlunda att den också fick ett nytt namn. Chess Records som var kända för sina blues- och R&B-artister sökte något nytt bortanför stilarna då försäljningen hade börjat dala. När Berry introducerade låten för det Chicago-baserade bolaget blev de genast eld och lågor. Den blev en stor succé och sålde över en miljon exemplar, en gigantisk siffra för tiden.

Låten bevisade också något annat, Berry var en av de första afroamerikanska artisterna som blev lika stor hos den afroamerikanska publiken som hos den vita. Genom historien har det funnits en rad färgade artister, men många av dessa blev bara stora i antingen det ena eller det andra lägret. Så kallade ”crossover-artister” finns det betydligt färre av i musikhistorien, men Berry blev nu en av dessa.

”Maybellene” hade skrivit in honom i musikens hall of fame. Själv menade han att tidpunkten då den kom var den rätta då den afroamerikanska musiken som mycket hade varit en affär för en färgad publik, nu hade börjat spilla över till också vit mainstream-musik. Snart hade dock Berry nya järn i elden. Låten ”Roll Over Beethoven” som släpptes i juni 1956 blev inte bara snabbt en klassiker, den visade också att Berry behärskade betydligt fler stilar än country. En distinkt rocklåt med farligt mycket bluesreferenser var född.

”Roll Over Beethoven” nådde Billboard-listans 29:e plats som bäst och etablerade Berry som en av rockens tungviktare. Bluesens alla inslag fanns som sagt med och gjorde honom till en unik artist för sin tid. Den är både tidlös och klassisk vilket inte minst bevisas av alla cover-versioner den har spelats in som. Alla de stora från Beatles till Electric Light Orchestra har gjort versioner av den men ingen likt det unika originalet, inte enligt mig i varje fall.

Chuck Berry var också en mycket visuell artist med många poser som sitt kännetecken. Duck Walk var en av dessa där hans unika stil också fick ett bildligt uttryck. Det synbara och det hörbara flöt ihop och blev den helhetsbild som gjorde honom till ett unikum. Bild: Av Pickwick – Billboard, page 59, 25 November 1972, Public Domain

Under de kommande åren radade nu Berry upp hit efter hit, klassiker efter klassiker. ”Johnny B Goode”, ”Nadine”, ”Rock’n Roll Music”, ”School Days”, ”Sweet Little Sixteen”, ”Memphis, Tennessee”, ”Little Queenie”, ”You Can’t Catch Me”, ”Go, Johnny, Go!” (”Johnny B Goode” under ett annat namn men i stort samma låt) etablerade honom nu som en av de stora. Han etablerade sig också som den store riffmästaren. Ett av hans kännemärken, bluesen, gjorde att han nu höll på att rita om rockens karta.

De sista åren av 50-talet hann Berry också med att framträda i den tidiga rockfilmen ”Rock Rock Rock” från 1956. Tyvärr hann han också med att än en gång bli arresterad. Den här gången löd anklagelsen att han skulle haft sexuellt umgänge med en då 14-årig flicka. Han överklagade inte mindre än två gånger och menade att domen snarare var rasistiskt motiverad än juridiskt. Mellan 1962-1963 blev det dags att avtjäna straff då han hade förlorat i sista instans.

Sista låten innan det blev dags att krypa i fängelse var ”Come On” som släpptes 1961. Den visade en artist som nu försökte hitta en ny stil i den föränderliga musikens värld. Världen hade förändrats och så också musiken. Minskad popularitet var kanske ett av skälen bakom nyorienteringen. För i slutet av 50-talet, kanske som en följd av hans allt mer tilltrasslade förhållande till lag och moral, började hans stjärna dala.

Det som kunde ha blivit slutet på en karriär, blev efter fängelsevistelsen istället en nytändning. Flera band som Rolling Stones och Beatles hade under tiden spelat in flera av hans låtar och det bidrog till att intresset för hans musik fanns kvar efter frisläppandet. Nya låtar som han genast tog itu med att spela in var ytterligare en orsak. Nytt skivkontrakt med giganten Mercury Records kan ha varit den tredje faktorn i nystarten.

