Uffe stagedivar på Danko Jones konsert

Konsert: Danko Jones på restaurang Katalin i Uppsala
Betyg: En just höger rakt i solar plexus med ♣♣♣♣ som resultat

Så stod vi äntligen framför restaurang Katalin i Uppsala, målet för vår kulturresa. Konsertbiljetter var redan inköpta och Danko Jones, rockräven från Toronto Kanada, stod på menyn. Kön ringlade men humöret var på topp när Warren Zevons ”Warewolves of London” ekade ut i de yttre högtalarna.

En öl senare står vi inne i den slutna delen som utgör konsertlokalen. Förbandet Skraeckoedlan från Norrköping spelar stonerrock så det står härligt till. Det är bra men det otacksamma i förbandens roll lyser igenom, det är ju för huvudbandet de flesta är där. Så kommer Danko med band in och en åkning vi sent ska glömma inleds. Kompakt blues med klara influenser av punk och små humoristiska inslag av texter med annorlunda twist serveras helst kokhet. På den punkten gör bandet ett gediget jobb.

Bandet är samspelt, det kvider, det dunkar och det går som på räls. Vad annars, järnvägen går ju trots allt rakt utanför stället där vi befinner oss. Gamla och nya låtar radas upp och det är med både svett och hjärta som de levereras. Mellan låtarna förläser Danko om användbara fakta som hur nästa låt är en jazzlåt eftersom Katalin är en jazzklubb. Jazzrocken som han påstår att nästa låt är, levereras efter utläggningen med en rak höger som kan få den mest härdade att bli punchdrunk.

Danko Jones med band invaderade snabbt Uppsala på torsdagskvällen. Vi som var där gick hem svettiga men lyckliga. Foto: Ulf Holmén

Diggare av stenhård rock får mer än sin beskurna dos av lystmäte. Musiken går på knock och det är mest pogodans från början till slut. Svettiga men lyckliga stapplar vi två timmar senare ut. En kväll att minnas med andra ord och det med varma tankar till både band och ställe. En bra konsert är bland det mer upplyftande man kan gå på, och det är med ett saligt leende vi går hemåt.

Tack Danko Jones, tack gode tid för rock-musik i en tid av musikaliskt förfall och till sist tack Katalin för smaken att bjuda in akter som denna. Det är kvällar som denna man kommer ihåg länge än och det är de som gör det gött att leva. Danko kom, såg och spelade skiten ur det mesta. Det kommer jag att leva på länge än.

På Konsert Med Marilyn Manson

Konsert/Konsertlokal: Marilyn Manson – Globens Annex Stockholm
Betyg: ♣♣♣♣

Marilyn Manson var för kvällen ovanligt spelsugna. Uppbackade av både nya och gamla låtar som håller god klass är det svårt att gå vilse Foto: Ulf Holmén

Marilyn Manson har haft några kämpiga år bakom sig. Först sparkade skivbolaget gruppen som plötsligt stod utan kontrakt. Lösningen blev ett eget bolag som nu ger ut nya skivor. Sen anklagades mångårige medlemmen och vapendragaren Twiggy Ramirez för våldtäkt i kölvattnet på Metoo-kampanjen. Resultatet blev en uppsägning av samarbetet. Ny samarbetspartner sen en tid heter numer Tyler Bates. Därmed har gruppens musik tagit en ny vändning då hans huvudsakliga uppgift är att agera gitarrist och låtskrivare.

Det är alltså ett nytt kapitel för gruppen som dessutom har plågats av ett smärre avbräck i pågående turnén då scenens utsmyckning välte över den intet ont anande sångaren under en av konserterna. Efter en vild klätterfärd var det kört. Resultatet blev ett brutet ben på två ställen och inställda konserter. Ljuset i tunneln heter nytt album som släpptes 6 oktober och att detta är deras bästa på mycket länge. Blaskans recension av albumet kommer snart. Det fanns alltså anledning att hålla förväntningarna högt trots allt.

Inledande discjockeyn Amazonica var jag tveksam till. För mig skapas rock av sång, en jävligt elak gitarr, bas, trummor och möjligen klaviatur, inte av en skivspelare. Men jag fick ändra på den fördomen. Hon bakom namnet levererade visserligen redan inspelad musik men i ny mix. Det befriande var att hon höll sig till rocken, med storheter som Black Sabbath vrålande ur högtalarna visar man både klass och smak. Det blev alltså trots min inledande skepsis riktigt bra.

