In Memoriam: Chuck Berry

Chuck Berry är död och därmed har en av rockens stora gått ur tiden. Berry dog troligen av sviterna efter en lunginflammation 90 år gammal. Många menar att det var han och ingen annan som formade rocken och det stämmer men bara delvis. Han var ju knappast ensam artist i sin samtid och det går inte att förbise storheter som Elvis Presley eller Bill Haley som i lika hög grad gjorde rocken stor i mitten av 50-talet. Så vad var det som gjorde just Chuck Berry stor?

Charles Edward Anderson Berry föddes 1926 i St. Louis Missouri. Tidigt lärde han sig att spela gitarr och det blev allt mer uppenbart att musiken var hans stora kall i livet. Länge var det traditionen kring blues som upptog hans musicerande.Tillvaron var inte alldeles problemfri och snart hade han hamnat i händerna på lagens långa arm för bland annat väpnat rån och bilstöld. På grund av hans låga ålder blev resultatet ungdomsvårdsskola och både 1944 och 1947 tillbringade han tid där.

Så småningom lugnade han dock ner sig, livet som gift och småbarnsfar bruka ju ha den effekten. Han jobbade ett tag på bilfabrik, som vaktmästare och hann också med att utbilda sig till kosmetolog. Under hela den här perioden släppte aldrig musiken greppet om honom och han spelade på klubbar med flera lokala band. Bluesen var hans starka ledstjärna sedan många år och musiken bidrog dessutom till välbehövliga extra inkomster. Ett av banden leddes av pianisten Johnny Johnson som Berry inledde ett långt samarbete med.

I de musikkretsar han nu frotterade sig i fanns många influenser som han började lyssna på och göra till sina egna. Country och tidig R&B var två av dessa som han kom i kontakt med. Det var nu Berrys unika stil började formas och som skulle göra honom till den legend han faktiskt var. Snart hade han nämligen utvecklat en stil som bäst går att beskriva som en musik där blues möter country och R&B. I hans musik kom vit och afro- amerikansk musiktradition att mötas. Låtar som ”Maybellene” kom att bevisa detta.

Chuck Berry hade inte bara en unik musikstil utan också en unik spelstil. Både visuellt och musikaliskt förnyade han rocken. Hans låtar gjorde honom berömd, men det var de annorlunda influenserna i rocken som gjorde honom så minnesvärd. Bild: Wikimedia Commons

”Maybellene” blev Berrys singledebut. Egentligen hade låten redan spelats in av countryartisten Bob Wells under namnet ”Ida Red” men Berrys tolkning av den var så annorlunda att den också fick ett nytt namn. Chess Records som var kända för sina blues- och R&B-artister sökte något nytt bortanför stilarna då försäljningen hade börjat dala. När Berry introducerade låten för det Chicago-baserade bolaget blev de genast eld och lågor. Den blev en stor succé och sålde över en miljon exemplar, en gigantisk siffra för tiden.

Låten bevisade också något annat, Berry var en av de första afroamerikanska artisterna som blev lika stor hos den afroamerikanska publiken som hos den vita. Genom historien har det funnits en rad färgade artister, men många av dessa blev bara stora i antingen det ena eller det andra lägret. Så kallade ”crossover-artister” finns det betydligt färre av i musikhistorien, men Berry blev nu en av dessa.

”Maybellene” hade skrivit in honom i musikens hall of fame. Själv menade han att tidpunkten då den kom var den rätta då den afroamerikanska musiken som mycket hade varit en affär för en färgad publik, nu hade börjat spilla över till också vit mainstream-musik. Snart hade dock Berry nya järn i elden. Låten ”Roll Over Beethoven” som släpptes i juni 1956 blev inte bara snabbt en klassiker, den visade också att Berry behärskade betydligt fler stilar än country. En distinkt rocklåt med farligt mycket bluesreferenser var född.

”Roll Over Beethoven” nådde Billboard-listans 29:e plats som bäst och etablerade Berry som en av rockens tungviktare. Bluesens alla inslag fanns som sagt med och gjorde honom till en unik artist för sin tid. Den är både tidlös och klassisk vilket inte minst bevisas av alla cover-versioner den har spelats in som. Alla de stora från Beatles till Electric Light Orchestra har gjort versioner av den men ingen likt det unika originalet, inte enligt mig i varje fall.

