Blaskans goes sommarspecial


Sommaren är här. Solens strålar skimrar likt en stor gyllene kristallkrona där uppe. Hänger fritt och värmer Svedala land.
Himlen är som ett blått hav där molntusarna är korallrev som är hägringar i solens varma vind. Juli månad är sommarens gyllene smycke där nya pärlor blandar sig med tidsmaskinens hallonmuffins. En jordgubbstårta finns här för oss att sväva omkring i.




Blaskan glider omkring i en tillvaro där allting är fulla gråsuggor som avskyr den lilla lyxpraliner man kanske försöker få för att borka med tillvaron. Sedan sjuttiotalet fick vi höra att mode var fult, konsumtion var farlig och kapitalism livsfarlig. Istället var skrotuppslag, blåställ och unikabox av stål och järnverksverktyg legio för medborgarna i vårt avlånga land. Men stundtals vill man bara vägra järnspika roch bjuda in skönheten.


Blaskans tidsmaskin hamnar i 80-talet, närmast 1981 då gruppen Pages från Amerika gjorde denna hallonbåt:

1979 släppte countryrockbandet Poco sin fina och vackra låt som är bedårande skön att lyssna på:

Nu lite skön musik från Japan:




Blaskans tidsmaskin tar sig tillbaka till 80-talet:

Fortsätter i nutiden:

Blädder. blädder i tidningshögen:
Det finns en tidning för vetenskapens mysterier som man kan införskaffa i pressbyrån just nu. En bläddertidning som bland annat tar upp gåtan kring ”Dark Materia” som är onsynlig för blottat ögat men dess konsekvenser kan märkas på hur galaxer och stjärnor beter sig. Just denna tydliga skillnad är vad man märker tydligast vid observationen enligt artikeln.
Tidningen glider snyggt omkring när dess ämnen presenteras på glansiga tidningspapper och jag låter blicken föras genom uppslagna artiklar med stora bilder..





Nytt Nytt:

Blädder i bokhögen:
Förr om åren fanns det är ett kulturellt förakkt för en viss form av litteratur – den som vi kallar för tantsnusk enligt fördomen. Det vill säga delikata läckra romaner som int ehycklade med sin fäbless för glamour, lyx, sex, action, romantik, vackra miljöer och människor som sklirrarar i glassen, vispar med pälsar och juveler. Ja allt som var förbjudet i proggens geggamossa, gråsuggedbeattörer och allmänna tråkmånsar. Nu föreligger Nora Roberts thrillerroman ” Förföljaren” på svenska. En förföljare i skogen betraktar en kvinna – en författare. Hon lever där och försöker anpassa sig i småstaden.
Nora Roberts som precis som Sidney Sheldon skrev just romantiska romaner men kunde också slå till med en grym thriller. ”Förföljaren” bör du läsa. En pralin i regnbågsfärgernas lagun.


Tidsmaskinen tar oss tillbaka till svenska musikaliska forntiden:

Ulla Billquist och Willard Ringstrands orkester spelar bakom arrangemanget:


Tillbaka till nutiden eller åtminstone till tiden med med Prince:

Nytt svepande svenskt sound i dansmixen





Till slut vill jag säga trevlig sommar med följande låtar:



Blaskans Jul

Blaskans redaktion önskar en fröjdefull jul med julklappar, grötrim och frostiga dagar. Här kommer en julmix med musik och julbilder. Allt i glädjens rikedom.




Julens fröjder längar vi alla efter där musik, julefrid och stjärnornas gnister som lyser upp tillvaron.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.









Julefrid och julsånger i massor. Julens skönhet och lyx älskar vi i glitteriga kostymer i Blaskans redaktion.




Julens frid lyser upp världen – hela världen





Mitt i julfriden så kan ibland tunga sorgen bryta in och få oss att tänka efter


Nu blir lyckan vit och skimrande glittrande snögubbar som som ger pepparkaksgubbarna full fart framåt.



Nu önskar vi på Blaskan alla en fröjdefull julafton





Fyrtio år Punkspecial

Punken fyller fyrtio år som sagt. Det var 1976 som Sex pistols spelade på Free Trade Hall arrangerad av blivande Buzzcockmedlemmarna Pete Shelley och Howard Devoto. Det var en spelning där många åskådare senare själva skulle bilda lika legendariska punkgrupper. Det var förmodligen den sista vita vita riktiga rockrevolt som vi kommer få uppleva. Vi på Blaskan kommer inte här göra någon djuplodande historik kring punkens fyrtio år. Det gjorde vi i stället som temanummer 2006 när punken fyllde trettio år. Nu låter vi istället videos, konserter och annat kring punk/new wave tala för sig själv.

































Bibliotheca Non Grata : för andra gången

Bibliotheca Non Grata är ett konstverk och en utställning av Måns Wrange och Igor Isaksson, samfinansierad av Stieg ”Millenniumtrilogin” Larssons familj och Umeå kommun.

Det rör sig om ett bibliotek bestående av böcker som bokförlag i Sverige och annorstädes i världen av olika, dock inte konstnärliga anledningar refuserade, och som senare visade sig ha stor genomslagskraft och även blev storsäljare, översatta till flera språk.

unnamed

index
På konstverkets första rad ses Vladimir Oravskys standardverk om friheten i kulturen : ”Friheten i kulturen : reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken Från Astrid till Lindgren” (ISBN 9789173270441 och ISBN 9789186839888) samt den biografiska romanen ”Från Astrid till Lindgren” vars långa väg till utgivningen beskrivs på Wikipedia med orden ”… År 2004 skulle boken som först kallades ’Astri mi! En berättelse’ ges ut, men förlaget stoppade utgivningen. Ytterligare två andra svenska förlag avbröt utgivningen. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, var det fjärde förlag som tog sig an berättelsen och lanserade den år 2007 i samband med Astrid Lindgrens 100-årsdag under titeln ’Från Astrid till Lindgren’.”

På fotografiet nedan ses den inbundna katalogen med förteckning över samtliga böcker i Bibliotheca Non Grata.
index2
Min osedvanlig kulturintresserad kompis och en sanslöst produktiv författare Staffan, mejlade till mig, när jag berättade för honom om Bibliotheca Non Grata: Kul den där utställningen, roligt perspektiv, grattis att vara med! Visst var det så att självaste Astrid ursprungligen blev refuserad, fanns hennes refuserade bok med i utställningen?

Jag har varit på Per Gessles Tylösand-hotell och sett alla refuseringsbrev han dekorerat baren med, från tiden innan Gyllene Tider slog igenom. Riktigt kul läsning. Inte för att jag har speciellt mycket till övers för Per Gessles musik eller allmänna attityd.

Jag svarade: Yes Astrid Lindgren var refuserad. Huruvida hon var med på utställningen vet jag ej eftersom jag inte flög upp till Umeå trots att jag blev bjuden. Mingel med opportunister är inget för mig. Jag väljer noga vem jag vill synas med, vill inte sluta som den avgångne bostads- och stadsutvecklingsministern Mehmet Güner Kaplan och den likaledes borträknade Mona Ingeborg Sahlin. Men jag tror inte att A Lindgren var med. Av flera anledningar: Det finns ingen författare som inte var refuserad någon gång. Men de flesta var det på grund av att förlagen inte trodde att de kunde tjäna in pengar på den och den boken eller att de inte fick tillräckligt högt tiggarbidrag från statens kulturråd och 30 andra officiella bidragsställen till.

Mina ”refuserade böcker” var inte refuserade, tvärtom, de blev antagna, till och med tryckta och annonserade i en rad tidningar, men dagen innan premiären på bokmässan i Göteborg, drogs de bort från marknaden. Det är en viss skillnad.

Att Gessle var refuserad, tror jag gärna, men återigen, det måste ha skett på strikt kommersiella villkor, eftersom den mest vågade uppmaningen som han någonsin ställt i sina/hans texter var/är ”Gå & fiska!”

Min danske kompis Lasse von, hörde också av sig med anledning av min medverkan på utställningen Bibliotheca Non Grata och bekände att han googlade danska och svenska recensionerna som min bok ”Friheten i kulturen” fått. Han citerade ett kort utdrag ur den okrönte recensentregenten Benny Holmbergs recension: ”Det är ett stort grepp Vladimir Oravsky tar om det svenska kulturlivet. Hans referenser är inte bara nationella, han går ut på det internationella fältet och hämtar bevis och exempel på det fria ordets kränkande, på det fria ordets handskande för att få vikt och djup i sin kritik mot det svenska kulturetablissemangets enligt honom sällsynt unkna byk. Han gör historiska turer i det fria ordets kölvatten, från Nelson Mandelas frihetskamp till Vilhelm Moberg och Haijbyaffären. Han refererar egen bakgrund och erfarenhet från det forna hemlandets diktatur i kampen för det fria ordet.

Vladimir Oravsky är en kunnig och berest litterär ledsagare och denna bok kan mitt i allt apostroferande och attackerande användas som en diger uppslagsbok för det fria ordet. Han har åstadkommit något så ovanligt för svenskt vidkommande som ett betydelsefullt litterärt verk om litteraturens viktigaste principer och moraler i detta avseende. Han visar på hur författarens rätt till det fria ordet alltid har ansatts av diverse knep och anslag. Han slår upprepade gånger fast hur viktigt det är att den litterära produkten ägs av författaren.

Maken till frontalangrepp på det etablerade kulturlivet har inte skrivits i detta land sedan Strindberg drog ut i den gigantiska pennfäktning ’Strindbergsfejden’ där han sågade hela det dåtida kulturetablissemanget vid fotknölarna med bland andra storheter som Heidenstam och Levertin och där Strindberg också konstaterade att vad upptäcktsresande Sven Hedin släpat hem i materiell och saklig materia inte ägde större halt än att det på sin höjd borde redovisas på Lantmäterikontoret.”