Scenen kläddes efter Amazonicas sorti in i en ridå. Och så plötsligt dånade Marilyn Mansons karaktäristiska stämma ut med orden ”Hello Stockholm, Sweden” och bort åkte samma ridå. Det första jag tänker på är hur visuell gruppen fortfarande är. Scenen pryds av de korslagda pistolerna som blev benbrytaren tidigare under turnén och badar i ljus i olika kulörer. Figurerna rör sig i ett ljushav som skuggfigurer men i centrum står Marilyn Manson och i viss mån Tyler Bates. De båda är ju numer gruppens fasta kärna.

Marilyn Manson på annexet till Globen Stockholm var en massiv och imponerande tillställning. Scenografi, låtval och lite jävlar anamma gjorde det där extra som behövdes. Foto: Ulf Holmén

Låtvalet är ett urval av både nytt och gammalt. Här finns naturligtvis låtar från nya albumet som ”Say10”, ”We Know Where You Fucking Live” och ”Revelation #12”. Men konserten rymmer också äldre material från klassiska plattor som ”Antichrist Superstar”, ”Mechanical Animals”, ”Golden Age Of Grotesque” och ”Holy Wood”. Låtar som ”mObscene” ”This Is The New Shit”, ”Disposable Teens”, ”The Beautiful People” och ”The Dope Show” visar varför den här gruppen är att räkna med som en av rockens stora.

Bandet låter j-igt kompetent och har det rätta öset. Det blöder, det klöser och det tjuter, det är helt enkelt fullödig rock. I den här grenen är det få som slår gruppen. Man märker på långt håll att alla, särskilt Marilyn Manson himself, är jäkligt spelsugna. Samspelet är totalt och låtvalen ypperliga. De radar upp nya och gamla hits med lagom stora gester och levererar med en stenhård attityd.

Marilyn Manson hoppar omkring på ett ben, ibland med hjälp av två ”läkare” som står beredda i kulisserna. De två för tankarna till dårhus, återigen ett snillrikt drag av Marilyn Manson eftersom den estetiken passar dom som handen i handsken. Hela showen kretsar numer kring den gipsade sångaren som ömsom åker omkring på bår eller i en permobil som ser ut som en påvetron, ömsom hoppar omkring på en fot. Det är rock och dårskap i en härlig blandning som anstår en grupp som denna.

Låtvalen, showen, scenografin, den totalt hängivna inställningen och dessutom spelglädje gör den här konserten till något att minnas lång tid framöver.Det här är helt enkelt den bästa spelningen jag har sett med gruppen, jag har sett sammantaget fyra. Samhällskritiken är som vanligt svidande och i de nya låtarna har dom hittat den där gamla tonen med många olika bottnar i framför allt texterna. Ironi, ordlekar och flera fingrar upp i onämnbara håligheter på företeelser i det amerikanska samhället tar det hela väldigt långt.

Så till den sämre sidan och den går att sammanfatta i en enda sång. Jag kan förstå att den är en partypleaser för alla kidsen som inte var med under storhetstiden i mitten av 90-talet, men låten ”Sweet Dreams (Are Made Of This)” känns minst sagt passé i mina öron. Jag hatar den med Eurythmics och jag tycker den är både dålig och så sönderspelad att den borde förbjudas att framföras en gång till med Manson. Jag biter ihop och står ut medan de flesta andra jublar, här gäller det att hålla god min helt enkelt.

Jag får snabbt min revansch, resten av konserten håller betydligt högre klass än halvdana covers kan förmå. Sammantaget så blir resultatet att jag går hem som en väldigt lycklig människa. Tack för konserten och välkommen tillbaka Marilyn Manson. Det här är en grupp på uppgång igen och det känns jävligt gött.

Att hylla en mästare med solid litterär kraft – Lars Gustafsson

lars-gustafsson
Det finns sprickor i samtidens murbruk. Folkhemmets sprickor vidgas år för år men urformen, den stabila grunden finns kvar där. För Lars Gustafssons språk är solid och enkel i sin beskaffenhet. Hans diktvärld liksom prosa är genial enkel att läsa och hans poesi är poetisk liksom hans blick är filosofisk förundrad gentemot världen.
Men så var han också filosof till yrket och professor i filosofi i Texas där han bodde sedan åratal tillbaka.