Chuck Berry var också en mycket visuell artist med många poser som sitt kännetecken. Duck Walk var en av dessa där hans unika stil också fick ett bildligt uttryck. Det synbara och det hörbara flöt ihop och blev den helhetsbild som gjorde honom till ett unikum. Bild: Av Pickwick – Billboard, page 59, 25 November 1972, Public Domain

Under de kommande åren radade nu Berry upp hit efter hit, klassiker efter klassiker. ”Johnny B Goode”, ”Nadine”, ”Rock’n Roll Music”, ”School Days”, ”Sweet Little Sixteen”, ”Memphis, Tennessee”, ”Little Queenie”, ”You Can’t Catch Me”, ”Go, Johnny, Go!” (”Johnny B Goode” under ett annat namn men i stort samma låt) etablerade honom nu som en av de stora. Han etablerade sig också som den store riffmästaren. Ett av hans kännemärken, bluesen, gjorde att han nu höll på att rita om rockens karta.

De sista åren av 50-talet hann Berry också med att framträda i den tidiga rockfilmen ”Rock Rock Rock” från 1956. Tyvärr hann han också med att än en gång bli arresterad. Den här gången löd anklagelsen att han skulle haft sexuellt umgänge med en då 14-årig flicka. Han överklagade inte mindre än två gånger och menade att domen snarare var rasistiskt motiverad än juridiskt. Mellan 1962-1963 blev det dags att avtjäna straff då han hade förlorat i sista instans.

Sista låten innan det blev dags att krypa i fängelse var ”Come On” som släpptes 1961. Den visade en artist som nu försökte hitta en ny stil i den föränderliga musikens värld. Världen hade förändrats och så också musiken. Minskad popularitet var kanske ett av skälen bakom nyorienteringen. För i slutet av 50-talet, kanske som en följd av hans allt mer tilltrasslade förhållande till lag och moral, började hans stjärna dala.

Det som kunde ha blivit slutet på en karriär, blev efter fängelsevistelsen istället en nytändning. Flera band som Rolling Stones och Beatles hade under tiden spelat in flera av hans låtar och det bidrog till att intresset för hans musik fanns kvar efter frisläppandet. Nya låtar som han genast tog itu med att spela in var ytterligare en orsak. Nytt skivkontrakt med giganten Mercury Records kan ha varit den tredje faktorn i nystarten.

Under perioden producerade han låtar som ”Nadine”, ”No Particular Place To Go” som var en humoristisk vink åt den egna ”School Days”. Den och ”You Never Can Tell” befäste alla hans storhet. Han spelade dessutom in fem album varav ett blev hans första live-skiva – ”Live at Fillmore Auditorium”. På albumet medverkade en kommande storhet i rockvärlden Steve Miller Band som kompband. De kom senare att bli stora av egen kraft. Berry var definitivt tillbaka i rockens högre division.

Så småningom återvände Berry till att spela in för Chess Records som blev hans hemvist från 1970. Han spelade under perioden allt fler konserter och många gånger backades han upp av kommande storheter. Steve Miller har jag nämnt men en annan som fick denna otacksamma roll var Bruce Springsteen med band. De fick inte ens en låtlista utan förväntades falla in i rätt tonart och låt vid första inledande riffen från legenden Berry. I filmen ”Hail! Hail! Rock’n Roll” intervjuas Springsteen om detta.

Under de sista fyrtio åren av Chuck Berrys liv kom hans artistskap alltmer att handla om live-framträdanden. Den näst sista skivan kom 1979 men det har nu börjat ryktas om en postum sista platta som redan ska vara klar. Framtiden får utvisa. Foto: Wikimedia Commons

Fram till sin död kom Berrys karriär alltmer att handla om liveframträdanden. Länge var det tyst med nyheter i form av nya skivor. Hans framträdanden var ofta egna eftersom han var den legend han var. Många av dessa var med storheter som gäster som den konsert han gav 1986 inför sin 60-årsdag. På den deltog kollegor, devota fans och vänner, några av dessa var Keith Richards, Eric Clapton, Etta James, Julian Lennon, Robert Cray och Linda Ronstadt. Dagen till ära spelade Clapton på en Gibson ES 350 T för att hylla Chucken med just den gitarr Berry själv spelade på i sin tidiga karriär.

Chuck Berry hann också med att skapa fler skandalrubriker och dra på sig fler åtal för lagbrott under perioden. En handlade om unga damer som under besök i hemmet hade upptäckt en dold kamera på toaletten som hade filmat dessa i mindre påklätt tillstånd. Åtalet las ner efter att Berry hade betalt en hemlig summa pengar till de inblandade. Ett annat åtal handlade om Johnny Johnsons medverkan i låtskrivandet. Han ville ha sin beskurna del men stämningen las ner med motiveringen att alltför lång tid hade förflutit.

Nya skivor kom det däremot inte. Det hann faktiskt gå 38 år mellan näst sista skivan 1979 och det som kommer att bli hans sista. Inför nittioårsdagen lät han annonsera att det nu var dags för ett nytt album. ”Chuck” som är en dedikation till frun Thelmetta Berry, spelades in planenligt men hann aldrig släppas innan artisten dog den 18 mars. Planer kan finns att släppa den postumt men ingen vet ännu var när och hur eller ens om. På skivan medverkar två av barnen och den lär spänna över en rad stilar som innefattar hans karriär.