Lasse von kommenterade allt detta med ”inte helt illa Oravskyvitj!”

För att visa att jag är bakad av den godaste degen, svarade jag med ett för evigt och överallt giltig iakttagelse: ”alla bedöms så som de förtjänar”.

Vladimir Oravsky

1
1. Du är mitt barnbarn – jag är din morfar

Förord, även kallad inledning

Hej alla barn,

Jag är morfar till mina barnbarn och det är egentligen allt som ni behöver veta. Så resten kan ni lika bra skippa och återvända till det, när som helst efter att ni fyllde tjugotvå.

Hej så länge…

Boken DU ÄR MITT BARNBARN – JAG ÄR DIN MORFAR kan köpas på https://mofibo.com/se/sv/book?id=63372 samt ytterligare ett 50-tal andra ställen
3
2

Förord som vågar sig på att vara en smula storordigt

4

Hej alla ni lite äldre barn,

Jag är morfar till mina barnbarn. De är två och fyra år unga och jag tycker mycket om dem. Därför spenderar jag mäkta mycket tid i deras sällskap. Som de flesta morfäder, antar jag, ger jag dem mycket och dessutom mycket av det bästa. Men det går ändå inte att ens på långa vägar jämföra med vad jag får från dem.

Mina barnbarn har hundratals böcker och vi läser dem flitigt. Men barnbarnen kan när som helst sträcka sina små händer efter mina tidskrifter National Geografic eller Illustrerad vetenskap eller Illustrerad historia och säga läs den. Då menar de, att jag skall ”läsa” dessa ”vuxentidskrifter” för dem. De pekar på bilderna i dessa och jag förklarar dem med mina egna ord, och det är ingen tvekan om att de förstår och njuter och lär sig, eftersom i annat fall, skulle de inte vilja vara med om liknande läsäventyr om och om igen.

Jag känner igen detta beteende. Från tiden när mina egna barn var små. Och det funkade redan då. Jag minns den dag när en av mina döttrar, utan någon ”förvarning” började läsa själv. Då var hon tre och ett halvt år ung.

År 1988 kom min första barnbok ut. Den heter ”Öya – en flicka liten som ett busfrö”. Den handlar om Öyas föräldrar under den tid som de väntade på Öyas födelse, och den handlar även om självaste födselsögonblicket, och om Öyas första bad, och första promenad i parken och så vidare. Även bokens underbara teckningar är lite otraditionella.

Förlagsfolket var ganska så förtjusta i manuset men hade vissa förbehåll, och krävde att jag skulle ändra i det, här och där, för att Öya skulle bli en mera ”traditionell” och konventionell barnbok. Det ville inte jag. Eftersom meningen med Öyas bok just var, att visa, att barnböcker, liksom människor, inte bör stöpas i en och samma form.

Jag hade tur att vara gift med en psykolog. Barnpsykolog. Hon läste manuset och tyckte om det. Och hon skrev ett kort uttalande om boken, som ett av förlagen använde sig av som ”alibi”. Till dags dato står det på bokens titelsida ”Granskad av psykolog Kerstin Sandström”.

”Öya – en flicka liten som ett busfrö” sålde i 15-tusen exemplar och jag fick lov att skriva en fortsättning, ”Öya växer till sig”. Även den sålde i 15-tusen exemplar. Efter det fick jag lov att i rask takt skriva de populära barnböckerna ”Herman och Tusse : Historien om storebror, hans näsvisa lillasyster, den arga tjuren och det snälla molnet” och ”Herman och stjärnorna : Den andra boken om Herman, hans näsvisa lillasyster Petra och deras oväntade möte med varelser från rymden”.
5
3

Du är mitt barnbarn – jag är din morfar

Förord som ifrågasätter vissa antaganden

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och hästar och antiloper och tigrar som tycker om antiloper, Texter till dessa böcker lär ut att katten säger mjau, hunden säger vov-vov, kossan säger mu, hästen säger gnägg, fåret säger bä och grisen säger nöff, nöff eller oink oink. Och så vidare. Samma upplägg finner vi i pekböcker med bilder på traktorer och bilar och flygplan och bollar och spadar och hinkar och så gott som allt annat.

Bilderna i dessa böcker är antingen tecknade eller avfotograferade, de är för det mesta ryckta ur allt sammanhang, de är isolerade och ”minimalistiskt” avskalade och framställda av ”samtida” illustratörer, tecknare och fotografer.

Men konsthistorien bjuder på hundratusentals avbildningar av katter och hundar och getter och kaniner och djur som fanns långt innan människan började bruka mark, tämja djuren och bygga boplatser. Här är en stäppbison målad för cirka 15-tusen år sedan i den 270 meter långa Altamiragrottan.

9

Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Cipriano de la Santísima Trinidad Mártir Patricio Ruiz y Picasso, mera känd som Pablo Picasso eller bara Picasso, lär ha sagt att efter Altamira verkar allt dekadent. Jag håller inte helt med honom, men Picasso var inte bara en framstående konstnär, utan även poet och poeter har sin poetiska frihet att utrycka sig genom. Mellan avbildningar i Altamira och dagens pekböcker finns det en ansenligt lång rad anonyma och även namnkunniga konstnärer som på sitt konstnärliga vis avbildade alla slags djur. Alltifrån Jean-Léon Gérômes symbolladdade hundar genom Josephus Laurentius Dyckmans och Pierre-Auguste Renoirs och Edouard Manets och Paul Klees och Andy Warhols likaledes symbolladdade katter, till 1:e markisen av Púbol, Salvador Dalís ”Den brinnande giraffen” och Bertil Almqvists tigande tiger.

8

http://4.bp.blogspot.com/-KLUD_Si3nac/TorzYPrbgrI/AAAAAAAAAB4/VQkhRgfFb9M/s1600/giraffe.jpg

Emedan morfar inom mig inte vill göra uppror mot dagens pekböcker, menar jag samtidigt, att vilken som helst målning av den framstående flamländska barockkonstnärinnan Clara Peeters kan göra sig hur bra som helst i en modern pekbok. Hennes ”Ett stilleben med karp i ett keramiskt durkslag” som reproduceras här, är ett av många många bevis på sanningshalten av mitt påstående.

7

Eller tänk på hur mycket en människa, oavsett hennes ålder, får ut av Giuseppe Arcimboldos porträtt av den tysk-romerske kejsaren Rudolf II,

betitlat ”Vortumnus”, det vill säga den romerska mytologins trädgårds- och årstidernas gud, gift med frukt- och trädgårdsgudinnan Pomona.

Porträttet är målat i slutet av 15-hundratalet och är sammansatt av frukter, grönsaker och blommor.

Inv.nr: 11615

Inv.nr: 11615

Oavsett om barnet läser en pekbok med Arcimboldos olika porträtt ensam eller i sällskap av en förklarande morfar, måste det få ut mer av den, än av den traditionella pekboken. Och inte bara barnet, utan även hela samhället, hela världen och hela världsutvecklingen.

4
Du är mitt barnbarn – jag är din morfar

7

Förord som ställer frågan vem morfar är egentligen

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, känd som Pippi Långstrump, hade lätt för att berätta vem hennes mor var, eftersom Pippi problematiserade inte denna fråga: modern var i himlen och således var hon en ängel och Pippis far Efraim Långstrump var sjökapten på fartyget Hoppetossa och negerkung på Kurrekurreduttön i Söderhavet. Han livnärde sig på att leta skatter och var nästan lika stark som Pippi.

Men vem är mina barnbarns morfar egentligen?

Svaret på detta spörsmål är inte så entydigt som första anblicken bjuder på. Den mest självklara delen av svaret är att jag är pappa till barnbarnens mor och barnbarnens mormors man.

Till yrket är jag författare. Och redan det trasslar till saken en smula. Jag skall berätta vad jag menar.

Alla porträtt är självporträtt sade Picasso och den här gången är jag benägen att ge honom rätt.

Marguerite Duras sade, att allt man skriver, handlar alltid om en själv.

Frasen ”Madame Bovary, det är jag”, tillskrivs Gustave Flaubert, ”Madame Bovarys” författare. Huruvida han verkligen sade detta, tvistar de lärde om. En sak är dock säker: oavsett om Flaubert yttrade det eller ej, han både tänkte det, och levde det. Åtminstone om han var funtad som jag, och mycket tyder på att det var han. Ett av bevisen på det måste vara den noggrannhet med vilken han närmade sig ”Madame Bovary”. Det tog honom nästan fem år att skriva den och han vittnade om att han kunde offra timmar för att finna ”le seul mot just”, det enda rätta ordet. ”I morse satte jag dit ett kommatecken, i eftermiddags tog jag bort det. Anser det vara en lyckad arbetsdag”, är en av Flauberts kända bekännelser.

Jag är också närapå identisk med mina karaktärer, det vill säga de mestadels kvinnliga protagonisterna som jag skriver om. Jag är invandrarflickan Zlata Ibrahimovic i trilogin ”Zlata Ibrahimovics dagbok”, ”Det rena landet” och ”På väg”, jag är kattombudsmannen Katla He(b)be i ”Lathund för ambitiösa katter”-böckerna, jag är de brevskrivande väninnorna Kattis och Sandra i ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå”, jag är gatukatten Beatrice i ”Beatrice Takes a Trip”, jag är daggmasken Dagmar i ”Dagmar Daggmask och andra välkända skrönor”, jag är tonårsflickan Azadeh i ”Den störda utflykten”, jag är Astrid i ”Från Astrid till Lindgren”, och jag är definitivt Marie Antoinette i den hyllade tegelstensromanen ”Till dig jag vänder åter”.