Under perioden producerade han låtar som ”Nadine”, ”No Particular Place To Go” som var en humoristisk vink åt den egna ”School Days”. Den och ”You Never Can Tell” befäste alla hans storhet. Han spelade dessutom in fem album varav ett blev hans första live-skiva – ”Live at Fillmore Auditorium”. På albumet medverkade en kommande storhet i rockvärlden Steve Miller Band som kompband. De kom senare att bli stora av egen kraft. Berry var definitivt tillbaka i rockens högre division.

Så småningom återvände Berry till att spela in för Chess Records som blev hans hemvist från 1970. Han spelade under perioden allt fler konserter och många gånger backades han upp av kommande storheter. Steve Miller har jag nämnt men en annan som fick denna otacksamma roll var Bruce Springsteen med band. De fick inte ens en låtlista utan förväntades falla in i rätt tonart och låt vid första inledande riffen från legenden Berry. I filmen ”Hail! Hail! Rock’n Roll” intervjuas Springsteen om detta.

Under de sista fyrtio åren av Chuck Berrys liv kom hans artistskap alltmer att handla om live-framträdanden. Den näst sista skivan kom 1979 men det har nu börjat ryktas om en postum sista platta som redan ska vara klar. Framtiden får utvisa. Foto: Wikimedia Commons

Fram till sin död kom Berrys karriär alltmer att handla om liveframträdanden. Länge var det tyst med nyheter i form av nya skivor. Hans framträdanden var ofta egna eftersom han var den legend han var. Många av dessa var med storheter som gäster som den konsert han gav 1986 inför sin 60-årsdag. På den deltog kollegor, devota fans och vänner, några av dessa var Keith Richards, Eric Clapton, Etta James, Julian Lennon, Robert Cray och Linda Ronstadt. Dagen till ära spelade Clapton på en Gibson ES 350 T för att hylla Chucken med just den gitarr Berry själv spelade på i sin tidiga karriär.

Chuck Berry hann också med att skapa fler skandalrubriker och dra på sig fler åtal för lagbrott under perioden. En handlade om unga damer som under besök i hemmet hade upptäckt en dold kamera på toaletten som hade filmat dessa i mindre påklätt tillstånd. Åtalet las ner efter att Berry hade betalt en hemlig summa pengar till de inblandade. Ett annat åtal handlade om Johnny Johnsons medverkan i låtskrivandet. Han ville ha sin beskurna del men stämningen las ner med motiveringen att alltför lång tid hade förflutit.

Nya skivor kom det däremot inte. Det hann faktiskt gå 38 år mellan näst sista skivan 1979 och det som kommer att bli hans sista. Inför nittioårsdagen lät han annonsera att det nu var dags för ett nytt album. ”Chuck” som är en dedikation till frun Thelmetta Berry, spelades in planenligt men hann aldrig släppas innan artisten dog den 18 mars. Planer kan finns att släppa den postumt men ingen vet ännu var när och hur eller ens om. På skivan medverkar två av barnen och den lär spänna över en rad stilar som innefattar hans karriär.

Chuck Berry är en av rockens stora, otvetydigt så. Han skapade med sin unika musik en egen genre som kom att forma flera artister efter honom. Beatles, Rolling Stones och flera andra har låtit sig inspireras och fångas av en artist som omfattade så mycket och så många stilar. En unik röst är död men som alltid lever denna vidare i form av odödliga inspelningar. Stilbildande för sin tid och än idag en artist som på många sätt har skapat andra är borta. Vi på Blaskan sörjer men gläds också över en rik låtskatt och en unik artist.

För den inbitne lämnar vi er med filmen Rock Rock Rock från 1957 där Berry framträder. Förbered popcorn om du vill och ställ in dig på en afton med bild och musik från rockens barndom.