Chuck Berry är en av rockens stora, otvetydigt så. Han skapade med sin unika musik en egen genre som kom att forma flera artister efter honom. Beatles, Rolling Stones och flera andra har låtit sig inspireras och fångas av en artist som omfattade så mycket och så många stilar. En unik röst är död men som alltid lever denna vidare i form av odödliga inspelningar. Stilbildande för sin tid och än idag en artist som på många sätt har skapat andra är borta. Vi på Blaskan sörjer men gläds också över en rik låtskatt och en unik artist.

För den inbitne lämnar vi er med filmen Rock Rock Rock från 1957 där Berry framträder. Förbered popcorn om du vill och ställ in dig på en afton med bild och musik från rockens barndom.

Leonard Cohen – en magisk bard och profetisk humanistisk poet

index
Den store poeten och sångfågeln Leonard Cohen har gått ur tidens klangföreställning. Han var så mycket mera än den drömmande sångaren som med sin mjuka softa lena mörka röst förförde kvinnorna med sina sånger. Han var en författare och visdiktare som skrev sina låtar liksom sina dikter om relationen mellan man och kvinna. ett ämne han lyckades förmedla väl i sina många album. Men han kunde också beskriva sin relation till sitt judiska arv och hur han skulle förmedla det sakrala och värdsliga i sin konst.

Jag hade i min bokhylla några av hans böcker som jag vårdade och älskade med ömhet och besatthet på samma gång. Hans roman ”Nådens Bok” var en helig profetisk bok som kunde skriva om ljuset och hoppet. Precis som han gjorde i den Henry Milldoftande romanen ”Sköna förlorare” om kärleken och sexualitetens oanade kraftspel i spänningsmomentet mellan det kittlande förbjudna tankarna och den realitet som når de älskande. På 80-talet införskaffade jag mig Staffan Söderblom och Cohens vän Göran Tunnström vackra urval dikter i den emblematiska och skimrande urvalet ”Dikter från ett rum”. Det är en fin resa in till Leonard Cohens själ åtminstone så jag då upplevde hans diktvärld på 80-talet.

Men det var ändock hans skivor som hade störst betydelsen för de flesta även om jag anser att hans böcker också har betydelse för att se helheten i den resa i det inre Leonard Cohen gjorde under hela sitt konstnärskap.

epa04410292 (FILE) The file picture dated 20 August 2009 shows Canadian singer and author Leonard Cohen performing on stage in the arena in Nimes, France. Cohen will celebrate his 80th birthday on 21 September 2014.  EPA/YOAN VALAT

epa04410292 (FILE) The file picture dated 20 August 2009 shows Canadian singer and author Leonard Cohen performing on stage in the arena in Nimes, France. Cohen will celebrate his 80th birthday on 21 September 2014. EPA/YOAN VALAT


Den allra första skiva jag hörde fanns i min barndom var hans andra skiva ”Songs from a Room” där musiken var skön, lite mörk religiös på ett sätt som jag vid vuxen ålder förstod va dhan menade med sina sånger. Skivan hade min moder inhandlad på början av sjuttiotalet.
Jag minns att jag tyckte om Cohens röst och det suggestiva lugna beroendeframkallade sångerna ””Lady Midnight” och klassikern ”Bird on a Wire” som spelades ofta vad jag idag kommer ihåg. Men det skulle dröja till slutet av sjuttiotalet då jag köpte två album på rea – två lyckliga stunder minns jag det var när skivorna ”Death of a Ladies’ Man” som Phil Spector producerade och sången Don’t Go Home with Your Hard-On blev snabbt favoriten hos mig. Jag gillade att Bob Dylan och beatpoeten Allen Gingsberg körade bakom den låten. Den andra skivan blev ”Songs of Love and Hate” som innehöll några av Leonard Cohens största klassiker.

Leonard Cohen är precis som Bob Dylan en ikon som förstod sextiotalets rättvisepatos och hippiegenerationens psykdeliska fria tal om den sexuella revolutionen – men där vände Cohen på diskussionen genom att tala om livets realiteter och tala om dess svårigheter. En bard som talade om kontraster, problemen och de mörka stunder som livet kan förväntas ta flera steg in. Mne ljuset och nåden finns alltid där någonstans.

Nu blir det sånger av Leonard Cohen här:











Leonard Cohens sista intervju:

Freddie Wadlingspecial

Det känns tungt att återigen går en av Sveriges mest originella artister bort. För ett tag ryktes den magiska Olle Ljungström bort från vår levande värld och nu plötsligt så vandrar ävenledes den store barden Freddie Wadling bort till himlens rustika portaler.
Freddie-Wadling
Tänk så länge han funnits där rent musikaliskt i mitt liv när det gäller enlång trogen musikalisk karriär. Det första jag minns är naturligtvis hans stilbildade undergroundpunkband Liket Lever som var ett fantastisk punkband med kraftfulla explosiva låtar. Här kommer några favoriter från Freddie Wadlings punkband Liket Lever.