De jag skriver om, dem känner jag både innan och utan. Jag har studerat dem. Länge. Jag har läst en massa om dem och av dem. Jag lånar ut mina erfarenheter och mina karaktärsdrag till dem, något som är ganska så lätt, med tanke på att de redan i stort sett besitter dessa. Som exempelvis Marie Antoinette och Astrid Lindgren och Zlata Ibrahimovic och…

De har delvis levt mitt liv, liksom jag levde deras. Det är världens utveckling som i mångt och mycket bidrog och även styrde detta.

Jag identifierar mig med Marie Antoinette och Astrid Lindgren och Zlata Ibrahimovic… och jag är ganska så säker på att jag vet hur de tänker. Jag lever 24/7 med dem. Jag lägger mig till sängs med dem, umgås i mina drömmar med dem och jag stiger upp med dem. Eftersom jag är dem och de är jag, är också anledningen till att de aldrig kan handla helt genomruttet, utan alltid behäftas med en hel del förlåtande, och även direkt positiva drag. Som sagt: Jag är dem och de är jag.

Förutom allt det ovannämnda är jag också maskiningenjör, ekonom och filmregissör, allt genom min utbildning och examina. Jag är djuphavsdykare, fallskärmshoppare och resenär. Jag är en ansvarsfull och trogen vän. Jag är flykting och jag är invandrare.

Jag är svensk. Trots mitt osvenska namn, trots min födelseort och trots mina ickesvenska föräldrar. Jag är allt det som jag känner mig vara och jag är troligen även allt det som andra uppfattar mig som. Även det hur jag uppfattar och tolkar världen jag lever i, berättar en hel del om mig, liksom även det hur livet trakterar mig.

En bild säger mer än 1000 ord, sägs det. Men försök uttrycka en personlighet med en enda bild. Eller med två. Eller hundra. Om det gick, så skulle det knappast finnas de miljontals bilder på världens mest kände och troligen mest inflytelserike man, Jesus. Man skulle acceptera och nöja sig med en enda.

Pekboken ”Du är mitt barnbarn – jag är din morfar” bjuder på drygt 100 porträtt, samtliga med en viss beröring till mig, och vill göra gällande att jag även är ett barn, en kvinna, en jultomte och hans givmildhet, att jag besitter någon eller några drag från Aisopos och Homeros och Diogenes från Sinope och Lenin och Chaplin och Perikles och Pippi Långstrump och kardinal Richelieu och Nefertiti och Lou Reed och Nemesis och Ingmar Bergman och den magiska oljelampans ande och den tvivlande Tomas och Rosie the Riveter och en svensk tiger och Napoleon och Johannes Döparen och Sigmund Freud, för att spontant nämna åtminstone några.

index

Men jag bär spår av mer och flera, mycket mer. Den exposé som mitt vakna och även drömmande liv och min hjärnas oändliga vidder bjuder på, vittnar om att jag har varit sfinx, katt, örn, lejon, padda och samtliga tio komma två miljoner olika arter av djur, växter, svampar och encelliga organismer som finns på jorden, svepelektroniskt mikroskop, interplanetariskt teleskop, Higgsbosonen, Large Hadron Collider, luftrum som förenar mig med allt och alla, Ipred-lagen, Echelon, KGB, ESS-anläggningen, Newton som räknade ut att år tjugohundrasextio inträffar världens undergång, kaosteorin, Jordens mitt, modersmjölk, Drakes ekvation, Petrus kvarlevor, viljan att förbättra världen, historiens alla bokbål, rövskottet som mördade Federico García Lorca, den allmänna relativitetsteorin, A(H1N1), Allsmäktighetsparadoxen, den svenska avundsjukan och g-punkten. Jag minns allt detta med en minneskonstnärs ofelbara tydlighet.

5
Du är mitt barnbarn – jag är din morfar

65

Förord som ställer frågan var går gränsen på barnens uppfattningsförmåga

Människan är som ett elektroniskt styrt kassaskåp fyllt med all världens kunskaps- och medvetandeinnehåll. Och liksom ett tidsinställt kassaskåp bara kan öppnas vid förhandsinställda tidpunkter, så begåvas även människan med ett sådant ögonblick när all världens kunskap är tillgänglig i henne. Hennes starka gripreflex redan i födelseögonblicket är en uppvisning av den inneboende kraft som finns i henne. Hennes tårar, salta som havet, är en påminnelse om hennes samband med världsalltet. Öppnas detta Alltets kassaskåp i människan i rätt tid, så aktiveras innehållet. Sedan är det ”bara” att sträcka sig efter och plocka ner utvalda frukter som fortlöpande spirar i parallellvärldarnas bördiga trädgårdar.

Hur vet människan vad en trollslända ser? Hur vet hon hur en lax navigerar medelst sitt luktsinne? Hur vet hon vad en fladdermus hör? Hur kan hon veta hur maskrosens klocka fungerar?

Hen som avslöjade alla dessa livets och varandets mysterier för människan har själv varit en trollslända eller dess öga, själv varit en lax eller ett doftande vattendrag, själv varit en fladdermus eller dess ekolokalisering, varit en maskros och eller dess dygnsrytm och även ville minnas det, och bliva den sammanfogande länk mellan det för människan okända, och det som ville bli känt.

Matematikernas konung, Johann Carl Friedrich Gauss vittnade om att han hade aritmetikens lagar klar för sig redan innan han kunde prata…

Det slovakiska samhället Zuberec är världens huvudstad för Creutz-Feldt-Jakobs sjukdom. Detta beroende på förhöjda manganvärden och brist på koppar i detta område. John Mark Purdey, i The Daily Telegraph karakteriserad som ättling från en “long line of gifted eccentrics”, var den som upptäckte detta samband mellan de två metallerna och prionsjukdomen Creutz-Feldt-Jakobs sjukdom. John Mark Purdey var en envis och självtänkande mjölkbonde, som enligt The Guardian, “embarked on a kind of post-hippie bucolic existence”…

Wolfgang Amadeus Mozart var också ett barn som gavs möjlighet att komma i kontakt med dessa parallellvärldarnas bördiga trädgårdar, och som under sitt korta liv förmedlade en mängd information till oss därifrån i form av musik. På ett annat plan, dock lika innovativt, har även Charles Darwin, Sigmund Schlom Freud, Albert Einstein, Leonardo da Vinci, Jesus Kristus, John Winston Lennon, Temudjin det vill säga Djingis khan, Joséphine Baker, John Anthony Burgess Wilson, Herbert George Wells, George Orson Welles, George Soros, Bill Gates, Steve Jobs, Linus Carl Pauling, Simon Wiesenthal, Isaac Newton, Charles Spencer ‘Charlie’ Chaplin, Ludwig van Beethoven, Victor Vasarely, Frank Owen Goldberg, mera känd som Frank Gehry, Katla He(b)be och Salvador Dali varit förbindelselänkar mellan där och här. Alla dessa och tusentals andra har hjälpt oss vardagens världsliga medelmåttor, att bekanta oss med den värld utanför vår och som vi är en del av, men som vi i vår vardag vägrar att vara fullt medvetna om. Sapere aude!, våga vara vis! ryade Quintus Horatius och ’upplysningens århundrade’ applåderade.

Som sagt: Öppnas detta Alltets kassaskåp i människan i rätt tid, så aktiveras innehållet.

I annat fall är den påvisbara förbindelsen till Alltet destruerad, och en livslång insamling av skärvor från det förkomna, och en jakt på kontakt med den framgent svårbegripliga världen anträder.

Déjà vu, känslan av att man tidigare har upplevt en sak eller händelse, är inte bara en känsla…

Jag visste exakt när detta magiska ögonblick inföll i mina döttrars liv, men jag var omogen, feg och kanske även för lat för att göra något åt det. Av föräldern krävs det en mångårig utomordentlig ansträngning för att vårda och vidareutveckla barn som redan i spädbarnsåldern rent kunskapsmässigt kan så mycket som andra inte får i sig ens under ett helt liv. Det är som att redan vid resans start ha passerat ljudvallen.

En krets av Tibetanbuddhister är erkänt duktiga på att hitta de barn vars receptorer var öppna under det magiska ögonblicket. Sådana barn blir deras sanna Dalai lama.

Det land som skaffar sig de bästa headhuntrars för att finna sådana barn kommer tveklöst att vara ett lyckligt och välbärgat land. Även Tibet kunde ha blivit det, om man inte nöjde sig med att frambringa bara ett enda barn med denna potential bara en enda gång varje halvsekel.

Låter det som mumbo jumbo för dig? Det var förväntat. Eftersom du inte har det som krävs att fatta det. Du kanske även ifrågasätter Einsteins Allmänna relativitetsteori trots att det har varit känt hela 100 moderiktiga år sedan han skriftligen formulerade den.

De fysikaliska lagarna skulle kunna få oss förmoda att människans inte alltid sunda skepticism, skulle kunna dränka den visionära mänskliga rösten, men så är det inte. Har den ett budskap och sprider den ljus och sanning, så hörs den även där allt annat ljud drunknar. Och det även om man bara viskar fram budskapet.