Lars Gustafsson tog med sig kritiska blicken gentemot det röda politiska bygget och ifrågasatte socialdemokratin eller dess problemformuleringsprivilegiumet – eller en part sätter dagordningen och försöker styra lösningarna enligt dess egna ideologiska konstruktioner. Men den totalitära tendensen som han med svenska statens byråkratiska överbyggnad såg allt mera ta över och plötsligt skall medborgarnas frihet tjäna staten istället för tvärtom. Detta borde gälla för den alltmera aggressiva näringslivets monopoltendenser. Lars Gustafsson kunde med sin romanserie ”Sprickor i muren” där fem romaner speglade den existentesiella krisen i samhället där människan som individ krympte ihop.

Lars Gustafsson och Jan Myrdal kunde i sin bok ”Den önödiga samtiden” som även kom ut på nytt igen för några år sedan diskutera synsättet på Sverige eller hur de uppfattade den politiska verkligheten. Ja Lars Gustafsson kunde både debattera och skriva storslagna böcker som fick internationell status. Han förblev den stora poet som översatte Rainer Maria Rilke och kunde skriva science fiction med en sällsam lätthet som bara en sann emotionell intellektuell kunde göra i Sverige.

Lars Gustafsson är borta men ej hans många romaner och poetiska lysande mästerverk han under flera decennier skapat och som jag har hållit högt sedan dess. Lars Gustafsson tillhör de allra största författare vi haft i Sverige – en modern Strindberg.

Alice Cooper på Gröna Lund 3/7.

Hello Hooray_2
Alice Cooper, skräckrockens fader bjöd oss på en teatralisk show med mycket effekter, såsom giljotin, en 3-4 meter hög Frankenstein, boaorm, billion dollar babies dollarsedlar och fejkade diamant halsband.
Han öppnade showen med Hello Hooray med stjärnsprakande glitter och fortsatte med House of Fire en fartfylld resa. I Billion Dollar Babies kastas det ner billion dollar babies dollarsedlar i publiken. Sedan blir det allsång i Hey Stoopid i Dirty Diamonds kastar Alice ner glittriga halsband till publiken, mitt i alltihopa får trummisen chans att briljera med ett fartfyllt trumsolo. Sedan gör boaormen entré i Welcome to my Nightmare, Alice Cooper utklädd till fågelskrämma. He’s back drar han igenom på rutin utan större entusiasm. Sedan kommer Feed my Frankenstein och nu börjar teatern med elchocker och en Frankenstein 3-4 meter hög vandrar ett par varv på scenen, suveränt. Teaterföreställningen fortsätter ett par låtar och avrundas med Killer/I love the dead med giljotinen och det avhuggna huvudet. Helt underbart att beskåda.
Nu kommer det in gravstenar (en för varje cover) på scenen och man kör en Doors låt en bra framförd cover följt av Beatles (hyllning av John Lennon)Revolution, Jimi Hendrix (Foxy Lady)Keith Moon (My Generation). Sedan rundas det av med låtarna I’m eighteen och Poison.
Extra numret School’s Out avslutar kvällens show med en massa såpbubblor, badbollar och ett inslag av Pink Floyd’s Another brick in the wall sedan körs en presentation av band medlemmarna.
En mycket trevlig afton på min ära, € € € €
AC stryp_2
AC stryp_1
Alice Cooper giljotin
Billion dollar babies
Gitarrist(1)
Trummis
Schools out_2

Micheles Kindh om Marilyn Mansons konsert på Gröna Lund 10 juni 2015@@@

Marilyn Manson är en multiartist med en klart koncept att blända oss med social musikalisk satir kring begreppen religion, främst tror jag att det är katolicismens symboliker och allegorier som här är själva ämnet. Men makt, sexualitet och politiska maktapparatet får kritisk granskande ögon. Men det är också lika mycket i Marilyn Mansons estetik drift med populistiska folkförförare som talar och får med sig massan på diverse krumbukter. Det är det stora problemet att på stora scenen får plats och få hela den här visuella delen med sig. Den försvinner från scenen och gör konserten till ett lagom bra musikalsikt greatest hitsturné.