Leonard Cohen – en magisk bard och profetisk humanistisk poet

index
Den store poeten och sångfågeln Leonard Cohen har gått ur tidens klangföreställning. Han var så mycket mera än den drömmande sångaren som med sin mjuka softa lena mörka röst förförde kvinnorna med sina sånger. Han var en författare och visdiktare som skrev sina låtar liksom sina dikter om relationen mellan man och kvinna. ett ämne han lyckades förmedla väl i sina många album. Men han kunde också beskriva sin relation till sitt judiska arv och hur han skulle förmedla det sakrala och värdsliga i sin konst.

Jag hade i min bokhylla några av hans böcker som jag vårdade och älskade med ömhet och besatthet på samma gång. Hans roman ”Nådens Bok” var en helig profetisk bok som kunde skriva om ljuset och hoppet. Precis som han gjorde i den Henry Milldoftande romanen ”Sköna förlorare” om kärleken och sexualitetens oanade kraftspel i spänningsmomentet mellan det kittlande förbjudna tankarna och den realitet som når de älskande. På 80-talet införskaffade jag mig Staffan Söderblom och Cohens vän Göran Tunnström vackra urval dikter i den emblematiska och skimrande urvalet ”Dikter från ett rum”. Det är en fin resa in till Leonard Cohens själ åtminstone så jag då upplevde hans diktvärld på 80-talet.

Men det var ändock hans skivor som hade störst betydelsen för de flesta även om jag anser att hans böcker också har betydelse för att se helheten i den resa i det inre Leonard Cohen gjorde under hela sitt konstnärskap.

epa04410292 (FILE) The file picture dated 20 August 2009 shows Canadian singer and author Leonard Cohen performing on stage in the arena in Nimes, France. Cohen will celebrate his 80th birthday on 21 September 2014.  EPA/YOAN VALAT

epa04410292 (FILE) The file picture dated 20 August 2009 shows Canadian singer and author Leonard Cohen performing on stage in the arena in Nimes, France. Cohen will celebrate his 80th birthday on 21 September 2014. EPA/YOAN VALAT


Den allra första skiva jag hörde fanns i min barndom var hans andra skiva ”Songs from a Room” där musiken var skön, lite mörk religiös på ett sätt som jag vid vuxen ålder förstod va dhan menade med sina sånger. Skivan hade min moder inhandlad på början av sjuttiotalet.
Jag minns att jag tyckte om Cohens röst och det suggestiva lugna beroendeframkallade sångerna ””Lady Midnight” och klassikern ”Bird on a Wire” som spelades ofta vad jag idag kommer ihåg. Men det skulle dröja till slutet av sjuttiotalet då jag köpte två album på rea – två lyckliga stunder minns jag det var när skivorna ”Death of a Ladies’ Man” som Phil Spector producerade och sången Don’t Go Home with Your Hard-On blev snabbt favoriten hos mig. Jag gillade att Bob Dylan och beatpoeten Allen Gingsberg körade bakom den låten. Den andra skivan blev ”Songs of Love and Hate” som innehöll några av Leonard Cohens största klassiker.

Leonard Cohen är precis som Bob Dylan en ikon som förstod sextiotalets rättvisepatos och hippiegenerationens psykdeliska fria tal om den sexuella revolutionen – men där vände Cohen på diskussionen genom att tala om livets realiteter och tala om dess svårigheter. En bard som talade om kontraster, problemen och de mörka stunder som livet kan förväntas ta flera steg in. Mne ljuset och nåden finns alltid där någonstans.