Ja vilka låtar och vilken energi. Bandet lades ned och Freddie Wadling rekryterades av Jonas Almquist till hans band The Leather Nun vars mörka industriella rockmusik och punkattacker kunde förenas med en lättsam känslighet. Freddie Wadling var med under tre eller fyra år innan han lämnade bandet för att bilda Blue For Two.
Här kommer det musik med The Leather Nun och Blue for Two.




Musik som jag bara älskar. Det var alltid energi och en känsla av atmosfärisk tung postpunk som vilade över Freddie Wadlings verk. Här kommer ett par låtar med hans band Cortex.


Ja det här för mig ren magi. Freddie Wadling som efter många år inom punk och new wave började närma sig andra former av musik. Vilket han gjorde så bra med bandet Fläskkvartetten där han medverkade en hel del som gästsolist och det med bravur.


Det var nu tror jag Freddie Wadling påbörjade sin karriär och lät mainstreampubliken öppna öron och ögon för hans storhet, en storhet vi andra från punkhåll redan kände till. Hans skivor ändrade karaktär och han skapade fina låtar inom vis och jazzgenrerna.




Det var en del exempel de lysande sånger och tolkningar Freddie Wadling formade till sina alldeles egna versioner. Hans själ fanns där i musiken och konsten. Nu är han fysiskt borta men hans fina subtila andeväsen vilar över oss alla.
freddie

In memoriam – Olle Ljungström

Olle LjungströmOlle Ljungström 1961-2016 var en av landets främsta låtskrivare och artister. Den fjärde maj hittades han död i sitt hem. Vi på Blaskan sörjer en stor artist med denna artikel för att hedra hans minne. Foto: Wikipedia

2016 har knappt börjat men är redan ett förfärligt år. Artisterna och underhållarna som har dött under året är inte bara många, de har varit några av de mest betydande också. David Bowie och Prince är några av dessa namn, men också Alan Rickman. Nu har Sverige bidragit till listan av viktiga personer som har gått bort genom att lägga till Olle Ljungström. Därmed har ytterligare en viktig rockmusiker fått stå tillbaka och återigen är det en vital pusselbit som har förlorats.

Olle Ljungström spelade i band före Reperbahn. Kompisbandet Rotten Group blev så småningom Lesbian Hardcore, men det var som sagt aldrig ett rockband som var mer än ett fritidsband. Men det blev inledningen på hans karriär och så småningom ledde detta till en idé om ett band som kunde ta sig fram på mer kommersiella meriter. Vägen till bandet Reperbahn var utstakad.

Den professionella karriären satte alltså för Olle Ljungströms del igång i och med att bandet Reperbahn skapades 1978. Svallvågorna efter punken var bandets främsta motor och det märktes både på debutsingeln ”Havet ligger blankt” och debutalbumet ”Reperbahn” som släpptes året efter dvs 1979. Blandningen mellan punk, pop och rock fanns där, det som fattades var en kommersiell framgång. Albumet sålde inte så bra men redan 1981 följde de upp debuten med albumet ”Venuspassagen”, det var då det vände.

Albumet sålde redan under sina första månader över 25 000 exemplar vilket var en hög siffra för tiden och ett svenskt band som kom från ingenstans. De blev snart ett av Sveriges mer populära band som etablerat sig med besked. Olle Ljungström blev som sångare och gitarrist i bandet också dess låtskrivare. Först delade han och Dan Sundqvist på både låtskrivar- och sångarrollen. Efter det att Sundqvist hade lämnat gruppen 1982, blev Ljungström bandets ledarfigur.

De släppte två album till. ”Peep Show” (1983) och ”Intriger” (1984). De hann också med att vara med i Staffan Hildebrands film ”G – som i gemenskap” där de uppträdde som det fiktiva bandet ”Nürnberg 47” som med sina Neo-nazistiska tendenser väckte både avsky och debatt efteråt. Naturligtvis stod inte Reperbahn för dessa åsikter, anklagelserna om det var snarare ett resultat av filmens fiktiva beskrivning. De fick dock uppmärksamhet men fick  försvara sig mot en åsikt de inte hade men tillskrevs av  de dumdryga i debatten.

Tjafset, kontroverserna eller ren trötthet, ingen vet väl riktigt vad, gjorde att gruppen 1984 till sist upplöstes. Efter en spelning på Gotland var historien om Reperbahn över. De återförenades visserligen för en spelning 1986 på den första Hultsfredsfestivalen och senare en gång till 2010. Men förutom de tillfällen var Reperbahn ett före detta band. Trots det är det ett band som många refererar till än idag och de räknas därför som ett av landets viktigare.