Jag saknar de senare konserternas kulisser och allt annat som varit interiörer och fångar in Marilyn Mansons hela koncept på scen, där bild, detaljer, dekor och musik bildar en enhetlig scenografisk inramning till musikens och texternas innebörd. Sådant fungerar på stora inomhusarenor i Stockholm vilket förhöjer känslan ännu mera men dock försvinner det här på stora scenen på Gröna Lund.

Fastän på plussidan finns det lite lustiga känslan av att om man ser livet ur humorns synvinkel så passar det bra med Marilyn Manson på ett nöjesfält och framförallt att ”House Of Nightmares” befinner sig vid sdian av stora scenen på Gröna Lund.
Nästan hela Blaskans redaktion var på plats och skulle mitt i folksuset försöka se och uppleva någonting av hela tillställningen.
rent musikaliskt var det riktigt bra även om jag inte hörde all text Marilyn Manson sjöng i alla låtar vilket drog ned det lite för min del vid konserten. Så var det en bra kraftfullhet och epicentrum låg i Marilyn Manson personlighet vilket får musiken att bli extra stark. Men jag saknar den där totala gnistan i framförandet utan det blev mera som en dag på jobbet vid framförandet.

Mellansnacket var kanske lite tveksam men det hela var en habil och okej konsert trots allt.

1369534360_marilyn_manson-band

Uffe Gluttar På Black Sabbath Friends Arena

Betyg: ♣♣♣♣

Återföreningar brukar i varje fall i mina ögon andas något suspekt. Spelningar och skivor för att trygga pensionslivet i lyx och flärd brukar tyvärr vara ett motiv som är alltför vanligt, men så finns undantagen där man faktiskt gillar det man gör och som medlem i gruppen tycker det är roligt att spela tillsammans igen. Till den sista kategorin hör Black Sabbath, för efter en utmärkt skiva – ”13” – och en konsert som slår det mesta kan man inte klandra medlemmarna för att tänka enbart i termerna pengar. Med en hel arsenal låtar som slår det mesta och ett spelhumör som gränsar till det uppsluppna, är det ett band som är spelsuget av bara den som uppenbarar sig. Om man dessutom tjänar pengar på kuppen, struntar jag i det för i så fall är man värda varenda spänn. Så enkelt kunde aftonens begivenhet sammanfattas, men också med att nu har jag sett gud och jag blev religiös på kuppen.

En stunds samkväm på puben med Mika, Eija och Susanna förstås utgjorde starten för kvällen. Promenad genom ett av bygghysteri sönderslitet Solna och snart var vi på Friends Arena. Det av andra tillskrivna epitetet ”fjolliga” namnet på arenan till trots, förväntade vi oss en kväll i betongmullrets tecken. De ologiska ingångarna trotsade vi också där skyltarna mycket logiskt visade ingång ”A, B, C och D”, men  som när man väl var där ologiskt startade med ”B” för att följas av ”A”. Typiskt Sverige, mycket skryt men absolut ingen tomteverkstad. Snart var vi i varje fall på plats och ganska omgående äntrade bandet scenen. En lätt religiös upplevelse med tanke på att det faktiskt var nästan hela originaluppsättningen Black Sabbath som uppenbarade sig framför oss. Bandet började efter sedvanliga ”Hello” och ”Good evening” att leverera det som är Black Sabbaths klassiskt patenterade musik, tung rock med ondskefulla inslag i form av dystopiska djävulsackord från Tony Iommis blytunga gura. För att understryka det hela bestod nästan hela repertoaren av bandets klassiska låtar från den nästan magiska perioden mellan åren 1970 och 1979. Två låtar från nya plattan ”13” hade letat sig in i spelprogrammet, ”Is God Dead?” och ”End of the Beginning”, men i övrigt var det bara låtar från den klassiska eran. Själv tyckte jag man nog kunde utökat antalet nya låtar, de skäms inte alls för sig. Tvärtom är det stoltare än fjällskivlingar och kan mycket väl bära upp en konsert, men det är trots allt kanske så att folk vill höra de låtar som har gjort bandet till den levande legend de är. ”Black Sabbath”, ”Iron Man”, ”Children of the Grave”, ”Into the Void” och ”Dirty Women” var några av de äldre låtar som ingick och de sände tunga rysningar längs ryggraden. Det var som sagt nästan religiöst och jag sjöng gladvilligt med i allt.