Nu blir det sånger av Leonard Cohen här:











Leonard Cohens sista intervju:

Freddie Wadlingspecial

Det känns tungt att återigen går en av Sveriges mest originella artister bort. För ett tag ryktes den magiska Olle Ljungström bort från vår levande värld och nu plötsligt så vandrar ävenledes den store barden Freddie Wadling bort till himlens rustika portaler.
Freddie-Wadling
Tänk så länge han funnits där rent musikaliskt i mitt liv när det gäller enlång trogen musikalisk karriär. Det första jag minns är naturligtvis hans stilbildade undergroundpunkband Liket Lever som var ett fantastisk punkband med kraftfulla explosiva låtar. Här kommer några favoriter från Freddie Wadlings punkband Liket Lever.


Ja vilka låtar och vilken energi. Bandet lades ned och Freddie Wadling rekryterades av Jonas Almquist till hans band The Leather Nun vars mörka industriella rockmusik och punkattacker kunde förenas med en lättsam känslighet. Freddie Wadling var med under tre eller fyra år innan han lämnade bandet för att bilda Blue For Two.
Här kommer det musik med The Leather Nun och Blue for Two.




Musik som jag bara älskar. Det var alltid energi och en känsla av atmosfärisk tung postpunk som vilade över Freddie Wadlings verk. Här kommer ett par låtar med hans band Cortex.


Ja det här för mig ren magi. Freddie Wadling som efter många år inom punk och new wave började närma sig andra former av musik. Vilket han gjorde så bra med bandet Fläskkvartetten där han medverkade en hel del som gästsolist och det med bravur.


Det var nu tror jag Freddie Wadling påbörjade sin karriär och lät mainstreampubliken öppna öron och ögon för hans storhet, en storhet vi andra från punkhåll redan kände till. Hans skivor ändrade karaktär och han skapade fina låtar inom vis och jazzgenrerna.




Det var en del exempel de lysande sånger och tolkningar Freddie Wadling formade till sina alldeles egna versioner. Hans själ fanns där i musiken och konsten. Nu är han fysiskt borta men hans fina subtila andeväsen vilar över oss alla.
freddie

In memoriam – Olle Ljungström

Olle LjungströmOlle Ljungström 1961-2016 var en av landets främsta låtskrivare och artister. Den fjärde maj hittades han död i sitt hem. Vi på Blaskan sörjer en stor artist med denna artikel för att hedra hans minne. Foto: Wikipedia

2016 har knappt börjat men är redan ett förfärligt år. Artisterna och underhållarna som har dött under året är inte bara många, de har varit några av de mest betydande också. David Bowie och Prince är några av dessa namn, men också Alan Rickman. Nu har Sverige bidragit till listan av viktiga personer som har gått bort genom att lägga till Olle Ljungström. Därmed har ytterligare en viktig rockmusiker fått stå tillbaka och återigen är det en vital pusselbit som har förlorats.

Olle Ljungström spelade i band före Reperbahn. Kompisbandet Rotten Group blev så småningom Lesbian Hardcore, men det var som sagt aldrig ett rockband som var mer än ett fritidsband. Men det blev inledningen på hans karriär och så småningom ledde detta till en idé om ett band som kunde ta sig fram på mer kommersiella meriter. Vägen till bandet Reperbahn var utstakad.

Den professionella karriären satte alltså för Olle Ljungströms del igång i och med att bandet Reperbahn skapades 1978. Svallvågorna efter punken var bandets främsta motor och det märktes både på debutsingeln ”Havet ligger blankt” och debutalbumet ”Reperbahn” som släpptes året efter dvs 1979. Blandningen mellan punk, pop och rock fanns där, det som fattades var en kommersiell framgång. Albumet sålde inte så bra men redan 1981 följde de upp debuten med albumet ”Venuspassagen”, det var då det vände.

Albumet sålde redan under sina första månader över 25 000 exemplar vilket var en hög siffra för tiden och ett svenskt band som kom från ingenstans. De blev snart ett av Sveriges mer populära band som etablerat sig med besked. Olle Ljungström blev som sångare och gitarrist i bandet också dess låtskrivare. Först delade han och Dan Sundqvist på både låtskrivar- och sångarrollen. Efter det att Sundqvist hade lämnat gruppen 1982, blev Ljungström bandets ledarfigur.