99

”En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. / De andra lärjungarna sade nu till honom: ’Vi har sett Herren’, men han sade: ’Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.’ / En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid åt er alla.’ / Därefter sade han till Tomas: ’Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!’ / Då svarade Tomas: ’Min Herre och min Gud.’ / Jesus sade till honom: ’Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett

6
Du är mitt barnbarn – jag är din morfar

999

Förord som funderar över människans behov av bilddokumentation

Ett av de vanligaste motiven i konsten är porträttet. Personfotografi, konstmåleri, teckning, skulptur, romankonst, biografier, noveller, dikter – allt detta visar en dominans på porträttbeskrivningar och avbildningar. När det rör sig om självporträtt, är det konstnärens psykiska tillstånd, eller konstnärens önskning om hur hen vill te sig för samtiden och eftervärlden som bestämmer dess utformning.

När det gäller ett beställningsarbete, är det inte ovanligt att beställaren styr konstnärens konstnärliga framställan, eftersom köparen så gott som alltid har en mer eller mindre genomtänkt avsikt med avbildningen.

Richard III var den siste av släkten York och han hade inte mycket till övers för moraliska skrupler. Richard III blev Englands kung år 1483 efter att ha spärrat in brodern Edvard IV:s kvarlämnade söner i Londons fästning The Tower, ett ställe var dessa mötte sitt omilda slut. Själv stupade Richard III på ett slagfält, lika gammal som Jesus, då han avsåg att kväva ett uppror år 1485. Hans sista bud i livet lär enligt Shakespeare ha varit: ”A horse! A horse! My kingdom for a horse!”. Det sägs att han var puckelryggig, halt, liten, ful och saknade ett öga. Dessutom, hävdas det, inte minst tack vare det eftermäle som Huset Tudor, vilket som bekant efterträdde ätten York, var han osedvanligt skurkaktig och maktlysten. Inget av detta skulle dock synas på det officiella porträtt som Richard III själv, enligt sägen, lät framställa. Konstnären som med kniven på strupen anförtrotts uppgiften, löste dilemmat, genom att måla kungen i profil, sittande på en häst, lätt framåtlutad och med en kikare framför ett öga, så att tavlans publik fick intrycket att Englands härskare på ett visionärt sätt skådade in i framtiden.
(För den som inte själv kom på det, kan jag berätta att det är tydligt att det inte kunde ha varit fråga om en linskikare, eftersom denna började användas först på slutet av 1500-talet.)

Historien, inte minst konsthistorien, är späckad med porträtt för vilka beställaren vägrade att betala det överenskomna gaget för, med hänvisning till att porträttet inte liknar den bild som beställaren såg framför eller snarare inom sig… För dessa räckte det nämligen ej att en konstnär var en konstnär, hen borde även ha varit en medgörlig lakej.

Det är bitande vinter. Familjen Sandstorm, bestående av pappa, mamma och en dotter, stiger av ett flygplan på Kastrups flygplats efter en solig semester. Två tredjedelar av passagerarna skall dock fortsätta mot Stockholm Arlanda, flygets slutdestination. Familjen sätter sig i sin bekväma bil och kör mot sin bostad. Då avbryts bilradions stämningsfulla jul med den alarmerande nyheten, att det flyg de ankom med, blivit kapat av en terrororganisation, strax innan det återigen skulle lyfta, med krav om frisläppande av några politiska fångar från danska fängelser. I annat fall, hotade terroristerna, kommer planet att sprängas, med samtliga passagerarna ombord. Hotelsens tidsfrist var 24 timmar.

Sandstorms hinner knappast tänka tanken om den tur de hade då de steg av planet, när en fullastad tankbil körde på dem bakifrån, och strax därefter uppslukades deras bil av ett eldhav.

Fadern blev svårt skadad, modern ligger i komaliknande tillstånd och dottern behöver en akut transplantation om hon skall ha en chans att överleva. Läkarna bedömer att hon kan klara cirka 24 timmar utan transplantationsorganet.

Det är upptakten till min film ”A Day in the Life”.

Moderns kritiska hälsotillstånd tillät inte att hon skulle kunna vara organdonator och på så vis rädda livet på sin dotter, faderns hälsotillstånd tillät det med nöd och näppe, men eftersom han insisterade, och hotade med självmord, förbereddes han för operationen.

Alla slags blod- och andra tester gjordes och då kom det fram att fadern inte var en lämplig donator. Skälet var, att han inte var dotterns biologiska far, något som han inte hade ens en blekaste aning om.

Hur hittar han dotterns biologiska far inom 24 timmar, när hans hustru inte är kommunicerbar?

Gamla fotoalbum skulle möjligen kunna vara till hjälp…

Fotografier slår nämligen vakt om ett labyrintiskt sammanhang, de kan avslöja oanade kopplingar mellan personer och händelser, de kan stå för kontinuitet…

Några dagar efter att mitt födelseland Tjeckoslovakien, ockuperades av Warszawapaktens militärer, flydde jag och började lifta den långa vägen mot Sverige. Förutom en tandborste och tandkräm och en tvål och två par kalsonger, hade jag inget gepäck med mig, således inte heller några fotografier. (Detta hände år 1968 och den tiden erbjöd inte möjlighet att digitalt lagra hela ens livs dokumentation i en smarttelefon eller någonstans i molnet.)

Mina föräldrar dog så småningom och de lämnade efter sig en lägenhet mitt i Slovakiens huvudstad, ett hus med en bördig trädgård på landet, lite konst, tre med lärdom och underhållning fyllda bokhyllor och några fotoalbum med bland annat bilder på mig sedan födelsen.

Men inget av detta, inte ens fotoalbumen, sorgligt nog, ville min bror dela med sig.

Jag ströks ut ur min brors minne på grund av ett inte alltför stort arv. Och sånt verkar vara allt annat än ovanligt, något som jag har belägg på efter alla de lika sorgliga som rikliga reaktionerna som jag erhöll efter publiceringen av boken ”Kdo mě okradl o mého bratra? : O nás, co jsme opustili Československo” / ”Vem har bestulit mig på min bror : Om oss som lämnade Tjeckoslovakien”.

Fördömande av minnet (Damnatio memoriae) var flitigt använt under min uppväxt i Tjeckoslovakien och andra så kallade socialistiska demokratier. Men framför allt i Sovjetunionen. Stalin lät retuschera bort alla sina motståndare ur samtliga fotografier och dokument som inte beordrades att förbrännas eller slutgiltigt totalförstöras på annat vis. Allt skulle gallras bort: porträtt, statyer, inskriptioner, sedlar och mynt, torg- och gatunamn, bergs och städers och andra geografiska namn… Bara vissa, utvalda statsrollfigurernas namn skulle synas, hyllas och bäras upp mot den eviga himlen.

Men efter den 20:e sovjetiska kommunistiska partikongressen år 1956 beordrades en helomvändning, och allt som bar Stalins namn hamnade på historiens soptipp. År 1989, efter Berlinmurens fall, fortsatte manipulationen av det kollektiva minnet. Huvudsakligen i de forna socialistiska länderna, men även annorstädes.

Att redigera historien är dock inte direkt ett modernt påfund.

Faraonerna Hatshepsut, Akhenaton, Smenkhkare och Tutankhamun drabbades av detta öde, så även en rad romerska kejsare, så som Caligula, Nero och Geta.

Efter att Gustav IV Adolf avsattes genom en statskupp, framställdes han ”som en obegåvad och känslomässigt överspänd person vars politik dikterades av tillfälliga och känslobetonade faktorer som tidvis tog sig rent sinnesförvirrade uttryck. Man återkallade medaljer som Gustaf IV Adolf utdelat och ersatte dem med nya utan hans namn, även skyltar, emblem, minnesmärken och liknande som bar hans namn togs bort.”, upplyser https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_IV_Adolf#Familj
index
Numera erbjuder Google en sudda, sudda, sudda, sudda bort-funktion: ”Google Photos will hide pics of your ex on Android.

An unfortunate part of the future we live in is photos surfacing in our digital history of people we’d rather not see again. Google has a way around that with the latest update to its Photos app on Android. Now you can hide a specific person under the People tab. As the Google+ post tells it, that’ll keep the new grouped photos tool from resurfacing in those people under the ’rediscover this day’ tab as well. It isn’t quite the level that Lacuna, Inc. works at but, combined with Facebook’s similar tools, it could help save some heartache. It’s rolling out to folks running Mountain View’s mobile OS right now, with iOS and web updates coming very soon.”

7
Du är mitt barnbarn – jag är din morfar

985

Förord som funderar över människans behov av förklädnad

Alla friska barn älskar att klä ut sig och ge sken av att de är någon annan. Detta har människan förvärvat på samma infödda vis som sug- och grip- och gå-reflexer. Och är vi friska, så överger oss dessa allvarliga låtsaslekar inte så länge vi befolkar denna planet. Att se sig i en annan social position och ställning än man just befinner sig i, är både den privata som allmänkulturella utvecklingens sine qua non.

Sedan urminnestid klädde människan ut sig. Hon trodde att hon på det viset kunde påtvinga sin omgivning sina egna önskemål och egen vilja. I förhistoriska grottor trädde den tidiga människan bisonoxens skinn på sig och det inte bara för att kamouflera sig och lättare kunna angripa sitt begärliga byte. I det antika Rom var saturnalier den största och definitivt mest omtyckta högtiden, åtminstone bland slavarna och plebejerna. Den hölls i slutet av december och man firade åkerbrukets gud Saturnus och den ymniga skördens gudinna Ops. Efter de mörka vintermånaderna skulle jorden åter bjuda på sin rikedom. Alla, även de fattigaste och mest ofria, festade och gladdes. Slavarna fick sitta till bords med sina herrar och lät sig betjänas av dessa…

Shakespeare levde och verkade under renässansen, tiden som den antika kulturen återigen väcktes till liv. Det var tiden i övergången från medeltiden till nya tiden. Det var den tiden som enligt Jules Michelet ”människan upptäckte världen och sig själv”.