Mellan 1984 och 1993 siktade Olle Ljungström istället in sig på studier på RMI Berghs i Stockholm där han blev reklamare. Efter  studierna ägnade han sig åt att skriva reklamtexter och att hoppa in som manlig fotomodell. Musiken var helt och hållet nedlagd förutom återföreningen 1986. Under namnet Heinz & Young släppte Olle Ljungström och Heinz Liljedahl – fd medlem i Ratata och Reperbahn på ”Intriger” – tillsammans en skivan ”Buzzbuzzboys” parallellt med inspelningen av Reperbahns sista album 1984.

Olle Ljungström kunde dock inte hålla sig borta från musiken och 1993 var det så dags. Som soloartisten Olle Ljungström klev han fram med det självbetitlade debutalbumet och en kär artist var återbördad i det han var gjord för att göra – musiken. Snart följdes det upp av ”Världens Räddaste Man” (1994), ”Tack” (1995), ”Det Stora Kalaset” (1998), ”En Apa Som Liknar Dig” (2000) och ”Synthesizer” (2002). Alla dessa album etablerade nu Ljungström som en av landets främsta artister och låtskrivare.

Efter ”Synthesizer” blev det dock tyst om honom igen. Istället åkte han till Afghanistan för att medverka i Pål Hollenders film ”United States of Afghanistan”. Där skadades han efter det att en bomb briserat utanför hotellet där de bodde och han flögs snart hem igen. Han deltog också som panelmedlem i Z TV:s program ”Knesset”, men skivorna var färre och det skulle dröja till 2009 innan ett nytt album såg dagens ljus.

Han hann under perioden skriva och framföra några låtar till Marcus Birros teaterföreställning ”Krig Hela Tiden” 2005. Låtarna återfinns på skivan ”R U Sockudåpad” som gavs ut året efter. Albumet var ett samarbete mellan honom och före detta Ebba Grön och Imperiet-medlemmen Stry Terrarie. Skivor i eget namn dröjde däremot som sagt. Men 2009 började rykten florera att något var på gång. Den fjärde mars det året släpptes så albumet ”Sju” som logiskt nog också var hans sjunde.

Samma år hade vännen och regissören Jacob Frössén satt samman dokumentären ”En Film Om Olle Ljungström” som gick upp på biografer och sändes i SVT. I filmen sammanfattade Olle Ljungström lite sorgset sitt liv med orden: ”Att få allt man åtrår men inte kunna njuta av det”. Det lät en smula olycksbådande och det var kanske inte alltför svårt att kunna dra slutsatsen att som många skapande människor var inte alltid Olle Ljungström den muntraste.

Han gav ut ytterligare en skiva 2013 – ”Släng In En Clown” – och han kunde dessutom skriva ihop sina memoarer 2011 i boken ” Jag Är Både Listig Och Stark” som gavs ut på Norstedts Förlag. Men den fjärde maj, alltså nu i veckan, gick så denne märklige, mångsidige och träffsäkre artisten bort efter en tids sjukdom. Han blev 54 år gammal och kommer att saknas av alla de som älskade hans musik vilket var en hel del.

En stark röst och en begåvad låtskrivare har tystnat. men det finns en fantastisk mängd skäl till varför han säkerligen kommer att vara ihågkommen för lång tid framöver. Med 37 år i musikbranschen förutom de åren då han jobbade som reklamare, var han en av landets mer långlivade musiker. Som låtskrivare var han i det närmaste klassisk med många örhängen på sitt samvete.

Låtarna, texterna och kraft nog att våga vara annorlunda är några av de skälen till varför han är så framstående. Vem kan t ex glömma hans intervjusvar när en nyhetsjournalist framförde kritiken som många hade, att hans sångröst inte höll måttet. Den frågan hade valsat omkring en tid och Olle Ljungström tröttnade på den med orden: ”Mariah Carey anses vara en bra sångerska, men vem fan orkar lystna på hennes wailande hela tiden? Det kanske är bättre att inte kunna sjunga alls, än att inte ens våga vara originell!”

Det sammanfattar rätt väl Olle Ljungströms inställning och hans sätt att nalkas musiken – att våga vara originell! För det har han skrivit in sig i mångas hjärtan, inte bara mitt. Så tack för musiken, tack för att du vågade var du. Alltför få vågar vara annat än strömlinjeformade Avicii-wannabes, men det vågade Olle Ljungström.