Ozzy Osbourne var kvällen till ära på ett riktigt sprallhumör, men säg den gång han inte är det å andra sidan. Hans nya grej var gökursimitationen där han stundtals tutade ut ett ”Ho Ho” genom mikrofonen. Charmigt med andra ord. Tony Iommis och Geezer Butlers roller var att leverera fläskläppsackord och som de utförde den uppgiften. Det gnydde, det kved och det ylade i falsett men framför allt var det så tungt att bly fick se sig omsprunget. Tonis gitarr levererade de mest häpnadsväckande grymheter där djävulsackorden morrade hotfullt. Geezers bas målade upp slingor och rytm på samma gång och i och med det gjorde de båda absolut ingen i lokalen besviken på den punkten. Tvärtom var det så bra som bara ett av världens bästa rockband genom tiderna kan prestera. Tommy Clufetos ersatte originaltrummisen Bill Ward. Anledningen till frånvaron sägs vara både sjukdom och/eller kontrakts- och villkorsbråk, vilken version som stämmer vet jag inte. Di lärde twistar över detta som det brukar heta. Men en sak vet jag, trots att det naturligtvis hade smakat mumma att se en fullfjädrad kvartett i orignalform så var Tommy Clufetos inte en dålig ersättare. Tvärtom, han var en ytterst värdig sådan och dessutom en så fullödig trummis att jag som gammal trummis fick grava mindervärdighetskomplex. Trumsolon har väl aldrig tilltalat mig, jag har alltid ansett att de har varit en dålig ursäkt för en riktig prettokavalkad och också en prestationsorgie a la pojkrumsmasturberande. Men efter kvällens dubbelpukesmatter och åtta-armade bläckfisksdunkande har jag i varje fall delvis ändrat uppfattning. Det blev uppenbart att Harry Drumdini där bakom berget av pukor och cymbaler inte var en dussintrummis, men att han dessutom kompletterade bandet och framför allt Geezer Butler och hans spelstil mycket väl. Illa hade det varit om man hade upprepat det misstag man begick när man kontrakterade Brad Wilk från Rage Against The Machine som man gjorde till plattan ”13”. Missförstå mig rätt, han är inte en dålig trummis men han passade in mindre bra till framför allt Geezer Butlers basspel. Ett av de få misstagen begångna med den plattan inom parentes. Skönt att höra en trummis som bättre föll in i det sammanhang som alltid har varit ett annat särdrag med Black Sabbath, nämligen samspelet mellan trummor och bas som på sin tid revolutionerade rocken så mycket.

Black Sabbath Live

En annan intressant detalj var det sceniska. Scenen var egentligen ganska ordinär, uppbyggd enligt det klassiska konceptet bas, gitarr och sång längst fram och trummor längst bak på ett podium. I fonden dessutom bildprojektion, så långt var inget nytt under solen. Nej, det nya låg snarare i VAD man projicerade och det var både konstnärligt och underhållande i sig. Bilderna visade passande nog allt från skräckfilmsscener, skräckbilder med i sitt egna skinn hullingupphängda män som gungade av och ann till Russ Meyer-klipp med lättklädda damer med rockattityd. Det kan låta corny men var faktiskt effektfullt och kändes som ett gott komplement till musiken som pumpade ut. När vi ändå är inne på avdelningen extra effekter fanns det en farhåga som gnagt i oss under kvällen men som helt och hållet kom på skam. Ryktet hade förebådat att Friends Arena sög ljudmässigt och att många band hade bitit i gräset på grund av detta, icke alls så denna kväll. Ljudet var utmärkt och till och med briljant bra, inte för högt och inte för lågt men framför allt rent och välljudande.

Kvällen avslutades till sist med en kavalkad av äldre låtar som satte igång publiken som en turboladdare. Tunggungen haglade och publiken var med på varje not, inget kunde stoppa ett band som bestämt sig för att totalmangla allt vad friends arena hette.
Det var en bunt lyckliga campare som gick hem denna fredagskväll. Med vetskapen om att det kanske var både första och sista gången man kunde passa på och se ett av världens bästa rockband spela, gjorde alla ödmjuka inför ödet. Tony Iommis cancer sätter frågetecken inför framtiden, också det faktumet att hela gänget närmar sig sjuttio är graverande. Men hur det nu än är med den saken ska bandet ha en sak som sammanfattar hela kvällen – respekt. För med en drös låtar av den här digniteten och ett utförande som fick änglar att gråta kan man inte gå fel. Det hade inte gjort något om spelarrangören hade nöjt sig med att ställa upp fyra likkistor som bandet fick ligga och spela i, de hade spöat skiten ur betydligt yngre förmågor trots det. Respekt Black Sabbath, respekt.