Shakespeare var en baddare på att beskriva och iscensätta förklädnader och andra identitetslekar. Den moderna tv-klassikern känd bland annat under namnet ”Same procedure as last year”, bygger i mångt och mycket på Shakespeares ”Trettondagsafton”. Vem minns inte den mer och mer alkoholpåverkade betjänten James som iklär sig de fyra gästernas – sir Toby, admiral von Schneider, Mr. Pomeroy och Mr. Winterbottoms personligheter och roller. De fyra representerar människans fyra åldrar: infantia, adolescentia, virilitas – och Mr. Winterbottom – senectus, och står även för de ständigt återkommande fyra årstiderna.

Karnevaler firas i stora delar av världen och alltid före påskfastan. Hur en karneval går till vet nästan alla, även de som inte håller fasta. I Tjeckoslovakien kallas denna karnevalhögtid fašiangy. Jag var med om fašiangy bara en enda gång, jag var tonåring då, och jag kan lova att jag till dags dato inte glömde bort när den socialistiska människan tilläts förklädnader och antagandet av omvända roller…

Ett samhälle, katolskt, lutheranskt, socialistiskt eller det som styrs av marknadsekonomin, verkar må bra av ”förklädnadens” säkerhetsventil.

En boxare med ambitioner, ser sig redan innan han går på sin första träning, bära ett världsmästarbälte. Det vittnade Muhammad Ali om, men även Ken Norton och George Foreman och Joe Frazier och Leon Spinks, fighters som lyckades besegra Ali men som även förlorade i sina returmatcher mot honom.

Redan de första kända kulturyttringarna visar grott-konstnärer i roller som framgångsrika jägare. Inte därför att de var det, utan därför att de trodde på sin grott-målarkonsts hjälpsamma och därmed magiska kraft. Och även i dag, 30 000 år senare, i samma ögonblick som barnet blivit medvetet om sig själv och klarar av att i en spegelbild identifiera sig själv, ritar det sin första prinsessa och föreställer sig att det är det som är hon. Vi klär oss och eventuellt tatuerar oss och klipper oss som Keith Richards och Annie Lööf och andra trendsättare, vars framgång vi själva gärna skulle vilja vara med om. Det är ett tecken på ett friskt hälsotillstånd, oumbärligt för människans och mänsklighetens framåtskridande.

666

8
Du är mitt barnbarn – jag är din morfar

Förord som funderar över förklädnadens förebilder

Bilder i vilka Ole Schwander tilldelar mig olika roller, är mitt anspråkslösa tillvägagångssätt att förena och förbinda mitt här och nu, med historiens där och då. Leigh Bowery, Claude Cahun, Cindy Sherman, Nan Goldin, Tony Oursler, Jean-Paul Goude, Marlene Dumas, Claude Cahun, Irving Penn, Chuck Close, Francesca Woodman, Andres Serrano, David LaChapelle, Edith Sitwell, Terry Richardson, Divine, Amanda Lepore, David Bowie, Marilyn Manson, Rowan Atkinson, Lady Gaga, Grace Jones, Cher, Antony Hegarty, Lady Bunny, Boy George, Michael Jackson… är några av de omvandlingskonstnärer med besläktade budskap. Alla dessa vill eller ville berätta något om sitt förflutna och om sin samtid med sina otaliga och ofta minnesvärda transformationer.

Den 1 juni 1967 gav The Beatles och skivbolaget EMI ut, LPn ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Den pryddes av ett collage med Yukteswar Giri, en hinduistisk guru; Aleister Crowley, brittisk äventyrare, poet och ockultist; Mae West, skådis och författare; Lenny Bruce, komiker och samhällsomstörtare; Karlheinz Stockhausen, musikkompositör och teoribyggare; W. C. Fields, komiker, författare och regissör; Carl Jung, psykiater, psykolog, författare, idéhistoriker och mystiker; Edgar Allan Poe, författare och poet; Fred Astaire, skådespelare, dansare, koreograf och sångartist; en av Alberto Vargas kända pinuppor; Richard Merkin, målare och illustratör; Huntz Hall, skådespelare; Simon Rodia, skulptör; Bob Dylan, kompositör, musiker och poet; Aubrey Beardsley, grafiker och illustratör; Sir Robert Peel, brittisk reformpolitiker och premiärminister; Aldous Huxley, författare; Dylan Thomas, poet och författare; Terry Southern, författare, filmmanusförfattare och föredragshållare; Dion, sångare; Tony Curtis, skådespelare; Wallace Berman, assemblagekonstnär; Tommy Handley, komiker; Marilyn Monroe, skådespelerska; William S. Burroughs, författare; Mahavatar Babaji, hinduistisk guru; Stan Laurel, komiker; Richard Lindner, målare; Oliver Hardy, komiker; Karl Marx, nationalekonom, sociolog, historiker, filosof, författare och journalist; H. G. Wells, författare; Paramahansa Yogananda, hinduistisk guru; Sigmund Freud, läkare, neurolog, psykoanalytiker och författare; Stuart Sutcliffe, musiker; Max Miller, komiker; två George Pettys pinuppor; Marlon Brando, skådespelare; Tom Mix, skådespelare; Oscar Wilde, dramatiker, författare och samhällssatiriker; Tyrone Power, skådespelare; Larry Bell, konstnär och skulptör; David Livingstone, missionär och upptäcktsresande; Johnny Weissmuller, Olympisk guldmedaljör och skådespelare; Stephen Crane, journalist och författare; Issy Bonn, komiker, skådespelare och sångare; George Bernard Shaw, författare, pjäsförfattare, nobelpristagare och Oscarsvinnare; H. C. Westermann, grafiker och skulptör; Albert Stubbins, fotbollsspelare; Sri Lahiri Mahasaya, yogi-guru; Lewis Carroll, matematiker, logiker och författare; T. E. Lawrence, officer, arkeolog och författare; Sonny Liston, världsmästare i tungviktsboxning; Shirley Temple, skådespelerska och dansare; än en gång Shirley Temple; Albert Einstein, nobelpristagare och teoretisk fysiker; Bobby Breen, skådespelare och sångare; Marlene Dietrich, skådespelerska och sångerska; Diana Dors, skådespelerska och sexsymbol; och så två attrapper/dockor. Dessutom, naturligtvis, finns här även The Beatles, dvs. John Lennon, Ringo Starr, Paul McCartney och George Harrison. Både som fotografiska avbildningar och som vaxdockor.

Var och en av dessa ovannämnda som fortfarande var vid livet var tillfrågade, huruvida de ville vara med på omslaget och dessutom utan någon som helst ekonomisk ersättning. Samtliga svarade med ett entusiastiskt bifall.

Detta kan tolkas på flera olika vis, men först och främst vittnar det om människans behov av synlig kontinuitet.
1

Med ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”-konvoluten som ledstjärna, gjordes det otaliga bildsammanställningar av likande typ och känt och superkänt folk skrev förklarande motivationsbrev, i vilka de argumenterade varför just de borde finnas med i dessa sammanhang…

Skulpturen ”Bandini Pietà”, även kallad ”Florentinska Pietà”, och ”Nedtagandet från Korset” men även ”Kristi begråtande”, och som finns att beskåda på Museo dell’Opera del Duomo i Florens, är inte bara ett av Michelangelos sista arbeten, utan även det mest personliga. Den återberättar den bibliska tilldragelsen då myrrbärarna Maria från Magdala, Nikodemos och Jungfru Maria tar ned den döde Jesus Kristus från korset. Nikodemos som är placerad bakom och ovanpå Jesus är Michelangelos självporträtt.

2

Släktet Medici, bestående av politiker, bankirer, humanister, poeter, konstkännare, konstmecenater och konstbeskyddare, lät sig avbildas i otaliga cameoroller, inte minst i bibliska scenerier. Bland andra, har även Sandro Botticelli förevigat dem.

5

Botticelli uppträder själv i sina temperamålningar, exempelvis i ”L’Adorazione dei Magi” / ”Konungarnas tillbedjan”, från anno 1475, och som fortfarande finns att beskåda på Galleria degli Uffizi, ett florentinskt konstmuseum som betraktas vara ett av världens äldsta och främsta. Det tidlösa verket ”L’Adorazione dei Magi” är en beställning av Guaspare di Zanobi del Lama, och som, förstås, också finns avbildad på verket. Han är den vithårige äldre mannen på tavlans högra sida, iklädd en blåaktig slängkappa.

Verkets kungar som kom att avge sin tribut till Jesus, och uppträder därmed i roller som Nya testamentets tre konungar, äro av de’ Medici-familjen: Cosimo knäböjer framför Maria och barnet, hans son Piero i den röda manteln, knäböjer också, likaså Cosimos andra son Giovanni. Samtliga dessa tre ”konungar” var döda vid tavlans framställan. På tavlan finns även Cosimos barnbarn Giuliano och Lorenzo, som på den tiden styrde Florens.

Botticelli är den unge mannen i en gulaktig kappa, som längst till höger sett från betraktarens sida, betraktar oss betraktare.

9

”Processionen av de tre vise männen på vägen till Jesu födelse i Betlehem” är en fresk målad av Benozzo Gozzoli, på uppdrag av familjen Medici.

Denna religiösa tilldragelse nyttjas här till att porträttera flera medlemmar av Huset Medici, deras allierade, och även några dignitärer som närvarade vid Konciliet i Florens flera decennier tidigare.

87

Diego Velázquezs tavlas namn ”Las Meninas” översätts till ”Hovdamerna”, men tavlan är även känd under namnet ”Kung Filip IV och hans Familj”.