In Memoriam – Prince är död

PrincePrince är död, länge leve Prinsen. Foto: By Zarateman – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=38129278

Det finns inom musiklivet några nyckelord, ”multiinstrumentalist” är ett av dessa. Det säger kanske inte så mycket mer än att en person är kapabel att spela alla instrument själv. Men säger man ”Prince” då förstår man ordet bättre. Prince Roger Nelson som var hans fullständiga namn är tyvärr död. Han hittades i sin studio i Paisley Park Minnesota där han vanligtvis spelade in sin musik. Det var under torsdagen den 21:a som hans livlösa kropp hittades.

Få har som han betytt så mycket för modern dansmusik. Hans storhetstid var egentligen 80-talet då hans gränsöverskridande funk och glittriga dansmusik satte standarden för hur denna genre skulle låta. Låtar som ”Purple Rain”, ”Kiss”, ”When Doves Cry”, ”Little Red Corvette”, ”Sexy MF” eller ”1999” är fortfarande klassiker. Han hade visserligen fortfarande kultstatus och en hängiven fanskara, men efter 1990 gick kanske inte hans karriär längre som på räls.

Oavsett om han var bortglömd eller inte så kan ingen förneka Prince storhet som artist. I USA talar man om vissa artister som ”crossover” vilket kan betyda att de korsar musikaliska skiljelinjer. Det kan också känneteckna någon som går hem hos flera etniska grupper i samhället vilket är lite ovanligt. Prince var just en sådan artist. Han gick hem hos afroamerikaner och han gick samtidigt hem hos både latinos och vita.

Det bländande gitarrspelet, förmågan att spela både bas med slap, synthesizer och trummor gjorde honom dessutom unik. Han var duktig på alla instrumenten, det plus allt det andra gjorde honom till ett unikum. Också förmågan att skriva låtar som gjorde honom både världsberömd men också intrikat som kompositör, blev ett av hans kännemärken.

Prince blev 57 år gammal och sörjs av fans runt hela världen. Det är en unik artist som har gått ur tiden och naturligtvis böjer vi på Blaskans redaktion våra huvuden i både sorg och beundran. Tack för musiken och vila i frid Prince!

Hyllning till Merle Haggard av Blaskans redaktion

Bakersfields store sångare efter Buck Owens är borta men Blaskans redaktion vill härmed hylla hans gärning med kristallklar musik från självklaraste hjälten.
index



Med tanke på hans långa karriär och över trettio hits på hitlistan så kan jag bara säga att Merle Maggard alltid varit den största av artister inom countrymusiken som jag kan tänka mig. Merle Haggard var tvungen ställa in en rad konserter eftersom han insjuknade i lugncancer. Ett späckat schema med gemensamma turnéer med Willie Nelson var på gång. De släppte ett av mina favoritalbum förra året. Nu mera musik med Merle Haggard.






Till slut en personlig favoritkonsert med Merle Haggard som Blaskans redaktör älskar att spela och lyssna på. Vila i frid gamle hjälte.

In Memoriam: Sir George Martin är död

George MartinGeorge Martin arbetade in i det längsta i alla de projekt där han var inblandad. Här ses han i studion under projektet ”Love” där han mixade om, producerade och arrangerade om utvalda Beatleslåtar åt Cirque de Soleil som sedan användes i deras shower. Det hela gavs också ut som ett nytt album under namnet ”Love”. Foto: Wikimedia Commons

George Martin ljudsnillet bakom The Beatles är död vid 90 års ålder. Om John Lennon och Paul McCartney var radarparet bakom låtarna så var George Martin mannen bakom det mesta av deras ljudverk. Han var inte bara gruppens självskrivne producent, han var dessutom den som upptäckte gruppen och såg till att de fick skivkontrakt. Han var alltså i högsta grad en av dem som låg bakom det största fenomenet rockvärlden hittills har sett. Han kallades därför länge ”The fifth Beatle” – den femte Beatlesmedlemmen.

Det började med att Brian Epstein, gruppens manager, kontaktade George Martin som redan jobbade för Parlaphone Records. Gruppen hade misslyckats med att få kontrakt med Decca och nu vände de sig till den redan etablerade Martin för råd. Han fick höra en demotape inspelad av Decca men blev inte imponerad först, det han fastnade för var Paul McCartneys och John Lennons sångröster och det blev inledningen.

Epstein och Martin hade ett möte på Martins arbetsplats i den numer så legendariska Abbey Road Studios i London och snart blev det klart att gruppen hade fått sitt eftertraktade kontrakt. Vid den här tidpunkten var fortfarande Pete Best trummis i bandet och när de fick göra en audition i Abbey Road Studios var det många inklusive Martin som var mindre imponerade av hans förmåga bakom pukorna.

När gruppen så gick in i studio för att spela in sin första egna låt ”Love Me Do” hade Best redan fått gå. De hade visserligen redan spelat in andras låtar förut, men vägrat att ge ut den av skälet att de ville spela in egna kompositioner och de hade också backat upp andra artister tidigare. På ”Love Me Do” ersattes Best tillfälligt av studiomusikern Andy White. Ringo Starr som blev gruppens näste trummis medverkade på tamburin i låten. Sagan The Beatles var inledd.