De släppte två album till. ”Peep Show” (1983) och ”Intriger” (1984). De hann också med att vara med i Staffan Hildebrands film ”G – som i gemenskap” där de uppträdde som det fiktiva bandet ”Nürnberg 47” som med sina Neo-nazistiska tendenser väckte både avsky och debatt efteråt. Naturligtvis stod inte Reperbahn för dessa åsikter, anklagelserna om det var snarare ett resultat av filmens fiktiva beskrivning. De fick dock uppmärksamhet men fick  försvara sig mot en åsikt de inte hade men tillskrevs av  de dumdryga i debatten.

Tjafset, kontroverserna eller ren trötthet, ingen vet väl riktigt vad, gjorde att gruppen 1984 till sist upplöstes. Efter en spelning på Gotland var historien om Reperbahn över. De återförenades visserligen för en spelning 1986 på den första Hultsfredsfestivalen och senare en gång till 2010. Men förutom de tillfällen var Reperbahn ett före detta band. Trots det är det ett band som många refererar till än idag och de räknas därför som ett av landets viktigare.

Mellan 1984 och 1993 siktade Olle Ljungström istället in sig på studier på RMI Berghs i Stockholm där han blev reklamare. Efter  studierna ägnade han sig åt att skriva reklamtexter och att hoppa in som manlig fotomodell. Musiken var helt och hållet nedlagd förutom återföreningen 1986. Under namnet Heinz & Young släppte Olle Ljungström och Heinz Liljedahl – fd medlem i Ratata och Reperbahn på ”Intriger” – tillsammans en skivan ”Buzzbuzzboys” parallellt med inspelningen av Reperbahns sista album 1984.

Olle Ljungström kunde dock inte hålla sig borta från musiken och 1993 var det så dags. Som soloartisten Olle Ljungström klev han fram med det självbetitlade debutalbumet och en kär artist var återbördad i det han var gjord för att göra – musiken. Snart följdes det upp av ”Världens Räddaste Man” (1994), ”Tack” (1995), ”Det Stora Kalaset” (1998), ”En Apa Som Liknar Dig” (2000) och ”Synthesizer” (2002). Alla dessa album etablerade nu Ljungström som en av landets främsta artister och låtskrivare.

Efter ”Synthesizer” blev det dock tyst om honom igen. Istället åkte han till Afghanistan för att medverka i Pål Hollenders film ”United States of Afghanistan”. Där skadades han efter det att en bomb briserat utanför hotellet där de bodde och han flögs snart hem igen. Han deltog också som panelmedlem i Z TV:s program ”Knesset”, men skivorna var färre och det skulle dröja till 2009 innan ett nytt album såg dagens ljus.

Han hann under perioden skriva och framföra några låtar till Marcus Birros teaterföreställning ”Krig Hela Tiden” 2005. Låtarna återfinns på skivan ”R U Sockudåpad” som gavs ut året efter. Albumet var ett samarbete mellan honom och före detta Ebba Grön och Imperiet-medlemmen Stry Terrarie. Skivor i eget namn dröjde däremot som sagt. Men 2009 började rykten florera att något var på gång. Den fjärde mars det året släpptes så albumet ”Sju” som logiskt nog också var hans sjunde.

Samma år hade vännen och regissören Jacob Frössén satt samman dokumentären ”En Film Om Olle Ljungström” som gick upp på biografer och sändes i SVT. I filmen sammanfattade Olle Ljungström lite sorgset sitt liv med orden: ”Att få allt man åtrår men inte kunna njuta av det”. Det lät en smula olycksbådande och det var kanske inte alltför svårt att kunna dra slutsatsen att som många skapande människor var inte alltid Olle Ljungström den muntraste.