Förutom Margarita Teresa av Spanien syns på tavlan även två hovdamer, två dvärgar, en mastiff, en duenna, en bodyguard och drottningens kammarherre. I spegelbilden finns avporträtterad kung Filip IV av Spanien och hans andra hustru, Maria Anna av Österrike.

I skuggan ovanpå spegeln, hänger en rad målningar, däribland en av Peter Paul Rubens svit ur Ovidius Metamorfoser, och en kopia av Jacob Jordaens. Bredvid en stor tavla på ett staffli, står och tittar på oss som står och betraktar hur han målar tavlan ”Hovdamerna”, självaste Diego Rodríguez de Silva y Velázquez.

På Giovanni Battista Tiepolos fresk ”Allegori över planeter och kontinenter” som finns i trapphuset av residensbarockpalatset i Würzburg ses Apollo på sin dagliga resa över himlavalvet. På fresken finns även avbildade allegorier på kontinenter Europa, Amerika, Afrika och Asien, planeterna Venus, Mars, Saturnus och Jupiter, några gudar från grekisk och romersk mytologi, samt några dåtidens kändisar så som arkitekten Balthasar Neumann, stuckatören Antonio Giuseppe Bossi, furstbiskopen Carl Philipp Reichsfreiherr von Greiffenclau zu Vollraths… och ett självporträtt. Residenset i Würzburg är uppsatt på Unescos världsarvslista.

987

Giovanni Battista Tiepolos självporträtt på fresken ”Allegori över planeter och kontinenter” Bakom honom finns hans son Giovanni Domenico i en vit peruk.

8

Arkitekten Balthasar Neumann i det franska artilleriets översteuniform, på fresken ”Allegori över planeter och kontinenter”.

32

På fresken ”Allegori över planeter och kontinenter” : Allegori över Europa. I den övre delen, i en medaljong, är furstbiskopen Carl Philipp Reichsfreiherr von Greiffenclau zu Vollraths avporträtterad.

Varken de’ Medici eller Michelangelo eller Giovanni Battista Tiepolos eller Shirley Temple eller Albert Einstein eller den tidigare nämnda Cindy Sherman drevs till denna teatrala tillvaro av sin fåfänga.

9

Du är mitt barnbarn – jag är din morfar

Medverkande
Omslag
index
1
3
4
4
56
7
8
9
10
11
12
13
14

CREATION ARTIFACT: : The Dawn of Creation Records 1983-1985

Alan McGees legendariska indiebolag Creation Records startades upp för cirka 1000 pund på en pub eller snarare ovanför en pub vid Tottenham Court Road. Det skedde 1983. Det var utan tvekan mitt favoritbolag vid sidan av Tony Wilsons Factory. Därför är den nya boxen riktigt bra och ja bättre en föregångaren ”Creation Soup Volumes One to Five” som jag numera har gjort mig av med. Filmen om Creation Records finns också med på en fin film ” Upside Down: The Creation Records Story (2010)”. Bolagets namn kommer från 60-talets psykedeliska band ”The Creation”. De största banden som signades av bolaget innan dess konkurrs 1999. Band som Ride, The Boo Radleys, Primal Scream Teenage Fanclub, Oasis, Super Furry Animals, House Of Love, The Jesus And Mary Chain, My Bloody Valentine, The Telescopes, Slowdive, Adorable. Men den nya boxen ger oss de tidigaste låtarna från grupper som The Pastels eller The Legends.

Nu kommer videos från Creations första år.
Underbara The Patels finaste ögonblick

The Jesus and Mary Chains singel som var den första jag köpte:

Den första singel som jag hörde med The Loft med sin postpunkkvalitet.

Underbart oväsen som gjorde mig lycklig när jag hörde låten första gången.

Ljuvlig singel som tyvärr försvann för säkert för minst 20 år sedan.

En ytterst tidig Primal Scream som jag inte hört på flera år:

En annan raritet jag älskade när jag spelade singeln för länge sedan.

En älsklingslåt till mig

Tyvärr är det här fel låt men fann inte rätta låten men gruppen måste vara med, detta underbara punkband som fanns med i få utgåvor på Creations.

Om Tomas Tranströmer

Transtroemer
Tomas Tranströmer ser så vänlig ut på bilder, han tittar med en blid mild blick och verkar förstå mig utan jag behöver förklara någonting. Tomas Tranströmer verkar vara en fin korsning av Albert Einstein,Erich Fromm och Yoda i min fantasiföreställning.
Kanske det inte är så konstigt att han blev psykolog i sitt yrkesliv.

Han slog igenom med det ytterst geniala dikterna ”17 Dikter” enbart sjutton år gammal och blev precis som Pär Wästberg ett litterärt underbarn.

Jag läste hans debutsamling som femtonåring 1980 och minns att den sommaren blev det min första svenska riktiga diktsamling jag läste för att senare börja läsa Harry Martinssons böcker.
Den blev min inkörsport till svenska poesin. Snart via Tomas Tranströmer blev det Gunnar Ekelöf och Erik Lindegrens modernistiska dikter.

Tomas Tranströmer läste jag om nyligen för att upptäcka hans poesi igen. Vi har hemma pocketupplagan av ”Samlade dikter 1954-1996” från Bonniers 2001. Det blev som att vandra i svenska sommarängar med smultron i håret och en mussla susande i örat med ekon av havsbrus. Hans haikudikter eller stenpoesi är hur vackra och egenartade som helst och uppskattas mycket av mig.
När han dog så försvann också en del av femtiotalets poetiska romantiska semomdernism. För både Östen Sjöstrand och Lars Forsell är borta vilket gör att vi förlorade en av de finaste poetiska generationer.
Tomas Tranströmer kan jag läsa året om och vid nödfall behöver man hans poesi som mest och bäst.

Micheles Kindh hyllar Stig Larsson på hans sextio årsdag

stig_larsson_nu

Mina första upplevelser av Stig Larsson baseras först på att jag såg hans examenarbete som han gjorde vid sin utbildning på dåvarande Dramatiska Institutet numera Stockholms dramatiska högskola – som handlade om punkare vilket uppskattades av mig som punkare. Det var min första egentliga upplevelse som väckte min tonåriga nyfikenhet på Stig Larsson och när jag läste om hans debutroman ”Autisterna” i tidningarna som handlar om flera olika män ute i Europa som saknade en linjnär handling men ändå lockade mig med sin tyngdlöshet och skickliga romankomposition och den lånade jag på biblioteket 1980 och föll direkt för boken.

Det blev min stora upplevelse efter Ulf Lundells ”Jack” och Klas Östergrens tidiga författarskap. Här läste jag något modernistiskt nytt som jag aldrig stött på och som jag bara älskade. 1981 så köpte jag hans då nyutkomna diktverk ”Minuterna före blicken” som gav mig samma känsla av svindel som Bruno K. Öijer och Åke Hodell som jag upptäckte samma år. Nu blev det en tid av ständiga nya bokupptäckter. Men Stig Larsson fanns där nu som något jag alltid kunde ta med mig och läsa och när jag reste omkring i Europa senare och då blev bland annat Stig Larsson min ständiga följeslagare.

När jag upptäckte att Stig Larsson också hade bildat en tidskrift för litteratur, konst och filosofi som hette Kris – så blev jag en ständig läsare av deras tidskrift. Det var här jag upptäckte Horace Engdahl, Anders Olsson, Max Book och Ola Billgren. Den blev länge min inkörsport till den större världen av konst och kultur. Senare så kom även andra snart ledande intellektuella som jag följde också med i tidskriften. Daniel Birnbaum, Hans Ruin den yngre, Sven-Olov Wallenstein och Aris Fioretos. Deras Hölderlin-nummer blev en klassiker till exempel som jag slukade med stort intresse.
Fastän tillbaka nu till Stig Larsson

Stig Larsson älskade jag som den personlighet han utvecklades till därför att han hela tiden utmanade världen och i svenska ankdammen blev han oftast en paria men ändå högt buren inom kultur-Sverige, trots sitt sätt att relatera och ge oss bilder av Sverige som vi övriga kanske inte tycker om eller vill kanske vetanågonting om.
Det finns flera kulturella starka saker jag läst, sett och tänk om Stig Larssons mångsidighet och hur han i sitt skapande lyckats förena bildning med folklighet på sitt eget särgena sett. Jag har haft några av mina allra största stunder där jag på olika sätt påverkats av Stig Larssons litterära och personliga kraft.
Låt mig tillexempel tala om hur jag fick en chock av att se Stig Larssons pjäs ”VD” på Dramaten med en ung Helena Bergström och en ondskefull psykologisk psykopat i form av Ernst Hugo Järdegård. Jag var inte förberedd på det dramats kraftfullhet eller hur pjäsen fick mig ur balans på ett nästan magiskt sätt. På samma sätt vid premiären på filmen ”Ängeln” som med märkliga dramadokumentära sätt verkligen påverkade mig starkt så att jag började analysera vad det var jag egentligen sätt för form av film. En svår men ändå totalt fascinerande film. Jag måste också tillstå att ”Kaninmannen” blev också en stark berörande film och kanske hans bästa film med Börje Ahlstedt som kriminalreporter som upptäcker en fantomenbild på en pedofil och våldtäktsman som starkt påminner om hans son. En stark och väldigt obehaglig film samtidigt.
Jag tyckte däremot inte om hans film med med den icke politiska korrekta titeln ”Nigger” men tyckte att hans kortfilm ”Under isen” med en obehaglig underton helt enligt Stig Larssons estetik.

Han har i sina böcker, draman och filmer tveklöst alltid valt de mest komplicerade och psykologiskt svårartade ämnen och påminner därför starkt om just Lars Noréns dramatik men de båda skiljer sig i bearbetningen av sina dramatiska verk.