Fler recensioner av konserten:

Svenska Dambladets (?) recension
Aftonbladets recension (Jag undrar om vi var på samma konsert?)
Fredrik Strage Skriver en recension i DN
Corren från Östergötland skriver om Black Sabbath och nya albumet
Mattias Kling skriver på Hårdrock inför konserten
Recensenterna på SVD har varit flitiga så är är ytterligare en artikel om Black Sabbath
Finska Hufvudstadsbladet recenserar spelningen på Hartwall arena i Helsingfors
Finska YLE:s svenskspråkiga redaktion recenserar spelningar med Sabbath

Min upplevelse av mitt konsertbesök på Friends Arena den 1:e juni. Grupp: Kiss!

Så var det då dags för veteranerna att besöka Sverige och Stockholm. Tänk att bandet har existerat i 40 år. Det är helt otroligt.Trevligt att dom inledde sin ” Monstertour” i Stockholm. Sist jag såg bandet var i samband med ” Sonic boom” som var namnet på deras förra skiva. Och den släpptes 2009. Och det var ju ett tag sedan.

Kiss-Monster-Tour

Att få tag på biljetter var inte det lättaste. Men skam den som ge sig. Friends arena i Solna var det den här gången som skulle få äran att ta emot bandet. Starttid på konserten var satt till klockan nitton. Konserten inleddes med ett lokalt förband som var helt okej. Vi var ute i god tid för att slippa stressa och för att kunna varva ner innan konserten började. När vi anlände så var arenan inte fylld. Allt eftersom tiden gick blev arenan mer och mer välfylld. Bland publiken kunde man se fans som hade sminkat sig som medlemmarna i KISS. T.o.m hela familjer vilket var extra charmigt tycker jag. Och publiken bestod av folk i alla åldrar.

Så var det då dags för ” The Hottest Band in the World” som dom själva kallar sig att börja spela. Klockan hann bli halv tio innan de började spela. Inte undra på att även jag började bli lite otålig och rastlös. Men det är väl som man brukar säga ” Den som väntar på något gott”….

 

Grabbarna bjöd i vanlig ordning på en fantastiskt scenshow. Det var full fart hela tiden. Fyrverkerier. brinnande gitarrer. Scenkläderna och icke att förglömma de fantastiska platåskorna. Allting var väldigt estetiskt och genomtänkt. Skivan ” Monster” släpptes förresten 2012.

Låtarna som levererades var både nytt och gammalt material. Det blev s.a.s. lite blandad kompott. En av mina favoriter från den nya skivan är ”Hell or Halleliuja”. . Naturligtvis fanns klassiker som ” Lick it up,” Heaven`s on fire, Detroit rock city m.fl . Och självklart ” I love it loud”.

 

Mitt betyg? Klart godkänd!

Med Vänlig Hälsning Miss Mystica

images

 

 

 

Dr Indie ser och njuter av Thåströms konsert

Thåström: Som Jordgubbar Smakar

@@@@@

Det är en magnifik nära konsertfilm som Anders ”Balsam” Hellström fått till det med det dubblascenperspektivet från både Cirkus i Stockholm och en upptagning i Oslo. jag kan inte tänka mig att man kan komma närmare än så här när Thåströms band mullrar och låter den energi bara verka bättre än någonsin.

Själv går maestron Thåström omkring på scen fram och tillbaka för att sedan gå fram mot själva mikrofonen, där vrider han sig och skapar en närhet till både publik och musik. Det är en sällsam emotionell laddad Thåström som formulerar sina sånger så att de blir ännu mera briljanta än vad jag förmår att ta till mig.

Ljuset är starkt och dekoren är sparsmakat mörk så det anstår en furste som vill skapa atmosfärisk känsla av starkaaffekterade känslor. För känslostark är både musiken och bandet ifråga. Pelle Ossler låter sin gitarr mer eller mindre kommunicera på sitt specifika sätt som han också kunde uppvisa i sitt gamla band Wilmer X. Men har blir det mörk nästan industriell mörker i rytmen.