Han gav ut ytterligare en skiva 2013 – ”Släng In En Clown” – och han kunde dessutom skriva ihop sina memoarer 2011 i boken ” Jag Är Både Listig Och Stark” som gavs ut på Norstedts Förlag. Men den fjärde maj, alltså nu i veckan, gick så denne märklige, mångsidige och träffsäkre artisten bort efter en tids sjukdom. Han blev 54 år gammal och kommer att saknas av alla de som älskade hans musik vilket var en hel del.

En stark röst och en begåvad låtskrivare har tystnat. men det finns en fantastisk mängd skäl till varför han säkerligen kommer att vara ihågkommen för lång tid framöver. Med 37 år i musikbranschen förutom de åren då han jobbade som reklamare, var han en av landets mer långlivade musiker. Som låtskrivare var han i det närmaste klassisk med många örhängen på sitt samvete.

Låtarna, texterna och kraft nog att våga vara annorlunda är några av de skälen till varför han är så framstående. Vem kan t ex glömma hans intervjusvar när en nyhetsjournalist framförde kritiken som många hade, att hans sångröst inte höll måttet. Den frågan hade valsat omkring en tid och Olle Ljungström tröttnade på den med orden: ”Mariah Carey anses vara en bra sångerska, men vem fan orkar lystna på hennes wailande hela tiden? Det kanske är bättre att inte kunna sjunga alls, än att inte ens våga vara originell!”

Det sammanfattar rätt väl Olle Ljungströms inställning och hans sätt att nalkas musiken – att våga vara originell! För det har han skrivit in sig i mångas hjärtan, inte bara mitt. Så tack för musiken, tack för att du vågade var du. Alltför få vågar vara annat än strömlinjeformade Avicii-wannabes, men det vågade Olle Ljungström.

In Memoriam – Prince är död

PrincePrince är död, länge leve Prinsen. Foto: By Zarateman – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=38129278

Det finns inom musiklivet några nyckelord, ”multiinstrumentalist” är ett av dessa. Det säger kanske inte så mycket mer än att en person är kapabel att spela alla instrument själv. Men säger man ”Prince” då förstår man ordet bättre. Prince Roger Nelson som var hans fullständiga namn är tyvärr död. Han hittades i sin studio i Paisley Park Minnesota där han vanligtvis spelade in sin musik. Det var under torsdagen den 21:a som hans livlösa kropp hittades.

Få har som han betytt så mycket för modern dansmusik. Hans storhetstid var egentligen 80-talet då hans gränsöverskridande funk och glittriga dansmusik satte standarden för hur denna genre skulle låta. Låtar som ”Purple Rain”, ”Kiss”, ”When Doves Cry”, ”Little Red Corvette”, ”Sexy MF” eller ”1999” är fortfarande klassiker. Han hade visserligen fortfarande kultstatus och en hängiven fanskara, men efter 1990 gick kanske inte hans karriär längre som på räls.

Oavsett om han var bortglömd eller inte så kan ingen förneka Prince storhet som artist. I USA talar man om vissa artister som ”crossover” vilket kan betyda att de korsar musikaliska skiljelinjer. Det kan också känneteckna någon som går hem hos flera etniska grupper i samhället vilket är lite ovanligt. Prince var just en sådan artist. Han gick hem hos afroamerikaner och han gick samtidigt hem hos både latinos och vita.

Det bländande gitarrspelet, förmågan att spela både bas med slap, synthesizer och trummor gjorde honom dessutom unik. Han var duktig på alla instrumenten, det plus allt det andra gjorde honom till ett unikum. Också förmågan att skriva låtar som gjorde honom både världsberömd men också intrikat som kompositör, blev ett av hans kännemärken.

Prince blev 57 år gammal och sörjs av fans runt hela världen. Det är en unik artist som har gått ur tiden och naturligtvis böjer vi på Blaskans redaktion våra huvuden i både sorg och beundran. Tack för musiken och vila i frid Prince!