Bland hans prosaböcker sätter jag både ”Nyår” och ”Komedin I” högst på min favoritlista eftersom de böckerna var mina bästa klenoder under hela åttiotalet. Men det var också Stig Larssons esssäer som lockade mig oerhört mycket att vandra i och därför måste jag tillstå att jag älskar hans böcker därför att de fortfarande är relevanta och starka litterära prestationer. ”Wokas lax?”, ”Helhjärtad tanke” och favoriten ” Avklädda på ett fält” som utkom 2000 influerade mig mycket och jag förstår hans författarskap så mycket bättre tack vare dessa fina melodiska starka essäsamlingar.
Stig Larssons lysande självbiografi sätter jag också mycket högt för att där fanns några nycklar till författarens inre som starkt påverkade mitt eget förhållande till hans ibland lite väl tillspetsade saker jag inte alls håller med i. Men åt andra sidan vore det märkligt om jag alltid skulle hålla med om någons åsikter i alla frågeställningar. Stig Larsson är framförallt en människa med sina fel och brister liksom godhjärtade och storslagna sidor.

Till slut vill jag säga ”GRATTIS STIG LARSSON” på din födelsedag.

2582078_1200_890

Vladimir Oravskys nya artikel

Tankar i Nationaldagens anda

En hjälm med två törnliknande djävulshorn är ursprungssvenskens nationalhuvudbonad.

Det vore att blunda för verklighetens behovskrav, om man inte utnämnde samtal om väderförhållanden till Sveriges nationalsamtalsämne.

Den före detta svenska besittningen Guadeloupe har samma nationalsång som Frankrike, kapten Claude Joseph Rouget de Lisles ”La Marseillaise”.

Visst blev ”La Marseillaise”s upphovsman Claude Joseph Rouget de Lisle fängslad, och visst blev ”La Marseillaise” förbjuden under andra kejsardömet och sedan återigen bannlyst överallt i de av Tyskland ockuperade områdena under andra världskriget, men, som sagt, ”La Marseillaise” blev sedermera Frankrikes nationalsång och säg den odöv människa här på jorden som inte har hört den …

Kommer du ihåg något verk av den belgisk-franska kompositören Pierre Degeyter? Ja, det är han som komponerade ”Internationalen”. Texten till denna skrevs av Eugène Edine Pottier, men ursprungligen sjöngs den till tonerna av de Lisles, ”La Marseillaise”. År 1888 fick dock den gode Pierre Degeyter uppdraget att komponera en ny melodi till Pottiers funktionella text, men eftersom han var en smula rädd att öppet ansluta sig till socialisterna, i vilkas tjänst ”Internationalen” var verksam, undertecknade han sitt arbete med bara det ganska så utbredda efternamnet Degeyter. Att denna manöver inte hjälpte honom alltför mycket, är en annan historia.
”Internationalen” blev himla populär och då trädde Pierres bror Adolphe Degeyter på scen, och hävdade att det var hans fickor som borde fyllas med ”Internationalen”s copyrightspengar.
Minst 13 oavkortade år hade bröderna kämpat mot varandra, privat som offentligt, och argumenten var inte alltid allt annat än snygga och relevanta. (Känns detta igen?)

År 1914 förlorade Pierre i rätten, eftersom han som beställde musiken till ”Internationalen”, Gustave Delory, på den tiden borgmästare i Lille, inte var en alltför ärlig politiker, och falskeligen svor i rätten att han beställde ”Internationalen” från Adolphe och inte från Pierre. Detta på grund av att han var en aning politiskt sur på Pierre, som ställde sig vänster om socialdemokraterna. (Finns det något som är nytt under vår sol?)

Två år senare, hängde sig Adolphe Degeyter och lämnade ett tillkännagivande att han förleddes, och att det således inte var hans egen idé att stjäla upphovsmannarätten från sin egen bror. Och så, år 1922, 34 år efter Pierre Degeyter komponerade ”Internationalen”, erkändes han slutligen som den rättmätige upphovsrättsinnehavaren.
Under åren 1944 – 1990 var Sovjetunionens nationalsång komponerad av Aleksandr Vasiljevitj Aleksandrov. Innan dess, mellan åren 1922 och 1944, uppfyllde ”Internationalen” denna funktion. Sovjeterna låtsades dock att de visste nada om vem som skrev ”Internationalen”, och därför var Pierre inte tillfrågad om sovjeternas egenmäktiga förfarande var ok.

Men, även den här gången slutade allt lyckligt, och farbror Stalin personligen bjöd in Pierre Degeyter till Moskva, och inte nog att Pierre inte blev mördad eller ens fängslad, utan han tillskrevs en statlig pension, som Pierre fick åtnjuta ända fram till år 1932 då han vid en ålder av 84 år, slutgiltigt sade adjö till det jordiska. Femtiotusen människor följde honom på hans sista färd. Hans bror Adolphe Degeyter lever i medvetandet hos människor som en olycklig tjuv.

Mozarts opera ”La finta semplice” skriven år 1768 till libretto av Marco Coltellini, på Carlo Goldonis förlaga, var ämnad för Wien och dess publik, och trots att alla, inklusive sångarna, från början var förtjusta i denna opera, ville makterna annorlunda. En utdragen komplott av dåtidens smakbedömare och rådande kulturelit som inte ville se sig ”utkonkurrerade” av en 12 år ung nykomling, stod i vägen. Otaliga och ständigt nya argument restes som barriär som skulle stoppa Mozarts framfart. Men dåtidens kultur var inte styrd av en enda människa, inte ens kejsaren hade den makten, och Mozart fick sin opera uppförd i Salzburg på ärkebiskopens residens. Sedan försvann detta verk och fienderna kunde återigen gnugga händerna, dock inte alltför länge, vilket även dessa rader vittnar om. Det vilar något patetiskt över dem som i sin ynklighet tror sig kunna fjättra en tanke, musikalisk eller verbal, och som nöjer sig med provisoriska segrar för stunden.

Jean Sibelius kända verk ”Finlandia” är från 1899, det vill säga från året då Finland var storfurstendöme i personalunion med Ryssland och styrdes av den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov – han sköts till döds i senathuset år 1904 av den finske aktivisten Eugen Schauman.

Trots att ”Finlandia” bytte namn till ”Impromptu”, det vill säga ett instrumentalt musikstycke som ljuder som om det vore improviserat i stunden, blev det ändå förbjudet av den ryska överheten. Och vem vann till slut? Ja, är inte Finland ett självständigt EU-land kanske? Och var inte ”Finlandia” under en tid mer älskad i Finland än den finska nationalsången.

Både Finlands nationalsång ”Maamme” och Estlands nationalsång ”Mu isamaa, mu õnn ja rõõm”, är komponerade av en och samma snubbe, nämligen den tysk-finske romantikern Fredrik Pacius. Och trots att nationalsånger låtsas uttrycka sina nationers identitet, känsla och natur, så är det också en och samma komposition, en och samma melodi, och en och samma orkestrering som Finland och Estland delar med varandra.

Estland ville vara självständigt och förkastade Sovjethymnen, komponerad av grundaren av Röda arméns famösa kör, den ovan nämnda Aleksandr Vasiljevitj Aleksandrov.

Texten till Colombias nationalsång är författad av Colombias dåvarande president Rafael Núñez. Tänk om Sveriges socialdemokratiske kung, den diktande Stefan Löfven, skrev den svenska nationalsångens libretto…

Danmark har två nationalsånger: ”Kong Christian stod ved højen Mast” och ”Der er et yndigt land”.

Den främste bland de danska högromantikerna, Adam Gottlob Oehlenschläger, knöt an sitt författarskap till sextonhundratalet, det vill säga den danska litteraturens gyllene tid, medan hans samtida, Hans Christian Andersen, befläckade den danska litteraturen med influenser från främmande, till och med orientaliska, källor. Dessutom stavade Andersen lika bra som den något dyslektiske kungen Carl XVI Gustaf, och det kulturella etablissemanget höll på att skratta ut honom totalt.

Vi minns naturligtvis dagligen den kultiverade Oehlenschläger tack vare nationalsången ”Der er et yndigt land”, som är författad av honom. Men de kritiker som hånade H C Andersen är ihågkomna av liknande orsaker som den rebelliske Mozarts samtida motpart, den musikaliskt korrekte Antonio Salieri. ”Der er et yndigt land” är musiksatt av flera kompositörer, Hans Ernst Krøyers version är den mest spelade men Carl Nielsens dito kan också höras

Ännu på 20-hundratalet, höjdes det röster som menade att Oehlenschlägers text borde bytas ut mot H.C. Andersens ”I Danmark er jeg født”.

”Otji tjårnye”, det vill säga ”Svarta ögon” är lika mycket en rysk sång, som dess tyske komponist Florian Hofmann är finsk.

Det tjeckiska ordet smetana betyder grädde. Punkt. I Sverige säljs också smetana men då menar man ”en naturell, krämig och syrad gourmetgrädde som kan användas på samma sätt som crème fraiche, matyoghurt och gräddfil. Smetana lyfter smakerna i matlagning och är utmärkt i såser, soppor, grytor, på pizzan och som dipp…” Bedřich Smetana var en tjeckisk kompositör, pianist och dirigent, en national romantiker som mellan åren 1856 och 1862 var verksam i Sverige, företrädesvist i Göteborg. Det kan knappast finnas någon som lyssnar på radio som inte har hört hans ”Vltava”, ”Moldau” på svenska, ur hans symfoniska diktverk ”Má vlast”, det vill säga ”Mitt fosterland”. ”Vltva” är starkt påverkad av den italienska 15-hundratals sången ”La Mantovana”, men säg den melodi som inte tog intryck från ”La Mantovana”. Även vår svenska ”Ack Värmeland, du sköna” har gjort det ganska så ogenerat. Därmed med är ”Vltava” och ”Ack Värmeland, du sköna” sammanknutna med varandra. Den Israeliska nationalsången ”Hatikvah”, bygger helt och hållet på Smetanas ”Vltava” och Smetana var faktiskt tillfrågad om detta var ok. Det var det.