Succén var given och gruppen slog igenom med buller och bång 1962, resten är som det heter historia. Mannen bakom gruppen var fram till 1970 då de splittrades alltid George Martin. Han producerade samtliga album gruppen spelade in under sin karriär men han var i allra högsta grad den som låg bakom mycket av gruppens sound som kom att bli så stilbildande. Många andra band, bl a Rolling Stones var mäkta avundsjuka på The Beatles och deras överdådiga resurser i form av teknik andra bara kunde drömma om.

De ljudmässiga innovationerna var som alltid mästerhjärnan George Martin som låg bakom. På den här tiden hade banden man spelade in med få kanaler vilket inte medgav att man kunde spela in många instrument i stereo. För att komma runt problemet lät Martin en elektronik-tillverkare ta fram en speciell kabel som genom att seriekoppla flera bandspelare kunde få dessa att starta samtidigt. Han kunde därmed utnyttja fler kanaler vilket i sin tur medgav massiva musikarrangemang.

Ett annat trick hittar du i låten ”Being fot the Benefit of Mr. Kite” från Sergeant Pepper-albumet. Martin och ljudteknikern Geoff Emerick hade spelat in två Hammond-orglar. Martin spelade den ena och Lennon den andra. De hade dubblat hastigheten på bandet men var fortfarande inte nöjda med resultatet. Här gällde det att gnugga geniknölarna innan någon tappade tålamodet.

För att råda bot på detta missnöje instruerade Martin därför Emerick att klippa upp bandet och kasta upp det i luften för att därefter pussla ihop det bit för bit. Efter ett antal övertidstimmar och med gråten i halsen kunde man konstatera att man var nöjda med partiet som bara var ca 10 sekunder långt. En del historier talar om att processen gjordes om en gång, alltså att bandet klipptes upp två gånger innan man var nöjda men den delen av historien är obekräftad.

George Martin var förutom demonproducenten också den som arrangerade så gott som alla låtar åt The Beatles. Symfoniorkestrar, blåsarrangemang och körer var alla hans verk. Han fick sitt erkännande när McCartney senare i en intervju för tidningen Rolling Stone berättade att: ”George Martin was quite experimental for who he was, a grown-up.”.

Lennon däremot var efter Beatles uppbrott mindre imponerad och menade att många gjorde anspråk på att vara de som skapade Beatles, men få andra än gruppen låg bakom det faktumet. Han skrev vidare att en låt som ”Revolution 9” helt hade arrangerats och producerats av honom själv och Yoko Ono. Senare tog han dock tillbaka alla uttalanden med motiveringen att ”hans ilska hade tagit överhanden”.

George Martin The BeatlesDet var som den femte medlemmen i gruppen The Beatles George Martin kom till sin fulla rätt som producent, arrangör och uppfinnare av ny teknik för ljudinspelning. Här ses han i studio 1966 tillsammans med George Harrison, Paul McCartney och John Lennon. Foto: Wikimedia Commons

George Martin hann under sin livstid arbeta med fler artister än The Beatles. Han jobbade bland annat med Cilla Clarke och Paul McCartneys projekt gruppen Wings som han startade efter uppbrottet från The Beatles. George Martin arbetade också med band och artister som Gerry & The Pacemakers, America, Jeff Beck, John Williams, Ultravox, Neil Sedaka, Cheap Trick, Kenny Rogers, Celine Dion, The Who och Elton John för att nämna några.

Han producerade ledmotiven till Bondfilmerna ”Goldfinger” och ”Live and Let Die”, i den sist nämnda samarbetade han därmed återigen med Paul McCartney. Tillsammans med sonen Giles Martin producerade och arrangerade han om Beatles-låtar åt Cirque de Soleil. Namnet på projektet som blev cirkusens show-musik var ”Love”, låtarna i dess re-mixade version gavs ut som album under samma namn.

En stor man har alltså gått ur tiden. Hans uppfinningsförmåga, kunskapen om ljud och arrangemang och det sound han skapade åt The Beatles var lika mycket hemligheten bakom deras succé som gruppens förmåga att skriva underbara låtar. Med all rätt adlades han för sina insatser och det är på många sätt ett universalgeni och en person som representerade en epok i musikhistorien som nu har gått ur tiden.

För den som vill lära sig mer om det legendariska arbetet bakom alla succéer rekommenderas DVD-boxen ”Produced by George Martin” som också finns som Blue Ray. Blaskan sörjer naturligtvis denne gigant men som alltid lever hans arbete kvar i den geniala musik han var med och skapade.