Fastän detta bullrande hotfulla ljudinstallation till musik bär upp Thåströms röst så till milda grad att det blir sammamsmältning av´musikljudet och röstens speciella frasering som Thåström har inom sig.  Jag vill påstå att det här är den bästa konsert jag sett på dvd på väldigt länge – nästan lika mäktigt som att sehonom live på riktigt.

Dr Indie och Dr Rock såg Jimmy Cliff på Gröna Lund

Jimmy Cliff på Gröna Lund 1 augusti

@@@

Jimmy Cliff var på ovanligt gott humör när han tillsammans med sitt band intog scenen klocka åtta den vackra sommarkväll. Dr Rock skulle fotografera det hela medan jag, Dr Indie, skulle plocka fram bedömningspennan. Det hela var en veritabel hitparad med låtar som verkligen vi alla kände till ordentligt från Jimmy Cliff storhetstid under 60-talet och sjuttiotalet. Jag tyckte mest om de skalåtar han spelade under mitten av konserten, för då fick musiken ännu mera liv och färg i sitt spel – medan balladerna förutom hans klassiska coverlåt ”Wild World” som Cat Stevens spelade in i original, blev en vacker sång, så blev det lite avslaget med Jimmy Cliffs ballader. Där skulle jag vilja ha mera up tempo-låtar om jag finge bestämma låtvalet i konsertens uppläggning. Musikerna var samspelta och kordinerades väl av maestro Jimmy Cliff. En glädjefull artist som serverade låtar såsom ”The harder they come” som var titellåten till Filmen med samma namn. Den låten väckte mångas jubel. Jimmy Cliff skrev vissa politiska låtar som han framförde för att väcka folks känslor – nu blir dessa låtar lite för mycket appell för min smak. Jag tycker bättre om de mera vaggande rootsreggaelåtar som handlar om kärlek och livet som sådan, där finner jag min glädje i Jimmy Cliff musik. När dessa mera levande mänskliga sångerna spelades då kände jag en inre glädje medan balladerna mest blev platta sånger utan att väcka någonting hos mig.

De bästa partierna var när musiken tog fart och den fantatiska rytmiken fick ta plats men också den där suveräna soulblås-sektionen som förenade musikens olika element till en helhet.  det var i dessa ögonblick musiken fick ta plats i mitt hjärta. Personligen tycker jag att balladerna borde ha strukits från spelsetet. Det är den strålande men ack så politiska artist med långsam reaggetempo som passar bäst på den här konserten.

Slutsumman är att musiken, mellanpratet, musikerna och giget förvandlades till familjefest för hela slanten. En helt okej konsert med många höjdpunkter och några färre pauser mitt i svänget

Dr Indie och Dr Rock på konsert på Gröna Lund, Lilla scenen med Kebnekajse

Kebnekajse – Lilla Scenen Gröna Lund 17 juli

@@@@

 

 

Den fantastiska musik som Kebnekajse spelar är rytmisk och meditativ på ett sätt att man sjunker in i musiken. Deras instrumentala mix av progressiv rock och svensk folkmusik skapar en lysande föreställning. Undertecknad och Dr Rock både verkade sväva in i världen. Kenny Håkansson spelade verkligen bra på sin gitarr medan Göran Lagerberg står där fast som en klippa och tummar/fingar elegant på sin bass. Mats Glenngård är självaste hjälten när han far över musikens notationer och släpper loss sin elfiol. Det blir snygga glidningar i musiken då Mats Glenngård låter allt explodera ut i melodiösa svängningar. Thomas Netzler spelar kontrabas lite så där sublimt i bakgrunden. Pelle Ekman spelar på sitt trumset så att det slår lite gnistor om den. Hassan Bah på diverse slagverk får en fast puls att verka inom musiken. Det hela blir perfekt om man sammanfogar all delar i helheten då blir det överblickbar musik. Låtarna är hämtat från hela deras karriär under mera än fyrtio år tillsammans. Låtarna går in i vandra och det finns inga döda punkter någonstans i under deras speltid. Musiken bara verkar fortsätta efter varandra. Kenny Håkansson och Mats Glenngård är det som ägnar sig åt lite underfundig mellansnack. Det är en dryga timme strålande musik helt enkelt. En ytterst trevlig konsert med bara bra musik.

Ps: Kenny Håkansson var med i Dag Vag under en del år. Plus att Turid var med under en kort period i bandet.