Språket som talas i Republiken Bosnien och Hercegovina heter bosniska, fast bara i federationens muslimska del. I den delen som kontrolleras av kroater heter det kroatiska och det kallas serbiska i Serbien. Tre språk? No way José. Ett och samma språk med tre olika namn.

Det borde kanske vara en baggis att sätta ihop någon lättrallad text till Bosnien och Hercegovinas nationalsång kallad ”Intermeco”, men så är inte fallet, Bosnien Hercegovinas nationalsång är helt instrumental.

År 1973 träffades världen av en musikalisk hyllningsblixt till Marilyn Monroe kallad ”Candle In The Wind”. Den var komponerad av Elton John och skriven av Bernie Taupin.
Jag tror att den klingar i dina öron fortfarande om jag påminner dig om dess excellenta lyrik: “Goodbye Norma Jean / Though I never knew you at all / You had the grace to hold yourself / While those around you crawled / They crawled out of the woodwork / And they whispered into your brain / They set you on the treadmill / And they made you change your name / And it seems to me you lived your life / Like a candle in the wind / Never knowing who to cling to / When the rain set in / And I would have liked to have known you / But I was just a kid / Your candle burned out long before / Your legend ever did (…)”

År 1997 blåstes ett annat välkänt ljus ut, Dianas, Wales prinsessa, gift med Charles, prins av Wales, och Dodi Fayeds väninna. Mer än en tredjedel av jordens befolkning såg direktsändningen av hennes begravning och bevittnade då toner av Eltons odödliga melodi ”Candle In The Wind”. Fast den här gången var melodin otrogen sin originaltext. På ett symboliskt plan? Only Bernie Taupin och möjligen Elton John knows. Men gripande och kanske även lärorikt blev det. “Goodbye England’s rose / May you ever grow in our hearts / You were the grace that placed itself / Where lives were torn apart / You called out to our country / And you whispered to those in pain / Now you belong to heaven / And the stars spell out your name / And it seems to me you lived your life / Like a candle in the wind / Never fading with the sunset / When the rain set in / And your footsteps will always fall here / Along England’s greenest hills / Your candle’s burned out long before / Your legend ever will (…)”

”La Marcha Real” heter Spaniens nationalsång och dess text är till punkt och pricka identisk med den som Bosnien Hercegovinas nationalsång kom att tiga med.

Rabindranath Tagore blev född i Calcutta, där han också dog. Men han finns på ett svenskt frimärke från 1973. År 1906 skrev han musik och text till bengaliska nationalsången ”Amar Shonar Bangla“ och fem år senare skrev han text och musik till Indiens nationalsång ”Jana-Gana-Mana”. Det är inte dåligt jobbat. Men så fick han också Nobelpriset i litteratur.

Att finna ett hål i atmosfären är lika lätt som att äga en rund triangel av en metallisk träbit. Och ändå finns det folk som hävdar att de sjönk i en luftgrop. Det är inte stjärnor som faller, utan meteorer. Enligt TT, i Uppsala har man i april 2002 invigt en brevlåda i vilken man kan lägga brev adresserade direkt till Pelle Svanslös, en kattvarelse författad av Gösta Knutsson. Göstas hustru Erna Knutsson som var förebild till Pelles kamrat Maja Gräddnos, invigde brevlådan som Pelles kattlåda heter, genom att lägga ett brev i den adresserad till yes, you guessed right, Pelle. Detta övervakades av ingen mindre än landshövding Ann-Cathrine Haglund. Det är sådana uppdrag som gör att pampar har häcken full.

År 1985 antog EU:s stats- och regeringschefer sista satsen i Beethovens nionde symfoni från år 1823 som EU:s officiella hymn. Visst har pampar en hel del att pyssla med. Inte nog med det. Dessutom strök de bort den Friedrich von Schillers Ode ”An die Freude” som för Beethoven var avgörande när han komponerade. Nog var det inte Beethoven som var den mest lomhörda och okänsliga.

Förslag: skrota Beethoven, liksom ni skrotade Schiller. Och ersätt dem med

George David Weiss och Bob Thieles ”What a Wonderful World”: ”I see trees of green, red roses too / I see them bloom, for me and for you / And I think to myself, what a wonderful world. / I see skies of blue, clouds of white / Bright blessed days, dark sacred nights / And I think to myself, what a wonderful world.” Och låt låten ljuda i tallösa återgivningar i radio och tv och hissverk och busshållplatser och på tåg och i toaletter och restauranger och samtliga andra offentliga och allmäntillgängliga ställen. Och låt lovsången framföras instrumentalt då och då, så att hjärnan efter all drillning tvångsmässigt och automatiskt frammanar de wonderfula orden och som kommer att hålla sig kvar i huvudet i timmar som den kvalfullaste tinnitus. ”… dark sacred nights …what a wonderful world … dark sacred nights …what a wonderful world.”

”Du gamla, du fria” har aldrig antagits som Sveriges nationalsång, inte officiellt genom ett politiskt beslut i alla fall. Och ordet Sverige, förekommer inte i denna stolta sång. Polackerna dock nämner Sverige i sin nationalsång: Marsz, marsz, Dąbrowski… / Jak Czarniecki do Poznania / Po szwedzkim zaborze, / Dla ojczyzny ratowania / Wrócim się przez morze. / Marsz, marsz, Dąbrowski… Detta i svensk översättning betyder: Marsch, marsch… / / Som Czarniecki till Poznań / Efter den svenska ockupationen, / För fosterlandets räddning / Ska vi återvända över havet / Marsch, marsch Dąbrowski…

Richard Dybecks text ”Du gamla du friska” till Sveriges inofficiella nationalsång är känd för de flesta boende i Sverige. Den skrevs för 171 år sedan och har således mognat för en uppgradering, till en 2.015 version.

Tänk att du har herpes, dålig andedräkt, mjäll, hemorrojder, dubbelhaka och en fettring kring magen

Tänk att du är jude, kommunist, är känslig som en narkoman

är utlänning och gillar kvinnor

Tänk att du själv är en kvinna

En puckelryggig negress
Som prisar ett land, där alla är lika

Alla är lika, bara detaljerna skiljer oss åt

Jag vet att du är, att du blir vad du var

mina minnen fjällhöga, ditt fria land

du vill jag blir, jag vill du blir, jag vill din sol glädjerika tronar

Du leva uppå jag, jag leva på sol, leva på himmel

vill du, jag dö i Norden?

Jag prisar Gud, inför vilken vi alla är lika

Alla är lika, bara detaljerna skiljer oss åt

Det finns tragedi bakom komedi

orsak bakom succén

bortföring bakom ljuse.

Det finns bara ett som är värre än att inte hamna på listan –

att hamna på listan!

Eller är det tvärtom?

Vill jag hamna på listan tillsammans med Olof Palme, John Lennon, García Lorca, Martin Luther, Mohandas Karamchand Gandhi, Jacob Bronowski, Gunnar Aspelin, Miloš Forman, Golda Meyerson, Allen Stewart Köningsberg?

Vad står listan för?

Vem hamnar den hos?

Hur kommer den att användas?

Det finns bara ett som är värre än att hamna på listan –

att inte hamna på listan.

Eller är det tvärtom?

När solen går ner, går den såväl i öst som i väst ner i väst,

går den upp så går den även i väst upp i öst.

Jag vet att du är, att du blir vad du var,

mina minnen fjällhöga, ditt fria land,

du vill jag blir, jag vill du blir, jag vill din sol glädjerika tronar,

Du leva uppå jag, jag leva på sol, leva på himmel,

vill du, jag dö i Norden?

Jag prisar Gud, inför vilken vi alla är lika

Alla är lika, bara detaljerna skiljer oss åt.

Bör jag prisa en gud som låter detaljerna skilja oss så mycket åt?

Bibeln, Maos lilla röda, Mein Kampf,

Författarens manual, Trafikregler,

Sällskapslivets grundlagar,

Svenska Akademiens ordbok,

Du skall inga andra gudar hava jämte mig

Vara ett djur?

Ja, men helst en tiger

För får,

de slaktas efter att de betat med strömmen

Ett – Erkännande

Två – Skattefria förmåner men även

Tre – En ros, kan vara en morot

Fyra – ”Nej” blir till ”ja” som blir till ”vi får väl se”

Fem – Som blir till

Sex fot jord gör alla människor lika!

Det finns bara ett som är, vad det nu var, än att – vad det nu var – på listan!

Censorn råder att jag bör slipas ner!

Så jag slipas ner,

Snart finns jag inte mer!

Jag prisar Gud, inför vilken vi alla är lika

Alla är lika, bara detaljerna skiljer oss åt.

Micheles Kindh hyllar i Blaskan Lou Reed

Mike Wall som är den bästa rockjournalist när det gäller att skriva rockbiografier om Black Sabbath, Metallica, Led Zeppelin, Iron Maiden och AC/DC. När han skriver en kärleksbok till Lou Reed utan att värja för det obehagliga fast ändå samtidigt ytterst personligt om Lou Reed gör han sitt jobb väl. På grund av det så kommer det här enbart mina personliga favoriter angående Lou Reed.












The Velvet Underground