In Memoriam – David Bowie: Five Years

Five years sjöng han, fem år. Det gick liksom bara rakt in utan filter eller frekvensmodulator. Effekten var elektrisk, skakad men inte rörd kan man säga. Det hela utvecklade sig till en kärlekssaga som varade de fem åren och längre, en hel livstid faktiskt. För när jag äntligen med svettiga fingrar höll i plasten och lät nålen sjunka ner i de utkarvade spåren strömmade magi ut genom ljudlådorna.

Bara omslaget var värt allt, jag säger det igen: ALLT. The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars var inget mindre än magi. Det var ett musikaliskt mästerverk, ett fullständigt berusande euforiskt blixtnedslag samlat i ett enda album. Hade inte konventionen och den strikta miljön hindrat det hade jag målat en blixt över ögat där och då som en koncentrerad ljungande homage till den störste.

David Bowie Top of the Pops 1974En av vår tids stora musikartister David Bowie har gått bort i cancer vid endast 69 års ålder. Hans musik och hans uttryckssätt var unikt och han lämnar ett stort tomrum efter sig. Bilden är från Top of the Pops 1974. Foto: ”David Bowie – TopPop 1974 10” by AVRO – Beeld En Geluid Wiki – Gallerie: Toppop 1974. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

När jag sen upptäckte hur musikaliskt mångsidig denne David Bowie var kändes han inte bara relevant utan också spännande. Inköpet av plattan ”Low” och ”Station To Station” kändes som en musikalisk vitamininjektion. Det fanns en uppsjö att njuta av och så fortsatte det år efter år. För att inte tala om de första stapplande stegen som The Thin White Duke med plattan ”Young Americans”. Den vita sofistikerade soulen var visserligen aldrig så svart som dess afro-amerikanska motsvarighet, men var ändå ett unikt grepp.

Visst fanns de dåliga perioderna som inte alls nådde samma höjder, visst fanns låtar som inte höll måttet men till och med på hans sista plattor tog han sin revansch. Trots det var det de där åren – five years – som aldrig kommer att släppa sitt magiska grepp och som inte heller kommer att förloras i tid. Låtar som ”Bewley Brothers”, ”Starman”, ”Warzawa”, ”Always Crashing In the Same Car”, ”Station to Station”, ”Andy Warhol” är tidlösa klassiker och listan kan göras hur lång som helst.

Nu har denna unika artist tystnat och en färgstark personlighet har gått ur tiden. Få eller inga kan fylla detta tomrum för han var en unik artist. Litterära texter och referenser till litteratur i dessa, annorlunda musikaliska lösningar, alltid sökandes nya vägar att skriva låtar, musiker som fick briljera, alltid någon överraskning på lager var kännemärkena som gjorde honom till ett unikum. Lyssna bara på hur Robert Fripps gitarr får måla upp nya musikaliska horisonter i en låt som ”Scary Monsters (And Super Creeps)”

Den viktigaste biten i hans skapande var dock kombinationen mellan musiken och teatern. Han hade ju ett förflutet som student av pantomimteater vilket många gånger märktes i både bild och sceneri. Han tog ofta hjälp av detta grepp för att förhöja effekten och den blev snart ett av hans kännemärken. Titta på omslagsbilden till skivan ”Heroes” så får du se. Ett annat var bisexualiteten och anspelningarna på det androgyna som kom att prägla just de där fem åren som blev så avgörande.

David Bowie tocando en el festival "Rock in Chile", celebrado en Octubre de 1990 en Santiago de Chile.

Teatern var ett av David Bowies viktigaste uttryckssätt. Här en bild från början av 80-talet där man märker dess närvaro. Han hade tidigare studerat pantomimteater vilket han ofta kom tillbaka till i både bild och uttryckssätt. Foto: ”David Bowie Chile” by Jorge Barrios – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Det är inte en dussinartist som har gått ur tiden, tvärtom är det en med extremt många idéer och ett unikt sätt att framför allt. Tomrummet kommer därför bli stort, kanske för stort. Många av dagens dussinartister kommer ju faktiskt inte ens i närheten kvalitativt. David Bowie gick sina egna musikaliska vägar, nu har han gått ur tiden vid endast 69 års ålder. Vi på Blaskan sörjer en stor artist. Som vanligt finns det dock en liten tröst i allt elände och det är all den musik som han lämnade efter sig som ett arv till eftervärlden.

David Bowie förtjänar all respekt och all heder för ett så rikt arv. Det han lämnar efter sig är mer än de flesta hinner under sin livstid tillsammans. Kom ihåg att i hans låtskatt ingår också andras låtar som ”All the Young Dudes” som spelades in av Mott the Hoople eller produktion och medverkan på Lou Reeds album ”Transformer” som producerades genom hans produktionsbolag Main Man.Respekt David, respekt men också en sorg bortanför alla gränser.